Summa sidvisningar

tisdag 30 juni 2015

Blodbussen och astronauternas blöjbyxor


Så har jag då gjort vandringen i minnenas kvarter. I min hand höll jag en liten hand tillhörande småtvillingarnas storasyster. Vi vandrade genom Norrköpings gamla industrilandskap. Pausade med pannkakor, sylt och grädde i Arbetets museums café. Gick därefter de sju våningarna upp i byggnaden och konstaterade att EWK:s teckningar hänger kvar men att Mumintrollen flyttat. Till Finland där de hör hemma antagligen.

I Motala ström hade någon kastat ner en cykel. Ett stackars krake som kanske tröttnat på att bli åthutad när när denne någon med dödsförakt kastat sig över något övergångsställe ämnat åt fotfolket. Eller kanske en lånecykel där lättjan talat och det var enklare att hiva ekipaget i strömmen än att återbörda den till dess rättmätige ägare.

Inga laxar såg vi som hoppade i strömmen men kikade in i ett kontor där det stod ett glas med vatten och ett rött äpple bland alla papper. Blodbussen var parkerad vid Turistbyrån. Vi stannade och dividerade huruvida vi skulle lämna ifrån oss en skvätt blod men kom till den slutsatsen att vi sparar på dropparna till ett annat tillfälle och gick istället in till astronauternas utställning. Där fick vi se månbilen som fortfarande hade måndamm på stänkskärmarna. I en monter tittade vi på astronauternas blöja som liknade vadderade kalsonger. Var rörande överens om att vi aldrig vill bli månfarare om vi var tvungna att rusta oss med dylika underställ.

Visualiseringscentret bjöd på filmföreställning i domen. Utplåningen av dinosaurierna stod på programmet. En välgjord film som gav upphov till skrik och kramande händer. Det var åldersgräns för besökarna. Fem år fyllda, annars inget inträde i salen. Flickungen uppmanades av mig att tydligt uppge sin ålder på fem år om någon frågade. Hon ställde sig tveksam. Hon fyller först i oktober men övade sig lydigt och svarade rätt när jag frågade. När vi närmade oss biljettriverskan svek modet och jag fick i den händelse att åldern kom på tal uppgift att lämna den upplysningen.

Torra spindlar i cafeterians mellanfönster. Festis och hallongrottor. Hänglås som älskande par satt fast på broarnas räcken. Ett bevis för att kärleken är evig. Kanske fler hänglås satts dit av samma personer. Vad vet jag. Bara att kärleken består men föremålen växlar. För vissa.

Vandringen i minnenas kvarter blev en lyckad vandring. Den blev till vår vandring, småtvillingarnas storasyster och min. 
På dagis väntade stortvillingarna. När vi körde hem öppnade sig himlen och regnet motade undan den strålande sol som följt oss på vår dagsvandring mellan strömmade vatten, blodbussen, ett rött äpple på ett kontorsbord, astronauternas blöjbyxor, torra spindlar och döda urtidsdjur.

Det finns dagar som har extra mycket guld i kanterna.



måndag 29 juni 2015

Spänna muskler och åka upp eller ner


Dagen har gått åt till att förflytta mig runt med bil. Först till grannkommunen där jag fick lära mig Passion för livet över en kopp kaffe och hembakad muffins.
Innebörden i detta är att inget behöver förändras bara för att en människa blir gammal. Bara förutsättningarna förändras. Men genom att sitta på en stol och i lagom doser spänna musklerna ökar det livskvalitén. Klarar en hundratvååring. Knyta handen och spänna överarmsmuskeln.
Gör man det dessutom tillsammans med andra blir det en gemytlig samvaro. Som pricken över i ska det drickas kaffe. Och äta muffins.

"Allt går om men det gäller att ha de rätta förutsättningarna", sa muskelspännarmannen och blinkade i ögat mot sin hustru. Hon nickade och lät meddela att hon behövde gå och vila en liten stund.
Vi fortsatte vårt samtal, sörplade kaffe och tuggade muffins medan frugan lade sig under pläden.

Nästa stopp blev dagis i vår kommun där sonsambon mötte upp och vi kopplade in stortvillingarna i bilbarnstolarna för vidare hemfärd. Vi har inte setts på en vecka, tvillingarna och jag. Därmed hade vi mycket att dryfta.

När jag lastat ur mina passagerare och lånehunden fortsatte jag till nästa event. Även det gick i ålderdomens tecken. 93-årige Nisse berättade om sitt leverne från den dag han föddes. Jag tror att han tillhör den kategorin som spänner muskler mest varje dag. Deras fäder också på den tid det begav sig. Det föddes en hel busslast år 1923. Uteslutande gossar vilket visade sig tydligt när det var dags för mönstring. Midsommarafton 1922 var en lyckosam afton.

När jag körde hemåt efter väl utfört arbete funderade jag på det där med att resa utöver tjänstens vägnar. Att vi är många som reser i jämförelse när jag var barn. Det är lätt och okomplicerat. Vi behöver inte ens bege oss till en resebyrå utan kan sitta hemma med laptopen i knät, en knapptryckning och plötsligt befinner sig resebiljetten i mobilen. Fantastiskt!

När jag drev begravningsbyrå kom en man inklivande genom dörren. Han tittade sig omkring och såg aningen förvirrad ut. Jag frågade honom om jag kunde hjälpa till med något när han ställde sig framför mig vid receptionsdisken.
Han ville köpa en biljett, sa han för han skulle ut och resa.
Min ambition var att på min begravningsbyrå skulle vi vara behjälpliga med allt som efterfrågades.
Så jag sporde vart han ville resa. Om det önskades en neråtfärd eller en uppåtfärd.
Han stirrade på mig en lång stund, såg olycklig ut och undrade vad jag menade.
"Ja detta är en begravningsbyrå så du måste berätta för mig om du vill uppåt eller neråt", svarade jag och log som bara en begravningsentreprenör kan le.

Mannen bleknade och backade ut från kontoret. Jag såg honom aldrig mer igen. Men jag undrar än idag vart han egentligen ville resa. Och hoppas från djupet av mitt hjärta att han fick en trevlig tur.


söndag 28 juni 2015

Befruktning i Hjo och jazz i Aneby


Äntligen kunde vi bre våra mackor och sätta oss ute för att äta frukost. Om att ett sådant tillfälle ska äga rum måste temperaturmätarens visa många plusgrader samt solen hålla oss sällskap. Vilket var fallet denna morgon.
Våra närmaste grannar är av ett annat virke. Även i mitt tycke en råkall morgon går det att höra genom vegetationen hur de skramlar med porslinet där de sitter på sin altan och spisar.

Svalorna jobbar ihärdigt vidare med sitt nybygge. Vi låter dom hållas bäst de vill. Blåbären mognar och snart kan jag sitta på vårt altangolv med fötterna i blåbärsriset och fylla min korg. För att sedan baka en blåbärskaka. Eller koka sylt. Har i dagsläget inte bestämt hur resultatet efter bärplockningen ska mynna ut. Det beror alldeles på hur stor skörden blir.

Vi har funderat på att köra Vätternrundan. Sist vi gjorde det var år 1983. Ett längre stopp i Hjo visade resultat nio månader därefter så vi kanske passerar orten utan uppehåll denna gång. Nu väntar vi ett nytt barnbarn och får känna oss belåtna med det helt enkelt.
Men för att vara på den säkra sidan föreslog maken att vi kanske ska byta ut Vättern mot Sommen. Även det en riktig klassiker. Inte lika storslaget som Vätternrundan men vi är nöjda med det enkla.
Aneby ska visst ha en jazzklubb har jag hört och stundom bjuder de in på ångbåtsjazz ombord på Boxholm II. Svängiga toner på Sommen är inte helt fel.
Annars går det att boka boende med spa och massage i Tranås. Det är också ett alternativ.

Blir det nu äntligen sommar så kanske vi slopar hela resan och stannar hemma. Vi har jazzskivor i hyllan och sjö utanför tomten. Klämma på varandras muskler kan vi även det göra på hemmaplanen.
Färskpotatis och jordgubbar i landet och idag ska jag åka till vår lokale matvaruhandlare och köpa mycket med socker och jäst, förlåt jag menar naturligtvis citroner. Citroner! Flädern blommar för fullt, det ska bli saft så dryckjom kommer heller inte att fattas oss.

Semester har vi varje dag så inga aktiviteter utöver det ordinära måste hinnas med att pressas in i ett femveckors semesterschema. En tur till Söderköping för att avnjuta av en svinaktigt dyr glass där vi måste köa i närmare en timma innan vi blir hänvisade till vårt bord kan tänkas att vi tar oss för. Barnbarnen och jag. Maken nekar konstant att medverka i denna i hans tycke vansinniga glassutflykt. Även om han är mer begiven på glass än vad jag är så offrar han inte sin pensionärstid med att köa för de kalla läckerheterna.

Solen skiner, värmen är här och det är tid för njutning. I alla fall för dagen. Morgondagen kan ha något annat att erbjuda. Och snart får vi Värmlandsfrämmande. Då setter vi väl i trägård å drecker kaffi ôm dä int regner vill säje.





lördag 27 juni 2015

Wildfire och nercabbat


Som självvald pensionär har jag blivit en nattuggla och på morgonen långsovare. Tidigare har det varit tvärt om men nu har min livsföring fått ändrade vanor.

Vilket förbryllar ledarhunden som under helgen är lånehunden då hans matte med familj är i Uddevalla och festar runt på bröllop.
Klockan sex i morse ansåg hunden att det var dags för frukost och rastning, hans vana trogen från sitt normala hemförhållande. Där får småtvillingarna och deras storasyster fart på föräldrarna i arla morgonstund med den påföljd att även hunden har tidiga morgonvanor.
När jag iförd morgonrock och makens promenadskor, som var smidigast att sticka fötterna i, bajs- och kisspromenerade med hunden vid min sida bort mot skogsbrynen kände jag en tacksamhet över att inte vara hundägare. Alla morgonpromenader sker inte i en sådan ljuvlig morgon som dagens.
Vädret är strålande och i skrivandets stund tror jag på sommaren.

I Tunisien har det skett vansinnesdåd. Som på många andra platser i vår värld. Enda skillnaden är att nu är svenska turister livrädda. Kan jag förstå. Ty för svenska turister ska lugn och ro råda. Flygplan står i beredskap att forsla hem turisterna. Till tryggheten. Det är då en evinnerlig tur att det går att sätta människor i säkerhet. Med bekvämlig komfort och eventuellt en kopp kaffe och sandwich. Kostar visserligen en slant, men det kan vara värt den utgiften.
Inga rapporter har inkommit att någon svensk turist blivit dödad eller skadad. Vi kan andas ut.

En annan glädjande nyhet denna vackra dag då slutet av månaden närmar sig är att äntligen har Kolmårdens djurpark fått godkännande från mark- och miljödomstolen att det inte behövs någon detaljplan för att få bygga en nya attraktionen Wildfire. Norrköpings kommun har tidigare gett sin godkännande med påskrifter om bygglov. På grund av grannar och närboende till djurparken lämnat in en överklagan stoppades hela projektet och har under lång tid stötts och blötts i tjänstemännens mortlar.
Berg- och dalbana blir det då till slut och jag ser hoppfullt på situationen. Nu kanske Norrköpings kommun ger även oss bygglov till vårt inglasade uterum på 12 kvadratmeter. Tidigare har Norrköpings kommun avdelning bygglov ansett att vi klarar oss utmärkt bra utan något inglasat uterum även om inga grannar inkommit med sitt veto.

På Bråvalla fortgår konserterna i oförminskad styrka. Vi kan höra de taktfasta tonerna när de förs över Glans vatten och landar på baksidan av vårt hus. Svagt men ändå hörbart. På festivalområdet råder glädje och förtvivlan. Som alla andra år och som på alla andra större festivaler. Förra året slog dessutom blixten ner mitt i folkhopen med förödande konsekvenser men i år finns ingen varm luft som möter den kalla så risken är minimal för åskoväder.

Idag tar vi oss en tur till grannkommunen. Där råder det rockabillystämning i Bruksparken med cruiser bilutställning. Amerikanska bilar. En sådan som vi är sugna på att köpa oss, maken och jag. En vacker dag kanske vi slår till och kommer glidande i Blacka. Nercabbat. Det vore grejer det!



fredag 26 juni 2015

Svettigt duntäcke och nya skor



Festligheterna avlöser varandra. Makens bror med fru har vi vinkat av med löfte om återseende i augusti vid den stora släktträffen som ska gå av stapeln innan de återvänder hem till sitt i Frankrike.

Idag var det dags att inmundiga treårstårta. Småtvillingarna har bemärkelsedag. Två små flickor på uppväxt bredvid sin storasyster som egentligen inte är så stor sina snart fem år till trots.
Mycket har de kvar att lära. Många fallgropar får de ta låga kliv över innan allt är till ända.
Hela livet är en enda lång lärostig med otaliga krökar och stickspår. Det gäller att inte gå vilse eller tappa fotfästet.

Sommaren var het och varm när de gjorde sitt intåg i vår värld. Förlossningen höll på att gå av stapeln på parkeringsplatsen utanför Skärkind kyrka. Vad passar väl bättre än att en havande präst föder sina barn utanför Guds hus?!
Ambulanser med tillhörande personal och barnmorska tillkallades av säkerhetsskäl. De höll sina händer över hålet medan jag fick till uppgift att hämta den blivande storasystern på dagis samt låsa in den födande familjens höns i skydd för kringstrykande rävar.

Små och ganska ynkliga kom de innan någon riktigt hann förstå vad som egentligen hände. Inte ens barnaföderskan hängde med i svängarna och samtliga inblandade kunde dra en suck av lättnad över att allt gick smidigt till väga. Små men friska barn samt att inga suturer behövde fästas.

Den minsta av de små höll inte värmen efter ordning och föräldrarna turades om då de återvänt hem efter färden med att ligga under tjocka duntäcken med barnet på bröstet. Större delen av den varma sommaren. Det året hördes ingen klagolåt om att de frös trots att det var mitt i sommaren...

I går var jag med de tre flickorna och deras mamma till Boogie Nights. Där det säljs rockabillyklänningar. De ämnade ekipera sig inför bröllopet de ska gästa under helgen.
Som riktiga nostalgiflickor från 50-talet åkte de sedan hem i min helt ordinära bil utan amerikanskt stuk.

Nu är hela familjen på väg till Uddevalla. Jag släpper inte tanken fri. Men har ändå bett om ett sms när de kliver ur bilen i hjärtat av Bohuslän. Med en information hur det gick i stoppet i Jönköping. Om de hittade några fina skor som passar till deras nya klänningar.

Jag kommer att fundera över det ända till det plingar till i min telefon och jag får ett sms. Först då kan jag känna mig lugn.

torsdag 25 juni 2015

Blodig mjölk och blåbär i fåtöljen



Vi har plötsligt fått en privat väderstation vid vår altan.
Ladusvalorna som för några dagar sedan dök upp har beslutat sig för att stanna vid vårt hus för att själva sätta bo på vardagsrumsfönstrets fönsterbleck.
Nu kan vi titta om de flyger högt eller lågt och på så vis få reda på om det ska bli bra väder eller inte.
De flyger lågt, svalorna. Föga förvånande. Inte förväntar vi oss heller att de ska stiga högt mot skyn, de kommer att flyga lågt den resterande tiden av sommaren. Det är min fasta övertygelse trots att Aftonbladet lovar att värmen är på gång.

Det är med blandade känslor vi följer parets byggnation. Även en undran om det egentligen står helt rätt till smyger sig in. Deras bo borde väl ha varit klart för länge sedan? Äggen lagda och ungarna framkläckta. Något måste ha skett som orsakar bobygge vid den här tidpunkten av sommaren.

Valet av boplats är för oss en aning besvärande. Inser att vi kommer att få altanen och fönsterrutan nerskitade om fåglarna beslutar sig för att stanna efter avslutat arbete.
Det sägs att rivs ett svalbo kommer korna att släppa från sig blodig mjölk och hönsen sluta värpa. Nu har vi varken kor eller höns längre så för den skull har vi inga betänkligheter att lägga deras bo i ruiner.
Vi har dock av moraliska skäl inte hjärta att riva det påbörjade bygget. Svalor är fina och trevliga fåglar och vi känner oss en smula hedrade att de valt att dela boplats med oss.
Ett kort rådslag mellan maken och mig har avslutats och vi klubbade enhälligt beslutet att svalorna får stanna om det behagar dem.
En viss omorganisation måste därmed vidtagas. Som att flytta undan dynlådan som står precis nedanför fönstret. Samt att ha fönstertvättsattiraljerna lättillgängliga.

De retsamma skatorna som härjat bland befolkningen på vår väg har däremot helt spårlöst försvunnit Till glädje för somliga medan andra sörjer dem djupt.
En skata hittade skjuten vid våra postlådor och misstänksamheten började sprida sig i området. Vem av oss var dräparen? I vårt hushåll finns inga skjutvapen av något slag så vi blev omgående frikända.
Maken saknar skatorna. Jag står delvis på motståndarnas sida även om skator är ganska trevliga att beskåda där de hoppar omkring på gräsmattan.
Förra året travade en av de retsamma djuren helt fräckt in i vårt vardagsrum. Åt upp våra salta nötter som stod i en skål på bordet. Plockade sedan ur samtliga värmeljus ur ljuslytorna och avslutade besöket med att släppa från sig blåbär som passerat tarmsystemet. I våra fåtöljer.
Dessutom väcktes vi varje morgon i ottan av deras klampande på taket ovanför vårt sovrum. Skator kan verkligen klampa rejält.

Då håller jag mer på våra nya hyresgäster. De ska känna sig välkomna trots att det medför en hel del merarbete för uthyrarna. Vi håller tummarna för att byggnationen går efter ritningarna, ägg blir lagda och små ladusvalor så småningom kommer att titta fram över boets kant.



tisdag 23 juni 2015

Drömmar och mycket smör


"Hör du kyrkklockorna," frågade maken när vi vaknade i morse. Jag lyssnade en stund och kunde konstatera att allt var tyst och stilla. Inga klockor som klämtade över området.

Maken erkände att han tydligen misslyckats med sitt uppdrag. Att dra igång klockspelet trots att han bemödat sig med att klättra alla trappor upp till tornet där klockorna sitter.

Själv hade jag egna bekymmer. Osämjan mellan mig och småtvillingarna och deras systers mamma var påtagligt besvärande. Hon skulle bege sig på en konsert där ABBA uppträdde och jag hade fått till uppgift att köra henne dit. Tyvärr fanns ingen som kunde passa barnen. Morfar satt ju i kyrktornet och försökte få fart på klockorna medan barnens far var på sitt arbete. Därmed fick ungarna klara sig själva helt på egen hand, resonerade deras mor. Vilket jag motsatte mig strängt och hetsiga ordväxlingar uppstod.

Morgonen innan var det lika besvärligt. Då skulle vi anlita en bekant att passa vår katt. Att vi inte längre är kattägare sedan några år tillbaka stökade till situationen. Kattvakten kom på sin cykel. Han hade trampat många mil och irriterade sig över att ingen katt fanns att tillgå i vårt hus. Enligt mig en obetydlig petitess och inget att bråka om.

Vissa drömmar som stökat runt i hjärnan är svåra att ruska av sig. Ofta svävar jag mellan dröm och verklighet en stund efter uppvaknandet. När jag var begravningsentreprenör kunde jag drömma att jag missat något viktigt inför en kommande begravning. Till exempel att huvudpersonen som rörde själva akten inte fanns  på plats. Inte heller visste jag vart denne någon tagit vägen. Skärrad och sömndrucken satte jag mig upp och började fundera ut om det möjligtvis fanns någon reservplan. Just i sådana uppkomna situationer finns det sällan någon reservplan. Av många olika orsaker.
Nu lyckades jag alltid och personligen se till att huvudpersonen låg där den skulle ligga så där kände jag mig alltid totalt lugn. När jag befann mig i vaket tillstånd, vill säga.

Många är de som forskat på drömmar. Olika teorier har kommit fram ur vårt sovande tillstånd där verkliga situationer vävt samman med det osanna. Vissa hävdar att drömmen är en träning inför verkliga situationer som kan uppstå. Eller att det är ett sätt för oss att bearbeta händelser som vi varit med om.

Vissa drömmar är trevliga, andra rent av hemska och lämnar efter sig en olustkänsla. Så finns det de där smuliga drömmarna. Som min svärmor var en mästare på att baka. Mycket smör och perfekt gräddade blev det till de mest perfekta kakor som smälte i munnen och efterlämnade en söt och god smak.  Inga mardrömmar med andra ord.


måndag 22 juni 2015

Mineralvatten och en grävmaskin


Vår doftande rosbuske dignar av blommor. Skönhet förenat med bevis på livets förgänglighet. Blombladen lossnar och faller i drivor ner på gräsmattan medan knoppar vecklar ut nya oförstörda och skänker betraktaren en stunds hänförd njutning.

Det eviga kretsloppet. Vi föds, dör, nya liv spirar och tar vid där det gamla slutar.

Förväntan inför vårt nya barnbarns födelse växer i takt med den växande magen. Det är långt till september då det är dags. Men ändå är tiden så kort. Allt för kort.

Småtvillingarna fyller tre år på fredag. Deras storasyster fyller snart fem och stortvillingarna fyra. Precis när de senares syskon ska träda in i denna orosfyllda värld. Jag bävar trots glädjen.

...och den ljusnande framtid är vår...

Min egen framtid då? Hur ljus är den egentligen? Jag känner efter. Inga krämpor som gör sig påminda. Enda besvären är mina händer där fingrarna konstant värker. En världslig sak i det stora sammanhanget. Arbetsskada, osäkert, ålderdomssymptom, mer troligt.
Kan tänkas att någon sjukdom ligger där inne i kroppen och väntar på att blossa upp. Inget jag gör mig bekymmer om för tillfället.
Däremot bekymrar jag mig om jag plötsligt inte kan ta vara på mig själv. Hamnar i beroendeställning hos någon som utför min dagliga vård för att varje månad kvittera ut sin lön.
Tänk om denne någon inte tycker om mig! Som suckar djupt varje gång jag ropar efter min mamma.
Som föser mig tillbaka till mitt rum när jag stapplande går mot utgången för att åka hem.

När jag var ung jobbade jag på det som då hette ålderdomshem. Där åldringar låg och väntade på sin hädanfärd.
En sängliggande kvinna var i behov av att få blöjan bytt. Jag var ung och ambitiös. Kände efter att tvättvattnet var lagom varmt, gnuggade den landstingstvättade frottéhandduken så den skulle vara mjuk och ämnade vika undan täcket med lugna rörelser. Kvinnan jämrade sig och famlade med sina händer.
Min kollega som jag jobbade ihop med hade varit med länge och var garvad. Hon ansåg att jag pjoskade i onödan. Tiden var knapp. Mycket skulle uträttas. Varpå hon tog flaskan med mineralvatten som stod på bordet bredvid den gamla kvinnan och hällde ut innehållet precis där jag hade tänkt tvätta med tvättlapp.
Tyst stod jag bredvid och tittade på medan hon gnodde runt med en avriven bit toalettpapper.
Då fanns det ingen jag kunde skvallra för. Ingen hade heller lyssnat på en ung flicksnärta. Lex Maria var ännu inte uppfunnet. Hade jag haft mod och kurage kanske det hade blivit en Lex Carina av händelsen. Men jag stod bara tyst bredvid och tittade på.

Den där händelsen har följt mig sedan dess. Det var då jag skapade en rädsla över att inte vara i stånd till att ta hand om mig själv.

I morse när jag kom ut på trappan kom två hussvalor och flög runt mitt huvud. De var så nära mig att jag nästan kunde sträcka ut handen och röra vid dem. Jag ropade på maken för att han skulle komma ut och titta. Fåglarna blev inte rädda trots att jag fick ropa flera gånger. De cirklade runt mig i små lustiga svängar.
Jag var tvungen att ringa min mamma och berätta om svalorna. Hon gillar sånt där. Min mamma. Som längtar efter min pappa. Så fort tillfälle ges går hon den korta promenaden till minneslunden och pratar med honom. Säger att hon snart kommer till honom, där han är.

Vår rosbusken blommar våldsamt. Och runt huset flyger två svalor. Själv funderar jag över livets förgänglighet. Tar en slurk kaffelatte och undrar om våra barn också tänker på det ibland. De som ännu är mitt uppe i livet.
Maken klipper gräset och funderar över om han ska köpa sig en grävmaskin inom en snart framtid. Inga gravar ska grävas ännu är det tänkt, dock det hett efterlängtade avloppet. Det finns mycket att fundera över som människa.


söndag 21 juni 2015

Friluftsgudstjänst och hårdrockskonsert


Gud höll sin hand över församlingen lite extra idag när det hölls friluftsgudstjänst i Gusum.
Maken och min mamma klädde sig i rejält. Själv vägrade jag annat än kjol, blus och sandaler. Stickad kofta över blusen måste erkännas, men är det sommar så är det sommar oavsett vad temperaturmätaren visar.

Med Guds hjälp och rätta vindar, eller inga vindar alls om det ska vara korrekt, höll sig regnet borta och det var riktigt varmt och behagligt där vi satt och lapade i oss andlig spis. Samt kaffe och kaka när gudstjänsten var slut.

Kantor Marie stack in med lite solosång mellan psalmer och predikan. Hängde på sig sin gitarr och småfåglarna kvittrade mellan verserna.
En man ropade till henne att hon skulle få en guldstjärna för hennes insats, Marie skrattade och tackade.

Hon fick beröm, Marie. Beröm för sin sång och sitt spel. Vi är dock lite dåliga på att dela ut lovord över det vi anser är bra. Säga till varandra utan inblandning av upphovet till belåtenheten att det vi fått vara med om att se och höra föll på läppen är mycket lättare.

Samma sak med komplimanger.
Ola Olofsson, skribent på Helsingborgs Dagblad, har råkat i blåsväder när han i sin krönika anförtror läsaren att han gärna vill ge komplimanger till kvinnor. Inte till de snygga utan till de där som ingår i kategorin medium till ful-snygga. Inte vet jag i vilket fack han själv anser sig höra hemma, men det är nog oväsentligt i sammanhanget.
Rabalder blev det hur som helst och till viss del kan jag förstå reaktionerna efter att ha läst hans krönika. Kanske borde han ha skrivit den på ett annat sätt. Uteslutit kvinnors utseende hade varit en bra början. Då hade han kanske sluppit bli kallad för Gubbskribent.

Jag är lite inne på Olas linje. Dock vill jag ge komplimanger till mina medmänniskor utan någon inblandning av personers utseende.
En gång stod jag bakom en kille i en kö. Minns inte riktigt vad vi köade till. Han hade en riktigt konstig häftig frisyr. Flerfärgad dessutom. Och massor av skrot fäst vid ansiktet. Plötsligt vände han sig om och vi såg på varandra. Då kunde jag inte låta bli utan påtalade att jag gillade hans hår, att det var riktigt häftigt. Han skrattade och tackade en smula förvånat.

Förra året var maken och jag på hårdrockskonsert. Jomenvisst var vi det! Kanske ingen skulle kunna tro men så var det. I tjänstens vägnar förvisso, men ändå.
En flicka satt på gräset framför ett staket. Mörk, svart och dramatisk. Hon fängslade mig och jag frågade om jag fick fota henne. "Bara för att du är så fin!" Hon log  och de sorgset målade ögonen glittrade. Jag såg de djupa skärsåren på hennes underarmar. När jag fotat klart reste hon sig och gav mig en kram. Hon såg uppriktigt glad ut.

Det behöver nödvändigtvis inte ligga några baktankar och lura bakom komplimangerna. Vi måste kunna ge beröm och lovord utan att det ska misstolkas. Svårast är det nog för en man att ge en kvinna en komplimang. Om det inte är hans flickvän, sambo eller fru. I andra kvinnors tankar kan det börja gro. Misstänksamhet och undran om vad mannen vill att komplimangen ska leda till.

När jag var yngre hände det att någon av det motsatta könet visslade när jag gick förbi. Det var trevligt tyckte jag. Nu för tiden händer det aldrig. Vilket är mycket konstigt och obegripligt.
Fast det är väl en obsolet företeelse antagligen. Nu för tiden är det väl ingen som visslar när de ser en pudding.

Mer komplimanger åt folket, det mår vi bara bra av! När vi väl har lärt oss att ge och ta. Om vi någonsin lär oss, vill säga.



lördag 20 juni 2015

God jul och Glad midsommar


Det finns människor som dokumenterar det mesta som händer i livet. Jag tillhör en av dem. Inte precis allt som hör vardagen till, men mycket av det hamnar i min notebook. Ett nedärvt arv från min mamma antagligen. Hon är av den stammen att vädret ska nedtecknas. Regn, sol, snö, blåst, orkan och hagelskurar. Inget undgår den kvinnan som innerst inne är en meteorolog fast hon inte vet om det.

Tack vare mamma fick jag jag igår reda på att julafton 2013 hade exakt samma utetemperatur och nederbörd som gårdagens midsommarafton. Om det är en upplyftande information eller inte har jag i dagsläget ännu inte tagit ställning till. Antagligen en nedslående information. Ingen vill ha plusgrader och regn på självaste julafton då landskapet bör ha vyer likt ett gammaldags julkort. Däremot vill vi ha rejält med plusgrader men inget regn på midsommarafton. Sällan får vi som vi vill då det gäller klimatets nyckfulla svängningar.

Gårdagen firade vi som många andra svenskar. I vår sommarstuga. Nu är vi så privilegierade att vår sommarstuga ligger ett stenkast från vårt permanenta boende. På landet. Vid sjön. Helt perfekt i den händelse att glömmer vi något hemma är det bara att skicka över barnbarnen att hämta. Eller gå själva om barnbarnen inte är här.

Sommarstugan fungerar som ett slags kalashus när inte släkt och vänner blir inhysta där. När vi köpte huset var det i dåligt skick, idag är det ett enkelt men praktfullt bygge efter det att maken lagt sina praktiska händer vid det. Och i stora rummet finns en öppen spis. Vilken fick jobba rejält under gårdagen.
I knastret av elden åt vi vår midsommarmat medan regnet smattrade mot rutor och tak.
För att förstärka att dagen påminde om julafton 2013 plockade stortvillingarna fram alla mina ägda juldukar och draperade bord, stolar och tomma ytor med dessa textilier där tomtar och halmbockar dansade glada och lusiga danser. Hunden som på vardagarna är vår lånehund lade sig förnöjsam tillrätta på den stora röda julduken. Suckade belåtet och stirrade in i elden.

Mätta, belåtna och med disken avklarade fortsatte vi firandet hos småtvillingarna och deras storasyster där föräldrarna dukat upp ett dignande festbord. Efter avslutad måltid var paltkoman ett faktum.

Idag är det midsommardagen. Hotfulla svarta moln släpper stundom genom solens strålar. Mördarsniglarna trivs så länge de får behålla sina huvuden och jag tänker ägna dagen till att sitta i min skrivarbod. Med avbrott för den bit av gårdagens tårta som står i sommarstugans kylskåp och väntar.

Nöjda och utan tillstymmelse till hangover då endast syrensaft och alkoholfri sangria runnit genom våra strupar konstaterar jag att midsommarafton blev en helt igenom lyckad dag.

Glädjen och tacksamheten har inga gränser...

torsdag 18 juni 2015

Grädde på tårtan och olja i systemet


Jag fick ett mejl från chefredaktören med en förfrågan om jag kunde tänka mig att vara behjälplig med att köra ut tidningens sommarbilaga. Det kunde jag tänka mig. Därefter studerade jag den bifogade filen vart i Östergötland jag skulle ta vägen. Vid varje plats stod det utförligt hur många tidningar jag skulle leverera och slutsumman löd på trettiosju stycken.
En enkel och snabb manöver, vilket jag meddelade maken med en försäkran om att jag snart skulle vara hammavid igen.
Budet med tidningarna kom hem till oss. Knackade på dörren och frågade var jag ville ha dem.
Jag följde med ut på gården, låste upp min bil, öppnade dörren till passagerarsätet och pekade.
Han stirrade klentroget på mig, skakade på huvudet och öppnade utan ett ord bagageluckan på sin bil.
Där låg trettiosju buntar med tidningar. Jag hade dessförinnan funderat över varför vissa butiker, bensinstationer, turistbyråer och andra platser där allmänheten rör sig i sommartid skulle ha en tidning medan andra skulle ha tre. Tyckte det verkade futtigt och mycket skrik för lite ull men eftersom det inte är jag som bestämmer och fördelar lektyren tänkte jag att det var blädderexemplar som skulle ligga på diskarna.
Jag skrattade nervöst, dängde igen dörren och öppnade bagageluckan.
Vi hjälptes åt att packa min bil. Bagaget fylldes snabbt så vi övergick till att fylla upp baksätet och tvillingarnas bilbarnstolar.

Mamma följde med på gårdagens resa. Nu vet jag vart macken, Ica och Hemköp i Ljungsbro ligger. Samt att det serveras kallt kaffe och varm rabarberpaj vid Bergs slussar.
Grabben i fiket frågade om vi ville ha vispad grädde eller grädde. Nyfiket frågade jag var i skillnaden låg. "Grädden smakar vanilj och den vispade grädden är grädde."
"Jaha, då tar jag den med vaniljsmak. Tack."
Vaniljsåsen var ypperligt god och hade den rätta fluffigheten.

Färden gick vidare i det östgötska landskapet. Sandvikens camping, Finspång, Norrköping och OKQ8 i Klinga. Alla fick de rätt antal B U N T A R med tidningar.

Idag var stortvillingrabben med på dagsetapp två eftersom bilbarnstolarna var lediga. Ett trevligt sällskap med många funderingar och åsikter om livet i största allmänhet. Vi fick bland annat bekanta oss med brandbilsmuseet i Simonstorp, glasbruket i Rejmyre och via Åby Arbetarmuseet i Norrköping. Där vankades det gofika. Flera hundra tidningar, istället för ynka trettiosju, var levererade och vi firade väl utfört arbete som distributör och nästan trettio mils leveranssträcka.
Regnet hade bildat stora pölar på marken utanför museet. Jag hivade upp grabben på armen och så hoppade vi loss i vattenpölarna så det stänkte. Människor skrattade och log medan andra såg bekymrande ut när de gick förbi. Farmödrar brukar kanske inte hoppa i vattenpölar med lågskor och ha sitt barnbarn på armen. Så gör dock jag. Det livar upp och håller barnasinnet i vigör.

Med vätan sipprande mellan tårna körde vi hem och bakade tårta. Pojken assisterade. Höll hushållspappret under elvispen som läcker olja efter det att jag tillverkat majonnäs. Eller skulle tillverka. När jag hällde oljan i en sakta stråle ner i bunken sörplade elvispen i sig all olja genom luftintaget. När jag nu vispar släpper den ut oljan genom luftutsläppet. Maken påstår att oljan snart tagit slut men jag tvivlar.

I morgon firar vi midsommar och äter upp den fina tårtan som består av maräng, färska bär och grädde. Vispad grädde utan vaniljsmak. Passar bäst så tycker jag. Maken håller med. Han gillar inte vanilj.


onsdag 17 juni 2015

Den stela gråtmuskeln och minnenas kvarter



Jag fick en fråga. När grät du sist? Frågan var ganska personligt ställd och jag var osäker på om jag över huvud taget ville svara. Dessutom blev jag tvungen att tänka efter, för jag kom inte ihåg när jag grät sist. Eller anledningen till att tårar fälldes.

Jag gråter nog allt för sällan. Hänger istället på hänglåset och ju kraftigare lås desto bättre tycker jag att det är. Fast det borde vara tvärt om. Om låset öppnas och allt släpps ut blir slutresultatet befriande.
En massör jag var hos för flera år sedan hittade på att min gråtmuskel på halsen behövdes livas upp. Det gjorde ont och jag jämrade mig högljutt. Smärtan och den stela gråtmuskelns beskaffenhet berodde på att jag grät allt för sällan, påstod massören.

När jag är med barnbarnen förundras jag över hur snabbt allt kan svänga. Lika glada som de är ena minuten kan det övergå i gråt den andra. För att svänga tillbaka igen. Ett evigt pendlande mellan förnöjsamhet och missbelåtenhet. Inga uppbyggda fördämningar som plötsligt brister och svämmar över i full kraft.

Det är svårt med känslor. I alla fall att visa upp dem till allmän beskådan. En arbetskamrat sa en gång till mig att jag är som en öppen bok. Han kunde lätt läsa av mig och min sinnesstämning. Det var på den tiden innan jag blev sjuk. Efter det lärde jag mig att hålla tillbaka vissa delar av mitt känsloliv. På både gott och ont. Inte minst för mig själv.

Situationer som uppstått under åren har jag lärt mig att handskas med. Även det en erfarenhet från sjukdomsåret. Tankar som inte tillför annat än att de är destruktiva har jag förmågan att släppa taget om. Lämna tankarna åt sitt öde och vill andra ta över dem och fortsätta älta är det inte min sak.

Nu har jag bestämt mig för att göra en vandring i minnenas kvarter. Gå på gator där osynliga fotspår för evigt är fastgjutna i asfalten. Det ska bli mycket spännande men även skrämmande. Samtidigt välbehövligt. Jag är beredd på utmaningen och ska ladda min ryggsäck med pappersnäsdukar. Gråtmuskeln kommer säkert att få jobba.

tisdag 16 juni 2015

Lådan på vinden och tändstift som glappar


Det finns stunder i livet då en önskan infinner sig att lämna allt åt sitt öde. Öppna dörren och gå. Lämna allt det gamla bakom och se framåt mot nya möjligheter och öppna dörrar.
Två gånger har jag gjord det valet. Båda gångerna med mycket lyckat resultat.
Ena gången gällde mitt privatliv. Andra gången mitt yrkesliv.Ingen av gångerna hade jag några betänkligheter eller kände ånger efteråt.

Dok har jag aldrig rymt i ordets rätta bemärkelse. Mer än en gång. Nr jag var barn och inte ville ta på mig en kjol med tillhörande solliv som min mamma suttit vid sin trampsymaskin och trampat ihop till mig. Redan när jag stod modell beslutade jag mig för att aldrig ta på mig den somriga kreationen. Anledningen därtill minns jag inte. Kanske tyckte jag den var ful. Eller kliade. Även om det i rimlighetens namn inte var möjligt. För ingen mamma syr en kjol med tillhörande solliv i ett material som kliar och sticks.
Bråk uppstod omkring den nyskapade sommarutstyrseln och jag flydde hals över huvud. Gick upp på vår vind och kurade ihop mig bakom en låda. Mörkt och trist men tryggt från en kjol med tillhörande solliv.
Mamma och pappas röster hördes genom ventilen. Först ropade de argt. Sedan ropade de milt. Sedan ropade de skräckslaget. Sedan ropade de inte alls. Då kröp jag fram ur mitt gömsle och gick ner till mamma och pappa.
Om jag klädde mig i Carinas nya sommarkläder har jag inget som helst minne av.

Att rymma är ingen bra lösning på problem. Trots att tanken ibland är frestande. Även robotar har känslor och tar till flykten om något misshagar.
I Täby rymde en robotgräsklippare från sin husse och matte. Gav sig iväg och skenade runt på gator och torg till allmän förskräckelse. Polis tillkallades men ansåg ärendet vara av den art att ingen utryckning var av nöden tvungen. Gräsklipparens grannar fick ta hand om hela dramat och med gemensamma krafter försöka infånga rymlingen. Ordningsmakten vari efterhand ändå nöjd med att ingen kommit till skada.

Vår gräsklippare är inte någon robotmodell. Det är en hederlig men mycket gammal Klippo Knivarna är utbytta och den spinner som en katt. En överdriven tolkning må hända för en bensindriven gräsklippare väsnas, men den startar lydigt och klipper snyggt.
Den har aldrig haft några planer på att skena iväg på egen hand och är därmed inte rymningsbenägen.
Lite förnärmad blev den en gång jag inte begrep hur den skulle startas då jag var ensam att sköta om vår trädgård då maken låg på sjukhus.
Grannen tillkallades och han trodde att det berodde på tändstiften. Jag kan inget om tändstift så jag höll med. Fast påpekade att tändstift kanske endast är förekommande i mopeder. Då grymtade Klippon. Hostade till och startade nästan helt av sig själv.

Det gäller att sköta om både levande och robotar. Visa empati och omsorg. Smörja när det gnisslar och skruva åt då det glappar. Det är det där lilla extra som gör skillnaden...


måndag 15 juni 2015

Dikt och verklighet


Jag har alltid tyckt om att skriva. Ända sedan jag lärde mig att sätta samman alfabetets bokstäver till begripliga ord och meningar har jag skrivit ner det som kommit för mig.
Uppsatsskrivning i skolan var ett av de få ämnen som tilltalade mig. När mina klasskamrater pustande gnagde på sina blyertspennor nötte jag ner min egen mot de linjerade pappren.

Vi växte ur skolbänkarna vilka ersättes med större modeller. Till sist hamnade vi i de bänkar som vi så småningom inte behövde återvända till. Därmed ökade även kraven på det vi skulle prestera.
Och jag fick underkänt på min uppsatsskrivning. Motiveringen löd att den inte var realistisk. Påhittad helt enkelt för att tala i klarspråk. En uppdiktad historia utan rim och reson. Röd bock över hela härligheten. Inte ens några kommentarer i marginalen.

Där kunde min bana som skribent ha tagit slut. Men jag är inte av den sorten som lägger ner min kreativa ådra på grund av en underkänd uppsats. Inte heller har jag haft som mål att bli författare. Att skriva innebär avkoppling. En tömning av uppbyggda känslor och tankar. Vissa skriverier ger mig dock en slant in på kontot. Jag levererar och blir belönad.

Jag läser mycket. Både böcker men även vad andra skriver för sitt enkla nöjes skull. Det är fascinerade att se hur andra uttrycker sig. Tre bloggare följer jag dagligen. En konstnär som även jobbar inom psykvården. En författare som inom en snar framtid släpper sin roman. Samt en som har mycket på sin meritlista. Den senare är självlärd, bland annat inom läkarvetenskapen. För ingen blir en läkare genom att köpa sig ett stetoskop på loppis,

Alla tre har sin egen unika skrivstil.
Personliga händelser som varvas med sakliga frågor i samhället kännetecknar konstnären.
En lång väg mot romanens slutpunkt delar författaren med sig av till oss läsare.
Den självlärde läkaren, mäklaren, odlaren eller vad jag nu ska kalla honom skriver underfundigt. Mellan raderna faller det in ett stänk av allvar. Känner på mig att det ligger något bakom det som skrivs även om det inte skrivs rakt ut.

Vad är då dikt och verklighet? Vem är det som avgör att det som skrivs inte är sant? Är en karaktär eller en plats helt och hållet påhittad? Jag tror att det som skrivs i romaner och noveller innehåller fragment av verklighet. Små korn som fångats upp och omvandlats till något större. Behöver nödvändigtvis inte vara i roman-eller novellform, det kan lika gärna vara i en blogg. Dagboken som är tillgänglig för alla.

Jag gick på en bro i grannkommunen. Där hängde en skylt som varnade för strömmande vatten. En pytteliten pöl med lortigt vatten var det enda jag såg bland stenarna. Skylten och verkligheten stämde inte överens. För tillfället. Säkert strömmade det normalt sett vatten under bron. Det var då jag sammankopplade dikten med verkligheten. Det finns en sanning bakom det som skrivs.
Även om läraren i uppsatsskrivning inte begrep sig på den finessen.


söndag 14 juni 2015

Vila i det trygga och blöta skor



Gårdagen var en sorgens dag. Det ena hemska avlösta det andra. Eländet tycks aldrig ta slut. Det bara fortsätter i oförminskad styrka. Att vila i det trygga verkar vara en omöjlighet för inget är tryggt längre.

Den stora frågan idag är vart de lyckligt nygifta tagit vägen. Ingen som vet, ingen som vet. Brudparet har varit försvunna sedan i morse. När den vilda festen var över. Det är väl i all sin dar inte svårt att räkna ut vart de är. De ligger väl fortfarande och sover. Som vilka normala människor som helst gör efter att ha festat vilt natten lång. Journalisterna får lugna ner sig tills dess att prinsen och hans prinsessa vaknat upp och mornat sig en smula. Kammat håret och borstat tänderna. Lär nog vara välbehövligt.

Min mamma är den som gör sig minst bekymmer över denna i hennes tycke världsliga sak som ett prins och prinsessbröllop. Hennes bekymmer består i att räkna ut vart henne rotborste på skaft tagit vägen. Teorin är att den eventuellt hamnat i en säck där hon förvarar pappas skidstavar.
Jag ifrågasätter varför hon sparat på pappas skidstavar. Han har åkt färdigt för länge sedan och mamma lär aldrig bege sig ut på någon skidtur.
Nu är i alla fall katastrofen ett faktum. Rotborsten på skaft är borta. Den som hon haft sedan hon och pappa bildade bo för över sextio år sedan. Jag kan förstå att det blir ledsamt när en sådan klenod ej går att finna. Någon rotborste på skaft av samma kvalité marknadsförs antagligen inte längre, påstår mamma, och jag är benägen att hålla med henne.

Min mamma kommer från den generationen då inget får kastas eller förfaras. Det är dessutom hennes källarförråd ett tydligt bevis på. Jag som inte tillhör den generationen kastar gärna det jag inte har användning av. Maken är dock snäppet värre. Jag får bevaka våra ägodelar annars finns risken att de försvinner.
Mina långbyxor, för att ta ett exempel. De hittade jag i vår soptunna. Bestört fiskade jag upp byxorna, spände ögonen i maken och frågade med skarp röst hur de kunnat hamna där. De passade inte honom, blev svaret. Han hade gjort ett tappert försök att klämma in sig i mina dambyxor, konstaterat att de krympt och fann den enkla utvägen att kassera dem. Tills hans försvar måste tilläggas att vi hade snarlika byxor...

Det kan vara rätt så befriande att göra sig av med det som skapar oreda i livet. Gäller även bland oss människor. Att gå skilda vägar kan många gånger främja till välmående. Om båda är överens om turerna är det betydligt lättare. Men ibland tar vi egna beslut och tids nog finner båda parter att det var bäst det som skedde.

Jag har själv tagit sådana beslut. Ett av besluten räddade mitt liv.  Det gäller att våga ta steget. Isen är ganska så tunn i början. Det är lätt att trampa igenom. Men skorna behövs inte kastas bort för att de blivit blöta. När de väl har torkat är det bara att kliva i dem igen och ge sig iväg på vandring mot nya mål.

lördag 13 juni 2015

Vilda blomster och i en annan del av landet


Inträdet i midsommarveckan står för dörren. Helgen då snapsglasen höjs och snapsvisorna ljuder bland lövade stänger och blomsterkransar.

Ogifta flickor plockar blomster och lägger under huvudkudden i hopp om att drömma om sin tillkommande. Vet inte om den seden är bruklig i dessa moderna tider när det går att hitta sin partner på internets singelsajter. Men på min tid, när jag var ung och oskuld, plockade vi flickor sju sorters blommor och lade under de stärkta kuddvaren. Effekten av detta blev endast bladlöss som klättrade runt och störde nattsömnen.
Det skulle dröja ända till dess att jag var tjugotre år gammal innan jag träffade min livskamrat utan att jag för den skull behövt sova på nedlusade blomster. Dessutom var det smällkalla vintern så några vilda växter fanns inte att tillgå. Giftermål blev det hur som helst. Det drar det ihop sig till rubinbröllop om vi får leva och ha hälsan.

Bröllop har det även varit idag. Hela Sverige är inblandad. För den som vill och orkar. Vi gick förbi grannen tidigare under eftermiddagen. Han stod på gräsmattan och försökte få in någon kanal där de visade fotboll. I hans tycke viktigare än lillprinsen och hans brud vid altaret. Är benägen att hålla med, trots att fotboll intresserar mig lika lite som kungliga vigslar. Även om jag och alla andra som betalar skatt är med och pröjsar kalaset känner jag inget behov av att få valuta för just de pengarna.

En sorgens dag är det trots kunglig festyra. Önskar att toastmastern stillar hela sällskapet med en tyst minut. Att tankarna stannar vid flickan som inte får uppleva studentexamen, midsommar, arbetsliv, möta den stora kärleken och bli förälskad. Livet tog obegripligt slut. Livet tog också slut för hennes föräldrar som tvingades stå vid sin flicka och bekräfta det ingen förälder ska behöva bekräfta.

I pressen florerar det att de förmodade förövarna är utländska gästarbetare. Drevet drar igång. Men mördare behöver inte vara utländska gästarbetare. Englas baneman var så svensk som någon kan vara.
Det är oväsentligt vart ifrån den eller de som dräpte flickan kom ifrån. Därför anser jag att pressen inte behövt upplysa läsarna att det troligtvis är utländska gästarbetare som utfört dådet.
Det spär bara på det som ligger och gror hos så många. Hos de som vill stänga gränser in till vårt land.
Det fruktansvärda är inte VEM som dödat flickan. Det fruktansvärda är ATT hon dödats.

Den specialdesignade festen fortsätter natten lång. Klänningarna betygssätts. Rubrikerna formas.

I en annan del av landet finns ingen glädje. Bara en svart och oändlig sorg.

fredag 12 juni 2015

Percale och Ann



I morse bäddade jag rent i sängen. Hängde ut våra sidensilkestäcken i solen, tog fram påslakanen som är vävda i den tät tvåskaftsbidning där antalet trådar på veften och på varpen överstiger 200/tum2. Då kallas lakanen percale.

Det är mycket sköna lakan. Svala och släta. En känsla av lyx infinner sig då det är dags att krypa till sängs och svepa om sig sidensilkestäcket med percale som överdrag.

Varje gång jag plockar fram påslakanen percale ur linneskåpet tänker jag på tillfälligheter.
För flera år sedan köpte jag påslakanen över nätet. Fick en avi om att de fanns att hämta i vår kooperativa affär som numera är nedlagd.
Damerna i affären var missmodiga. Ständigt. Jag kände mig alltid som en förövare där brottsoffret stod mitt emot mig då jag skulle hämta ut något paket. Så även denna gång, när våra percale anlänt.
Mina ögon föll på paketet. Det var trasigt. Mycket trasigt. Men kanske innehållet var som det skulle?
Väl hemma packade jag upp de inplastade lakanen. Ett var helt, det andra såg ut som om det genomgått en behandling i en mekanisk verkstad. Där en truck med oljiga hjul kört över det fina lakanet i hopp om att göra skadan betydligt värre än vad den redan var.

Då började de verkliga problemen. När jag ledsen och upprörd åkte tillbaka till de missmodiga damerna i den kooperativa affären. All skuld lades på mig. När jag protesterade vilt lades skulden över på kvinnan som sålt lakanen till mig. Varpå jag ringde upp henne, icke för att ge en avhyvling, utan få rådet hur jag skulle gå vidare med ärendet.
Hon var en rådig kvinna och hade svaren jag behövde få. Jag blev ålagd att ringa fler telefonsamtal. Jag telefonerade.  Till postens anställda, vidare till direktörer och slutligen generaler. Ingen tog sitt ansvar.

Slutligen vann jag över postens övermakt och de missmodiga damerna i den kooperativa butiken. Nytt lakan levererades och med segerns sötma dreglande över min haka löste jag ut paketet hos, ja ni förstår själva kära läsare så jag behöver inte upprepa mig.

Vad denna historia har fört med sig är att jag fått en vän i Ann. Hon som sålde lakanen till mig. Vi skriver till varandra. Vardagsanekdoter ur våra liv. Hjärta och smärta, glädje och sorg. Två vilt främmande kvinnor som funnit varandra genom ett trasig percale.
Dessutom bor hennes son i den lilla skånska småstad där vår yngsta dotter bor. Kanske möter de varandra på torget, i affären, på biblioteket eller på gågatan vid de flerfärgade husen med spetsiga tak. Utan att veta vilka de är men deras mammor är dock den gemensamma nämnaren.

Det är tillfälligheten som gör historien.

torsdag 11 juni 2015

Sommarlov och mångkultur



Sommarlovet är här. Inga skolväskor packas och det är tid för sovmornar. Så till vida de större eleverna inte ska sommarjobba vill säga. Då blir det till att pallra sig upp och inte ligga och rota bort de lediga dagarna.

När våra barn var små blev sommarloven till årets höjdpunkt. Inte endast för skoltrötta ungar utan även för min egen del. Det bästa jag visste var när barnen var hemma, det blev trivsamt och allt tedde sig mer lätthanterligt. Inga måsten och inget tjat om tider som behövde följas.
Jag saknar den tid då våra barn fick sommarlov. Då jag ordnade festliga arrangemang för att fira vår lediga tid tillsammans.

När jag själv var liten och finklädd gick till kyrkan för att sedan släppas fri ut i sommaren välsignade prästen oss skolbarnen. Stod utanför kyrkan och lade sin hand på våra huvuden. Talade om vem som egentligen skapat vår vackra natur och att vi skulle vara rädda om den och om oss själva. Samt ha i åtanke att någon där uppe höll koll på våra förehavanden. Sommarlovet till trots. Det kom vi ihåg fram till dess att kyrkan försvann i horisonten.

Jag hängde med min pappa. Varje dag följde jag med honom till hans jobb i skogen. Slogs mot myggor, knott och flugor. Åt mackor med svettig ost och drack saft där till. Regniga och kyliga dagar har jag inget minne av. Bara att vi var som ett, min pappa och jag. Han var min kompis och beskyddare.

På Jenfeldsgatan stannade bussen och bruksungarna klev ombord. De skulle på kollo. Jag stannade hemma. Det var aldrig tal om annat. Jag var som Reine i Barnens ö. Avskydde kollektivt leverne lika mycket som jag avskydde att någon främmande person skulle bestämma över mig. Vilket var min fasta övertygelse att så var det på ett kollo för bruksungar.

I morgon står vår dotter i kyrkan för att släppa ut sommarlediga barn i veckor av frihet. Inte vet jag vad hon fått för restriktioner. Huruvida hon får tala om guds natur och grönska eller om hon endast är där i egenskap av församlingens präst utan att för den skull utöva någon form av tjänstgöring. Hon kanske måste sitta tyst och stilla på en stol och lyssna till när barnen sjunger och stakar sig fram på diverse instrument. Som sig bör på en skolavslutning. Barn som spelar instrument. Eller åtminstone gör tappra försök där endast föräldrar och andra närstående uppskattar och förstår sig på barnets musikalitet.

I Ljunby är eleverna förelagda med förbud att bära flaggor och sjunga nationalsången. Rektorn är rädd att mångkulturen ska skapa främlingsfientlighet. Att flaggan ska misstolkas. Ingen ska behöva känna sig krängt på en festlig och glädjefylld dag som skolexamen förklarar rektorn i samma andetag som han utlyste förbudet. Vilket eleverna ställer sig frågande till. De är en mångkulturell klass och är stolta över det.

Vem kränker vem med ett sådant förbud, är min tanke. Och vad får eleverna för reprimander om de trotsar förbudet. Kvarsittning?


onsdag 10 juni 2015

Kolbullar och en saknad flicka



Det sliter på att vara pensionär. Är glad att jag inte gått med i PRO eller någon annan slags förening. Det hade jag aldrig hunnit med!
PRO verkar visserligen vara en trevlig organisation. Dansant dessutom. Några stavgående damer från de äldres förening brukar promenera förbi vårt hus i rask takt när vädret tillåter. Stannar upp och pratar en stund om de ser oss. Oftast är maken min uppklivet på en stege för att hamra på något av vår samling av små hus. Då rycker damerna honom i byxbenen och bönar att han genast ska klätra ner från sin ställning och komma till onsdagsdanserna i Folkets Hus. Där är det brist på karlar så damerna får valsa runt med varandra. Maken sparkar med benen, klamrar sig fast vid stegen och skriker att de ska släppa taget. De tittar bedjande på mig. Jag rycker på axlarna och anser att han gör själv som han vill. Och han vill inte deklamerar han. Själv är jag inte välkommen till PRO-danserna i vårt Folkets Hus. Jag har ännu inte åldern inne, påstår de stavgående damerna.

Men som sagt var. Några andra aktiviteter än de jag redan har avstår jag från. Gårdagen, för att nämna någon av mina fullspäckade dagar, for jag hemifrån vid åttasnåret på morgonen och var hemma samma tid fast då hade det hunnit bli kväll. Maken ringde när tv-nyheterna började och undrade om jag lämnat hus, hem och honom för all evig tid. Vilket aldrig skulle falla mig in.

Kvällsaktiviteten jag skulle bevaka hölls utomhus i strålande sol och ljummen bris. Kolbullar stod på agendan och när jag äntligen var hemkommen trodde jag att det utbrutit eldsvåda i något skrymsle av vårt hus. Jag snokade och sniffade runt men inte en enda liten eldsvådeunge gick att finna. Dramat, som inte var något drama, fick sin upplösning när jag lade huvudet på kudden för att sova. Det luktade rök ur mitt hår. För det ryker rejält när kolbullar ska bakas. Något jag får ta som frilansande reporter.

Jag var trött, slut och förbi men det dröjde innan sömnen kom. Tankarna snurrade kring 17-åriga Lisa. Tankarna landade även hos hennes föräldrar. Hennes familj, släkt och vänner. Skräcken och oron som florerar runt dem som en mörkt och klibbig dimma.
Att förlora sitt barn måste vara det mest vedervärdiga en förälder kan få uppleva. Att förlora ett barn och inte veta vart barnet tagit vägen kan jag tänka mig är ännu värre. Sökandet. Alla frågor. Hoppet om att barnet ska komma tillrätta. Att inget farligt eller hemskt skett. Pendlandet mellan hopp och förtvivlan.

Det finns människor som utan ett ord till avsked eller förklaring frivilligt lämnar de som älskar dem mest. Orsakerna kan vara många och ibland svårförklarliga.  Hoppas på att ingen ska hitta dem i den självvalda anonymiteten. Även en sådan handling skapar sorg och förtvivlan. De som står kvar ensamma och ledsna rannsakar sig själva. Vad som gjorts eller sagts. Eller inte gjort och sagts.

Det är viktigt med avsked oavsett vad avskedet har för syfte. Vi ses snart. Vi ses om en vecka, en månad eller år. Eller - vi ses aldrig mer.

Inget är så viktigt som ett avsked!

tisdag 9 juni 2015

Fjällresan och en usel outfit



För fem år sedan var maken och jag på fjällsemester. Från Arlanda flög vi i ett litet skrangligt plan som enda passagerare upp till fjällvärlden. Vida vidder, fjällmassiv och djupa dalar väntade på oss och vi började vår vandring vid fjällets fot.
Först besteg vi Marsfjället, en dröm som maken burit sedan ung pojke. Då han läst Bernard Nordhs "I Marsfjällets skugga" bestämde han sig att en vacker dag skulle han stå där i skuggan och få upplevelsen live. Många år senare gick drömmen i uppfyllelse och jag stod där vid hans sida, lika begeistrad som han.

Vi vandrade sedan vidare uppåt andra fjäll. Stannade vid porlande bäckar. Fyllde våra kåsor och drack det kalla friska vattnet. Åt av den medhavda matsäcken och plockade lite hjortron som vi stoppade direkt i munnen.

Stundom funderade jag under vandringen huruvida det skulle vara möjligt att ta sig upp för fjället med en bårbil, men maken som inte ansåg det nödvändigt att följa de utstakade vandringslederna, tröstade att händer det något så kommer det en helikopter. Vi fortsatte klättringen upp mot toppen. Han gick rakt medan jag sicksackade.
Där uppe var hela atmosfären näst intill euforisk. Vi såg grannlandet Norges fjällmassiv och dalen nedanför bredde ut sig.

En rentjur reste sig makligt, såg mot vårt håll, ruskade på hornen och försvann.
Vi åt mer matsäck och började så småningom den nedåt lutande vandringen som var nästan lika besvärlig som den uppåtgående. Efter några timmar nådde vi dalgången. Det var tyst, stilla och njutningsfullt. Plötsligt hördes sång och jag blev hänförd. Samer som är ute och ser till sina renhjordar. Jojkandes bland fjällen. Vi stannade till och lyssnade. Efter en stund kom en hel radda med asiater iförda mygghattar och hinkar fyllda med hjortron. Glada och nöjda över skörden sjöng de i stämmor. Vinkade och bjöd oss smaka av bären.

Jag fotograferade flitigt under veckan vi var till fjälls. Gjorde en fin fotobok när vi återvänt hem. Visade alla som ville se, även de som inte ville se, och försökte i ord beskriva vår naturupplevelse.
En kvinnlig bekant tittade noga i boken. Sen tittade hon på mig och undrade förskräckt hur vi egentligen var utstyrslade under vår vandring. Då förstod jag att vi hade en helt kass outfit! Visserligen nyinköpta vandringskängor men det var då det enda. Kängorna hade dessutom inga inbyggda laddningsbara värmesulor med fjärrstyrning. Inte heller hade vi softshelljackor värda 3000 kronor stycket eller byxor med inbyggd damask. Toppluvor som vi säkerligen köpt för tjugo år sedan. Kaffe i termos och mackor i plastpåsar istället för matlåda utrustad med espressopress.

Så var vi heller inga vana fjällvandrare. Det går inte att begära för mycket av amatörer. Upp och ner kom vi dock hela veckan. Vi varken hungrade eller törstade. Kängorna höll tätt, var lagom luftiga och hade stabila yttersulor med räfflor.

Många resor och äventyr har vi gjort under åren. Fjällresan hör till en av de bättre. Trots att vi inte var utrustade och klädda för omkring 40 000 spänn.
Vi fick dock rekommendationer av vår kvinnliga bekant att om vi tänkte bege oss ut på nya naturupplevelser måste vi se till att vara bättre rustade med kläder och andra nödvändiga persedlar.
För ska vi leva naturliv måste det få kosta.
Det tål att tänka på...

måndag 8 juni 2015

Nyskördat och ett bananskal på linsen


"Som jag sår får jag skörda."
Nu har det äntligen blivit dags att dra upp rädisorna ur grönsakslandet. Snart är även jordgubbarna mogna. Vi satte nya plantor i våras så någon större skörd blir det antagligen inte att räkna med.
Jag är grymt avundsjuk på dotterns och hennes mans persikoträd. Det blommade gudomligt vackert i våras och nu bär den frukt. Visserligen ännu små och oansenliga persikor men det lär bli ett stort persikokalas om frukterna mognar i denna kalla sommar vill säga.

Några längre cykelturer blir det nog inte för vår del i år. Normalt sett brukar vi packa cykelväskorna med läckerheter och nödvändigheter och ge oss ut tidigt på morgonen för att komma hem när solen dalar. Cyklar i sakta mak och rastar ofta. Annars finns risk att maten surnar och chokladen smälter. Men vem vill göra cykelutflykter när vädret inte kan bestämma sig...

Bananer är bra att ha med sig när vi gör dessa energikrävande eskapader. En banan, som för övrigt är ett bär och inte en frukt,  ger energin tillbaka, Har dessutom ett högt näringsvärde, innehåller inte kolesterol men är sprängfylld av olika och nyttiga vitaminer.

Men, nu misstänker jag att den som äter bananer kan löpa risken att bli imbecill. Vitaminerna till trots. Om det behövs en enstaka banan eller en hel stock för att drabbas av total brist på omdöme kan jag däremot inte uttala mig om.
Faran med att äta banan och tappa vett och förstånd har tydligt visat sig då vår folkkäre och idoldyrkade Zlatan tog sig en banan till mellis mellan bollsparkandet. Smaskande, för jag förmodar att han smaskade ty det är stört omöjligt att äta banan helt och hållet ljuslöst, släntrade vår folkkäre och idoldyrkade  stjärna över den perfekt friserade fotbollsplanen. Endast skalet återstod när han kom fram till gräsmattans kant. Någon papperskorg fanns inte att tillgå, tror inte heller att vår kung av den runda bollen tittade efter någon för den delen. Däremot såg han en tevefotograf som satt och kikade genom sin filmkamera. Vad passar då inte bättre än att lägga det kletiga bananskalet direkt på kameralinsen?!?! Tänkte Zlatan och skred till verket.
Fotografen verkade först tagen på sängen när det plötsligt blev svart i kamerarutan. Han tittade upp och fann Zlatans tomma bananskal som prydligt dinglade från linsen.

Så gör en folkkär idoldyrkad fotbollsstjärna och glorian sitter där den sitter. Fast förankrad. För vem törs påpeka det olämpliga i handlingen? Han kanske blir arg och vägrar sätta några mer mål. Då blir vi utan och står där som förlorare. På grund av ett bananskal.

Tevefotografen fick i sin tur leta reda på en papperskorg för att befria sig från Zlatans gula skräp som varit viktiga mineraler och vitaminer i bananform. Sen fick han putsa linsen. Tur det inte var en persika han åt, då hade möjligtvis linsen blivit repig. Eller gått sönder...

Länge leve fotbollskungen Zatan, förlåt jag menar Zlatan!

söndag 7 juni 2015

Söndagsutflykt och slutet på filmen



Det är sommar nu. Vägrar något annat. Vi har nyss suttit på vår förstukvist och ätit glassbåtar. Värmt händerna runt en kopp kaffe respektive ett glas chailatte. Med altanstolarna tätt mot väggen går det att finna lite lä, till och med att min stickade tröja kändes en aning för varm. Trots det behöll jag den på. Som en säkerhetsåtgärd.

Dagen började med en utflykt till Capella Ecumenica tillsammans med vår för dagen tjänstgörande dotter och hennes familj. Där ute på ön Gärsholmen i Trännöfjärden samsas kristenheten, oavsett samfund och tillhörighet i det lilla kapellet som Hilding Bielkhammar låtit uppföra och som invigdes 1965.

Efter gudstjänsten var det kyrkkaffe för den som inte hade egen förning med sig Vi satt nere vid strandkanten och blickade ut över vattnet. Åt pastasallad, äggmackor och vitlöksbröd. Minnen dök upp. Minnen från när våra barn var små och vi var båtägare. Alla de gånger vi puttrat förbi Capella Ecumeinca eller lagt till vid gästbryggan. Vad vi inte visste då var att vi i framtiden skulle sitta där i bänken och lyssna på vår dotters predikan. Tillsammans med hennes man och deras tre små flickor.
Att vår son skulle ha två barn och väntar det tredje.  Det tänkte vi aldrig på då, när barnen var små och vi åkte på våra turer med båten. Livet har välsignat oss rikt. Mycket rikt!

Det går aldrig att förutspå hur livet ska formas lång tid framöver. Vi kan till viss del påverka våra liv genom olika val men aldrig veta helt säkert hur det kommer att bli. Som att se en film. Eller läsa en bok. Vi måste komma till slutet för att få reda på upplösningen. Först då kan vi avgöra om det blev ett bra eller dåligt resultat. Livet går inte i repris. En bok eller en film kan repriseras men mister då en del av spänningen. Vi känner till handlingens tråd och det bra eller dåliga slutet.
Jag kan dock rekommendera den som ska se en film i repris att göra det tillsammans med någon som också sett samma film tidigare. Speciellt om det är en nagelbitare.
Maken och jag såg en rysansvärd film i går kväll. Plötsligt kom maken på att han sett den tidigare och förklarade omsorgsfullt vem som var den skyldige och att huvudrollsinnehavaren var upphovet till det som skulle komma rullande i handlingen. Jag tackade för upplysningen och filmen miste med ens sin spänning.
Därför är det bra att ingen kan avbryta mitt i livet genom att berätta om handlingen i våra oskrivna manus. Även om det finns människor som gärna gör tappra försök. Vill krossa andras drömmar, förhoppningar och livsval. Som ser det som sitt kall. Må hända av omsorg och i all välmening. Men livet måste få vara spännande, annars mister livet sin innebörd. Så känns det i alla fall för mig.

Jag vill inte veta något om min framtid. Jag har även slutat ha långsiktiga planer. Tar en dag i taget. Möjligtvis en veckas framförhållning, men endast i rent praktiskt syfte. Ändå har tiden en väldigt stor betydelse. Enkom för att jag inte vet hur mycket tid jag har kvar. Trots det känner jag inte längre, som när jag var yngre, att det finns så mycket jag måste hinna med. Hinner jag inte så är jag glad åt det som jag tidigare har hunnit med. Mycket av det är dessutom riktigt bra. Även om det finns det som är mindre bra och som jag önskar vore ogjort. Jag har gjort det som står i min makt och så gott jag har kunnat. Mer begär jag inte av mig själv även om andra kanske ställer högre krav på mig. Även det har jag till viss del lärt mig att ignorera.

Det är skönt att ha blivit till åren kommen. Det är nu som jag kan hantera min egen puls. Främjar själen och blodtrycket.

The good life continues...

lördag 6 juni 2015

Allt är möjligt och himlen gråter


-Glöm inte hissa flaggan, sa jag till maken när vi dukade av frukostbordet i morse.
Han hade tänkt tanken innan jag fälle orden. När jag klev ut ur badrummet efter att ha utfört min morgontoalett var flaggan på väg upp mot den blänkande flaggknoppen.

Vi reste till grannkommunen för att bevittna och rapportera om Nationaldagsfirandet. Kommunen bjöd på kaffe och bullar. Kommunfullmäktige hade själv inte knådat ut degen utan delegerat  ut den sysslan till Finspångs Motorsällskap.
Reportern från Norrköpings Tidningar och jag hängde över bullfaten. Sist var det snittar som vi sida vid sida inmundigade men kunde konstatera att även gratisbullar en dag som denna smakade ypperligt gott.
Skolmusikkåren framträdde och flickan med drillpinnen hade koll på läget. Folkhavet hade flaggor i händerna och ställde sig upp när alla tillsammans stämde in i Nationalsången.
Reportern från Norrköpings Tidningar och jag hade slickat pärlsockret från våra fingrar och gått skilda vägar. Tvärs genom folksamlingen såg vi på varandra genom våra kameralinser, fotade varandra och jämförde sedan bilderna. I sann kollegial anda.

Let´s dance Tobias Karlsson äntrade podiet och talade i hela fyrtiofem minuter. Talade om mobbing och att komma ut ur garderoben. Talade om att allt är möjligt, även det som verkar omöjligt. Om försoning och gemenskap. Om trasade familjerelationer som går limmas ihop. Människor lika värde. En utsatt pojkes väg mot vuxenlivet. Om hur det känns som vuxen att kastas tillbaka till dåtid.

Plötsligt kände jag att tårarna vällde upp i mina ögon. Oproffsigt av en utsänd reporter kan tänkas, men jag var maktlös mot gråten. Maken tog upp sin näsduk och snöt sig lagom diskret. Några drog upp snoret genom näsan och när Tobias från Let´s dance talat färdigt började regndropparna falla. En dam petade mig i sidan med pinnen till sin lilla handflagga. Nickade och sa att minsann, nu gråter även himlen.

Applåderna verkade aldrig ta slut. Kommunfullmäktiges ordförande klev upp på podiet. Höll krampaktigt i tackpresenten. Hon verkade tagen
När det stillade sig i Bruksparken och Tobias fått sitt paket var jag snabbt framme. Motade Tobias från Let´s dance in under ett pampigt grönskande träd. Presenterade mig och bad att få ta några bilder. Han svarade inte på min frågeställning utan lade bara ner paketet på marken och gav mig en kram. Han kändes liten och tunn under den blå kavajen. Jag förundrades hur han klarat av att kasta runt med Elisabet Höglund och Arja Saijonmaa i dansens virvlar.

En medelålders dam rusade mot oss med sin smarta telefon i högsta hugg. Hon ville ta en selfie på sig med kändisen bredvid. Jag spände ögonen i henne och hon backade.
När vi kramats klart Tobias och jag, och jag fått mina bilder sa mitt samvete att vi måste vara snälla mot varandra. Släppte därmed fram damen som aldrig gett upp hoppet. Till och med att jag erbjöd mig att fota med hennes mobil. Tobias log. Tog damen i sina armar och jag tog tre stycken bilder. I bakgrunden tornade bajamajan upp sig.
Bilden ligger nog redan uppe på Facebook gissar jag.

Jag har deltagit i mitt livs första Nationaldagsfirande. I tjänstens vägnar. Nu återstår endast efterarbetet. Och Tobias Karlsson dansar vidare. Sin klokhet och ödmjukhet tar han med sig för att leverera till andra orter. Det finns en ort han borde besöka så fort som möjligt.  Men det glömde jag att berätta för honom. Kanske reser han ändå dit en vacker dag.

Inget är omöjligt ty allt är möjligt.


fredag 5 juni 2015

Sommarblomster och framtidsdrömmar


Under tiden som jag suttit inomhus och kurat har naturen skött sitt. Grönskan är enormt vacker och nästan allt är utslagen i sin fagraste prakt. Fotfarande dignar syrenernas grenar, konvaljerna doftar och fästingarna kravlar sig upp på grässtrån beredda till anfall.

Jag har varit förskonad mot fästingbett. Inte en enda gång vad jag minns har jag fått plockat bort något blodsugare från min kropp. Däremot ingick det i den dagliga kvällstoaletten att kontrollera barnen när de var små. Bakom öronen, halsen, knäveck och armveck. Det är ett otyg som tillsammans med mördarsniglar är en helt onödig skapelse av vår herre. Begriper inte varför han envisades med att ta dem ombord när Arken var klar för seglats.

Myror är enligt stortvillingarna också till ondo. I varje fall om de små arbetsamma dragarna klättrar upp på små fötter och ben. Då levererar barnen illvrål och vi släpper allt vi har för händerna i den tron att katastrofen är nära förestående.

Under förmiddagen har jag suttit på den väggfasta bänken i Larssons handelsbod. Fyllt min korg med varor och de små expediterna tycktes aldrig tröttna. Stortvillingflickan har idag en släng av feber så dagiset blev istället förlagt till farmor och farfar. Nu är de återvänt till sitt rätta hem efter det att de blivit upplockade av deras pappa och sambo. Tystnaden lägger sig som ett täcke över gårdstunet. Tusen frågor som kräver tusen svar. När vi hängde tvätten i morse ville barnen veta varför den intill växande busen hade gula blommor och inte blå. Hur ska en i ämnet oskolad farmor kunna veta det?
Jag gjorde det enkelt för mig och erbjöd barnen glass istället.

Veckan är snart slut och som vanligt har den gått i ett rasande tempo. Barnbarnen tar mycket tid i anspråk och jag känner mig stundom som en återuppstånden småbarnsmamma. Samt hundägare...
Dock har jag format en plan som ligger helt i mitt eget intresse. En dröm jag närt på under lång tid. Nu är jag snart framme vid startsträckan och det är varken Stockholms maraton, Vätternrundan eller en svensk klassiker jag åsyftar. Under tio veckor framöver kommer jag att lägga pannan i djupa veck, anteckna och notera. När veckorna gått har jag inte tagit examen i ingenjörskonst, vetenskap eller medicin. Jag kommer att vara precis den jag är idag när månaden augusti nått årskalendern. Inte ens säkert att jag spränger målsnöret men jag ska ändå ge det en chans.

Kanske blir min bakåtdröm en framtidsdröm!

Nu ska jag sätta mig ute i solen. Njuta av värmen denna mellandag. Kyla och regn är åter på väg in över landet så det är bäst att passa på medan tid är.



torsdag 4 juni 2015

Stormen på SVT och damer som väver




-Det stormar rejält, sa nyhetsankaret Fredrik Ahl.
-Det lugnar sig, tröstade jag. Se det som ett uppsving i tittarstatistiken för SVT. I kväll sitter massor med östgötar och sörmlänningar klistrade vid sina tv-apparater för att se nyheterna, försökte jag men han verkade trots det missmodig.

Hurrarop men även tummen ner har haglat in under dagen på de sociala medierna efter Fredrik lössläppthet framför kameran som han inte visste rullade. Hans chef var inte på humorhumör och blev tvungen att uttala sig i pressen. Han har fullt förtroende för nyhetsankaret som är erfaren och pålitlig. Var han noga med att poängtera. Även om han inte ställde sig bakom Fredriks spexande och val av ord.
Det måste kännas skönt att ändå ha chefens fulla förtroende för jag anar att det gnager just nu. 
Fredriks sprallighet är nu en snackis. För en kort tid. Precis som när Steffo Törnquist och Jenny Strömstedt bjöd upp till skrattfest när tyfonen Fitow härjade. 

-Det lugnar sig Fredrik, det lugnar sig. Stryk skjortan, sätt dig till rätta, se tittarna i ögonen och leverera precis som du brukar, sa jag som tyckte det hela var upphov till stor muntration. 

Nu har även lugnet lägrat sig runt vår stuga. De vävande värmländska damerna har rest hem till Värmland och jag inser att researrangör är vad jag borde satsa på. Allt har klaffat i minsta detalj även om tårtbotten fastnade i formen när jag bakade tårta. Allt går att laga med en rejäl klick grädde och topping av färska bär och frukter.

Det var en fröjd att se damerna i Björke vävstuga. De mätte löpare och dukar. Höll upp gardiner och kuddvar. 
Dubbelspolad ull. Effekten i gåsögon. Varptrådars täthet. Taft och plattväv. Slarvtjäll och bindningslära. Spole och löpare, Inslag och slagbom.
Fös ihop allt och det blir vackra mönster i textilierna. För mig är det en hel vetenskap som övergår mitt fulla förstånd.

En trevlig dag har det varit. Som arrangör känner jag mig nöjd. Fika och mat enligt schema. Allt har gått som på räls och bokningarna fungerat.
Snart är damerna hemma där vi en gång hade vårt hem. De flesta av dem har jag inte sett på tjugosex år. Det kändes som igår. Hemvant och tryggt. När jag vinkade av sällskapet kände jag dock att jag inte ville följa med. Hem till det som inte längre är vårt hem. Märkte tydligare än någonsin att rötterna sitter stadigt fast här nu. Precis som det ska vara.

-Längtar du inte tillbaka? frågade en av damerna.
Jag funderade en liten stund. Kände att jag har längtat tillbaka. De första åren. Saknade de här människorna, gemenskapen som fanns mellan oss. De finns där borta, många mil är det mellan oss. 

Avstånd betyder ingen ting. Närhet är en hjärtesak. 

Även om en bit av mitt hjärta finns kvar där hemma som inte längre är vårt hem...


onsdag 3 juni 2015

Örebro slott och kärlekens magi


I morse åt vi frukost var och en för sig, maken och jag. Dock hemma vid vårt köksbord. Vi har haft olika åtagande på morgonkvisten. Jag har kört stortvillingarna till Norrköpings och vinkat av dom vid deras dagis medan maken körde samma väg in till staden men för att hämta en jordfräs. Lotten faller olika på vad som ska utföras.

Nu går snart min resa vidare. Örebro ska få påhälsning av min mamma och mig. Läkarbesök väntar. Det förhoppningsvis sista ty mamma ska förklaras som fullt frisk efter canceroperationen hon gjorde för fem år sedan. Vi har haft ett allvarligt samtal omkring detta. Eller rättare sagt, mamma förde samtalet och jag lyssnade. Hon berättade hur hon vill ha det. I den händelse att...
-Det är bra mamma, sa jag. Det är bra, nu vet jag. Sen var det färdigpratat för vi behöver inte längre prata omkring det jag funderat över. Hon tog det första ordet och det är jag tacksam för.

Örebro vet jag väldigt lite om. Trots att jag varit där otaliga gånger. Vi födde till och med vår son där på sjukhusets förlossningsavdelning. Vår egen förlossningsavdelning var tillfälligt stängd för renovering så vi blev hänvisade till Närke. Gick bra det också, ut kom ungen och ska snart bli pappa för andra gången. Då har han plötsligt tre barn eftersom i den blivande mammans växande mage ligger endast en unge. Inte två. Den här gången blev det inte dubbel sats satt.

I Örebro finns ett välkänd och på vykort upptryckt vattentorn och ett slott. Så mycket vet jag i alla fall. Och Wadköping friluftsmuseum intill Svartån. Hjalmar Bergman skapade Markurells i Wadköping, en roman som i mitt tycke är urtrist trots den påstådda komiska nyansen mitt i tragiken.
Cajsa Warg har rört i de Örebroska kastrullerna och hon sa inte att "man tager vad man haver" utan husmamsellens ord löd " man använder när sådant är för hand."  Det är väl en tolkningsfråga det där antar jag.

Örebro slott var byggt som en försvarsanläggning. Sedan dess har byggnaden inhyst landshövdingar men är även öppen för  allmänheten som kan kila in och få sig en matbit i Vasasalen.
Festligheter som bröllop kan arrangeras i slottet och vad passar väl bättre att gifta sig på slottet i tider som dessa då hela Sverige går i bröllopsrus.

Vår prins har äntligen träffat kärlekens magi och har tydligen helt offentligt gått ut med detta faktum. Varpå hans tidigare flickvän som varit hans käresta i tio år höjer på ögonbrynen. Förklarar att hon nu är lyckligt gifte, lyckligare än någonsin, men att hon inte förstår prinsens uttalande.
Det förstår jag. För när någon känner kärlekens magi finns det ingen tvekan. Behöver man inte vara prins för att förstå. Det räcker med att vara en helt vanlig dödlig.
Nu är det rabalder både hemma i Sverige och utomlands över prinsens offentliga uttalande omkring hans heta och pulserande hjärteblod.

Jag håller på prinsen jag. Trots att jag inte är någon royalist och egentligen struntar i vem som gifter sig med vem i den kungliga familjen.
Tycker att han kan få säga att han älskar sin fröken Sofia mer än han älskat någon annan.
För när vi känner av kärlekens magi så vet vi att så är det. Kan jag skriva under på.
Sen kan föredettingar tycka och tänka vad de vill!

tisdag 2 juni 2015

Converse och Alma Cogan


För några år sedan beslutade jag mig för att köpa mig ett par Converse. Jag har alltid gillad de skorna och lyckan var total när jag i de yngre tonåren åkte bussen in till staden och besökte skohandlaren. Provade Chucks som skorna då kallades, med höga skaft och  med låga skaft. Blå eller vita, det var frågan.
I skolan jämförde vi våra skor. Satte ihop fötterna och såg vilka som var störst. Det var fint med små fötter och således små skor. Jag förlorade alltid. Men så har jag stått rätt så stadigt på marken när det blåst och stormat. Tack vare mina stora fötter. Och ett istadigt sinne bör tilläggas.

Nu har jag passerat tonåren med råge och mer därtill. Därför ställde jag mig en aning tveksam huruvida jag skulle köpa mig ungdomliga skor eller inte. Konsulterade sonen som raskt påpekade att om någon ska gå i Converse så är det de människor som kommit upp i åren. De som varit med i Converse dåtida tidsålder.

På 1970-talet började rockband att uppträda i Converse, ungefär vid den tiden då jag slutade gå omkring i skorna med minimala sulor och tog på mig mer fotriktiga skor. Då när jag förlorade min ungdom fast jag fortfarande var mycket ung. Kanske hade jag kunnat bromsa utvecklingen om jag fortsatt gå omkring i Converse. Vem vet?!

Jag backar tillbaka till skolåldern.
Månaderna innan sommarlovet då jag skulle sluta mellanstadiet och en hel sommar låg framför mig innan det blev höst och dags att kliva in i högstadiet var det någon som sa att jag var otroligt lik Alma Cogan.
Många blev de stunder som jag stod framför spegeln och försökte se likheten mellan den vackra sångerskan och mig. Jag lät min pojkfrisyrs polisonger växa till sig, spottade på tummen och formade dem framåt mot kinden. Målade dit den lilla svarta pricken strax under ögat och till sist såg jag likheten tydligt och klart.
Skrålade och sjön Tennessee Waltz och The Birds and the Bees på knagglig engelska, satte ner de Converseklädda fötterna i asfalten så hälarna ömmade. Jag ville vara som Alma Cogan och jag VAR Alma Cogan. Tveklöst. Till den dag då mina kamrater tröttnade och tog ur mig villfarelsen.

Egentligen är det ganska sorgligt att jag ville vara någon annan än den jag var. Dög jag inte i mina egna ögon? Ville jag ha uppmärksamhet och alla hänförda blickar riktade mot mig? Så jag kunde trona i ensamt majestät.

Som vuxen har jag stundom känt att jag inte duger. Att jag inte presterar och levererar nog mycket. Tycker fel och tänker fel enligt andra. Stöter på patrull när jag ifrågasätter eller står för mina åsikter. Känslomässigt kan jag numera hantera de situationerna, men det har krävts övning. Jag har lärt mig att inte behöva ta emot skit från andra. Vem det än må vara. Personer som själva har någon form av problem och som vill skjuta över sitt eget mående på andra. Tidigare har jag varit kaxig för att ha rätt mot andra. Nu är jag kaxig för min egen skull. För att visa för mig själv att jag duger precis som jag är. Trots mänskliga fel och brister. Klarar av att snabbt scrolla förbi det som sårar och hakar inte upp mig på eventuella otidigheter.

Jag behöver inte vara någon Alma Cogan för att må bra.
En rätt skön känsla.

Mina Convers använder jag med förstånd. Vill inte råka på att drabbas av Conversesjukan. Blir det dessutom sommar snart kan jag gå utan både strumpor och skor. Men kanske får jag vänta till nästa sommar. I dagsläget är det gummistövlar som gäller.

måndag 1 juni 2015

Spya bakom husknuten och köttfärs under naglarna



Invigningen av handelsboden är avklarad och morfar/farfar har däckat i soffan. Förmiddagen har gått åt till diverse förberedelser. Bland annat ballonguppblåsning. Det är märkligt att det kan vara så svårt att pressa in en lagom mängd luft i en liten ballong. Men det är ett faktum att så är det. Till sist blev jag yrslig och fick springa ut och ställa mig bakom stugknuten för att kasta upp en skvätt. Maken såg förfärad ut och fråntog mig sysslan medan jag blek och darrig satt på den väggfasta bänken och hulkade.
Jag har väl fått oförmågan att fylla en ballong med utandningsluft av min far. När jag var liten skulle han blåsa upp en ballong åt mig sittandes på sin cykel. Luften tog slut och pappa damp i backen till stor muntration från den församlade skaran. Trots att han var en stark och framgångsrik idrottsman gick han bet med uppgiften så jag behöver inte känna någon skam över min egen skröplighet. Jag är varken framgångsrik eller idrottsutövare. Har antagligen endast en klen lungkapacitet. Trots att jag är en icke-rökare. Kanske borde ringa vårdcentralen för att kolla upp mitt hälsotillstånd. Även om jag känner mig fullt frisk kan en besiktning aldrig skada.

Men inget ont som inte har något gott med sig. Med tom magsäck går det i mer tårta, så resonerar en sann tårtälskare. Så spyan bakom husknuten var allenast icke av ondo. Bara obehaglig.

Förväntansfulla barnbarn stod framför butiksdörren och gav ifrån sig hänförda små ljud när jag öppnade åt dem. Allt vårt arbete gav upphov till jubel och klang och hädanefter vet vi vart vi har fyra ljushåriga flickor och en rödhårig pojke när de är här på besök. Succén blev ett faktum och tårtan gick åt tillsammans med nysilad syrensaft.

För så många år sedan att jag inte ens kommer ihåg när det var hade Ica Maxi i Kristinehamn öppningsinbjudande och sålde köttfärs till ett extremt lågt pris. Vi hade vår egen köttförsörjning säkrad och behövde således aldrig åka till någon affär för att införskaffa oss köttfärs, lövbiff eller grytbitar.  Vi slaktade själva och lät Berit i Ängebäck ta hand om styckningsproceduren. Sen var det bara hem och stå vid köksbordet och paketera och stoppa härligheten i frysen.
Däremot var jag nyfiken på den stora och hypermoderna affären och åkte dit en sväng. Kanske även jag kunde roffa åt mig något som var billigt utan att för den skull varan var uppmärkt med röda extraprislappar.

Det rådde ett fullständigt krig framför disken med köttfärs. Förskrämda butiksanställda stod med stora tråg färdigförpackad köttfärs. Med stort mod och fara för sin egna liv rusade de fram och hällde de köttiga paketen i disken. Händer grävde sig fram, ryckte och slet och köttfärsen skvätte högt som lågt. Det knuffades och armbågades. Skrik av smärta och skrik av ilska spred sig mellan hyllor så makaronerna darrade i sina paket, oljan skvimpade i glasflaskor och glassen smälte i frysdiskarna. Brödet torkade och mjölken surnade, grädden blev till smör och osten svettades ymnigt.
Det var fasansfulla scener som utspelades under en halvtimma innan lugnet bedarrade och kunderna for hem med köttfärs under naglarna. En del som förlorare medan andra njöt av segerns sötma och till bredden fyllda kassar med köttfärs.

Det händer att minnen dyker upp då och då inom mig. Minnet av totalt galna och hänsynslösa människor som inte var fattiga och hungriga utan endast giriga. Som inte delade med sig av mald köttfärs till sin nästa. Om krig och katastrofer drabbar oss och vi blir utan mat och förnödenheter kan jag ha en viss förståelse. Då skulle jag också slita ett paket köttfärs ur händerna på vem det än må vara. Men aldrig att jag i dagsläget skulle kriga med mina medkonsumenter om varor i en butik. Inte ens om varan var till skänks.  Även om gratis smakar väldigt gott och extrapriser främjar hushållskassan.