Summa sidvisningar

lördag 28 februari 2015

Bråddgatan och Tunnbindaregatan


I hörnet av Bråddgatan 32 och Tunnbindaregatan 35 i Norrköping ligger den judiska synagogan. En vit byggnad som i mitt tycke är ganska vackert. Det låga staketet omgärdar synagogan och några almar (?) ger det hela en fin inramning.

Jag har varit inne i synagogan ytterst få gånger och då endast i samband med att jag arrangerat någon begravning.
Nu för tiden åker jag sällan förbi den judiska synagogan. Har inga direkta ärenden i den delen av staden annat än när jag lämnar stortvillingarna på dagis en bit bort bland kvarteren.  Därför har jag inte heller sett det andra som rör sig på Bråddgatan och Tunnbindargatan sett och talar om. Den beväpnade polisen som då och då står där och håller vakt.
"Det pågår viss aktivitet där inne" svarar polisen när allmänheten frågar.

Judehatet växer sig allt starkare i vårt land, men även ute i Europa. Svenska familjer med judiska rötter börjar se sig om för att flytta från Sverige. Vart? tänker jag. Till Israel? Där det finns oro och konflikter.
Judiska förskolor och skolor har också polisbevakning som är utrustade med kulsprutepistoler. I vårt land! Hur påverkas barnen av det? Kan föräldrarna känna sig lugna och trygga när de är på sina arbeten?
Det kan verka som om terroristerna lyckats med sina uppsåt. Det ska de inte få känna men känner säkert ändå. Även om flera av dem har en önskan om att Hitlers återuppståndelse skulle ge dem ytterligare hjälp på traven med att utrota judar.

På judiska kyrkogårdar har gravar skändats. Gravstenar välts. Under 2014 anmäldes 200 hatbrott med antisemitiska uppsåt i Sverige, i Bryssel dödades fyra personer då ett judiskt museum attackerades. Rabbin i Malmö blev påflugen av okända män och synagogan i Göteborg fick hot om att den skulle jämnas med marken.
Dödande skott i Köpenhamn och attacken mot kosherbutiken i Paris. Elever i svenska skolor som högt uttalar sig om att judar borde skjutas.

I går tittade jag på Skavlan. Mest för att höra Niclas Hammarström och Magnus Falkeheds skräckfyllda berättelse från deras fångenskap i Syrien. Själva Skavlan är ingen vidare programledare. Det blir mest flams och trams av alltihop.
Känner mig nöjd med att min chefredaktör inte skickar ut mig på farofyllda uppdrag. Jag håller mig mest hem om kring och i Finspång. Men där har det visserligen skett ett hemskt mord så skurkar finns över allt.

Idag är det 29 år sedan Olof Palme mördades. I går blev Boris Nemtsov nedskjuten på öppen gata. Han som under lång tid varit rädd att bli mördad av Putin.

Och i Falun fortsätter fortsätter jakten på medaljer. Själv ska jag steka pannkakor till stortvillingarna, småtvillingarna och deras storasyster. Det lär gå åt mycket pannkakssmet.

fredag 27 februari 2015

Färskt bröd och soppa på en spik



Äntligen har vår simhall öppnat efter en omfattande renovering. Dottern och jag firade tilldragelsen med ett uppfriskande och stärkande bad på morgonkvisten. Vi var fem personer i den avgränsande motionsbanan. På den andra delen var en hel skolklass. De uppvisade sina simfärdigheter för simfröken som noggrant gjorde anteckningar. Sedan blev det fri lek. Vilket betyder höga vågor i bassängen.
Jag kände hur jag långsamt smalnade av runt midjan för varje simtag. Men ordningen återställdes när vi nytvagade och hudkrämsdoftande besökte vårt lokala café. Hungern slår till efter en halvtimma idogt simmande. Vi beställde nybakat bröd med rejält pålägg. Dottern bjöd. Födelsedagsfika i förväg, förklarade hon.

Det är ganska långsamt att simma. Någon direkt konversation är inte att föredra eftersom jag inte gärna vill ha simbassängsvatten i munnen. Vem vet vad det innehåller förutom klor. Ett säkert tecken på att något har hänt är när doften av klor ökar i styrka. Jag knep ihop munnen nogsamt.
Däremot hinner man tänka en hel del innan den stora väggklockan visar att halvtimman gått och det är dags att kliva upp ur vattnet. Mina tankar letade sig tvärs över Östersjön. Till staden Riga. Ett populärt turistmål dit det dagligen går lågprisflyg.

1991, när Lettland blev självständigt, packade vi vår röda Volvo kombi med resväskor fyllda av begagnade kläder, spände fast barnen och åkte färja till huvudstaden som ligger vid floden Daugava.
Vårt värdpar hade ordnat ett boende åt oss i ett sommarlovstomt studenthem. Bilen fick vi köra till ett annat hus och låsa in bakom en hög mur som vaktades av två stora ilskna hundar. Allt för att vi skulle slippa åka hem på fälgarna, utan backspeglar, strålkastare och torr tank när veckan var över.
Misären var total. Ibland fick vi mat, ibland fick vi det köket kunde åstadkomma och det var inte mycket. Men fattigdom leder till uppfinnesrikedom så kocken kokade soppa på en spik och vi blev skapligt mätta.

Med våra fyllda väskor begav vi oss ut på den lettiska landsbygden. Delade ut kläder till en familj som hade tolv barn i ett rum och kök. Vår son lekte med de barn som var i hans ålder och blev uppäten av loppor.
Nästa tur gick till ett sjukhus där barnavdelningen skulle få leksaker som de svenska barnen inte längre ville leka med. Läkaren visade intresse för vår dotter. Han tittade henne i ögonen och frågade mig vad som fattades henne. Jag berättade och han ruskade på huvudet. Sådana barn ska sitta på institution sa han allvarligt och blev bekymrad över att vi lät henne gå lös i samhället. Sedan tog han mig med till operationsavdelningen och lät mig bevittna en ryggoperation. Några skyddskläder ansåg han överflödigt så jag fick gå in till den sövda patienten precis som jag var. Min kamera var i beredskap och jag fotade den öppnade ryggen för att sedan sätta bilderna i vårt resealbum.

Det var en omtumlande vecka. Vi fick lära oss att det gick att överleva på små medel och lite mat. Att toalettpapper var en lyxvara men även att självständighet ger svajiga ben i början.

För två år sedan var vi till Lettland och hälsade på vår yngsta dotter som flyttat till en lettisk väninna under ett par månader för att jobba med ett skrivprojekt hon höll på med. Inget fattades vad vi kunde se. Nybyggda hus där endast ett och annat ruckel störde den pittoreska idyllen i den lilla småstad vår dotter tillfälligt bodde.
Riga såg ut att blomstra och maten var riklig och mycket god. Vi trängde oss fram bland alla turister på stadens gator och avnjöt kaffelatte med perfekt söta bakverk.

1991 då vi åkte till Lettland för första gången var vår dotter endast ett par år gammal. Hon minns inte så mycket av den resan. Hennes syn på Lettland är hur det ser ut där idag.

Den vackra staden vid Rigabukten, där floden Daugava rinner och frihetsmonumentet sträcker sig upp mot himlen. Staden Riga som kommit att bli en stad som många vill besöka och där inga visum längre behövs.


torsdag 26 februari 2015

Polyper bakom näsan och usla kirurger



I går kväll gick jag till sängs redan innan grannarna ens börjat funderat över att ta fram tandborste och pyjamas. Det är trevligt men arbetsamt att umgås med barnbarn som dessutom är i dubbel upplaga. Varje morgon har jag klivit upp i ottan för att transportera stortvillingarna till dagis. Varje eftermiddag har resan gått tillbaka in till staden för att forsla dem åter till hemmets vrå. Så även denna morgon och eftermiddag.

Nåväl. Innan sömnen kom till mig passade jag på att lyssna lite på poden. Kvällens ämne var misslyckade kirurgiska ingrepp. Det är med en skräckblandad förtjusning jag lyssnar till dylika program. Skrämmer upp mig medan jag tackar för att jag är lyckligt lottad som endast legat under skalpellen ytterst få gånger. Tre närmare bestämt. Och då har det inte varit några större operativa åtgärder. Inget som skulle intressera och hetsa upp min omgivning. Förutom mig själv vill säga.

Värre var det för mannen i poden. Han skulle ta bort polyper bakom näsan och kirugen stack in kniv och tång lite på måfå. Hamnade i den stackars mannens hjärna och orsakade en stor hjärnblödning.
Jag rös lite extra och började tänka på när jag var tolv år gammal. Mina föräldrar märkte att jag snarkade och snörvlade å det grövsta om nätterna samt dragit på mig ett grötigt tal. En snabb undersökning och det konstaterades att jag fått polyper bakom näsan.
Lätt åtgärdat lovade läkaren och jag höll min mamma i handen när jag tog plats i väntrummet på Öron-näs- och hals i Karlstad Centralsjukhus. Där satt andra barn med bleka nosar och svettiga händer.
Jag blev uppropad först av alla. Fick en kopp med något starkt att dricka sedan var det dags för bedövning. Sex topsliknade föremål av metall stacks in i varje näsborre. Det var en form av förbedövning förklarades det. Sedan skulle bara bedövningen ta innan det var dags för den stora bedövningssprutan. Under tiden fick jag sitta hos mamma i väntrummet. Samt bland alla andra barn. När jag trädde in i väntrummet med bakåtlutat huvud och tolv spröten ut näsan svimmade nästan mamma och barnen skrek av förfäran. En pojke i femtonårsåldern reste sig och gick hem. Jag ville följa med honom men blev stoppad i dörren.
Bedövningen tog och det var dags för nästa. Sittande i en gammaldags tandläkarstol bands jag fast i händer, fötter och huvud. Det var tur för även om jag hade en liten lekamen var jag stark och smidig.
Sprutan stacks in i halsen och sedan gjorde sig kirurgen beredd.  Halsvägen skrapades polyperna bort med en liten osthyvel. Blodet sprutade åt alla håll och kanter och jag skrek så gott det var möjligt. Mamma satt kvar i väntrummet och åt naglar.

Tiderna har förändrats. Dock vill läkare gärna fortfarande operera under lokalbedövning. Det sägs att det finns risker med narkos men den risken tar jag om det skulle vara så. Jag må vara gammal men jag har en stark vilja. Viljan att själv bestämma över min kropp och min smärttröskel.

Det som satt sina spår efter den traumatiska näsoperationen är att jag trivs väldigt illa i sjukhusmiljö.
Tack näsdoktorn på Centralsjukhuset i Karlstad!



onsdag 25 februari 2015

Larssons nya kor och ett tomt krutförråd


Det var sommar och värmen låg som ett lock över den värmländska landsbygden. Vi har precis fått in vårt hö när en liten gnista från höfläkten letade sig in i det nybärgade höet uppe på skullen. Katastrofen var ett faktum och slutade i en helt nedbrunnen ladugård. Mjölkkorna klarade sig tack vare ett rådigt ingripande av maken men kalvar och kvigor samt en tjur som fram till dess haft sitt roliga strök med i branden.

Genom prövningar går man styrkt vidare sägs det och det ligger nog en uns av sanning i detta påstående. Strax efter nyår stod vår nya ladugården klar och våra kossor som fått tillfälliga bostäder hos snälla mjölkgrannar fick flytta hem igen. Samt en helt ny besättning som vi köpt på auktion någonstans i Närke.
Dagspressen var närvarande vid den högtidliga invigningen och plåtade oss, djurtransportören och Larssons nya kossor. Fotografen ställde sin väska precis innanför ladugårdsdörren. Den var vidöppen och fylld av fotorullar som det så var före den digitaliserade tidsålder. Till saken hör att kor som inte känner sig hemmastadda lätt kan bli lösa i magen och det fick den arme fotografen erfara när han återvände till redaktionen med en väska fylld av fotorullar och koskit.

Mycket vatten har runnit under broarna sedan dess och jag har följt med strömmen och inte varit rädd för att prova på lite av varje. Ibland har det varit de mest märkliga förehavanden som jag haft svårt att tacka nej till. Men det mest märkliga av allt var nog när jag under några år sällade mig till försvarsmakten för att bevaka ett krutförråd ute i skogen på Vikbolandet.

Med stort ansvar spände jag på mig min svarta armbindel med gul text. V A K T stod det och vakt var jag. Jagade bort turister i husbil som slagit sina nattliga läger utanför mitt förråd som var fyllt med krut från golv till tak. Schasade bort rävar och lösspringande hundar. Plockade upp cigarettfimpar och säkrade spår. Ryckte i dörrarna och lyssnade till ventilernas susande. Inget undgick mitt vakande öga och öra.
Uppdraget var dock ytterst hemligt. Ingen skulle få veta var jag bodde i den händelse att någon kruttjuv skulle dyka upp och under hot förmå mig att öppna förrådet. Det var till och med så hemligt att jag inte ens förärats med en nyckel, än mindre själv fått sticka in näsan för att känna doften av krut. Ibland fick barnen följa med mig på mina inspektionsrundor. Under sekretess naturligtvis.

Varje månad fick jag en liten lön för mödan och försvarsmakten ansåg att jag var en mycket föredömlig krutförrådsvakt. I ur och skur gjorde jag mina inspektionsrundor och gladde mig åt den slant, om än dock ringa, som rasslade in på mitt konto. Men så plötsligt upphörde lönen att komma. Som den nitiske och ansvarsfulle person jag är fortsatte jag ändå mina vaktande åtgärder på oregelbundna tider. För så stod det i stadgarna. Oregelbundenheten främjade säkerheten.
När det gått ungefär ett halvår och lönen fortfarande uteblivit ringde jag försvarsmakten i Linköping i hopp om att den retroaktiva lönen skulle bli ganska så stor.
En märklig tystnad spred sig på linjen mellan Vikbolandet och Linköping när jag framförde mitt ärende.
Krutförrådet var inte längre något krutförråd utan endast ett tomt förråd. Ingen hade tänkt på att meddela den nitiske vakten att verksamheten sedan ett halvår tillbaka var nedlagd och all krut bortforslad under ett av mig obevakat ögonblick.

Vi tackade varandra för gott samarbete och jag lade den svarta armbindeln med gul text i ett kuvert och skickade den tillbaka till ursprungsdestinationen. Den fick sedan säkert pryda någon annan arm som hade till uppgift att bevaka ett annat förråd. I största hemlighet. På oregelbundna tider.



tisdag 24 februari 2015

Cirkus i köket och stela ben



Nu har det mörknat utanför min skrivarbod. Själv känner jag mig slak efter dagens bedrifter som helt gått i stortvillingarnas tecken.
De anlände redan tidigt i morse och bänkade sig vid frukostbordet. Fil, müsli, ägg och rostat bröd. Samt mitt lager av skorpor som inte längre är något skorplager utan endast en ekande tom skorpburk.
Blomkålssoppa till lunch och en tävlan om vem som fick den största soppmustaschen.

Därefter har vi bedrivit cirkusverksamhet i köket. Lånehunden som tillhör stortvillingarnas hushåll var det enda cirkusdjur vi kunde uppbringa. Hon ville dock ej vara med i leken utan låg mest under köksbordet och såg på hundars vis bekymrad ut.

Fruktstund i det glödheta cirkustältet som näst intill framkallade svimningsanfall hos mig innan det var dags att bege sig till stadens sjukhus för att träna stela ben i den uppvärmda vattenbassängen.

Mina ben är inte stela, däremot en av stortvillingarnas. För att träna styrka och mjukhet har hon blivit ordinerad bad tillsammans med andra små barn med allehanda medfödda krämpor. Idag fick jag vara den som följde med flickebarnet och det kändes som en stor ära.
En tydlig skylt med illustrationer manade till renlighet innan badet. Speciellt fötter, armhålor och de mest intima ställen skulle skrubbas noga. Vi följde slaviskt skylten och huttrande stod vi sedan utanför bassängen och väntade på vår tur.

Det var de vuxnas pass innan oss. Gamla som unga guppade runt i det varma vattnet medan en instruktör gav order om träningen. När de sedan var klara och skulle in i duscharna för att förbättra den redan förbättrade hygienen kände jag mig en smula obekväm. Jag har inga som helst problem inför olika sorters handikapp men idag blev det på något sätt övermäktigt. Kanske berodde det på att jag insåg att många av de som var där råkat ut för olyckor och hastigt påkomna sjukdomar. En gång fullt friska människor som plötsligt kommit att hamna i beroendeställning. Som inte längre kan gå, inte klä av sig och klä på sig utan assistans.
Plötsligt blev stortvillingen med sina stela ben kissnödig. Vi gick in i omklädningsrummet för att uppsöka toaletten.
Då såg jag en kvinna som blev duschad av två assistenter, intvålad och schamponerad. Torkad med ett stort badlakan. Påklädd och sminkad. Håret fixad med en medhavd hårfön.

Jag blev plötsligt rädd. Lyfte upp mitt lilla barnbarn. Höll henne tätt intill mig. Kände hennes hjärta pumpa mot mitt bröst. Vi dinglar i en mycket skör tråd. Livet kan ändras under en mils färd med bil. Den där blodproppen som vi inte visste att vi hade kan hitta på att sticka iväg och orsaka stor skada.

Jag vill fortsätta att sitta svettig och varm i ett cirkustält i vårt kök. Äta blomkålssoppa och få en vit mustasch. Ligga på vår stora säng och ha små händer som tar på mig medan jag läster högt om gubben Pettson och hans knasiga katt.

Jag vill inte åka färdtjänst till stadens sjukhus och plaska runt i en bassäng med varmt vatten medan någon assistent väntar på att få duscha mig i armhålorna, mina fötter och mina mest intima ställen.

måndag 23 februari 2015

Mina barn och andras ungar



Idag är det stor dag. Lilla prinsessan Estelle, eller Estrella som någon kallat henne, firar sin treåriga bemärkelsedag.
Hon är en mogen ung dam. Kanske går det att kalla henne brådmogen ty vilka treåringar gör officiella debuter vid så späd ålder.
Vi östgötar kan sträcka på oss för den lilla monarken är hertiginna över oss vanligt dödliga med den karaktäristiska dialekten som påvisar vart vi hör hemma. Min dialekt dock något uppblandad med värmländska toner. Speciellt då jag talar med en värmlänning i telefon.
Hur som helst, sin officiella debut gjorde Estelle i sitt hertiginnedöme då hon inför samlad press invigde sagostigen vid Tåkern. Detta skedde i maj när göken gol och då var hon endast två år gammal.
Om nu inte detta vore nog så hälsade hon klädd i folkdräkt på hela det svenska folket på nationaldagen och på den lilla kusinens dop i Drottningholms slottskyrka charmade hon alla.
Hovexperterna lovar och prisar det kungliga ämnet med att hon trots sina unga år har förmågan att sköta sig exemplariskt.

Nu går prinsessan på förskolan Äventyret. Våra barnbarn småtvillingarna och deras storasyster går på Haren och Nyckelpigan på Hasselgårdens förskola medan stortvillingarnas förskola heter Kastanjegården. Det är ett bestyr när barnen ska iväg på morgonen. Stövlar, vantar och mössor samt rejäla utekläder som står emot väta och kalla vindar.
Allt som oftast är jag inblandad som transportör. Så även denna morgon. Idag dock ej allena utan  tillsammans med småtvillingarna och deras storasysters mamma. Vi skulle efter avlämnade barn bege oss till den lokala frisörsalongen och få håret klippt och för egen del avslutande frisering med noppade ögonbryn. Därefter en avslappnande cafébesök innan hemfärd.

När jag öppnade dörren till huset kom Sigge hund rusande och hälsade mig glatt välkommen. Därefter småtvillingarna och deras storasyster. Sist kom mamman ner från övervåningen. Jag stannade förstummad innanför dörren. Tittade på de glada barnen och insåg omedelbart att de inte såg ut som de brukar. Kan ha att göra med att de kroppsmålat sig med tuschpennor under det att mamman styrt med morgonens hushållsgöromål.
Mest dekorerat sig i ansiktet, i öronen, hals, nacke, hårbotten och ögonlock.
En aning röd/blå flammighet uppstod i tre söta ansikten efter en omild behandling med en frottéhanduk innan det blev dags att föra flickorna till förskolan.

Lilla Estelle. Undrar om hon också har egna tuschpennor som hon kan pyssla med under tiden hennes mamma bäddar sängarna, hänger tvätten, plockar i diskmaskinen, torkar av diskbänk och köksbord innan det är dags att bege sig till Äventyret?

söndag 22 februari 2015

Klämma lagg och heta curryräkor



När jag var tre år köpte min pappa ett par röda skidor. Han satte dem på mina fötter och uppmanade mig att åka. Och jag åkte. Hela min barndom åkte jag.  De röda skidorna ersattes med par efter par allteftersom jag växte. Edbyns skidor, en kvalitetsskida för ett aktivt liv i spåret. Blå knickersbyxor, röda strumpor och lätta skidskor i råttfällorna. Rejäla stavar i bambu och flätad trissa.

Pappa, den gamla skidåkaren med många medaljer och bucklor i sin samling, lade upp mina skidor på två köksstolar i köket. Han slabbade med tjäran och blåste med blåslampan. Smorde valla för skare, valla för lössnö och valla för kalla spår under de nytjärade skidorna med en extra klick i trampet medan mamma kokade kålsoppa på spisen och stekte torsk i ugnen.

-Nu kan du klämma lagg flicka lilla, hojta pappa och stod i beredskap med stoppuret.
Mina diplom och bucklor hamnade bredvid pappas.

Så skidade jag in i tonåren och där tog det stopp. Pappa tittade på mig med sorgsna ögon och polerade upp våra bucklor med ingraverade ettor.
Timmarna innan han dog hade han skidspåret klart och min skidor vallade. Han satt i sin rullstol med inåtvänd blick.
-Nu kan du klämma lagg flicka lilla, sa pappa så tyst att jag fick luta mig fram för att höra. Jag tror att han inte riktigt kände igen mig.

Idag föll ryssen och svensken tappade staven. Medaljen fladdrade förbi som ett höstlöv i vinden. Glittrade till och hamnade i Northugs öppna hand.
Flickorna slet och fick en silvermedalj åt Sverige.
Norrmännen hurrade och viftade med sina flaggor. Min norskfödda vän Inger-Mari i Värmland tycker att det nu börjar bli tungt att släpa runt på alla medaljer. Jag förstår henne!
Mellan åken gjorde jag heta curryräkor på rostat bröd. Maken kokade varm choklad.

Vi var på mässa i Gusums kyrka på förmiddagen. Tog emot bröd och vin och jag blundade när vår dotter som för dagen var klädd i lila mässhake gav välsignelsen. Det är fastetider och jag har tröttnat på semlor.
Nu vill jag ha sockerbullar med vaniljkräm. Tänker inte ens tanken att jag ska börja fasta.

Kyrkvärden hade skrivit ihop kyrkans förbön. Hon bad om fred och frihet för alla de som har det svårt. För de som lever i krig och katastrofer. För de som är sjuka och för de som mist någon som stått nära.
Hon tackade även för att vi har det bra vi som lever i fred och frihet. Som är friska och för alla som har varandra.
Sist tackade hon i bönen för att vi får se så fina tv-sändningar från skid -VM i Falun.

Amen, svarade vi unisont och ledarhunden Sigge kikade fram från sin plats i sakristian.

lördag 21 februari 2015

Missionshus och elektrifierade nerver



Det är svängningar i livet på många olika plan. Vissa är stora och omvälvande medan andra är små och om inte direkt betydelselösa så försätter dessa svängningar mig inte i något större grubbleri.

Förra helgen till exempel. Då var jag på Rockabilly. Den här helgen ska jag till missionshuset i Vånga.
Det är ett bevis på olikheter i livets aktiviteter. Då var det fyllda ölglas och rock´n roll. I kväll är det kaffe och läsarsånger.
Mycket får en arbetande frilansjournalist uppleva. Allt är dock lärorikt och intressant. Både för mig och förhoppningsvis för den som läser tidningen.

Det blir för övrigt två besök i Vånga missionshus den här veckan för min del. Vid det förra besöket fick jag uppleva ett gäng gubbar som ägnar en dag i veckan åt att delge varandra vad de grävt upp för historiska rötter ur Vångas mylla. I sjutton år har de hållit på och det märktes att de åldrats under dessa år. Jag fick tala högt och tydligt. Samt upprepa mina frågor eftersom många av deltagarna i Gubbdagis hade någon vajsning på hörselorganen. En herre placerade dessutom kaffekannan mitt i en semla så jag misstänker att det var skralt med synen också på vissa håll.

Det är trevligt att stiga in i ett missionshus på landsbygden. Där finns en speciell atmosfär. Dessutom är inte Jesus lidande utan fint avmålade före sin död på stora altartavlor. Det skimrar och strålar om både honom och övriga som vuxit fram under konstnärens pensel.
Många av krucifixen i de kyrkor som jag vanligtvis besöker är av trä eller rent utav förgyllda och föreställer Jesus uppspikad på ett kors. Tyngd av den smärta Han tog på sig för vår skull.

Maken och jag arbetade under en tid tillsammans som kyrkvaktmästare. Så en dag blandade sig brandskyddsmyndigheten i kyrkans omsorg i den händelse att brand skulle uppstå. Var och en av oss invigda skulle ansvara för att inredningen räddades ur lågorna om branden bröt ut.
Framme i koret över altaret hängde en gigantisk Jesus av trä. Han föll på vår lilla kyrkvärds lott. Hon och ingen annan skulle ansvara över att  Jesus blev säkrad.
Jag är osäker på vad kyrkvärden fruktade mest. Elden eller säkerställandet av det tunga krucifixet. Vi lovade henne att vi skulle bryta mot de uppsatta reglerna och se till att Jesus inte förkolnade i eventuella uppflammade lågor. Med det blev hon lugnad men kollade alltid en extra gång att vi inte glömt släcka altarljusen när hon räknat klart kollekten och gick hem.

Just det krucifixet har för övrigt aldrig varit så ren och fin som när det skulle bli biskopsvisitation. Då höll maken i stegen medan jag dammade av törnekronan och tvagade mästarens fötter. Inte vet jag om biskopen märkte att Jesus var extra polerad dagen till ära. Han nämnde i alla fall inget om det, biskop Martin Lönnebo.

Nu ska jag bege mig till vår lokala matvarubutik. Gasen till vår vattenbubblarmaskin är slut. Jag var där igår men glömde mycket av det som skulle inhandlas. Pensionärsbussen hade anlänt och butiken var fylld av äldre människor som drog sina dramater efter sig. Trängseln var stor, som på Ullared kan jag tänka mig, och mina nerver blev elektrifierade så jag hastade ut därifrån.

fredag 20 februari 2015

Nostalgi och permanentat hår



-Hur känner du dig, frågade maken i morse medan jag knackade hål på mitt perfekt kokta ägg.
Jag kände efter och kände att jag mådde bra.
-Menar, du fyller ju snart år, fortsatte han.
För en stund höll jag upp med mitt göromål för att verkligen känna efter lite mer noggrant. Men jag kände inget speciellt. Det var lika i dag som igår och antagligen kommer att vara tills jag dör. Det är enkom siffror på en födelseattest, inget annat.

Det föll dock något nostalgiskt över mig och jag rotade reda på gamla kort. Hittade några från den tiden jag hade permanentat hår och handlade med grisar. Som vi slaktade och åt upp lagom till jul.

Skulle fortfarande vilja köpa en liten gris att sköta om. Men den tiden är förbi, vi har heller ingen svinstia så det är helt omöjligt. Tror inte heller att jag har orken att driva grisproduktion om än i liten skala. Så det är väl som så att åldern tar ut sin rätt.

Annat var det förr. Då min energi var sprakande och mitt sinne lättantändligt. Nu tar jag det mesta med ro och sans. Har blivit luttrad av allt som händer runt omkring mig. Jag bryr mig ändå. Verkligen. Mycket dessutom. Oroar mig för världen. Både om det som händer i min omedelbara närhet men även om det som händer längre och långt bort.

Nu bekymrar jag mig om varför tanten med handväskan inte kan få bli en staty. Hon och Vilja Freimanis. Vilket statypar de skulle bli tillsammans.

1964 protesterade Vilja mot att Sverige bjudit in Nikita Chrusjtjovs till ett statsbesök. Resolut for hon till en grisbonde utanför Södertälje och inhandlade en stycket levande gris. Hon ritade Nikitas nuna på grisens båda skinkor, smorde in djuret med olja och släppte den lös på Stockholms gator. Ordningsmakten jagade den skuttande grisen och det vet var och en som jagat en gris att den låter sig inte fångas hur lättvindigt som helst. Stannar inte ens för konstaplar i uniform.
Grisen slank ur lagens långa arm mycket på grund av sin oljiga kropp men polisen har till uppgift att fånga och fångad blev den till slut.

Vilja fick ersättning för fläsket men samtidigt en bot på 50 kronor för djurplågeri samt samhällsofredande. Estniska föreningen betalade böterna och Vilja med sin gris blev känd över hela världen. Till och med i Amerika stod det om henne i dagstidningarna.

Att slå nazzegrisar i huvudet med sin handväska eller släppa nassegrisar lösa i protest mot förtyck, hat och människoförakt tycker jag säger väldigt mycket och dessa modiga kvinnor borde verkligen bli ihågkomna för sitt mod genom att bli statyer.

torsdag 19 februari 2015

Att äga och bli ägd


Det finns två händelser i en människas liv som påverkar oss mest. I alla fall har det varit så i mitt eget liv.
Den första och största händelsen har varit när jag fött mina barn. En ohygglig smärta som klingat ut och förvandlats till en stor kärlek som aldrig sinar.
Den andra händelsen var när min pappa dog. Han som funnits där i hela mitt liv och som älskat mig fram till dess han tog sitt sista andetag.

Ett andetag i början av livet och ett andetag i livets slut. Båda andetag är ett stort mysterium med två olika innebörder.

Som mamma har jag gjort så gott jag kunnat och gör så gott jag kan trots att barnen nu är vuxna. Mitt mammahjärta har ett rum för var och en av dem men jag har inte stängt dörren till barnkamrarna eftersom jag inte kan äga mina barn. De vill inte heller bli ägda. Det vill ingen.

Idag läste jag om en mamma som stängt dörren omkring sina barn. Inte ens barnens pappa har haft tillträde. I många år höll hon barnen som sina fångar. Slutet kom när ett av barnen lyckades ta sig ut och larma på hjälp. Då hade barnens pappa letat efter dem i sjutton år. När han äntligen får träffa dem har de hunnit bli myndiga.

För mig är hela den tragiska historien som utspelat sig i skånska Bromölla helt obegriplig. Kvinnan har hållit barnen avskärmade från världen och ingen har märkt något. Ingen skola som larmat, ingen sjukvård och tandvård som undrat, inga grannar som hört eller sett något anmärkningsvärt. Ingen hyresvärd som funderat över varför lägenheten alltid har haft neddragna gardiner.

Nu är barnens mamma misstänkt för frihetsberövande. Chefsåklagaren vid åklagarkammaren i Kristianstad är dock tveksam till om det här nödvändigtvis måste mynna ut i något ärende. Enligt honom måste målsägaren uttala sig, hon är dock anhållen i väntan på vilka uppgifter som kommer fram.

Kanske ljuger barnen. Kanske ljuger pappan. Kanske myndigheterna väljer att tro på mammans ord och uppgifter och att de uppfattas som trovärdiga. Kanske finns det en rimlig förklaring till allt. Kanske...

Det finns lagar som säger att ett barn ska ha rätten till båda sina föräldrar. Att det skapar trygghet. Trots det finns det sprickor i lagen. Sprickor där mammor kan klämma sig igenom med sina barn.
Mammor som inte unnar sina barn att ha kontakt med pappan. Lagen säger att sådant kallas umgängessabotage. Lagen som ska skydda barn.

Jag vet att dessa mammor finns. Jag vet att det finns pappor som kämpar för sina barn. Som aldrig ger upp.

Jag vet att de finns...

onsdag 18 februari 2015

Kokt krabba och smultron på strå



Vi har följt en serie på tv-apparaten som heter Familjer på äventyr. Vi kom att titta på programmet mest av en slump och fastnade i familjernas leverne i främmande länder.
Några var på väg hem medan andra ämnade att stanna för att bygga upp nya och annorlunda liv.

Själva har vi nöjt oss med att ta barnen med oss och byta landskap. Bara det en känslomässigt dramatisk flytt. Att sälja alla pinaler för att börja om i ett land där språket, kulturen och levnadssättet skiljer sig markant från det liv jag lever här och nu känns skrämmande. Så skrämmande att inte ens tanken lockar till flytt i fantasin.
Kanske beror det på min snart höga ålder eller att jag är en mycket hemkär människa. Jag kan till och med längta hem fast jag är hemma. Ett oförklarligt tillstånd av hemlängtan.

Möjligtvis kunde jag flytta om hela familjen med barn, barnbarn och hundar följde med. Även det en absurd tanke som jag släpper omedelbart.

Hos en av tv-familjerna skulle det bli kräftkalas. Fast kalas på krabba. Det var ett stort bestyr innan krabborna fångats in. Pappan lade sig på mage i ett träsk och grävde sig ner så lång hans arm var och upp ur dyn drog han fram de tvärgående djuren. Vatten direkt ur havet i en stor kastrull och allt fick puttra över öppen eld. När krabborna fått den rätta färgen var det bara att glufsa i sig. På svenska manér så som skaldjur skall ätas.
Hela projektet från början till slut såg i mina ögon mycket ansträngande ut och jag tror att jag skulle ha avstått från en sådan krabbskiva.

De andra familjerna var lika vidlyftiga om inte värre. Jag drabbades av en trötthet i vår egen soffa med den blå filten dragen över benen. Den där ombytligheten från allt invant verkar så smärtsamt jobbigt.
Ändå beundrar jag deras mod. Att de vågar ge sig iväg. Utan att i förväg veta vad som väntar.

Det har varit flera plusgrader idag och vår iskana till väg håller sakta men säkert på att smälta. Det känns så nära nu. Till våren. I köket hänger fortfarande en tavla med glada tomtar på väg någonstans. Varje morgon tänker jag att tavlan måste bort men jag glömmer det lika fort som jag tänkt det. Jag är osäker på om maken ens lagt märke till de rödluvade. Annars kunde lika gärna han plocka bort den.

Vid stenpartiet med perenna växter ligger snön kvar mot stenkanten. Där växer våra smultron om somrarna. Barnbarnen söker sig dit trots att de har egna smultron i trädgårdarna hemma. Kanske är våra smultron godare för att de just är våra smultron. Inte vet jag.
När blomningen är över i sommar och karten mognat ska jag plocka fem stycken fina strån. Trä dem fulla med söta smultron och ge till barnen. Var och en ska få sitt eget strå, stortvillingarna, småtvillingarna och deras storasyster.

Jag har inga planer på att flytta till främmande land. Aldrig någonsin. Inte ens om ett tv-team erbjöd sig att följa med och ett stort arvode väntade mig.


tisdag 17 februari 2015

Krisinformation och en gumma med hatt



Har idag varit till grannkommunen och talat om ledningsplanen för allvarliga samhällsstörningar, extraordinär händelse samt höjd beredskap.
Det kan handla om laviner, terrordåd i samhället eller el -och vattenavbrott.
Några laviner lär inte utlösas i Finspång med omnejd, möjligtvis i Yxbacken som dock inte är beläget i Finspång utan i Norrköpings kommun.
Däremot finns det risk för terrordåd, inte för att Finspångarna är våldsbenägna. Tvärt om vad jag fått reda på genom hörsägen utan för att det finns tydliga risker av terror lite varstans i vår värld. Därför ingår terror som en punkt i krisinformationen. Inget annat!

Maken och jag har ständigt hög beredskap. Vilket våra barn är väl medvetna om. Nästan varje dag får vi göra utryckning av vitt skilda slag. De mest akuta inslagen heter barnbarn.

Dagens beredskap innehöll en blandad kompott. Högst på prioriteringslistan var besiktningen av sonens bil och lotten föll på mig. Det är alltid en aningen nervöst att rulla in i besiktningshallen. Känslan att ha gjort något otillåtet, inte i bilen utan med bilen i form av skadegörelse av något slag drabbar mig jämte mina tillfälliga och okända besiktningskamrater. Som om det är den som framför motorfordonet som genom bilen genomgår den faktiska besiktningen.

Vi var tre nervösa som satt uppradade på var sin stol. Min besiktningsman var en kvinna. Hon såg sträng ut. Ännu strängare blev hon när jag upplyste henne samtidigt som jag steg ur bilen om att dörrhandtaget på utsidan av vänster bakdörr var trasigt.
I ren nervositet tog jag ur bilnyckeln och stoppade den i fickan. Hela besiktningen kunde inte ha börjat sämre. Hon spände ögonen i mig och höll fram sin ena öppna hand. Den andra kanske var hårt knuten i fickan, jag vågade inte se efter utan lade försiktigt nyckeln i hennes hand. Hon slöt den och för ett ögonblick tänkte jag att jag aldrig mer får nyckeln tillbaka.

Bredvid mig på stolsraden satt en man i stickad tröja. Han hade följt den textade affischens råd om att ta sig en kopp kaffe medan han väntade. Varsågod helt gratis dessutom.
På nästa stol satt en liten gumma med hatt. Hon såg orolig ut, log mot mig och berättade att hennes bil var jättegammal och vanligtvis körde hennes barnbarn karetan för besiktning.
Vi språkades vid, mannen böjde sig framåt så vi kunde tala bakom hans rygg. Han suckade och hoppades att bilen var hel. Det var hans dotters och han hade ingen lust att vara bilreparatör.
Gumman och jag nickade. Hennes hatt svajade en aning.

Avgassystemet var totalt genomrosigt och måste bytas. Mannen bleknade och svor. Gumman lutade sig mot honom och sa uppmuntrande att nu får han punga ut med många tusenlappar på dotterns bil. Han svarade med att blänga på gumman och hennes hatt.

Den lilla röda bilen gick igenom besiktningen utan några som helst krämpor och fel. Gumman sken upp och på ostadiga ben reste hon sig och linkade mot betalningspulpeten. Hon använde nästan aldrig bilen, kanske var det därför den var så hel och fin.
När hon betalt sina 450 kronor hängde hon sin handväska över armen, rättade till hatten och ställde sig framför mig.
"High-five!" sa hon glatt och vi smashade handflatorna mot varandra precis som två proffsiga basebollspelare.

Själv fick jag åka hem i sonens bil med ett utslitet bromsbelägg på höger sida, någon sorts upphängningsanordning i framvagnen som släppt samt ett bländande dimljus.

Besiktningskvinnan skrattade, inte åt mig utan mot mig. Önskade mig en fin dag och att jag var välkommen tillbaka. Om en månad, inte senare.

måndag 16 februari 2015

Ögat och en reservdel från munnen



Som mamma till en synskadad dotter har jag ofta fått svara på knepiga frågor. Inte så ofta nu som när hon var mindre.
Om det vore möjligt med en operation för att få synen tillbaka har nog varit den största frågan samt anledningen till att hon inte kan se.
Den första frågan har jag alltid kunnat svara nej på med stor säkerhet. Den andra frågan fick vi själva svaret på när hon som liten lades in på Linköpings Universitetssjukhus för utredning omkring hennes synskada. Hon har en ovanlig ögonsjukdom som vi föräldrar är bärare av. Men sannolikheten att två med dessa anlag ska träffas och få ett synskadat barn är ytterst liten eftersom det finns få anlagsbärare i vårt land. Vi hade turen, maken och jag. Turen att just vi två träffades för annars hade vår dotter aldrig funnits.

Vi har aldrig gjort någon större affär av synhandikappet utan varit hennes ögon när hon bett om det. Tidigt beslutade vi oss för att hon inte skulle ha någon assistent i skolan och hon har klarat sig bra genom skolåren. Däremot fanns det en resurslärare som hade huvudansvaret över hennes skolgång och det fungerade alldeles utmärkt. Tufft har det visserligen varit för oss alla, inte minst för henne själv men jag tror ändå att vi den gången tog ett korrekt beslut. Hon fick tidigt lära sig att bli självständig.

I går kväll såg jag en dokumentärfilm om en ögonoperation som gav möjlighet för den som hade en synskada att genom de nyopererade ögonen bekanta sig med sin omgivning.
Det var en jobbig procedur under skalpellen vilket startade med en utdragen framtand och en bit hud från kinden.
Tanden omformades och blev utrustad med en optisk lins som sedan placerades in i kinden för att omslutas av vävnad och blodkärl. I tre månader låg den inbäddad där innan den plockades ut och sattes in i ögat. Dessförinnan hade skinnbiten från kinden suttit över ögat i ett par månader och fått sin egna blodtillförsel.
Slutresultatet blev strålande. Mannen kunde äntligen få se sina barn och sin fru. Rent estetiskt såg ögat skräckinjagande ut men det hade nog mindre betydelse för honom som så hett och innerligt önskat att få se.

Jag har funderat över det här idag. På vilka problem vår dotter skulle få om hon nu mot förmodan hittade på att stoppa in sina tänder i ögonen och plötsligt började se. Det hon känner med sina fingrar och som för henne är välbekanta pinaler skulle hon kanske inte känna igen genom att titta på dem. Allt skulle bli som att börja om från början. Hennes självständighet skulle under en period rasa för att byggas upp igen. Skulle vi mötas i den lokala matvaruaffären skulle hon inte känna igen mig om jag stod en bit bort och inte öppnade på munnen.
Och när hon för första gången skulle se sin mammas ansikte ordentligt.
Tänk om hon då säger........!!!!

Vilken jobbig tanke!

söndag 15 februari 2015

Maräng och grillad korv


Vi har sett dem under några dagar. Skridskoåkarna med sina långfärdsskrillor. Det verkar totalt livsfarligt att ge sig ut på isarna nu. Skulle jag själv aldrig våga. Antagligen håller inte Bråvikens isar så åkarna har sökt sig till Glan istället i hopp om att komma hem levande och torra.
När vi åt frukost i morse kom de första. Susande förbi vårt fönster och försvann bort mot Svärtinge. Snart var hela klungan här och de drog iväg mot samma håll som de första.
Efter ett par timmar kom de första tillbaka. Två herrar med ispikar runt halsen och skenorna i händerna. Nu var det färdigåkt garanterade de när jag höll förhör om isens hållfasthet. Det är som att åka i maräng och isen brister lite här och där.
Jag nickade och mumlade.
-Vad var det jag sa, totalt idiotiskt företag när det varit plusgrader i flera dagar.

Lunchen har vi inmundigad utomhus med stortvillingarna och småtvillingarna. Storasystern var på födelsedagskalas. Vacker i randig klänning och uppsatt hår. Självlysande pärlor med tillhörande pärlplatta i paketet. Hon fick äta tårta och vi grillad korv.
Fyra små kusiner som ville ha korvarna uppträdda på tillkretade grillpinnar. Helst samtidigt om det vore möjligt. Korv på pinne. Korv som ramlat  i brasan. Rå korv och uppbränd korv. Korv utan bröd och korv med bröd. Med rostad lök och utan rostad lök.Vem ville ha vad? Kissnödig och snor på läppen. Grön Festis eller gul Festis.

Småtvillingarnas mamma hade bakat en läcker kaka med choklad. Vi skar med Morakniven och åt tjocka skivor. Kladdiga små fingrar och någon kom för nära elden.

Jag tittade på barnen. Glada barn helt ovetande om världens ondska. Fyra kusiner i början av livet. Den femte på barnkalas i Busfabriken i Norrköping tillsammans med jubilaren och alla kamrater.
Jag vill skydda dem från allt. Finnas där och mota bort ondskan. Det värker under mina nyckelben. Värker av kärlek och värker av oro.

På andra ställen som inte är runt vår eld i vår trädgård planeras nya dåd. Fler människor kommer att falla offer för galningars upptåg. Yttrandefriheten skördar liv.

lördag 14 februari 2015

Snödroppar och Rockabilly


Kände direkt när jag vaknade i morse att det är vår i luften. Det är lite som att bli född på nytt och jag blir ung i sinnet.
En stärkande långpromenad under förmiddagen med dottern och hennes hund förenade nytta med nöje.  Hunden fick lära sig en ny väg att gå. Främmande lyktstolpar att markera och gator som ska korsas på ett tryggt och säkert sätt. Allt för att ekipaget ska hitta dit de ska och undvika eventuella hinder efter vägen.

Snödroppar men inga krokus. De finns där under den svarta myllan. Ligger och ruvar tills det är dags.
Snart åker vårträdgårdsmöblerna fram. Där vi brukar intaga vårfikat i vårfikamuggarna. Lyssna på småfåglarna och njuta av den skarpa vårsolen tills det hettar i ansiktet.

Jag var på Rockabilly i går kväll. Som utsänd reporter. Gillar den sorten av musik och det svängde rejält.
Det hela gick av stapeln i Norrköpings Motorklubb. Sveriges äldsta klubb som bildades 1958. Många av de som besökte Motorgården för att lyssna och rocka loss var nog med vid klubbens bildning såg det ut som.
Grånande herrar med pondusmage. Pumpade överarmar med åtsittande t-shirts och svarta skinnvästar med tryck på ryggen.
Ölglasen skummade och täta mustascher torkades rena med handens baksida.

John Wildcat & Vildkatterna, Dennis & The Rocktones, Teenrockers. Håret format som föregångarna Bill Haley, Elvis och Sam Phillips.
Fullt ös på pianot. Kontrabasens slap-back. Den enda som hade problem i starten var trummisen vars virveltrumma var för högljudd. Lätt fixat med remsor av silvertejp och ordningen blev återställd.

Det är inte utan att jag önskar mig bakåt i tiden. Till yngre dagar. Då skulle jag köpa mig en prickig polka dot klänning med matchande scarfs. Nylonstrumpor med söm och skor med hög klack.
Kanske inte klä mig som en rockabilly pinupa precis utan lite så där lagom retro.

Men högst av allt önskar jag att jag kunde spela kontrabas.

fredag 13 februari 2015

Rare, medium or well done



När vi har gått ur på restaurang för att lyxa till det med en köttbit av det finare slaget har jag alltid beställt rare medan på makens tallrik har det legat en bit som har varit well done. Det har knorrat i magen och vattnats i munnen under tiden kocken pysslat med sina förehavanden ute köket.
När så serveringspersonalen ställt ner min rare köttbit har den första tuggan smakat förträffligt. Köttsaften har sipprat ut och blandat sig med tillbehören medan beasåsen fluffig och fet tronat över den tillredda skapelsen.
Men ju längre in i måltiden jag kommit har det gått trögt med mitt ätande. Smaken har ändrat karaktär och på slutänden har det varit rent ut sagt besvärligt att få i mig det sista.

I höstas såg vi ett program på tv om baksidan med att äta kött. Det finns även fördelar men nackdelarna kom att bli en betydande orsak till mitt beslut att helt sluta äta gris, nöt och fjäderfä.
Maken var med mig på banan men efter en tid började han längta efter köttets smakrika arom.
Därför blir han glad och nöjd om han får en bit fläsklägg till rotmoset, pannbiff med lök och köttbullar i gräddig sås åtminstone en gång i veckan. Vilket han får, jag sätter mig inte emot hans önskemål.

För min del har det gått alldeles utmärkt att slopa köttet och numera kan jag titulera mig som vegetarian. Med ett förbehåll, jag äter fisk och skaldjur. I alla dess former och modeller. Jag är med andra ord ingen hårdhudad vegetarian och säger inte heller till om vi blir bortbjudna att jag inte äter kött. Folk har en benägenhet att blir nervösa om det är som de tror. Att de inte har förmågan att tillaga vegetarisk föda. Därför slevar jag glatt ur karotter och fat där det inte ligger någon fyrbent animaliska bitar och sås äter jag med njutning även om det skulle råka vara en slatt köttbuljong i basen. Fuskvegetarian kan tänkas de riktiga vegetarianerna skulle kalla mig för.

Vegetarianer är en folkgrupp på ständig frammarsch. Orsakerna är nästan lika många som det finns vegetarianer och köttätarna vill ha en förklaring. Det kan uppstå hetsiga diskussioner mellan grupperna vilket storligen förvånar mig. Var och en måste ju få äta vad de vill, hur de vill och när de vill. Hur vi ser på vårt födointag är även det var och ens ensak som inte någon annan behöver lägga sig i.

Nu är det här med att vara vegetarian inget nymodigt påhitt. De lär ha funnits redan på 500-talet f. Kr.
Antingen var orsaken att deras religion motsatte sig dödandet av djur eller så fann andliga profeter vägen mot sin religionsutövning om intaget av kött uteslöts.
Vegetarianism fanns i Västeuropa under 1700-talet men det var mest de intellektuella och de som inte hade pengar till mat som undvek att sätta tänderna i en gris eller en ko. Den senare gruppen var dock ofrivilliga vegetarianer och skulle ge vad de hade om de hade något för en fläskkotlett eller i alla fall ett avgnagt revbensspjäll.

Jag kan inte påstå att min vikt har blivit påverkad av min ändrade kost. Valkarna runt midjan finns kvar och magen har sin vanliga rundning som uppstod när jag fick åldern inne. Kanske förklaringen ligger i att jag äter precis allt om det inte är kött. Speciellt nu när det är tid för semlor.
Dottern frågade mig om hur många semlor jag hunnit med sedan starten. Själv hade hon ätit sex stycken upplyste hon mig om.
Ha, svarade jag för där ligger hon rejält i lä. I dagsläget kan jag icke räkna dem alla. I går till exempel, då åt jag två stycken. En till kaffelatte och en med varm mjölk precis innan sängdags.

Semlor kan man gott unna sig, oavsett om man är vegetarian eller inte. Det hänger tack och lov inte på det...


torsdag 12 februari 2015

Prinsessklänning och Spindelmannen



-Vad duktiga de är flickorna, sa dagisfröken när jag en dag hämtade småtvillingarna och deras storasyster.
-De klättrar och klänger, ramlar och slår sig men gråter aldrig utan kliver upp igen, fortsatte hon.

Hon hade helt rätt i det påståendet. De är tåliga flickor som sällan gråter när de gör en vurpa utan mest när de är uppretade över något. Då ger de hals och det med besked.
Deras föräldrar är inte lagda åt det överbeskyddande hållet utan låter tjejerna testa själva vad de klarar eller inte. Det har hänt att jag som mormor fått extra snurr på hjärtklaffarna och känt mig småvettig allt medan föräldrarna förklarat att de klarar sig. Och om de mot förmodan inte skulle klara sig utan fall och få skrubbsår så har de blivit en erfarenhet rikare.

Barnaskarans storasyster som är en klok fyraåring berättade för sin mamma att någon på dagis sagt att hon är en pojkflicka. Jag, liksom föräldrarna, blev mycket upprörda över denne någons uttalande.
Låter mina tankar omkring uttrycket pojkflicka ta form. Finns det flickpojkar också? Har faktiskt aldrig hört någon säga så, kanske blir det lite fjolligt då? En pojke som är som en flicka, det skapar genast vibbar. Benämningen är inte ens etablerat i det svenska språket. Men att kalla en flicka för pojkflicka är tydligen helt i sin ordning för vissa.

Vårt barnbarn är inte lagd åt att klä sig i prinsessklänning och leka med dockor. Hon har visserligen en docka, en riktigt ful skapelse som för det mesta ligger naken i något hörn av lekrummet. Sist jag såg den hade den blivit dekorerad med några blå mönster från en kulspetspenna. Jag är okunnig vem kroppsmålaren är men jag har mina misstankar. En blivande tatuerare kanske...

Däremot finns det gott om dinosaurier, hårda leksaker och en stor låda med mjukisdjur i lekrummet. Plus mängder av böcker och bland dem tjock bok om dinosauriers anatomi och forna leverne. Fyraåringen kan allt om urtidsdjuren. Hon kommer släpande med boken och vi ska läsa för henne. Hon grottar ner sig i de efterkonstruerade djurens värld och önskar att hon en dag ska få se åtminstone några gamla efterlämnade benknotor på ett museum.
Tvillingsystrarna kravlar runt oss. De är utklädda till Emil i Lönneberga och Pippi Långstrump medan storasystern är Spindelmannen och tittar på bilderna genom maskens ögonhålor. De små klänger på soffan, hoppar till bordet och skramlar ner i golvet. Oavtrutet håller de på. Och vi läser om den hemska Rex, farliga härskarödlor och långhalsade lövätare.

De är sunda barn, småtvillingarna och deras storasyster. Friska och robusta. Är med på allt, både det möjliga men även det näst intill omöjliga. Räds inte att pröva nya projekt, fulla av upptåg och är äventyrslystna. Ett stort plus är deras vetgirighet.
De är inte infösta in något könsfack utan ges möjligheter till att utforska världen utan styrning åt varken det ena eller det andra hållet.

Att någon, som jag förmodar är en vuxen människa, i dessa dagar då allt fler kvinnor utbildar sig och arbetar i typiska mansdominerade yrken samt äger i det som en gång var männens arenor i sportsliga sammanhang, kan säga till en liten flicka att hon är en pojkflicka är oerhört skamligt men även skrämmande. Det visar på en mycket inskränkt syn på människor.

För övrigt var mina älsklingsleksaker när jag var liten en gul bandtraktor och en hammare med tillhörande spik. Dessutom har jag aldrig haft långt hår utan alltid varit kortklippt. Som vuxen har jag uteslutande haft manliga arbetskamrater förutom några år inom sjukvården. Jag har klarat av det jag tagit mig för och mitt i det hela har jag alltid bejakat min kvinnliga utstrålning med den rätta blicken och vickande höfter.  Även om jag då och då haft skitiga händer som en rejäl grovarbetare och doftat svagt av kodynga  har ingen ifrågasatt mitt kvinnliga kön eller  mixat mig med  det kvinnliga och manliga.

Jag hoppas att denne någon kommer till insikt vad som sagts till vårt barnbarn och att det aldrig någonsin kommer att upprepas. Varken till henne eller någon annan flicka! Eller pojke heller för den delen...

onsdag 11 februari 2015

Facebook och en hittad pusselbit



De har alltid funnits där, våra föräldrar. Funnits som ett stöd, lärt oss det vi bör lära oss om livet samt format oss sedan barnsben till de människor vi vuxit upp till.
Oftast är det så, bör tilläggas.

Livet är som ett gigantiskt pussel. Bitarna ska passa för att få en helhet. Det går inte att försöka pressa in en bit som inte har den rätta formen. Då kan hela skapelsen bli skev eller rent av gå sönder.
Om en pusselbit fattas blir pusslet inte färdigt, ett kantigt hål gapar tomt och skapar en viss irritation.
För både barn och vuxna.

I går träffade jag en kvinna som under hela sitt liv saknat den där sista pusselbiten. Det har gnagt ett hål inom henne som hon inte riktigt haft koll på. Livet har gått upp och ner som ett stormande hav. Det har varit stiltje för att plötsligt blåsa upp i höga och hotfulla vågor. Havet har lugnat ner sig, planat ut och vid strandkanten har det bildats skum som kanat in mot kanten och tillbaka ut en bit i vattnet för att till sist helt lösas upp. Till nästa stormby nalkats och proceduren upprepat sig.

På kvinnans pusselbit har det stått pappa. Den rebelliska ungdomens envishet har med tid och mogen ålder planat ut och de biologiska rötterna fått både vatten och näring.
Förklaringar har sökts och vissa frågor har besvarats. Ännu återstår mycket innan biten är på plats. Vilket nu är möjligt tack vare kvinnans dotter och Facebook.
Ty det är inte endast maträtter och fyllda vinglas som florerar på detta sociala media. Även förlorade släktingar kan komma till rätta, kontakter knyts och livets berg-och dalbana kan sakta farten.

Jag blev tagen av kvinnans berättelse. Fascinerad över hennes egna spekulationer om varför hennes pappa lämnade henne innan hon ens var född. Imponerad att hon inte visade någon som helst ilska utan ser verkligheten ur det verkliga perspektivet att det krig som är slut för länge sedan kan ha en bidragande orsak.

Snart får kvinnan träffa den pappa hon aldrig sett. Kommer hon att se likheterna? Rörelsemönster och tonfall?
En lång resa ligger framför henne. En resa över hav och land. När hon kommer fram kan hon äntligen lägga dit den allra sista pusselbiten.

Jag gläds med henne!


tisdag 10 februari 2015

Myggbett på smalbenet och en kluven tunga i rumpan





Jag kände det en kväll, klådan på ena smalbenet. Rev och krafsade med naglarna till dess att det började svida.
Myggbett, konstaterade jag. En nyvaken och hungrig mygga som i ett obevakat ögonblick landat på min bara hud och borrat ner sin sugsnabel genom skinnet. Prickat ett blodkärl och sörplat i sig av mitt röda varma blod.
Loppbett, hävdade maken. Men vi har väl ändå inte loppor, käftade jag mot honom.

Det finns små djur som använder våra bostäder som vinterövernattning. Vissa av dem håller sig på benen tack vare den goa inomhusvärmen. I vårt badrum till exempel. Det är ett riktigt tillhåll för spindlar. Oavsett årstid.
Sedan några dagar tillbaka bor det en liten rackare till spindel under locket till vår toalettstol. Vi hälsar varandra god morgon och avslutar dagen med ett rungande sov sött.
För att visa ett gott värdskap brukar jag småprata med den när jag sitter uppflugen på tronen. Har märkt att den ibland visar en viss irritation. Den svänger med frambenen och jag tolkar det som om den anser att det är ett evigt rännande och lyftande på locket till hans kryp in. Det är dock jag som bestämmer i vår relation eftersom huset tillhör maken och mig och ingen annan. Därmed går jag på toaletten så fort jag känner trängningar.

Nu kanske folk som läser detta förfasar sig över vår hyresgäst. Anser att vi borde fatta tag om spindeln med en bit toalettpapper och förpassa den bland det övriga avskrädet. Men den är harmlös. Gör inget förnär och jag tror inte att det är den som orsakat klådan på mitt smalben.
Värre vore det om man plötsligt kände att det killade i rumpan när man satt i godan ro och lät sig underhållas genom en skitlektyr under tiden man väntar på det slutgiltiga resultatet.
Särar på benen, kikar ner och möts av en kluven tunga som viftar fram och tillbaka mellan skinkorna. Det har faktiskt hänt, i den kungliga huvudstaden. Där rymmer ormar från sina ägare och slingrar sig genom de underjordiska systemen för att till sist dyka upp ur någons toalettstol.
Det skulle för mig vara ett riktigt skrämmande scenario.

Lite fundersam är jag över vad som bor i och på min egen kropp efter gårdagens Vetenskapens värld på tv:n. Det är också en smula skrämmande. Speciellt de kryp som bor i naveln. Att det kryper upp små levande saker ur mina porer i ansiktet när jag sover som bäst som sedan rullar runt i en kärleksakt på min nattkrämsdoftande hud är inte heller speciellt trevligt.
Nu funderar jag om jag ska ställa en skål med vatten och en bit tvål bredvid min säng när jag förbereder mig inför nattens vila. När småkrypen tror att jag sover och kikar över porkanten kan jag göra en överraskningsmanöver och löddra in ansiktet med tvålen. Skrämma dem från vettet så de flyr till något annat värddjur. Det är i alla fall värt ett försök.

I morse när jag duschade spolade jag ur naveln extra noga. Sedan vevade jag runt i mitt djupa födelsemärke med en tops innan jag tog på mig mina nytvättade kläder.
Det gäller att sköta sin hygien.

måndag 9 februari 2015

Spaka själv och landa mjukt



 För ett par år sedan fick jag en present av våra barn utan det mer extraordinära slaget. De hade köpt en flygresa till mig med start och landning på Norrköpings flygplats. I den flygande presenten ingick att jag själv och ingen annan skulle hålla i spakarna. Med andra ord se till att maskinen kom upp i luften, höll sig kvar där och sedan se till att jag kom ner på landningsbanan. Helst helskinnad och inte i småbitar.

 Nu vill jag inte framhäva mig själv i något avseende. Som till exempel vara pilot. Under den luftburna färden fanns en flygskolelärare med mångårig erfarenhet vid min sida. Sittande i passagerarsätet. Vi kommunicerade med varandra genom hörlurar och det kändes tufft att anropa flygledartornet.
"Cessna 172 Skyhawk calling. I´m redy for starting."
"Cessna 172 Skyhawk  all is clear."
Ungefär så där sa vi, flygledartornet och jag till varandra.

 Flygskoleläraren var en gammal man. Mycket gammal, men vis och erfaren med många timmar i luften. Han gjorde ingen större affär av det hela. Visade hur grunkorna fungerade, berättade vad alla visare och reglage var bra till och så lättade vi ankar. Jag spänd och koncentrerad, han försjunken i en bok av något slag.
 Vi flög ut över Norrköping och hem över Skärblacka. De höga skorstenarna från pappersbruket spydde ut sin vita rök och jag började känna mig bekväm som pilot. Jag tog ett extra varv över vårt hus trots att ingen var hemma. Alla var samlade på flygplatsen för att se hur mamma skulle klarar av flygturen. Inklusive maken som är mycket intresserad av maskiner av allehanda slag.

 Igår kväll när jag lagt mig i sängen tittade jag på en dokumentär via webben. Om två äldre herrar som gjort sig en trevlig utflykt i en liknande Cessna som jag en gång spakat. Den trevliga dagen övergick dock till en mardröm när piloten helt plötsligt kastade huvudet bakåt och dog.
Där satt den arme passageraren som aldrig tidigare kört ett flygplan.
Nu var han dock cool av naturen och beslutade sig för att ner skulle han, levande dessutom för han ville hem till barnbarnen. Och vem skulle väl inte vilja det i en liknande situation.

 Med handledning av en skärrad flygande militär i helikopter, en uppraggad flygskolelärare och ett gäng bedrövad flygtornspersonal lyckades den tillfällige piloten och övriga inblandade få ner flygplanet efter ett antal försök. Dessutom i totalt mörker eftersom ingen riktigt visste hur lyset inuti en Cessna fungerade.

 Jag blev helt svettig där jag låg under täcket med iPaden på magen. När planet tog mark och studsade ut från landningsbanan och vidare ut på en åker skrek jag nästan. Det gjorde nog novisen vid spakarna också. Den enda som tog det hela med ro var piloten själv eftersom han var död sedan flera timmar tillbaka.

 Måste säga så här i efterhand att den där presenten jag fick av barnen var en mycket vågad present.
Å andra sidan kanske jag kan klara av att landa ett flygplan på egen hand om det skulle uppstå en krissituation. Om jag ger mig på att spaka själv någon mer gång vill säga.

söndag 8 februari 2015

Åhörardag och Svensk psalm 176



  Var hemma hos småtvillingarna och deras storasyster en kväll när pappan var på föräldramöte i förskolan och mamman höll kvällsgudstjänst i sin kyrka.
  Innan pappan stack hade han stekt rårakor. En favoriträtt tydligen eftersom potatispannkakorna hade strykande åtgång.

  När jag gick i skolan vet jag inte om det förekom några föräldramöten. Däremot åhörardagar. En dag under läsåret då föräldrarna fick komma till klassrummet och sitta med. Längst ner på gymnastiksalens långbänk som vaktmästaren hade haft vänlighet att hämta  in till klassrummet för det baktaliga ändamålet.
  Fröken tog fram de färgade kritorna och skrev VÄLKOMMEN på den svarta tavlan. Vi elever fick tydliga instruktioner om hyfs och att idka idogt arbete i skrivböckerna så alla mammor kunde se vilka mönsterelever fröken hade. För det var mammorna som kom. Papporna var på jobben.
  Tysta satt mammorna på bänken och visade vilka väluppfostrade mammor de var som kunde uppföra sig i barnens klassrum. De log och nickade mot varandra när just deras barn räckte upp handen och svarade rätt på frökens frågor.
  Det osade svett och inbördes hieraki omkring mammorna och deras barn. Ingen ville vara sämre än den andre i den lilla bruksorten.

  Varje morgon satte sig fröken tillrätta på den runda snurrbara orgelpallen. Trampade igång orgeln och så sjöng vi tillsammans "Din klara sol går åter opp."
  Jag älskade psalmsången och sjöng av full kraft alla fyra verserna. Fröken lade betoning på vers 3 och som vuxen förstår jag att hon inte allenast ville att vi skulle lyda enkom Herren. Hennes regler och bud vägde lika tungt.

  Så kom den katastrofala morgonen då jag började avsky den obligatoriska morgonpsalmen och önskade att solen aldrig någonsin mer skulle gå opp.
  Det var uppdukat med vitt papper och pastellkritor på varje bänk när vi lydigt och på led travade in till våra platser. Fröken hade förberett, vi skulle måla av den uppstigande solen när våra klara stämmor tystnat och orgeln lugnat ner sig.
  Dagen var ingen åhörardag. Då skulle med största sannolikhet det som skedde aldrig skett.
Fröken samlade in våra alster. Granskade dem noga. Log och höll upp min klara sol på vitt papper.
  Jag kände hur hjärtat pickade innanför min magra bröstkorg. Nu skulle alla få se hur vackert jag målade. Hur min sol lyste klarare än alla andras.
  -Så här fult målar bara den som inte kan måla, sa fröken allvarsamt.
Det stod Carina längst ner i hörnet. Alla kunde se vem den usle konstnären var. Det fnissades. Fröken uppmanade mig att göra en ny sol. En riktig sol som såg ut som en sol. Jag löd henne inte.
  Varje morgon stod jag tyst bredvid min bänk. De andra barnen sjöng och fröken trampade på den stånkande orgelns trampor.

"Då ska jag vara trygg, i råd och dåd,
till dig, o, Fader fly
och än förnimma att din nåd
är varje morgon ny."

(Vers 4 Svensk psalm 176)

lördag 7 februari 2015

Kalle, kaviar och soppa på purjo



  Inviterade sonen och sonsambon på soppa, kokt på purjolök, potatis och kryddor. Mixad till lagom konsistens och så en skvätt grädde eller två för att förhöja den rätta kulinariska touchen
Dock avböjdes inbjudan med förevändning att de skulle fira en 30-åring. Så klart ett födelsedagsfirande av ett sådant slag går före en sopplunch hos mor och far.
  Erbjudandet står kvar. Därmed ligger purjolöken tillsammans med potatisen i kylskåpets låda avsedd för just grönsaker och rotfrukter och ska inmundigas i morgon är det bestämt.

  Minns själv när jag fyllde trettio år. Våra vänner kom utspökade till oigenkännlighet så som det var brukligt på den tiden. I alla fall var det brukligt i vår umgängeskrets. Kanske ett eget hittepå men roligt var det hur som helst.
  Med maken i spetsen hade släkten skramlat ihop till en flaggstång som jag hett och innerligt önskat mig. Flaggstången kom att bli en förbrukningsvara och det flaggades friskt när tillfälle gavs.
  Regler är till för att följas även flaggans tider för halning vilket vi ofta glömde så det hände att fanan vajade för vinden under några extra dagar innan den togs ner. Skedde dock inge repressalier i form av bötesfällningar så antagligen tog ingen någon större notis om att fanan hängde kvar under dygnets mörka timmar.

  Vi sålde gården med flaggstång och allt och plötsligt var det dags att fylla fyrtio. Högst på min önskelistas noteringar stod en flaggstång och proceduren upprepade sig. Denna gång var flaggstången lite högre och därmed aningen dyrare eftersom huset på den nya gården var större än huset på den gamla.

  Återigen sålde vi,  flyttade och jag fick ännu en flaggstång trots att det inte var någon bemärkelsedag. Stången är lika hög som den första jag fick och  när vi flaggar fladdrar den flaggan som tillhörde min allra första flaggstång. Jag hade sparat den som ett nostalgiskt minne och när vi för första gången ånyo hissade den stod jag bredvid och grät en skvätt.
  Sedan den dag jag fyllde trettio år har jag fått vara med om att uppleva inte mindre än tre flaggstångsresningar. Få förunnat.

  Nu står jag framför endast några skälvande veckor inför inträdet in i mitt sextionde år. Någon flaggstång lär jag väl inte få eftersom vi redan har en.
  Känslan är att jag nu nog börjar bli gammal. Lika gammal som Kalles kaviar. Fast ett år yngre. Kalles kaviar lanserades 1954. Många är vi som klämt åt om Carl Ameln.
Samma år som jag föddes hade en miljon kaviartuber tömts och innehållet dekorerats som smörgåspålägg. Åtskilliga klämningar har skett sedan dess.

  Känns rätt gött att bli lite äldre. Gör mig inte så stora bekymmer om mitt leverne längre. Tar dagen som den kommer. Skiter dessutom fullständigt i vad folk tänker, säger och tycker om mig. Tar inga onödiga konflikter så som jag gjorde förr. Då när jag till varje pris skulle ha rätt i och om allt. När jag obarmhärtigt stred för min sak.
  Jag låter heller ingen längre få trampa på mig. Törs säga ifrån till vem det än må vara. Låter andra strida och tycka. Slösa bort sin energi bäst de vill. Jag går min egen väg och tycker det är lugnt och behagligt.
  Det kan unna mig utan att ha dåligt samvete. Vet inte heller hur länge jag får vandra omkring här på jorden.  Bäst att njuta medan tid är.



fredag 6 februari 2015

Bondetåget och en söt prinsessa


 Det droppar från taken idag. Att påstå att det är dagsmeja är aningen överdrivet men faktum är att det börjar närma sig vår i vilket fall som helst. 
 Ännu är vårt lilla hus med tillhörande skrivarstuga inbäddade i vitt och isen ligger under snötäcket på sjön. Några fiskare har jag inte sett till, kanske isen är för svag att beträda även för den modigaste pimplare. Jag tänker i alla fall inte riskera livhanken genom att testa hållbarheten.

 Två feta duvor kom flaxande från skogen och landade tungt på marken under fågelbordet. Småfåglarna flög skräckslagna omkring, satte sig tillrätta på grenarna i den närbelägna tallen och hade överläggning. Beslutet togs att inkräktarna skulle få hålla på bäst de ville, de blev väl mätta vad tiden led och sedan var det fritt fram igen för de ordinarie matgästerna.

  De små fåglarna var upproriska men vågade sig inte på annat än vaga protester. Att protestera mot  orättvisor är annars ett bra sätt att uttrycka sitt missnöje i hopp om förbättring.
  Den 6 februari 1914 gick det stora bondetåget av stapeln under ledning av grosshandlare Frykberg.
Initiativet var taget av hemmansägare Uno Nyberg från gården Långtora och han uppmanade Upplandsbönderna att haka på.
 Över trettiotusen människor tågade mot den kungliga huvudstaden där konungen Gustaf V stod med sin kungastab på en för dagen upphöjd estrad och väntade in skaran.
 Missnöjet låg i att i den historiskt farliga tiden var det säkrast att herr kung lättade på plånboken och halade fram lite kosing så det gagnade både här och flotta.
 Därefter fick kungen ett baner av Sveriges kvinnor och i största samförstånd stämda alla in i "Du gamla, du fria" och avslutade det hela med "Vår Gud är oss en väldig borg".
 Liberaler och socialdemokrater svarade genast med en motreaktion och gick i samlad trupp för att stödja regeringen Staaf som sedermera avgick på grund av konungens ingripande och den efterföljande krisen.

 Så gick det till på den tiden mellan kung och fosterland. 
Idag får lillsessan på nöten för att hon inte ägnar media tillräckligt mycket uppmärksamhet när hon gästar sitt tilldelade landskap. Det blir inga ställda frågor med svar om hennes graviditet fortlöper som den ska och hur maken trivs i den svenska vinterkylan. Hon nöjer sig enkom med att vinka och se glad ut. Vilket tydligen är bevis på bristande kunglig uppfostran. Säger media, inte jag!

 Söt är hon i alla fall, prinsessan. Maken hennes ser däremot  mest sur ut. Han kanske har glömt att trä på sig långkalsongerna under de välpressade byxorna. Kyla om benen kan få vem som helst att se tillbakadragen ut. Men han vänjer sig väl vid klimatet när han bott här ett tag. Om han får uppehållstillstånd vill säga. Det är inte helt säkert...

torsdag 5 februari 2015

Städdag och den otrogna pastorn


Varje torsdag morgon, om inte något oförutsett händer, åker maken och jag hem till dottern och städar deras hus. När familjen kommer hem har de skinande rent och tacksamheten över vår insats haglar.
-Va?! säger några. Eller kanske inte säger något rent ut men det märks att tankarna fladdrar hos somliga.
"Städa åt sina barn, skulle jag aldrig göra" ser jag att blickarna talar.
Men varför inte? Vi är friherre och friherrinna nu och förvaltar tiden åt både roliga och nyttiga saker. Som att underlätta för hårt arbetande föräldrar så att de kan ägna sig åt sina småtvillingar och deras storasyster då de är befriade från arbete. Istället för att städa bort fritiden kan de till exempel åka till Glansgruvan och grilla korv med barnen. Det kommer tider då vi behöver barnens hjälp och de får återgälda det vi gör åt dem idag när de behöver det som bäst. Som att bli vi får bli matade med läckra bakverk på äldreboendet, inköp av stödstrumpor och få tånaglarna putsade. Bra exempel tycker jag själv.

Folk bekymrar sig så mycket över andras liv och leverne. Slösar energi på att älta oförrätter som vi inte har något med att göra. Offentligt dessutom. Det finns inga moraliska gränser.
Nu är det pastorn i Livets ord som står i skottgluggen. Han som varit otrogen och flyttat från Sverige för att tumla runt med älskarinnan i främmande land.
Uthängd i media med bild och allt. Journalistens välformulerade text om hela den snaskiga affären. Församlingens 3000 medlemmar är i svår chock. Tror jag det. Vilken snuskgubbe som kärat ner sig i någon annan och lämnar fru och barn i sticket. Går inte att bli annat än chockad! Det är ju inte ens mänskligt.
En manlig församlingsmedlem garanterar att han aldrig någonsin vistas i ett rum med en kvinna utan att ha någon annan med sig som förkläde. Då undrar jag stilla, vad har den manliga församlingsmedlemmen för dolda tankar om det motsatta könet?

Pastorns fru och de gemensamma barnen, vad tycker de om att se make och far avbildad i tidningen under rubriken Pastor i Livets ord var otrogen. Känner de en glädje i att Uppsala och övriga delar av landet nu får veta vilken ynkrygg han är den kristna förkunnaren. För kristna förkunnare ska naturligtvis inte ha rätten att göra fel. De ska föregå med gott exempel. Därför ska de hängas ut till allmän beskådan. Det är inte mer än rätt åt den förtappade pastorn.
Nu kan alla se att här kommer den bedragna frun och de stackars barnen. Många blickar kommer att falla på de trasiga resterna av det som återstår av familjen. Som om det inte räcker med att de blivit grundlurade av den de litat på.

Nej det finns inga moraliska gränser. Inte åt ett enda håll. Och vi fortsätter att slaska i oss av andras olycka. Skaka på våra huvuden. För själva står vi utan skuld. Så länge vi inte blir upptäckta vill säga.


onsdag 4 februari 2015

Dotterns kaftan och en smutsig matta


Har kommit till mitten av veckan. Onsdag, lillördag. Kom på att jag faktiskt inte kört på några barnbarn åt något håll på flera dagar nu. Känns lite ovant måste jag tillstå eftersom det nu mer hör till en av mina huvudsakliga sysslor.

Däremot har jag fått förtroendet att köra runt på dotterns kaftan. Visserligen bara in till Norrköping för en uppfriskande tvätt i stadens tvättinrättning för kläder. Eller outfit som klädesplagg kallas så modernt nu för tiden.

Idag var det dags att hämta den prästerliga utstyrseln enligt den rosa lappen jag fick när den lämnades in. Tänkte att det är bäst att göra som det står på lappen eftersom jag hyser stor respekt för damen som tar hand om andras smutsiga byk.
Anledningen till denna respekt uppkom då jag skickade maken till henne med en smutsig matta som legat ute i vårt förråd under en längre tid. Snyggt hoprullad stuvade han in den i sin bil och for mot staden.
Jag gladde mig åt att få en ren och fin matta eftersom det skulle bli en storhelg av något slag och jag ville göra lite extra fint här hemma.
Det dröjde inte länga innan både maken och mattan kom hem i retur. Damen vägrade att ta mot mattan eftersom den var smutsig.
Både maken och jag kände att vi var naiva som trodde att en tvättinrättning var ämnat för just persedlar som är i behov av tvätt.
Maken berättade lite skamset för mig att precis vid mattöverlämningen ramlade det ut råttbajs och hamnade på disken mellan honom och tvätterskan. Varpå hon gav upp ett ramaskri och motade ut maken och den av råttor besudlade mattan.

Nu stod jag alltså framför den omuntra tvättdamen för att hämta dotterns kaftan.
Hon knäppte på strömbrytaren och klädställningen rasslade igång med nytvättade kläder prydligt inplastade och upphängde på ståltrådsgalgar.
Varv efter varv gick ställningen runt utan att kaftanen blev synlig. Tvätterskan studerade då och då siffrorna på den rosa lappen medan en bekymmersrynka började visa sig i pannan, strax ovanför ögonbrynen.

Även jag kände en oro i magtrakten. Kaftaner kastar man inte omkring med hur som helst. Dessa plagg ska behandlas med respekt blev min spontana tanke.
Diskret knäppte jag händerna och stirrade upp mot det vitmålade taket där ångan från strykjärnen låg som en slöja. Bad en bön om att kaftanen skulle dyka upp och om det i den, Gud förbjude, händelse att någon annan fått en kaftan istället för en svart helt vanlig och ordinär kappa så måtte det åtminstone vara en kristen som nu stövlar omkring i den och känner sig fin.

Tvätterskan spände ögonen i mig och jag kände hur jag krympte en smula.
-Hur ser den där koftan egentligen ut och vad har den för färg? frågade hon med den barskhet i rösten som en människa i trängt läge besitter.
-Det är ingen kofta, det är en svart kaftan. Som en lång kappa ungefär, svarade jag. En sån som präster klär sig i vid begravningar, la jag till för säkerhets skull.

Plötsligt som genom ett under trädde dotterns kaftan fram på den snurrande ställningen. Tvätterskan krökte överläppen i ett försök att le och ur hennes ögon kunde jag utläsa:

Det ser du, på det här tvätteriet håller vi ordning på kundernas kläder!

tisdag 3 februari 2015

Rattmuff och en varm säng


Kallt när jag i morse klev ut genom ytterdörren och sopade trappan ren från nyfallen snö. Nästan som i Sibirien. Bilen helt översnöad och inte hittade jag den kombinerade isskrapan/bilborsten heller. Antagligen är sonen den skyldige för jag såg att han hade den sist när han var här. Till sin egen bil.

När jag körde in mot staden frös jag om händerna när jag höll i ratten. Funderar om jag skulle ta och köpa mig en rattmuff. Eller kanske får jag en töntstämpel i pannan om jag utrustar bilratten med en mjuk päls? Det kanske finns leopardmönstrade muffar. Kvinnor i min ålder gillar ju leopard har jag sett på stan. Jag får fundera ett tag till innan jag bestämmer mig för en muff.

Hade stämt möte med en man utanför Matteusgården. Klockan 13.00 skulle vi träffas. Jag var där tio minuter före utsatt klockslag. Frös som en hund som gör sina naturliga behov i en kall snödriva. Är glad att jag inte är en hund och måste bajsa i snön.

Jag trampade med fötterna för att hålla värmen. Minuterna segade sig fram. Vantarna låg blöta i min bil eftersom jag inte hittade den förbaskade borsten utan fick frigöra bilen från snö med händerna.
Gick nedför trapporna som ledde till lokalen vi skulle vara under intervjun. Ryckte i dörren bara för att konstatera att den var låst. Ett fläktuttag bredvid dörren blåste ut en illaluktande värmestråle och jag ställde mig under den för att få upp lite kroppslig värme.

Så kom äntligen mannen. Rejäl toppluva och fodrade skinnhandskar. Han låste upp dörren och vi steg in i värmen. Dit där tiggarna går om kvällarna. De som sitter ute på gatorna hela dagarna. Med sina solkiga pappersmuggar och ber: Please, give me some money.

Härbärget i Matteusgården. Där det finns varm soppa och bröd. Kaffe och te. Varma sängar med tjocka täcken och randiga påslakan. EU-medborgarnas hemvist i den kalla vinternatten.

Jag frös inte lika mycket när jag åkte hem. Köpte med två bakelser från Sockerbagaren. Inga semlor utan bakelser. För att fira maken och mig. Varken födelsedag eller bröllopsdag. Bara för att fira oss två. En helt vanlig tisdag.


måndag 2 februari 2015

Kreativa konstnärer och glass på Visingsö


Vänder blad i min väggalmanacka ute i skrivarboden. Två glada småtvillingar tittar ner på mig, uppfångade genom kamerans lins och överförda på papper. De är kreativa konstnärer båda två. Lite alster på det vita pappersarket medan det mesta av färgen fastnat i ansiktet.
Deras storasyster har hamnat hos kusinerna stortvillingarna och hänger på köksväggen. De äter glass på Visingsö. En tvilling klämmer på storkusinens glass för att kontrollera produktens hållfasthet.

2 februari. Kallt ute men varmt inne. Bilen totalt igenisad men nu uppvärmd och klar efter sonens körtur med stortvillingarna till dagis. Hans egen bil var för dagen inte öppningsbar men min utlåningsbar. Barnstolarna redan monterade så det blev inget extra mickel på morgonkvisten. Och jag fick en färdiguppvärmd bil när jag om en stund ska åka in till staden och besöka LRF konsult för att göra ett reportage huruvida lantbrukarna ser på årets ekonomiska läge.

1989 dagens dato kraschlandade det enda exemplaret av JAS 39 Gripen vid en provflygning. Då var vår yngsta dotter blott 13 dagar gammal och lyckligt ovetande om världen. Endast hängiven bröstmjölksätare, i behov av sömn och annan omvårdnad.
Mycket har hänt och förändrats i världen sedan dess.

Som till exempel att ICA-Stig har tagit en välbehövlig pension efter 13 år och 512 filmer. Spänningen har varit näst intill outhärdlig! Vem blir ersättaren? Loa Falkman visade det sig. GammelStig klädde av sig kavajen och nyStig klädde på sig den. Aningen för stor i passformen den ärvda kavajen konstaterade personalen och återgick till sitt.
Nu spörs det om nyStig kan axla manteln och känna sig som en värdig ersättare. Mig kvittar det lika, är inte det minsta intresserad även om jag gillar just den reklamen och själv handlar på vår lokala Ica-affär.

Om jag backar från denna historiska Icapetitess ser jag att igår, den 1 februari, föddes Therese "Rosi" Bradl. Som vuxen såg hon ut som vilken trevlig kvinna som helst. Men hon hade ett mörkt och sedermera beryktat "yrke" som fångvaktare i Ravensbrück, Auschwitz-Birkenau och Dachau samt några fler koncentrationläger. Hon valde aktivt ut vilka kvinnor och barn som inte skulle gasas ihjäl och vilka som skulle få leva vidare tills svält och sjukdomar tog deras liv.
Hon greps av amerikanska soldater den 29 augusti 1945 och dömdes till döden den 28 januari 1948.

Den gamle ICA-Stig kommer att glömmas efter tid. Helt naturligt. Men det fruktansvärda som hände då och det fruktansvärda som händer nu får aldrig glömmas eller förträngas. Det är viktiga dåtida och viktiga nutida händelser som påminner om att människan var och antagligen alltid kommer att förbli påverkbara av makter som har ett enda uppsåt. Att döda.


söndag 1 februari 2015

En annalkande födelsedag och ett glas rött

E

Läget håller sakta men säkert på att stabilisera sig. Så pass att maken efter frukost drog på sig termobyxor och gav sig ut för att skotta lite snö på gårdsplanen.  För att undvika gröt i huvudet och få en bättre syresättning i blodet meddelade han mig när jag ängsligt försökte avstyra projektet snöskottning. Ja han är ju en vuxen människa och kan själv bedöma sin situation. Dessutom en gammal bonde och de brukar vara av segt virke och knäar inte för ett par dagars sjukhusvistelse med dropp direkt in i blodomloppet.
Nu återstår bara lite finlir och återbesök hos läkaren så ska väl den här dramatiken ha lagt sig, förhoppningsvis.

Äntligen är vi inne i februari. Den långa januari månad är över och vi kan börja urskilja ljuset. Min födelsedag närmar sig och det kanske förväntas firande med pompa och ståt. Det är ju jämt delbart, delar man det med två återstår trettio och helst av allt skulle jag önska mig ett 30-årskalas för då hade jag mycket med tid framför mig. Men nu är är det bara att gilla läget och hoppas på att jag hinner med att fylla år några fler gånger till.
Något kalas i ordets rätta bemärkelse har jag avstyrt. Istället tar vi med oss barn och barnbarn till Skavsta flygplats och åker till en något varmare del av jordklotet. Mycket möjligt att jag dricker ett glas rött när vi är på plast och ställe för att hedrar min moder och fader att de gett mig livet.

På tal om alkoholhaltiga drycker. Spritbussen blev i går kväll stoppad vid Herrbeta på E4:an. Mycket försmädligt eftersom busschauffören fick ta på sig hela skulden när passagerarna endast höll sin lovliga ranson av starkvaror i ett varsamt grepp när länsvakthavande polisbefäl stack in huvudet i bussen.
Kvar på den överblivna kartan fanns 20 flak starköl och 400 flaskor sprit som ingen ville ha något att göra med. Återstod då bara för busschaffisen att bära hundhuvudet och som nu är misstänkt för smuggelbrott. Det kan bli jobbigt för den som har ansvar för både framförandet av fordonet och passagerarna. Fängelsestraff är att vänta medan bussbolaget kan se fram mot en företagsbot om det anses att spritsmuggling varit en del av näringsverksamheten. Det kan bli en dyr historia att köra resenärer till Tyskland.

Själv har jag för övrigt avsagt mig min roll som busschaufför trots att jag i ett svagt ögonblick lovade att vara behjälplig om det behövdes. Dock inga resor till Tyskland utan på sin höjd till Ullared, Stockholm eller Oxelösund. Samt se till att skolbarn kommer till och från plugget.
Min pensionärstillvaro, trots att jag är långt från en riktig pensionär, har satt stopp för mer aktiviteter än de jag redan har. Jag har alltid funderat över vad pensionärer egentligen sysslar med eftersom de aldrig har tid över till annat än att vara pensionär. Nu vet jag. Uppdragen hopar sig så till den milda grad att jag fått säga ifrån. Inte bara till bussbolaget utan även till annat som jag finner mindre viktig i min tillvaro.

Måste ju orka ända fram till 65-årsstrecket, för tjyven! Samt göra allt det där som bara är roligt. Det var ju därför vi sålde företaget, i annat fall hade jag kunnat fortsätta att jobba tills jag själv stupat av utmattning.