Summa sidvisningar

fredag 28 februari 2014

Födelsedag och tacksamhet



Det knackade på dörren i kväll och en fråga fyllde vår lilla hall. Frågan gällde om jag ville köra buss till Nyköping med kort varsel. Vilket jag inte ville så jag tackade för frågan men avböjde artigt.
En befriande känsla att kunna förvalta sitt liv precis efter behag infann sig och jag kände en viss stolthet över mig själv som på ett vänligt sätt sa nej, helt utan undanflykter. För några år sedan hade det varit omöjligt men nu har jag jobbat med mig själv, att sätta en gräns och låta min egen vilja styra mina val.

Kanske beror det även på att jag blivit äldre, vågar ta det obehag som ett nej kan orsaka, i detta fall blev det endast ett konstaterande att jag inte ville köra buss med kort varsel en fredagskväll och den som undrade nöjde sig med svaret och önskade en trevlig kväll.

Om några dagar fyller jag år, ett år kvar innan mitt årtal kan delas med två och få en slutsumma på trettio.
Personen som ställde bussfrågan undrade om jag skulle ha kalas, innan jag hann svara lades svaret i min mun, klart att den som fyller år ska ha kalas. Det är en viktig del av livet att fylla år, för på så sätt visar jubilaren tacksamhet över att ett år lagts bakom.

Jag har nog aldrig tänkt i de banorna men efter en stund förstod jag meningen av det som förmedlades.
Tacksamhet över att jag själv men även min familj är friska, att året som gått inte kantats av sjukdom och begravningar.

När min pappa dog flyttade min mamma till vårt samhälle där vi bor. Eftersom vi bott många mil från varandra har jag inte haft kollen över mina föräldrars liv, de har skött sig själva och vi har besökt varandra under trevliga former. Utom det sista året när pappa var sjuk och jag behövdes med en hjälpande hand, inte minst behövdes jag vid mammas sida som fick dra ett tungt lass, både fysiskt men även mentalt.
Nu är mamma en åldrande kvinna och jag märker mer och mer att åldern börjar tynga henne. Den snabba och intelligenta hjärnverksamheten som jag alltid varit van vid är inte lika skarp och jag ser att hennes kropp är trött. Hon saknar pappa som hon levt med i så många år, och jag känner en sorgsenhet i mitt hjärtat när hon tänder ljuset vid hans fotografi varje morgon och släcker det med ett godnatt varje kväll. Hennes saknad är gränslös och jag vet att hon längtar till den dag då de återförenas.

Jag är både glad och tacksam att mamma beslutade sig för att lämna det som för henne var tryggheten men som blev till ensamhet när hon inte längre hade kvar sin livskamrat sedan ungdomen vid sin sida. Vi har en närhet till varandra, försöker ta vara på vardagen även om vi inte träffas varje dag. Men vi finns för varandra och så ofta det är möjligt gör vi vardagen trevlig med små utflykter, fikastunder och hon tar promenader till barnbarnsbarnen som skänker henne en stor glädje.

Det är så mycket jag känner tacksamhet inför, inte minst att jag blivit ett år äldre och att vi som står varandra nära får uppleva en ny vår tillsammans.

onsdag 26 februari 2014

Sopor och instrument



Återvinningsstationen är en mycket spännande plats där folk samlas i prydliga rader, vissa med fullastade släpkärror medan andra stuvat in gamla möbler, trädgårdsavfall, sönderslitet emballage från IKEA och allt annat som är uttjänt, i sina bilar.
Jag brukar kika ner i de enorma containrar som står uppställda och bara väntar på att fyllas. Förundrar mig över dess innehåll, varje sopa har en bakgrundshistoria och ibland blir jag frestad att böja mig djupt ner över kanten och fiska upp något som tilltalar mig. Men det törs jag inte, stationens härskare har vaksamma ögon och de ser stränga ut.

Men vad skulle vi göra om vi inte hade denna uppsamlingsplats för sopor? Tänker på den tiden då jag som barn cyklade tillsammans med mina kamrater till soptippen, kröp in genom ett hål i stängslet och struntade i skyltarnas förmaning om att det var en förbjuden plats, speciellt för barn utan målsmans sällskap.
Vi rotade runt med pinnar i det enorma sopberget och skrek av fasa när någon stor råtta med lång naken svans i maklig takt surmulet flyttade sig undan våra härjningar.
Undrar hur marken under den gamla soptippen har för kvalité idag om någon hälsovårdsinspektör skulle få för sig att åka dit och göra ett miljöprov.

Sydamerikas fattigast slumområde ligger utanför strax utanför Asunción som är Paraguays huvudstad. Där lever och bor omkring 2 500 personer och deras levebröd är att rota runt bland soporna för att hitta något som går att sälja för pengar till återvinningsindustrin. Många är barn som inte kan gå färdig sin skolutbildning eftersom de måste hjälpa sina föräldrar att överleva.

Men så kom miljöingenjören Fabio Chávez till platsen och han blev bestört över barnens livssituation. Eftersom Fabio är både musikalisk och full av idéer beslutade han sig för att lära barnen spela instrument. Föräldrarna ställde sig först misstänksamma till hela projektet medan ett femtiotal barn trängdes för att få lira på de ynka fem violinerna Fabio hade till förfogande.

En ingenjör är alltid en ingenjör och just denna insåg att soptippen hade potential till att utveckla musikinstrument. En gammal färgburk och en gaffel duger bra till att bli en fiol, vattenledningsrör, byxknappar, mynt, bestick och kapsyler sammanfogas och slutar som saxofoner medan en träslev och en förbrukad hårborste duger bra till stämskruvar.
Sakletarna jobbar för fullt efter att rota fram material till nya instrument som miljöingenjören plockar ihop och ger möjligheten till över tvåhundra barn och ungdomar att få musiklektioner.

Nu är skrotorkestern Orguesta de Instrumentos Reciclados ute och håller konserter och under detta år ska de bege sig ut på en världsturné bland annat till Europa och på repertoaren finns allt från Beatles till Mozart.

Det vore kanske något att tänka på och bjuda hit dem till Louis De Geer konsert och kongress i Norrköping.

Om det sker ska jag vara bland de första att köpa en biljett!



måndag 24 februari 2014

Semester och Garra Rufa


Är det verkligen sant att vintern nu lämnat oss eller kommer det ett bakslag och lägger sitt frostiga täcke över de vårblommor som har samma förhoppning som vi att vårsolen kommit för att stanna. Mina egna vårkänslor har i alla fall tagit överhand och jag har gett torktumlaren en välbehövlig semester vilket resulterat i att dagens tvätt fått torka ute på vindan. Doften är ljuvlig när kläderna kommer inomhus och blir behandlade av strykjärnets sula.

Sommargarderoben ses över och frestelsen att inskaffa något nytt växer sig stark, vilket klädbutikernas innehavare räknat ut under förra sommaren då de åkte runt på klädmässor och lagt beställningar på detta års vår- och sommarkollektion.

Många av oss ser även över våra kroppar, speciellt fötterna får en noggrannare undersökning och vi förfasar oss över spruckna och nariga hälar som behöver putsas till innan de kan visas upp i färgglada foppatofflor eller sommarskor med öppen häl. Vintervilan blir dagens krassa verklighet och något måste åtgärdas.

Då kom idén för mig att boka en SPA-behandling hos Villa Fridhem där de införskaffat 200 st Garra Rufa som bara längtar efter dessa trötta vinterfötter med förhårdnader och valkar.
Med skräckblandad förtjusning bar det av och i receptionen stod Pernilla som glatt hälsade oss välkomna.
Som en säkerhetsåtgärd hade jag tagit med mig min mamma som inte visste vad som väntade hennes fötter, den informationen hade jag medvetet undanhållit henne eftersom det då fanns en överhängande risk att jag skulle få åka ensam.

I varje fotbad stirrade etthundra hungriga och förväntansfulla fiskar upp genom vattenytan och jag såg att mamma tvekade för ett ögonblick innan hon sakta sänkte ner båda fötterna och fiskarna spärrade upp sina tandlösa munnar och arbetet kunde börja.

Själv tvekade jag längre än ett ögonblick och lät fötterna dingla över vattnet, kände att jag ångrade bokningen, sneglade ner på mammas fötter för att se om fiskarna skulle äta mer än förhårdnader och blottlägga delar av hennes skelett.

Mamma manade på, det var i alla fall inga pirayor och sakta lät jag mina fötter sjunka ner i det 27- gradigt varma vattnet. På en millisekund skred etthundra fiskar till verket, båda fötterna täcktes av dessa gourmander för döda hudceller och känslan av att bada fotbad i bubblande champagne infann sig omgående.
Jag spretade vällustigt med tårna för att ge bättre svängrum och åtkomst till Garra Rufa som snabbt förflyttade sig över varje millimeter av mina fötter medan de med snabba rörelser nabbade och åt sig igenom förhårdnad efter förhårdnad med oförtröttlig energi och snabba munrörelser. Det kittlades skönt, masserades och huden pirrade behagligt.

Tiden stannade och jag kände mig euforisk, välbehaget spred sig i hela kroppen allt medan mina fötter långsamt blev mjuka och lena som fötterna på ett nyfött barn.

Pimpsten och fotfil adjö och vi återses aldrig mer, Garra Rufa har erövrat mina fötter!






onsdag 19 februari 2014

Symaskiner och gaser



Mellan Skärblacka och Finspång finns en skylt efter vägen som jag funderat otaliga gånger över. Den pekar rakt ner mellan högresta furor och en smal grusväg slingrar sig fram genom skogen "Symaskiner" är påbudet och varje gång jag passerat skylten och den lilla vägen har jag frågat mig om det verkligen är sant. Finns det någon som sysslar med just dessa maskiner mitt ute i ingenstans. Än en gång tog min journalistiska nyfikenhet överhand och det resulterade i en artikel om Hallbergs Symaskiner i  Erstorp. Nils Olof har drivit företaget i tjugo år och han vet allt om symaskiner och symaskinsreparationer.

Men varför har jag aldrig hört talas om Nils Olof och hans firma? Antagligen för att det inte ligger under mitt intresseområde, endast vägverkets skylt har gett mig huvudbry. Ingen reklam har lagts ner i postlådan som lockar att köpa en splitter ny Huskvarnamaskin eller reparera den maskin jag har. Som inte ens är min egen och som jag alltid blir osams med de få gånger jag placerar den på vårt köksbord för att fålla upp några gardinlängder.

Annars blir jag översköljd av reklam, det är oundvikligt, all slags media är proppfulla av lockbeten som ska väcka mitt intresse och locka till att lätta lite på kontot för något som jag absolut måste ha.

När jag satt och tittade på en av tv:s reklamkanaler funderade jag lite omkring varför just vi  kvinnor verkar ha reklamen mest riktade åt vårt håll. Ingen man köper Nutri Color Creme eller Garniers hårfärg som verkar med kraften av olja och tränger in i hårets hjärta och slänger med ett svallande hår som glänser av färg och renhet. Det kanske de gör fast det pratas inte så ofta om det.
Men männen har mjäll, i alla fall om de är riktigt snygga och har en kvinna som krafsar i den torra hårbotten som blivit absolut mjällfri av Clerasil dry scalp så just den reklamen är manligt inriktad

Men - svullna magar, det tillhör det kvinnliga könet. Gaser som bubblar och ställer till oreda. Min make påstår att männen är kloka och lättar på trycker så de slipper äta dessa gaspreparat som minskar magens volym och säkrar både den drabbade och dess omgivning.

Inte heller lider männen av läckage och slipper känna sig ofräscha och lukta illa. De är också förskonade mot små kuddar av bindväv och blodkärl som kan bli förstorade, börja klia samt hindrar bäraren att sitta bekvämt.

Hår, hud, naglar och generande kroppsvätskor tillhör kvinnorna i reklamens värld.

Männen de får hålla till godo med olika sorters verktyg för hemmafixaren, kraftfulla rengöringsmedel och reklammannen för AD Bildelar, det är nemas problemas det!




tisdag 18 februari 2014

Ord och fysiska former



Har haft ett barnbarn hos oss som nattgäst. Hela vardagen läggs åt sidan och jag förundras över den energipåfyllning ett barn kan bidra med.

Ur bokhyllan plockade små fingrar ner den israeliske författaren Amos Oz bok "Hur man botar en fanatiker" och uppkrupen i fåtöljen följde barnets ögon rader med text. På frågan vad hon egentligen läste blev svaret att hon letade efter ett recept på pannkaka.
Det närmaste något att fylla munnen med i boken, som med skärpa och humor behandlar de olika sidorna av den snabbt växande fanatismen i världen, är några rader om kaffe där författaren menar att arabiskt kaffe är oändligt mycket bättre än israeliskt, så flickebarnet tröttnade på sina efterforskningar omkring pannkaksrecept och anammade min fråga om att istället baka muffins. Om vi kunde läsa en saga först, helst något ur mina gamla sagoböcker.

Jag har kvar en hel del av mina gamla böcker som jag ofta fick i present av mina föräldrar men även av mormor och farfar. Mamma har med sin prydliga handstil präntat i böckernas insida på det hårda omslaget vem som var givaren och vilket årtal gåvan överlämnats, till stor nostalgisk glädje för mig idag.

I mitt barndomshem var litteraturen en del av vardagen, hyllmeter efter hyllmeter var fyllda med böcker, alla med olika innehåll. Jag kunde innan jag behärskade läsekonsten, med skräckblandad förtjusning bläddra i boken om kroppens anatomi, skala av hudlagret och blotta muskler, senor, inälvor och jobba mig ner till de gulvita benen eller fascinerat studera regnskogens djurliv.

När jag sedan lärt mig att bokstäver bildar ord och orden meningar blev böcker mina ständiga följeslagare och jag skrämdes inte av min mormors förmaningar om att min nacke skulle krökas av att ständigt sitta nedåtböjd.

Idag varierar mitt läsande, det går i skov, nyinköpta böcker kan bli liggande innan jag sätter mig tillrätta för att sjunka in i texten. När jag väl kommer igång blir det som ett beroende och jag har lätt att dras med i handlingen om den är väl formulerad och tilltalande.

Boken är inget nytt fenomen. Redan på 400-talet efter Kristus dök den upp i dess fysiska form med sammanfogade blad omslutet av ett bokband, men omkring 3000 före Kristus skrev assyrierna och sumererna med kilskrift på lertavlor. Egypterna plitade ner hieroglyfer på strimlor av papyrusväxten.
Det jag dock blir mest imponerad av är boken gjord av 24 karats guld med sex illustrerade sidor ihopsatta med guldringar. Den ska vara världens äldsta bok gjord av norditalienska etrusker 600 före Kristus. Språkbruket har dessvärre glömts bort så ingen kan idag läsa om det är en roman eller rent av en deckare.
Mycket förargligt och det är säkert många som grämer sig över detta nesliga faktum.

Jag vet dock inte i vilket landsarkiv denna bok är förvarad, det kanske är en väl bevarad hemlighet. Men att den finns är jag säker på för det har jag läst i tidskriften Världens Historia.






söndag 16 februari 2014

Mello och fängslade journalister


Dr Alban rasar, han och Jessica Folcker, världsartisterna som tillsammans med schlagerdrottningen Shirley Clamp, fick med omedelbar verkan lämna den ärofyllda tävlingen Mello och Dr Alban tänker aldrig mer ställa upp till förmån för barn  i hans tycke har mandat att rösta i denna barnfestival. Förnuftigt Dr Alban, tacka nej till detta spektakel i framtiden!

Men Nour El-Refai är glad och nöjd. Hon fick Björn Gustafsson händer på sin byst, jättekul, tycker Nour medan Björn förvånad står bredvid dagens kritik. Det var ju Nours påhitt så han hängde bara på och klämde glatt medan stora delar av Sveriges befolkning glodde.

Oscar Zia och Ace Wilder gick till final och Ace Wilder är jättechockad för hon trodde att hon skulle komma sist. Det gjorde EKO och sångerskan Anna är besviken och tycker att det var en riktigt oförtjänt placering. Det går att bli chockskadad över många olika orsaker.

Någon som verkligen har en oförtjänt placering är journalisten Woubshet Tay. 2011 dömdes han till 14 års fängelse i Addis Abeba och hans brott är ett samröre med terrorister. Precis som Martin Schibbye och Johan Persson.
Nu är det dock Turkiet som toppar fängelseplatsen för fängslade journalister, hårdbevakade och frihetsberövade och deras brott är att delge världen vad som händer och sker. Modiga och orädda låter de ordflödet flyta ihop till texter och ger sig in i farofyllda platser med risk för att bli tystade genom att kastas i fängelse. Många utan tillgång till varken advokat eller kontakt med sina anhöriga.
Vissa torteras och dödas, tystas för att inte ha möjlighet att kritisera makthavare, avslöja korruptioner samt kämpa för pressfrihet och demokrati.

Det går att "adoptera" en fängslad journalist. Bli en brevvän som visar att någon bryr sig, hjälpa till att hålla kontakt med oroliga anhöriga men även jobba för att den fängslade ska friges.

I natt festade mellodeltagarna, rödvinsfläckade tröjor och kindpussar. Medan Dr Alban tröstade sig med alkoholfria drinkar och lille Oscar som inte har åldern inne drack läskedryck.

Vi andra som inte har förmånen att frottera oss med schlagereliten får twittra och facebooka om vad som var bra och dåligt från gårdagens folknöje medan Woubshet Tay kämpar för att få läkarvård och längtar efter att få träffa sin son Fiteh.





fredag 14 februari 2014

Vanlig människa och en vanlig präst


I går såg jag Tom Alandhs dokumentär om Inger.  Banbryterskan i Växjö stift, orädd och målmedveten. Hon nådde sitt mål 1969 då hon med sin pappa prosten vid sin sida prästvigdes. Pappan som stöttat sin flicka hela vägen fram.

Det var en gripande film om en ung kvinnas kamp genom klungan av kvinnoprästmotståndare där vissa till och med desinficerade lokaler där hon talat med vigvatten efter att hon gått ut genom dörren och stängt den efter sig.
Andra såg henne som en turistattraktion, bussar stannade på kyrkparkeringen i Norra Möckelby, folk klev av och satte sig tillrätta i kyrkbänkarna för att se och höra en kvinnlig präst predika från predikstolen.

Men vägen fram till sin prästvigning var tung och svår, mobbning och trakasserier kantade studietiden och prästvigningen försenades av dåvarande domprosten tillika kvinnoprästmotståndaren i Växjö stift, Gustav Adolf Danell. Han ville inte se några kvinnor ta på sig mässhaken och förkunna Guds ord. Det var till för männen allenast.
Tyvärr förekommer dessa åsikter än i dag, men kvinnoprästmotståndarna måste svälja och förlika sig med att ha kvinnliga kollegor, det är bland annat Dag Sandahl ett bevis på. Han anser även att den förekommande mobbningen och trakasserierna mot Inger är en myt.

Jag funderar, hur många kvinnliga läkare har fått hatbrev, hotsamma nattliga telefonsamtal eller manliga kollegor som desinficerar behandlingsrummet med läkarsprit efter en kvinnlig kollegas patientbehandling.
Som jag ser det är läkaryrket ett kall, precis som prästyrket och är det inte Herren själv som ger både präster och läkare kraft och styrka att ge oss det som vi behöver, andligt likaväl som kroppsligt oavsett kön. Det är i alla fall min fasta övertygelse. Jag tror inte att Gud bestämt att ett visst ämbete endast ska tillhöra mannen. Den första kvinnliga läkaren i Sverige var för övrigt Karolina Widerström, utexaminerad 1888 och jag har inte läst någonstans att hon blev hotfullt trakasserad. Men jag kan ändå tänka mig att hon kanske hade det tufft bland läkarkåren som endast bestod av män.

Men så var det fler problem som Inger brottades med. Några tyckte att Inger var som en vanlig människa trots att hon var präst. Hon rökte cigaretter och drack alkohol, precis som andra. Hon stal även från kollekten precis som många andra före och efter henne stulit ur föreningars kassor. Att stjäla är ingen försvarbar handling, men mänskliga för det ligger oftast tragedier bakom varje sådan handling.

Nu tittade Inger för djupt i flaskan, allt för många gånger dessutom. Hon blev alkoholist. Det kan människor bli, med eller utan prästkrage. En tragisk sjukdom som förstör för den sjuke och den sjukes omgivning som kan bli medberoende. Familjer och ekonomi som spräcks och trasas sönder.

Jag blev mycket gripen av filmen, Tom Alandh kan det där med dokumentärer. Ingers kamp berörde mig mest, kampen att nå sitt mål som hon beslutade sig för redan som 4-åring. Kanske hade hennes liv inte slutat som det gjorde om hon läst till präst idag. Eller fanns sjukdom inom henne redan från födseln?
Ett är i alla fall säkert, hon borde fått hjälp!

Under en enkel gravsten, näst intill anonym, ligger Inger begravd. Bortglömd tills nu då Tom Alandh gjort henne lite levande igen genom tv:s plattskärmar.


onsdag 12 februari 2014

Bilprovningen och Simca 1301



För några dagar sedan var jag utsänd för att besiktiga sonens bil. Det finns två platser som jag besöker nästan lika ofta, Bilprovningen och Systembolaget, alltså en gång per år. Ja kanske Systembolaget lite oftare, men när jag besöker dessa platser får jag en sorts känsla i kroppen, försvarskänsla: jag brukar faktiskt inte dricka alkohol samt jag har skött om bilen så den är körduglig. Skillnaden är att på Systembolaget lägger jag i korgen det jag ska inhandla, ställer mig i kassakön och betalar utan att se kassören i ögonen, kanske att jag mumlar ett tack när jag tar mot kvittot. Däremot har jag ett behov att prata med bilbesiktningsmannen, vara nära och se vad som egentligen händer med underredet när han med fast beslutsamhet knackar med sin lilla hammare.

Denna gång poängterade jag direkt att det inte var min bil så han skulle inte be mig dra i några spakar eftersom jag inte visste vart dessa spakar var placerade. Han log och lovade att spaka själv.
Jag ställde mig mot väggen och såg hur han rotade runt i bilens kupé, kom sedan fram till mig och frågade om jag visste vart han skulle sätta in sladden för att mäta avgasreningen. Nervöst nekade jag och erbjöd mig att ringa bilens ägare för att fråga. Han såg förfärad ut och bedyrade att det inte alls var nödvändigt, men tillade han, det kanske står i instruktionsboken. Mitt sjätte sinne sade mig att den borde ligga i handskfacket och med stolthet och glädje kunde jag öppna luckan och få fram en tjock bok och började bläddra. Bilbesiktningsmannen hängde över min axel och föreslog att jag skulle kolla i innehållsförteckningen men eftersom jag inte visste vad jag skulle leta efter så sjönk modet hos oss båda.

Utrustad med en stark lampa gjordes en grundligare undersökning och plötsligt hittade han hålet som sladden skulle in i och den tyngdfyllde mannen lättade betydligt över fyndet. Själv kände jag att jag hade både försprång och ett rejält övertag över situationen och bilen gick igenom besiktningen med mycket väl godkänt.

Min första bil köpte jag 1973, en Simca 1301 och den hade en härligt silvrig nyans. Stolt körde jag omkring i denna fyrkantiga bil men stoltheten falnade lika snabbt som bilen miste sin färg av den automatiska biltvättens borstbehandling. Jag körde sedan omkring i den fyrkantiga bilen som mest liknade en fläckig fjällko.
När Simca 1301 inte längre ville gå med på att använda ettan och tvåans växel blev trafiksituationen besvärlig, vid varje stopp fick jag peta i trean och med ett brummande och stånkade skuttade sig fordonet i sakta mak framåt och skapade irriterande bakomvarande köer.
Min pappa rasade, han ansåg att jag skulle ha konsulterat honom innan jag gjorde några i hans tycke dåliga bilaffärer.

Min nästa bil blev en splitter ny Volkswagen 1302 s blå metallic, och vid min sida hos bilhandlaren stod pappa och såg till att allt gick rätt och riktigt till väga.

Vart Simca 1301 tog vägen minns jag faktiskt inte, antagligen på någon bilkyrkogård i de värmländska skogarna, kanske någon kunde plocka reservdelar från den men jag antar att växellådan fick vara ifred för gravplundrare.



tisdag 11 februari 2014

Semlor och herrar i badbyxor



"Vad fult allt är" tänkte jag när jag satt i bilen bakom restaurangen i Åtvidaberg och väntade på bankmannen som jag skulle göra ett reportage om. Vi skulle träffas och äta lunch under tiden jag intervjuade honom.
Snödrivor, lortiga av föroreningar och uppkört grus inramade vägen, några flanörer drev framåt i sakta mak och hela området var grått, smutsigt och såg inte så värst tilltalande ut. Begravningsbyrån tvärs över gatan var mörk och nedsläckt, likaså hårfrisören som låg vägg i vägg. Det verkade som innevånarna i Åtvidaberg varken dör eller vill vara fina i håret, men så är det naturligtvis inte. Bara snön försvinner, trädens grenar får grönska och det blir fart på Kopparvallen blommar Åtvidaberg upp precis som alla andra orter som snart vaknar upp ur vinterdvalan.

Jag anande en mycket svag doft av klor i bilens kupé där jag tålmodigt väntade, trots att jag duschat och tvättat håret noga hade doften dröjt sig kvar i mitt skinn. Dagen hade inletts med en timma i Skärblackas simhall där den lugna morgontiden ger verklig njutning och energi då jag metodiskt rör armar och ben och för kroppen framåt, längd efter längd.

Ensam simmade jag medan musiken svagt underhöll mig och jag kunde simma hur jag ville i den helt folktomma bassängen.
Men så kom de, herrarna i sina badbyxor och med den obligatoriska bruna påsen med texten Skärblacka café och hembageri i svarta bokstäver.
Äntligen, nu skulle jag få reda på vattnets temperatur. Men just idag var den svårbestämd, var det 28 eller 29 grader varmt i vattnet? Ja det var en stor fråga som ältades länge och omsorgsfullt.
Herrarna tog några raska simtag, ropade på mig och frågade om jag visste att bageriet nu är sålt till en flicka i Skärblacka. Jag nickade och svalde lite av det klorerade vattnet och hoppades att ingen kissat i bassängen. Men tänkte jag, det kan vara en fördel att dricka lite klorerat vatten, det kanske skyddar mot vinterkräksjukan.

Nästa varv frågade herrarna om jag ägde en iPad, jag nickade igen och då undrade de om jag använde internet. Jag svarade inte för än på nästa varvet och då var en av herrarna uppretad över sin fru som endast använder sin iPad till att lägga patiens med, en dyr investering för kortspel.
Den andre frågade mig om jag visste hur mycket ett batteri till en pacemaker kostar. Jag svarade att det kan hon med iPaden säkert ta reda på om hon kopplar upp sig på internet.

Efter en halvtimma kom barnen. Då blev det vågor i bassängen och herrarna klev ur badet, torkade sig på de medhavda handdukarna av tjock frotté och gav sig sedan i påsen från bageriet.
Jag stirrade upp på dem för att lystet se hur de skulle lyfta upp sina stora semlor ur påsens innanmäte. Men till min stora förvåning hade de ersatt bagare Mats semlor med smörgåsar.
Det irriterade mig för det bröt rutinerna och jag tvärvände och simmade fram till kanten och frågade varför de gjort detta byte.
"Tröttnat på semlor" svarade de med munnarna fulla av stekta köttbullar och rödbetssallad.

"Bra jobbat, sträck ut armar och ben, snyggt" hojtade simläraren åt barnen medan den vanliga småskoleläraren klafsade runt med vita nakna fötter under uppkavlade jeans och höll koll på att ingen unge dränkte varken sig själv eller någon klasskamrat.

När min timmas simning var över klev jag upp på bassängens stege, tog badlakanet och hörde herrarna i badbyxor livligt diskutera terrorismen i Afrika och såg på skolbarnens sida av simhallen hur en flicka grät för att hon tappat bort sina glasögon.

Skärblacka simhall, det är där allt det där oviktiga viktiga händer!

söndag 9 februari 2014

Gunghästen och 561



När jag öppnar min dator träder bakgrundsbilden fram av tre små kusiner som badar i en balja. Jag tog bilden förra sommaren när den var som bäst, solen sken, gräset var grönt och den ena tvillingkusinen står upp i baljan och skrattar med öppen mun så alla hennes små vita tänder syns. Jag blir glad och varm varje gång jag tittar på bilden.

För snart tre somrar sedan  bodde den äldsta av kusinerna hos oss medan hennes föräldrar var och födde barn. Två nya barnbarn skulle komma till världen och in i vår familj. De anmälde sin ankomst en bit före den egentliga födelsedagen och barnafadern lämnade sitt arbete och begav sig hem till sin tjocka hustru som påpekade att det började bli ont om tid. När de nådde kyrkparkeringen hade tvillingarna fått nog av värkarbetet och ville ut. Passande för en präst att föda tvillingar i bilen utanför en kyrka kan tyckas, men ambulanser och barnmorskan hann fram i tid, höll emot och barnen kom precis lagom när mamman hamnat på förlossningsbordet. Personal som visste vad de skulle veta, kunde det de skulle kunna, tryggt och säkert fördes barnen fram till livet och kunde fylla upp sina lungor och ge hals.

Under tiden som föräldrarna pysslade med sitt roade vi flickan med sin nya titel storasyster och en tur gick till gamla Linköping. Där invigde hon sin nya vattenkanna, röd med vita prickar, i Dahlbergs fontän utanför hans café. Vidare färd till Leksakslandet där allt från glittrande tiaror till gröna glasögon med dödskallemönster provades.
Så satte morfar upp barnet på en gunghäst, med hårt slutna läppar gungades det en kvart, morfar lyfte ner flickebarnet, ställe undan hästen varpå hon drog ner den från dess plats, svingade sig upp i sadeln, fattade tyglarna och fortsatte ritten. Utan ett enda ord. En påpasslig leksaksförsäljare följde hela händelsen bakom en trave med legoburkar, han klev fram och berättade att just den modellen av gunghästar fanns i en låda ute på lagret. Barnet klev av hästen, släpade den till ursprungsplatsen, fattade morfars hand och de följde tätt efter försäljaren till lagret.

Jag läste att i Afghanistan får föräldrar och barn vara tacksamma om barnen kommer helskinnade och levande till och från skolan. Om barnen har en mamma i livet som tar emot dem när och om de kommer hem. FN-organet UNAMA har nyligen lagt fram siffrorna över förra årets årsrapport om döda och skadade i det krigshärjade landet. 561 barn som dödats och 1 195 skadade. Tusentals minor och vägbomber har landets talibaner placerat ut som sprängs när barnen trampar i dessa mördarkonstruktioner. Vardagslivet slås sönder på vägen till eller från skolan och när mammorna arbetar ute på fälten.

Jag är glad och tacksam över att vi lever i ett land förskonat från krig. Att vi kan gå ut med våra barnbarn och leka i gräset, att gunghästen är utbytt till en levande häst som tränsas och selas varje helg, att de kan gå till skolan och återvända hem på trygga vägar.

Vi har bara turen att vi inte fötts i Afghanistan.


lördag 8 februari 2014

Mannen med lien och andra ronden


Jag lyfter hantlarna över huvudet, nittio grader ner och upp igen. Musklerna spelar under gäddhänget, det här är bara lätt uppvärmning.

Den giftgröna pilatesbollen rullar betänkligt under min bak, jag tar spjärn med fötterna, spänner sätesmuskeln och gör situps. Tio kvar, jag orkar, jag orkar.

Rusar till nästa station, drar på mig boxhandskarna och ger säcken en omgång. Känner hur värmen stiger och munnen torkar ihop, tungan ligger tryckt mot gommen som ett visset fjolårslöv.
Linnet jag har på mig börjar lukta som en sur filt.

Efter plankan sätter jag mig upp på spinningcykeln, benen far runt i rasande tempo. Det är då jag ser honom, jag sväljer blodsmaken och stirrar mot hans håll. Blek i ansiktet och med mörka ringar under ögonen, brist på sömn hinner jag tänka, innan han rättar till den svarta huvan och tar ett stadigare grepp om lien han bär över axeln. Bakom honom står en man klädd i arbetskläder, kepsen bak och fram och ur fickan sticker det fram en tumstock. Han hänger på en spade med jordrester på bladet, petar sig mellan tänderna med tumnageln och studerar intresserat fyndet medan han gäspar stort och håglöst.

Jag slår fräsande mot dem båda, mannen med lien kliver ett steg framåt men inte in i rummet.
"Försvinn skriker jag, tro inte att jag ska köra spinningcykel genom din gamla grind med knarrande gångjärn!"

Båda männen försvinner, när han med kepsen vände ryggen mot mig tycker jag att det står Svenska kyrkan på kepsens skärm, men jag måste ha läst fel. Spaden skrapar mot golvet och en torr rand av jord ringlar iväg bort mot trappan.
De lämnar dock sina skuggor kvar som en påminnelse att de kommer att återvända.

Nu är det ett bra tag sedan jag såg mannen med lien och hans kompanjon. Faktiskt flera dagar sedan. Även skuggorna har bleknat, jag kan ana deras svarta siluetter, men endast svagt.
De besöker väl nya jaktmarker antar jag. För min del får de vara vart de vill, bara de inte besvärar mig något mer.

Under veckan som kommer ska jag förnya mitt träningskort, andra ronden kan börja!



fredag 7 februari 2014

Bekräftelse och bugg


Håller vintern på att släppa sitt grepp nu, tänker jag och tittar ut genom fönstret och ser regndropparna som borrar sig ner i snön. Småfåglarna har ännu ingen levande föda att tillgå utan flockar sig runt fågelbordet, håller sig undan skatan som sniket försöker sno åt sig en ostkant.

Vi hade hand om stortvillingarna för någon vecka sedan. Pulka stod på programpunkten efter bak med trolldeg. Av egen erfarenhet från småbarnstiden klädde jag mig först och barnen sist. Tröjor, mössor, vantar, overaller och kängor gånger två innan allt var klart, svetten lackade under mina långkalsonger. Vi klev ut i kylan och jag slet av mig mössan.
Då kom tankarna på min pappa. Aldrig, aldrig någonsin gå ut i vintern utan mössa! På den tiden hade jag inget val, alla andra gick barhuvade, men att ens försöka prata pappa tillrätta var lönlöst, mösspåtagandet var ett faktum och jag skämdes över huvudutstyrseln och led av tonårskamraternas skratt. Jag ville vara lika, hade ett enormt bekräftelsebehov och mössan åkte ner i fickan när jag var utom synhåll min faders vakande ögon.

För över trettio år sedan anmälde jag min make och mig själv till en buggkurs. Hade en vision om att virvla fram på dansgolvet allt medan maken lyfte och snurrade mig samtidigt som vi sprätte i takt med fötterna.
Det var en katastrofal erfarenhet att upptäcka att jag var helt obegåvad i denna folkliga och roliga form av dans. Det rycktes och knycktes, fötterna spretade åt fel håll och det slutgiltiga beslutet att avstå hela projektet kom då en av danskavaljererna frågade mig om jag lämnat takten hemma. Mitt självförtroende dalade till botten som när en gråsten spräcker vattenytan. Maken gav mig den åtråvärda bekräftelsen, han tyckte bäst om att bugga med mig, men jag visste att han talade osanning. Jag lämnade det lagom polerade dansgolvet för att aldrig mer återvända dit.

För ett par dagar sedan samlades jag i ett omklädningsrum tillsammans med femton kvinnor som var omkring trettiofem år yngre än jag själv. Jag hade länge varit inne på Hälsobrukets hemsida och nosat på den konditionsfrämjande dansen Afro. Så tryckte jag på bokaknappen och med ens befann jag mig  i den glada samlingen av kvinnor.
Snörde på mig mina sportskor för att raskt hoppa ur dem, ingen annan hade skor, barfota skulle det vara.
Afrikansk musik strömmande öronbedövande ur högtalarna och det hela drog i gång. Mina nakna fötter skuttade åt höger när de egentligen skulle till vänster. Putade med akterkastellet när det var höfter fram, vickade in i övriga deltagare som tålmodigt log, viftade frenetiskt med armarna bakåt medan de andra gjorde samma sak fast framåt, jag försökte känna den heta afrikanska rytmen och lyssna och se hur instruktören betedde sig framför den jättelika spegeln. Slängde med huvudet och skakade på magen där 4,6 kilo överflödigt fett skvalpade i takt. Såg mig själv i spegeln och kunde inte tro det jag såg!

Mitt behov av bekräftelse låg kvar i ryggsäcken tillsammans med mina sportskor och jag kände att detta var fantastiskt roligt, Afro är nog min grej helt enkelt!



onsdag 5 februari 2014

Bröd och medaljer



Vi är bjudna till Ryssland, Vladimir Putin hälsar oss välkomna och på fredag reser vi! Ja inte bara vi, hela världen packar sina väskor och de största är redan på plats. Om ingen drabbats av magont och tvingas stanna hemma vill säga.
Målet är Sotji och resan kostar 320 miljoner, med vad har pengar för betydelse i detta stora sammanhang?!
Det är OS som gäller, underbart, äntligen är det dags!

Inte heller behöver det betyda något att denna vackra plats där semesterfirare svalkat sig med en drink eller kall öl under palmernas skugga är så förstörd att Världsnaturfonden hoppat av detta spektakel för att de nybyggda anläggningarna i semesterparadiset skapat stora miljöskador, sår som aldrig kommer att läka.

Inte heller behöver det betyda något att de mänskliga rättigheterna kantrat och byggarbetarna som slitit för att vi ska få vårt sportsliga lystmäte mättat inte har bröd för dagen eftersom budgeten inte räckt så löner betalats ut. Slavkontrat har undertecknats, själar men även kroppar har fått skador, ärren kommer för alltid att vara en ständig följeslagare livet ut.

Kön, politiska åsikter, religion och ras diskrimineras, lagar skrivs om begränsad mötesfrihet, pressfrihet och yttrandefrihet, men vad rör det oss?

Det som betyder något är att den svenska truppen kommer hem med många medaljer, blir mottagna vid målgången av ett pressuppbåd, folkets jubel och hamnar på löpsedlarna.

Lite klagomål måste ändå framföras, en fläkt som surrar irriterande och toalettgolv som lutar åt ett annat håll än vad det borde stör boendet och det är illa, för tänk om dessa fadäser sätter käppar under skidorna så pallplatsen blir tom! Får bara inte hända!!

Måtte det nu bara gå vägen, att den svenska truppen inte behöver vända hemåt med svansen mellan benen och tomma Team Sportia bagar!

För Sverige och den svenska sportelitens styrelse har aldrig haft en tanke på att bojkotta OS för vad bryr vi oss om soporna som någon ryss måste ta hand om när strålkastarna släcks och gatorna töms på folk.
Tänk vad bra det blir, överfulla soptunnor kan innehålla mycket matnyttigt som kan tillredas utan att det kostar något!

Inte heller behöver vi bry oss om förödelsens spår efter dessa spännande och fartfyllda dagar, vi bor ju inte där!








måndag 3 februari 2014

Nutid och framtid



Det droppar från  taket, långsamma droppar studsar ner på trappan utanför vår dörr och varje droppe splittras till små små stänk innan nästa darrande droppe släpper taget och faller medan den ökar känslan om den förestående våren.

För precis en månad sedan kastade vi ut julgranen. De sköra julgranskulorna med granna färger plockade varsamt ner och stoppades undan i sina lådor. Innan granen hamnade på anvisad plats vid återvinningen dansade vi ut julen med barnbarnen. Fika och fiskdamm och varierat nöje i lekarna om grodorna som inte har några öron och svansar och den trötta björnen som egentligen är ganska fredlig om han får sova vidare.

Det var makens uppgift att se till att julgranspyntet hamnade i sina rätta förvaringslådor och plötsligt sa han undrande om han skulle få plocka upp pyntet en gång till. Jag stannade upp och tittade bort mot medicinlådan som har sin plats på en hylla i köket. Varje dag skakar han fram de små tabletterna och jag kände så starkt att det faktiskt är dessa piller som hjälper till att varje dag blir till månader utan komplikationer.

"Lova att du inte dör!"
Det är ett löfte ingen kan hålla eller ens ge varken till sig själv eller till någon annan. Vi kan bara lova att göra så gott vi kan för att hålla kropp och själ i trim. Vi kan också lova att försöka ta vara på tiden och varandra. Var och en efter egen förmåga. Livets svåraste uppgift i ett förhållande, som förälder, syskon, släkting, vän eller arbetskamrat. Åsikter och erfarenheter går ihop och går isär, att mötas är en konst att hantera men som kan leda till nya erfarenheter och ge styrka och stabilitet.

Ett minne kan aldrig raderas ut men det går att leva med det, om tiden är hållbar eller hjälp finns att tillgå. Det farliga är att fastna i tiden för bitterhet ger en frän bismak.
Rädsla och oro över att något oförutsett ska hända behöver också ibland bearbetas för att inte bli övermäktig och okontrollerbar.
Min egen rädsla fick jag uppleva för snart ett år sedan. Stark och överraskande slog den till och tiden stannade för ett dygn. Idag vakar mina ögon och sinnen över nyanser, är vaken på de där små fragmenten som verkar onormala, frågar och är ängslig att svaret ska få rädslan att ta ny fart.

Framtiden är tiden ingen vet något om, bara att den finns där.










lördag 1 februari 2014

Ett felaktigt beslut och Värmländsk hackkôrv



Ät bra och må bra, men vad ska vi egentligen äta för att även stilla samvetet. Svenskt förstås, producerat av svenska lantbrukare. I vårt hushåll lägger vi inte upp någon fläskfilé från Danmark på våra tallrikar eller rullar köttbullar med irländskt påbrå.
Egentligen är det ingen samvetsfråga, det är en självklarhet. Vi har världens bästa lantbruk med hårda kontroller som befriar oss från till exempel salmonella och där djurhållningen, om den följs efter lagar och förordningar, är den bästa tänkbara. KRAV, ekologiskt och närodlat vore drömmen, men jag väljer oftast närodlat/producerat både för miljön och den goda sakens skull. Det känns bra att gynna de lokala aktörerna.

Men så var det ju det där med vegetariskt eller inte. Djuren pruttar och gasar på när de tuggat klart och samlas gasutsläppen i en hermetiskt tillsluten ladugård så kan hela byggnaden flyga i luften med kor och bönder om oturen är framme, så visst påverkar denna gas vår miljö.
Därför vore det ultimata att slopa köttmåltider och endast leva av den vegetariska kosten. Fast vad skulle det bli av våra svenska köttproducenter om alla ratade kött?
Jag tycker mycket om kött, fågel och fisk och tänk den värmländska hackkôrven med rödbetor och stekt ägg.........
Så att bli en vegetarian är i nuläget inte aktuellt.

Men för cirka trettio år sedan tog vi ett grönt beslut av någon anledning som vi inte själva än idag är riktigt klara över varför. Mina kunskaper var lika med noll så jag gick en vegetarisk matlagningskurs för att både få näringslära och nödvändiga kokkunskaper.
Barnen grät och maken tuggade i sig allt från gratinerad fänkål med osttäcke till blomkålspudding med god min och hövligt uppträdande. Och min beslutsamhet stod fast, vi skulle bli vegetarianer.
När de avmagrade barnen visade upp sina knotiga armar och ben på barnavårdscentralen förstod jag att ett felaktigt beslut hade fattats och vi blev till familjens stora glädje allätare igen.

Idag har vi nära relationer med vegetarianer som gift in sig i vår familj men även är våra egna avkommor och vårt inträde till den vegetariska kosten har återupptagits. Fast på ett annat sätt än då, för flera år sedan.
Antagligen har recepten utvecklats och i takt med den mitt intresse av vegetarisk mat som är god och näringsrik. Vår svärson är en riktigt kulinarisk vegetarisk mästerkock och småtvillingarna i den familjen greppar tveklöst efter den vegetariska grytan och ratar pannbiffen om de själva får välja.

Trots att jag är en inbiten köttätare och tillreder den dagliga dosen av grönsaker och rotfrukter för att ge kötträtterna en smakförhöjare men även för hälsans skull,  tycker jag att det är rimligt att skolorna erbjuder vegetariska rätter som ett alternativ, helst varje dag.

Så är det onödigt att LRF steker hamburgare utanför skolan då det beslutats för en köttfri dag. Det är överdriven provokation som inte ger det svenska köttet den reklam den så väl behöver.