Summa sidvisningar

lördag 30 november 2013

Skype och telefonoperatören



Efter en lång frukost där jag över det löskokta ägget studerat dagstidningen för att innan jag placerade den i tidningskorgen avhandlat vem som är död eller fortfarande finns kvar i livet, går jag runt i vårt adventspyntande hus och känner efter om den rätta nära-inpå-julstämningen vill infinna sig. Kan konstatera att så är fallet och jag kan känna mig nöjd efter gårdagens pyntande.

Som de moderna människor vi är har vi beslutat att vi ska ha bredbandstelefoni vilket har visat sig inte vara helt så enkelt som vi önskat. En dag har det fungerat tillfredsställande men nu är vår hemtelefon helt ljudlös både för inkommande som utgående samtal. Telefonoperatören tillkallades och försökte sig på att ta sig in i vårt hem mitt under pågående adventsstök. Bryskt stoppade jag honom i ytterdörren och maken upplyste honom lite urskuldande att hans fru var i ett sjövilt tillstånd eftersom det pyntades. Han la en stor hand på makens axel, såg på honom med beklagande min och gav ett förslag om att maken kunde fly fältet genom att åka ner till Skärblacka och ta sig en pilsner tills läget lugnat sig lite.

Jag har tagit ytterligare ett steg i den moderna riktningen och laddat ner appen Skype i min iPad. Ingen installatör behövdes för det ändamålet och  nu kan vi telefonera helt öppet och synligt. Vi har dock inte så många att skypa med men min svåger i Frankrike har under en längre tid tittat på sina medtalare så han fick bli vårt första försök och tätt ihopkurade i vår fåtölj ringde vi upp. Det märktes att svågern och svägerskan hade vanan inne och vi fick ett trevligt samtal medan vi studerade varandras uppsyn.

Går jag tillbaka i tiden var det då en orealistisk tanke att vi genom telefonen kunde se varandra medan samtalet pågick. Jag kommer ihåg att jag som barn i något sammanhang hörde någon prata om "bildtelefon", att vi kanske kunde få det i framtiden, kanske på 2000-talet. Om tekniken gick framåt. Vet inte om någon verkligen trodde på den tankegången, men här står vi nu med våra datorer och plattor tryckta mot våra ansikten medan vi samtalar om vardagens ting.

Jag har nästan handlat klart alla julklappar som förhoppningsvis ska ge  både glädje och nytta. Inte ett enda steg har jag tagit ute i den verkliga köphysterin som råder inför den stundande julklappsutdelningen. Alla inköp har jag gjort sittande i vårt vardagsrum, bekvämt tillbakalutad med min laptop i knät.

Världen finns utanför mitt fönster, jag kan se den på min bildskärm.................

torsdag 28 november 2013

Det stora julbordet och det lilla biblioteket


Satt och läste en tidning i väntrummet på det skånska sjukhuset. Sidorna var laddade med recept på julmat.
Goda rätter för för kräsna smaklökar. Det måste smaka jul om det ska bli något. Och rikligt uppdukat bland hyacinter och julstjärnor. Men det gäller att både tillaga och äta på rätt sätt. Annars blir man tjock och tjocka vill vi inte vara. Istret som hänger runt midjan vid trettonhelgen måste bort, vi får svettas i träningshallar och trampa runt kilometervis med våra gåstavar för att formen ska komma tillbaka helst före badsäsongen.

Tänkte där jag satt, måste det vara så mycket av allt........

När vi lämnade det skånska landskapet för att köra in i Östergötland satt jag och funderade på det lilla biblioteket vi besökte kvällen innan avresedagen. I en uttjänt telefonkiosk samsades böckerna, litteratur för alla smaker. Deckare och romaner, barnböcker och noveller.
Något lånekort behövdes inte. Ville man behålla boken gick det bra, men det var fördelaktigt om man kvitterade mot en egen bok som gjort sitt litterära syfte för den litterära läsaren.
På så sätt tömdes aldrig det lilla biblioteket som antagligen är Sveriges minsta.

Placeringen av biblioteket hade det mest perfekta läge. Precis utanför tågstationen och det resande folket kunde få med sig en god bok i sitt resebagage som underhållning medan landskapet fladdrade förbi utanför tågkupéns fönster.
De som nått slutstationen eller gjorde tågbyte kunde hasta bort till böckernas värld, byta ut en bok mot en annan eller helt enkelt befria sitt bagage från en bok som ägaren inte längre var intresserad av men som istället kanske kan bli till glädje för någon annan.

Inget behöver vara så stort och märkvärdigt för att behaga. Det är det minsta bibliotek som tänkas kan vara ett verkligt bevis på.

Är just nu i planeringsstadiet vad som ska fylla vårt julbord i år. Det finns vissa maträtter som är ett måste. "Ingen jul utan bruna bönor" är makens slogan, själv föredrar jag sillsallad. Med rikligt innehåll av både sill och grädde.

Måltiden kan gärna få avslutas med soffhäng och njutbar läsning ur en bra bok.




söndag 24 november 2013

Gammal men värdefull


Nu är det snart tid för att plocka fram julens pynt där de legat undanstoppade i lådor ute i förrådet.
Jag har under året sett tomtar sticka upp sina nunor, halmgrisen som slokat med öronen, tomtemor med sin äppelkorg och änglaspelet där änglarnas särkar blivit sotade av stearinljusens lågor, men inte ägnat dem mer än ett ögonkast då jag hämtat något ur angränsande lådor. Nu är det då dags och jag undrar i år precis som alla andra år hur många smålampor jag måste inhandla till adventsljusstakarna.

Vi har en väldigt gammal julstjärna som hängt med under de 35 år maken och jag julat tillsammans. Den är precis som vi två lite sliten i kanterna. Skönhetsfelen kommer med åren, skillnaden mellan oss och den gamla stjärnan är att skavankerna den har går att rätta till med tape och gem. Varje år frågar vi varandra om vi borde byta ut stjärnan mot något nytt med ett mer modernare snitt, men är rörande överens om att den har en speciell plats i vårt julpyntade hem. Så med varsamma händer och många förmaningar om försiktighetsåtgärder får den fortsätta att dingla i sin elkabel och sprida sitt röda sken.

Mina barndoms jular var pretentiösfria. Julgranen smyckades med levande ljus och mammas skräck var oändlig över att något ljus skulle falla ner och elda upp hela härligheten. Efter att tomten skrämt nästan vettet ur mig vid min första medvetna julafton fick han sparken och återsågs aldrig mer. Knäcken blev uteslutande misslyckad då den antingen blev stenhård med en stor riskfaktor för vårt garnityr eller löst rinnande och vi fick sleva den ur de färggranna formarna med sked. Skinkan griljerades och pappa skålade varm starkvinsglögg med mamma ur äggkoppar. Två äggkoppar med den ångade drycken räckte åt mamma som påstod att hon blev yrslig om hon svepte den tredje varpå flaskan åkte in i kylskåpet där den fann sin plats bredvid den grovkorniga starka senapen, de inkokta grisfötterna och flaskorna med julmust för att åter plockas fram nästkommande jul.

I år blir det en speciell advent- och julhelg för oss. Vi har inga som helst förpliktelser som ligger över oss och vi kan få fira en helghögtid utan att ha min tidigare ständiga följeslagare vid min sida. Displayen kan till och med få vara svart och jag slipper oroa mig över att behöva lämna julstämningen för att behöva ge oss ut på något uppdrag där en glädjefylld helg förbytts till sorg.

Vi får i lugn och ro fira jul med barn och barnbarn, slussas in i deras egna skapade traditioner och vi gläds åt gemenskapen. Det är även tryggt att veta att deras stjärna i toppen av granen inte åker på sned så fort den satts på plats, att dofterna av julmat, pepparkakor och juleljus inte ersätts av andra dofter, att helgen inte barras av som en julgran som glömts bort att få sin dagliga dos av vatten.
Allt för många barn får tyvärr uppleva att den stora familjehelgen blir förstörd av vuxnas ovuxna beteende.

Tanken lämnar en hård klump i mitt bröst.......



torsdag 21 november 2013

Vita byxor och en röd fläck


Var till sjukhuset på återbesök efter det kirurgiska ingreppet. Läkaren var söt och trevlig. Hon hade tuffa skor som jag genast fäste blicken vid. Hon satt på sin kontorsstol, beredd med papper, penna och utdrag från journalen.

Efter samtalet hur livet nu var och om allt var till belåtenhet var det dags att äntra britsen. Läkaren hämtade under tiden sina instrument och det var då jag såg det. Den röda fläcken.

Tankarna började snurra. En läkare som känner och klämmer på ställen man normalt inte vill att utomstående ska vidröra, en naken kropp som blottas för främmande ögon. Som patient måste man ibland ta av sig i bara mässingen utan att känna sig besvärad eller generad. Läkaren ser sin patient för just det hon är, en kropp som ska helas och läkas. Vana fingrar undersöker och analyserar, det som eventuellt patienten tycker är trist och tråkigt på sin kropp bortser läkaren ifrån. Ögonen är van att se kroppar i olika former och linjer. En läkare blir aldrig generad.

Men hur skulle jag nu göra med den röda fläcken? En läkare kanske kan få ha röda fläckar på sina byxor, ett bevis på att hon utför sitt arbete, men enligt min bedömning borde hon inte haft fläcken just där den var placerad, jag undrade i mitt inre om stolen med sitt blå tyg hade fått ett rött avtryck från hennes akterkastell. Jag kände mig plötsligt generad inför det faktum att läkaren var vid den tidpunkten i månaden som visar att hon inte är gravid. Det är något en utomstående inte bör ha insikt i, nu satt jag där och visste att med barn det var hon i alla fall inte!

Undersökningen fortskred, läkaren log och visade sina vita tänder. Satte stetoskopet mot det nakna bröstet, tog blodtrycket och konstaterade att allt verkade fint och bra.

Vi tog varandra i hand, tackade varandra och hon satte sig vid datorn för att ge läkarsekreteraren arbete. Jag såg att hon gned den ena foten med den käcka skon över den andra. Jag stängde dörren om henne, stod stilla en stund, fattade tag om dörrens handtag och öppnade tyst och försiktigt, som ett försök att inte störa.
Läkaren vände sig mot mig, log igen och såg frågande ut.

"Har du fler patienter idag?" Hon nickade och jag sa med en röst som bara tillhörde henne och mig;
"Du borde byta byxor innan du tar emot nästa."

Det naturligaste av naturliga blev jobbigt för oss båda, vi var generade inför varandra, allt för en röd fläcks skull.

onsdag 20 november 2013

Tupparnas match och krossade drömmar



Förvånat såg jag på min make när han på sitt stillsamma sätt ställde frågan till mig. Lika förvånad blev jag över mitt eget svar till honom.
Det hör inte till vanligheterna att vi ägnar kvällen till att se på någon sportslig aktivitet på televisionsapparaten, men i går kväll skedde det.

Efter en lång kvällspromenad där vi återvände hem med en påse smågodis sjönk vi ner i soffan och la upp fötterna på bordet. Det var dags för kvällens viktigaste händelse. Skulle det bli något Brasilien för de svenska grabbarna?
Jag frågade maken om vi behövde någon alkoholhaltig dryck för att få upp tempot men han avböjde. Matchen kunde börja!

Det jagades och svettades. Haltades och grimaserades. Men inga mål. Jag började tvivla på Zlatans förmåga och kompetens. Den fösta halvleken slutade utan några mål.

Så äntligen, i andra halvlek vände det och jublet steg. Zlatan gjorde det igen - och igen. Två mål inom loppet av fyra minuter! Jag sneglade på min iPad och konstaterade att både Twitter och Facebook fylldes med glädjetjut.

Tupparnas match, Zlatan mot Ronaldo. Den röda mot den gula. Med Hamrén och Zlatan i spetsen skulle det bli en resa nästa år. Cristiano Ronaldo krossade den svenska drömmen.......

Idag går att läsa i pressen: Isaksson är osäker på framtiden, Hamréns kontrakt går ut i januari och Zlatan anser att VM nästa år inget är att ha utan hans medverkan.
Och den norska pressen hånar Sverige efter nederlaget.

Hur kunde det gå så fel? Antagligen därför att den röda tuppen är bättre än den gula. Men det kanske man bara får tänka i tysthet. Vad vet jag som inte är så bra på fotboll.



tisdag 19 november 2013

Den herrelösa bilen och kvinnan bakom ratten



Parkeringen är enorm. Bilarna trängs inom de vitmarkerade rutorna som är minimala för att ytan ska kunna svälja så många fordon som möjligt. Stressen över att hitta en tom ruta ersätts av stressen att hinna uträtta ärenden inom rimlig tid. Väl tillbaka till parkeringen uppstår fenomenet, var finns min bil?!
Många gånger har jag stått och blickat ut över havet av plåt i olika färger och modeller, fullt och fast övertygad om att jag blivit bestulen på mitt åkfordon.

För en tid sidan var jag med sonen till staden. Vi parkerade i parkeringshuset, gjorde våra inköp och återvände till bilen för att köra hemåt.
När vi klev ut på betongplattan hörde vi ett rop och såg en kvinna stå med båda händerna tryckta mot motorhuven på en turkos bil.
Den herrelösa bilen var på rymmen men den rådiga kvinnan hade stoppat den med ett fast grepp. Med gemensamma krafter knuffade vi bilen mot en parkeringsruta, dock inte i densamma som bilens ägare lämnat den. Med känsla och empati för ägarens förvirring när det var dags för vidare färd och upptäckten av bilens oförklariga förflyttning skrev jag en lapp och satte under vindrutan.
"Nu kan hon känna sig lugn" tänkte jag och utgick från att det var en kvinna som parkerat utan att lägga i en växel eller dra åt handbromsen. För vilken man väljer att införskaffa sig en turkos bil!?

Kvinnor kör sämre än män. Vetenskapliga studier har konstaterat detta. Samtidigt upplyser försäkringsbolagen oss om att kvinnor är säkrare bakom ratten och är i mindre grad inblandade i trafikolyckor. Hur kan då detta komma sig?
Tina Thörner som en gång tänkte sig bli pilot men blev en framgångsrik kartläsare i rallybilen har en egen teori. Några av dem är följande:
Kvinnan vill inte gärna köra, hon är en aktiv person med många järn i elden. Att sitta bredvid som passagerare är för kvinnan avkoppling och vila.
Men, när hon väl greppar ratten kör hon sakta och har svårt att klara av knepiga manövrar som ibland krävs vid bilkörning. Kvinnan vill gärna sitta nära ratten vare sig det behövs eller ej för att få en tydligare överblick av vägbanan. Vilket är ofördelaktigt om hon frångår försäkringsbolagens uträkningar och krockar. Då fungerar inte airbagen tillfredsställande på grund av för kort avstånd mellan ratt och förare.

Tack vare kvinnans försiktighet i trafiken är hon trots sämre bilförare än män en trafiksäkerhet trots sin osäkerhet. Kvinnans osäkerheten vid ratten beror främst på mannen hävdar Tina Thörner. Han låter nämligen inte kvinnan köra bilen allt för ofta. Hon vet nog vad hon talar om, kartläserskan som föreläser att man kan allt man vill bara man tror på det man gör.

I makens om mitt förhållande finns det två bilar. Den ena är min och den andra är hans. Vi har en oskriven regel, var och en kör sin egen bil. Ibland lämnar jag över startnyckeln till min bil så maken kan få sitta och låta asfalten försvinna under bilens underrede och slappna av en smula under resans gång.



söndag 17 november 2013

Bortlagd skalpell och längtan efter mamma



Hassan viftar i luften med den stora kökskniven. Ett stycke kött ligger på skärbrädet, det ska bli en köttgryta till dagens lunch. Med stor säkerhet närmar sig kniven och köttet förvandlas till lagom stora bitar.
Hassan är kirurg med spetskompetens men kan tänka sig ett liv som taxichaufför. Han har tvingats att lägga undan skalpellen, den svenska sjukvården hindrar honom från att operera. Inte för att han tagit livet av sina patienter utan för att han är utbildad i ett land som inte tillhör EU.
Han har sin familj i ett annat land, oåtkomligt, och döttrarna är snart vuxna kvinnor. Hans längtan är oändlig.

Mehran är 17 år. Han kommer från Afganistan och han längtar efter sin mamma. I 30 timmar låg han gömd under en lastbil, utan vatten och mat och när blåsan fylldes tömde han den i sina byxor. Blodcirkulationen ströps åt och nervbanorna började strejka, underkroppen domnade bort och i hans hemland hade släkten sålt allt de hade för att smugglarna skulle ordna pass och flygbiljett.

Ibrahim är 18 år och väntar på sitt uppehållstillstånd. Han får inte gå i skolan men har lärt sig det nya språket genom att lyssna och prata. Han vill inte tänka på om myndigheterna ger ett negativt besked. Tiden rinner iväg, han står inte längre under en vårdnadshavares omsorg, han är myndig och framtiden oviss.
Båda föräldrarna är döda, hans längtan är är evig.

Alex är 16 år. Han vill inte berätta vart hans föräldrar befinner sig. Han är rädd att inte få träffa dem igen. Han längtar också.

I fem timmar har jag och min make träffat dessa människor i ett bergrum utanför Mjölby. Vi har hört deras berättelser, deras förhoppningar om ett liv i det nya landet och vi har delat måltiden med dem. Sett dem skratta och vi har förundrats. Mina ögon rann över och jag torkade mig generat inför deras blickar.

Ett förlupet ord, en handling eller en skriven mening kan orsaka splittring i vår trygga värld. Arv som ska delas kan ge livslång fiendskap medan vi befinner oss långt från krigets fasor.
Vi kämpar mot våra egna orättvisor medan andra kämpar för ett liv. Ensamma och med med sin längtan.

Våra problem och vedermödor har med ens blivit mycket små. Vi har inget vi behöver fly ifrån..............




torsdag 14 november 2013

Förväntningar och förändringar



Snart är det dags att ta fram hushållsassistenten, mäta upp ingredienserna och tillsätta några gram av den dyrbaraste kryddan som finns. För att få ihop ett kilo av saffrankrokusens gula märke måste det plockas minst 100 000 till 150 000 blommor som sedan handrensas, paketeras i pyttesmå paket och säljs för dyra pengar lagom till advent. Kök och bagarstugor fylls med det nybakade gula brödets dofter och det är en njutning att bita i lussekatten. Om man gillar saffransbröd vill säga.

Läste Norrköpings Tidningar vid frukostbordet. I början av tidningssidorna fanns en bild på Rebecca. Hemma hos henne står resväskorna packade och hon ska i morgon bitti bege sig till kaoset på Filippinerna. Där finns hennes make och tre barn. Om de lever vet Rebecca inget om.

Jag ser över nästa sida. Stekpanneveckor! 20 % på alla stekpannor oavsett märke. Bredvid stekpannorna är nästa annons. Nyhet! En klassisk mustig vinsort som kan köpas i begränsad upplaga trälådor.Bifogad varningstext om dryckens biverkningar för ordningens skull.

Fortsätter bläddrandet. Matvarukedjorna manar till att sätta smak på november med kanonpriser och Volvo pålyser att nu är vintern här. Passa på att ta del av samtliga vintererbjudanden.

Förväntningarna är höga, vi rustar oss för den största helgen med allt vad det innebär. Nya stekpannor, mat i mängder, vin att skåla i och säker körning till släkt och vänner på vintriga vägar.

På Filippinerna är stekpannorna gömda under raserade byggnader. Finns det vatten som är drickbart? Mat och sjukvård? Vägar att färdas på till drabbade områden?

En gång efter jul åkte jag fem gånger till Uppsala. Fem gånger hade jag en älskad resenär med mig hem. Anhörigas tomma blickar vid det sista avskedet. Förändringen som skedde bland familjer, släkt, vänner, skol- och arbetskamrater efter solresan till turistparadiset.
Det är svårt att glömma. Minnet blossar upp igen via dagspressen, radio och tv. Svårbegripligt för oss som inte var med på plats och ställe, vid juletid för ganska länge sedan. Vi som inte berördes på nära håll av livskatastrofen.

Jag känner mig trygg i att snart få fira jul med dem jag älskar. Törs inte släppa tanken fri att livet är skörare än ett hårstrå. Vet med mig att jag kan vara snål med de tre orden som betyder så mycket.

Vårt treåriga barnbarn tittar på mig medan hon tuggar på en friterad morot som hennes pappa serverat henne.
Vi får ögonkontakt tvärs över bordet, hon ler mot mig och säger: Mormor, jag tycker om dig!

Jag önskar att Rebecca får se sin familj i ögonen, le och säga: Jag älskar er!


tisdag 12 november 2013

Historiskt smide och virus


Besökte för ett tag sedan en smed. Han hämtar inspiration från historiska föremål vilket betyder att vi kan åka till honom för att köpa till exempel ett gångjärn eller något beslag för att pryda vår nyinköpta ytterdörr.
Det ser gammal och genuint ut. Riktigt snyggt också. Rätt i tiden då vi gärna blandar det nya med det gamla.
Finns inget gammalt att tillgå skapas det gamla i ny tappning.

Läste att vi inte ska slänga våra gamla IKEA-möbler. De är värda hur mycket som helst på auktion. Vi ska istället lasta släpkärrorna fulla och bege oss raka spåret till någon auktionsfirma där de går under klubban för summor som är oss behjälpliga att köpa nya möbler. Kamprads imperium lever vidare och vi glädja åt att få något nytt och snyggt till våra hem.

Att fynda på loppis kan inbringa många sköna saker, om tålamodet finns att söka genom varje hylla och låda efter det rätta föremålet som man inte visste fanns eller vi behövde. Även vårt kungahus går på loppis med drottningen i spetsen och jag vet att i deras kök finns ett riktigt gammalt kryddställ som är en av kungaparets favoritinköp.

Plötsligt hände det en dag, mitt i arbetet med årsbokslutet. Makens dator drog en djup suck och svartnade. Samtliga återupplivningsförsök var fruktlösa, de som utbildat sig och har förmågan att rädda det som räddas kan anlitades och idag kom en lättad make hem från staden med en kartong. Den gamla datorns hjärna hade placerats i ett kuvert, det yttre skalet kasserats och en ny dator som ska hjälpa till i det dagliga livet hade införskaffats.

De minsta biologiska enheterna som kan infektera levande organismer saknar ämnesomsättning, kan inte föröka sig utan hjälp utan endast genom infektera en levande cell. Virus har säkert förekommit i alla tider och ställt till med problem innan vetenskapen kom den på spåret för att hejda eller rent utav i vissa fall utrotat några av de minst 600 virus som kan infektera en människa.

I vår moderna tidsålder finns det människor som skapar och levererar virus i olika syften att förstöra och ställa till med kaos både för privatpersoner och olika myndigheter. Från att ha varit några klåfingriga programmerare som ville testa hur långt deras kunskaper hade förmågan att spridas har virusplågan expanderat till organiserad brottslighet och skurkarna tjänar grova pengar på spridningen. Det har till och med skapats datorslavar som via fjärrstyrning kan orsaka överbelastningsattacker.

Faror lurar nu som då, men vi kan rota reda på lite loppisprylar och inbilla oss att allt var bättre förr.








söndag 10 november 2013

Söndagspromenad och hästskit


Idag fick vi äran att följa med vårt treåriga barnbarn på skogspromenad. Hon till häst och vi till fot. Hästar hör inte till mitt favoritdjur, jag är rent ut sagt rädd för de högbenta djuren, jag känner att jag inte kan ha kontroll över dem.
När vår dotter för några år sedan var med om en förfärlig ridolycka som kunde ha kostat henne livet blev min rädsla befogad och skräcken rejält påspädd. Skadorna läkte och dottern köpte sig två egna hästar för att återuppta ungdomens passion för åkturer i sadeln.
Och jag fortsatte att ängslas lika mycket som när hon i ungdomens dagar for runt i Europa bakpå en motorcykel. I min tycke spelar det ingen större roll, häst eller motorcykel, jag anser att både åkdonen går hand i hand på min farlighetsskala.
Nu har i alla fall vårt barnbarn börjat på ridskola och det är bara att gilla läget, stå bredvid med muntra tillrop och applåder.

Enligt Jordbruksverkets räknemaskiner finns det omkring 360 000 hästar i Sverige. Misstänker att siffrorna inte stämmer riktigt överens med verkligheten, i alla fall kan man med blotta ögat se att på nära nog varje gård i vårt avlånga land går det hästar i olika storlekar och kulörer och betar.

Vart tar alla hästar vägen när de av någon anledning dör? Vi har fått erfara att en del har vi glufsat i oss när vi köpt färdiglagad lasagne, rubrikerna blandades med rabaldret och människor kände sig spyfärdiga och lurade.

När jag var liten kunde vi helt öppet och utan dold innehållsförteckning köpa hästkött och lägga på smörgåsen. Rökt fint kött med lagom sälta. Sen döptes det hederliga pålägget om till hamburgerkött för att förminska fördomarna omkring uppätandet av dessa rid- och arbetsdjur.

Vi kan idag köpa hamburgerkött gjort på nötkött. Hästarna från Mexiko och Argentina behöver kanske inte längre släppa till av sitt kött för att  säljas i våra charkdiskar. Men vart tar de svenska hästarna vägen när de lämnat jordelivet? När det finns så mycket hästar med ett utmärkt kött är det ändå slöseri med resurser att inte använda sig av de djur som betat i svenska hagar och stoppa helt importen kan man tycka.

Det var i alla fall en mycket trevlig söndagsförmiddag, barnbarnet satt säker och stolt i sadeln på sin ridskolehäst. När vi sedan skrapade bort hästskiten från våra skosulor kom en flyktig tanke över mig. Tänk om jag skulle ta och bemästra fruktan och anmäla mig själv till ridskolan istället för att vara en åskådare som gärna tar en macka toppat med kött som gnäggat färdigt.


lördag 9 november 2013

Minoiskas glädje och finansministerns tofs



I sommar har jag varit på besök i Kolmårdens djurpark och två gånger njutit av den storslagna delfinshowen som visats där. Detta däggdjur som genom hela människans historia betraktats som något speciellt, symbolen för glädje hos det gamla folket minoiska.

Intelligensen är vida känd och det sägs att den till och med kan se och känna om en människa lider av en allvarlig sjukdom. På ett forskningscenter i Israel används delfinen vid terapi med mycket goda resultat.

Men här i vårt land kan vi endast stifta bekantskap med djuret i Kolmårdens delfinarium där de roar oss med vilda lekar, höga hopp och klickljud medan de med sitt stela leende tar mot belöningen i form av strömming.

Men, den har visat sig att delfinerna inte är så snälla som vi vill göra gällande. De kan vara aggressiva och tuffa hårdingar om det vill sig illa. Ja rent av elaka....

Att jämföra en delfins intelligens med människans tror jag beror på att vi är så egocentriska, vi utgår från oss själva och tar alla tillfällen i akt att djur med uppvisad intelligens är mätbara med våra hjärnor, hur vi tänker och klarar av att lösa uppgifter.

Om delfinens intelligensnivå är jämförbart med vår så kan vi även jämföra våra beteenden. Vi kan vara aggressiva, elaka och utföra hemska handlingar mot varandra. Det hör vi talas om genom media precis varje gång vi slår på radion, tv:n eller öppnar dagspressen. Vi förundras, suckar och förfasar oss över människans hänsynslöshet. Otrygghet skapas och vi misstror varandra.

Med andra ord, om delfinen liknar människan har den precis som oss både goda och dåliga egenskaper.

I dag har jag varit till Katrineholm. Tänkte åka och leta reda på frisören som kapat finansministerns tofs men fann det onödigt eftersom jag troligtvis inte skulle träffa på varken frisör, finansministern eller den smala hårpiskan. Saxen ska för övrigt säljas på auktion, tänk att få ropa in ett verktyg som friserat en finansminister.
Det måste vara höjden av lycka om man är beskaffad med en så pass tung plånbok att möjligheten öppnas till att bli ägare av en sådan dyrgrip.

torsdag 7 november 2013

Kraftpaket och sinnesfrid


Som frilansande reporter får jag möta många människor i olika yrkesroller, händelser och evenemang. Även djur får min uppmärksamhet och i går fick jag stifta bekantskap med tjuren Nils av Maltestorp. Ett kraftpaket på 1 350 kilo och som inte så lätt lät sig fotograferas av den utsände reportern.
Ganska liten kände jag mig när jag satt på huk framför honom, kikade i kameraögat utan att ha koll på vad som eventuellt kunde hända framför mig. Så skulle rosetten som symboliserade ett ärofyllt pris sitta på plats.

Intervju i det hemtrevliga köket med kaffe och nybakad chokladkaka medan ägarna till Nils berättade om hans virila leverne bland kvigor och kor under sommarmånaderna.

Nästa intervjuprojekt var hos Sinnesfriden där jag klev in i stickad tröja som doftade svagt av ladugård och kängor som satts ner på jordbruksmark. Min doft blandades med dofterna från olika massageoljor, rökelse och stearinljus. Blandningen bildade en ganska ovanlig kombination att dra in i näsborrarnas luktorgan.

Två världar som möttes. Lantbrukarnas grova händer som bar spår av det dagliga arbetet och  mjuka rena händer som tar på människors värkande, trötta och ömma kroppar för att ge lindring och själslig frid.

På hemväg vandrade tankarna tillbaka till den tid då jag själv hade nariga lantbrukarhänder. Där porerna i mitt skinn drog till sig och lagrade ladugårdens dofter och som sedan kröp fram när jag nyduschad och finklädd var på någon tillställning. Värmen frigjorde dofterna och det var lätt att känna vilka som hade djur i sina ladugårdar när vi grannar var samlade.

Det har visats sig att Sverige är ett av världens bästa länder att leva i som mjölkko. Det är lagstadgat att varje kossa ska vara ute på sommarbete och att de mjölkproducerande boskapen är friskast i världen. Det jobbas för att ständigt förbättra förutsättningarna att kunna driva mjölkproduktion och driva eget företag som mjölkbonde. Ändå har mjölkproduktionen i Sverige minskat med 12 % sedan EU fick sina sina fingrar med i spelet. De flesta andra länder har dock ökat sin produktion och vill vi ha billig mjölk kan vi köpa den importerad från exempelvis Tyskland.

Nu kom jag plötsligt på, måste åka till affären för att köpa ett stort lager av ostkaka. Snart gapar hyllorna tomma där de småländska delikatesserna legat så det är bäst att passa på så länge det går.
Undrar om jag får köpa en flaska löpe och göra min egen ostkaka eller om jag måste ha speciellt tillstånd för det? Eller jag kanske får ysta mjölken, mala mandeln och grädda i ugnen i det fördolda.
Som hembränning ungefär............

onsdag 6 november 2013

Det dukade festbordet och stenen i rullning


I går pratade jag med en av mina kusiner. Vi har inte talats vid på många år så samtalet blev långt och innehållsrikt, både omkring allvarliga saker men även om vår mormor som dog för många år sedan. Eftersom jag är ett ensambarn utan syskon reflekterar jag sällan över att jag faktiskt delat mormor med någon annan. Känslan av samhörighet med min kusin genom mormor satt i länge och jag tänkte att vi nog borde hålla kontakten lite bättre och oftare.

En dag när jag var med på dagis och hämtade våra barnbarn låg det en inbjudan om födelsedagskalas i deras korgar. Personalen upplyste noga om att skulle det bli kalas måste alla barn bjudas in annars fick föräldrarna inte bjuda dagiskompisarna via dagis. Helt i sin ordning ett barn kan inte förstå om han eller hon inte får gå på kalas. Vi blir lärda som barn att alla ska få vara med för att ingen ska bli ledsen eller känna sig utanför.

Så slog mig tanken, vi som är vuxna har också svårt att tackla varför en inbjudan uteblir. Festbordet står dukat men jag får inte själv vara med och dela gemenskapen, maten och den trevliga feststämningen. Stenen kommer i rullning och kan skapa konflikter, bråk och uppsägningar av bekantskap.

En inbjudningslista kan göras hur lång som helst. Men sätter man sig ner och funderar en stund kommer namn att strykas av olika anledningar. Om det inte finns några nära kopplingar som ger varandra ömsesidig glädje i det dagliga livet, varför då bjuda för bjudandet skull?

Det går även att vända på frågan. En inbjudan kan även bli ett måste för att jag blivit bjuden. Olika anledningar skapas för att kunna säga nej och även det kan skapa konflikter.

Så den sista reflektionen som kanske är den svåraste. Att rannsaka sig själv omkring det uteblivna kuvertet med ett festligt inbjudningskort.

Att göra en inbjudningslista kan många gånger vara lika svårt som att inte själv stå med bland de speciellt utvalda.

Vi har i alla fall fått en inbjudan till en stor festlighet. Det ser jag fram mot och jag vet att värdparet väldigt gärna vill att vi kommer!

söndag 3 november 2013

Fladdrande ljus och ett borttappat liv



Helgen är till ända, en helg då vi tänkt extra på alla de som inte finns med oss annat än i våra minnen.
Kyrkor och kapell har haft öppet och vi har suttit där, sida vid sida i tyst samförstånd. Delat sorgen och saknaden med varandra, ordlöst, var och en med sina egna tankar. Sammanflätade i en osynlig väv där mönstren bildat tårat, skratt och livshistorier.

I slutet av förra seklet var jag med och ordnade den sista resan för en man, han och frun var bosatta på västkusten. Graven finns här i vår grannsocken, makan bor fortfarande kvar i det hus de tillsammans byggt, precis vid det salta havsbandet. Vi reste hit tillsammans, jag körde först med kistan dekorerad med kvistar av utslagen äppelblom från deras trädgård. Efter kom makan och deras gemensamma son. Genom den resan knöts vänskapsband som håller än idag.
Varje Alla Helgons dag sedan dess åker jag till graven, tänder ett ljus och ringer till västkusten för att ge en hälsning från Josef.

På vår yttertrappa brinner ett ljus, när det brunnit ner tänder vi ett nytt. Hela vintern får lågan fladdra och lysa upp för alla dem vi har stått nära, men även för dem som finns med oss här och nu på ett eller annat sätt.

Träffade en person idag som tappat bort sitt liv. Identiteten finns inte längre kvar och jag blev modfälld efter mötet. Kände en sorts skam och skuld över mitt eget välbefinnande och jag kunde inte riktigt sortera mina tankar. Maktlösheten över att inte kunna eller ens orka vara behjälplig rev i mitt inre som en skarp klo och lämnade svidande ränder. Mötet var kort men mycket påverkbart. Ett stelt leende och tomma fraser med ett löfte om återseende.

I morgon vaknar vi alla upp till en ny dag. Hösten ligger som ett tungt grått täcke över oss.  Halloweenkostymer stoppas undan, och barnen får vänta ett helt år innan de åter hotar med bus om inte deras utsträckta påsar fylls med godis. Pumpor, urgröpta med tomma ögonhålor och grinande gaddar faller naturligt sönder och kastas bort. Traditionen som importerats hit och som köpmännen slår mynt av.

Men ljusen brinner fortfarande för alla som ligger i de sista vilorummen, ljusen får även brinna för dem som tappat sina identiteter. Ljusen med sina klara lågor som är till hjälp vid förböner, för att minnas eller skapa stämning både i vardag och fest.


fredag 1 november 2013

Välskulpturerade och sommarstuga utan pool



Häromdagen hörde jag något häpnadsväckande. Små bebisars utseende diskuterades och jämfördes. Det hela gick ut på vilket barn som var sötast och jag tänkte i mitt stilla sinne; det här är bara början, jakten på det perfekta ligger framför dessa nykomlingar.
Handen på hjärtat, även jag kan tycka att små bebisar inte är så fina rent utseendemässigt. Men näpna med sina små miniatyrkroppar. Om man bortser från mina egna barn och barnbarn förstås, de har alltid varit vackra bebisar...........

Utseendet är viktig för många. Det finns en uppsjö av olika förbättringstekniker för att få fram det perfekta, anletsdragen går att ändra genom olika smärtsamma och dyrbara operationer, färg och pensel döljer och förändrar men missnöjet kan ändå hänga sig kvar framför badrumsspegeln krassa verklighet.

Skrapar man på det välskulpturerade yttre går det att få fram olika skavanker som vi gärna håller dolt för omvärlden. Allt går dock inte att måla över, färgen kan krackelera och blotta det som finns under.

För tio år sedan köpte vi ett hus. På husvisningen blev vi direkt förälskade både i exteriören och interiören och huset blev vårt. Inget behövdes åtgärdas så det var bara att flytta in. Efter en tid kände både maken och jag att vi ville ändå göra om lite, sätta vår egen prägel på vårt nya hem. Det var då vi upptäckte det. Skavankerna som dolts och kom fram när vi petade i det. Inga stora och allvarliga fel som inte uppdagats vid husbesiktningen, utan små fel som skulle kosta stora pengar för att åtgärda.
Då bestämde vi oss. Vi satsar på vårt sommarboende, renoverar, bygger ut och flyttar dit för gott. Det fina huset med de många skavanker såldes och blev nästa ägares bekymmer. Tre år bodde vi där, men den rätta trivseln ville inte riktigt infinna sig trots att det till och med fanns en inomhuspool. Vi hade inte varit med och format vårt boende efter oss själva och kände aldrig att det var vårt.
Trehundra kvadratmeter byttes därmed ut mot femtiotvå och vi har anpassat huset till compact living där varje kvadratmeter är värdefull.

En bekant frågade med förundran i rösten hur vi egentligen kunde byta ut det fina stora huset mot sommarstugan som inte ens har pool.
Ja det går att fundera på medan ögonen vilar sig över Glans vatten.