Summa sidvisningar

söndag 29 december 2013

Vassa småspikar och en bajskorv


Julmaten är uppäten, även julskinkan till makens stora sorg och bedrövelse. För att få upp stämningen till en munter nivå drog jag på mig kängorna, den nya julklappsjackan, rafsade till mig bilnyckeln och begav mig till affären för att inhandla en kokt skinka, ströbröd och en burk senap.

Kön till kassan var lång, kylskåpen har tydligen sinat även i andra hushåll än vårt. Scanern blippade, varubandet gnisslade på och plastpåsar prasslade allt medan sammanbitna kunder packade sina varor utan att ta notis om varandra.

Så rättade en mamma med ett barn i fyraårsåldern in sig i ledet medan hon höll sitt barn i ett fast grepp. Det märktes tydligt att köa hörde inte till de bådas favoritsysselsättning. Barnet började kinka och plötsligt höjdes begäret av godis till en skyhög nivå. Mamman var obeveklig, då testade barnet om det skulle gå bättre med melon. Men inte heller det förslaget föll mamman på läppen. Så urartade hela situationen och ur mammans mun studsade det små vassa spikar rakt mot barnets ansikte.
Kön intog en viss nervositet, fötter flyttades och ben avlastade varandra. Mammans röst stegrades och hon lovade barnet att sista stunden var kommen för något nytt gemensamt besök på ICA.
Då sa plötsligt barnet det hela den församlade skaran tänkte: "Du är en bajskorv!"
Vad barnet hette fick ingen av oss veta, däremot alla andra namn som dock inte var barnets dopnamn.

Jag är av naturen inte ängslig eller speciellt blyg. I mitt huvud formade jag meningar för att komma barnet till undsättning. Men ändå drog jag mig för det, barnet kände inte mig, inte heller mamman. Kanske kunde jag stilla och lugnt fråga henne om hon själv skulle känna sig generad om hon och barnets pappa köade bland många andra främlingar och han med hög röst kallade henne det ingen får kalla varandra ens i ett folktomt rum.

Plötsligt öppnades en ny kassa, jag slängde det långa benet före det andra och min egen situation var räddad och med en viss skamsenhet över min feghet slutade jag fundera över vidare ordval som jag kunde leverera till den högröstade mamman.

Trotsåldern varar ganska så länge hos ett barn. Tonårstiden ska avrunda gränsdragningar och perioden av utveckling. Det är en tid som är jobbig för alla, inte minst för barnet själv. Men vi har en accepterad benämning för detta krångliga men nödvändiga fenomen.

Fast vad kallar man en vuxen som beter sig som en trotsig fyraåring i kön på ICA? Kan det kanske heta social inkompetens?

torsdag 26 december 2013

Sofias skokartong och ett nytt år



Redan på julaftons kväll kunde vi genom Blocket köpa varandras julklappar. Besvikna mottagare ger besvikna givare hjärtesorg över fel julklappar som under några timmar fått samsas med sönderrivet julklappspapper och hopknorrade paketsnören innan en ny ägare glädjefyllt själv fick möjligheten att köpa det som inte fanns i det egna julpaketet.
Saker vi redan hade, kläder i fel märke eller storlek, smycken som inte faller i smaken eller något vi helt enkelt inte vill ha. Orsakerna kan vara många.
Själv har jag aldrig bytt, slängt eller budat ut någon julklapp jag fått. Det har aldrig behövts för det har varit klappar som inhandlats med omsorg och glädje för att glädja mig. Och just det syftet har alltid uppfyllts.

Så finns det de som aldrig får sitta bredvid den klädda julgranen, dela gemenskapen med familj och släkt. De som vi hastigt går förbi, vänder bort blicken när en framsträckt kall hand tigger om en liten allmosa.
Möjligheter som ligger bortom gränsen till att både få och ge. Det finns lika många orsaker till fattigdom som det finns att rata den egna julgåvan.

Sofia Lauffs McConnochie plockade ur sina egna skor ur skokartongen, fyllde den med olika saker och uppmanade andra att göra likadant. Projektet blev större än hon hade trott. Flera tusen skokartonger med allt från tandkräm och hygienartiklar till leksaker och presentkort strömmade in och blev till glädje i juletid för den som saknar ekonomiska möjligheter till egna inköp eller ens har en egen bostad. Ett beundransvärt initiativ!

Nu står vi inför ett nytt år. Det sista bladet på väggalmanackan är snart förbrukad. Jag summerar sällan åren som jag lämnar bakom mig men detta år har varit så speciellt på många sätt så jag har låtit tankarna vandra tillbaka över månadernas händelser.
Glädje, sorg, besvikelse och stora händelser och förändringar av olika slag kan jag konstatera i min backspegel. Även att livet är skört och kan förändras från en minut till en annan är en upplevelse som satt känslomässiga spår.
Beslut har fattats och kontrakt har skrivits. Ansvar har lagts åt sidan och nya möten har ägt rum.

Det nya året ligger framför och jag har lärt mig att inte längta så mycket utan ta vara på varje dag. Se till att den blir så bra som möjligt, se möjligheterna i timvisarens varv och leva i nuet.


söndag 22 december 2013

Ett felmessat julkort



Veckan före jul är det extra roligt att promenera bort till vår postlåda där den sitter bland våra grannars lådor, en lång rad med avlånga lådor där vissa är dekorerade med ingen-reklam-tack-remsor, ingen låda är den andre lik, det enda gemensamma är att de fylls med båda önskvärd och mindre önskvärd post. Men till jul ja då kommer de - julkorten. Motiven varierar allt från tomtar och små stugor som ligger inbäddade i gnistrande snö till fotografiska kort med små barn och vuxna som komponerat ihop juliga och trevliga inslag.

Varje år funderar jag i god tid hur vårt julkort ska se ut och sedan plockar jag fram rekvisita från skåp, lådor och skafferi för att arrangera i min lilla bordsstudio och ta bort linsskyddet från kameran. Sedan är det bara att sätta igång och skriva adresser, klistra dit julfrimärke och stoppa högen i den röda postlådan, ämnad för endast julkort.

När så de efterlängtade julkorten från släkt och vänner når fram till vår adress kan jag varje år konstatera att jag missat några vänner och då får det bli ett jultelefonsamtal istället och reparera skadan året därpå.

Att skicka julkort är inget nykommet påfund, de första korten började delas ut av Svea Rikes brevbärare i slutet av 1800-talet och de första julkorten importerade från England och Tyskland. Julkortets uppkomst är tack vare en britt som gjorde det första kortet redan 1843, en tysk bosatt i Amerika började massproducera kolorerade julgrisar, julgranar och Jesusbarn på styvt papper och så småningom började den svenske julglädjespridaren och plitade GOD JUL till nära och kära.

Förra året skickades 28 miljoner julkort vilket är glädjande för bevisligen har inte internet tagit över det mesta av den gamla hederliga jultraditionen.

I kväll plingade det till i mobiltelefonen. Ett mms hade skickats och när jag öppnade meddelandet fanns där en julhälsning om en riktigt god och mysig jul. Från Annika och Hans. Fryntligt satt de tätt ihop och såg juliga och glada ut. Jag frågade maken om han kände till dessa jullyckoönskare men han var lika frågande som mig. Nyfikenheten tog överhand och det var lätt att spåra från vilket nummer hälsningen skickats från.
Det visade sig att paret bor i den ort vi själva bodde för 25 år sedan! För oss helt obekanta människor som skickat jul-mms till fel mottagare.

När vi flyttade från den Värmländska orten för att bli Östgötar lämnade jag kvar halva mitt hjärta där i den lilla röda stuga som vi tillsammans byggt och där små barnafötter traskat fram och tillbaka. Många fina minnen finns kvar i dessa väggar där någon annan nu satt sin egen prägel. Vår identitet finns inte längre där, men den felaktiga hälsningen drog mina tankar tillbaka till den tid som då var och det blev till en blandning av både glädje och lite vemod.

Idag har ett av tvillingbarnbarnen varit behjälpliga med att klä farmor och farfars julgran. Små händer som med tveksam försiktighet hängde färgade glaskulor på stickiga grenar.

torsdag 19 december 2013

Chilli som chillar och irritation på apotek



Har idag bakat vörtbröd. Det gör jag endast en gång om året. I år hade jag en hund liggande bredvid mig som följde varje rörelse från bakbord till plåt. Hundar har en förmåga att titta med ett öga i taget, det ser nästan ut som de zoomar in åt flera håll samtidigt medan de vilar huvudet mellan framsträckta tassar lätt småsuckande och ideligen gäspande.

Jag lider av hundrädsla sedan jag i de yngre tonåren blev hundbiten av en svart schäferhane. Det var en bitsk hund som satt tänderna i flera av byns innevånare som helt oprovocerande flanerade i stilla mak. Om hunden var galen eller om det var fel på hundens ägare ska jag låta vara osagt, men troligtvis det sista alternativet.
Min rädsla för hundar grundades vid det där första bettet som var djupt och krävde läkarvård. Eftersom min rädsla för läkare var lika stor som den begynnande hundskräcken valde jag att hemlighålla sårskadan för dem som genast skulle konsultera en som studerat kirurgi. I största hemlighet tvättade jag och lade sårförband, mitt kött läkte så småningom ihop, huden blev slät men med några vita märken som minne av den bitska händelsen. När faran var över bekände jag hundens framfart för mina föräldrar och mamma ville genast låta mig bli stelkrampsinsprutad vilket jag inte tog på så stort allvar.

Igår var jag inne till stadens apotek för att lämna över mitt recept till farmaceuten på andra sidan disken. Efter sedvanliga klistranden av klisterlappar med mina personuppgifter var det dags att gå till disk nummer två för betalning. Två långa köer ringlade sig fram och jag ställde mig i den ena när det kom in en dam som ville ha rådgivning omkring en hudkräm varpå den som skulle ta betalt av oss i min kö lämnade kassaapparaten och gav sig in i hudkrämens innehållsförteckning.
Jag kände hur irritationen stegrade sig inom mig och jag ropade med en röst som var vass och otrevlig att "hallå, står jag inte i kö längre?!" varpå den kvarvarande apotekaren såg olyckligt på mig.
Då kom en mycket klok man i kön på att det hela skulle avlöpa smidigt och lätt och det upprättades ett varannan-persons-system mellan de två köerna. Vilken genialisk idé och innan jag visste hur det egentligen gått till var jag på vandring mot bilparkeringen med apotekspåsen käckt dinglande och studsande mot mitt lår.

Den här apotekshändelsen tänkte jag på när jag bakade vörtbröd och hunden Chilli chillade precis bredvid mina fötter. En av de få hundar som accepterat min hundrädsla och att visar mig en blandning av respekt och tillit. Det är därför vi tycker så mycket om varandra, den heta kryddhunden och jag.

söndag 15 december 2013

Midvinterblot och söta efterrätter



December månad är julbordens tid. Innan själva julafton ska vi gå på restaurang och försöka fylla upp våra magsäckar så mycket som möjligt av utbudet. Först av det kalla bordet, sedan av det varma och sist de söta efterrätterna.
Jag läste för flera år sedan att en kunnig i ämnet uppmanade oss att äta av det varma först, då tar magen mot det kalla bättre och gör plats för mycket mer. Valuta för pengarna med andra ord.

Julbordet har en lång historia bakom sig. Det äldsta dukades upp redan på vikingatiden då det firades midvinterblot. Några matrester från den tiden tror jag knappt att det finns kvar. Och lutfisken, var har den tagit vägen? Jag syftar på den där torra och stela som handlarna brukade ställa i tunnor och där kunden köpte och bar hem under armen för att själv lägga i blöt och lut. Jag kan endast se fiskdiskens vacuumförpackade vita bitar, färdiga att slänga i grytan.

Maken och jag var till IKEA för ett kompletterande inköp. Där serverades det julbord och vi slog till. Ett litet pepparkakshjärta i papp placerades på vårt bröst, sedan var det bara att hugga in. Maten smakade bra och vad jag kunde se fattades det inget. Skedar och gafflar på uppläggningsfaten var kletiga som brukligt är vid ett uppdukat juligt smörgåsbord och den rätta stämningen fanns där i form av sorlande röster och julmusiken strömmade ur varuhusets högtalaranläggning.

Jag petar alltid bort det feta från skinka och köttbitar. Studerar noga det jag huggit gaffeln i innan jag stoppar i munnen. Det är sviter från när jag som barn fiskade upp det min mamma skurit bort från julskinkan innan griljeringen. Vit och dallrande med några strån från grisens ragg låg svålen i slasken och med ett barns ofattbara infall doppade jag det feta i sirap och svalde. Det gick lika lätt att få svålen med grisragg att komma tillbaka upp genom halsen som att svälja den. Än i dag kan jag se hur vita klumpar guppade på toalettskålens vattenyta.

Idag tänker jag bjuda maken på kalops, köttet puttar i grytan och är helt befriad från feta ränder. Doften sprider sig i vårt julpyntade kök, den elektriska ljusstaken sprider sitt sken och regnet smattrar mot rutan.



fredag 13 december 2013

Tarm, Mun och Snopptorp



När vi är ute och färdas på kända och okända vägar kan jag ibland förundras vem som egentligen satt namn på orter, byar och städer. Vissa namn går att finna en logisk förklaring till men inte alla.

Förra sommaren bilade vi genom Danmark. En trevlig och händelserik resa och vi fick uppleva ett Danmark som inte bara innefattade Köpenhamn. Vi höll oss till småvägarna, stannade till i mindre byar och besökte olika näringsställen eftersom vi även ville uppleva en kulinarisk resa i vårt grannland.

Ett av stoppen gjorde vi i Tarm och naturligtvis väckte stadsnamnet stor muntration hos både maken och mig. Ett foto på stadsskylten till resealbumet var givet.
Staden har i evigheter konkurrerat med grannstaden Skjern om vilken stad som är störst och bäst, ingen fajt vi märkte av, det vilade en lugn och fredlig atmosfär över gator och torg.
Folk var vänliga över det turistande paret, endast en kvinna höjde på ögonbrynet när hon skulle serveras oss kaffe utan sprit. Cigaretten dinglade i ena mungipan, lite aska föll ner på serveringsdisken och hon sopade undan askan med näven medan hon upplyste oss om att i hennes servering serverades det endast starkvaror till kaffet. Eftersom vi var sötsugna tog vi extra sockerbitar som vi girigt sög på till kaffeslurkarna. De andra gästerna tittade lojt på oss och smuttade på innehållet ur sina glas.

I Frankrike finns en kommun i departementet Hautes-Pyrénées i regionen Midi-Pyrénées beläget i den sydvästra landsdelen, som heter Mun. Det är en mycket liten ort med endast 108 innevånare. Jag har dock aldrig varit där och kommer antagligen aldrig att göra något besök bland dessa innevånare. Man jag kan i min fantasi föreställa mig en ringlande väg med tvära kurvor mellan några typiska franska landsortshus. Ett litet bageri där en skylt av plåt med en ditmålad baugette som kanske flagnat något i väder och vind, vajar av och an med ett litet knirkande ljud. En tupp som gal på håll och en katolsk kyrka som slår sina klämptande slag från klockan i kyrktornet för att upplysa om vad timman är slagen.

Även här i vårt land finns några ögonbrynshöjande ortsnamn. En del riktigt oanständiga till och med.
Snopptorp,  Mors Torva eller Balleberget. Jag undrar om jag någonsin kommer att köpa hus och flytta till Muttabo. Troligtvis inte eftersom jag trivs väldigt bra här i Skärblacka så det blir aldrig aktuellt med någon flytt, inte enbart för namnets skull.......




tisdag 10 december 2013

Krut och hyacinter



Kronprinsessan Victoria och statsminister Reinfeldt är i Johannesburg vid Nelson Mandelas minnesceremoni och prinsessan Madeleine är så gravid att hon inte klarar av två dagars festligheter. Det kan man ju förstå, att vara grossess sliter på kroppen.

I kväll serveras mat på finporslinet och mannen bakom kastrullerna är kocken Andreas Hedlund. Menyn är så hemlig att inte ens Hedlunds fru har fått smygtitta på varken förrätter eller efterrätter. Inte provsmakat heller kan jag då misstänka. Vid sin sida har mästerkocken Skärblackas egen mästerkock Morgan och som Skärblackabo sväller mitt stolta hjärta!

I veckor har serveringspersonalen tränats inför den stora banketten där måltiden varar i fyra timmar och två ceremoniella skålar utbringas, en för vår konung och en där han själv lyfter glaset till krutgubben Nobels minne. Jag hoppas ingen glömmer att kissa innan det hela drar igång, det kan vara jobbigt att behöva hålla sig under så lång tid.

Vi har från tv uppmanats att putsa upp finsilvret och förena oss i den stora middagen. Men för mig känns det lite svårt eftersom jag varken har finsilver eller vet kvällens meny och kan sålunda inte tillreda en ståtlig Nobelmiddag.

Tänk om Alfred Nobel inte lyssnat på sin far utan fortsatt att hänge sig åt sitt intresse poesi. Då hade han aldrig åkt till Paris och utbildat sig till kemist. Hade vi varit utan dynamit då? kan man undra. Men med Nobelmiddagen hade det i alla fall inte blivit något med.

Vid sin död var spänningen enorm när det var dags för testamentesuppläsning. Släktingar gick slokörade hem även kung Oscar II blev upprörd över att större delen av förmögenheten skulle komma till nytta för framstående forskare och uppfinnare inom kemi, fysik medicin, fysiologi, litteratur och inte minst fred.

Jag har läst att herr Nobel dog som en olycklig man. Rikedom, ära och framgång kan tydligen inte skapa lycka. Därför är det ganska så synd att han inte får sitta med vid vår drottning sida och äta av maten Hedlund och Morgan från Skärblacka tillrett. Tror han skulle ha tyckt det smakade bra och kanske hade det lättat upp hans sinne.

5 200 stolsben kommer att skrapa Blå Hallens golv i kväll och där kvinnorna drar till sig blickarna på deras kreationer. I morgon får vi läsa om vem som hade den finaste och fulaste klänningen med tillhörande accessoarer.

Borden är smyckade med 10 000 blommor och 5 000 gröna blad från San Remo, den plats där Nobel drog sitt sista andetag.

Idag kom ett reklamblad från en blomsterfirma i vår stad. Hyacinter och amaryllis i vackra färger. Tror jag ska åka in och köpa lite och pynta upp vårt lilla hus. Men först ska jag värma på lite matrester från igår.

fredag 6 december 2013

I mörkret är alla katter grå



Jag satt i det hemtrevliga köket med en kopp kaffe och bulle bakat med rikligt innehåll av saffran.
"Lussepojke" upplyste mig kvinnan bakom bakverket medan jag girigt bet i det mjuka brödet.

Kvinnan började berätta om hur hon i över trettio år vigt sitt liv till att hjälpa utsatta i sin kommun. Människor som blev vänner för livet, resor till Arlanda där andra människor tog mot för att föra de resande till länder där en oviss framtid väntade. Gråt som blandades med skratt och livslånga minnen.
Bilturer till grannstadens sjukhus, tungrodda pappersarbeten, telefonsamtal och frustration med myndigheter på Migrationsverket. Sorgset inre och glatt hjärta beroende på det slutgiltiga beskedet.

En berättelse som grep tag och jag tänkte att år efter år vid den här tiden, om jag lever och har hälsan, kan jag tugga i mig nya lussebullar i mitt lugna och trygga hem.

Efter pratstunden ställde jag ordentligt min tomma kopp på diskbänken, tackade och åkte vidare till nästa anhalt som var barnbarnens dagis där jag lovat hämta och föra tvillingarna hem till det egna hemmet.

Glada barnaröster mötte mig från dagisets bakgård. Mörkret hade sänkt sig och gården lystes upp av de omkringliggande husens fönster. Barn iförda overaller med likadana reflexvästar och mössor nerdragna över ögonen satt på cyklar, lekte i sandlådan och sparkade med benen i tomma luften medan fröknarna puttade på gungorna.

Jag fick genast syn på den ena tvillingen som sprack upp i ett glatt leende när våra ögon möttes. Den andra tvillingen var en bit bort och jag styrde kosan mot den gula västen och den mörkblå overallen. Fattade barnets hand och gick mot en av fröknarna som tog hand om den gula reflexmunderingen.

Men någon kändes inte riktigt rätt, kanske var det barnets utomhuskläder och mössan, jag kände inte riktigt igen utstyrseln och dagisfröken var benägen att hålla med. Hon hade vänligheten att gå in i dagisets korridor för att kolla om barnet fått fel kläder, men hon hann bara ett par steg när en annan fröken kom klivande, med mitt rätta barnbarn i handen!

Jag undrar om barnens föräldrar märkt om jag tagit fel barn med mig hem..............

I morse när vi vaknade möttes vi av beskedet. En av världens största män har gått ur tiden. En man som var fylld av den kärlek som han trodde på och ville förmedla till oss alla. Trots det han upplevt sviktade aldrig hans tro på att kärleken övervinner ondskan.




onsdag 4 december 2013

En prinsessa på vift


Som alltid försöker jag vara ute i god tid inför ett möte. Så även idag då jag skulle placera mig bland alla andra reportrar och fotografer högst uppe på Händelöverkets tak. Kylan och den långa väntan på huvudpersonen förpassade mig själv till min bil där jag fördrev tiden med att lyssna på en dokumentär om Gottröraolyckan.

Så var det då dags. På med skyddsvästar och orange hjälmar med EON:s dekal, innan jag och stora män med ett gemensamt för dessa män, deras stora kamerautrustningar trängde ihop oss i hissen som tog oss elva våningar upp till det mycket blåsiga taket med en vidunderlig utsikt över hela Norrköping och Bråviken.

I nästan en timma stod vi så beredda, stint stirrande på den gula plåtdörren. Kameramannen från TV 4 bjöd från sin snusdosa med Generalpotionssnus och stämningen var god.

Plötsligt öppnades dörren och H.K.H Kronprinsessan Victoria klev försiktigt ned på taket. Kameror klickade och filmutrustning surrade. Alla hjälptes åt att samsas på den för oss anvisade platsen allt medan högbröstade män höll sina vakande ögon på oss. Själv klämde jag in mig med min kamera mellan SVT och TV 4 medan Fredrik Ahl från Östnytt flåsade mig i nacken.

En annan gång och en annan tid. Delfinariet i Kolmårdens djurpark hade byggts ut och kungafamiljen med sina småttingar skulle inviga med saxklippning av det gul/blå bandet. Jag var ditkommenderad och i min reporterväska låg förutom block och penna en liten kamera och några extra filmrullar. Pressuppbådet var enormt, hela djurparken var avspärrad dagen till ära. Väntan var lång, den kungliga familjen skulle anlända med helikopter och de var mycket försenade. John Pohlman gjorde allt för att roa och hålla humöret uppe bland irriterade journalister. På ett bord låg enorma kameror och jag närmade mig försiktigt och nyfiket dessa imponerande fotoutrustningar.

Till sist anlände de efterlängtade och föreställningen kunde börja. Jag tog mig ned till avspärrningen för att med min lilla kamera få en riktigt bra bild. Tre steg, sedan tog det stopp av en kraftig hand som brutalt förde mig tillbaka till min plats. Där tog hovets ständige fotoföljeslagare Charles Hammarsten mot mig med en vass armbåge. Jag tumlade runt, föll in i en jättelik växt som med ett brak dundrade nedför trapporna, rakt mot drottningen och hennes familj.

Bilden som publicerades var skakig, suddig och mycket dålig.

Idag känner jag att jag kan samsas bland de stora. Min kamera är nästan, i alla fall om jag monterar dit zoomobjektivet, lika imponerande som de andras och jag är mycket nöjd med dagens insats, bilderna på vår nästa kronbärare i det kungliga hovet!



måndag 2 december 2013

Råttan i skon och ett konstgjort öra



Idag har jag köpt saker för utomhusaktiviteter vintertid till våra barnbarn. Eftersom jag tror att det kommer att falla nysnö om inte förr så efter jul eller nyår så kommer pulkor och sparkar väl till pass och jag hoppas på dagar med lek i snö och på is.

Förr året skulle vårt barnbarn Molly och jag bege oss ut på en tur med min spark. Det var en kall och klar dag med gnistrande djup snö efter den upplogade grusvägen som hade ett perfekt sparkföre på den hårda isbeläggningen.
Vi var väl rustade med både underställ och tjocka overaller, det var endast mina vinterkängor som fattades. De hade stått orörda i vårt förråd sedan vintern innan men nu skulle de komma väl till pass.
Till min bestörtning hade en råtta eller om det kanske var en mus, bosatt sig i den högra kängan och ett välfyllt hushåll hade byggts upp. Frön och nötter hade samlats från kängans tåspets upp till toppen av skaftet. Lite isolering fungerade som sovplats och för att få den rätta hemtrevnaden fanns ett avgnagt skosnöre och en liten plåtbit från någonstans som inredningsdetalj.
Bredvid mina kängor stod makens placerade och den ena stod under ett dräneringsrör till varmvattenberedaren. Ett läckage hade uppstått vilket fyllt kängan med vatten och den fungerade som badkar och dricksvattenreservoar till vår objudna hyresgäst.
Allt detta gav ett djupt intryck på flickebarnet och med morfars hjälp gillrades en fälla och dräneringsröret lagades.
Kängorna tömdes på sitt innehåll och vår sparkfärd kunde påbörjas.
Råttan tog osten från fällan, tackade för sig och flyttade till någon annan bostad och vi har inte sett till den sedan dess.

Råttor och möss i våra bostäder skapar olustkänslor hos många. De förstör, lägger sig i trossbottnar, dör och luktar illa under flera veckor. Att få in dessa grå-bruna små gnagare är som ett misslyckande med att hålla sitt hus fritt från pepparkornsögda förstörare. Det gäller att hålla sitt hem råttfritt!

Men möss är en viktig ingrediens i vetenskapens värld. De smörjs in med olika preparat för att vi inte ska få utslag och eksem när vi vill berika våra mänskliga kroppar med väldoftande krämer och oljor. De får äta medicinska hopkok så vi inte blir sjuka när vi botas från våra sjukdomar. Mössen fylls med alkohol och fylleslagen studeras noga, det kan ju hända att den mänskliga fyllans biverkningar kan lindras eller till och med utrotas.

Nu kan våra förlorade kroppsdelar odlas på 3D-mallar. Det öra som fortfarande pryder bärarens huvud skannas och med det som mall framställs ett nytt öra och printas ut. På ett par timmar är örat färdigt men för att växa till sig kommer även här råttans roll in i bilden. Under huden på råttan opereras det nästan färdiga örat in och under en tremånadersperiod får djuret vara bärare av ett växande mänskligt öra.
Det måste onekligen se ganska märkligt ut, men mottagaren har säkert inga synpunkter på att den nya kroppsdelen haft en tillfällig plats på ett av världens mest avskydda djur!

Ska försöka tänka på råttans många fördelar om vi någon gång får påhälsningar i vår bostad.


lördag 30 november 2013

Skype och telefonoperatören



Efter en lång frukost där jag över det löskokta ägget studerat dagstidningen för att innan jag placerade den i tidningskorgen avhandlat vem som är död eller fortfarande finns kvar i livet, går jag runt i vårt adventspyntande hus och känner efter om den rätta nära-inpå-julstämningen vill infinna sig. Kan konstatera att så är fallet och jag kan känna mig nöjd efter gårdagens pyntande.

Som de moderna människor vi är har vi beslutat att vi ska ha bredbandstelefoni vilket har visat sig inte vara helt så enkelt som vi önskat. En dag har det fungerat tillfredsställande men nu är vår hemtelefon helt ljudlös både för inkommande som utgående samtal. Telefonoperatören tillkallades och försökte sig på att ta sig in i vårt hem mitt under pågående adventsstök. Bryskt stoppade jag honom i ytterdörren och maken upplyste honom lite urskuldande att hans fru var i ett sjövilt tillstånd eftersom det pyntades. Han la en stor hand på makens axel, såg på honom med beklagande min och gav ett förslag om att maken kunde fly fältet genom att åka ner till Skärblacka och ta sig en pilsner tills läget lugnat sig lite.

Jag har tagit ytterligare ett steg i den moderna riktningen och laddat ner appen Skype i min iPad. Ingen installatör behövdes för det ändamålet och  nu kan vi telefonera helt öppet och synligt. Vi har dock inte så många att skypa med men min svåger i Frankrike har under en längre tid tittat på sina medtalare så han fick bli vårt första försök och tätt ihopkurade i vår fåtölj ringde vi upp. Det märktes att svågern och svägerskan hade vanan inne och vi fick ett trevligt samtal medan vi studerade varandras uppsyn.

Går jag tillbaka i tiden var det då en orealistisk tanke att vi genom telefonen kunde se varandra medan samtalet pågick. Jag kommer ihåg att jag som barn i något sammanhang hörde någon prata om "bildtelefon", att vi kanske kunde få det i framtiden, kanske på 2000-talet. Om tekniken gick framåt. Vet inte om någon verkligen trodde på den tankegången, men här står vi nu med våra datorer och plattor tryckta mot våra ansikten medan vi samtalar om vardagens ting.

Jag har nästan handlat klart alla julklappar som förhoppningsvis ska ge  både glädje och nytta. Inte ett enda steg har jag tagit ute i den verkliga köphysterin som råder inför den stundande julklappsutdelningen. Alla inköp har jag gjort sittande i vårt vardagsrum, bekvämt tillbakalutad med min laptop i knät.

Världen finns utanför mitt fönster, jag kan se den på min bildskärm.................

torsdag 28 november 2013

Det stora julbordet och det lilla biblioteket


Satt och läste en tidning i väntrummet på det skånska sjukhuset. Sidorna var laddade med recept på julmat.
Goda rätter för för kräsna smaklökar. Det måste smaka jul om det ska bli något. Och rikligt uppdukat bland hyacinter och julstjärnor. Men det gäller att både tillaga och äta på rätt sätt. Annars blir man tjock och tjocka vill vi inte vara. Istret som hänger runt midjan vid trettonhelgen måste bort, vi får svettas i träningshallar och trampa runt kilometervis med våra gåstavar för att formen ska komma tillbaka helst före badsäsongen.

Tänkte där jag satt, måste det vara så mycket av allt........

När vi lämnade det skånska landskapet för att köra in i Östergötland satt jag och funderade på det lilla biblioteket vi besökte kvällen innan avresedagen. I en uttjänt telefonkiosk samsades böckerna, litteratur för alla smaker. Deckare och romaner, barnböcker och noveller.
Något lånekort behövdes inte. Ville man behålla boken gick det bra, men det var fördelaktigt om man kvitterade mot en egen bok som gjort sitt litterära syfte för den litterära läsaren.
På så sätt tömdes aldrig det lilla biblioteket som antagligen är Sveriges minsta.

Placeringen av biblioteket hade det mest perfekta läge. Precis utanför tågstationen och det resande folket kunde få med sig en god bok i sitt resebagage som underhållning medan landskapet fladdrade förbi utanför tågkupéns fönster.
De som nått slutstationen eller gjorde tågbyte kunde hasta bort till böckernas värld, byta ut en bok mot en annan eller helt enkelt befria sitt bagage från en bok som ägaren inte längre var intresserad av men som istället kanske kan bli till glädje för någon annan.

Inget behöver vara så stort och märkvärdigt för att behaga. Det är det minsta bibliotek som tänkas kan vara ett verkligt bevis på.

Är just nu i planeringsstadiet vad som ska fylla vårt julbord i år. Det finns vissa maträtter som är ett måste. "Ingen jul utan bruna bönor" är makens slogan, själv föredrar jag sillsallad. Med rikligt innehåll av både sill och grädde.

Måltiden kan gärna få avslutas med soffhäng och njutbar läsning ur en bra bok.




söndag 24 november 2013

Gammal men värdefull


Nu är det snart tid för att plocka fram julens pynt där de legat undanstoppade i lådor ute i förrådet.
Jag har under året sett tomtar sticka upp sina nunor, halmgrisen som slokat med öronen, tomtemor med sin äppelkorg och änglaspelet där änglarnas särkar blivit sotade av stearinljusens lågor, men inte ägnat dem mer än ett ögonkast då jag hämtat något ur angränsande lådor. Nu är det då dags och jag undrar i år precis som alla andra år hur många smålampor jag måste inhandla till adventsljusstakarna.

Vi har en väldigt gammal julstjärna som hängt med under de 35 år maken och jag julat tillsammans. Den är precis som vi två lite sliten i kanterna. Skönhetsfelen kommer med åren, skillnaden mellan oss och den gamla stjärnan är att skavankerna den har går att rätta till med tape och gem. Varje år frågar vi varandra om vi borde byta ut stjärnan mot något nytt med ett mer modernare snitt, men är rörande överens om att den har en speciell plats i vårt julpyntade hem. Så med varsamma händer och många förmaningar om försiktighetsåtgärder får den fortsätta att dingla i sin elkabel och sprida sitt röda sken.

Mina barndoms jular var pretentiösfria. Julgranen smyckades med levande ljus och mammas skräck var oändlig över att något ljus skulle falla ner och elda upp hela härligheten. Efter att tomten skrämt nästan vettet ur mig vid min första medvetna julafton fick han sparken och återsågs aldrig mer. Knäcken blev uteslutande misslyckad då den antingen blev stenhård med en stor riskfaktor för vårt garnityr eller löst rinnande och vi fick sleva den ur de färggranna formarna med sked. Skinkan griljerades och pappa skålade varm starkvinsglögg med mamma ur äggkoppar. Två äggkoppar med den ångade drycken räckte åt mamma som påstod att hon blev yrslig om hon svepte den tredje varpå flaskan åkte in i kylskåpet där den fann sin plats bredvid den grovkorniga starka senapen, de inkokta grisfötterna och flaskorna med julmust för att åter plockas fram nästkommande jul.

I år blir det en speciell advent- och julhelg för oss. Vi har inga som helst förpliktelser som ligger över oss och vi kan få fira en helghögtid utan att ha min tidigare ständiga följeslagare vid min sida. Displayen kan till och med få vara svart och jag slipper oroa mig över att behöva lämna julstämningen för att behöva ge oss ut på något uppdrag där en glädjefylld helg förbytts till sorg.

Vi får i lugn och ro fira jul med barn och barnbarn, slussas in i deras egna skapade traditioner och vi gläds åt gemenskapen. Det är även tryggt att veta att deras stjärna i toppen av granen inte åker på sned så fort den satts på plats, att dofterna av julmat, pepparkakor och juleljus inte ersätts av andra dofter, att helgen inte barras av som en julgran som glömts bort att få sin dagliga dos av vatten.
Allt för många barn får tyvärr uppleva att den stora familjehelgen blir förstörd av vuxnas ovuxna beteende.

Tanken lämnar en hård klump i mitt bröst.......



torsdag 21 november 2013

Vita byxor och en röd fläck


Var till sjukhuset på återbesök efter det kirurgiska ingreppet. Läkaren var söt och trevlig. Hon hade tuffa skor som jag genast fäste blicken vid. Hon satt på sin kontorsstol, beredd med papper, penna och utdrag från journalen.

Efter samtalet hur livet nu var och om allt var till belåtenhet var det dags att äntra britsen. Läkaren hämtade under tiden sina instrument och det var då jag såg det. Den röda fläcken.

Tankarna började snurra. En läkare som känner och klämmer på ställen man normalt inte vill att utomstående ska vidröra, en naken kropp som blottas för främmande ögon. Som patient måste man ibland ta av sig i bara mässingen utan att känna sig besvärad eller generad. Läkaren ser sin patient för just det hon är, en kropp som ska helas och läkas. Vana fingrar undersöker och analyserar, det som eventuellt patienten tycker är trist och tråkigt på sin kropp bortser läkaren ifrån. Ögonen är van att se kroppar i olika former och linjer. En läkare blir aldrig generad.

Men hur skulle jag nu göra med den röda fläcken? En läkare kanske kan få ha röda fläckar på sina byxor, ett bevis på att hon utför sitt arbete, men enligt min bedömning borde hon inte haft fläcken just där den var placerad, jag undrade i mitt inre om stolen med sitt blå tyg hade fått ett rött avtryck från hennes akterkastell. Jag kände mig plötsligt generad inför det faktum att läkaren var vid den tidpunkten i månaden som visar att hon inte är gravid. Det är något en utomstående inte bör ha insikt i, nu satt jag där och visste att med barn det var hon i alla fall inte!

Undersökningen fortskred, läkaren log och visade sina vita tänder. Satte stetoskopet mot det nakna bröstet, tog blodtrycket och konstaterade att allt verkade fint och bra.

Vi tog varandra i hand, tackade varandra och hon satte sig vid datorn för att ge läkarsekreteraren arbete. Jag såg att hon gned den ena foten med den käcka skon över den andra. Jag stängde dörren om henne, stod stilla en stund, fattade tag om dörrens handtag och öppnade tyst och försiktigt, som ett försök att inte störa.
Läkaren vände sig mot mig, log igen och såg frågande ut.

"Har du fler patienter idag?" Hon nickade och jag sa med en röst som bara tillhörde henne och mig;
"Du borde byta byxor innan du tar emot nästa."

Det naturligaste av naturliga blev jobbigt för oss båda, vi var generade inför varandra, allt för en röd fläcks skull.

onsdag 20 november 2013

Tupparnas match och krossade drömmar



Förvånat såg jag på min make när han på sitt stillsamma sätt ställde frågan till mig. Lika förvånad blev jag över mitt eget svar till honom.
Det hör inte till vanligheterna att vi ägnar kvällen till att se på någon sportslig aktivitet på televisionsapparaten, men i går kväll skedde det.

Efter en lång kvällspromenad där vi återvände hem med en påse smågodis sjönk vi ner i soffan och la upp fötterna på bordet. Det var dags för kvällens viktigaste händelse. Skulle det bli något Brasilien för de svenska grabbarna?
Jag frågade maken om vi behövde någon alkoholhaltig dryck för att få upp tempot men han avböjde. Matchen kunde börja!

Det jagades och svettades. Haltades och grimaserades. Men inga mål. Jag började tvivla på Zlatans förmåga och kompetens. Den fösta halvleken slutade utan några mål.

Så äntligen, i andra halvlek vände det och jublet steg. Zlatan gjorde det igen - och igen. Två mål inom loppet av fyra minuter! Jag sneglade på min iPad och konstaterade att både Twitter och Facebook fylldes med glädjetjut.

Tupparnas match, Zlatan mot Ronaldo. Den röda mot den gula. Med Hamrén och Zlatan i spetsen skulle det bli en resa nästa år. Cristiano Ronaldo krossade den svenska drömmen.......

Idag går att läsa i pressen: Isaksson är osäker på framtiden, Hamréns kontrakt går ut i januari och Zlatan anser att VM nästa år inget är att ha utan hans medverkan.
Och den norska pressen hånar Sverige efter nederlaget.

Hur kunde det gå så fel? Antagligen därför att den röda tuppen är bättre än den gula. Men det kanske man bara får tänka i tysthet. Vad vet jag som inte är så bra på fotboll.



tisdag 19 november 2013

Den herrelösa bilen och kvinnan bakom ratten



Parkeringen är enorm. Bilarna trängs inom de vitmarkerade rutorna som är minimala för att ytan ska kunna svälja så många fordon som möjligt. Stressen över att hitta en tom ruta ersätts av stressen att hinna uträtta ärenden inom rimlig tid. Väl tillbaka till parkeringen uppstår fenomenet, var finns min bil?!
Många gånger har jag stått och blickat ut över havet av plåt i olika färger och modeller, fullt och fast övertygad om att jag blivit bestulen på mitt åkfordon.

För en tid sidan var jag med sonen till staden. Vi parkerade i parkeringshuset, gjorde våra inköp och återvände till bilen för att köra hemåt.
När vi klev ut på betongplattan hörde vi ett rop och såg en kvinna stå med båda händerna tryckta mot motorhuven på en turkos bil.
Den herrelösa bilen var på rymmen men den rådiga kvinnan hade stoppat den med ett fast grepp. Med gemensamma krafter knuffade vi bilen mot en parkeringsruta, dock inte i densamma som bilens ägare lämnat den. Med känsla och empati för ägarens förvirring när det var dags för vidare färd och upptäckten av bilens oförklariga förflyttning skrev jag en lapp och satte under vindrutan.
"Nu kan hon känna sig lugn" tänkte jag och utgick från att det var en kvinna som parkerat utan att lägga i en växel eller dra åt handbromsen. För vilken man väljer att införskaffa sig en turkos bil!?

Kvinnor kör sämre än män. Vetenskapliga studier har konstaterat detta. Samtidigt upplyser försäkringsbolagen oss om att kvinnor är säkrare bakom ratten och är i mindre grad inblandade i trafikolyckor. Hur kan då detta komma sig?
Tina Thörner som en gång tänkte sig bli pilot men blev en framgångsrik kartläsare i rallybilen har en egen teori. Några av dem är följande:
Kvinnan vill inte gärna köra, hon är en aktiv person med många järn i elden. Att sitta bredvid som passagerare är för kvinnan avkoppling och vila.
Men, när hon väl greppar ratten kör hon sakta och har svårt att klara av knepiga manövrar som ibland krävs vid bilkörning. Kvinnan vill gärna sitta nära ratten vare sig det behövs eller ej för att få en tydligare överblick av vägbanan. Vilket är ofördelaktigt om hon frångår försäkringsbolagens uträkningar och krockar. Då fungerar inte airbagen tillfredsställande på grund av för kort avstånd mellan ratt och förare.

Tack vare kvinnans försiktighet i trafiken är hon trots sämre bilförare än män en trafiksäkerhet trots sin osäkerhet. Kvinnans osäkerheten vid ratten beror främst på mannen hävdar Tina Thörner. Han låter nämligen inte kvinnan köra bilen allt för ofta. Hon vet nog vad hon talar om, kartläserskan som föreläser att man kan allt man vill bara man tror på det man gör.

I makens om mitt förhållande finns det två bilar. Den ena är min och den andra är hans. Vi har en oskriven regel, var och en kör sin egen bil. Ibland lämnar jag över startnyckeln till min bil så maken kan få sitta och låta asfalten försvinna under bilens underrede och slappna av en smula under resans gång.



söndag 17 november 2013

Bortlagd skalpell och längtan efter mamma



Hassan viftar i luften med den stora kökskniven. Ett stycke kött ligger på skärbrädet, det ska bli en köttgryta till dagens lunch. Med stor säkerhet närmar sig kniven och köttet förvandlas till lagom stora bitar.
Hassan är kirurg med spetskompetens men kan tänka sig ett liv som taxichaufför. Han har tvingats att lägga undan skalpellen, den svenska sjukvården hindrar honom från att operera. Inte för att han tagit livet av sina patienter utan för att han är utbildad i ett land som inte tillhör EU.
Han har sin familj i ett annat land, oåtkomligt, och döttrarna är snart vuxna kvinnor. Hans längtan är oändlig.

Mehran är 17 år. Han kommer från Afganistan och han längtar efter sin mamma. I 30 timmar låg han gömd under en lastbil, utan vatten och mat och när blåsan fylldes tömde han den i sina byxor. Blodcirkulationen ströps åt och nervbanorna började strejka, underkroppen domnade bort och i hans hemland hade släkten sålt allt de hade för att smugglarna skulle ordna pass och flygbiljett.

Ibrahim är 18 år och väntar på sitt uppehållstillstånd. Han får inte gå i skolan men har lärt sig det nya språket genom att lyssna och prata. Han vill inte tänka på om myndigheterna ger ett negativt besked. Tiden rinner iväg, han står inte längre under en vårdnadshavares omsorg, han är myndig och framtiden oviss.
Båda föräldrarna är döda, hans längtan är är evig.

Alex är 16 år. Han vill inte berätta vart hans föräldrar befinner sig. Han är rädd att inte få träffa dem igen. Han längtar också.

I fem timmar har jag och min make träffat dessa människor i ett bergrum utanför Mjölby. Vi har hört deras berättelser, deras förhoppningar om ett liv i det nya landet och vi har delat måltiden med dem. Sett dem skratta och vi har förundrats. Mina ögon rann över och jag torkade mig generat inför deras blickar.

Ett förlupet ord, en handling eller en skriven mening kan orsaka splittring i vår trygga värld. Arv som ska delas kan ge livslång fiendskap medan vi befinner oss långt från krigets fasor.
Vi kämpar mot våra egna orättvisor medan andra kämpar för ett liv. Ensamma och med med sin längtan.

Våra problem och vedermödor har med ens blivit mycket små. Vi har inget vi behöver fly ifrån..............




torsdag 14 november 2013

Förväntningar och förändringar



Snart är det dags att ta fram hushållsassistenten, mäta upp ingredienserna och tillsätta några gram av den dyrbaraste kryddan som finns. För att få ihop ett kilo av saffrankrokusens gula märke måste det plockas minst 100 000 till 150 000 blommor som sedan handrensas, paketeras i pyttesmå paket och säljs för dyra pengar lagom till advent. Kök och bagarstugor fylls med det nybakade gula brödets dofter och det är en njutning att bita i lussekatten. Om man gillar saffransbröd vill säga.

Läste Norrköpings Tidningar vid frukostbordet. I början av tidningssidorna fanns en bild på Rebecca. Hemma hos henne står resväskorna packade och hon ska i morgon bitti bege sig till kaoset på Filippinerna. Där finns hennes make och tre barn. Om de lever vet Rebecca inget om.

Jag ser över nästa sida. Stekpanneveckor! 20 % på alla stekpannor oavsett märke. Bredvid stekpannorna är nästa annons. Nyhet! En klassisk mustig vinsort som kan köpas i begränsad upplaga trälådor.Bifogad varningstext om dryckens biverkningar för ordningens skull.

Fortsätter bläddrandet. Matvarukedjorna manar till att sätta smak på november med kanonpriser och Volvo pålyser att nu är vintern här. Passa på att ta del av samtliga vintererbjudanden.

Förväntningarna är höga, vi rustar oss för den största helgen med allt vad det innebär. Nya stekpannor, mat i mängder, vin att skåla i och säker körning till släkt och vänner på vintriga vägar.

På Filippinerna är stekpannorna gömda under raserade byggnader. Finns det vatten som är drickbart? Mat och sjukvård? Vägar att färdas på till drabbade områden?

En gång efter jul åkte jag fem gånger till Uppsala. Fem gånger hade jag en älskad resenär med mig hem. Anhörigas tomma blickar vid det sista avskedet. Förändringen som skedde bland familjer, släkt, vänner, skol- och arbetskamrater efter solresan till turistparadiset.
Det är svårt att glömma. Minnet blossar upp igen via dagspressen, radio och tv. Svårbegripligt för oss som inte var med på plats och ställe, vid juletid för ganska länge sedan. Vi som inte berördes på nära håll av livskatastrofen.

Jag känner mig trygg i att snart få fira jul med dem jag älskar. Törs inte släppa tanken fri att livet är skörare än ett hårstrå. Vet med mig att jag kan vara snål med de tre orden som betyder så mycket.

Vårt treåriga barnbarn tittar på mig medan hon tuggar på en friterad morot som hennes pappa serverat henne.
Vi får ögonkontakt tvärs över bordet, hon ler mot mig och säger: Mormor, jag tycker om dig!

Jag önskar att Rebecca får se sin familj i ögonen, le och säga: Jag älskar er!


tisdag 12 november 2013

Historiskt smide och virus


Besökte för ett tag sedan en smed. Han hämtar inspiration från historiska föremål vilket betyder att vi kan åka till honom för att köpa till exempel ett gångjärn eller något beslag för att pryda vår nyinköpta ytterdörr.
Det ser gammal och genuint ut. Riktigt snyggt också. Rätt i tiden då vi gärna blandar det nya med det gamla.
Finns inget gammalt att tillgå skapas det gamla i ny tappning.

Läste att vi inte ska slänga våra gamla IKEA-möbler. De är värda hur mycket som helst på auktion. Vi ska istället lasta släpkärrorna fulla och bege oss raka spåret till någon auktionsfirma där de går under klubban för summor som är oss behjälpliga att köpa nya möbler. Kamprads imperium lever vidare och vi glädja åt att få något nytt och snyggt till våra hem.

Att fynda på loppis kan inbringa många sköna saker, om tålamodet finns att söka genom varje hylla och låda efter det rätta föremålet som man inte visste fanns eller vi behövde. Även vårt kungahus går på loppis med drottningen i spetsen och jag vet att i deras kök finns ett riktigt gammalt kryddställ som är en av kungaparets favoritinköp.

Plötsligt hände det en dag, mitt i arbetet med årsbokslutet. Makens dator drog en djup suck och svartnade. Samtliga återupplivningsförsök var fruktlösa, de som utbildat sig och har förmågan att rädda det som räddas kan anlitades och idag kom en lättad make hem från staden med en kartong. Den gamla datorns hjärna hade placerats i ett kuvert, det yttre skalet kasserats och en ny dator som ska hjälpa till i det dagliga livet hade införskaffats.

De minsta biologiska enheterna som kan infektera levande organismer saknar ämnesomsättning, kan inte föröka sig utan hjälp utan endast genom infektera en levande cell. Virus har säkert förekommit i alla tider och ställt till med problem innan vetenskapen kom den på spåret för att hejda eller rent utav i vissa fall utrotat några av de minst 600 virus som kan infektera en människa.

I vår moderna tidsålder finns det människor som skapar och levererar virus i olika syften att förstöra och ställa till med kaos både för privatpersoner och olika myndigheter. Från att ha varit några klåfingriga programmerare som ville testa hur långt deras kunskaper hade förmågan att spridas har virusplågan expanderat till organiserad brottslighet och skurkarna tjänar grova pengar på spridningen. Det har till och med skapats datorslavar som via fjärrstyrning kan orsaka överbelastningsattacker.

Faror lurar nu som då, men vi kan rota reda på lite loppisprylar och inbilla oss att allt var bättre förr.








söndag 10 november 2013

Söndagspromenad och hästskit


Idag fick vi äran att följa med vårt treåriga barnbarn på skogspromenad. Hon till häst och vi till fot. Hästar hör inte till mitt favoritdjur, jag är rent ut sagt rädd för de högbenta djuren, jag känner att jag inte kan ha kontroll över dem.
När vår dotter för några år sedan var med om en förfärlig ridolycka som kunde ha kostat henne livet blev min rädsla befogad och skräcken rejält påspädd. Skadorna läkte och dottern köpte sig två egna hästar för att återuppta ungdomens passion för åkturer i sadeln.
Och jag fortsatte att ängslas lika mycket som när hon i ungdomens dagar for runt i Europa bakpå en motorcykel. I min tycke spelar det ingen större roll, häst eller motorcykel, jag anser att både åkdonen går hand i hand på min farlighetsskala.
Nu har i alla fall vårt barnbarn börjat på ridskola och det är bara att gilla läget, stå bredvid med muntra tillrop och applåder.

Enligt Jordbruksverkets räknemaskiner finns det omkring 360 000 hästar i Sverige. Misstänker att siffrorna inte stämmer riktigt överens med verkligheten, i alla fall kan man med blotta ögat se att på nära nog varje gård i vårt avlånga land går det hästar i olika storlekar och kulörer och betar.

Vart tar alla hästar vägen när de av någon anledning dör? Vi har fått erfara att en del har vi glufsat i oss när vi köpt färdiglagad lasagne, rubrikerna blandades med rabaldret och människor kände sig spyfärdiga och lurade.

När jag var liten kunde vi helt öppet och utan dold innehållsförteckning köpa hästkött och lägga på smörgåsen. Rökt fint kött med lagom sälta. Sen döptes det hederliga pålägget om till hamburgerkött för att förminska fördomarna omkring uppätandet av dessa rid- och arbetsdjur.

Vi kan idag köpa hamburgerkött gjort på nötkött. Hästarna från Mexiko och Argentina behöver kanske inte längre släppa till av sitt kött för att  säljas i våra charkdiskar. Men vart tar de svenska hästarna vägen när de lämnat jordelivet? När det finns så mycket hästar med ett utmärkt kött är det ändå slöseri med resurser att inte använda sig av de djur som betat i svenska hagar och stoppa helt importen kan man tycka.

Det var i alla fall en mycket trevlig söndagsförmiddag, barnbarnet satt säker och stolt i sadeln på sin ridskolehäst. När vi sedan skrapade bort hästskiten från våra skosulor kom en flyktig tanke över mig. Tänk om jag skulle ta och bemästra fruktan och anmäla mig själv till ridskolan istället för att vara en åskådare som gärna tar en macka toppat med kött som gnäggat färdigt.


lördag 9 november 2013

Minoiskas glädje och finansministerns tofs



I sommar har jag varit på besök i Kolmårdens djurpark och två gånger njutit av den storslagna delfinshowen som visats där. Detta däggdjur som genom hela människans historia betraktats som något speciellt, symbolen för glädje hos det gamla folket minoiska.

Intelligensen är vida känd och det sägs att den till och med kan se och känna om en människa lider av en allvarlig sjukdom. På ett forskningscenter i Israel används delfinen vid terapi med mycket goda resultat.

Men här i vårt land kan vi endast stifta bekantskap med djuret i Kolmårdens delfinarium där de roar oss med vilda lekar, höga hopp och klickljud medan de med sitt stela leende tar mot belöningen i form av strömming.

Men, den har visat sig att delfinerna inte är så snälla som vi vill göra gällande. De kan vara aggressiva och tuffa hårdingar om det vill sig illa. Ja rent av elaka....

Att jämföra en delfins intelligens med människans tror jag beror på att vi är så egocentriska, vi utgår från oss själva och tar alla tillfällen i akt att djur med uppvisad intelligens är mätbara med våra hjärnor, hur vi tänker och klarar av att lösa uppgifter.

Om delfinens intelligensnivå är jämförbart med vår så kan vi även jämföra våra beteenden. Vi kan vara aggressiva, elaka och utföra hemska handlingar mot varandra. Det hör vi talas om genom media precis varje gång vi slår på radion, tv:n eller öppnar dagspressen. Vi förundras, suckar och förfasar oss över människans hänsynslöshet. Otrygghet skapas och vi misstror varandra.

Med andra ord, om delfinen liknar människan har den precis som oss både goda och dåliga egenskaper.

I dag har jag varit till Katrineholm. Tänkte åka och leta reda på frisören som kapat finansministerns tofs men fann det onödigt eftersom jag troligtvis inte skulle träffa på varken frisör, finansministern eller den smala hårpiskan. Saxen ska för övrigt säljas på auktion, tänk att få ropa in ett verktyg som friserat en finansminister.
Det måste vara höjden av lycka om man är beskaffad med en så pass tung plånbok att möjligheten öppnas till att bli ägare av en sådan dyrgrip.

torsdag 7 november 2013

Kraftpaket och sinnesfrid


Som frilansande reporter får jag möta många människor i olika yrkesroller, händelser och evenemang. Även djur får min uppmärksamhet och i går fick jag stifta bekantskap med tjuren Nils av Maltestorp. Ett kraftpaket på 1 350 kilo och som inte så lätt lät sig fotograferas av den utsände reportern.
Ganska liten kände jag mig när jag satt på huk framför honom, kikade i kameraögat utan att ha koll på vad som eventuellt kunde hända framför mig. Så skulle rosetten som symboliserade ett ärofyllt pris sitta på plats.

Intervju i det hemtrevliga köket med kaffe och nybakad chokladkaka medan ägarna till Nils berättade om hans virila leverne bland kvigor och kor under sommarmånaderna.

Nästa intervjuprojekt var hos Sinnesfriden där jag klev in i stickad tröja som doftade svagt av ladugård och kängor som satts ner på jordbruksmark. Min doft blandades med dofterna från olika massageoljor, rökelse och stearinljus. Blandningen bildade en ganska ovanlig kombination att dra in i näsborrarnas luktorgan.

Två världar som möttes. Lantbrukarnas grova händer som bar spår av det dagliga arbetet och  mjuka rena händer som tar på människors värkande, trötta och ömma kroppar för att ge lindring och själslig frid.

På hemväg vandrade tankarna tillbaka till den tid då jag själv hade nariga lantbrukarhänder. Där porerna i mitt skinn drog till sig och lagrade ladugårdens dofter och som sedan kröp fram när jag nyduschad och finklädd var på någon tillställning. Värmen frigjorde dofterna och det var lätt att känna vilka som hade djur i sina ladugårdar när vi grannar var samlade.

Det har visats sig att Sverige är ett av världens bästa länder att leva i som mjölkko. Det är lagstadgat att varje kossa ska vara ute på sommarbete och att de mjölkproducerande boskapen är friskast i världen. Det jobbas för att ständigt förbättra förutsättningarna att kunna driva mjölkproduktion och driva eget företag som mjölkbonde. Ändå har mjölkproduktionen i Sverige minskat med 12 % sedan EU fick sina sina fingrar med i spelet. De flesta andra länder har dock ökat sin produktion och vill vi ha billig mjölk kan vi köpa den importerad från exempelvis Tyskland.

Nu kom jag plötsligt på, måste åka till affären för att köpa ett stort lager av ostkaka. Snart gapar hyllorna tomma där de småländska delikatesserna legat så det är bäst att passa på så länge det går.
Undrar om jag får köpa en flaska löpe och göra min egen ostkaka eller om jag måste ha speciellt tillstånd för det? Eller jag kanske får ysta mjölken, mala mandeln och grädda i ugnen i det fördolda.
Som hembränning ungefär............

onsdag 6 november 2013

Det dukade festbordet och stenen i rullning


I går pratade jag med en av mina kusiner. Vi har inte talats vid på många år så samtalet blev långt och innehållsrikt, både omkring allvarliga saker men även om vår mormor som dog för många år sedan. Eftersom jag är ett ensambarn utan syskon reflekterar jag sällan över att jag faktiskt delat mormor med någon annan. Känslan av samhörighet med min kusin genom mormor satt i länge och jag tänkte att vi nog borde hålla kontakten lite bättre och oftare.

En dag när jag var med på dagis och hämtade våra barnbarn låg det en inbjudan om födelsedagskalas i deras korgar. Personalen upplyste noga om att skulle det bli kalas måste alla barn bjudas in annars fick föräldrarna inte bjuda dagiskompisarna via dagis. Helt i sin ordning ett barn kan inte förstå om han eller hon inte får gå på kalas. Vi blir lärda som barn att alla ska få vara med för att ingen ska bli ledsen eller känna sig utanför.

Så slog mig tanken, vi som är vuxna har också svårt att tackla varför en inbjudan uteblir. Festbordet står dukat men jag får inte själv vara med och dela gemenskapen, maten och den trevliga feststämningen. Stenen kommer i rullning och kan skapa konflikter, bråk och uppsägningar av bekantskap.

En inbjudningslista kan göras hur lång som helst. Men sätter man sig ner och funderar en stund kommer namn att strykas av olika anledningar. Om det inte finns några nära kopplingar som ger varandra ömsesidig glädje i det dagliga livet, varför då bjuda för bjudandet skull?

Det går även att vända på frågan. En inbjudan kan även bli ett måste för att jag blivit bjuden. Olika anledningar skapas för att kunna säga nej och även det kan skapa konflikter.

Så den sista reflektionen som kanske är den svåraste. Att rannsaka sig själv omkring det uteblivna kuvertet med ett festligt inbjudningskort.

Att göra en inbjudningslista kan många gånger vara lika svårt som att inte själv stå med bland de speciellt utvalda.

Vi har i alla fall fått en inbjudan till en stor festlighet. Det ser jag fram mot och jag vet att värdparet väldigt gärna vill att vi kommer!

söndag 3 november 2013

Fladdrande ljus och ett borttappat liv



Helgen är till ända, en helg då vi tänkt extra på alla de som inte finns med oss annat än i våra minnen.
Kyrkor och kapell har haft öppet och vi har suttit där, sida vid sida i tyst samförstånd. Delat sorgen och saknaden med varandra, ordlöst, var och en med sina egna tankar. Sammanflätade i en osynlig väv där mönstren bildat tårat, skratt och livshistorier.

I slutet av förra seklet var jag med och ordnade den sista resan för en man, han och frun var bosatta på västkusten. Graven finns här i vår grannsocken, makan bor fortfarande kvar i det hus de tillsammans byggt, precis vid det salta havsbandet. Vi reste hit tillsammans, jag körde först med kistan dekorerad med kvistar av utslagen äppelblom från deras trädgård. Efter kom makan och deras gemensamma son. Genom den resan knöts vänskapsband som håller än idag.
Varje Alla Helgons dag sedan dess åker jag till graven, tänder ett ljus och ringer till västkusten för att ge en hälsning från Josef.

På vår yttertrappa brinner ett ljus, när det brunnit ner tänder vi ett nytt. Hela vintern får lågan fladdra och lysa upp för alla dem vi har stått nära, men även för dem som finns med oss här och nu på ett eller annat sätt.

Träffade en person idag som tappat bort sitt liv. Identiteten finns inte längre kvar och jag blev modfälld efter mötet. Kände en sorts skam och skuld över mitt eget välbefinnande och jag kunde inte riktigt sortera mina tankar. Maktlösheten över att inte kunna eller ens orka vara behjälplig rev i mitt inre som en skarp klo och lämnade svidande ränder. Mötet var kort men mycket påverkbart. Ett stelt leende och tomma fraser med ett löfte om återseende.

I morgon vaknar vi alla upp till en ny dag. Hösten ligger som ett tungt grått täcke över oss.  Halloweenkostymer stoppas undan, och barnen får vänta ett helt år innan de åter hotar med bus om inte deras utsträckta påsar fylls med godis. Pumpor, urgröpta med tomma ögonhålor och grinande gaddar faller naturligt sönder och kastas bort. Traditionen som importerats hit och som köpmännen slår mynt av.

Men ljusen brinner fortfarande för alla som ligger i de sista vilorummen, ljusen får även brinna för dem som tappat sina identiteter. Ljusen med sina klara lågor som är till hjälp vid förböner, för att minnas eller skapa stämning både i vardag och fest.


fredag 1 november 2013

Välskulpturerade och sommarstuga utan pool



Häromdagen hörde jag något häpnadsväckande. Små bebisars utseende diskuterades och jämfördes. Det hela gick ut på vilket barn som var sötast och jag tänkte i mitt stilla sinne; det här är bara början, jakten på det perfekta ligger framför dessa nykomlingar.
Handen på hjärtat, även jag kan tycka att små bebisar inte är så fina rent utseendemässigt. Men näpna med sina små miniatyrkroppar. Om man bortser från mina egna barn och barnbarn förstås, de har alltid varit vackra bebisar...........

Utseendet är viktig för många. Det finns en uppsjö av olika förbättringstekniker för att få fram det perfekta, anletsdragen går att ändra genom olika smärtsamma och dyrbara operationer, färg och pensel döljer och förändrar men missnöjet kan ändå hänga sig kvar framför badrumsspegeln krassa verklighet.

Skrapar man på det välskulpturerade yttre går det att få fram olika skavanker som vi gärna håller dolt för omvärlden. Allt går dock inte att måla över, färgen kan krackelera och blotta det som finns under.

För tio år sedan köpte vi ett hus. På husvisningen blev vi direkt förälskade både i exteriören och interiören och huset blev vårt. Inget behövdes åtgärdas så det var bara att flytta in. Efter en tid kände både maken och jag att vi ville ändå göra om lite, sätta vår egen prägel på vårt nya hem. Det var då vi upptäckte det. Skavankerna som dolts och kom fram när vi petade i det. Inga stora och allvarliga fel som inte uppdagats vid husbesiktningen, utan små fel som skulle kosta stora pengar för att åtgärda.
Då bestämde vi oss. Vi satsar på vårt sommarboende, renoverar, bygger ut och flyttar dit för gott. Det fina huset med de många skavanker såldes och blev nästa ägares bekymmer. Tre år bodde vi där, men den rätta trivseln ville inte riktigt infinna sig trots att det till och med fanns en inomhuspool. Vi hade inte varit med och format vårt boende efter oss själva och kände aldrig att det var vårt.
Trehundra kvadratmeter byttes därmed ut mot femtiotvå och vi har anpassat huset till compact living där varje kvadratmeter är värdefull.

En bekant frågade med förundran i rösten hur vi egentligen kunde byta ut det fina stora huset mot sommarstugan som inte ens har pool.
Ja det går att fundera på medan ögonen vilar sig över Glans vatten.









onsdag 30 oktober 2013

Almanackor och förvirrade fåglar



När vi åt frukost i morse maken och jag läste jag högt för honom ur Marcus Birros krönika. En mycket bra författare och kaxig krönikör, hans ord lämnar ingen oberörd. Han vågar sätta ord på vad han tänker och tycker utan att fråga någon om lov och det beundrar jag honom för. Önskar att jag vore lika modig, jag måste jobba mer på det!

Bland annat kunde jag läsa från min högläsning att människor idag inte har tid att begrava sina anhöriga. Det är sorgligt att det krävs en lagstiftning för att de döda inte ska behöva vänta flera veckor, ja upp till månader för att få sin begravning. Även om en död människa inte har något annat att vänta på, ingen tid att passa eller andra förpliktelser, så är det en onödig och oetisk väntan.

Jag har förundrats många gånger över människor som låter sina almanackor styra när det ska planeras för en högtid som är en hyllning till det liv som varit. Semesterresor, födelsedagar, fester, brist på hundvakt eller viktiga jobb går före en begravning där mamma, pappa eller någon annan nära står i centrum.
Den nya lagstiftningen går ut på att en begravning ska ske inom fyra veckor efter dödsfallet, går det inte att schemalägga eller göra ändringar i almanackorna måste vi söka anstånd hos Skatteverket som i sin tur ger förlängning av tiden om mycket goda grunder finns. Personligen tycker jag det är en mycket bra lagstiftning i alla hänseenden.
 När dagen är kommen för min egen del hoppas jag att de som står mig närmast inte tar med sig sina almanackor till begravningsbyrån.

När jag nu har lagt min tid som begravningsentrepenör bakom mig har jag annat att bekymra mig över än upptagna tider. Som att småfåglarna i vår trädgård verkar mycket förvirrade. De flyger parvis ut och in vid fågelholkarna. En talgoxe kom med något i näbben som den trixade in genom den runda öppningen. Kanske tror de att det nu är vår och att de ska bilda familj så här i tider då köpmännen plockat fram allt julpynt.
Jag såg ett gärde med oljeväxter som blommade i starka gula färger. Det verkade inte vara spillfrön som letat sig upp ur myllan för att öppna sina kronblad utan höstens sådd som blommar.
Det är verkligen oroväckande för rapsolja är bland den finaste olja som jag använder i min matlagningskonst.

Varma höstar är fina höstar, varma vintrar är också fina vintrar för då blir väntan på våren mer uthärdlig för dem som inte gillar kyla och snö. Själv vill jag ha vintrar med kyla och snö, det är riktiga vintrar det. I alla fall om det är lagom med kyla och snö.

Bara nu inte småfåglarna tänker lägga ägg..........



måndag 28 oktober 2013

Diesel i tanken och ögon på skaft



Det händer ibland att man råkar ut för missöden, en del små men en del lite större och allvarligare med dyra och tråkiga efterföljder. Ibland är man själv källan till den uppkomna situationen och får stå där med skammen och en lärdom rikare för att inte upprepa samma misstag en gång till.  Oförstånd och klåfingrighet hos små barn kan ställa till bekymmer, som till exempel när det måste undersökas om det går att stoppa pengar i bilens inbyggda cd-spelare eller om mormors läsglasögon kan ändras till bättre passform.

Precis i början av maken och mitt förhållande skulle vi bege oss ut på en bilfärd. Under resans gång behövde vi tanka och maken gick ur bilen vid närmaste mack, skruvade av tanklocket och tankade bilen full. Med diesel. Mackföreståndaren rev sig i håret och frågade med bekymrad min om just den bilmodellen verkligen gick på diesel. Vilket kunde konstateras att så inte var fallet.
I går hade vi besök av en släkting på maken sida, en nära släkting, maken och han har båda samma föräldrar.
På färden mot flygplatsen för resan hit visade mätaren på instrumentpanelen att det började bli tomt i tanken varpå makens släkting gick ur bilen vid närmaste mack, skruvade av tanklocket och fyllde på tanken. Med bensin. Det gick att konstatera att just den bilmodellen går på diesel.
Det gäller att verkligen ha ögonen på skaft när en bil ska tankas!

Idag har maken och jag varit på vår höstresa till IKEA. Varuhuset var välfyllt med skollediga barn och deras föräldrar. Trångt och varmt i kön till den hägrade chokladpuddingen. Efter att ha pausat i restaurangen fortsatte vi vår vandring bland möbler och köksutrustning. I avdelningen med husgeråd och porslin tar jag ett steg i fel riktning och river ner en hel stapel med fina vinglas. Ljudet när flera tiopack med glas når golvet är väldigt speciell. Diskret är en grov överdrift och känslan av att stå i händelsernas centrum är också väldigt speciell.

Jag förstår hur damen i vår affär kände sig häromveckan när hon tappade en stor glasburk med äkta majonäs precis bredvid utgången vid kassorna. Allas blickar som dras till den olycklige och en enda tanke som enas mellan varandra: "Tack och lov att det inte var jag!"

söndag 27 oktober 2013

Varmkorv och spännande mat


Det är inte så ofta som jag köper korv i en korvkiosk men ibland händer det. Förra veckan kändes det som en grillad skulle smaka gott och med maken på släptåg ställde vi oss framför korvluckan för att göra vår beställning.
Korvmannen gjorde sig beredd och vi sa unisont att vi ville ha var sin grillad.
" Chili Choritzo, Choritso Pimento De la Vera, Choritzo Puchero , Longanzia Fresca eller Chipolata?"
Vi stirrade på honom och frågade om han inte hade grillad korv. Helt vanlig grillad med bröd. Det hade han och vi fick själva sprutta på senap, vanlig eller extrastark.

Grillad mosbricka med räksallad och dill, grillad special eller en kokt med bröd, jag tror att det hör till forna tiders beställning, nu måste man klara av krångliga ord för att få sig en varmkorv.

I fredags var vi till Valdemarsvik på en festlig kväll  både i kyrkan och församlingshemmet. En kväll för Världens barn och där serverades det omkring 20 olika sorters maträtter. Asylsökande från olika länder hade lagat all mat och det var både gott och spännande. Lammgryta från Kongo, dolma från Armenien, olika sorters bröd och sallader, såser och grönsaker. Det var lätt att fylla tallriken med råge. Så den extremt starka såsen. Tårar och snor rann medan munnen brann. Eftersläckningen skedde med rika mängder yoghurt och huden runt läpparna antog en illröd nyans.

Kvällen bjöd inte bara på mat utan även ett möte med olika kulturer. Med ett och samma mål, att stötta barn ute i världen som har det svårt och som lider nöd. Hela församlingshemmet fylldes till sista plats, människor hade lyft sig från tv-soffan och fredagsmyset för att samlas, umgås och ha trevligt.
När kvällen var slut och magarna fulla lämnade vi en stor disk men även en stor summa insamlade pengar som oavkortat gick till Världens barn.

En mycket fin och lyckad kväll i alla bemärkelser.

torsdag 24 oktober 2013

Eget rum med ateljé


Läste i tidningen att en äldre kvinna i 60-årsåldern blivit rånat utanför en bankomat. Stackars tant tänkte jag och när tanken landat kom jag på att jag själv är en kvinna i snart 60-årsåldern. Alltså en äldre kvinna som kan bli rånad om min uppmärksamhet på omgivningen vid bankomaten sviktar.

När jag var barn arbetade min farfar som vaktmästare på ett ålderdomshem. Jag blev som en liten inventarie där, sprang omkring bland de gamla och antagligen förgyllde jag deras tid med min barnslighet. Tant Hilma i sin rullstol, hon hade polio och levde sina dagar i sin rullande stol som var specialbyggd just för henne. Farbror Alfred som var böjd som en märla och alla de andra som jag glömt namnen på. Jag reflekterade aldrig att dessa åldringar haft ett liv utanför ålderdomshemmets väggar men min pappa gjorde det och har haft en inneboende rädsla att hamna på hemmet. Hans önskan var att få lämna jordelivet innan dess, men till sist blev det oundvikliga ett faktum och ett äldreboende var enda alternativet.

För någon vecka sedan besökte jag ett äldreboende i Norrköping för att skriva en artikel omkring de äldres situation och boende.  På avdelningens gemensamma matsal var bordet dukat för eftermiddagskaffe. Hembakat bröd och brutna servetter. Kvinnor och män samlade och stämningen var god.
Där fanns han som arbetet i hela sitt vuxna liv med att dela ut brev, hans uppgift var att hämta dagens post nere i foajéns postfack. Där fanns kvinnan i den ljusrosa blusen och det fina halsbandet, hon med den vackra sångrösten och som brukade underhålla med sång vid festliga tillfällen. Och så fanns konstnären. Vackra tavlor som skapats vid staffliet och som byttes ut med jämna mellanrum för att ge avdelningen ögonfröjd.
Hans stora önskan var en egen ateljé, som det nu var samsades tavlor och påbörjade alster med hans säng i rummet han hyrde i det kommunala äldreboendet.

Så fanns Janne där, Janne som arbetet i 35 år inom äldrevården och som ansåg att det är världens bästa yrke. Janne som anordnar gubbkvällar med god mat, vin och öl.
Jag blev varm och glad i hela kroppen när jag lämnade den samlade skaran, alla med sina egna uppgifter i vardagen. Uppgifter som ger mening åt det liv som återstår fram till vägs ände. Uppgifter som hjälper till att livet blir så bra som möjligt för den som väntar.

En dag kanske jag också måste stå i bostadskö för min allra sista bostad. När orken inte längre finns kvar. Kanske blir jag då skrämd av att behöva lämna allt det invanda och den trygghet som är skapad omkring mig.
Så var det för vår granne. Han var rädd att lämna sitt hem där han bott i många år. En dag när vintern var som kallast och vi inte var hemma bar inte hans ben längre, mörkret och kylan omslöt honom. Innan morgonens dagsljus kom hittade vi honom i trädgården och han hade fått gått över gränsen helt ensam.
Smärtan och sorgen dröjde sig länge kvar inom oss som en hård klump.

Vi har ett fint och bra omsorgsnät omkring oss när vi blir gamla. Tyvärr blossar då och då misstänksamhet och rädsla upp omkring åldringsvården när det inte sköts på rätt sätt. När kommunens pengar inte räcker till eller när tjänstemän beslutar efter paragrafer och inte efter människors behov. Eller när personer med brist på empati och kunnande ska ansvara för en annan människas liv.

Än så länge är jag en kvinna i snart 60-årsåldern och förhoppningsvis dröjer det 20 år innan jag behöver ställa mig i bostadskö för mitt sista boende. Det får kanske bli ett seniorboende först.......



onsdag 23 oktober 2013

Fina fiber och grannens kobra



Vi har nu gjort som många andra, sagt upp vår fasta telefon. Innan beslutet klubbades funderade vi på vem som ringer till oss på den vägganslutna förbindelsen med omvärlden. Försäljare, min mamma och en dam som brukar slå en signal för att höra att vi alla mår bra. Alla andra slår numren till våra mobiler om de behöver komma i kontakt med oss så det blev ett enkelt och okomplicerat val. Att jag med min mobiltelefon måste stå exakt stilla på en noga utmätt punkt i köket för att inte enstaka ord ska falla bort och bli en källa till förtret för både mottagare och uppringare är en annan historia.

Spänningen var stor när vi i vårt hem skulle få den svarta bakelittelefonen inkopplad. Som det nyfikna barn jag var surrade jag runt telefoninstallatören som en envis fluga. Hans försök att vifta bort mig var lönlöst, jag flaxade runt och han hade stora problem med sig själv eftersom han hade ett flertal brutna revben. På den tiden var sjukskrivningar sällsynt och gjorde sjukdomsbilden komplicerad i onödan eftersom Försäkringskassan skickade ut sina nitiska anställda för hembesök. Vila i ryggläge och bara koka potatis till endast sig själv i hushållet var det som gällde. Så telefonmannen hade inget annat val än att åka runt i stugorna och göra sitt smärtsamma jobb, envisa ungar fick han på köpet.

När han packat sin montörsväska och stängt dörren efter sig började det roliga. Skulle den svarta apparaten ringa. Det gjorde den, ofta. Pappa hade ett arbete som krävde att han ständigt skulle vara nåbar och han svor många gånger över telefonens envisa ringande när han skulle lyssna på radiosporten. Att dra ur jacket var uteslutet, det satt stadigt i väggen och någon knapp för att minska ljudet var inte uppfunnet.
Ibland var det flera talande på samma linje. Tydligt och klart kunde tjuvlyssnaren höra hur gemensamma bekanta hade det med hälsan och kärleken, även bekantas bekanta avhandlades och de gick inget ont anande runt på Konsum och köpte sin mjölk och fläskkotletter medan andra visste saker om dem som de inte själva hade en aning om.

Vi hade telefon men dock ingen tv. När Familjen Flinta öppnade sitt tecknade hem fick jag gå tre trappor ner och se på grannens tv. En kväll när jag kom dit såg jag den. De hade skaffat en Kobratelefon! Röd och smäcker stod den på ett bord i hallen och frun i huset satt ofta med den vid örat. Cigarettröken slingrade sig runt både henne och kobran och jag såg med beundran på de båda skapelserna.
Tjatet ville inte avta där hemma, men pappa var istadig. Ingen kobra, den svarta rejäla var mer i hans smak.

Förra veckan var jag till Ljusfors och gjorde ett reportage till tidningen. De är först med att ha fått bredband med fiber nedgrävt och inkopplat. Smala färggranna strån ligger nere i marken och med blixtens hastighet förses hushållen med allt som kan behövas i ett modernt samhälle. Det hela firades med tårta från hembageriet och glädjen stod högt i tak.

De luftburna ledningarnas tid är förbi. En gammal dam sa till mig när jag var liten, medan hon såg upp mot telefontrådarna där småfåglarna satt fastklamrade,  "hör Carina vad det sjunger i ledningarna, det är kärringarna som pratar med varandra". Nu får vi väl läggas oss med örat mot marken för att höra om det är någon trafik i fibern.


måndag 21 oktober 2013

Moodyssons mormor, lejonet i trädet och goda karameller


Att spetsa till en historia så den blir ännu bättre eller rent utav intressant är en konst och kan mottagas på lite olika sätt. Antingen blir man genomskådad och klassas som en lögnhals eller också väcker den extra kryddan mottagarens nyfikenhet och man får den uppmärksamhet man hoppats på.

Läste en artikel om Lukas Moodysson och där berättade han om sin mormor som gärna ljög ihop en historia så den skulle passa in och göra saker och ting lite bättre än vad de egentligen var. Jag tror att många av oss är som hans mormor och det kan vi väl få vara så länge vi inte gör varandra illa eller blir till känslomässiga översittare.

En lögn kan vara utstuderad för att vi vill skydda oss själva eller någon som står oss nära. För att slippa ta konsekvenser av ett obehag eller inte bli förlöjligade. Ett avsnitt ur en av säsongerna i Solsidan speglar det så bra när en av fruarna, tror det var Mickan, fick stå där med skammens rodnad på kinderna för att hon inte lagade mat till sitt barn utan hellre öppnade en burk med fabriktillredd köttfärssås. I ett lögnaktigt försök att sätta sig i bättre dager inför de andra präktiga mammorna låtsades hon att barnets mat hädanefter var hemlagad och äkta. Hon ertappades dock och sjönk ännu längre ner på präktighetsskalan.

I går fick jag höra en helt otroligt historia av vårt barnbarn Molly. Hon hade klättrat upp i ett träd för att äta sitt äpple. Trädet bar frukter som hette körsbär och på en gren lite högre upp satt ett lejon. Djuret var av fredlig natur och fullt sysselsatt med att äta av sitt eget äpple så Molly kände ingen rädsla. När hon sedan skulle klättra ner från trädet råkade hon riva sig på pannan på en utstickande gren. Jag fick både känna och se på revan och kunde konstatera att det trots allt ändå gått ganska så bra.
Jag blev glad av berättelsen, den visar att Molly är utrustad med det bästa man kan ha, nämligen fantasi. Något som jag hoppas att hon får behålla så länge hon lever och att hon kan utveckla något bra och positivt av den förmågan.

När våra barn var små kunde jag undanhålla sanningen om att jag hade goda karameller i skåpet. I ensamhetens stund passade jag på att stoppa dem i munnen, tugga och svälja med en snabbhet bara den som vill dölja sitt förehavande klarar av. Smakens njutning fick fastna i gommen och förhoppningsvis stanna där ett tag. Om oturen var framme kunde en av döttrarna komma, hon som är väl utrustad med en näsa känslig för dofter. Då uppdagades lögnen och det fanns bara ett alternativ, att dela med sig av sötsakerna.

Livlig fantasi som innehavs av barn får inte samma innebörd som när en vuxen låter fantasin övergå i en lögn. Det måste vara en balansgång med vad man vill göra av sin fantasi. Den måste vårdas till något positivt som skapar glädje genom historier, texter, film och teater.

Det finns tre sorter av lögn: Den stora lögnen som är så stor att ingen tror att det är möjligt att det som berättas är falskt. Bluffen som kan ge fördel och så till sist den vita lögnen som syftar till att trösta.

Sanningar med modifikationer kan få en berättelse att få lite extra schwung, det tilltalar mig, i lagom mängder.
Som Moodyssons mormor, ungefär.



söndag 20 oktober 2013

Randiga fötter och ansvar



På ett par dagar har naturen fått ett nytt utseende. Löven som med sina färger bedårat ligger som en tragisk prasslande matta runt trädens stammar och grenarna sträcker sin nakenhet mot den höstlika himlen.
Vår båt ligger uppdragen på strandkanten, sommarens roddturer blir ett längtansfullt sommarminne under mörka vinterdagar och i trädgården har vi påbörjat höststädningen.

I morse studerade jag mina fötter och Roms sol har markerat placeringen av mina skors remmar och gett fötterna vita ränder. Ännu ett minne där den solbrända huden dock kommer att blekna efter några veckor.

För butiksägaren i vår matvaruaffär har den här hösten varit efterlängtad. Han storsatsar på sin butik med en rejäl utbyggnad och det är snart dags för en nyinvigning av den nygamla butiken. Vi kunder har i flera månader kunnat följa arbetet och glädjen och förhoppningarna hos den driftige ägaren går inte att ta miste på.
Det är ett lyft för vår ort och roligt att det satsas på det nya som ska heta Kullerstad Torg. Det gamla torget ligger näst in till öde efter att matvarubutiken som låg där slagit igen och människoströmmen avtagit. Jag ser med stor spänning fram mot den nya samlingsplatsen och vad som kommer att erbjudas.

Så kommer tankarna på allt ansvar som ligger bakom. Kundunderlaget får inte dala, delar av intäkter som omvandlas till utgifter, personalansvar, utbudet av varor som ska tillgodose vårt behov, klagomål ska bemötas med respekt eftersom vi i vårt land har den uppfattningen om att kunden alltid har rätt, konkurrens från storbutiker i staden och egentid som får tas ut om utrymme finns.

För mig är den här hösten helt befriad från ansvar. Jag är nu en privatperson utan andra bekymmer än det som hör till vardagen. Tiden förvaltar jag på det sätt som passar mig bäst och jag hinner med att se och uppleva det som händer runt omkring mig.

I morgon ska jag ringa någon som jag bryr mig mycket om. Hon har drabbats av den sjukdom som i värsta fall kan ta tiden från en människa.

Tiden är ingen självklarhet och den går varken att stoppa eller vrida tillbaka. Men vi kan försöka att vara rädda om den tid vi har och förvalta den på bästa sätt. Men ibland kan just det vara livets svåraste utmaning.






fredag 18 oktober 2013

Rom, ömma muskler och att tränga sig före i kön


Hemma igen efter en fantastisk vecka i Rom, den romantiska, kulturella och energikrävande staden som inte lämnar besökaren oberörd.
Efter att ha besökt de obligatoriska platserna som en turist måste se och där en enkel fika för fyra personer kostade 450 kronor, lämnade vi dessa områden och hittade ett antikvariat som sålde kartor över staden. Antikvarien bedyrade att det var en mycket bra karta, dessvärre hade han föga begrepp om dess funktion då han var så skumögd att inte ens det starkaste förstoringsglas hjälpte till att förstora de bokstäver och siffror han plitade ner på sitt lilla block för att vi i laga ordning skulle få ett kvitto.
Vi litade dock på kartan och vårt eget omdöme och begav oss iväg på Roms slingrande gator, små gränder och för den ordinarie turisten outforskade områden. Spartanska måltider på små oansenliga restauranger tillsammans med ortsbefolkningen där måltidsdryckerna serverades i platsmuggar. Gator som sträckte sig utanför stadskärnan och blev till små slingrande vägar utan trottoarer, helt turistfritt dock inte bilfritt........
Tre dagars fotvandringar där varje vandring började på morgonen och slutade tolv timmar senare.
Ömmande muskler, blödande tår och värkande ryggar påminde om att ha välklippta tånaglar, rejäla skor och bereda sig på att vandra på ren viljestyrka om man ska låta fötterna bära sig fram i kulturens vagga. Ingen av oss hade varken korta tånaglar eller så värst fotriktiga vandringsskor däremot en enorm viljestyrka vilket hjälpte till att föra oss framåt med det glada humöret i behåll.

Palatino med sin historia och Catacombe di S. Sebastiano lämnar ingen oberörd och det kommer att ta dagar att smälta alla intryck jag nu bär med mig hem. Inga souvenirer som så småningom stoppas undan i någon låda kan ersätta de upplevelser vi delat med varandra under denna vecka.

Dags för hemresa. Långa köer där vi inte förstod språket slingrade sig fram till gaten på Ciampinos flygplats. Då kommer paret, mannen i röd dunjacka, frun i grön. Släpandes på tre hjulförsedda stora väskor passerade de vår kö där vi undvikit att trampa varandras fötter i 45 minuter. De svenska vokabulären hördes tydligt och där föraktet över köande människor inte gick att misstolkas.
Vi ingrep och undvek att vara diskreta med våra åsikter om att tränga sig före i kön. Mannen stod kvar medan frun släpade med sig sin väska och placerade sig sist i kön. När mannen kom fram, först av alla köande människor, blev han inte utsläppt till den väntande bussen, han hade två väskor men ingen fru......
Alla vi som fogat oss i ödet att vänta på vår tur klev ombord på både bussen och flygplanet, satte oss tillrätta med fastspända bälten runt våra magar, uppfällda bord och det prasslades här och där med tuggummipapper. Då kom mannen i den röda dunjackan som den siste ombordstigande passagerare, framför sig gick hans fru med den gröna jackan hängande över armen.
Resan hem till Sverige kunde börja.

I morgon ska jag veckla ut den prassliga kartan över Rom, den vi köpte av den nästan blinde mannen som varje morgon tar fram nyckeln, sätter i låser, vrider om och skjuter upp dörren till sitt antikvariat där de gamla böckerna trängs på bord och i hyllor, jag ska med fingret följa de gator som vi vandrat på och i mitt minne uppleva resan om och om och om igen...........






måndag 14 oktober 2013

Gömma nyckel med hastighetsbegränsning


När jag svängde in på vår lilla grusväg stod det en bil och blockerade vägen. Tre män såg ut att ha något fuffens för sig, en av dem skuttade ner i diket och vände ryggen åt mig medan han pysslade med något som såg väldigt smått ut. Han lättade dock inte på blåsan så det var inte någon liten utrustning som jag nu syftade på.

Bilens förare vände fordonet åt rätt håll och släppte förbi mig, en blick i backspegeln och jag kunde konstatera att det var en gästande bil från ett annat land.
Nyfikenhet men även en liten misstänksamhet smög sig över mig, vår son körde förbi på stora vägen och kunde upplysa mig om via telefon att det var något i görningen med hastighetsbegränsningsskylten på vår väg. Det ökade min misstro mot männens förehavande och jag åkte hem till vår granne, jag gjorde en snabb bedömning att han var den rätte att ta med på uppdrag eftersom jag ville skona min egen make för en eventuell fara.

Väl tillbaka vid platsen för dramat var både bilen och männen försvunna, grannen och jag gjorde dock en efterforskning och såg att det var en liten burk placerad på baksidan av skylten. Vi skulle precis plocka ner den när en röd bil med en man och en kvinna svängde upp bredvid oss, slog av motorn och klev ur.
Mannen sneglade upp mot burken, min granne blåste upp sina lungor tittade stint på mannen och frågade vad som var i görningen. Mannen hasplade ur sig att han ville åt burken, grannen kontrade med myndig stämma att han ville veta vad burken innehöll. En pappersremsa blev svaret och för att bevisa en sanningsenlig utsaga plockade mannen upp en lång pappersremsa fullklottrad med namn!

Geocaching är en modern och världsomspännande utomhuslek, som en sorts skattjakt, hitkommen från USA. En burk och en GPS är enda rekvisita, resten får man sköta själv. Med GPS:ens hjälp lokaliseras burken, remsan plockas ur, skattfinnaren skriver dit sitt namn och placerar burken på exakt samma ställe. Ibland krävs det att någon kryptiskt text eller matematiskt problem ska lösas för att de rätta koordinaterna ska stämma vid slutcachen.

En modern form av forna tiders gömma nyckel utan begränsningar, bara idéerna finns för inspiration och utveckling. Skattjakten med GPS har hittat till vår lilla väg ute på landsbygden.