Summa sidvisningar

onsdag 31 juli 2013

Filbunke


Vägen genom den värmländska bergsslagen är välbekant trots att jag inte åkt den på många år. Den slingrar sig fram och framkallar minnen som åksjuka, papperspåsen nedstucken i en plastpåse för att hålla spyan på plats, den gamla folkvagnen där blinkersen hakade upp sig och krävde ett hårt dunk på insidan av bilen för den skulle fällas ut, torvmossen där arbetarna slet bland myggor och flugor, småsjöar och skogar.

Huset är omgjort och ser inte ut som jag minns det. Det är moderniserat. Toalett inne, diskmaskin och tvättmaskin, elektrisk spis, varmt vatten och tv med många kanaler.
Bäcken  bakom boningen,  som forsade fram, mörk och stor, är liten och föga imponerande.

Filbunke  med en tjock gul hinna, mycket strösocker som knastrade mellan tänderna. Det gula och tjocka sparade jag till sist, njöt av det lena som blandade sig med sockret.

Natten då min pappa dog, vaknade han upp ur dvalan. Tittade rakt ut i mörkret.
"Jag är vid Majorbäcken. Det är en liten flicka där."
"Vem är flickan pappa?" viskade jag.
"Hon heter Carina" svarade han och försvann.

Nu ska jag plocka blommor och gå till minneslunden. Det är min pappas födelsedag idag.


Vatten, bara vanligt vatten


Det är folktomt på Glan idag, den senaste tiden har det varit livlig aktivitet både i och på sjön. Människor har badat, åkt båt och vattenskidor. Själv har jag hållit mig på behörigt avstånd, i alla fall vad det gäller det där med att bada. Sätter mig gärna i vår eka och låter min man ro iväg med oss till någon liten vik där det blommar näckrosor, det är den närmaste vattenaktivitet jag kan tänka mig.
Som barn badade jag gärna, var i vattnet tills fingrarna var som russin, läpparna antagit en blåaktig färg och skinnet knottrigt. Nu är jag som sagt mer försiktig, vill ju inte vara skrumpen, knottrig eller ha blå läppar.

Vi har fått lära oss att vi ska dricka minst 1,5 liter vatten om dagen, men så läste jag en artikel att det är rent livsfarligt att dricka allt för mycket av vårt viktigaste livsmedel. I samma artikel stod att läsa att man blir varken smal eller snygg av att hälla i sig litervis med vatten. Vad bra, då behöver jag inte ha dåligt samvete för att jag dricker för lite. Jag har inte heller några ambitioner att bli  smal eller snygg. Smalare och snyggare menar jag naturligtvis!

Även om jag inte så gärna varken dricker ur kranen eller tar kallbad tycker jag om vatten. När det är stiltje infinner sig ett lugn inom mig, är vattnet vilt och det går höga vågor och skummet yr kan jag inte slita mig från skådespelet. Känner både respekt och fascination över ett element som ingen människa kan rå på.
Ett vatten, en liten insjö eller ett stort hav, kan vara  romantiskt eller direkt livsfarligt, hur det än förhåller sig så dras jag till det. 

När jag kom hem från arbetet i kväll hade min man plockat upp färskpotatis från landet och han bjöd mig på nykokt potatis, sill med alla nödvändiga tillbehör, knäckebröd, smör och en god ost. Därtill drack jag ett stort glas vatten, med bubblor. Bubbelvatten. Två flaskor i affären kostar lika mycket som en kubikmeter vatten vid vattenproduktion i våra vattenverk runt om i landet. Även det en svindlande tanke.......










tisdag 30 juli 2013

Fotspår i sanden och Thailand



Jag har två kors i en kedja runt halsen, inte samtidigt, utan jag växlar mellan dem, lite efter behag.
Båda korsen har jag fått av min man, det ena har steninfattningar och det andra små fotspår i sanden och på baksidan av det står det berättelsen om Fotspår i sanden. Just det korset köpte min man till mig när vi öppnade vår begravningsbyrå och han tyckte jag kunde använda det när jag behövde lite extra stöd och uppmuntran. Eller om jag ibland kände att jag inte riktigt kunde bära mig själv, då skulle jag känna att jag blir buren av starka, osynliga armar.

Vi är alla i olika faser i livet, ibland i perioder då livet känns tungt och då är just korset med fotspåren trösterikt, jag behöver inte tänka så mycket, fingra lite på det då och då, hålla det i handen och känna en sorts trygghet och tillit.

För flera år sedan stötte jag ihop med en kvinna som hade en liten sandal runt halsen i en smal kedja. Efter en stund sken hon upp, tittade på mig och frågade om jag också tyckte om att åka till Thailand.
Jag svarade att jag inte visste så noga om jag tyckte om det eftersom jag aldrig varit där.
"Men varför bär du då ett kors med små fötter?" frågade hon och visade sin sandal som bar exakt likadana fötter som mitt kors.
Efter en del förvirring från min sida bad jag henne att vända på smycket, och precis som på mitt kors stod skriften om fotspåren i sanden inpräntade.
Damen höjde på ögonbrynen och erkände att hon inte sett det tidigare. 
"Nu kan jag väl inte bära smycket längre, jag köpte det bara för att jag tycker så mycket om att gå barfota på stranden i Thailand" utbrast hon med förfäran i rösten.
Jag funderade en liten stund och tröstade henne med att hon gärna kunde fortsätta att ha det runt halsen, att smycket kunde ha två innebörder, antingen fortsatte hon att bära det som en påminnelse om långa, vackra sandstränder eller också en förtröstan i att hon blir buren när livet känns lite mörkt. Eller varför inte båda delarna.

Vi skildes åt och jag fick en känsla av att vi båda var lika glada över våra smycken.



måndag 29 juli 2013

Fingrar som ser och makaroner

Avslutade helgen i går kväll med att gå på kvällsmässa i Ringarums kyrka. Evangelietexten för dagen var svår och tung att förstå och jag undrade i mitt stilla sinne hur Mikaela skulle få till predikan utefter texten.Hon använde sig av det som ligger henne nära sitt hjärta, vår miljö och hur vi påverkar den samt hur vi alla kan hjälpas åt att värna och vårda det fina vi har, innan det är för sent.
Psalmerna var ljusa och glada sommarpsalmer och hela mässan blev ljus, glad och varm.

Efteråt kom en dam fram till mig och viskade i mitt öra: "Tänk vad duktig hon är Mikaela, tänk att hon kan vika ihop dukarna och rätta till så bra efter måltiden."
"Ja, svarade jag, vilken fin mässa det var".

Det här har jag som mamma till ett gravt synskadat barn varit med om många gånger, ibland har jag totalt struntat i det, ibland har jag känt ilskan bubbla upp inom mig och jag har svarat otrevligt och snäsigt, ibland har jag bara suckat och inte svarat alls.

Som föräldrar har vi fått kämpa för vårt barn, inte minst när hon skulle börja skolan. Ett visst föräldramotstånd från några, är det verkligen bra för våra barn att dela klassrum med en handikappad flicka?!
I tonåren när jag följde henne till stan när hon skulle köpa kläder: Expediter som vänt sig till mig, jag som inte ens kom i de utvalda kläderna, istället för att tala till sin kund. Då har jag demonstrativt vänt mig bort, ögonen ser inte men flickan kan faktiskt prata!

Idag är vår dotter vuxen, hon är själv mamma till tre små flickor och hon har en make som ser på hennes handikapp precis som vi alltid gjort. Det finns där, går inte att göra något åt, men man kan påverka vardagslivet genom att bara hjälpa till när det verkligen behövs och när vi blir ombedda om att hjälpa till.

Klart att vi, Mikaelas mamma och pappa oroat oss, inte minst när hon efter många och långa år äntligen stod där i Linköpings domkyrka och vigts till präst. Skulle omgivningen och de som anställer en nybakad präst se Mikaela eller bara fokusera på hennes ögon?
Glädjen, stoltheten och vissheten om att Mikaela blev sedd för den hon är och det hon står för, var obeskrivlig när vi satt i kyrkbänken och hon blev välkomnad i Ringarum/Valdemarsviks församling som deras medarbetare.

Jag blev rörd nästan till tårar när jag klev in i vårt hembageri och kvinnan bakom disken sa: " Hon med den lilla flickan och tvillingarna, det är din dotter va, ni är så lika? Hon är så gullig och rar, tror du hon tar illa upp om jag säger det nästa gång hon kommer hit?"
Jag förstod innerst inne vad hon egentligen menade: "Hon är så duktig som klarar av att gå hit själv med tre barn och inte se."
Skillnaden var att hon inte ifrågasatte hur hon egentligen gjorde för att hålla styr på en 3-åring samtidigt som hon klarade av tvillingvagnen, utan att se........

För några dagar sedan blev jag våldsamt sugen på makaronen men hur jag än letade i skafferiet så fanns det inget paket med just den råvaran. Det fick bli ris istället. Idag när jag öppnade skafferidörren stod plötsligt makaronerna där, antagligen har paketet stått där hela tiden. Jag såg det inte helt enkelt.

Jag är hundraprocentigt övertygad om att Mikaela har koll på om det finns makaroner eller inte i deras skafferi!


söndag 28 juli 2013

En röst

"Berätta för mig om min släkt" sa barnbarnet Elin, 15 år, och strök bort en röd hårslinga från ansiktet.

Då insåg jag att släkten på min sida inte är så stor längre. Jag har min mamma kvar i livet samt moster Karin och mina kusiner.

Min morfar Henning har jag aldrig träffat, mormor Mia slutade sin livsvandring dagarna före sin 90-årsdag, farmor Elin har jag ett vagt minne av, 6 år var jag när hon dog, farfar Adolf som jag stod mycket nära under min uppväxt, dog för 38 år sedan. I december i år är det 2 år sedan min pappa Uno somnade in och jag ångrar mig så att jag inte pratade mer med honom om vår släkt bakåt i tiden.

På vårt kylskåp hänger en fin bild av min pappa, på så sätt nuddar jag tanken på honom varje dag. Men jag minns inte längre hans röst! Jag förundras och förvånas över insikten, hans ansikte, händer, kroppshållning, den karaktäristiska gropen i hakan och de blå ögonen, det minns jag tydligt och klart, men inte hans röst.

Så inser jag plötsligt att jag inte heller minns rösterna från förr, mina mor och farföräldrar, mina svärföräldrar, min svägerska, de som är borta och inte längre kan tala till mig.
Alla minnen omkring dem  finns kvar, platser vi besökt tillsammans, människor vi mött vid olika sammanhang, händelser och upplevelser, bilder som etsats sig fast i den del av hjärnan som lagrar minnen och bilder.

Jag skräms och blir sorgsen över de borttappade rösterna som en gång betytt så mycket för mig! Förgäves försöker jag hitta dem igen..........

lördag 27 juli 2013

Lyckligt lottad!

"Vad ska du göra sen, när du slutat jobba?" Den frågan har jag fått många gånger den sista tiden.
Om fyra veckor lämnar jag det företag jag och min man startade för flera år sedan. Det är visserligen med blandade känslor, det var inte helt lätt att ta beslutet att vi skulle sälja, det var heller inte nödvändigt, jag kunde ha arbetat ett par år till. Men vi kände båda för ett år tillbaka att det var dags.
Ja vad ska jag göra sedan, om fyra veckor, när jag slutat jobba? Det är nu som möjligheterna öppnar sig, allt det där som jag inte hunnit med, det ska jag göra! Ibland ska jag inte göra något alls, bara vara och njuta av nuet!
"Du måste jobba, du är ju inte pensionär än!"
Måste jag? Varför ifrågasätta mitt beslut? Jag känner att jag är värd att få göra precis det jag själv känner att jag vill göra! Jag är lyckligt lottad!

fredag 26 juli 2013

Nedräkning


Jag står nu inför en ny era i mitt liv. Nedräkningen börjar inför det nya som väntar mig. Fortfarande är sommaren i sin fagraste prakt, ute på sjön guppar sjöfåglarna med sina ungar i släptåg, vattnet krusar sig i vinden och kvällarna har magiska färger när solen uppslukas av vattnet. Känner att det är nu det börjar, det nya tar vid och jag ser med tillförsikt och spänning på det som väntar.