Summa sidvisningar

tisdag 30 september 2014

Goda druvor och en larv på tallriken


Häromdagen kom maken in till mig med en klase vindruvor. Små och söta. Till och med kärnorna smakade gott.
Det var mycket länge sedan jag köpte och åt druvor. Alla larmrapporter om bekämpningsmedel har avskräckt mig men denna gång åt jag utan rädsla. Grannen hade skickat med maken denna klase för att vi skulle få ett smakprov på hemodlade vindruvor.

Vi har själva försökt oss på att bli vindruvsodlare tyvärr med mycket klent resultat. Det vill sig inte riktigt, antagligen gör vi något fel trots att vi följer konstens alla regler.

Då är det enklare att korka upp en flaska med flytande druvor. Men, kom jag att tänka, hur mycket gift innehåller ett glas vin.
Jag kikade in på Livsmedelsverkets hemsida som har i sin vinjett: "Alla känner matglädje och mår bra av maten."

Det blev en beklämmande läsning. Inte nog med att i drygt hälften av alla prover på vin som hade tagits fanns det rester av bekämpningsmedel, dock i låga doser. Butiker har även dragit tillbaka hamburgare för det fanns en överhängande risk att drabbas av salmonella om vi tuggar i oss av den.
Gojibär från Kina innehöll minst tolv restsubstanser, visserligen under gränsvärdet, men ändå.
Nu är just gojibär inga större problem för mig eftersom jag aldrig köper och äter dessa bär. Inte hamburgare heller för köttfärs hör inte till min favoritföda.
Vin dricker jag också ytterst sällan så någon oro över gifter där behöver inte förmörka mitt leverne. Den dosen ska jag väl klara av kan tyckas.

Barnmat på burk är däremot ett säkert kort. Kanske inte så festligt till fredagsmys men garanterat giftfritt,

Dottern och hennes familj satt och åt middag. Plötsligt låg det en larv på tallriken. Den hade bosatt sig i en sockerärta och familjens aptit försvann.
Nu kunde de ha dragit nytta av larven. Vänt sig till tidningen och fått både sig och larven avfotograferad samt gett läsarna en medäcklande upplevelse. För att dra det hela ytterligare ett steg, kanske de hade kunna fått ersättning från sockerärtsförsäljaren. Ett helt års förbrukning av ärtor.
Men de tog det med ro trots en stunds aptitnedgång. Garanterat fritt från bekämpningsmedel, de delade helt förnöjt det konstaterandet.

Att köpa svenskt kött och ekologiskt odlat är en bra försäkring mot både det ena och det andra. Så kan man även tänka som maken om det skulle råka slinka med ett och annat litet kryp. "Det är mat det också" är hans talesätt.
Brukar jag försöka intala mig när jag energiskt petar bort de vita maskarna ur nyplockade hallon......


måndag 29 september 2014

Herr von Trapp och en röd schäslong



Familjen von Trapp är i stan. Den strame, militäriska sjubarnspappan och den gladlynta nunnan ska stå på Östgötateaterns scen fram till januari nästa år då de packar ihop sitt bohag och ger sig iväg till grannkommunen.

Idag var pressen samlade för pressläggning inför premiären. Jag var först i teatersalen och jag satte mig allra längst fram. Räknade stolarna i raden så jag kunde välja ut den mittersta. Där har jag aldrig tidigare suttit under någon föreställning. Tänkte att det är bäst att passa på, gratisplats dessutom.
Från orkesterdiket stack en del av kapellmästarens huvud upp och jag frestades att sätta dit handen och rufsa om honom i håret. Bara för att jag kunde. Men jag vågade inte.
Övriga journalister gjorde precis som i kyrkan, de satte sig några bänkrader längre bort från scenen. Vissa vet att föra sig på allmänna platser.....

Presentation och så ett smakprov ur föreställningen. Von Trapp visslade hårt i sin visselpipa. Barnen kom marscherande och nunnan Maria såg förfärad ut innan hon brast ut i vacker sång tillsammans med alla barn. Orkestern spelade och jag njöt av hela skådespelet. Gratis dessutom, även om det var en smula kort. Skulle velat höra och se mer när jag ändå var på plats. Längst fram dessutom.

Så var det dags för pressen att hugga sig en skådespelare. Jag valde ut herr von Trapp. Eftersom jag satt längst fram fick jag den möjligheten. Jag som inte har folkvett och sätter mig längre bak.

Den röda schäslongen tyckte jag passade bra. Sitta nära den respektingivande pappan på röd sammet.
Men där skulle barnen sitta och bli filmade av tv så vi fick nöja oss med den bakomvarande trappan som även den ingick i rekvisitan.

Jag steg upp på Östgötateaterns scengolv. Det kändes högtidligt på något sätt. Lite som helig mark. Ett golv endast ämnat åt skådespelare med aktning och kompetens. Passade på att blicka ut över salongen. Den var tom så när som på en eftersläntrande tv-journalist från Östnytt.
Så kändes det alltså att stå på scen. Jag vinkade lite åt  publiken som inte fanns och hoppades att ingen annan såg. Bara för att känna hur det kändes.

Herr von Trapp väntade otåligt med svettig överläpp. Hans gröna kavaj av vadmal såg varm och obekväm ut. "Arbetskläder är sällan bekväma" tänkte jag.

Så satt vi där von Trapp och jag. Jag höll inspelningsapparaten mot honom och han berättade om en man som egentligen var fredligt sinnad. Att han inte visste bättre hur han som sörjande änkling skulle sköta sina barn än att blåsa på dem med visselpipa. Han berättade om sin styrka gentemot Hitler och om kärleken till Maria. Han skrapade hål på det hårda skalet och bilden av en mjuk man med mycket mod kom fram.

 Innan vi skildes åt fick jag en kram.
Under den gröna tjocka kavajen känner jag skådespelaren mycket väl. Nu var han dock i en annan miljö och som en annan person och för ett ögonblick kände jag mig som Maria.

Jag mötte journalisten från en annan tidning när jag gick. Hon såg glad ut och tyckte det här var bättre än att skriva om en gummiverkstad i Österbymo. Motorintresset hos henne var lika med noll hann hon säga innan jag nickade instämmande och stängde dörren till Östgötateatern och familjen Trapp.



lördag 27 september 2014

Ett stort kliv och en utstakad framtid


Året var 1994, månaden september och datumet 28. Medan vi låg under våra varma täcken kämpade andra mot meterhöga vågor, kyla och skräck.

Just den morgonen gjorde jag mig redo för att ta ett mycket stort kliv. Grinden som i många år varit stängd hade plötsligt öppnats och jag var spänd men även förväntansfull.
Dock grusades glädjen av nattens nyheter och i bilen under resan som jag gjorde tillsammans med vår son lyssnade vi på rösten som kom ur bilradion. En rapportering som var svår att ta till sig.

Livet för så ofantligt många människor upphörde att existera. Inget blev som förr.

Även för min egen del förändrades livet. Dock till det positiva. Vi brukar prata om det sonen och jag. Inte ofta men det händer.
"Det var då Estonia sjönk" kan vi säga. "Det var då vi åkte på vår resa som kom att bli en återförening."

Året var 2011, månaden september och natten skulle övergå till den 28. Även denna natt låg vi och sov och mobilen plingade till. "Ni har blivit farmor och farfar" löd meddelandet och jag kände efter vad det skulle innebära.

Farmor kändes äldre än mormor. Men mormor var jag redan. Och kände mig inte alls gammal så att bli farmor skulle inte förändra något på den punkten.

Ändå förändrades mycket......

I går var maken och jag ute på vift med våra stortvillingar. De som fyller tre år idag.
Kvalitétstid under en hel dag. Bara vi fyra. Lek, bus och pannkakor med sylt och grädde. Små händer i våra stora. Trötta huvuden mot våra axlar.

Jag kan titta på de här barnbarn som är i livets start. Åldrar nära varandra. Stortvillingarna, småtvillingarna och småtvillingarnas storasyster. Fem barn med åldrar nära varandra.

Hur kommer deras liv att bli? Är framtiden redan utstakat och uppgiften blir att med möda följa de krokiga linjerna?
Det är så långt kvar. Finns jag med då de är framme vid den första etappen, när de till sist ska släppa taget och bege sig ut på egna ben.

Jag oroar mig. Världen är inte god.



fredag 26 september 2014

Olikheter och att välja (a)bort



Äppelpaj eller äppelmos. Dålig frukt hamnar på komposten. Oätligt och osmakligt vill vi av naturliga skäl inte ha ha i våra tillredningar.

Vi kan även välja bort ett liv som inte passar in i samhället.

Vår dotter ser ut som alla andra. Nästan. Tittar vi efter noga så ser vi att hennes mörkbruna ögon skiljer sig från de flesta andras.

Som liten flicka kunde jag som mamma ta emot det som hon stundom fick ta emot när hon vuxit upp och jag inte var med. Hon har klarat det alldeles utmärkt men petar man i det förgångna finns säkert läkta ärr inom henne.

Ord som "inte människovärdigt," "samhällsbelastning," eller frireligiösa rapp om Guds tuktelse mot trolösa har direkt hamnat i vår mentala papperskorg.

"Jag tror att Gud valde oss som förälder eftersom Gud ansåg att vi skulle klara uppgiften!"

Maken och jag bär på en mycket ovanlighet. Få människor har det genetiska felet. För att få ett synskadat barn måste två av samma bärare vara inblandade i skapandet av detta barn. Jag ser på det hela som ett stort under. Att just vi två skulle träffas var helt enkelt meningen. Vi var utvalda för detta barn.

När vi väntade vårt yngsta barn var jag i den åldern att läkaren på mödravården ansåg att ett prov borde tas så vi inte riskerade att föda ett barn med Downs syndrom. Visade det sig så vara fallet kunde vi välja abort. Vi vägrade med den motiveringen att vi tar det barn vi får.  Är det ett barn som inte håller sig inom gängse ramar är det så tänkt och det kan ingen göra något åt. Resonerade vi.

Nu fick vi inget barn med Downs syndrom. Vi fick ett barn där till viss del vår gemensamma genetiska sammansättning gjorde sig påmind. Ett till par med svagsynta mörkbruna ögon. Vi var på nytt utvalda....

Sonens mörkbruna ögon är helt seende.
"Vilken tur att han klarade sig.!" Vilken "tur" för vem? Honom själv, vår eller alla andra människors?
Jag förstod inte riktigt de lyckönskningarna vid hans ankomst.

Vi har tagit mot våra barn och älskar dem precis som de människor de är.

Tänker jag efter riktigt ordentligt så bär vi nog alla på ett eller annat funktionshinder. Fast på vissa är det inte synligt. Men det går ändå att ana det i en del sammanhang..........

onsdag 24 september 2014

Blomsterfrö och medberoende



Av plätten med vilda blommor som maken och en stortvilling sådde i våras finns bara minnen kvar i form av fotografier. En liten hand som tog emot när farfar hällde lite av fröblandningen och som han sedan visade hur gossen skulle sprida ut det i jorden. Blåklint, vallmo och prästkragar. Nu är jorden svart och väntar på en ny vår. Det känns långt till dess.....
Nu är det dags att byta ut blomsterfrö mot fågelfrö. Affärerna har tagit fram talgbollar såg jag idag när jag var till staden och handlade. Lika bra det, vintern kan komma tidigt i år, det är bäst att vara förberedd när de fjäderprydda trädgårdsgästerna kommer för att picka i sig för att uppnå värmande energi.

Tiden är inne för värmeljus och tv-tittande. Med gott samvete får jag rota ner mig i soffan under en varm filt och dra i mig av serier och filmer. Även om det är mitt på dagen för regnar det så är det fullt tillåtet anser jag.

I kväll ska jag titta på bönderna som vill skaffa sig en fru. Eller en man. Träffade på den kvinnliga deltagaren i dag. Vi pratade om priset på citroner. Konstaterade att de är billigare i Norrköping än i Vingåker. Nästa vecka ska vi träffas och jag ska nyfiket fråga ut henne hur det var. Med tv och Linda. Sitta i hennes hemtrevliga kök och om hon vill bjuda mig på te ska jag tacka ja.

I går började en annan serien. Om medberoende. Starkt och känslosamt. Modiga människor som visar upp sitt allra innersta. Jag visste inte riktigt om jag skulle våga titta. Men jag vågade. Och i natt sov jag dåligt.

Men vad gör det. En natt utan sömn har ingen betydelse. Jag kommer inte sitta och gäspa dagen därpå bland allmänheten. Vill jag sova en stund efter lunchen för att ta igen det jag förlorat under natten är det bara att jag gör det. Inga förpliktelser åt något håll.

Ja vad har en natts missad sömn för betydelse när jag med tacksamhet kan säga att jag inte är en medberoende. Ingen betydelse alls. Det är endast en petitess mot hur det kunde ha varit.....


tisdag 23 september 2014

Trygghet och gemenskap


Idag förde jag ett telefonsamtal med en kvinna jag inte kände. Jag ringde upp henne och meddelande mitt ärende.
Till min förvåning började hon ställa krav på mig och plötsligt kände jag mig inte bekväm med situationen. Det till en början artiga samtalet blev strävt och jag kände hur jag vacklade. Ganska omgående förstod jag att hon var i den positionen att människor gjorde det hon befallde dem att göra.
Ett par djupa andetag och sedan fick jag tillbaka min trygghet och motsatte mig hennes krav. Kände att jag hade rätten på min sida och agerade utifrån det.

Genvägar är dock bra att ta till och efter avslutat samtal använde jag mig av den genvägen och hela händelsen löste sig till det bästa. Fick jag just ett mejl om....

Ibland drabbas jag av en sorts osäkerhet inför mig själv och mitt tänkande. Gör jag verkligen rätt nu? Vad ska andra tänka och tycka? Kommer jag verkligen att ro i land det jag föresatt mig att klara av?

För ungefär en månad sedan fick jag den där känslan. Maken och jag satt och drack te medan mörkret sänkte sig utanför vårt fönster.

Trist med hösten resonerade vi. Ruggigt med mörkret enades vi om. Vad skulle kunna liva upp dessa mörka kvällar som förminskar dagens ljusa timmar? Snart ska klockorna ställas tillbaka och dagen blir ännu kortare.

Plötsligt fick jag en idé. Att starta en bok- och läsecirkel kunde vara trevligt. Förslaget var bra ansåg maken och manade mig att ta kontakt med några som kanske ville vara med.

Då föll osäkerhetsyndromet över mig. Vem skulle vara intresserad av ett sådant initiativ?! Ingen antog jag och kände mig missmodig. Utan att försöka går det inte att anta, hävdade maken.

Flera dagar våndades jag över beslutet att kontakta några damer som kanske skulle vilja vara intresserade. Men bara kanske. Pinsamheten över att få avslag förföljde mig ända tills jag stod och knackade på den första dörren. Det var svårt att få fram vad jag ville ha sagt, trots att vi är väl bekanta med varandra.

Glatt överraskad och med en känsla av gemenskap återvände jag hem och kunde meddela maken att alla jag frågade ville vara med! De blev till och med glada över inbjudan.

Nästa vecka är det dags. Det ser jag verkligen fram emot!

Varför ska det vara så svårt att tro på sig själv.........

måndag 22 september 2014

En blodig hammare och civilkurage



För många år sedan var sonen och jag på väg hem från staden. Småpratade med varandra i bilen så som man gör under en resa.
Det var en klar och solig höstdag. Vetet var tröskat och de brungula fälten med stubb susade förbi vindrutorna. Plötsligt fick vi se en man och en kvinna stå bredvid sin parkerade bil på en liten avstickande väg. Vi tystnade mitt i samtalet när mannen med höjd arm och knuten näve slog kvinnan rakt i ansiktet. Reflexmässigt vred jag om ratten och körde ner mot paret. Precis när vi kom fram grabbade mannen tag i kvinnans blonda hästsvans och lät den hårt knutna handen landa precis mitt i hennes näsa. Det syntes en liten rännil av blod som letade sig ner mot hakan.

När jag rusade ur bilen och kommenderade sonen att sitta kvar där han satt fick kvinnan fart på fötterna och sprang utan strumpor och skor ut över fältet. Mannen stod stilla med hängande armar och tom blick. Jag sprang efter kvinnan. Mina skosulor trampade sönder den sylvassa stubben med ett krasande och jag ropade för döva öron. Till slut kom jag i kapp och fick tag i hennes tröja så farten bromsades. Hon grät hejdlöst, tårar och snor blandades med blodet.

Hon hade gjort slut med sin man och han tappade besinningen och slog.

Ett annat år långt senare.
Jag stod med två polismän utanför dörren till en lägenhet i Norrköping. Ditkallad å tjänstens vägnar. Nu har jag förträngt synintrycken men inte hur det luktade. Det minns jag än. Brutalt våld mot huvudet med en hammare.  En mammas förtvivlan över en son som var borta för alltid. Förövarna satt bakom lås och bom i häktet. Gripna kort efter mordet. De hade också en mamma........

Nutid.
En man i Malmö ska gå till lekparken med sitt lilla barn. Fel färg på huden och straffet för det bevittnades av det lilla barnet. Plus upp till 40 andra vuxna människor. Ingen ingrep och hjälpte pappan. Bara tittade på. Runt omkring och uppe på balkonger och i fönster.
Ingen ville vittna, alla höll tyst och polisens akt över händelsen förblev tunn.

En man i en busskur i en annan stad i väntan på bussen som skulle föra honom till rättssalen för att vittna om brutalt våld. Han fick båda sina knän sönderskjutna och rättegången ställdes in.

Hur skulle jag göra idag? Skulle jag visa upp mitt civilkurage i ord och handling?

Jag är osäker. Rädslan tar överhand.

söndag 21 september 2014

En stickad tröja och en kappa i rött


För precis 31 år sedan stickade jag en tröja till min man, Jag minns hur jag satt i fåtöljen och lät arbetet växa fram. I takt med att plagget ökade växte även min mage och det blev en vilsam paus att sitta en stund och bara få vara mitt under graviditeten.
Än idag bär maken den tröjan. Ärmarna har under årens tvättar blivit längre och längre så nu måste han kavla upp ärmsluten. Maskorna i kanterna har släppt lite här och där och jag anser plagget som helt anskrämligt. Det gör dock inte maken och han envisas hårdnackat med att inte kasta den i soptunnan. Den har antagligen någon sorts betydelse för honom förutom att den är värmande när det är kyligt. " Den är snygg" hävdar han som motargument till mitt påstående om motsatsen.
Men han får dock inte använda den vid publika tillfällen!

Under veckan som gått har jag rensat ut lite i våra garderober. Tröjan vågade jag mig inte på att avyttra däremot kläder som av någon anledning inte längre stämmer med passformen och kläder som aldrig används utan endast har till uppgift att sluka utrymme.

Längst bort i garderoben hängen en röd kappa. Den tillhör inte mig utan den rättmätiga ägaren är en av våra döttrar. Jag vet att hon inte vill ha den tillbaka. Ena fickan är trasig och färgen är urtvättad.
Men den bär så många minnen att jag inte vill göra mig av med den trots att den aldrig mer kommer att användas.
När hon köpte den var jag med som smakråd och jag har sett den på i så många olika sammanhang. För mig är det bara glada och varma minnen kvar i den blekröda tyget. Säkert har ägarinnan egna minnen som kan vara både bra och dåliga. Den får ända hänga där den hänger på sin vita trägalge. Jag ser den när garderobsdörren åker upp och jag blir glad i hjärtat och sinnet.

Kläder bär på historia. Vissa historier glöms bort, sköljs ner i avloppet tillsammans med tvättmedlet medan andra sitter kvar för evigt. Skjortan jag hade på min när jag satt hos min pappa och höll hans hand precis innan han dog. Kostymen jag köpte till vår dotters prästvigning. Dräkten med lång kjol till dotterns bröllop. Den gula blusen jag bar när vi slog upp portarna till vårt företag. Några av de kläder som för mig har sina egna speciella minnen.

Glada, sorgliga, smärtsamma, känslomässiga och vardagliga minnen.

Ibland sparas kläder som nostalgi i en låda. Stoppas undan och har ingen betydelse för någon annan än den som burit dem eller för den som vill minnas bäraren.
När den oundvikliga dagen kommer är det någon annan som öppnar låda, förvånat vecklar upp plaggen och undrar varför i alla dagar  de där gamla paltorna sparats och de kastas i brännbara sopor.

Kläder tillverkas, används, blir förbrukade och till sist begravs de. Precis som vi människor.




fredag 19 september 2014

Rakt hår och Babyliss


Varje gång jag går till frissan bokar jag en ny tid, åtta veckor framåt i tiden. Praktiskt eftersom det är svårt att komma till skott och ringa när det väl är dags.
Jag har nästan alltid haft kort frisyr. Men framför allt rak frisyr. Som ung önskade jag hett och innerligt att jag en morgon skulle vakna och att det under natten skett ett stort under. Att jag blivit lockhårig. Vilket aldrig hände. Inte ett enda hårstrå ville på naturlig väg kröka till sig. Det enda ostyriga i min kalufs är den virvel jag har mitt på huvudet. Nu befinner den sig som väl är i bakhuvudet vilket medför att jag själv inte kan se den. Därför har jag heller inget större bekymmer om den. Däremot har min frissa det. "Vilken kraftig virvel du har här" säger hon varje gång och sätter dit sitt pekfinger och trycker till.

När jag i min ungdom ansattes av en allt för häftig längtan att vara lockhårig gick jag och permanentade mig. Vi satt där på rad vid framför den stora långa spegeln. Vi som ville bli snygga.
Det rullades permanentspolar i olika färger och fästes med en liten gummistropp. Det stramade och sved i skalpen. Lukten av permanentvätska var förfärlig och hela processen mycket långdragen.

Efter sista sköljningen var det dags för andra rullningen. Den som gav mjuka stora fina lockar. Torkhuven drogs ner över huvudet. Jag kände mig som en modern och sofistikerad kvinna bland de andra kvinnorna som antagligen kände likadant.

Det susade och surrade runt öronen. Vi rökte cigaretter och drack kaffe. Bläddrade i den framlagda kvinnolektyren.

När jag som liten flicka var med pappa till herrfrisören fanns det annan slags lektyr framlagd. Pappa sa åt mig att sitta stilla och vänta på honom men framför allt inte bläddra i några tidningar. Han höll ögonen på mig genom spegeln och jag löd.

Gemenskaphetsfaktorn var hög mellan kund och frissa. Det var inte lönt att lägga sig i samtalen. Vi var sammanfogade med vår egen frissa, gränserna gick mellan våra frisörstolar. Det skvallrades. Rejält dessutom.

En dag ringde faster Elsa. Hon hade vunnit på bingo. En Babyliss elektriska hårspolar. Jag fick lådan med åtta stycken hårspolar som skulle värmas upp genom elnätet innan de kunde tas i bruk. Mamma var lika nervös varje gång jag skulle rulla håret. Hon tyckte det verkade farligt.

Med torrschampo och Babyliss elektriska hårspolar klarade jag mig utmärkt bra genom mina ungdomsår.Tog sen mascaran slut körde jag ner den lilla mascaraborsten i pappas svarta skokrämsburk.

torsdag 18 september 2014

Utan skor och moralisk karaktär


Varje gång när jag är till vår lokale matvaruaffär ser jag henne. Eller rättare sagt, hon har blivit något av det invanda inslaget precis utanför entrén. Som skylten hon sitter bredvid. Den som påannonserar att jag kan köpa mig en mjukglass på affärens övervåning. Antingen innan jag går in och handlar min mat eller när jag handlat klart. Jag ser henne lite flyktigt, precis som jag ser glasskylten.

Nedsänkt huvud och en sliten pappersmugg i handen.

Jag skäms över att jag jämför henne med död materia.........

För en tid sedan hörde på radio en man berätta att han sett en man gå på gatorna i den skånska staden utan skor. Sliten och eländig såg han dessutom ut.
I en stund av ansvarskänsla tog mannen med sig den skolöse och klev in med honom i första bästa skoaffär han hittade. Utrustad med nya skodon var  det sedan meningen att deras korta möte skulle avslutas. Då visade den skolöse, som inte längre var skolös, med handrörelser att han även var hungrig.
Men då hade donatorn fått nog. Beslutet till skoköpet hade skett i alla hast utan att han egentligen begrep hur det över huvud taget gått till. Att sedan utfodra mannen med de nya skorna hade han ingen lust med. Den nyskodde mannen fick således ensamvandra vidare med knorrande mage.

När jag så en dag skulle inhandla middagsmat såg jag rakt in i ögonen på kvinnan bredvid glasskylten. Hälsade på henne och hon sträckte fram muggen. Jag skakade på huvudet och frågade om jag skulle handla mat åt henne.Bröd? Mjölk? Kaffe? Frukt? Då blev det henne tur att skaka på huvudet. Ingen mat. Bara pengar. Muggen åkte upp och ner i luften mellan oss.

Jag vände mig bort och gick in i affären. När jag kom ut med mina kassar tittade jag inte åt det hållet hon satt.

Alain de Bottom är filosof och han menar att testet på vår moraliska karaktär visar hur vi behandlar de som inte kan ge något tillbaka. Är det korrekt att  hjälpa en enda person eftersom vi inte kan påverka ett helt galet bakomvarande system?

Inte vet jag vad som är rätt eller fel. Ska jag ge eller inte ge. Buden omkring de ställningstaganden är olika.Vad gör kvinnan utanför affären med de småmynt hon lyckas samla ihop i sin mugg under en vecka? Är hon utnyttjad av andra som bestämmer att hon måste se tragisk och lidande ut för att få rika människors hjärtan att smälta så vi kan avvara några lösa småmynt. Mynt som sedan blir omhändertagna av de som inte behöver tigga på gator och torg.

Det är svårt att snålt hålla i en ynklig tiokrona i den tron att den inte kommer till nytta. Jag vet inte var jag har min moraliska karaktär då det gäller tiggande människor......

onsdag 17 september 2014

Skrivarstuga, Strindberg och Länstidningen


"Han kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett höganäskrus i en svångrem om halsen."

Inledningen på August Strindbergs bok Hemsöborna. I sin skrivarstuga på Kymendö satt herr Strindberg och lät fantasin flöda. Rödmålad med vita knutar. I alla fall så ser den ut idag, hur den var målad på hans tid har jag ingen aning om.

Förutom att Strindberg har fått sina verk utgivna och jag inte ett enda vilket kan bero på att jag inte skrivit några, så har vi två ändå ett gemensamt. Vi har en skrivarstuga. I alla fall jag eftersom författaren inte längre är i behov av någon.

Det är en dröm jag burit på i många år. Att få sitta i min ensamhet, lägga pannan i djupa veck och låta datorns tangentbordstangenter smattra fram under mina fingrar och se orden bli sammansatt till meningar och långa texter på skärmen framför mig. I en skrivarstuga.

Nåja, det låter självbelåtet för någon som inte är författare. Men ändå.......

Plötsligt en dag blev min dröm verklighet tack vare min förträfflige make. Han ser verkligen sin hustrus behov och har förvandlat vår friggebod till min egen skrivarstuga. Visserligen får jag dela den med honom och han har valt ut sin plats med utsikt över Glan. Men eftersom han trivs bäst ute i friska luften så kan jag boka stugan för ensamma dagar hur ofta jag vill.

Med inköp från IKEA har maken arrangerat den bästa tänkbara skrivplatsen åt mig. Inte en enda gång knorrade han under monteringen av denna förträffliga anläggning.
Idag fick jag ytterligare en överraskning då han kom hem från staden med en mycket fin och praktisk stol. Precis lagom för mig. Den är rent av riktigt lyxig, Det höll även grannen med om som kom in en sväng och provsatt. Vill jag dessutom ta en titt ut genom fönstret för att se om sjön ändrat karaktär är det bara att jag sätter fötterna på fotstödet och snurrar runt.

Två artiklar har jag under dagen fått ihop och skickat till Länstidningens redaktion. Maken har då och då tittat in genom fönstret för att se att jag är nöjd och glad där jag sitter på min nya stol vid min stora fina arbetsplats. Han ser lika glad ut som jag känner mig och vi vinkar och nickar uppmuntrande till varandra. Dessutom har han pyntat under fönstret med nyinköpt ljung.

Än är dagen inte slut. Ett par timmar till kan jag unna mig att sitta i min fina skrivarstuga.




tisdag 16 september 2014

Plommon och en hovpoet



Att åka för att shoppa är inget som tilltalar mig. Ett nödvändigt ont som då och då måste utföras. För att fylla upp vårt kylskåp, något nytt för min lekamen eller mina fötter. Så långt det går undviker jag dock affärer och shoppingcentrum.

Men så finns det inköp som verkligen ger mig en positiv upplevelse. Det är när vi åker till någon handelsträdgård för att köpa växter. Just ett sådant inköp har vi gjort i kväll. När jag utfört mina förpliktelser i form av skrivjobb sammanstrålade jag  med maken och vår lånehund utanför Eriksbergs plantskola för att inhandla ett plommonträd. Passade samtidigt på att fylla upp en plastkasse med lökar av sorten påskliljor. Maken gav löftet att det är han som ser till att alla lökar hamnar i jorden eftersom det är ett tröstlöst arbete. Jag vill ändå ha ögonfröjd när våren kommer men inte allt för mycket förarbete.

Vad skulle vi då välja för sorts plommon? Helst skulle jag vilja ha alla sorter som finns men det är dock en kostnadsfråga eftersom vi inte på förhand kan vara säkra på att det unga trädet överlever vintern. Så det fick bli ett enda,.Till att börja med i alla fall. Opal. Blåaktiga och mycket goda lovade trädgårdsmästaren.

Väl hemkomna med vårt träd gäller det att hitta ett lämpligt ställe att gräva ner det på. Taktiskt tänkande. Sol, rymligt och på behörigt avstånd från uteplatsen eftersom vi inte vill slåss med getingar när trädet dignar av söta frukter.

Idag har jag även lärt mig att plommon är närbesläktade med slån. Dessa kärva och rent utav äckliga bär innan frosten nyper bort beskheten. Jag har en gång provat att göra slånbärssaft men det var inget vidare lyckat kok så jag har aldrig gjort om det.

Så för mig tankarna till den folkkäre hovpoeten Bo Zetterlind. "Det gick en gammal odalman och sjöng på åkerjorden........" Många gånger har jag under åren läst den dikten i sorgliga sammanhang.
Men den djupsinnade poeten, psalmskrivaren och författaren har även blandat upp det religiöst kulturella med en plommondikt för den som har ett glatt barnasinne i behåll.

"Jag vill gå med dig på plommenad.
Plocka plommon vara barn och glad."

Så lyder de två första meningarna och jag undrar, mån tro om även Bo Zetterlind köpte sig ett litet plommonträd, såg det växa och kände sig barnsligt glad när han åt de söta plommonen och spottade ut kärnorna så långt han kunde.

Kanske. Jag är i alla fall barnsligt glad åt vårt nytillskott till trädgården.





måndag 15 september 2014

Färgsammansättning och gofika


"Jag ska gå på val farmor" sa stortvillingpojken när han telefonerade till mig under gårdagen.
Så bra att barn lär sig att gå till vallokalen i unga år.

Valvakan var lång och skakig. När jag gned sömnen ur ögonen i morse låg jag och kände efter hur det var att vakna upp till en ny regering. Kroppsligt kände jag inget speciellt, däremot mentalt. Oro och osäkerhet som jag delar med många denna dag, det märks inte minst i sociala medier.

Frågor om hur det kunde hända dyker upp hela tiden. Hur kunde SD få så många röster? Men egentligen är det inte konstigt, invandrarpolitiken har skötts dåligt. Många ser kritiskt på att andra som inte är födda här tar våra jobb och bostäder.

Undrar vad den taxikörande hjärtkirurgen från Irak tänker...... Kanske tänker han att det är tack vare  honom, hans bröder, systrar, släkt och vänner som Åkesson fått draghjälp.
Nej det tänker han inte. Han är nog också rädd där han sitter och kör runt sina kunder med tickande  taxameter så hans arbetsgivare får ordentligt med kosing. Någon läkarlön kommer han inte upp i med det arbetet.

Missnöjespartier får ofta väljare på sin sida. Men den här gången är missnöjespartiet av den grova kalibern, sådana vi inte vill ha i vår regering. Vi som inte röstar på dem. Men tydligt är att det finns smygrasister över allt. Till och med i Skärblacka med omnejd........

Nu ska Åkesson i tidigt skede fälla den statsminister som ännu inte blivit formellt utsedd och godkänd som statsminister. Det börjar ju bra. Han får mycket att tänka på nu Löfven. Han ska fundera ut en färgsammansättning där alla färger inte vill vara med. Så ska SD isoleras med hjälpa av alla andra partier. En budget ska läggas fram, även den ämnar Åkesson sänka med omedelbar verkan.

Det är en sorgens dag i dag. Jag tror jag gör som Reinfeldt jag hoppar av allt i hop. Det ska visst Anders Borg också göra.

Och Löfven får kanske börja sin karriär med att ta några dagars ledighet och sköta om sin migrän. För huvudvärk av värsta sorten lär han inte slippa undan.

Festligheter med gofika som sonen med familj bjöd på efter utförd röstning var gårdagens enda höjdpunkt.










söndag 14 september 2014

Barn, djur och lyckopiller



Inget fascinerar barn så mycket som djur. Det spelar egentligen ingen roll vad för slags kräk det är. Akvariefiskar går lika bra som hundar och katter. Eller getter med för den delen. Personligen tror jag det är bra att små barn får lära känna ett djur. De lär sig att ta hänsyn till en annan individ, lära sig vad respekt innebär och att få ta mot kärlek och värme.

Det är vetenskapligt bevisat att ett djur ger en slags inre harmoni. På äldreboende är det inte helt ovanligt att det bor en katt eller en hund som söker närhet. Gamla händer som smeker en mjuk päls. Djurets kroppsvärme ger ett lugn för ett oroligt sinne.

Funktionshindrade kan på en hästrygg stärka inte bara muskler och stela leder utan även stärka sitt självförtroende.

Hundar som leder och letar. Blir ett med sin ägare eller hundförare. Som gör insatser i människans liv.

Men det krävs mycket arbete och ansvar för en djurägare. Det gäller att inte tröttna, då kan följderna bli katastrofala.

Så läste jag en artikel att under 2013 såldes receptbelagda antidepressiva läkemedel till husdjur för 454 435 kronor. Främst till hundar. Träning och terapi kan hjälpa, om inte ja då är det pillerburken som får bli en näst sista utväg. Annars avlivning......

Tanken är skrämmande. Att det inte bara är människor som är deprimerade och har beteendestörningar. Det som skrämmer mest är att det oftast är just människan som försätter sitt djur i den situationen som leder till oro, rädsla och aggressivitet.

Vi föds skyddslösa. Precis som ett djur. Andra ska ge kunskap. De som levt och varit med ett tag. Skydda och värna. Lära ut vad som är rätt eller fel.
Skillnaden på vuxna människor och ett djur är att det bara är vi själva som kan välja vad vi vill ge varandra eller det viktigaste av allt. Om vi vill ta mot det vi får levererat.

En husdjur har inte den möjligheten.

fredag 12 september 2014

En koll i spegel och ett par kameror


Har i tjänstens vägnar varit bort i Kvarsebotrakten. Färska bullar och en god kopp te. Hundar i storleksordningen kalv och trevliga människor. Nödvändig rekvisita inför mitt jobb och en intressant intervju. Jag bara tycker så mycket om mina tjänsteresor!

För att inte behöva ta samma väg hem utan få lite vägomväxling beslutade jag mig för att ta färjan över Bråviken. Lagom med bilkö och ett glittrande vatten. Solen värme skönt genom den nervevade sidorutan och telefonen ordentligt undanstoppad. Lugn och harmoni under stunden jag väntade och stunden över vattnet.

Så kom jag ut på Arkösundsvägen in mot Norrköping. Där slutade lugnet för min del. Fredag och många skulle in till staden. Förstår egentligen inte riktigt varför eftersom jag finner det mer naturligt att människor åker från Norrköping ut till Vikbolandet när arbetsdagen är slut. Jobben bör finnas i staden och inte tvärtom, tänkte jag sittande i mitt förarsäte.

Jag är väl medveten att jag då och då trampar lite för hårt på gaspedalen. Vilken kan kosta mycket. Men just idag beslutade jag mig för att slaviskt följa skyltarnas hastighetsbegränsning. Vacker väder och jag hade inte bråttom. Det hade däremot alla andra och när jag då och då kastade en blick i backspegeln märkte jag hur kön bakom mig växte. Högerfoten började bli tung i ett försök att vara alla till lags, inte vara den där besvärliga väglusen som stoppar upp i trafiken. Någon som skulle kalla mig för fula ord. Vägskylten med 80 i stora svarta siffror svischade förbi och jag kom till sans och besinning.

Vem ska egentligen mer än jag bestämma om jag vill köra laglydigt eller inte?! Jag såg i backspegeln att föraren i bilen bakom rev sig i håret, kliade sig i ansiktet och uppvisade alla symptom på irritation. Men jag lät  hastighetsmätarens visare vila på 80. Sen blev det 60. Och då blev jag omkörd. Först den bakomvarande sedan kom en hel radda bilar.

Arkösundsvägen har blivit utstyrslad med ett antal fartkameror. Jag har själv inte blivit fotograferad någon gång däremot maken och vid granskning av fotot visade det sig att de där kamerorna tar riktigt bra bilder. Dock en aning dyra.
I god tid innan varje kamera lös det som ett rött pärlband framför mig. Som sedan slocknade exakt efter att kameran passerats.

Värre blev det när jag körde in på Söderleden. Där försökte till och med en bli köra om mig på högersidan. Kanske fanns det en anledning, vem är jag att döma?! Otrevligt kändes det hur som helst.
På Skärblackavägen var läget oförändrat.

Väl hemkommen kände jag mig nöjd med min trafikinsats Laglydig körning. Icke vållande till olycka och skada. Pengarna kvar i plånboken.

Kanske jag tar en selfie senare i kväll och lägger ut på det sociala mediet. Det kostar gratis..........

onsdag 10 september 2014

Jordgubbar och ett svårt val


Helgen som var hade vi förmånen att ta hand om småtvillingarna och deras storasyster medan föräldrarna var till Malmö på vila, rekreation och slösande med pengar.
Den ena tvillingen gick raskt mot vårt jordgubbsland. Hon stod där villrådigt en stund och tittade sedan frågande på mig. Inga gubbar kvar, bara gulnande blad. Snopet men den krassa verkligheten, sommaren är över.

I morse hotade maken med att plocka undan trädgårdsmöblerna. Inget mer sittande i solgasset med fika och middagar. Hur gärna jag än vill låta möblerna stå kvar så måste jag inse att de inte kan stå där så mycket längre. Även om solen skiner just idag och det känns som om det är hopp om en fin höst.

Allt har en ände, men så blev jag upplivad för jag kom på att det ligger en ny sommar framför oss. Om vi får förmånen att uppleva den vill säga. Men det utgår jag från att vi får. Snopet vore det ju annars.

Så kom det ett brev på posten. Filipstads kyrkliga samfällighet stod det på avsändaren. Dags att förnya våren och sommarens plantering på farmor och farfars grav antog jag och sprätte upp kuvertet.
Vilket var fel, jag hade blivit tillskriven att gravstenen inte är dubbad och att något måste åtgärdas. Kostnaden för att få hjälp, om jag inte själv ville åka till Filipstad och personligen lyfta upp den tunga stenen på dubbarna, var inte nämnvärt hög. Överkomligt faktiskt med tanke på det tunga arbetet.

Jag funderade en stund över de två olika alternativen som erbjöds och beslutade mig för att ringa och rådgöra med den kyrkogårdsansvarige eftersom det även fanns möjlighet att göra om stenen till en "liggare". Enklare och billigare upplyste han mig om.

Så fick jag ytterligare ett alternativ. Att lämna tillbaka graven. Tanken hade funnits där redan innan jag slog Filipstads riktnummer. Men jag hade inte klarat av att släppa tanken lös.

Reaktionen blev både överraskande och kraftig. Jag började helt enkelt gråta och den kyrkogårdsansvarige blev helt tyst där han satt på sitt kontor på den värmländska kyrkogården. Sen repade han mod och sa "Du kan väl ta å grunne ôver detta ett schlag te ôm du vill" och så beslutade vi.

Maken såg på mig med sorgsna ögon, gjorde i ordning en kopp latte och värme den bulle i micron åt mig, gav mig en kram och jag torkade ögonen och snöt snoret ur näsan. Lite tyst sa han att det är nog inte så dumt med minneslund ändå. Jag låtsades inte höra för jag vill bli jordbegravd! Mull från Värmland har jag i en fin burk, den ska användas när prästen överlåter mig till Gud och den himmelska skaran.

Beslutet att återlämna graven är mycket svårt. Det känns som ett svek både mot farmor och farfar men även mot min pappa. Han har idogt skött om sina föräldrars grav. När jag var liten flicka följde jag med dit och vattnade farmors blommor. När farfar blev lagd bredvid henne var jag vuxen, men för mig har graven alltid funnits där. Jag står sedan flera år tillbaka som gravrättsinnehavare och det är jag ensam som måste ta beslutet. Jag som enda barnbarn. Det känns som om jag bryter en länk med mitt förflutna om jag låter andra bli begravda i den grav där inget egentligen finns kvar efter så många år. Allt är förmultnat och borta. Men att gravstenen ska plockas bort och ställas undan bakom något skjul som ett osynligt monument över svunnen tid känns helt märkligt och sorgligt.
Även en bit av länken till Värmland bryts om jag tar bort graven........

Jag får väl ta o grunne ett tag te på detta innan jag tar det slutgiltiga beslutet.



tisdag 9 september 2014

En liten fläck och en kvarglömd bok



Plötsligt såg jag den. En för mig liten obekant fläck på ryggen. Nu är det inte så ofta jag av förklarliga skäl har möjlighet att se mig själv på ryggen men när jag av en händelse passerade spegeln där övre delen av kroppen kan beskådas fick jag ändå syn på den.
Jag bad maken göra en kontroll men eftersom jag inte helt litar på hans kunskap om just fläckar av obekant art beslutade jag mig att uppsöka utbildad personal inom området.
Vilket visade sig inte vara helt enkelt eftersom min intuition sa mig att det var en hudläkare som skulle göra en bedömning. Hudmottagningen var dock av en annan åsikt. Hur kunde jag ens komma på tanken att kontakta dem när det är vårdcentralen som i första hand tar sig an små fläckar.

Det krävdes remiss, om jag ändå envisades med att komma till hudläkaren så fick jag förslaget att själv skriva remissen. Jag ställde mig mycket oförstående till denna uppmaning och ifrågasatte om det verkligen kunde gå till så. Att var och en av medborgarna själva kan plita ihop en remiss. Kunde det verkligen fungera i praktiken? Det visste sköterskan på sjukhusets hudmottagning inte så noga men hon antog det......

För att undvika onödigt krångel ringde jag vår vårdcentral, fick en tid och i går var jag där på besök. 150 kronor i kassan och tre minuter inne hos läkaren. Som konstaterade att det var en helt normal fläck och inget som oroade honom. Han tillade att damer i min ålder för sådana fläckar. Oftast på halsen. Saklig och bra information för 150 kronor. 50 kronor i minuten kunde jag på egen hand räkna ut.

I alla fall så satt jag lite längre än tre minuter i väntrummet. Med mig hade jag en pocketbok. "Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö." När jag blev uppropad så "glömde" jag boken på väntrummets soffa. Under hela gårdagen fanns möjligheten att glömma en bok var stans man än befann sig. Den som sedan hittade boken fick ta med sig den hem om den väckte något intresse.
En mycket bra idé även om jag innan led av en viss ångest över att separera från min bok. Varje bok jag äger har någon form av historia, inte bara innehållsmässigt utan även en personlig. Valet mellan vilken bok jag skulle glömma stod mellan Nessers Kim Novak och P O Enquist Liknelseboken. Den köpte jag när vår dotter och jag var på vår årliga författarresa med båt. Den bär ett minne med sig från resan som jag ogärna lämnar ifrån mig. Därför föll lotten på Nessers bok, den hade jag även som pocket och kunde på så sätt behålla den inbundna.

Den 14 september är det dags igen för att glömma en bok någonstans. Då finns även möjlighet att hitta en bok för lite skön läsning i höstregnet.


lördag 6 september 2014

Vedspis och induktionshäll



Kvinnans plats är i köket. Eller det kanske går att uttrycka sig mildare i dess tider av jämställdhet och säga att männens plats i köket kan te sig en aning främmande. Så var tongångarna innan kvinnan fick lov av männen att bege sig ut i arbetslivet. När kvinnan hängde undan sitt förkläde och drog på sig sina arbetskläder fick mannen börja steka korv och mosa potatis vare sig han ville eller inte. Hungern vek inte hädan även om frun hade annat för sig. Eller hur var det egentligen med den saken? Kanske var kvinnan ändå en sorts hemmafru även om hon arbetade utanför köksdomänerna?
Det är historia nu att en kvinna titulerar sig hemmafru. Även om det fortfarande finns kvinnor som har sitt arbete i hemmet.

Däremot har det tidigare uteslutande varit män som ritat köken åt kvinnorna. Vissa  kök i slutet av 1800-talet var så storslagna att de kunde rymma tjänstefolk så hemmafrun kunde ta igen sig mellan måltiderna. I de mindre luxeriösa köken fanns inget rinnande vatten utan hemmafrun fick själv gå ut med spannen och hinka upp potatis och diskvattnet ur bakgårdens brunn innan hon satte fyr i vedspisen.

De manliga arkitekterna ritade på nya köksidéer som sedan visades upp för frågande kvinnor på hemutställningar. De ställde obekväma frågor omkring opraktiska lösningar och arkitekterna suckade uppgivna och menade att en kvinna kunde inte tänka så pass konstruktivt att hon kunde utforma sitt kök. Så var det med den saken, sa arkitekterna.

Så blev det 1900-tal och två arkitekter utan herrmundering fattade pennan och ritblock. De tog sig in i männens domäner och fick löfte att rita kök men endast till de mindre bemedlade. Männen fortsatte  målmedvetet sitt egna utsedda kall och hemmafruarna fortsatte sitt klagande men det skulle dröja ända fram till 1950 innan hemmafruarna fick gensvar på sin kritik. Större arbetsyta, mer förvaring och så pass med utrymme att hon kunde utfodra sin familj i köket.

Idag blir vi hänförda och nostalgiska om vi träder in i ett kök där båda parter vispar i grytor och kastruller om en gammal vedspis är bevarad och står intill induktionshällen. Vi byter köksinredning som vi tillsammans suttit vid datorn och ritat. Ut med det gamla och in med det nya och hypermoderna som är omodernt efter ett par år. Det ska gå snabbt att tillreda kvällsmaten när arbetsdagen är slut. Vem som lagar maten har mindre betydelsen i köket är vi könsneutrala.

Skulle köksarkitekterna en gång i tiden ha tänkt på redan från början. Så enkelt det hade varit för en hemmafru.

fredag 5 september 2014

Blöta kalas och rakt in i dimman


Förra sommaren kom en knippe ballonger festligt guppande ute på Glan när vi tog oss en roddtur. Vi skrattade och sa till varandra att det måste ha varit ett riktigt blött kalas. Kanske på mer än ett sätt.
En del kalas är mer blöta än andra. Är det fest så är det. Resonerar en del av oss.

Just nu florerar en film från en arbetsplats. Den som jag antar är arbetsledaren blir intervjuad av en tv reporter. Ämnet är nykterhet på jobbet. Med säker stämma deklamerar mannen att på den här arbetsplatsen förekommer inga problem med alkoholpåverkade jobbare. Helt säkert bedyrar han.
Plötsligt dyker en allt annat än nykter man upp i rutan. Håller sig rakt stående så gott det nu går. Bakom ryggen på arbetsledaren som fortsätter självsäkert att arbetsplatsen är en nykter arbetsplats. I bakgrunden vinglas det friskt.
Nu är det meningen att vi som tittar ska skratta. Tycka att det är roligt och smått komiskt. Både arbetsledarens agerande och den anställdes allt i från nyktra uppsyn. Ja kanske är det också roligt eller ska jag kanske säga ett dråpligt sammanträffande. Just den dagen som tv kommer på besök så har en i gänget tittat en aning för djupt i flaskan med vodka. Eller vad det nu är för dryck han släckt törsten med.

För mig är det lätt att skrattet fastnar någon stans på vägen. För jag tänker ett steg längre. Har den här mannen någon familj? Är arbetet så pass högavlönat att han har råd med alkohol i sådan utsträckning att han kan unna sig att dricka även på arbetstid? Vem väntar på honom hemma och hur ser situationen ut för de som står honom nära?

Arbetsledaren förnekar att det finns några som helst problem med onyktra medarbetare. Han ställer sig själv i ett slags medberoende eftersom jag har svårt att tänka mig att han står alldeles ovetande om problemen. Varför skulle då en intervju göras gällande nykterheten på en arbetsplats. Antagligen ville han skydda både sig själv och sina arbetskamrater. Att vara onykter på sin arbetsplats tyder på verkligt stora problem.

Det är lätt att bli medberoende. Skam, skuld och utsatthet för andras åsikter och tyckande är svårt. Även om det sker av största välvilja och hjälpsamhet. Det är svårt som anhörig att erkänna vad han eller hon lever i för situation. Ständig brist i kassan. Ständig oro. Ängslan över en äkta hälft som är borta under flera dygn. Ovissheten för nuet och framtiden. Söndertrasade semestrar, julhelger där granen står så grön och grann i stugan och inget annat blev som man tänkt sig än just att granen glittrar.

Jag känner ofta en stor tacksamhet över att alkohol är en sällsynthet hos oss. Speciellt tacksam är jag att våra barnbarn inte behöver se sina föräldrar dricka sig berusade, Det är varje förälders skyldighet och varje barns rättighet!

Jag är ingen moralkärring men jag har en egen personlig åsikt om alkohol. Vilket inte betyder att jag är en nykter alkoholist eller nykterist.

Tycker till och med att det kan vara gott med en alkoholhaltig dryck någon gång. Och det kan jag väl få tycka, om både det ena och det andra menar jag. Behöver ju inte ge mig rakt in i dimman för det.




torsdag 4 september 2014

3 D och stereoskop



För ett par år sedan var vi inne i en tv-affär för att titta ut en ny tv. Där presenterades den första 3D-tv:n och vi kunde få pröva på att få alla medverkande i tv-rutan så nära inpå oss att vi kunde ta på dem. Inte speciellt inbjudande att släpa hem en dylik tingest för att sedan sitta rakt upp och ner i soffan iförda glasögon med benämningen aktiv 3 D och passiv 3 D. Ett helt företag verkade det som.

Vill minnas att den gamla vanliga tv:n för många år sedan visade filmer där det krävdes att par glasögon i hårdpapp och ena glaset var rött medan det andra var grönt. Vi köpte var sitt par i byn kiosk och hänfört suckade vi över det fantastiskt revolutionerande vi fick uppleva. Jag tror dock att vi inte upplevde någon större skillnad mot den traditionella filmförevisningen för jag kan inte dra mig till minnes annat än att barnen lekte med de vinda och sneda glasögonen när filmen tagit slut och att de aldrig mer brukades framför tv-skärmen.

När jag var liten hade min mormor ett stereoskop. Apparaten som var mycket otymplig hade uppfunnits 1840 av en engelsman och användes bland annat i underhållningssyfte. Under noga övervakning av mormor kunde jag och min kusin Johan få roa oss med att titta på fantastiska bilder från främmande städer, vackra damer och herrar och en och annan hund. "Det heter stereo" undervisade mormor och bytte ut bilderna och vi tröttnade aldrig.

Så fick jag mitt egna stereoskop i julklapp. Den var röd och på kartongen stod det View Master och var helt i plast. Tre skivor tillhörde, Familjen Flinta, Kalle Anka och en skiva med naturbilder.Jag älskade min "vevmaster" och tröttnade aldrig på att förflytta mig in i sagolandskapen och figurernas äventyr. Det var ett verklighetsförankrad upplevelse och kändes magiskt.

Jag önskar att jag hade kvar den röda View Mastern. Att jag kunde erbjuda barnbarnen en föreställning precis som min mormor gjorde. Se till att skivan sitter som den ska, med de båda hacken exakt rakt upp, annars blir det dubbelseende.

Nu tittar vi på Bullerbyn, Pippi Långstrump och Emil i Lönneberga på dvd. Eller på min iPad. Eller i min iPhone. Jag har en iPhone 4s. Så ute som det kan bli. Nu ska det vara iPhone 5, men pass på iPhone 6 lanseras om några veckor har jag läst. Då är de som har 5:an lika omoderna som jag är. Nästan i alla fall.

onsdag 3 september 2014

Glada grisar och fläskfilé från Danmark


Har idag varit på besök på ett litet gårdsslakteri. Glada små grisar med knorr på svansarna bökade runt sina mammor som njöt av livet i den lyckliga ovissheten att deras barn en dag kommer att sluta som skinkor, korvar och fläskkotletter.
Tanken till trots, det gladde mig att få se hur bra dessa utomhusgrisar levde sina begränsade dagar. Fria från antibiotika, svansarna i behåll och med sina jordiga trynen kom de skuttande för att hälsa på den tvåbenta nykomlingen. Även galten stack fram sitt tryne för att se efter vad som egentligen stod på men vände snart nog när han insåg att inget var speciellt intressant.

Stillsamt och lugnt när det var dags för slakt. Med munnen full av mat skickades grisarna in i evigheten medan deras kamrater fortsatte att böka runt i väntboxens halm innan det blev deras egen tur.

Suggorna suckade förnöjsamt och vände sig runt i gyttjan på behörigt avstånd från vad som hände inne i slakthuset.

Precis så här ska det gå till tänkte jag och skickade en tanke som fick färdas hela vägen över Öresund.

Måste vi äta kött ska det vara svenskt. Inget annat! Vi pratade om det när griskroppen styckades upp. Slaktaren gick upp i varv när han talade om missförhållanden som råder i andra länder. Hur djuren pumpas fulla med antibiotika och allt lidande när tänder klipps, svansar kapas och kycklingars näbbar knipsas av. Han viftade i luften med slaktkniven så jag ängslades och snabbt bytte samtalsämne.Jag var rädd att han skulle skära sig i fingrarna av ren frustration och vrede.

Vår egen lokale matvaruhandlare har tagit ett beslut att sluta sälja dansk fläskfilé. Hoppas hans konsumenter anammar det beslutet och inte efterfrågar det mer billigare fläskköttet. Heder åt alla handlare som slutar fylla upp kyldiskarna med kött slaktat utanför våra gränser!

Gårdsslakterierna i Sverige blir allt fler i takt med det ökade intresset för närproducerat. Inga stressiga transporter eller miljöbyten för djuren. Noggranna kontroller utförda av både veterinärer och Livsmedelsverket garanterar säkerhet och hygien. Ingen slakt får utföras innan veterinär besiktigat djuren före och efter slakt.

Varje gård som föder upp köttdjur och vill satsa på sitt eget slakteri borde få ett rejält bidrag så de fick den möjligheten. Så tänkte jag när jag åkte från gården med leriga skor och en kraftig lukt av gris i kalufsen.




måndag 1 september 2014

V-formation och identitet



De samlas i stora flockar ute på sjön. Så med ett skrikande trampar fötterna genom vattenytan, vingar flaxar och på ett ögonblick har en v-formation bildats med himlen som bakgrund. En lång väg ligger framför dem men även en lång väg tillbaka. Det är nu det märks att hösten är här, gässen ger sig av på resa.

I morse efter frukost vände jag blad på vår väggalmanacka. Två små glada flickebarn i vår zinkbalja tittade rakt på mig. Förra sommarens badande barnbarn. Ett år har förflutit mellan dags dato och då bilden togs. Småbarnsknubbigheten har försvunnit. Deras medvetenhet om sig själva och omgivningen har stärkts och de kan uttrycka sig i både ord och handling.
Det är på barnbarnen jag numera kan se hur fort tiden egentligen går. Småtvillingarnas sätt som ändrats, deras systers kunskaper om livet som förstärkts och stortvillingarnas numera helt förstående verbala berättelser. Mycket har skett med dem på bara ett år.

När jag så vände bladet på almanackan konstaterade jag att det just idag är den 1 september. För precis 1 år sedan lämnade jag ifrån mig nycklarna till det företag maken och jag startade för flera år sedan.
Blev det första året som jag tänkt mig? Ja faktiskt. Ingen oro, ingen stress, inga måsten. Det jag inte gör i dag kan vänta till i morgon....

Efter några månader då vi sålt företaget fick jag frågan om jag inte kände att jag tappat min identitet. Jag funderade en liten stund, lät frågan smälta in och kunde konstatera att så var inte fallet. Livet är föränderligt på många olika sätt. Det bästa är att försöka svepas med, göra förändringen till det positiva förändringen var ämnad till. Annars skulle jag ju ha stannat kvar där jag var, då för 1 år sedan.

När jag skulle fylla i en personhandling för en tid sedan fanns där en linje där mitt yrke skulle skrivas dit. Då stannade jag upp för ett kort ögonblick. Funderade. Pensionär kunde jag ju inte ge mig till att skriva. För det är ett påstående som inte stämmer. Så skrev jag Frilansjournalist. Det kändes riktigt bra. Kunde ha skrivit livsnjutare men det kanske inte var helt enligt blankettens riktlinjer så det vågade jag inte.

När jag åkte hem från staden efter att alla formaliteter var avklarade funderade jag lite omkring min identitet. Dagarna innan hade jag talat med en person i telefonen. Under samtalets gång hörde jag hur denne person fick frågan vem som var i andra änden av luren: "Carina på begravningsbyrån." Jag avbröt, protesterade. "Jag är Carina!"

Det är andra som sätter min identitet. Motar in mig tillbaka till det fack där jag varit under lång tid. Förknippar mig med det jag var en gång. Det går nog aldrig att undkomma. Jag var klädd i begravningsentrepenörens kostym under så många år att andra har svårt att hänga undan den.

Jag är Carina. Hustru, mamma, mormor, farmor, svärmor och dotter. Och frilansjournalist lite då och då. Men framför allt är jag min egen med min egen personlighet. Faktiskt så trivs jag väldigt bra med allt ihop!
Och den gamla kostymen, den har jag hängt undan. Längst in i garderoben i vårt uteförråd. Där kan den få hänga i fred.