Summa sidvisningar

onsdag 30 oktober 2013

Almanackor och förvirrade fåglar



När vi åt frukost i morse maken och jag läste jag högt för honom ur Marcus Birros krönika. En mycket bra författare och kaxig krönikör, hans ord lämnar ingen oberörd. Han vågar sätta ord på vad han tänker och tycker utan att fråga någon om lov och det beundrar jag honom för. Önskar att jag vore lika modig, jag måste jobba mer på det!

Bland annat kunde jag läsa från min högläsning att människor idag inte har tid att begrava sina anhöriga. Det är sorgligt att det krävs en lagstiftning för att de döda inte ska behöva vänta flera veckor, ja upp till månader för att få sin begravning. Även om en död människa inte har något annat att vänta på, ingen tid att passa eller andra förpliktelser, så är det en onödig och oetisk väntan.

Jag har förundrats många gånger över människor som låter sina almanackor styra när det ska planeras för en högtid som är en hyllning till det liv som varit. Semesterresor, födelsedagar, fester, brist på hundvakt eller viktiga jobb går före en begravning där mamma, pappa eller någon annan nära står i centrum.
Den nya lagstiftningen går ut på att en begravning ska ske inom fyra veckor efter dödsfallet, går det inte att schemalägga eller göra ändringar i almanackorna måste vi söka anstånd hos Skatteverket som i sin tur ger förlängning av tiden om mycket goda grunder finns. Personligen tycker jag det är en mycket bra lagstiftning i alla hänseenden.
 När dagen är kommen för min egen del hoppas jag att de som står mig närmast inte tar med sig sina almanackor till begravningsbyrån.

När jag nu har lagt min tid som begravningsentrepenör bakom mig har jag annat att bekymra mig över än upptagna tider. Som att småfåglarna i vår trädgård verkar mycket förvirrade. De flyger parvis ut och in vid fågelholkarna. En talgoxe kom med något i näbben som den trixade in genom den runda öppningen. Kanske tror de att det nu är vår och att de ska bilda familj så här i tider då köpmännen plockat fram allt julpynt.
Jag såg ett gärde med oljeväxter som blommade i starka gula färger. Det verkade inte vara spillfrön som letat sig upp ur myllan för att öppna sina kronblad utan höstens sådd som blommar.
Det är verkligen oroväckande för rapsolja är bland den finaste olja som jag använder i min matlagningskonst.

Varma höstar är fina höstar, varma vintrar är också fina vintrar för då blir väntan på våren mer uthärdlig för dem som inte gillar kyla och snö. Själv vill jag ha vintrar med kyla och snö, det är riktiga vintrar det. I alla fall om det är lagom med kyla och snö.

Bara nu inte småfåglarna tänker lägga ägg..........



måndag 28 oktober 2013

Diesel i tanken och ögon på skaft



Det händer ibland att man råkar ut för missöden, en del små men en del lite större och allvarligare med dyra och tråkiga efterföljder. Ibland är man själv källan till den uppkomna situationen och får stå där med skammen och en lärdom rikare för att inte upprepa samma misstag en gång till.  Oförstånd och klåfingrighet hos små barn kan ställa till bekymmer, som till exempel när det måste undersökas om det går att stoppa pengar i bilens inbyggda cd-spelare eller om mormors läsglasögon kan ändras till bättre passform.

Precis i början av maken och mitt förhållande skulle vi bege oss ut på en bilfärd. Under resans gång behövde vi tanka och maken gick ur bilen vid närmaste mack, skruvade av tanklocket och tankade bilen full. Med diesel. Mackföreståndaren rev sig i håret och frågade med bekymrad min om just den bilmodellen verkligen gick på diesel. Vilket kunde konstateras att så inte var fallet.
I går hade vi besök av en släkting på maken sida, en nära släkting, maken och han har båda samma föräldrar.
På färden mot flygplatsen för resan hit visade mätaren på instrumentpanelen att det började bli tomt i tanken varpå makens släkting gick ur bilen vid närmaste mack, skruvade av tanklocket och fyllde på tanken. Med bensin. Det gick att konstatera att just den bilmodellen går på diesel.
Det gäller att verkligen ha ögonen på skaft när en bil ska tankas!

Idag har maken och jag varit på vår höstresa till IKEA. Varuhuset var välfyllt med skollediga barn och deras föräldrar. Trångt och varmt i kön till den hägrade chokladpuddingen. Efter att ha pausat i restaurangen fortsatte vi vår vandring bland möbler och köksutrustning. I avdelningen med husgeråd och porslin tar jag ett steg i fel riktning och river ner en hel stapel med fina vinglas. Ljudet när flera tiopack med glas når golvet är väldigt speciell. Diskret är en grov överdrift och känslan av att stå i händelsernas centrum är också väldigt speciell.

Jag förstår hur damen i vår affär kände sig häromveckan när hon tappade en stor glasburk med äkta majonäs precis bredvid utgången vid kassorna. Allas blickar som dras till den olycklige och en enda tanke som enas mellan varandra: "Tack och lov att det inte var jag!"

söndag 27 oktober 2013

Varmkorv och spännande mat


Det är inte så ofta som jag köper korv i en korvkiosk men ibland händer det. Förra veckan kändes det som en grillad skulle smaka gott och med maken på släptåg ställde vi oss framför korvluckan för att göra vår beställning.
Korvmannen gjorde sig beredd och vi sa unisont att vi ville ha var sin grillad.
" Chili Choritzo, Choritso Pimento De la Vera, Choritzo Puchero , Longanzia Fresca eller Chipolata?"
Vi stirrade på honom och frågade om han inte hade grillad korv. Helt vanlig grillad med bröd. Det hade han och vi fick själva sprutta på senap, vanlig eller extrastark.

Grillad mosbricka med räksallad och dill, grillad special eller en kokt med bröd, jag tror att det hör till forna tiders beställning, nu måste man klara av krångliga ord för att få sig en varmkorv.

I fredags var vi till Valdemarsvik på en festlig kväll  både i kyrkan och församlingshemmet. En kväll för Världens barn och där serverades det omkring 20 olika sorters maträtter. Asylsökande från olika länder hade lagat all mat och det var både gott och spännande. Lammgryta från Kongo, dolma från Armenien, olika sorters bröd och sallader, såser och grönsaker. Det var lätt att fylla tallriken med råge. Så den extremt starka såsen. Tårar och snor rann medan munnen brann. Eftersläckningen skedde med rika mängder yoghurt och huden runt läpparna antog en illröd nyans.

Kvällen bjöd inte bara på mat utan även ett möte med olika kulturer. Med ett och samma mål, att stötta barn ute i världen som har det svårt och som lider nöd. Hela församlingshemmet fylldes till sista plats, människor hade lyft sig från tv-soffan och fredagsmyset för att samlas, umgås och ha trevligt.
När kvällen var slut och magarna fulla lämnade vi en stor disk men även en stor summa insamlade pengar som oavkortat gick till Världens barn.

En mycket fin och lyckad kväll i alla bemärkelser.

torsdag 24 oktober 2013

Eget rum med ateljé


Läste i tidningen att en äldre kvinna i 60-årsåldern blivit rånat utanför en bankomat. Stackars tant tänkte jag och när tanken landat kom jag på att jag själv är en kvinna i snart 60-årsåldern. Alltså en äldre kvinna som kan bli rånad om min uppmärksamhet på omgivningen vid bankomaten sviktar.

När jag var barn arbetade min farfar som vaktmästare på ett ålderdomshem. Jag blev som en liten inventarie där, sprang omkring bland de gamla och antagligen förgyllde jag deras tid med min barnslighet. Tant Hilma i sin rullstol, hon hade polio och levde sina dagar i sin rullande stol som var specialbyggd just för henne. Farbror Alfred som var böjd som en märla och alla de andra som jag glömt namnen på. Jag reflekterade aldrig att dessa åldringar haft ett liv utanför ålderdomshemmets väggar men min pappa gjorde det och har haft en inneboende rädsla att hamna på hemmet. Hans önskan var att få lämna jordelivet innan dess, men till sist blev det oundvikliga ett faktum och ett äldreboende var enda alternativet.

För någon vecka sedan besökte jag ett äldreboende i Norrköping för att skriva en artikel omkring de äldres situation och boende.  På avdelningens gemensamma matsal var bordet dukat för eftermiddagskaffe. Hembakat bröd och brutna servetter. Kvinnor och män samlade och stämningen var god.
Där fanns han som arbetet i hela sitt vuxna liv med att dela ut brev, hans uppgift var att hämta dagens post nere i foajéns postfack. Där fanns kvinnan i den ljusrosa blusen och det fina halsbandet, hon med den vackra sångrösten och som brukade underhålla med sång vid festliga tillfällen. Och så fanns konstnären. Vackra tavlor som skapats vid staffliet och som byttes ut med jämna mellanrum för att ge avdelningen ögonfröjd.
Hans stora önskan var en egen ateljé, som det nu var samsades tavlor och påbörjade alster med hans säng i rummet han hyrde i det kommunala äldreboendet.

Så fanns Janne där, Janne som arbetet i 35 år inom äldrevården och som ansåg att det är världens bästa yrke. Janne som anordnar gubbkvällar med god mat, vin och öl.
Jag blev varm och glad i hela kroppen när jag lämnade den samlade skaran, alla med sina egna uppgifter i vardagen. Uppgifter som ger mening åt det liv som återstår fram till vägs ände. Uppgifter som hjälper till att livet blir så bra som möjligt för den som väntar.

En dag kanske jag också måste stå i bostadskö för min allra sista bostad. När orken inte längre finns kvar. Kanske blir jag då skrämd av att behöva lämna allt det invanda och den trygghet som är skapad omkring mig.
Så var det för vår granne. Han var rädd att lämna sitt hem där han bott i många år. En dag när vintern var som kallast och vi inte var hemma bar inte hans ben längre, mörkret och kylan omslöt honom. Innan morgonens dagsljus kom hittade vi honom i trädgården och han hade fått gått över gränsen helt ensam.
Smärtan och sorgen dröjde sig länge kvar inom oss som en hård klump.

Vi har ett fint och bra omsorgsnät omkring oss när vi blir gamla. Tyvärr blossar då och då misstänksamhet och rädsla upp omkring åldringsvården när det inte sköts på rätt sätt. När kommunens pengar inte räcker till eller när tjänstemän beslutar efter paragrafer och inte efter människors behov. Eller när personer med brist på empati och kunnande ska ansvara för en annan människas liv.

Än så länge är jag en kvinna i snart 60-årsåldern och förhoppningsvis dröjer det 20 år innan jag behöver ställa mig i bostadskö för mitt sista boende. Det får kanske bli ett seniorboende först.......



onsdag 23 oktober 2013

Fina fiber och grannens kobra



Vi har nu gjort som många andra, sagt upp vår fasta telefon. Innan beslutet klubbades funderade vi på vem som ringer till oss på den vägganslutna förbindelsen med omvärlden. Försäljare, min mamma och en dam som brukar slå en signal för att höra att vi alla mår bra. Alla andra slår numren till våra mobiler om de behöver komma i kontakt med oss så det blev ett enkelt och okomplicerat val. Att jag med min mobiltelefon måste stå exakt stilla på en noga utmätt punkt i köket för att inte enstaka ord ska falla bort och bli en källa till förtret för både mottagare och uppringare är en annan historia.

Spänningen var stor när vi i vårt hem skulle få den svarta bakelittelefonen inkopplad. Som det nyfikna barn jag var surrade jag runt telefoninstallatören som en envis fluga. Hans försök att vifta bort mig var lönlöst, jag flaxade runt och han hade stora problem med sig själv eftersom han hade ett flertal brutna revben. På den tiden var sjukskrivningar sällsynt och gjorde sjukdomsbilden komplicerad i onödan eftersom Försäkringskassan skickade ut sina nitiska anställda för hembesök. Vila i ryggläge och bara koka potatis till endast sig själv i hushållet var det som gällde. Så telefonmannen hade inget annat val än att åka runt i stugorna och göra sitt smärtsamma jobb, envisa ungar fick han på köpet.

När han packat sin montörsväska och stängt dörren efter sig började det roliga. Skulle den svarta apparaten ringa. Det gjorde den, ofta. Pappa hade ett arbete som krävde att han ständigt skulle vara nåbar och han svor många gånger över telefonens envisa ringande när han skulle lyssna på radiosporten. Att dra ur jacket var uteslutet, det satt stadigt i väggen och någon knapp för att minska ljudet var inte uppfunnet.
Ibland var det flera talande på samma linje. Tydligt och klart kunde tjuvlyssnaren höra hur gemensamma bekanta hade det med hälsan och kärleken, även bekantas bekanta avhandlades och de gick inget ont anande runt på Konsum och köpte sin mjölk och fläskkotletter medan andra visste saker om dem som de inte själva hade en aning om.

Vi hade telefon men dock ingen tv. När Familjen Flinta öppnade sitt tecknade hem fick jag gå tre trappor ner och se på grannens tv. En kväll när jag kom dit såg jag den. De hade skaffat en Kobratelefon! Röd och smäcker stod den på ett bord i hallen och frun i huset satt ofta med den vid örat. Cigarettröken slingrade sig runt både henne och kobran och jag såg med beundran på de båda skapelserna.
Tjatet ville inte avta där hemma, men pappa var istadig. Ingen kobra, den svarta rejäla var mer i hans smak.

Förra veckan var jag till Ljusfors och gjorde ett reportage till tidningen. De är först med att ha fått bredband med fiber nedgrävt och inkopplat. Smala färggranna strån ligger nere i marken och med blixtens hastighet förses hushållen med allt som kan behövas i ett modernt samhälle. Det hela firades med tårta från hembageriet och glädjen stod högt i tak.

De luftburna ledningarnas tid är förbi. En gammal dam sa till mig när jag var liten, medan hon såg upp mot telefontrådarna där småfåglarna satt fastklamrade,  "hör Carina vad det sjunger i ledningarna, det är kärringarna som pratar med varandra". Nu får vi väl läggas oss med örat mot marken för att höra om det är någon trafik i fibern.


måndag 21 oktober 2013

Moodyssons mormor, lejonet i trädet och goda karameller


Att spetsa till en historia så den blir ännu bättre eller rent utav intressant är en konst och kan mottagas på lite olika sätt. Antingen blir man genomskådad och klassas som en lögnhals eller också väcker den extra kryddan mottagarens nyfikenhet och man får den uppmärksamhet man hoppats på.

Läste en artikel om Lukas Moodysson och där berättade han om sin mormor som gärna ljög ihop en historia så den skulle passa in och göra saker och ting lite bättre än vad de egentligen var. Jag tror att många av oss är som hans mormor och det kan vi väl få vara så länge vi inte gör varandra illa eller blir till känslomässiga översittare.

En lögn kan vara utstuderad för att vi vill skydda oss själva eller någon som står oss nära. För att slippa ta konsekvenser av ett obehag eller inte bli förlöjligade. Ett avsnitt ur en av säsongerna i Solsidan speglar det så bra när en av fruarna, tror det var Mickan, fick stå där med skammens rodnad på kinderna för att hon inte lagade mat till sitt barn utan hellre öppnade en burk med fabriktillredd köttfärssås. I ett lögnaktigt försök att sätta sig i bättre dager inför de andra präktiga mammorna låtsades hon att barnets mat hädanefter var hemlagad och äkta. Hon ertappades dock och sjönk ännu längre ner på präktighetsskalan.

I går fick jag höra en helt otroligt historia av vårt barnbarn Molly. Hon hade klättrat upp i ett träd för att äta sitt äpple. Trädet bar frukter som hette körsbär och på en gren lite högre upp satt ett lejon. Djuret var av fredlig natur och fullt sysselsatt med att äta av sitt eget äpple så Molly kände ingen rädsla. När hon sedan skulle klättra ner från trädet råkade hon riva sig på pannan på en utstickande gren. Jag fick både känna och se på revan och kunde konstatera att det trots allt ändå gått ganska så bra.
Jag blev glad av berättelsen, den visar att Molly är utrustad med det bästa man kan ha, nämligen fantasi. Något som jag hoppas att hon får behålla så länge hon lever och att hon kan utveckla något bra och positivt av den förmågan.

När våra barn var små kunde jag undanhålla sanningen om att jag hade goda karameller i skåpet. I ensamhetens stund passade jag på att stoppa dem i munnen, tugga och svälja med en snabbhet bara den som vill dölja sitt förehavande klarar av. Smakens njutning fick fastna i gommen och förhoppningsvis stanna där ett tag. Om oturen var framme kunde en av döttrarna komma, hon som är väl utrustad med en näsa känslig för dofter. Då uppdagades lögnen och det fanns bara ett alternativ, att dela med sig av sötsakerna.

Livlig fantasi som innehavs av barn får inte samma innebörd som när en vuxen låter fantasin övergå i en lögn. Det måste vara en balansgång med vad man vill göra av sin fantasi. Den måste vårdas till något positivt som skapar glädje genom historier, texter, film och teater.

Det finns tre sorter av lögn: Den stora lögnen som är så stor att ingen tror att det är möjligt att det som berättas är falskt. Bluffen som kan ge fördel och så till sist den vita lögnen som syftar till att trösta.

Sanningar med modifikationer kan få en berättelse att få lite extra schwung, det tilltalar mig, i lagom mängder.
Som Moodyssons mormor, ungefär.



söndag 20 oktober 2013

Randiga fötter och ansvar



På ett par dagar har naturen fått ett nytt utseende. Löven som med sina färger bedårat ligger som en tragisk prasslande matta runt trädens stammar och grenarna sträcker sin nakenhet mot den höstlika himlen.
Vår båt ligger uppdragen på strandkanten, sommarens roddturer blir ett längtansfullt sommarminne under mörka vinterdagar och i trädgården har vi påbörjat höststädningen.

I morse studerade jag mina fötter och Roms sol har markerat placeringen av mina skors remmar och gett fötterna vita ränder. Ännu ett minne där den solbrända huden dock kommer att blekna efter några veckor.

För butiksägaren i vår matvaruaffär har den här hösten varit efterlängtad. Han storsatsar på sin butik med en rejäl utbyggnad och det är snart dags för en nyinvigning av den nygamla butiken. Vi kunder har i flera månader kunnat följa arbetet och glädjen och förhoppningarna hos den driftige ägaren går inte att ta miste på.
Det är ett lyft för vår ort och roligt att det satsas på det nya som ska heta Kullerstad Torg. Det gamla torget ligger näst in till öde efter att matvarubutiken som låg där slagit igen och människoströmmen avtagit. Jag ser med stor spänning fram mot den nya samlingsplatsen och vad som kommer att erbjudas.

Så kommer tankarna på allt ansvar som ligger bakom. Kundunderlaget får inte dala, delar av intäkter som omvandlas till utgifter, personalansvar, utbudet av varor som ska tillgodose vårt behov, klagomål ska bemötas med respekt eftersom vi i vårt land har den uppfattningen om att kunden alltid har rätt, konkurrens från storbutiker i staden och egentid som får tas ut om utrymme finns.

För mig är den här hösten helt befriad från ansvar. Jag är nu en privatperson utan andra bekymmer än det som hör till vardagen. Tiden förvaltar jag på det sätt som passar mig bäst och jag hinner med att se och uppleva det som händer runt omkring mig.

I morgon ska jag ringa någon som jag bryr mig mycket om. Hon har drabbats av den sjukdom som i värsta fall kan ta tiden från en människa.

Tiden är ingen självklarhet och den går varken att stoppa eller vrida tillbaka. Men vi kan försöka att vara rädda om den tid vi har och förvalta den på bästa sätt. Men ibland kan just det vara livets svåraste utmaning.






fredag 18 oktober 2013

Rom, ömma muskler och att tränga sig före i kön


Hemma igen efter en fantastisk vecka i Rom, den romantiska, kulturella och energikrävande staden som inte lämnar besökaren oberörd.
Efter att ha besökt de obligatoriska platserna som en turist måste se och där en enkel fika för fyra personer kostade 450 kronor, lämnade vi dessa områden och hittade ett antikvariat som sålde kartor över staden. Antikvarien bedyrade att det var en mycket bra karta, dessvärre hade han föga begrepp om dess funktion då han var så skumögd att inte ens det starkaste förstoringsglas hjälpte till att förstora de bokstäver och siffror han plitade ner på sitt lilla block för att vi i laga ordning skulle få ett kvitto.
Vi litade dock på kartan och vårt eget omdöme och begav oss iväg på Roms slingrande gator, små gränder och för den ordinarie turisten outforskade områden. Spartanska måltider på små oansenliga restauranger tillsammans med ortsbefolkningen där måltidsdryckerna serverades i platsmuggar. Gator som sträckte sig utanför stadskärnan och blev till små slingrande vägar utan trottoarer, helt turistfritt dock inte bilfritt........
Tre dagars fotvandringar där varje vandring började på morgonen och slutade tolv timmar senare.
Ömmande muskler, blödande tår och värkande ryggar påminde om att ha välklippta tånaglar, rejäla skor och bereda sig på att vandra på ren viljestyrka om man ska låta fötterna bära sig fram i kulturens vagga. Ingen av oss hade varken korta tånaglar eller så värst fotriktiga vandringsskor däremot en enorm viljestyrka vilket hjälpte till att föra oss framåt med det glada humöret i behåll.

Palatino med sin historia och Catacombe di S. Sebastiano lämnar ingen oberörd och det kommer att ta dagar att smälta alla intryck jag nu bär med mig hem. Inga souvenirer som så småningom stoppas undan i någon låda kan ersätta de upplevelser vi delat med varandra under denna vecka.

Dags för hemresa. Långa köer där vi inte förstod språket slingrade sig fram till gaten på Ciampinos flygplats. Då kommer paret, mannen i röd dunjacka, frun i grön. Släpandes på tre hjulförsedda stora väskor passerade de vår kö där vi undvikit att trampa varandras fötter i 45 minuter. De svenska vokabulären hördes tydligt och där föraktet över köande människor inte gick att misstolkas.
Vi ingrep och undvek att vara diskreta med våra åsikter om att tränga sig före i kön. Mannen stod kvar medan frun släpade med sig sin väska och placerade sig sist i kön. När mannen kom fram, först av alla köande människor, blev han inte utsläppt till den väntande bussen, han hade två väskor men ingen fru......
Alla vi som fogat oss i ödet att vänta på vår tur klev ombord på både bussen och flygplanet, satte oss tillrätta med fastspända bälten runt våra magar, uppfällda bord och det prasslades här och där med tuggummipapper. Då kom mannen i den röda dunjackan som den siste ombordstigande passagerare, framför sig gick hans fru med den gröna jackan hängande över armen.
Resan hem till Sverige kunde börja.

I morgon ska jag veckla ut den prassliga kartan över Rom, den vi köpte av den nästan blinde mannen som varje morgon tar fram nyckeln, sätter i låser, vrider om och skjuter upp dörren till sitt antikvariat där de gamla böckerna trängs på bord och i hyllor, jag ska med fingret följa de gator som vi vandrat på och i mitt minne uppleva resan om och om och om igen...........






måndag 14 oktober 2013

Gömma nyckel med hastighetsbegränsning


När jag svängde in på vår lilla grusväg stod det en bil och blockerade vägen. Tre män såg ut att ha något fuffens för sig, en av dem skuttade ner i diket och vände ryggen åt mig medan han pysslade med något som såg väldigt smått ut. Han lättade dock inte på blåsan så det var inte någon liten utrustning som jag nu syftade på.

Bilens förare vände fordonet åt rätt håll och släppte förbi mig, en blick i backspegeln och jag kunde konstatera att det var en gästande bil från ett annat land.
Nyfikenhet men även en liten misstänksamhet smög sig över mig, vår son körde förbi på stora vägen och kunde upplysa mig om via telefon att det var något i görningen med hastighetsbegränsningsskylten på vår väg. Det ökade min misstro mot männens förehavande och jag åkte hem till vår granne, jag gjorde en snabb bedömning att han var den rätte att ta med på uppdrag eftersom jag ville skona min egen make för en eventuell fara.

Väl tillbaka vid platsen för dramat var både bilen och männen försvunna, grannen och jag gjorde dock en efterforskning och såg att det var en liten burk placerad på baksidan av skylten. Vi skulle precis plocka ner den när en röd bil med en man och en kvinna svängde upp bredvid oss, slog av motorn och klev ur.
Mannen sneglade upp mot burken, min granne blåste upp sina lungor tittade stint på mannen och frågade vad som var i görningen. Mannen hasplade ur sig att han ville åt burken, grannen kontrade med myndig stämma att han ville veta vad burken innehöll. En pappersremsa blev svaret och för att bevisa en sanningsenlig utsaga plockade mannen upp en lång pappersremsa fullklottrad med namn!

Geocaching är en modern och världsomspännande utomhuslek, som en sorts skattjakt, hitkommen från USA. En burk och en GPS är enda rekvisita, resten får man sköta själv. Med GPS:ens hjälp lokaliseras burken, remsan plockas ur, skattfinnaren skriver dit sitt namn och placerar burken på exakt samma ställe. Ibland krävs det att någon kryptiskt text eller matematiskt problem ska lösas för att de rätta koordinaterna ska stämma vid slutcachen.

En modern form av forna tiders gömma nyckel utan begränsningar, bara idéerna finns för inspiration och utveckling. Skattjakten med GPS har hittat till vår lilla väg ute på landsbygden.

fredag 11 oktober 2013

Sekundvisare och popcorn



När sekundvisaren möter tim- och minutvisaren och klockan visar 00.00 på nyårsnatten, då har vi lagt ett år bakom, ser oss om och och frågar vart månaderna tagit vägen.
Jag tyckte nyss att det var vår, nu sprakar naturen i glödheta färger och gör sig redo för vintervila.
Småfåglarna som är frusna av sig har flyttat till varma breddgrader och jag lagar gärna mat som passar årstiden. Kålspoppa, rotmos och fläsklägg, mustiga grytor.

Så tänker jag, nu har det ganska hektiska sommarlivet lagt sig, släkt och vänner har hittat hem från varma solstränder, semesterresor med båt, bil och husvagn. Sommarstugor är tillbommade, sommarvattenledningarna tömda och springor tätade mot grå objudna gäster som gnager, förstör och lämnar svarta lortar efter sig. Det är nu som vi kan börja umgås, bjuda på höst- och vinterfester som ljusar upp det mörker som omsluter oss från alla håll. Det där umgänget som vi inte hann med i sommar, speciellt under semestern.
Jag tänker precis som jag tänkte i våras, då när sommarens lediga tid kan bjuda på samvaro, det är då det finns plats för att umgås vid grillar och med ett svalt glas vin eller öl. För att plötsligt inse att vi inte hann med det vi önskade.

I år ska maken och jag fira vår 35-åriga bröllopsdag, vi har levt tillsammans längre än den tid jag levt innan vi träffades och tiden bakåt har gått rasande fort. Ser jag 35 år framåt i tiden är det en evighet och vad som händer då får jag troligtvis inte vara med och uppleva.

Jag försöker att inte längta så mycket efter vad som ligger framför mig utan ta vara på dagen som är. Njuta av nuet och planera småskaligt. Så kom jag på mig att plötsligt längta till advent, glögg, pepparkakor, röda ljus och pyntat hus.
När barnen var små trissade vi upp varandras förväntningar inför den stundande advent genom att i våra minnen gå igenom vad som förvaras i jullådan. Det blev som en rolig ordlek för att ta reda på vem som kom ihåg mest av lådans juliga attiraljer.

Vi har en nattgäst hos oss, barnbarnet Molly. Vad hon har för stundande framtidsplaner vet jag inte riktigt, men det jag vet är hon just nu ser fram mot att i kväll sitta i soffan mellan sin mormor och morfar och äta popcorn.

tisdag 8 oktober 2013

Höstlig utflykt till IKEA



Att gå i varuhus är bland det värsta jag vet. Irritationen växer, jag blir svettig och det jag förutbestämt ska inhandlas blir totalt bortsopat och kommer jag inte tillbaka hem tomhänt kan det hända att jag plockar ur den designade plastkassen med greppvänligt handtag något jag inte alls tänkt köpa eller rent utav inte ens behöver. Impulsköp för köpandets skull när jag nu tagit mig till varuhuset. Därför åker jag sällan om det inte är helt nödvändigt till dessa shoppingställen som är fyllda av människor som vandrar fram och tillbaka.
Vissa ser ut att gå där helt planlöst och verka njuta av tillvaron och besöket där allt går att köpa.

Däremot gillar jag att gå in i små butiker, titta på utbudet men för den skull nödvändigtvis inte lätta på plånbokens innehåll. Eller rättare sagt dra plastkortet genom kortdragaren.

IKEA är däremot ett undantag. Om jag hänger på låset och inte lönespecifikationen nått mottagaren, då blir det för trångt och redan ute på parkeringen som fyllt upp de minimala vita rutorna börjar en varningsklocka ringa och besöket hos möbeljätten kan bli en otrevlig upplevelse.

Det bästa med IKEA börjar när varorna i de svårhanterliga paketen är hemma och den där rätta trivsamma gemenskapen infinner sig. Monteringen av möblimanget brukar vara tidskrävande och spännande. Ska alla delar finnas med? Har du verkligen läst ritningen rätt? Ska vi ta en paus och fika lite innan vi fortsätter?
Maken är en fredlig person som sällan använder verbala kraftuttryck, men IKEA:s produktioner kan stundom locka fram ett ordförråd som han håller dolt för allmänheten. Jag blir lika fascinerad varje gång det händer. Och faktiskt lite generad eftersom det sker så sällan.

Det börjar dra ihop sig till en höstlig IKEA-resa för oss. Vi ska inhandla lite nytt och jag ser fram mot att åka dit.

Även i Kina finns detta svenska möbelvaruhus men där har det kinesiska folket tagit ett steg längre vad det gäller trevnad i samband med besöket. Korgar med allehanda maträtter och tillhörande drycker medtages och dukas upp i utställningsvardagsrummen. Hela familjer samlas kring de dukade borden och en trevlig samvaro sprider sig. Behövs det en tupplur på maten drar sig skaran till sängavdelningen för en välbehövlig slummer innan vandringen kan fortsätta.
Varje kväll efter stängningsdags bäddar personalen med rena lakan inför nästa dags kundtillströmning.

Maten och framför allt fikat på IKEA gillar jag så någon picknickkorg är inte helt nödvändig för min del, däremot kanske jag ska bädda ner mig för att sova en stund när vi kommer till IKEA. För reglerna är väl detsamma i vilken land man än befinner sig i, bara det står IKEA på skylten vill säga. Så borde det vara i alla fall.



måndag 7 oktober 2013

Hinder och begränsningar



Jag är så tacksam över att jag är född i ett land där jag kan få tänka fritt, uttrycka mig utan rädsla och de hinder som finns i min väg är ganska så lätt att kliva över.

En familj som väntar på sina tre barn, barn som väntar på att få komma till sina föräldrar har ett svårt hinder framför sig. Ett hinder som de ryska myndigheterna nu satt upp och som antagligen kommer att spoliera barnens möjligheter att få växa upp i trygghet land med en mamma och pappa som kommer att slösa med sin kärlek över dem.
Kontakter som knutits, sängar som bäddats med nya rena lakan, behövligheter, utrymme för lek och lärdom, ett väntande hem för tre små syskon där en förening är mycket oviss. Det gör ont ändå in i hjärteroten att barn och väntande föräldrar ska behöva leva i ovisshet på grund av ett öppet lands lagar om frihet.

Känslomässiga hinder går att bearbeta på många olika sätt. Mod och styrka kanske kan behövas för att ta det där vacklande steget men oftast är begränsningarna små för vad man vill göra med sitt liv.

Jag tittade på politikerdebatten i går kväll. Det hettade till stundom mellan partiledarna, åsikter gick isär, det ena löftet om vår välfärd avlöste varandra, men hur än valets utgång blir så har vi ändå vår frihet.
Vi lever i ekonomisk välfärd, har vi inget arbete så får vi i alla fall mat och tak över huvudet. Kanske inte leva i lyx och flärd men socialtjänsten tilldelar ekonomiskt bistånd så vi kan hålla näsan över vattenytan.
Annars finns det fonder vi kan söka så att vi kan åka på någon utlandsresa till något avlägset land där innevånarna har sämre förutsättningar än vad vi själva har.

Tre små syskon tillsammans med fler små barn väntar idag på att få komma hem till väntande föräldrar. Barn vars framtid är oviss.

Vi lever i ett bra land trots att politikerna är oense om skatterna ska höjas, sänkas eller stå kvar där de gör idag eller om våra fordon ska få köra på bensin och diesel eller ej.


söndag 6 oktober 2013

Gunnars bro och brevkorrespondens


"Hej hur mår du? Jag mår bra!"

Som barn var jag en flitig brevskriverska med många brevvänner. Hemma hos farfar fanns Hemmets veckotidning och när jag var där letade jag alltid upp barnens egen sida och där bland rebusar, hitta fem fel och kluriga gåtor fanns de. Barnen som ville ha brevvänner. Barn som tyckte om djur, leka med klippdockor och skriva brev. Noga läste jag igenom uppropen om brevkontakter och när ett lämpligt objekt dök upp fattade jag pennan och skrev. Spänningen var nästan outhärdlig, skulle jag få några svar.......
Så skramlade det till i brevinkastet, den blanka luckan öppnades så pass mycket att brevet kom igenom och dunsade ner på hallmattan.
Fint brevpapper med mönster och inslag av djurriket eller floran som ingress vilket sedan följdes av spretiga eller fint snirklade bokstäver som berättade om min nya bekantskaps liv och leverne. Oftast medföljde ett svartvitt fotografi taget i en automat där remsan delats och det finaste porträttet fått följa med i kuvertet som postats i en annan del av Sverige.

Jag klev in i ungdomens tid och barnbrevvännerna liksom jag själv fick andra liv och vi klev iväg på våra tonårsben. Så en sommar träffade jag en pojke från Hamburg. Tycke uppstod under några varma sommardagar på västkusten och innan det var dags att skiljas åt bytte vi adresser med varandra. Då började det verkliga problemet. Jag kunde ingen tyska. Men det kunde min mamma, jag dikterade och hon skrev. Kärleksbrev med hjärtan, kyss och din för evigt.
Så en dag ringde det på dörren. Där stod han min tyske prins. Han hade bilat ända från Hamburg och jag bleknade på samma sätt som kärleken till den tyske prinsen bleknat. Raskt roffade jag åt mig min jacka, hoppade i skorna och försvann. Mina föräldrar fick trösta den arme tysken, se till att han fick lite mat och starkt kaffe innan han snopen och med krossat hjärta och antagligen en smula ilska inombords fortsatte sin tillbakaresa mot sitt hemland.

Mina barndomsbrev vet jag inte vart de tagit vägen, inte heller kärleksbreven på tyska. Skrifter som försvunnit för alltid och innehållen bortglömda för tid och evighet.

En bit från oss finns en liten bäck. Över bäcken en bro och vid sidan om den står en runsten från vikingatiden. Översättningen lyder " Hakon gjorde denna bro, och hon skall heta Gunnars bro, och han var son till Hakon."
Skrift som bevarats och som aldrig kommer att försvinna om inte vandaler, krig och katastrofer förstör runstenen.
Det är inte så ofta jag tittar på runstenen när jag passerar den, men det händer ibland och jag förundras och får en häftig känsla inom mig när jag tänker på att Hakon och Gunnar en gång för så länge sedan gått över den lilla bron som fanns där och då.

fredag 4 oktober 2013

Kanelbullens dag och Gumdrop



Vår lokala matvaruaffär doftade kanelbulle och doften letade sig ut genom skjutdörrarna och mötte varje näsborre redan på parkeringen.
Kön till de nygräddade kanelsnurrbullarna var lång och människorna var ivriga och lite stirriga där de stod och trampade på en och samma fläck.
Jag kikade mig mellan en bastant dam och en lite tunnare herre och såg att bullarna såldes för 1 kr/st dagen till ära. Tänk så billigt för en bulle! Den prassliga påsen med ett titthålsfönster fick fyllas till bredden, det fanns inga restriktioner på hur många bullar man fick bära med sig hem och jag har en känsla av att det inmundigats åtskilliga av dessa bakverk idag.

Kanelbullen, visst låter det så härligt äkta och svenskt. Men faktum är att bullen härstammar från Nordamerika och invandrade till vårt land först på 1920-talet.
I modern tid fastslog Hembakningsrådet att bullen skulle få en egen dag och så firar vi Kanelbullens dag och alla talar om det. Fantastiskt!

Det som förvånar mig en smula är att det fokus som lagts på den svenska bulltraditionen och som fått en egen dag även har ett syfte att öka konsumtionen på mjöl, socker, jäst och smör. Så varför säljer vår handlare i vår lokala mataffär bullar för 1 krona stycket?! Då vill väl ingen köpa ingredienser och baka egna bullar.
Jag tittade på maken och frågade om han ville ha bullar från vår lokala matvaruaffär men han skakade på huvudet och påpekade att vi har hembakade bullar i frysen och att de nog är godare. Att dagens bulle var extremt billig påverkade inte hans beslut.

Som vanligt fastnade jag vid godishyllan och ibland får jag så svårt att välja. Påsar fyllda med karameller, söta, sura, salta, med eller utan choklad hänger i rader och det händer att jag går därifrån för jag kan inte bestämma mig. Inte ofta händer det, men ibland.
Polly, de klassiska bilarna och geléhallon är mina söta favoriter. När barnbarnet Molly kommer på besök vet hon precis vart påsarna finns och hon går diskret dit och kollar. Men en dag förvånades hon, det fanns inga påsar med godis, däremot en burk med oliver. Den står fortfarande kvar i skåpet och jag har min egen teori om att de söta påsarna slår högre än oliver i plåtburk.

Geléhallon har sin egen historia. Bland annat att de i 40 år kallats för jungfrubröst och den rosa gelétoppen med socker funnits ute på marknaden sedan 1918.
Apollo 9:s kommandomodul kallades för Gumdrop och antagligen släcker dessa sötsaker sockertörsten även i Amerika.

De har verkligen fina mandariner i affären nu. Nu börjar citrussäsongen göra sitt intåg och vi kan börja fylla upp våra kroppar med c-vitaminer från äkta vara.
Jag kanske borde gå och köpa mig en sån där press och köra olika sorters frukter och grönsaker till nyttiga drinkar.
Ska fundera ett tag till över det.


torsdag 3 oktober 2013

Hunger och att bemästra sin rädsla



Idag produceras det tillräckligt med mat i vår värld för att kunna tillgodose allas behov, men vad hjälper det när fördelningen är orättvis. 870 miljoner magar är tomma och tomma magar ger undernäring och undernäring medför att ett aktivt liv är uteslutet.  Immunförsvaret slås ut och människor dör, speciellt barn.
Dessa undernärda barn hämmas i sin utveckling, både mentalt och fysiskt vilket minskar deras möjligheter till utbildning och senare i livet försörjning.

Den här tanken slog mig i går då jag ställt min väckarklocka på 05.30 för att stiga upp och äta min frukost. Min magen fylldes för en stund av gröt och smörgås för att sedan långsamt bli tom och vid lunch skrek och jämrade sig min magsäck efter kött och potatis. Gräddig sås och krispiga grönsaker. Bubbelvatten från flaska och ett stort glas latte med en söt kaka till efterrätt.
Magen fick ropa och klaga fram till kvällen, fastande mage inför narkos och operation.
En dag, en ynka dag av mitt liv fick jag gå hungrig.

I väntrummet med min kalla hand i makens stora varma kände jag inte längre av min hunger, då hade rädslan tagit överhand och hungerkänslorna förvandlats till en hård klump djupt inne i min mage.
Vi var två som skulle möta samma öde, den andra kvinnan var blek men samlad.
Vi fick sitta på var sin stol, mitt för varandra i var sitt litet bås. Iklädda vita långa strumpor och sjukhusets blå fula rock i mjuk bomull och med en matchande konstig huvudbonad påträdda över vårt hår satt vi där och stirrade på varandra.
Då kom mina tårar och jag grät hejdlöst och kvinnan mitt emot såg olyckligt på mig. Jag kunde inte bemästra min rädsla.
Mjuka händer ledde mig till operationsbordet och så fanns Daniel där. Daniel med den snälla rösten, Daniel som såg till att jag fick sova.
"Slappna av, ta några djupa andetag, tänk på något trevligt, tänk på Rom och sov så gott". Sa Daniel och jag undrade hur han visste att jag snart reser till Rom.

Idag är jag varken hungrig eller rädd. Smärtan i såret håller jag stången med starka pain killers och när svullnaden lagt sig och stygnen är borta är mitt högra lår lika snyggt som mitt vänstra. Jag ska bara vila i fyra dagar. Hålla mig i stillhet och ha det mysigt med en bra bok eller en trevlig film.

Och i vårt kylskåp och i vår frys finns gott om mat. Våra barn och barnbarn har aldrig upplevt hunger och de har fått gått i skolan. De har utbildningar och kan försörja sig.

I vårt land får vi hjälp när vi blir sjuka. Får tabletter mot smärta och tabletter för att undvika infektioner i operationssår. Vi får gå till vårdcentralen och får smutsiga förband bytta till rena.

Snart är mitt högra lår lika fint som mitt vänstra.............