Summa sidvisningar

måndag 31 augusti 2015

Earl´s Court och Plumpudding


Trampar åter svensk mark efter Londonhelgen. Dottern och jag har ätit oss genom staden. Traditionella rätter där vi började med engelsk brunch och avlutade med fish and chips.
Metro och buss 24 är vi numera välbekanta med, linjer som tar resenärer vart helst det önskas. Under och ovan jord.

Att åka Metro till Earl´s Court visade sig dock vara knepigare än vi först räknat med. Rätt väderstreck men åt fel håll. Också promenader kan visa sig vara en aning vanskligt. Även om Londonborna är ytterst välvilliga att ledsaga virriga turister. Några plockade till och med fram en GPS och knappade in adress och husnummer. Så gäller det att vända GPS:en åt rätt håll för ett fullgott resultat ska nås.

Någon Plumpudding lyckades vi inte inbringa. Tydligt är att den unga generationen av britter inte känner till denna, som vi förmodar utan att först ha smakat, delikatess. Åtskilliga butiker och snabbköp fick visit av oss. Endast en handlare kände till puddingen som tyvärr inte ingick i hans sortiment. Hans frågande kollega fick en information om plumpuddingen hörde vi när vi steg ut ur butiken.
I brist på en engelska julpuddingen fick ett par paket Crumpets följas åt ner i våra resväskor som höll samma volym vid avfärd som hemfärd.

Pubbesök där vi drack still water och ett glas mörkt öl. Den enda kvällsaktivitet vi mäktade med. Storstaden suger och tjusiga salonger är inget för oss.

Gemenskapen har varit viktigast under resan. Alla samtal som vi aldrig annars hinner med. Närheten till varandra. Min vuxna dotter och jag.
Balsam för själ och sinne. Promenader där jag beskrivit omgivningar och byggnader efter bästa förmåga. Arm i arm längst Themsen. Vilopauser på en bänk med solen i våra ansikten. Morotskaka och en kopp te. Några dagar utan ansvar och förpliktelser.

Nu har vi lämnat flärd och resa bakom oss. Vardagen gör sig gällande för både vår dotter och mig. Småtvillingarna, deras storasyster och hennes arbete kräver sitt.
Stortvillingarna har hittat hit för att spendera dagen med oss. Vi har ägnat oss åt museal verksamhet under förmiddagen. Känner att det är bra för barnen att se och lära hur ett liv kunde se ut långt innan den elektroniska eran med allt vad det innebär gjorde sitt intåg.
En uppstoppad skomakare satt vid sin läst och skrämde så när slag på mina barnbarn. Uppmärksamheten riktades därefter på en slags separator eller om det var en tidig prototyp till en hembränningsapparat kan jag inte avgöra. Intressant var den märkliga apparaten i vilket fall som helst.

Huruvida barnen bär med sig museiupplevelsen i livet är svårt att säga. De som är födda in i data -och mobiltelefonin och totalt ovetande om vad en plumpudding är. Att blanda upp det med ålderdomliga kommunikationsmedel, hushållsapparater och hantverkares redskap är inte helt fel.

Själv bär jag med mig helgens upplevelser ett tag fram över. Nu är det bara att ta nya tag i det som ligger framför och väntar. Jag gläds och känner tacksamhet för det som varit och det som är.


torsdag 27 augusti 2015

Argentinska fötter och en spolspak


I morse tittade jag på två par argentinska fötter. De såg ut som vilka fötter som helst. Fötternas ägare såg jag dock inte mycket av ty de låg inlindade under filtar. Helt ovetande om att att jag stod och studerade deras trampdynor med tillhörande tår. Måste tillstå att fötterna luktade inte lika illa som fötternas skor vilka var placerade strax innanför ytterdörren.

Småtvillingarna och deras storasysters föräldrar upplåter sitt hem till det resande folket. Couchsurfing eller warmshowers, vet inte riktigt vilken sort det var som låg nere i källaren. Hur som helst så innebär det att de som vill se sig om i världen kan nyttja, helt utan kostnad, någon soffa eller utlagd madrass till att sova på och under sömnen insupa ny energi för att resa vidare. Är det dessutom en warmshoware så får duschen användas för att resdamm och andra partiklar som kan följa med en resenär ska sköljas av och försvinna ner i avloppsbrunnen. Jag tror nog att även en couchsurfare får raka skiten av sig innan avresan.
Ett trevligt sätta att skaffa nya kontakter världen över är det minsann.

Det var alltså ett par couchsurfing eller warmshowerfötter från Argentina som jag fick möjlighet att ta mig en titt på. Huvudsyftet var egentligen att titta på de nyanlända råttorna samt veckostäda huset, en uppgift som jag tagit på mig att utföra. Hårt yrkesarbetande mammor och pappor bör få städhjälp så de kan ägna sig åt annat då ledigheten infaller.  Nu finns tid till för mig att vara familjen behjälplig och jag vet att de tycker jag är ett guldkorn som förgyller deras tillvaro utan deras inblandning av dammsugare och skurhink.

Maken har på eget bevåg åtagit sig en annan uppgift. Nämligen att borra sig igenom grunden till vårt hus. Han och stortvillingpojken for till staden i morse och hämtade hem en sorts slagborrmaskin. De passade även på att studera lite traktorer. Gröna, blå och röda. John Deer, New Holland och Case tror jag att det var. Eller om det eventuellt var en Massey Ferguson.

Anledningen till att maken gör åverkan på vårt hus är att det stundar vattenklosett. Själva toaletten hämtades hem samtidigt som råttorna och den står nu i all sin prakt i vårt gästhus. Bruksanvisning medföljer och ligger i sitt plastfodral under locket till den skinande vita toalettskålen.
Turerna kring det kommunala indragandet av vatten och avlopp har varit lång och segsliten. Tillstånd avlöser tillstånd och arbetet stoppas upp för att det fattas något tillstånd. Vår förenings styrelse har i alla fall kommit så långt att vi har byggmöten med grävmaskinisten som ska gräva områdets avlopp. Han har dock inte kommit så långt för ett tidigare tillstånd har löpt ut och det nya tillståndet fastnade någon stans bland de övriga kommunala handlingarna på grund av semester. Semesterfirarna har nu klivit i den kommunala kostymen och tillståndet är klart. Nu fattas det bara ett enda tillstånd från Miljökontoret. Sen är det bara att gräva.

Medan maken tillsammans med de övriga fastighetsägarna i området väntar på nästa drag passar han på att forcera vår husgrund där avloppsröret ska in. Det hela känns som en enda evighetslång väntan trots att vi har ett datum när allt ska vara klart. Kan tyckas som en enkel sak att ordna kommunalt vatten och avlopp men den som tror det bedrar sig rejält. Många instanser är inblandade och många blanketter ska fyllas i.

Nu ser vi i alla fall ljuset genom avloppsröret. Till julen, om inte förr, kan vi alla dra i våra spolspakar och låta toaletterna brusa i kapp med julmustens skummande.

Förhoppningsvis. Om inte någon nitisk kommunaltjänsteman kräver in en ansökan om att få spolspaka. Jag känner en viss oro.

onsdag 26 augusti 2015

My pink suitcase and the camera


Läste i morse att den 26 augusti 1946 blev engelskan det första främmande språk som svenska skolbarn fick lära sig.
Nu kan barn före skoåldern engelska. Att de behärskar språket är en klar överdrift, men de använder det omedvetet i talet.
"Fuck you" har jag faktiskt hör ett litet barn säga till ett annan litet barn när en familj beställde mat på Mc Donalds. Barnen ville ha chessburgare och en slatt garlic sauce, upplyste de sina vårdnadshavare om. Så nog kan de små liven engelska allt.

Själv är jag lagom bevandrad med uttalen. Förstår nog bättre än jag talar. Har hört sägas att jag talar engelska sammanbitet. Vad det innebär har jag aldrig fått någon förklaring till. Kanske spänner jag käkarna i nervositet att säga fel. En del ord kan betyda något helt annat än vad jag ämnar säga. Pinsamma situationer kan uppstå och det vill jag på mitt sammanbitna sätt förhindra.

Nu ska jag dock få användning av mina engelska kunskaper ty dottern och jag åker till London över weekenden. Vi ska göra en weekendresa. Bara vi två. Småtvillingarna, deras storasyster, pappan i huset samt ledarhunden och min make får stanna hemma. Barnen har fått sina råttor, som faktiskt var mycket söta fast det tar emot att erkänna det, så de har att dona med. De ska visst tämja de nytillkomna husdjuren och det ska bli spännande att se om det blir några cirkusråttor av dem.

Två gånger tidigare har resan gått till London därför bör jag hitta till Covent Garden i alla fall. Jag rotade i min handväska och hittade en stadskarta som jag ämnar packa ner i resväskan.
Ett frilansjobb har jag dessutom lyckats nosa reda på så Londonweekenden blir inte endast en nöjesresa.

Våra boardingcard  har jag skrivit ut och de ligger tillsammans med mitt passport i en plastic folder och jag ska lägga ner allt i min pink suitcase tillsammans med min found city map. Någon makeup bag behövs inte för jag har inte så många sådana attiraljer. En toothbrush och en liten tub med toothpaste samt en soap räcker länge för freschören. Ett par ombyte med t-shirt och en sweater i händelse av väderomslag kanske även behövs packas ner. Och extra ombyte av underwear så klart. Min mamma säger att det är noga med dessa plagg utifall att sjukhus måste uppsökas.
Hon är för övrigt mycket orolig över vår resa för hon fruktar terrorister.

And my camera, of course. Den måste alltid hänga med för jag är inte så bra på att fota med min camera phone. Kanske vi ändå tar en liten selfie med den för att lägga upp på Facebook, som sig bör.

Resväskan ska ha gott om utrymme eftersom vi kanske shoppar loss en aning. När vi nu ska åka på en weekend till London.


tisdag 25 augusti 2015

Höstskörd och korv med bröd utan korv


Tröskorna tuggar på gärdena runt omkring. Bönderna ger sitt bidrag och ser till att vi kan äta havregrynsgröt och baka vårt bröd. Det är politik i det som skördas. Maken säger att han är glad att han inte längre är bonde med alla bekymmer som det innebär. Nu för tiden har bonden inte enkom väderleken att oroa sig för.
Men plöja skulle han bra gärna vilja göra. Vända åkers jord till vinterförvaring.

Jag blir dock nostalgisk när jag ser tröskorna. Hur haspeln drar in sädesstrån över skärbordet och bakvägen släpper ut den gula halmen.  Otaliga är de timmar som vi tillsammans tröskade vete, havre, råg, korn och oljeväxter. Byttes av mellan tröska och traktor. Gick upp mitt i natten för att köra runt torken, drack varm choklad och åt bullar innan vi kröp tillbaka ner i sängen.
Det händer att jag saknar den tiden, när vi var bönder. Nu har vi endast ett grönsaksland med morötter, potatis, rödbetor, sallad och västeråsgurkor. Vitlöken glömde jag. Verkar ha tur med den i år.

För att spä på nostalgin har vi beslutat oss för att göra en nostalgitripp till våra gamla hembygder i Värmland. Vi åker först till Skattkärr. Där maken vuxit upp på den gård hans mor och far brukade. Båda hans föräldrar är borta men gården finns kvar. I en annans ägor. Vems vet vi inget om men ämnar ta reda på den saken. Det borde ha varit generationssikten där för länge sedan.

Enligt makens utsago var sjön Knappen så stor som en insjö bör vara. Kanske ändrar han storleksuppfattning när vi kommer dit. Mycket har med stor säkerhet förändrats. Följt med tidens gång. På både gott och ont.

Lanthandeln, hur många lanthandlare finns det nu för tiden? När vi var i Norrland för några år sedan stötte vi på en och annan som tappert stretade sig fram i kampen mot supermarket i tätbebyggda områden. Lanthandlare är som bönder, ett sakta sinande släkte. Fast för lanthandlarna har nedrustningen gått fortare än för bönderna. När våra barnbarns barn är vuxna och bildar familjer finns den kanske endast kvar bönder på bild i internets uppslagsverk. Importerad mat i affärernas hyllor.
Någon lanthandel finns mig veterligen inte i våra trakter eller runt Östgötaslätten.

Trevlig resa kommer det med stor säkerhet att bli. Hotell i Karlstad, en stad där jag själv gått i skola under några år. Där jag och min kompis Michaela för 25 öre köpte varmkorv med bröd utan korv men med senap hos torgets korvkiosk. Det var vad vår kassa tillät. Varmkorv med bröd utan korv.
När vi kommer till Karlstad ska vi gå ut och äta något riktigt gott. På restaurang. Medan maken berättar för mig om sin uppväxt i Värmländska Kärne. Historier jag hört honom berätta tidigare men aldrig på plats och ställe. Även om vi åkt förbi där en gång tidigare. Men det var så länge sedan att jag inte längre minns.

måndag 24 augusti 2015

Yrkesval och en födelsedag


Läste just min bloggkollegas dagliga inlägg. Han lilla unge är förtjust i motordrivna fordon av allehanda slag. Röda traktorer, parkerade bilar och motorcyklar, inte minst. Idag föll intresset på en taxibil som var uppställd precis under familjen balkong.

Vår son har under många år kört taxi. Ett slitsamt jobb på olika sätt och vis. Han kämpade på fram till den dag då han lade taxikortet i byrålådan, hängde jackan med loggan längst in i garderoben och omskolade sig till trädgårdsarbetare. Till alla förvåning måste jag tillstå. Sonen har aldrig visat något större intresse av att påta i jorden, klippa gräs och rensa rabatter. När han blev husägare med jättetomt ändrades hans livsstil och alla har rätten på sin sida att göra olika livsval under livets gång.

Det har visat sig att han hittade rätt. Med sambon vid sin sida startade de ett eget trädgårdsföretag och kundunderlaget ökar stadigt månad för månad. Till den milda grad stadigt att maken och stundom jag blivit involverad i andras trädgårdar.
Även vår dotter har hittat sitt rätta yrkesval. Som färdigutbildad lantbrukare hoppade hon på nästa skola och blev för sju år sedan vigd till präst och fick så småningom fast tjänst i en församling.
Yngsta dottern är också hon på studiernas mödosamma vägs vandring. Universitetsstudier där målet är att bli författare. Författarskapet ligger ännu i sin linda men jag önskar av hela mitt hjärta att hon ska få det hon skrivit ihop publicerat.
Det känns tryggt att våra barn vet vad de vill och att de kämpat för att till sist kunna spräcka målsnöret.

Idag ska jag ta hand om stortvillingarna medan deras pappa med sambo åker in till Norrköping. De ska gå på förlossningskurs. Lära sig flåsa och klämma på. Det är nära nu. Den stora magen drar förberedande ihop sig, blir stenhård och den blivande mammans gångstil är vaggande och bredbent.

Jag funderar mycket över barnbarnen. Hur deras liv ska bli. Inget är utstakat. Inga spikraka vägar att vandra på. Spruckna relationer och spruckna illusioner. Drömmar går i krasch och drömmar blir till verklighet. År av studier och till sist med betyg och cv i händerna arbetssökande med hopp om en anställning.

Omedvetna om sin framtid blåser de såpbubblor ute på gräsmattan. Luften fylls av skimrande bubblor som stiger till skyn och löses upp.

Om några veckor är ett nytt litet barn fött. Jag har blivit tillfrågad om att närvara vid födelsedagen. Vara med och hälsa ett litet barnbarn välkommen till denna värld. Jag känner mig mycket hedrad av denna inbjudan.





söndag 23 augusti 2015

Kändisvarning och rödbetssoppa


Det är kändisvarning i våra trakter. Så klart var jag på plats med min frilansutrustning. För vart ska sleven vara om inte i kastrullen.

Han satt där Lasse Åberg, Stig-Helmer, och åt rödbetssoppa i det östgötska solskenet. Jag blev erbjuden att slå mig ner för att få mig en tallrik men avböjde. Fick ett anfall av rädsla att drälla soppa på blusen. Vill inte göra bort mig när celebriteter är på besök.

Medan jag satt i bilen och körde mot mitt intervjuoffer funderade jag över hur jag skulle bli bemött av denne kändis. Ofta skapar jag mig en bild av hur en person är utifrån det jag ser och hör, genom teverutan eller radiostationerna. Lasse Åberg verkar vara den där välvilligt inställda typen. Som inte önskar någon människa ont. Lite blyg och tillbakadragen. Men det går inte att vara helt säker. Zlatan för att ta ett exempel. Han verkar dryg och otrevlig vilket han också är. I alla fall vad jag hört.
Nu verkar Lasse Åberg varken dryg eller otrevlig så jämförelsen med Zlatan var kanske inget bra exempel.
Får fundera ut någon annan. Programledaren för ett äktenskapligt program i en reklamkanal. Hon verkar söt och trevlig men är tvärt om in real life. Hörsägen vill jag nogsamt poängtera. Från en äktenskaplig deltagare i dokusåpan.

Lasse Åberg var precis som jag föreställt mig. Gråblå ögon som tittade på mig under buskiga ögonbryn. Lågmäld med ett litet leende på läpparna.
Svarade snällt på mina frågor men såg en aning barsk ut när jag försiktigt undrade om han tyckte att han blivit gammal. Det dementerade han med motiveringen att han förundras hur gamla de som är tio år yngre än honom själv är. Är benägen att hålla med. Tycker jag också, ibland. Gällande mig själv och min ungdomliga ålder.

Jag fick även ur honom personliga saker som jag inte tänker dela med någon annan. De vill jag bevara som ett hedersbevis på att han ville prata med mig efter avslutad intervju.
Mitt framför näsan på de stora  drakarna lade jag beslag på honom. En fotograf med en imponerande stor utrustning (kamerautrustning) försökte stjäla uppmärksamheten från mig. Varpå Lasse Åberg sa ifrån.
"Du får vänta, sa han. Nu är jag upptagen med Carina".

Störst är inte värst och bäst. Det enades vi om, Lasse Åberg och jag.

"Jag kan flyga. Jag är inte rädd..." Inga stora kameramän ska hädanefter skrämma mig att kliva åt sidan.

Han är en ödmjuk man, Lasse Åberg. En riktig förebild i hur mänskligt beteende borde vara.


lördag 22 augusti 2015

Brunråttor och ett garageparty


Nu blommar ljungen och delar av vår trädgård är som en violett blomstermatta. Vackert men vemodigt. Ytterligare ett bevis för att hösten och med den en annalkande vinter har gjort sitt inträde.
Hoppas maken snart gör slag i saken och bokar de där flygbiljetterna till varmare breddgrader som vi talat om. Mitt i kalla vintern bär det av och vi får ett välbehövligt avbrott från vinterkylan under några dagar.

Hösten är även fladdermössens tid. Det är då vi kan bekanta oss lite närmare med dessa trevliga varelser. Nitton olika arter finns det i vårt land har jag fått undervisning i då jag deltog i en fladdermussafari härom kvällen. Samt att fladdermösshonor själva bestämmer när det ska bli bebisar efter befruktningen. De föder ungarna upp och ner då det är dags och om ungen råkar tappa taget efter födelsen är navelsträngen så anpassad att den fungerar som ett slags bungyjump.

I samlad trupp gick vi till Femöresbron vid Motala ström i Norrköping. Den fladdermusälskande guiden höll täten bärandes på pejlutrustning.
Motionärer sprang fram och tillbaka, hundar ute på rastning och svärmande par passerade oss totalt ovetande om vad som föregick sig strax ovanför deras huvuden.
Det knattrade och kvittrade i pejlingsapparaterna och aktiviteten från läderlapparna var enorm.

Småtvillingarnas storasyster och jag delar på intresset fladdermöss men eftersom ingen vet om de går att ha som direkta husdjur kommer hon och hennes systrar att få råttor utan flygförmåga. På tisdag. Maken har lovat att vara chaufför åt råttorna när de ska transporteras hem till den enorma bur med diverse lekutrustning som ska bli deras nya hemvist.
Sonen har även han haft råttor i sitt hemman. När han blev vuxen och skaffade sig egen bostad vill jag tillägga. Ilskna krabater som gärna bet sig fast i ett finger med blodvite som påföljd. Av anledning till detta är jag inte så värst begeistrad över inköpet av råttor men nu är det inte jag som ska leva tillsammans med dem utan våra barnbarn. Det var först tal om en orm men planerna ändrades och det blev istället ormens föda som i levande tillstånd får bli barnens kelgrisar.

Det är i alla fall inga brunråttor de skaffar sig. Brunråttor finns det dock gott om nu för tiden. Som knaprar och förstör i vårt samhälle. Förökar sig snabbt och de som borde försöka hålla beståndet nere är rådvilla. Eller fega, jag kan inte avgöra vilket. Det gäller att krypa fram ur hålorna och gå till attack mot de krafter som sakta håller på att ta över.

Kom plötsligt att tänka på Råttfångaren från Hameln. En ruskig saga om svek och hämnd men även en berättelse som handlar om att dansa efter någon annans pipa.

Idag har jag förresten råkat köra på en EPA-traktor, på tal om elände. Inga personskador uppstod av något slag men EPA-traktorns framskärm sprack emedan min bil klarade sig utan repor eller andra blessyrer.  Vem som orsakade olyckan låter jag vara osagt, men jag tog på mig hela skulden som den rakryggade kvinna jag är. Jag var omköraren och enligt maken är det omköraren som ska se till att inga missöden uppstår. Med det konstaterande såg pojken som körde EPAN lättad ut och vi skildes åt som goda vänner och en ifylld skadeanmälan. Nu får pojkens pappa jobba lite extra i garaget men mig veterligen är han mycket förtjust i att jobba i garage. Jag har faktiskt blivit inbjuden på kalas till just det garaget där pappan håller till. Frågan är nu om jag fortsättningsvis får någon inbjudan till garagefest. Det återstår att se...

fredag 21 augusti 2015

Jodens undergång och en bångstyrig höftkula


Nästa månad ska enligt vissa siare vara den sista månaden för planeten Tellus. Vilket betyder att allt mänskligt liv tillsammans med jorden kommer att utplånas. Orsaken till denna förväntade enorma dramatik lär vara en asteroid som nalkas från det eviga universum.
Nasa går dock ut med ett pressmeddelande som lugnar. Ingen oro, någon katastrof kommer att inträffa. Inte förrän den 16 mars år 2880, då behöver den då levande befolkningen fatta varandras händer och tacka för tiden som varit. Om inte förr så är den 15 mars ett passande datum enligt mig som aldrig kommer att få uppleva den händelsen.
Å andra sidan skulle det inte skada om vi redan nu fattade varandras händer och tackade varandra för att vi har förmånen att leva sida vid sida. I medgångar såväl som motgångar.

Ibland kan det kännas att jordens undergång är nära. Besvärligheter, sorger och bedrövelser lägger sordin på glädjen och lyckan. Krig och katastrofer, fientlighet och motsättningar kanske snabbar på förloppet om utplåning. Men även små vardagsmotgångar kan få den mest positivt inställde till att vissna och förlora hoppet om en förändring. Det tillståndet brukar sällan vara permanent för det mesta löser sig på ett eller annat sätt. Bara tvi bejakar tiden ty ibland har vi allt för bråttom med att ställa saker och ting tillrätta. Det ska även finnas tid för eftertanke för att bästa tänkbara resultat ska uppnås.

För flera år sedan var maken och jag på en liten tillställning. En av festdeltagarna hade opererat sin höft. Gammalt skrot ersattes med nytt och blänkande. I och med detta blev livet med smärta och haltande gång ett minne blott.
Stärkt av mat och dryck behövdes ett toalettbesök fram på aftonens timmar. Mannen med den nya höftkulan försvann in på hemlighuset medan vi andra kalasade vidare. Efter en uppseendeväckande lång tid började mannens hustru sakna sin motpart och knackade försiktigt på toalettdörren. Vilken var ordentligt låst. Ett svagt stönade nådde ut genom den stängda dörren varpå festens värd kände sig nödd och tvungen att peta upp låset. Där på tronen av porslin satt en mycket blek höftledsopererad man. Höftkulan hade hoppat ur ditt läge och smärtan hindrade mannen att resa på sig och dra upp brallorna.

Samtliga festdeltagare rusade till för att på något sätt vara behjälplig. Någon skrek efter en ambulans medan huvudpersonen själv satt med svettiga lår fastklibbade mot toalettringen och skrek att ingen fick röra honom. Alla insåg att där kunde han inte sitta när det var fest och allt. Vi trotsade hans protester och reste med varliga händer upp honom i stående position. Varpå höftkulan lugnt och stilla gled tillbaka i sitt rätta läge. Byxorna drogs upp, mannen torkade sin panna och festligheterna kunde fortsätta i oförminskad styrka. Värdinnan blev så uppjagad av händelsen att hon fick spänna på sig sitt dragspel och vi klämde tillsammans i med några käcka allsånger.

I den stund som mannen satt i sin ensamhet på toalettringen och lyssnade till det glada sorlet runt kalasbordet kände han sig som om han nått vägs ände och jordens undergång var nära förestående. Vilket är fullt begripligt. För vem skulle inte känna så om höftkulan plötsligt kanade ner mot bäckenbotten.

Några asteroider är inte något jag ängslas över. Värre vore om jag skulle bli tvingad att av någon anledning lägga mig på operationsbordet. Det skulle kännas som jordens undergång.

torsdag 20 augusti 2015

Sura fiskar och dålig respons


Traditionsenligt är det dags att öppna en burk surströmming. För de som gillar denna delikatess. Jag är en av den i skaran av surströmmingsälskare, dock är det ytterst sällan som jag får njuta av en måltid bestående av fin surströmming, potatis och lök. Ingen annan i familjen har någonsin förstått sig på att ens smaka.
Jo maken, när jag tänker efter. I början av vårt förhållande. Då, när nykärleken övervinner alla hinder. När nykära vill vara till lags och dela allt med sin älskade.

För att göra en angenäm upplevelse ännu angenämare tillverkade jag efter konstens alla regler en surströmmingsklämma åt maken. Spänt följde jag klämmans väg till munnen. Ett bett och han bleknade. Öppnade köksfönstret och kastade ut hela härligheten på gräsmattan. Vår labrador var snabb, hon rusade ut och glufsade i sig klämman med fisk, lök och potatis. Sedan uppsökte hon platsen för burkans öppnade, där jag häll ut spadet, och rullade sig hänfört och lyckligt i det som inte sugits upp av markskiktet. En svärm av flugor följde hunden när den lufsade hemåt.

Maken tog risken om ett brutet förhållande och sa att han aldrig mer tänkte äta surströmming, kärleken till trots. Eftersom jag hade bestämt mig och sagt ja när han tidigare hade friat stannade jag vid hans sida även om jag visste att vi aldrig skulle dela på en burk Röda Ulven. Kärleken är starkare än en burk surströmming.

När jag berättar att jag verkligen tycker om surströmming tittar folk misstroget på mig. Lite äcklade också. Börjar argumentera om att det är hälsovådligt att äta rutten fisk. Att det luktar skit, vilket jag aldrig någonsin motsatt mig, samt att jag är konstig, dum i huvudet och inte tillhör någon kulinarisk skara med klass och finess.
Kan så vara men jag hävdar ståndaktigt, surströmming är gott. Mycket godare än lutfisk om jag nu måste göra en jämförelse mellan dessa två fiskanrättningar. Lutfisk luktar inte speciellt angenämt det heller. Enligt min mening.

Kanske köper jag i år en burk med den rätta rundningen. Går avsides för att öppna den och sätter mig i min tragiska ensamhet för att ha en liten surströmmingsskiva med mig själv som gäst..
Jag har varit på våra grannar men inte heller där får jag någon respons så jag får finna mig att vara mol allena.  Om jag inte reser till Stockholm och går till Sturehof. Där är det trendigt att äta surströmming. 900 gäster har bokat bord för att insupa ångorna av 40 nyöppnade brukar surströmming medan de njutningsfullt blir serverade en i särklass god måltid.

onsdag 19 augusti 2015

Telefonkiosk och ett ohederligt förfarande


När vi träffar nya människor försöker vi oss oftast på en åldersbestämning. Det är av någon anledning viktigt att veta varandras ålder. Törs vi inte fråga går det alltid att stilla sin nyfikenhet genom internets värld. Där kan vi inte hålla oss hemliga, rynkor och grått hår går att åtgärda i praktiken men inte i teorin. Allt dokumenteras och lagras i en hårddisk någonstans ute i det okända.

När vi träffades, min make och jag, var det många som bekymrade sig över åldersglappen mellan oss. För oss var kärleken viktigare än vad som stod i våra födelseattester. Så är det fortfarande även om jag stundom kan tycka att maken hör till den antika världen när han berättar om hur samhället såg ut när han var pojke.

Utvecklingen har precis inte stannat upp sedan jag var barn. Mycket har hänt under mina sextio år och ibland undrar jag om det kommer att hända revolutionerande förändringar som skapar förvåning eller om det inte längre går att förvånas över något.

Godisautomater och telefonkiosker är ett minne blott. Inte ens rättstavningsprogrammet i min dator tycks känna till ordet telefonkiosk utan vill ha det till något annat. Till vad bryr jag mig inte om att ta reda på. Jag vet själv vad en telefonkiosk är och med det är jag nöjd.

Igår när mitt barnbarn och jag skulle gå på museum frågade mannen i biljettluckan hur gammalt barnet var. Hon vägrade att svara så jag fick uppge hennes ålder. Så tittade mannen på mig och frågade om jag var en pensionär eller inte.
"Det får du avgöra själv, svarade jag. Utgå ifrån att jag en helt vanlig vardag är här med mitt barnbarn och att semestern är slut för de flesta".
Jag erbjöd honom även att se mitt körkort, som på Systembolaget ungefär även om det var länge sedan jag fick uppvisa legitimation för att styrka min ålder, men han avböjde.
Mannen funderade en stund, studerade mig uppifrån och ner. Funderade igen och beslöt sig till sist för att jag nog uppnått pensionsåldern och jag tjänade med ens tjugo kronor.
Han gav mig biljetten och sa att han också önskade att han var en pensionär. Om det berodde på att han såg intjänade biljettpengar eller att pensionärer ser vitala, snygga och fräscha ut är svårt att orda om. Eller också vantrivdes han helt enkelt på jobbet.

Efteråt grunnade jag över vad han tog det på. Att jag som inte är en folkpensionär i hans ögon såg ut som en folkpensionär.
När jag kom hem tittade jag mig i spegeln. Ser jag verkligen ut som en pensionär? Inte riktigt. Som en ung pensionär, möjligtvis. Det svarta envisa hårstråt under hakan spretade rakt ut och jag ryckte snabbt bort det med pincetten.

Nu har jag i vilket fall som helst beslutat mig för att uppge mig vara pensionär när jag ska lösa biljetter där det ingår pensionärsrabatt. Blir jag ifrågasatt och ertappad får jag väl påstå att jag är sinnesförvirrad och inte vet vilket år jag är född. Eller att jag glömt min legitimation hemma. Kan jag tjäna tjugo kronor tänker jag minsann ta chansen. Även om det är ett ohederligt förfarande.
Händelsen igår svär jag mig dock fri ifrån. Det var mannen i biljettluckans fel alltihop!


tisdag 18 augusti 2015

En hjälpsam hund och bubblande smultrondryck


En småtvillingflicka med sin mormor på heldagsutflykt till Motala. Ett snabbt instick på redaktionen innan lunch på en av hamnens trevliga restauranger. Motormuseum och levande Vätternfiskar i akvarium. Promenad längst vattnet och till sist dagens grande final. Glass. Äkta vara av ekologiskt märke. Helsvensk tillverkning utan tillsatser av långa transporter.

Barnet valde bord. Hon valde det rosa. Mitt i solen. Slickade tappert på sin glass som snabbt började få en lös konsistens för att till sist rinna ner över hela handen. Själv hade jag valt en stor mjukglass. Vilket jag ångrande ty att manövrera sin egen glass samtidigt se till att flickans höll sin i styr kräver viss skicklighet. Servetterna låg som kletiga små högar på det rosa bordets skiva.

Att rusa in i glasskiosken för att hämta mer servetter var uteslutet. Det insåg jag snabbt.
En man med sin hund flanerade förbi. Då såg jag min chans till räddning. Högt ropade jag på honom att han skulle vända hunden och komma till vårt bord.
"Kom snabbt, vi behöver hjälp", ropade jag och mannen hörsammade min uppmaning. Stannade upp och såg frågande på mg.
"Hunden behöver tvätta mitt barnbarn", skrek jag varpå både hunden och hans husse fattade galoppen.

Medan mannens hund städade rent de små händerna fick jag hålla i kopplet. Mannen fick en trånande längtan efter en egen glass och tog tillfället i akt att gå in i kiosken och göra sitt inköp.
"Det är en klok hund det här, han kommer från Karlskoga", berättade mannen och nafsade i sig av sin melon- och mangoglass.
"Så klart att han är klok om han är från Karlskoga".
Vi nickade i samförstånd, han tog kopplet och båda försvann längst med Vätterns strand.

Jag blev glad över mannen och hundens hjälpsamhet. Ett bevis på att vi behöver varandra i både stort och smått. Dagligen och stundligen. Kända såväl som okända människor behöver en hjälpande hand lite då och då.

I Norrköping har en påverkad galning stuckit kniven i tre personer. Ingen asylsökande eller med utländsk bakgrund har utfört illdådet.  En svensk yngling med psykiska problem som inte fått den rätta hjälpen. Livet blir väl antagligen inte bättre för honom efter detta. Kanske får han hjälp med att inse vad han gjort och hjälp med att komma ur sina problem. Den svenske ynglingen vars svenska mamma uttalat sig i pressen.

Löpsedeln i Motala skrek ut med svarta rubriker om den svenske ynglingens fasansfulla ord innan han utförde vansinnesdådet. På gårdagens tevenyheter nämnde hastigt vad som skett. Han var ju inte asylsökande eller hade utländskt påbrå, gärningsmannen. Även om det först antyddes på sociala medier att så var fallet.

Vi behöver varandra. Vissa stunder mer än andra.

I Brunneby stannade vi och köpte bubblande smultrondryck. Drack ur samma flaska, mitt barnbarn och jag.  Turades om, drack till flaskan nästan var tom. Det var vår dag idag. Nästa vecka blir det till att hitta på något skoj med en annan ur unghögen. Och idag har vi fått veta vad som ligger i sonsambons mage. Vårt nya barnbarn blir en liten..... som ska heta D......

Ett nytt litet liv att älska och hitta på äventyr tillsammans med. Så småningom.



måndag 17 augusti 2015

Årsringar och ett glas rabarbersaft


När jag vaknade i morse låg jag kvar i sängen och funderade över sommaren. Maken donade i köksregionerna för att se till att vi skulle få i oss lite morgonföda. Det är dagens första uppgift för hans del. Jag bäddar sängen så rättvisan är fördelad passande för oss båda.

Sommaren har regnat bort. Det blev inte så mycket av det där som vi planerade att göra. Då, när sommaren var i sin linda och förväntningarna höga. Inget speciellt var planen. Vara hemma och strosa omkring i trädgården, sitta i skuggan och vara litterära, dricka svala drycker för att förhindra uttorkning eller kanske bege oss ut på en cykeltur. Platt fall med de planerna.

Men, enligt mitt tycke har det varit en väldigt bra sommar på många solfattiga vis. Vi har gjort allt det där som vi annars inte skulle ha gjort om solen gassat från klarblå himmel. Dessutom har vi i år inte lagt i båten. Hade vi det skulle vi behövt offra tiden för annat med att ständigt och jämt sett till att båten befriats från regnvatten. Det har vi sluppit!
Vi har frotterat oss med barn och barnbarn. Speciellt barnbarnen har fått mycket uppmärksamhet från vårt håll. Ock kommer att få även fortsättningsvis trots att höststormarna är på inmarsch.

Även om sommaren varit regnig och kall har jag nu fått en smula separationsångest från  den avverkande sommaren. Det hjälper föga att tänka att den kommer åter för det vet jag i dagsläget inget om. Livet kan förändras på en timma. Nästa sommar kanske en av oss står själva i köket och kokar ett enda ynka ägg, dukar fram en filmjölksskål och en tekopp.

Mina händer har fått rynkor och skrynklor på ovansidan. Lederna är lite stela och jag får tänka på min hållning.
"Ät östrogen, tänk på benskörheten", säger min läkare och viftar med pekfingret framför min näsa.
Jag har aldrig ätit östrogen och tänker inte börja med det nu på gamla dagar. Jag är en besvärlig patient. Inte går jag till läkaren heller om jag inte blir kallad till besiktning.
Jag börjar bli gammal, det känner jag även om jag ännu inte är så gammal som de gamla.

När sommaren övergått till höst har en bekant till mig mist sin mamma som även var bästavännen. Plötsligt finns inte en person som funnits med under hela livet längre kvar. Det oundvikliga har skett.
Det är i alla fall åt rätt håll, tänker jag. Det är inte mamman som behöver begrava sitt barn. Föga tröst i stundens allvar, men vi kommer alla att få begrava våra föräldrar om vi själva får leva.

Familjer splittras. Genom död, krig, katastrofer och osämja. Osämja är välfärdens lön. Inta alltid men ofta. Vi har allt vi behöver, ändå går det inte att hålla sams. Ord hamnar fel, känslor svallar åt olika håll och banden slits sönder. Det händer till och med att banden aldrig kan återknytas och fejderna fortsätter generation efter generation. Tills namn hamnar i ett dokument som långsamt gulnar och glöms bort.

Nu är jag allt en riktig pessimist och låter tankarna skena iväg. En kopp kaffe tillsammans med maken innan det är dags att bege mig iväg på dagens första uppdrag är balsam för dystra tankar. Ska till ett behandlingshem för missbrukare. Där människor får hjälp att komma ut någorlunda fungerande i ett samhälle som i vissa kretsar är helt perfekt.

Ett glas rabarbersaft skulle passa bra en dag som denna. När jag tänker efter. Skål och TACK för livet som är och livet som varit...

söndag 16 augusti 2015

Bockjakt och en räv som visar tänderna


I mörkret ringde väckarklockan. De röda siffrorna visade på 03.15. Maken sov lugnt och stilla medan jag klev upp ur sängvärmen. Grusiga ögon och en önskan om att få fortsätta sova. Kokade en kanna te, hällde upp i termosen, bredde några mackor och klädde mig varmt.

Bockjakten startade idag. En timma före soluppgången ska jägarna sitta på pass. Även om jag inte är någon jägare satt jag i mycket arla morgonstund uppflugen i jakttornet bredvid den kamouflageklädde mannen med bössan.
Mörkret vek till sist undan och några solstrålar träffade tallarnas stammar mitt emot oss. Dimman steg över det daggvåta gräset och bockarna höll sig undan. Några harar skuttade över vallen som bonden slagit under gårdagen. Men inga bockar. Tiden i snigelfart. Jag började frysa och värmde händerna runt min heta tekopp.

Sneglade på jägaren. Lugn och avslappnad satt han där. Tog några ögonkast genom kikaren och såg det jag inte såg. En räv, en älgko med kalv skymtade i skogsgläntan och ett gäng med änder klöv himlen. Han pekade och jag tittade. Men inga bockar. Bössan en handlängd bort. Vi viskade. Om hur det är att föda barn. Han tålde inte se blod, sa han. Jägaren...som suttit bredvid sin kvinna och sett henne föda fram deras barn. Han hade stirrat in i väggen, undvikit att titta på blodet.

Några dovhjortar vågade sig fram. De får jag inte skjuta, sa jägaren. Bara råbockar.
Jag kände en tillfredsställelse i att inte vara en jägare. Jag är för frusen för sådant naturliv. Tålamodsprövande. Inte kan jag skjuta heller. Har dessutom inget skjutvapen så jag behöver inte fundera något mer i de termerna.

Trots att jag frös och trots att jag satt i ett vingligt jakttorn var stämningen magisk. Dimman, kronhjortarna och morgonsolen som kastade sina strålar på tallarna.

Så kom den då. Bocken. Långa snabba rörelser. Ett skott och kroppen försvann ner i gräset. Strax därpå gick en ensam räv samma dystra öde till mötes. Sida vid sida låg djuren och stirrade på mig med oseende ögon.
Jag lade handen på råbockens hals. Den var varm, mjuk men också lite sträv. Några droppar blod letade sig ut genom näsborrarna och färgade de gröna grässtråna.
Räven såg mest arg ut. Visade de vassa tänderna och jag vågade inte röra vid den.

Fyra timmar senare var jag hemma igen. Dyngsur om strumpor, skor och byxbenen klibbade av väta högt upp på låren. Maken hade vaknat. Dukat frukostbordet med hembakat bröd, ost, skinka, sill, filmjölk och müsli. Bryggt te och hällt upp i min fina turkosa tekanna. Kaffe till sig själv.

Jag har varit med om mitt livs första råbocksjakt. Pyrscha har jag visst gjort. Det var mörkt, kallt, långsamt men väldigt spännande. Precis så spännande som sig bör när en frilansade journalist är ute på uppdrag.

Nu tarvar jag nog en timmas sömn om jag ska orka med denna soliga dag.



lördag 15 augusti 2015

Min beetle och en ovarsam läkare


Nostalgi skänker betraktaren glädje och ett visst mått av vemod. Längtan och saknad efter det förflutna, oftast idealiserat. Att vara allt för nostalgisk kan vara direkt hälsovådligt och leda till döden. I alla fall ansågs det vara en slags sjukdom med dödlig utgång på 1600-talet.

Dyrt kan det hur som helst bli när nostalgin sveper fram. I skrivandets stund ser jag hur mitt bankkonto krymper, ty jag har beslutat mig för att köpa en gamma Volkswagen. Maken har lovat att ge mig ett bidrag i form av en presenning med hänvisning till bilens vinterförvaring.

Bilen ska vara blå. Blå metallic. VW 1303-S beetle med eberspächer. Årgång 1973. En sådan som jag fick av min pappa. Han köpte en till mig och en till sig själv. Nytillverkade. Tillsammans åkte vi till bilhandlaren i Kristinehamn och tillsammans åkte vi hem. Han först och jag efter. Alla, precis alla, stannade upp. Trafiken lamslogs, gående blev stående mitt i steget, hundar slutade kissa  och bara glodde efter den metallic blå kortegen.
Kanske överdriver jag lite, men grannen kom i alla fall ut och frågade vad bilen kostade och hur jag egentligen hade råd med en sådan dyrgrip, flicksnärta som jag var.

Ensambarn är bortskämda barn, sa grannen och vände på klacken i protest över kapitalistungar som hade körkort men inte ännu var helt torra bakom öronen. Att pappa även betalade mitt körkort är en helt annan historia som grannen, om han lever, än i dag ställer sig ovetande till.

Min älskade blå metallic 1303-S. Vi var varandra trogna fram till 1978 då en annan ägare tog över. Som inte vårdade den lika ömt som jag. Det är min fasta övertygelse.

Ett enda missöde råkade vi ut för, beetlen och jag. Min arbetsplats var på den tiden Kristinehamns sjukhus och efter avslutat värv satte jag mig i bilen som stod parkerad på sjukhusets personalparkering. Innan jag hann vrida om startmotorn skramlade det i plåten. En medtrafikant hade i full fart backat rakt in i min blå metallicbak och luckan till motorutrymmet blev rejält tillskrynklat.

En stressad man rusade fram med plånboken i högsta beredskap. Han bläddrade med sedlarna och ville göra rätt för sig. Själv ville jag tillkalla samhällets ordningsmakt men min medtrafikant avböjde kraftigt det förslaget.

Han upplyste mig om han var en av sjukhusets läkare. I och med detta ägde han en viss pondus. Som i sin tur genererade till bestämmanderätt i fallet. Jag besitter ett ganska stort mått av envishet och ordväxlingen som följde är onödigt att upprepa här i dagens blogg.
Läkaren stoppade ner sin plånbok i kavajens innerficka. Han ändrade attityd och blev mjukare i sätt och sinne. Varpå han fick en annan lysande idé till försoning och uppgörelse gällande den metallic blå plåten.

Gratis läkarundersökning under ett helt år. Utförd av honom själv i hög person och klädd i vit rock.
Läkaren var gynekolog...

Jag tackade för erbjudandet men höll fast vid min ursprungsplan. Och tillsammans skred vi till verket med att fylla i nödvändiga handlingar och gynekologen fick betala mina plåtskador efter gängse rutiner.

Tankar omkring min VW 1303-S, sprungna ur dagens nostalgiska upplevelser jag haft på VW-utställningen i Norrköping. Huruvida det blir någon bilaffär eller ej är ännu inte klubbat. Men känner jag mig själv och maken rätt börjar vi inom en snar framtid att kolla lite på Blocket.

fredag 14 augusti 2015

Naglar i akryl och en fräsande katt


Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Skärblacka äger! Byn med pappersbruket i centrum. Byn som utsocknes rynkar på näsan åt. Ty här luktar det skit, här kan ingen slå ner sina bopålar.
Även jag delade den åsikten, innan jag hade bättre vetande och vi själva blev Blackabor. Här lever vi och här ska vi dö för att bli begravda på Skogskyrkogården. Plats har vi redan sett ut. I närheten av fotbollsplanen och i riktningen av vårt hem. Då kan jag fortsätta att hålla kollen vad som händer åt vårt håll.

Idag har jag blivit introducerad i ett Skärblackaföretag som omger sig av flärd och lite lyxkänsla. Här i byn där allt finns. Hot Nail Punkt, jag har sedan tidigare sett skylten men nu drev frilansjornalistnyfikenheten  mig dit och ut därifrån kom jag med rosaglittrande naglar. Tumnageln blänker så den kan jag använda som spegel.

Nu har jag lärt mig allt om naglar. Uppbyggnad och funktion men även hur det går till att pynta och smycka fingrarnas hårda utväxter i fantastiska mönster, färger och former. Vill någon har en storlek längre så byggs nageln upp i gel eller akryl och stelnar under en lampa med blått sken.
I mitt tycke ganska vågat och jag skulle aldrig dekorera mina naglar med blommor och starka färger. Förvisso snyggt på andra men inte riktigt min stil.

För den som har förmågan och utbildning går det att läsa av vårt hälsotillstånd genom naglarna. Sjukdomar och dolda krämpor speglas i naglarnas kondition. Själv är jag helt sund och frisk, garanterade nagelspecialisten under tiden hon filade och lackade. Inte heller lider jag av kronisk onykofagi, hade dock en släng av det som barn och i nedre delen av min tonårstid.

Våra naglar är djurens motsvarighet till klor. Båda arter behöver klippa de vassa utväxterna lite då och då. Det tog jag fasta på när vi hade katt. En väninna till mig klippte alltid klorna på sin katt. För att visa att jag också var en hedervärd djurägare köpte jag en klotång på djuraffären. Det blev en kamp mellan mig och kissen. Maken ruskade på huvudet och fann hela behandlingen som mycket onaturlig. En katt ska ha klor för att klara av sitt naturliga kattliv, var hans bestämda åsikt. En åsikt vilket han delade med katten. Som rev, bet och fräste varje gång jag tog fram tången. Jag visade katt och make vem som bestämde vilket resulterade i att katten blev bästis och bundis med den som inte plågade henne med klovård. Själv fick jag vårda mina sönderrivna armar som läkte lagom till nästa sammandrabbning ägde rum.

Det hela slutade med att katten vann kampen och fick till slut ha sina vassa klor i fred och den förhatliga tången hamnade i soptunnan. I och med detta kände jag mig faktisk som en mycket humanare kattägare och återfick det randiga lilla djurets förtroende.

I kväll ska vi till grannarna på kräftkalas. Med nymålade och vackra naglar ska jag äta allt som går att äta på de röda kräftorna. Utom tarmen och görblåsan. Gick det att äta skalen skulle jag äta upp de också. De enda delarna på de dillsalta läckerheterna som jag inte tycker är värt besväret är klorna...

torsdag 13 augusti 2015

Perseiderna och att diska andras tallrikar


I natt har det varit ett skådespel på himlavalvet. Det stora meteoregnet perseiderna gjorde sin entré.
När gårdagens kvällsfika och min kvällstoalett var avklarad bäddade jag och min morgonrock ner oss i solstolen under en varm filt. Maken stod en stund på yttertrappan och stirrade rakt upp i mörkret. Han tröttnade dock ganska snart och gick in och lade sig under täcket istället.

Det var en magisk känsla att ligga ute i den kolsvarta trädgården och blicka upp mot stjärnorna. Det prasslade i asplöven och jag tror att ett par katter slogs om en och samma råtta. Grannarna rumsterade om med något på sin tomt, kanske var de ute i samma ärende som jag.

Någon revolutionerande meteorskur fick jag tyvärr inte uppleva. Några snabba streck som jag knappt hann med att se. Besvikelsen tog överhand. Hade förväntat mig ett präktigt fyrverkeri från stjärnbilden Perseus håll. Swift-Tuttle snuvade mig på konfekten eller också glanade jag åt helt fel väderstreck. Är inte så påläst vart egentligen Perseus håller till.

Däremot följde jag flygplanens väg mot främmande mål. Det blinkande ljuset som snabbt förflyttade sig och försvann. Precis över oss brukar planen som ska ta mark på Arlanda bromsa in. Eller Skavsta. Då är planen lågt gående och jag vinkar stundom åt piloten. Brukar aldrig se någon återkoppling, däremot vinkade en helikopterförare åt mig när han färdades lågt över Glan. Eller om det var min vän Therese som skötte spakarna och rotorbladen. Troligtvis var det hon för vem skulle annars sträcka ut armen genom rutan och vinka så glatt.

Det är overkligt att det sitter en massa människor där uppe i de flygande maskinerna. Förväntansfulla över att besöka nya länder. Resenärer som återvänder hem med souvenirer och klirrande taxfree-kassar. Solbrända och mättade av intryck.
Medan flygvärdinnorna jobbar hårt för att se till att alla har det bra. Om det inte står Ryanair på flygplanskroppen vill säga. Där får var och en sköta sig bäst det går. Dyrt kaffe serveras dock. Tänker att snart får vi som reser billigt spaka planen själva. Då blir det ännu mer lågbudget över det hela.

När jag var flicka ville många flickor bli flygvärdinnor. Jag tillhörde inte den skaran, ville helst av allt bli lastbilschaufför. Eller jobba på bensinmack. Gillade oljigt trassel och dieselångor mer än välpolerade naglar, dräkt och vackra håruppsättningar. Nu är det inte längre någon högre status på att jobba som flygvärdinna. De ligger ett pinnhål högre än barnmorskan som har plats nummer 41 på listan. Nu är det inne att vara ambassadör. Men hur många blir det tänker jag?! I botten ligger diskaren. Föga förvånande för att diska hör inte till de trevligaste göromålen.
Journalist ligger ganska högt upp, inte precis tio i topp men ändå. Kanske  gäller det inte en frilansare som inte gått journalisthögskolan men jag känner mig nöjd i vilket fall som helst.

Pensionär finns inte representerade på någon statuslista. Det tycker jag är mycket märkligt. Det är ju pensionärerna som en gång  varit med och  skrapat ihop en lista över ambassadörer, diskare och alla där emellan. Gammal är inte längre äldst. Gammal är glömd. Oavsett den forna titeln.

onsdag 12 augusti 2015

Kliande bett och ilsken besättning


Farmordag delat med två vilket betyder en stortvilling och inte som brukligt två. Morgonen började i de stickade tröjornas tecken. Grå himmel vilken så småningom delade sig och de mörka molnen upplöstes i solen.

Två kilometers vandring med ett gossebarn tar två timmar. Stjärnorpsravinen har besegrats. Både i dalgång och med mer avancerad klättring uppåt. Stjärnorpsbäcken slingrar sig fram genom ravinen som är kantad av enorma bestånd av strutbräken. Gamla ihåliga träd som av väder och vind gett upp och lagt sig till ro med allehanda insekter som bofasta hyresgäster.
Uråldriga träd som delats av motorsåg visar årsringarna. Vi började räkna men gav upp. Enades om att de var väldigt gamla och en åldersuträkning överflödig.
Den mäktiga och märkliga ravinen är som en lummig djungel där den ligger avskild från den trafikerade vägen. Att vandra där är en upplevelse för både kropp och själ.

Ryggsäcken var fylld med förning och vi intog vårt niste intill den porlande bäcken. Myggor hittade till mina vrister. Stack med sina sugsnablar hål på skinnet och de genomskinliga kropparna fylldes med mitt röda blod. Gossen satt på marken vid mina fötter och tittade storögt på myggornas inmundigande. Det var med skräckblandad förtjusning där en inblandning av ett mått med beundran över mitt mod som pojken följde myggornas väg till och från de uppdukade smalbenen. Myggbetten har så smått börjat klia men jag anser att biologilektionen  var så pass viktig att jag tar den begynnande klådan med belåtenhet.

Vi lämnade den kraftiga vegetationen och begav oss till mer civiliserade trakter. Närmare bestämt Bergs slussar. Styrkta av pannkaka med en kula chokladglass gav vi oss i kast med slussarna. Där en segelbåt utrusta med kapten och vice kapten som var kaptens äkta hälft, rök ihop med en större motorbåts besättning. Häftiga ordväxlingar uppstod i det trånga slussutrymmet där båda ansåg sig äga företräde. Fendrarna gnisslade mot varandra, tamparna sträcktes och fradgan skvätte. Att slussa i Berg är ett eldprov som slår alla andra slussar.
Det är inte utan att jag saknade vår båt där vi stod och följde dramat på lagom avstånd. Skulle med glädje ha kastat mig in i dispyten om jag ägde ett flytetyg av klass.
Den sommarjobbande slussvakten tog det hela med ro. De har garvade skinn de där slussvakterna.

Efter fem timmars äventyr kände barnet och jag att dagens blandade upplevelser var avverkad. Pojken är återbördad till sitt hem och jag inleder slutet av dagen med att krafsa på mina vrister.


tisdag 11 augusti 2015

Förvaringshyllan Berså och ungarna i Nybäck



Idag lyser solen bakom molnen. Luften är fuktig för det har regnat i natt och det har regnat på förmiddagen. Nattens regn hade satt sina spå på vår yttertrappa såg jag när jag klev ut genom ytterdörren. Som vanligt när solen gassar och värmen dallrar tror vi att så kommer det att förbli. Därmed tar vi inte in utemöblernas sittdynor när det kvällas.

För den, som av någon outgrundlig anledning inte uppmärksammat nyhetsflödet och ämnar bege sig till IKEA i Västerås för att shoppa i brist på solsken, kommer de att mötas av ett anslag.
"Varuhuset är stängt på grund av tekniskt fel".
Två knivdödade människor har blivit ett tekniskt fel från IKEAS håll. Vem vill varuhusets ledning skydda? Allmänheten eller sig själva? Finns det en rädsla att köptrogna kunder ska schappa och låta förvaringshyllan Berså, soffgruppen Norsborg och fotpallen Kivik bli lämnade åt sitt öde tillsammans med sina möbelkamrater med finurliga benämningar.

Bättre vore att IKEA milt och varligt meddelade den rätta sanningen. Att en sorglig händelse inne på varuhuset skett och på grund av detta måste dörrarna hållas stängda till dess att den tekniska utredningen är klar.

Oron gnager inombords. Oron över ondskan som gror och härskar. I vårt land men även i andra länder. Våld föder våld och någon oskyldig krake kommer emellan. Sverigedemokraterna gnuggar händerna, paritet kommer att växa av illdåden. Ty nu har medierna berättat att de troliga gärningsmännen hade sin hemvist på ett asylboende.

Det händer att jag saknar den tid då vi endast blev serverade allt som hände genom teve, radio och dagspressen. När inga smarta mobiltelefoner, datorer och plattor såg till att vi ständigt blev matade. Vi fick som ett andrum mellan varven.

Längtar tillbaka till då när vi hade tid för varandra. Som när vår telefon gick sönder och vi ringde efter telereparatören. I en brandgul bil med svart text som meddelade att Televerket var ute på vägarna svängde bilen upp på vår gård och ut kom Nisse och Holger. De kom att bli våra vänner under de år som det gick att träffa en telereparatör i verkliga livet. När andras telefoner gick sönder stannade de alltid till hos oss. Fikade efter kaffe och hembakade bullar. Det var även Nisse och Holger som såg till att vi blev utrustade med en utomhusringklocka. En stor svart tingest som satt på ytterväggen och skramlade våldsamt när telefonen inne i köket ringde.
Larsson blev rustade med moderniteter som aldrig tidigare skådats i bygden. Sedan slog våra bekanta oss genom att införskaffa en biltelefon. En enorm låda som placerades i bilen bagageutrymme varpå det gick att föra ett telefonsamtal i luren medan bilen var i rullning.
En gång hade de en liten kattunge med sig. De trodde att våra barn ville ha en kattungen och de trodde alldeles rätt. Tankarna fanns på ungarna i Nybäck. Det skedde på den tiden då människor tänkte på varandra. Med glädje och tacksamhet.

Med utvecklingen försvann både Nisse och Holger. Vart de tog vägen vet ingen än idag. Kanske är de två fortfarande vänner. Sitter och talar med varandra genom smarta telefoner. Eller skickar sms med emoji efter varje mening.
Nu vill det mycket till om vi ska bli bästis och bundis med en telereparatör.

Hos oss vilar landskapet stilla. Hos någon annan är katastrofen ett faktum och livet blir aldrig som det varit.

måndag 10 augusti 2015

Meningen med livet och picnic i vegetationen


Så där ja, nu hänger rönnbären i täta klasar. Vackra färger som meddelar att nu är det höst. Även om sommaren till sist hittat hit så är vi inne i höstens första månad. Skolstartsmånaden. Förstaklassare som med spänd förväntan knatar iväg för att se sig själva sitta i skolbänken i oändlighet. Det tänker de nog inte på, förstaklassarna. Möjligtvis de elever som nu påbörjar sitt sista gymnasieår. De måste ha sina framtida studier inplanerade. Sen, när ytterligare år är bakomvarande kanske de får ett jobb. Där de ska vistas för sitt uppehälles skull fram till sin pensionering. Jag blir matt och svag av bara tanken...

P1 Tendens ska börja en serie i fyra delar. Meningen med livet är rubriken. Det tål att fundera över. Meningen med livet. Om någon skulle ställa mig frågan skulle jag istället svara vad som ger mig mening i livet.

Själva grundtanken med meningen med livet är antagligen fortplantningen. Att vi ska utöka vår planet så den inte blir utarmad. Det har vi gjort så duktigt och i den milda grad att nu gör vi allt för att minska ner på människoantalet. Antingen genom att slå ihjäl varandra med de mest uppfinningsrika metoder eller dra på oss sjukdomar där resistenta bakterier vinner över mediciner. Eller döda varandra verbalt. Det är vi mycket duktiga på. Vi finns men märks inte för vi är inget värda. Som de där små krypen i våra madrasser. Obehagliga men icke utrotningsbara.
"Du är som ett hårstrå i röven. Rycker jag bort det växer det ut igen", sa en som en gång i tiden var mig närstående.  Jag befriade honom från detta osmakliga hårstrå och fann därefter mening med och i det liv som bara är mitt. Det gäller att ta de rätta tillfällena i akt!

Om jag släpper grundtanken fortplantning och övergår till meningen i livet så är det för min del våra barn och barnbarn. Ett led i fortplantningen, förvisso.
Att skriva är en annan del i mitt liv som är meningsfullt. Speciellt mitt frilansande tidningsjobb. Där får jag träffa människor som generöst delar med sig av deras egna liv och leverne. Som jag i min tur delar med mig av till läsaren. Responsen är god och ger mig en extra slatt påfyllning.

Jag tror att för att finna meningen med livet men även meningen i livet krävs det ett visst mått av egenskapande. Peta in det som känns bra och meningsfullt i de fogar som är fyllda av ansvar och måsten. Ge utrymme åt sig själv. Våga säga ifrån om något inte känns bekvämt. Den absolut svåraste delen i det vi kallar egenvård. Det är så lätt att den självupptagna egoiststämpeln etsas fast i pannan.

Nu har jag nått det stadiet då jag själv har möjlighet att förvalta min tid. Anpassa mina åtaganden utefter min egen bekvämlighet. Unna mig lättjan som då och då smyger sig in. Livet har helt plötsligt blivit så kravlöst.
Inte heller ältar jag gamla oförrätter lika hårt som jag gjorde förr. Det inger ett inre lugn och jag kan inse att allt som sker har en mening där lärdomen om ett ändrat beteende ger mening i livet.

Nu planerar jag en picnic med en av stortvillingarna. På tu man hand ska vi bege oss rakt ut i vegetationen för att se vad vi där kan finna. På onsdag. Inte i morgon men nästa dag.
En unge i taget ingår i mina planer. En unge och jag ska tillsammans utforska meningen i livet. Nästa gång blir den en småtvillingflicka. Sedan återstår tre ungar. För just nu är meningen i mitt liv att få vara en farmor och mormor.  Känner att tiden är relativt knapp även om tiden är lång. Förhoppningsvis lång. Jag vill göra det bästa av livet så länge jag orkar och kan. Vill se rönnbären mogna även nästa år.

söndag 9 augusti 2015

Larssons kalas och sandaler i guld




Hemkommen från Värmland och Larssons släktkalas. Mat i massor, glass och härliga bakverk. Gemytligt umgänge mellan syskon, kusiner, sysslingar och brysslingar. Föräldrar, mor- och farföräldrar, barnbarn och barnbarnsbarn, mostrar och fastrar, farbröder och morbröder, svågrar och svägerskor. Gifta och ingifta. Storkusiner, småkusiner och kusiner som på grund av späd ålder inte vet om att de är släkt. Svenskar, tyskar och fransoser. De flesta med ett gemensamt, sprungna ur det Larssonska släktträdet.

Jag höll mig i köksregionerna under kalasets senare hälft. Lät de med gemensamma familjerötter språkas vid. Kunde kosta på mig det, ingift som jag är.
Det är dessutom svårt att hålla samtalstråden spänd när många är samlade. Tiden går fortare än vad orden hinner med. Många ord blir det dock och många var vi som skulle hinna med varandra. Trevligt och trivsamt men nu lär det dröja ett bra tag till innan vi alla kan sammanstråla igen.
När diskmaskinen var tömd, smulorna hopsopade, golven torkade, soporna kastade och alla kramats farväl begav vi oss till vårt övernattningshärbärge. Som alltid står dörren öppen hos familjen Wennerström i Sirbo. Vår fasta punkt i vår forna by. Antalet östgötar översteg de sedvanliga besöken varpå madrasser lagts ut, sängar bäddats upp samt en husvagn som stod till förfogande ute på gårdstunet.

Stortvillingarna, småtvillingarna och deras storasyster, utstyrslade i sandaletter i guld, pärlor och strass samt ett par pojksandaler utan bling-bling. Finbyxor, finklänningar och kjol av fluffigt tyll.
Alla sprang de omkring bland komockor, fårlortar, hönsskit och hästspillning. Matade djuren, klappade fåren, lockade på hönsen och gullade med storstorkusinen Lottas tävlingshäst.

Den gamle odlaren fick låna gårdens traktor. Fylld av nostalgi startade han motorn medan traktorhytten fylldes av finklädda stortvillingar, småtvillingar och de senares storasyster.
Ledarhunden fick på moppe av gårdens egna gårdvar och satt i familjebilens bagage och blängde sorgset ut över den festliga yran. Han hade dess för innan gjort ett försök att skrämma slag på en höna i en plötslig glömska över sitt kall.

Larssons familjefest och övernattningen i Sirbo är över för denna gång. Alla är hemkomna var och en till sitt.  Vi får minnas gårdagen med glädje samt över att vi har varandra. Även om de tillfällen vi alla ses är få. Avstånd och olika åtaganden är bidragande orsaker. Men även goda tankar om varandra betyder mycket.




fredag 7 augusti 2015

Tutti och bröstverk


Så har jag då avslutat prästens arbete som är grundbulten till min kommande artikel. Om just prästens arbete framför predikstol, dopfunt, altare och kista. Eller bakom om någon hellre vill kalla det så. Arbetet som ligger bakom alla förrättningar är det hur som helst. Mitt objekt har varit vår dotter som villigt ställt upp med att ha sin mamma i hasorna med kamera och block i högsta hugg. Själv har jag tyckt att det varit både roligt, och intressant att följa hennes prästerliga yrkesroll på ett närgånget sätt.

Sista förrättningen jag idag medverkade vid på håll var en begravning. Mitt gebit efter åratal som begravningsentreprenör.  Nu har jag lagt detta yrke till handlingarna och kunde lugnt se begravningsbyråns representant pyssla med blommor och allt annat förekommande arbete inför den stundande begravningen. Jag kände ingen längtan tillbaka till yrket även om jag trivdes alldeles utmärk. Begravningsbyrån sålde vi för två år sedan och nu låter jag andra styra bäst de vill. Det kändes som ett mycket bra beslut när jag hängde över kanten på orgelläktaren och blickade ut över kistan framme vid koret.

Genom fönstret kunde jag se församlingens sommarvikarierande kantor. Hon strosade över kyrkoplanen med sina pärmar under armen. Stegade upp till mig och tog plats på orgelpallen. Plockade fram noter, tände lampan över orgeln, viftade lite med fingrarna och ämnade öva upp sig på in- och utgångsmusiken.

Hon lade fingrarna på tangenterna och hela kyrkan dånade.
"Hjälp, flämtade kantorn. Hjälp jag har fastnat med tutti!
Men hur i all sin dar har hon lyckts med det?! tänkte jag och rusade fram för att få loss henne.
Hon satt rak som en pinne, ögonen stod på skaft men brösten verkade vara där de skulle. Jag såg i alla fall inte att de satt fast någon stans.

"Där, tutti har fastnat och nu låter det som en hel symfoniorkester. När det är begravning och allt".
Kantorn såg minst sagt olycklig ut.

Hon pekade på nån sorts pedal nere vid fötterna som var prydd med en skylt som meddelade att just detta var en tutti.
Jag föll på knä och ryckte vilt i pedalen. Det satt stenhårt fast. Svetten rann på både kantorn och mig. Tutti måste loss. Till vilket pris som helst.

Vi gick bet. Tutti satt där den satt. Varpå kantorn halade upp sin telefon och väste i luren att nu var det illa, tutti ville inte släppa taget. Hon nickade och hummade. Sen la hon på. Tittade på mig och sa med stadig röst:

"Orgeln måste få utlösning om tutti ska släppa".

Jag är inte så värst insatt i hur en kyrkorgel fungerar men litade på hennes ord. Hon trampade på en annan pedal, såg nöjd ut och suckade belåtet att orgeln nu fått sin utlösning. Jag tittade på orgeln som såg precis ut som den gjorde innan så någon reaktion på den utlösningen märkte jag inget av.
Jag klev upp från mitt knästående, fnittrade lite nervöst över min skenande fantasi samtidigt som kantorn förkunnade att nu hade hon både huvudvärk och bröstvärk.

Skit också, jag som inte har några huvudvärkstabletter att dela ut, hann jag tänka innan jag fick en lektion i huvudverk och bröstverk.

Känner att jag är glad att jag inte satsat på att bli kyrkomusiker. Det tycks vara väldigt komplicerat.



torsdag 6 augusti 2015

Lena frukter och hårda nötter


Idag har jag ätit ett persiskt plommon. Lent, lite ludet skal och med perfekt sötma. Stenfrukten vi kallar persika.

Persikans ursprung är inte rönt men ryktet säger att den härstammar från Kina. Där har persikor odlats i över 4000 år. Namnet persika härleder oss att tro att den har sin härkomst från Persien där den söta frukten började odlas omkring 200 f. Kr.
Det skulle dröja fram till början av 1500-talet innan persikan nådde våra breddgrader. Gissningsvis få förunnat att sätta tänderna i det lena skalet. Rika knösar med makt och pengar, kungligheter, grevar och baroner är min spontana tanke.

En kulturväxt är det i vilket fall som helst. En känsla av medelhav och värme sprider sig från fruktkött till mun. Men nu mina damer och herrar kan jag låta meddela att persikor odlas även i Skärblacka. Som därmed fått en exotisk plats på kartan.

Närmare bestämt växer ett vackert persikoträd i dotterns och hennes mans trädgård. I år har det burit frukt och det var där jag fick njuta av dagens sötma från mognade persikor. Det var en smak sprunget ut från Paradiset. Jag tror bestämt att det var just en persika som Eva bjöd Adam. För hur skulle han ha kunnat stå emot en sådan frestelse?!
Min fasta övertygelse är att det går att förföra någon med en solmogen persika.  Om den dessutom är hemodlad kan ingen avstå erbjudandet. Oavsett kön.

Nu har jag mitt på det torra i den äktenskapliga hamnen och har inga tankar på förförelse. För hur ska jag kunna förföra någon jag redan förfört? Men att köpa ett persikoträd för den goda smakens skull möter inga hinder.
Varpå maken och jag beslutat oss för att resa till Billbäcks och ta hem ett persikoträd. Tar det sig kan även vi förhoppningsvis få skörda av trädets frukter.
Då kan vi känna oss rika för våra förväntningar ligger också på det nyplanterade valnötsträdet vi satte ner i våras.
Persikor under sommaren och valnötter till julen. Vi behöver inte bege oss till medelhavet för njutningens skull. Det räcker bra att vara bosatt i Skärblacka. Bästa platsen som tänkas kan. Även om det luktar lite skit då och då bortifrån pappersbruket. Det är beviset på att vi är bosatta i ett levande samhälle där det inte fattas arbete. I vår by värnar vi dessutom om varandra. Är köptrogna de aktörer som finns att tillgå och behöver inte ge oss in till staden när något fattas. Allt finns här, på lagom avstånd. Även hemmaodlade persikor.

onsdag 5 augusti 2015

Tångsnällan och pålitliga kunder


Nu har SL beslutat att stoppa delar av SD:s reklam i tunnelbanan. Orsaken att resenärer eller demonstranter skadas då reklamaffischerna rivs ner är den övervägande anledningen. Men det är dock tillåtet att fortsätta annonseringen låter Trafikförvaltningen meddela.

Brott lönar sig, anser Henrik Vinge med hänvisning till att demonstranterna tagit saken i egna händer medan han i samma andetag hasplar ur sig att SD:s kampanj varit uppmärksammad och att SD är mycket nöjda. Mer nöjda än vad de vågat hoppats på.

Jag ryser och hoppas att all politisk reklam stoppas. Hets mot folkgrupper kommer visserligen inte att upphöra men ett förbud förhindrar i vilket fall som helst SD att fästa lim på väggarna och trycka dit sin snuskiga propaganda.

Här i vår by med omnejd finns det gott om Sverigedemokrater. Även om jag i min naivitet inte vill tro det. Säkerligen ökar procentantalet och fler kommer att stoppa SD:s valsedlar i det vita kuvertet när det är dags att rösta nästa gång.
Och den tiggande flickan fortsätter att kura ihop sig utanför vår lokala matvaruaffär. Hon är en exteriör inredning precis som skylten som meddelar om extrapris på melon och frysta köttbullar. Synliga utan att någon för den skull tar notis om varken flicka eller skylt.

Idag har vi dock lagt alla bekymmer om brunbyxor och tiggande människor åt sidan. Haft en heldag med småtvillingarna och deras storasyster. Letat oss ut till kustbandet och frotterat oss med tångsnällan som är en släkting till sjöhästen och bär sina yngel i en ficka på magen. Genomskinliga räkor, ömsat skinn från huggorm och simmande pyttesmå plattfiskar.
Ålgräsmatta, kransalger och sett hur Östersjön beter sig om vi kissar i dess vatten.

Pannkakor och pomme. Lyxbåtar och rangliga vattenfyllda ekor. Fikastopp vid Sänkdalens glassfabrik där det råder självbetjäning vid glassförsäljningen. Hallonglass, chokladglass och jordgubbsglass i bägare. Kaffe därtill. Allt betalas i ett litet hål i disken. Familjen Gunnarsson litar på sina kunder.

Äventyr med barnbarnen hägnar in oss från allt som händer runt omkring. Krig och katastrofer, både ute i världen och i vår närmaste omgivning. Barnen blir ett slags andningshål även om syret tar slut och skavsåren i öronen småblöder. Vi återbördar de små liven till de som har huvudansvaret, vilar upp oss och tar åter mot dem med laddade krafter och ny fräschör.





tisdag 4 augusti 2015

Grannkatter och en hemmabyggd pråm


Har under förmiddagen ägnat min mamma uppmärksamhet. Putsat alla hennes fönster och tagit ett rejält tag i den lilla trädgård hon förärats med då hon köpte radhuset.
Vid min sida fanns som alltid maken. Han körde de mer maskulina redskapen som låter när de startas medan jag höll mig till skyffeljärn och sekatör.

En av mammas grannar har ett helt stall med katter som gör sina behov i rabatterna belägna på andra sidorna om de staket som omgärdar djuren och dess ägare. Ett stråk av spänt läge ligger mellan min mamma och den kattälskande damen, just på grund av hennes husdjur.
Jag tror att grannsämjan vore god om mamma slapp kattskit i sina rabatter och katthår på utemöblernas dynor. Både katterna och kattdamen tittar oförstående och förebrående på mamma när saken kommer på tal. Andra samtalsämnen har trutit mellan dessa två kvinnor även om starten verkade lovande när mamma flyttade in med sitt bohag.

En från grannkvinnans håll gemensam nämnare med min mamma finns det dock. Grannen som bor mellan dem. Han är ett hett samtalsämne som damen med katterna gärna vill dryfta med alla och en var. Så även med min mamma. Hon är av den åsikten att var och en måste få sköta sitt och sin lilla trädgård utan grannsamverkan om inte samverkan efterfrågas. Varpå grannen med alla katter får tugga luft när mamma är på lagom hörhåll.

Idag såg hon sin chans, grannkvinnan. Hon klättrade raskt över sitt staket och stegade fram till mig. Pekade på mellangrannens kirskål, spände ögonen i mig och frågade hur hon skulle få bukt med ogräset som letat sig in på hennes domäner.
Varpå jag ryckte på axlarna och föreslog henne att baka en god och näringsrik paj på bladen.
Där gick åsikterna starkt isär. Ingen paj men det bästa för alla parter vore om mellangrannen packade sitt och flyttade till en lägenhet i staden om det ska fortsätta på det här viset, ansåg kattgrannen.

Jag svarade inte för jag hade inget bra svar att komma med. Kunde i och för sig haft ett anförande om kirskål och katter. Att de är lika svåra att tämja, var och en på sitt sätt. Men jag höll tyst. För grannsämjans skull.

Solen skiner och vädret är ljuvligt. Vår egen granne har nyss lättat ankar till sin hemmabyggda pråm och tar sig en tur på Glan.  När grannen puttrar iväg med sin farkost ja då är det sommar på riktigt. Även om det hunnit bli augusti.
Hos oss råder grannsamverkan. Dessutom ska vi om några veckor stråla samman över ett par tjog kräftor med lämpliga tillbehör. Goda grannar gör livet enkelt och förnöjsamt. Så som det är på vår gata.

måndag 3 augusti 2015

Att inte orka och en brukares bord


I lördags skulle min pappa ha fyllt 91 år om han levat. Han ville aldrig uppleva sin 100-årsdag lät han ofta meddela. Han såg en dyster framtid där han med tomma ögon placerats i allrummet på något vårdboende framför ett av dessa otaliga matlagningsprogram som rullar i teven.

Nu blev han aldrig 100 år, däremot fick han sluta sina dagar på ett vårdboende. Det som han alltid fruktat mest. Ålderdomshemmet. Låt mig slippa ålderdomshemmet, sa min pappa med en rysning.
Tid och ork förändras. Oundvikligen. Och ett "ålderdomshem" fick det bli. Tyst fogade han sig i livets förändring och lät främmande händer sköta allt det han inte själv kunde sköta.

En gammal pappahand i min hand och andetagen upphörde. Ett år fick han bo på vårdboendet. Dödens väntrum.

Min farfar arbetade på ett ålderdomshem, som det en gång hette. Ordet brukare var inte uppfunnet, inte heller vård i livets slutskede. Där, bland alla de gamla människorna vistades jag som barn. Det var mitt stora barndomsnöje att springa runt i korridorerna, köra tant Hilda i rullstolen. Prata med Alfred och alla de andra som i sin skröpplighet lyste upp när barnet, den lilla flickan kom skenande på smala ben.

Då fanns det heller inget som hette besparingar. Alla måltider lagades av personalen i det enorma köket. När lingon och, trädgårdsfrukter mognade hjälptes personal och de gamla som orkade till med att skörda. De som inte orkade fick som sin uppgift att rensa det som släpades hem i korgar och hinkar. Sedan tog det stora koket vid och avlöstes senare av korvstoppning, pressylta och saltning av julskinkorna. Julbak och pepparkaksstök.

Egen tvättstuga där de gamlas sänglinnen och kläder lades i blöt. Tvättades, manglades och ströks. Den som orkade hjälpte till. De som inte orkade gjorde det ändå för de hade anställning och fick lön för mödan. Tror inte att någon var ansluten till facket eller att något skyddsombud gjorde årliga visiter.

Tryggt somnade de gamla i sina sängar. Personalen hade egna rum. De fanns till hands dag som natt.
När min pappa hade möjlighet hjälpte även han till. Klippte de enorma omkringliggande gräsmattorna. Satt i personalköket och drack förmiddagskaffe. Hämtade mjölkrukor i ladugårdens mjölkrum. Eldade i panncentralens panna. Körde avlidna till bårhuset som låg längst bort i trädgården. Dit jag inte fick gå men ändå gjorde. När ingen såg. Kikade in på korset som var uppspikat på kortväggen. Det lilla altaret med stearinljus och en stilla kropp som vilade på den svarta katafalken.

Jag upplevde ålderdomshemmet som en lekplats. Snodde runt personalens vita stärkta rockar, satt uppkrupen i gamla knän där darrande händer strök över mitt svarta hår. Ingen motade ut mig, sa att det var en förbjuden plats för barn. Var alltid välkommen av alla. Mest av de som bodde där permanent. Jag trivdes där som det märkliga barn jag var.

Min pappa såg antagligen något annat i ålderdomshemmet. En människas kroppsliga förfall och nederstigande i beroendeställning. Den typiska lukten som möter när ytterdörren öppnas. Män och kvinnor som vill gå till sina föräldrar och inte förstår varför de inte får ta sin väska och resa. Hem.

Idag är det gamla ålderdomshemmet en plats där missbrukare får vård och hjälp med att förhoppningsvis klara av att leva i ett samhälle där hårda besparingar råder. I ett samhälle där vårdpersonalen flyr och där de gamla får somna i sina sängar på vårdboende som inte är bemannade nattetid. De som bor kvar hemma för inga vårdplatser finns får äta stela pannkakor som färdats runt jorden innan de hamnar på brukarens bord.

"Sätt mig aldrig på ålderdomshemmet"! I lördags skulle min pappa ha fyllt 91 år...

Tack till alla som tar hand om oss när vi blir gamla!


söndag 2 augusti 2015

Dop, vigsel och total tystnadsplikt



Beslutade mig att följa dotterns arbete under gårdagens soliga lördag. Hämtade henne i tidig morgonstund för att därefter bege oss till Gryts skärgård där ett litet gossebarn skulle döpas.
Barnet var glad och förnöjsam, så även föräldrar, faddrar och övriga församlade.

Färden gick sedan vidare mot urskogen där ett par vigdes till man och hustru. Framför björken där de för tio år sedan ristat in sina namn. Tårarna rann på bruden och hennes mamma. Känslomässiga tårar är mitt antagande. 

När bröllopsgästerna sedan skulle utfodras fortsatte vi till Gusum för eget födointag. Kebabrulle med vit sås var vad som erbjöds oss. Ingen bröllopsmiddag precis men lagom mättande bukfylla.

Dagen avslutades med ekumenisk möte i ett flerfärgat tält. Dottern representerade Svenska kyrkan i egenskap av präst och med egenhändigt skriven predikan. När mörkret sänkte sig och vi kunde styra kosan hemåt var vi rikt välsignade av det frikyrkliga folket. Jag kan ännu höra hallelujaropen skalla.

Tolv timmar efter det att vi startade vår färd och med var sin kokt med bröd som kvällssupé släppte jag av dottern vid hennes hemman där småtvillingarna och deras storasyster sov sött i sina sängar. Dagens värv var avslutat för hennes del. En natts sömn gör det möjligt för henne att genomföra denna dags friluftsgudstjänst i den församling hon hör hemma, tjänar Gud och sitt uppehälle.

Vi hann med att prata en hel del mellan förrättningarna. Om den totala tystnadsplikten bland annat. Ett ganska märkligt påfund kan tyckas. Som mördare eller annan våldsverkare kan jag gå till en präst och lätta mitt samvete. Utan att bli avslöjad mitt hemska brott för polis och kriminalare. Det som sägs bakom stängda dörrar hos en präst stannar där för evig tid. Inte ett ord sipprar ut.

Det ställs krav på prästen. Inte minst på det psykiska planet. Blir det övermäktigt kan prästen i sin tur lätta sitt eget hjärta hos en annan präst med samma tystnadsplikt. Bara inget som berättas kan härleda till upphovskällan.
Jag ville ha en förklaring. Varför ska en brottsling skyddas? Endast förövaren och prästen vet hur och vilket brott som begåtts utan att det för den skull blir uppklarat.
Påverkan. Jag kan påverka en upplösning på det hela, förklarade dottern. Genom samtal förmå och stärka förövaren att själv överlämna sig. Men inte följa med vid överlämningen. Bara finnas där som ett stöd i det hemska som skett. För även en förövare kan behöva det stödet. Både för sin och andras skull.

Jag hoppas att min dotter aldrig, aldrig, aldrig ska behöva ta emot en förövares bekännelse. Att något inom förmågan att förstå läggs på hennes axlar och i hennes innersta. Något hon aldrig kommer att kunna tala eller vittna om. Tyngd av någon annans illdåd. Utan att fördöma människan bakom brottet utan endast fördöma handlingen.

Kanske bär hon på en annan människas stora hemlighet? Vad vet jag om det. Hon har ju total tystnadsplikt. Även inför sin mamma. En något märklig känsla. Hon och jag som annars pratar om allt med varandra.