Summa sidvisningar

lördag 31 oktober 2015

En försvunnen diakon och guld över Peking


Doften av guld blandas med doften från vårt pappersbruk. Vindarna från Peking bär med sig gulddoften ända hit ut till Skärblacka som motar bort brukets bajslukt. Vi stapplar fram, helt utmattade när äntligen anspänningen släppt.
I kväll kommer matchhjältarna hem. Tar emot folkets jubel på Tyska Torget i Norrköping. Det kommer att festas vilt, även min mun undslipper ett litet HURRA. Jag är dock ingen fotbollsfantast om någon till äventyrs skulle tro det. Men just idag sträcker jag extra på ryggen och säger leende: Jag är allt från Norrköping jag!

Under eftermiddagen jagade jag en diakon från Svensk kyrkan. Ville ha ett uttalande om Allhelgonahelgen. Hittade inte diakonen någon stans utan fann det säkrast att ringa för att på så sätt stämma träff vid någon minneslund där ljusen fladdrar.

"Det står 0-1 till Norrköping. 20 minuter kvar av matchen, kan vi höras lite senare..."

Om jag inte är fel underrättad tog IFK Norrköping guld år 1989. Samma år som vår yngsta dotter föddes. Då var vi inte östgötar och undslapp glädjeyran. Visste endast att Norrköping hade ett fängelse och ett fungerande spårvagnsnät. Nu vet jag bättre. Förutom att Norrköping är en vacker stad är Norrköping nu också Svenska mästare i fotboll.  IFK Norrköping behöver ingen Zlatan för att vinna guld.
Den senaste tiden av våldshandlingar staden drabbats av bleknar för stunden. Nu är det bara guldet som gäller. Om en kort tid har glädjeruset lagt sig och verkligheten hinner i fatt oss.

Vi behöver glädjen. Även om det är för en kort stund så behöver vi den.
Tack IFK Norrköping för att vår stad kan känna en stolthet och att festen i Peking kan börja. Guldflagor singlar ner över oss alla. Även över oss som inte tillhör den fotbollsälskande skaran.

I morgon dunkar säkert många huvuden. Tur att det är söndag och vilodag. Själva kommer vi att fira segern med att ägna tankarna på vårt kommande kommunala avloppsnät. Det tar största tiden i anspråk av vårt liv just nu. Var och en har fullt upp med sitt eget.

Nu har kommunens bagare bakat färdigt halloweenbakelser. Nu kommer de istället att baka bakelser med IFK Norrköpings logga. Tror jag det, de kommer att smaka mumsigt värre.


fredag 30 oktober 2015

Oljeljus och häxbål


År 1999 var jag till Varberg i egenskap av begravningsentreprenör och arrangerade en begravning. Den nyblivna änkan och jag hade aldrig tidigare mötts men i samband med dödsfallet och begravningen knöts ett vänskapsband mellan oss som aldrig knutits upp.

Den döde hade sina rötter i våra trakter varpå jag körde honom från Varberg för att han skulle få sin sista viloplats i hembygdens svarta mull. På kistan låg en blommande äppelkvist från den västkustska trädgården. Några svartmyror gömde sig bland kronbladen och fick även de följa med på resan.

Änkan återvände efter gravsättningen av kistan till det hus hon och hennes make en gång byggt. Där fanns hennes trygghet och där ville hon stanna så länge hon orkade. Problemet blev dock att avståndet mellan henne och makens grav var stort. Jag erbjöd mig att se till att ett ljus tändes i samband med den stora gravsmyckningshelgen.
Varje år har jag åkt till graven, stuckit ner gravlyktans pinne i jorden och tänt ett ljus. Ljuslågan har jag hållit levande ända fram till påsk då jag ersatt den med en liten påskliljeplantering.

I morse ringde dottern. En av stortvillingflickorna var sjuk och frågan gällde om hon kunde få vara hos oss under dagen.
Vi har legat mesta delen av dagen under filten. Läst sagor, druckit äppelmust och tittat på Bolibompadraken. Med avbrott för rotmos och fläsklägg. En riktig vilodag har det varit och jag kände hur välbehövligt det faktiskt var.

När det var dags att köra flickan till sin mor, far och syskon tog vi svängen till kyrkogården för att tända ljuset på min skötselgrav. Människor gick stilla och tysta mellan gravstenarna, satte sig på huk och grav efter grav blev upplysta av oljeljus med och utan gravlyktor.

Vi stannade en liten stund. Höll varandra i hand. Tittade oss omkring och enades om att det var vackert på kyrkogården.

När jag släppt av tösabiten hemma hos henne åkte jag till vår lokale matvaruaffär. Fick vänta en stund innan det blev en ledig parkeringsficka. Utanför hade massor med stora och små människor samlats. Tiggerskan satt på sin vanliga plats men syntes nästan inte. Bredvid henne fanns ett stort anslag. "Spökjakt på ICA." I butiken bjöd det på en läskig häxbål och halloweenbakelser. Kunderna hade även chansen att vinna skrämmande priser.

Personalen var hiskeligt utspökade. Min kassör hade blod rinnande över hakan. Det var som att kliva rakt in i ett skräckkabinett.

Jag tänkte på kyrkogården som vi nyss lämnat. Ljuset som brinner på Josefs och alla de andras gravarna.

Vi lever i kontrasternas tideräkning.

I morgon ska jag gå på mingel. I en nyöppnad begravningsbyrå. Äta kakor och önska de blivande begravningsentreprenörerna lycka till med sitt viktiga och ansvarsfulla arbete.
Själv har jag lämnat andras begravningar bakom mig. Ägnar mig numera åt VAMS
(Vård Av Mig Själv) och ska så göra till den dag då mina barn får tända ett oljeljus framför min gravsten.
Jag hoppas de kostar på mig en riktigt fin gravlykta, för det vill jag verkligen ha!


torsdag 29 oktober 2015

En däst boaorm och en passande muff


Maken skickade iväg mig till Norrköping för att köpa 25 meter slang. Han preciserade inte vilken sorts slang det gällde men jag utgick från att det skulle vara en dräneringsslang eftersom han nu är i full färd med att gräva avlopp vid vårt hus. Med sin nya grävmaskin.
Det finns många slangar att välja på ute på marknaden. Jag valde en 90 mm svart dräneringsslang, flexibel och tålig med perforering utmed hela längden.
Muff ingick, även om maken inte nämnde något om muff fick en sådan följa med. Meterpriset var det samma, med eller utan muff.

Hemfärden blev minst sagt äventyrlig. 25 meter svart slang med muff skulle transporteras på min cykel. Var och en som försökt köra 25 meter svart slang med muff på sin cykel vet att det är ingen enkel sak. Slangen var av handlaren prydligt hoprullad. Den såg ungefär som en mätt och däst boaorm förutom att den saknade en bula på mitten.
Slangeländet sprätte då och då till och ringlade ut sig varpå jag fick kliva av cykel, rulla ihop den och med barsk röst befalla att slangen skulle hålla sig lugn.

Hemma satt maken i sin grävmaskin och väntade otåligt varpå han telefonerade mig och undrade var jag höll hus. Vi blev osams eftersom han ansåg att jag borde ha tagit tåget istället för cykel. Nu finns det inte någon tågstation i Skärblacka så den lösningen hade jag själv aldrig haft en tanken på. Visserligen stannar tåget i Kimstad men då hade jag behövt vandra till fots en mil  med en krånglande dräneringsslang.
Jag övervägde för en kort stund att kasta slangen i diket, lämna den åt sitt öde och cykla ensam hemåt. Snålheten hindrade mig dock ty det är inte speciellt billigt med 25 meter dräneringsslang med muff.

Väl hemma visade det sig att jag släpat hem fel slang. Det maken efterfrågade var en avloppsslang.
Jag blev ledsen och grät. Det värkte det våldsamt i händerna och upp mot armbågarna. Att hålla en bångstyrig dräneringsslang med muff är en kraftansträngning. Dessutom sittande på en cykel.

En lång stund gjorde det ont. Släppte inte förrän jag tagit två starka värktabletter. När värken klingat av kunde jag somna om.

Det är påfrestande att vara involverad som styrelseordförande i Odensåkers Samfällighetsförening då det anordnas kommunalt vatten och avlopp. Måtte det vara klart snart så det blir lite lugn och ro på våran gata.


onsdag 28 oktober 2015

Dagens skörd och rena smörjnipplar


Vårt område är nu en enda stor byggarbetsplats. Grävmaskinerna mullrar och jag hör hur skoporna stöter på sten. Vi bor på stenrik mark. Men rikedom ligger dock inte marken. Tyvärr. Hade de stora stenbumlingarna haft högt värde ute på marknaden skulle hela avloppsanläggningen betala sig själv.

Själv känner jag mig glad över att idag på morgonen haft lyckan att skörda min egenodlade vitlök. För första gången med gott resultat. Tidigare år har skörden blivit skral. Med handen på hjärtat, helt sonika totalt misslyckad. Det är en konst att odla vitlök. Den konsten har jag inte behärskat, för än nu. Troligtvis beroende på jordmånen. Hönsskit och välarbetad jord äger.

Maken går i sitt eget lyckorus. Hans grävmaskin anlände igår från Växjö. Smörjsprutan har kommit fram. Inga igensatta smörjnipplar. Ett säkert tecken på att maskinen är väl omhändertagen av den tidigare ägaren.  Känns betryggande på något sätt ty igensatta smörjnipplar är icke önskvärt. De olika tillhörande skoporna provas och det går inte att ta miste på det glädjerus en gul grävmaskin ger.

Det finns mycket att glädjas över i livet. Och jag känner mig nöjd med att vårt eget avlopp är säkrat. Ska det väljas en make ska det väljas en som kan köra grävmaskin. Det har jag alltid förordat. Då undslipper man problem.

Köpmännen lockar att det är dags att köpa Farsdagspresent. Jag har inte längre någon far. Det som återstår av skogsmannen tillika virkesmätaren är endast aska. Nedgrävd i minneslunden på Skogskyrkogården i Skärblacka. Att han som var infödd Värmlänning efter sin död skulle bli Östgöte var det väl ingen som kunde tro.

Jag går dit ibland. Inte ofta men det händer. Pratar en stund med pappa. Om vad som händer i världen. Hade han levt, haft hälsa och förstånd i behåll skulle de blå ögonen titta sorgset på den galna omgivningen. Mamma säger att hon är glad att han slipper vara med om den skakiga verklighet vi lever i. Jag är benägen att hålla med henne.

Till helgen tänder vi ljus för alla döda. Tid för eftertanke. Lördagen är vikt åt alla helgonförklarade personer och martyrer. De ska vara  förebilder i våra liv som människor är det tänkt.
Dagen efter firas alla själar, de som lämnat jordelivet. En dag då vi blir påminda om vår dödlighet.

Varje morgon tänder vi ljus när vi ska äta frukost. Det är fridfullt med den fladdrande lågan. I ärlighetens namn brukar jag sällan se in i ljuslågan och tänka på de som genom döden lämnat oss. Istället tänker jag på de som finns kvar. Nära eller långt bort. Känner att det är vi levande som då och då behöver ge varandra en extra tanke. De döda märker nog inte så mycket av det, även om det kan kännas gott för mig att tänka på alla som en gång stått mig mycket nära.


tisdag 27 oktober 2015

En ödla har ordet och väluppfostrade silkesapor



Prick klockan nio i går morse slocknade våra lampor. Så även min dator som endast livnär sig av elektricitet. Det gav mig en förnimmelse om att göra slag i saken och införskaffa ett nytt batteri.
Mängder med skrivjobb och inget kunde jag göra.
Slå på reservaggregatet, ropade jag till maken som suckande svarade att även det batteriet var slut. Han är driftigare än vad jag är så idag sitter ett nytt batteri i vårt reservaggregat. Maken har provkört hela maskineriet med ytterst gott resultat. Dock har vi idag ström i trådarna så vi är i nuläget inte i behov av egentillverkad el.

Mängder av jobb i går blev massor av jobb i dag. När jag satt och skrev en av alla artiklar ryckte maken upp dörren. Han hade reservaggregatet på provkörning och det bullrade friskt bakom knuten till min skrivarbod. Maken var nyfiken på hur det gick för mig med jobbet och undrade dessutom vad jag skrev.
Om hörselskada, svarade jag.
Va? frågade han.
Lätt irriterad över att bli avbruten undrade jag syrligt om han också behövde hörapparat.
Det behövde han inte. Det bullrade bara så han hörde inte vad jag sa. Sedan gick han in och kokade kaffe åt oss båda. Han är en vänlig och stillsam man.

Att vara hörselskadad och samsas med andra vid någon form av sammankomst är inte helt lätt. Hörselskadades lokalförbund i Norrköping har löst det hela på ett mycket finurligt sätt.
De låter helt enkelt en ödla vandra runt bordet. De som håller i ödlan har orden. De andra tiger still till dess att nästa får klämma på den glänsande varelsen.

Jag skulle också behöva ha en ödla när jag är i samspråk med andra. Det är så lätt att orden bubblar ut och avbrutna samtal är ett faktum.
Läste för ett tag sedan att silkesapor insett vikten i att turas om att tala. De andra lyssnar snällt och väntar in sin tur. Dessutom väntar de några sekunder innan nästa tar till orda för att på så sätt vara riktigt säker på att föregående talare avslutat sitt anförande.

När det är debattprogram på teve står jag nästan inte ut. Alla skriker och pratar samtidigt medan den arme programledaren gör allt för att styra upp flödet.

Tänker skriva ett mejl till teveredaktionen och fråga om de inte kan tänka sig att sätta silkesapor i panelen. I alla fall göra ett försök. Eller kolla om budgeten räcker till att införskaffa en ödla till tevehuset. Riksdagen skulle behöva en de också.  Eventuellt två. Den ena kunde  doneras till ett parti som inte gillar främlingar. Ett parti där risken ökar  i uppåtgående medlemsantal om inte flyktingarna kliver ur den där bussen omedelbart. Men det kanske de redan gjort. Vad vet jag som inte haft annat för mig än att sitta och jobba hela dagen och för den skull missat samtliga dagsnyheter.
Sitter de kvar och tjurar i bussen tänker jag  ändå inte rösta på något parti som inte tycker om alla människor. Oavsett vart de kommer ifrån. Däremot anser jag och med säkert mig andra att det är en smula märkligt att den som klarat av farliga strapatser med livet som insats absolut måste till Uppsala när de kommit i säkerhet och inte godtar något annat tillfälligt boende.

Det har jag all rätt att tycka utan att någon för den skull anser mig vara fientligt inställd. Det måste finnas normer även för den som har det svårt.

måndag 26 oktober 2015

Hyacinter och NileCity 105,6


"Julen är värsta helgen för alla som mår dåligt", sa den unge brandmannen och tittade mig stadigt i ögonen.

Vi satt vid ett ovalt bord i brandstationen och pratade om självmord. I Räddningstjänstens jobb ingår att rädda liv. Även de liv där önskan finns att livet ska avslutas.
Det kan ta timmar av samtal där varje ord måste läggas exakt rätt och inget får utlovas av den som ska förmå en person att istället för att ta sitt liv låta den rätta hjälpen träda in.

Att prata om självmord är tabu. Lika svårt är det för en anhörig att berätta om den verkliga dödsorsaken då någon valt att avsluta sitt liv.
Den unge brandmannen som utbildat sig i det svåra att rädda det liv som för stunden inte vill bli räddat efterlyste ett öppnare samhälle där tankar om självmord inte göms undan.

Vi pratade i nästan två timmar. Om liv som räddats och om liv som inte gick att rädda. Svåra och tunga frågor.

Min klocka hade stannat. Batteriet var slut och urmakaren bytte det uttjänta mot ett nytt. Tio minuter tog operationen. Tio minuter strövade jag omkring och tittade in i gallerians butiker. Där julen redan gjort sitt intåg. Tomtar och glada grisar trängdes med glittriga tallkottar och glänsande julgranskulor.
Blomsteraffären skyltade med hyacinter i vackra krukor.

Dingdingelingedinglingedingding. Nu är glada julen här, här här...snart i alla fall.
Redan börjar julklappsinköpen planeras. Tack alla butiksinnehavare att vi blir påminda så vi inte missar något väsentligt.

Jag tänkte på den unge brandmannen. Han som räddar liv som för stunden inte vill bli räddat.
Jag tänkte på julen som med stormsteg närmar sig även utanför butikskedjornas tidiga lock och pock.
Jag tänkte att jag älskar julen.
Faktiskt längtar dit en liten smula. Men främst längtar jag till advent. Julens förmak som doftar saffran, pepparkaksbak och hyacint.

Innan jag for till urmakaren tog jag den unge brandmannen i hand och tackade för att han tog sig tid med mig. Undrade lite varför han egentligen ville bli brandman. Han funderade ovanligt länge så jag hjälpte honom på traven och frågade om han kanske sett NileCity 105,6.
Det hade han. Innan han blev brandman. Det förklarar det hela.
För den som sett NileCity 105,6 vill absolut bli brandman, sa han som räddar liv.
Även det liv som för stunden inte vill bli räddat.

Jag är tacksam över att känna en längtan efter jul...

Även om jag anser att det är onödigt att börja julskylta alla redan. Trots det föll jag nästan för frestelsen att köpa en glad gris med ett äpple i trynet. Behärskning är en stor konst i köpsammanhang. Därför blev det istället en ny klänning. Maken gillade den  lika skarpt som jag.  Å andra sidan berömmer han mig alltid då jag handlat något nytt klädesplagg. Det tycker jag är riktigt trevligt.

söndag 25 oktober 2015

Scenuppträdande och blodbad


Vårt hus är omringat av lövträd. Grenarna är snart kala och de färgade löven rasslar runt fötterna när vi går över tomten.
Hösten är annars en bedårande tid om det inte regnar och blåser. Färgerna står i grann kontrast till himlen och det doftar på ett speciellt sätt från marken.

Klockan är omställd till vintertid. Vilket inte betyder att vi fick sova en timma extra i morse. Tvärt om. 05.15 väcktes vi av tre hungriga flickor och en ledarhund. Plikten kallade så det var bara att kasta av sig täcket och börja utfodringen.

När vi ändå barnvaktade småtvillingarna och deras storasyster under helgen passade det bra att pressa in två ungar till i skaran. Stortvillingarna hängde med oss under större delen av fredagen och ett par timmar under gårdagen. Den färskaste i barnbarnsskaran har vi dock inte fått ta hand om ännu. Han dricker endast bröstmjölk och det enda jag numera kan erbjuda är torrmjölk och det godtas tydligen inte.
Gammelmormor däremot äter och dricker vad som bjuds således blev hon inbjuden till att umgås en stund med oss och hennes barnbarnsbarn.

Vi blev under fredagen bjudna på eftermiddagsföreställning. En köttätande tiger, en glad nyckelpiga, Elsa den frostiga och drottningen Anna.
Den äldsta i ensemblen var självutnämnd regissör. Skådespelarna sprang lite hur som helst var av vissa vägrade hålla sig i kulisserna tills det var dags för framträdandet. Speciellt den glada nyckelpigan frestade på regissörens tålamod så pass mycket att nyckelpigans scenkostymering rycktes bort  av regissören som sedan tog på sig rollen att själv spela glad nyckelpiga. Därmed blev rollerna ombytta efter en stunds vilda protester.
Över en timma pågick föreställningen och jag vet faktiskt inte vilka som var mest utmattade när ridån gick ner. Möjligtvis aktörerna men det kunde lika gärna ha varit publiken.
Tyngda av stundens allvar ställde samtliga skådespelare och regissören upp sig för pressfotografering. Endast den glada nyckelpigan dristade sig till att dra en aning på smilbanden. Då hade hon ännu inte ställt sig osams med regissören. Vilket inte hör till ovanligheterna att skådisar och den som ska bestämma blir har jag hört, så allt var baserat på autentiska händelser.

I stort sett har helgen löpt friktionsfritt. Vi har även hunnit med att gå på julmarknad. Några tomtar köpte vi dock inte, däremot tre lådor med kokosbullar. Det är något visst med att se hur fem små barn äter kokosbullar...

En viss dramatik uppstod dock den första natten. En av tvillingflickorna vaknade och grät. Jag klev yrvaken ur sängen för att krypa ner i hennes och ta henne på armen för att trösta. Jag kände att det var vått i sängen varpå jag tände lampan. Chocken jag fick har nästan ännu inte lagt sig. Barnungen fullkomligt badade i blod. Det ljusa håret var rött, så även hela ansiktet och sängkläderna. Skräcken gjorde mig först lamslagen och jag stirrade oförstående på den gråtande flickan som hulkade fram att hon råkat få lite näsblod. Hur hon definierar lite lite blod är fortfarande oklart.
Stundom kan det fresta på att vara barnvakt.

Nu har samtliga vårdnadshavare hand om sina telningar, ledarhundens semester är över, fiskarna har överlevt helgen och råttorna kan krypa ut ur sina gömslen och släppas ut buren för att ta sig en övervakad promenad.
Själva känner vi oss lite uttömda på energi efter tre dagar och två nätter med till synes outtröttliga barn.

The mission is complete.




fredag 23 oktober 2015

Myskväll och Gud som haver barnen kär


Under helgen ska vi umgås med barnbarnen. Deras föräldrar ska ge sig ut på egen hand. Rå om varandra, få tillfälle att äta och prata i lugn och ro. Välbehövligt med tid tillsammans utan att behöva tänka på vare sig arbete eller andra göromål som förknippas med att vara småbarnsföräldrar.

Vi ska ha myskväll. Äta chips, läsa sagor och kanske se på någon barnfilm. Jag ser fram mot helgens begivenheter.

Jag vill tro att barnen lever i en skyddad värld. Där inget ont ska drabba dem. De är på uppväxt har tiden och livet framför sig. Det är så jag vill att det ska vara. För mina barnbarn men även för alla andra barn.

Vi har genom media fått en bild på den som enligt polisen utfört ett hatbrott med rasistiska motiv. Vi kommer aldrig att få någon annan förklaring till det fruktansvärda som hänt. Gärningsmannen är död och kan inte ställas inför rätta. Men vi vet hur han ser ut, både med och utan maskering.

Det påannonserades under gårdagskvällen att det under hela förmiddagen idag ska vara extra sändningar på teve med anledning av det som inträffat i Trollhättan. Jag har valt att inte titta.

Om tio minuter väcks åtal mot Lisa Holms mördare. Blir någon klokare av det? Blir det någon klarhet i vem Lisas baneman är?

I Norrköping hotar kriminella med att spränga varandra i luften och ett helt stadsområde blir avspärrat med polisens blåvita band medan någon annan springer på stadens gator och sticker kniven i flanörerna.

Jag kryper in i min egen förhoppningsvis trygga värld. Sätter på skygglappar och pluggar in hörselproppar. Jämrar mig då och då över det som jag anser vara orättvist mot mig själv.  Petitesser i det stora hela.

Var och en står sig själv närmast.

Vad vet vi om vad morgondagen erbjuder oss. Eller den närmaste timman. Kommer vi närmare varandra om det krisar till sig? Om livet plötsligt slås i spillror och blir oreparerbart. Har vi då förmågan att sträcka ut en hand och be någon annan fatta tag om den och aldrig släppa greppet?

Jag tvivlar. Var och en står sig själv närmast. Även om vi idag tänder ljus för det som skett och ber böner för de som står kvar i sin rädsla, sorg och förtvivlan.

Jag törs nästan inte se framåt.

torsdag 22 oktober 2015

Spökstad och helveteshål



Om någon mot förmodan undrar hur föredraget gick i går kväll kan jag låta meddela att jag känner mig nöjd med min insats. Verkar som om åhörarna blev nöjda de också.
Hemfärden från Linköping blev dock minst sagt spännande. I mörkret tappade jag totalt orienteringen och trodde ett tag att jag skulle bli tvungen att övernatta i staden. Vänta på att morgonen skulle gry så jag fick möjlighet att lokalisera mig.

Anledningen till förvirringen var att jag parkerade i ett parkeringshus. Vid utfärden fick jag köra två våningar uppåt vilket för mig verkade minst sagt galet. Det visade sig bara vara början på min något okontrollerade hemfärd.
Jag hade i mörkret på en totalt ödelagd gata promenerat den korta biten från föreläsningssalen till parkeringshuset. Det kändes inte helt okej med tanke på allt som händer ute i samhället. Parkeringshuset låg lika öde som gatorna. Några få uppställda bilar utan tillstymmelse till dess ägare. Det ekade för varje steg jag tog och känslan av ensamhet i mörkret isade i ryggraden. Fantasin om vad som kan hända i ett tomt parkeringshus en sen kväll behöver ingen närmare beskrivning.

Ut med bilen kom jag även om jag körde ut på gatan åt i mitt tycket totalt fel håll. Planlöst svängde jag av ömsom till höger, ömsom till vänster. Ibland körde jag i bussfilen och en gång mot rött. Tror jag, hann inte med att se trafikljusen i det framrusande fordonet. Plötsligt befann jag mig snurrande vid Universitetssjukhusets baksida. Då såg jag bårhuset och kände en stor lättnad. Där har jag vistas många gånger och vägen blev med ens mycket välbekant. Hem kom jag efter gängse ordning även om jag kände mig bortgjord över att inte hitta i Linköping. Där jag ofta kört bil. Dagtid vill säga. Mörker gör det bekanta obekant.

Idag har jag varit i Norrköping. Staden vars gator är för mig hemmagator. Två jobb har jag hunnit med, båda jobben utomhusbetonade. En handelsträdgård samt ett ställe där det säljs motorsågar. I detalj har jag fått veta hur jag kan fälla ett träd på säkrast sätt. Kan tänkas att maken får låna ut sågen till mig inom en snar framtid.

Mellan jobben gick jag på café. Stor chailatte och en beagle med lufttorkad skinka. Slank in på bokhandeln och köpte Mats Strandbergs nysläppta bok Färjan. Ska visst vara bra har jag läst i recensionerna. Drack min latte, tuggade på smörgåsen och började läsa i boken. En hel timma till förfogande. En timma som bara var min. Hör inte till vanligheterna.

Tre män satt vid ett bord lite längre bort. Jag smyglyssnade. Den enda hade varit i Tjernobyl och tittat på staden som förvandlats till en spökstad. Den andra mannen hade varit och tittat ner i ett helveteshål i Kazakstan. Den tredje mannen talade konstant i sin mobiltelefon. Sedan övergick de till att diskutera hur de på bästa sätt skulle riva en mellanvägg.

Två äldre kvinnor satt på andra sidan om mig. Den ena kvinnan talade också i mobiltelefon. Högt så alla skulle höra att hon fått ett barnbarn. Vi vet även hur hälsotillståndet artat sig för den nyförlösta mamman. Det verkar lovade, där det tidigare ömmat kändes allt bra och svullnaden har nu lagt sig. Skönt att höra.

Vid tredje bordet satt en ung kvinna. Hennes mobiltelefon kvittrade som en fågel. Hela tiden kvittrade det. Kvinnan läste sina sms och fnittrade. Hon hade ingen egentid utan fikade med någon annan genom sin mobil.

Kvällen ska gå åt till uppladdning inför helgen. Vi ska ta hand om småtvillingarna, deras storasyster, en ledarhund, tre råttor och en gäng fiskar. Stortvillingarna ska också de sälla sig till gänget även om de endast stannar ett par timmar under morgondagen.
Det krävs att insupa massor av energi vilket sker bäst genom ett tidigt sänggående och en god natts sömn.

onsdag 21 oktober 2015

Joker och överhettade element


Idag har jag mycket på agendan. Telefonintervjuer och övriga skrivjobb som ligger och väntar på sin tur. Så var det även det där med föredraget. I kväll är det dags och jag är laddad.

Lön har jag fått så nu är det några fler siffror på mitt konto än det varit så här i slutet av månaden. Maken, som är min kamrer i mitt lilla skrivarföretag,  har räknat ut skatt och moms för nästa månad så det finns pengar avsatt till Skatteverket. De pengar som ska gå till mitt uppehälle på vårdboendet, men även till barnbarnens skolgång, kommunal mat åt unga och gamla och gator som ständigt grävs upp i Norrköping.
Får känna mig tacksam över att ha möjlighet att dra det ekonomiska stråt till stacken.

Någon som inte känner sig nöjd är säkert damen som kastade sin Trisslott med två miljoner kronor i vinst. Det var den rackarns jokern som ställde till det för henne. Två rutor med en miljon och en joker. Samt gånger två i den runda cirkeln som ALLTID ska skrapas. Damen visste inte att systemet ändrats. Säkert muttrade hon om att högvinsten aldrig kom till just henne.

Nu ägnar sig damen åt att rota runt på avfallsanläggningen i Kalmar kommun. Dit det kommer 140 ton sopor per dag. Hon får inga långsamma dagar minsann. Till sin hjälp har ordningsmakten ställt sitt förfogande har jag hört glunkas om. Sant eller falskt vet jag inte men jag funderar över varför polisen ger sig i kast med att leta bland soporna efter tvåmiljonersvinsten. Verkar vara slöseri med resurser. Kan tänkas att de hoppas på att få vara med och dela vinsten. Två miljoner kronor är ganska mycket pengar som räcker åt många.

Fler än 780 miljoner människor dör på grund av att det inte finns tillgång till rent vatten. 58 miljoner barn runt om i världen får inte gå i skolan. Häften av dessa barn är flickor. Orsaken är fattigdom.

50 kronor räcker till ett mål mat för fem familjer med tre barn i Mongoliet.
250 kronor räcker till ett en familj på fem personer kan rena sitt vatten i två månader i Senegal.
400 kronor räcker till ett års skolgång för en elev i Afghanistan.

Trettio kronor vann maken och jag på vår senaste Trisslott. Det räcker till att lösa in mot en ny lott. Kanske just den lotten blir miljonvinsten. Helst gånger två då. Jokern ska vi se upp med. Det gäller att inte kasta pengar bland soporna.

Det går att elda pengar också. Har maken och jag en gång för många år sedan praktiserat när vi eldade upp kuvertet med barnens julklappspengar som de fått av mormor och morfar. Det brann med besked och de vattenburna värmeelementen vibrerade av hettan.
Fem hundra kronor var fick barnen. För den snabbtänkte blir det 1 500 kronor tillsammans. Först fick de det i julklapp av mormor och morfar, sedan i efterskott av mamma och pappa. Efter den brasan kom pengarna från mormor och morfar alltid direkt in på vårt konto. Sedan fick vi sköta om tilldelningen efter behov.

Hoppas, hoppas damen i Kalmar hittar sin lott. Eljest får hon gå omkring och gräma sig resten av livet. Vilket är det mest troliga...


tisdag 20 oktober 2015

Slukhål och ilska över att bli kallad för bebis


Elva dagar kvar på oktober månad. Kvällarna går åt till att kura skymning. Tack till den som kom på att det gick att stöpa ljus. När ljuslågan fladdrar känns det riktigt hemtrevligt och jag intalar mig att det är mysigt med mörkret utanför fönsterrutan. Dottern har börjat längta till jul. Det gör affärsinnehavarna också för nu börjar de så smått att plocka fram lådor med julpynt.

November är årets värsta månad. Lång och trist. Hjälper inte att den är en dag kortare än oktober.
Jag sneglar på tågbiljetterna som ligger bredvid mig på skrivbordet. Vi ska åka till Skåne. Ta tåget, kura ihop oss på våra säten och låta lokföraren göra sitt jobb medan vi äter vår medhavda matsäck och läser våra böcker. Det har jag i alla fall att se fram emot när det blir grå och trist november.

Utanför på vår väg jobbar nu grävmaskinerna. Vägen av avskuren så vi får ställa bilen efter dikesrenen och trava genom skogen för att komma hem. Men först måste vi klättra över ett taggtrådsstängsel med allt vad det innebär. Vad gör väl det, vi har i alla fall ett hem att komma till när vi återvänder från vår strapatser.
Snart har vi även vattenklosett. Förbränningstoaletten Cinderella kommer att få en mycket välbehövlig pensionering. Om vi får ner avloppspumpen vill säga. Vi bor på ett berg vilket är bra för vi kommer aldrig att löpa risken att dras ner i ett slukhål men dåligt när det ska installeras kommunalt avlopp.

Alla har inte ens tillfälliga bostäder nu när pyromanerna ser som sin uppgift att bränna ner flyktingboenden runt om i vårt land. Är väl bara en tidsfråga innan flyktingar brinner inne. De som flytt för att rädda sina liv. Jag skäms över mänskligheten som blivit så missunnsam att vissa inte låter medmänniskor få tak över huvudet.

Idag har jag hämtat stortvillingflickan på förskolan. När inte hennes pappa har möjlighet att ta ledigt från sitt arbete för att åka med henne till rehabiliteringsbadet får jag äran att simma runt med henne i det varma vattnet. Vår vana trogen går vi alltid på konditori innan det är dags. Så även idag.
Duschproceduren innan badet är minst sagt ansträngande. Många barn med sina mammor ska in i duscharna och det blir gärna köbildning. Det plaskas med vatten och skvätts med den flytande tvålen. Barnagråt blandas med mammors djupa suckar innan alla hamnar i bassängen.
Idag fick samtliga beskedet när vi satt med barnen insvepta i badlakan och småfrysande väntade att bli insläppta i simhallen att badet var inställt. Något hade gått sönder och frustrationen över beskedet hamnade högt uppe på missnöjesskalan.
Stortvillingflickan anklagade mig för missödet när hon stortjutande fick ta på sig sina kläder. Hon var där för att simma och simma skulle hon. Hon var för övrigt missnöjd redan när vi åkte till badet för en kamrat på förskolan hade kallat henne för bebis.
Tålamod är en ädel konst även för en farmor.

Nu är flickan hemma i sitt hem och mitt ansvar och åtagande är avslutat för denna gång. Tisdag blir det åter igen och då får vi göra ett nytt försök att träna små stela ben.
Då är det november...jag ryser vid tanken...

måndag 19 oktober 2015

Stekt potatis och tårar på lövbiffen


För det mesta är jag glad och positiv men just idag är jag lite låg i sinnesstämningen. Det får jag vara, tänker jag därför att när vemodet släpper blir allt så mycket gladare. Kanske behövs det en deppig dag då och då för att jag ska uppskatta alla andra dagar.

Nu är jag inte ledsen och har gråtit en skvätt för egen del. Jag har egentligen inget med saken att göra men har tagit på mig någon annans vemod. Det handlar om uppskattning. Eller snarare brist på uppskattning.

När mycket arbete läggs ner på något som i slutänden ger klent resultat blir det så innerligt sorgligt.
Det finns människor som med brinnande iver läger ner hela sin själ med  att skapa åt andra. Hoppas på att allt arbete blir till gagn och nytta för någon. När det sedan visar sig att så inte blir fallet, ja då får jag som kramp i hjärtat. Oavsett vad saken gäller.

Jag kan förstå författare som får sina böcker sågade av kritiker. Hur det måste svida och göra ont i hela kroppen. Konstnärer som hänger tavlor och har vernissage. Uppdukade bord med snacks och bubbel i glasen. Hur de kanske får vandra omkring i sin ensamhet och knapra på torra chips och droppa salta tårar ner i rosa champagne. Låsa dörren, stoppa nyckel i fickan och tänka att i morgon, det är då allt folk kommer.

Musiker som övat på sin cello inför konserten. När dagen för uppträdandet går av stapeln sitter en handfull människor som vrider sig och nöter baken mot stolsitsen. Tittar på klockan och önskar att hela eländet ska ta slut så de får gå hem och kolla på teve istället.
Fast är så fallet är det antagligen en mycket dålig musiker som inte kan hantera sin cello. Det var kanske ett dumt exempel att komma med. Behärskar ingen sitt instrument lär det heller inte bli något uppträdande. Förhoppningsvis.

Föredragshållare som skjuter bort sina åhörare istället för att ha förmågan att fånga uppmärksamheten. Alla den tid det tagit att knåpa ihop sida upp och sida ner med meningar som förhoppningsvis ska kittla nyfikenheten om att få veta mer.

Jag grät när jag stekte upp gårdagens kalla potatisar. Snorade över lövbiffen och tänkte på alla de som jobbar med sina mål utan att uppnå resultat. Inte blir uppskattade och lyckönskade för sitt utövande.

Nu börjar min sorgsenhet plötsligt att övergå i nervositet. Snart är det onsdag. Mitt anförande är skrivet och jag hoppas naturligtvis på god respons. Men jag vet inte förrän efteråt om det blev bra eller ej.

Blir det inte bra kommer jag inte att gråta för den skull. Jag gråter endast när andra inte når fram till sina mål och innersta förväntningar. Klarar inte av sådant, jag blir så ledsen att det värker under nyckelbenen.

Det jag kan glädja mig åt är att jag varken är författare, musiker eller konstnär. Därmed löper jag ingen risk att bli sågad eller  bli sedd av andras kritiska ögon. När jag tänker på det känns det genast lite bättre. Även om min hjärtesorg antagligen kommer att hänga med lite svagt innan den klingar av helt och hållet. Om någon dag eller så.

söndag 18 oktober 2015

Pyramiden vid Nobynäs och pensionatet i Ydre


Dagen har gått åt till att med gps:ens hjälp ta oss fram på slingriga väga genom den Småländska skogen. Vi kom från Östergötland, gled genom Småland för att åter hamna i Östergötland innan färden gick vidare in i Småland och sedan Östergötland igen.
Verkade det krångligt? Det är inget mot hur maken och jag upplevde äventyret. Till sist visste vi inte i vilket väderstreck vi körde än mindre vart vi var på väg.
Men fram kom vi dock till slut.

Första anhalten var Salvarps pensionat, Ydre kommun. En pittoresk byggnad där det en gång serverats te på verandan medan syrenbersån dignade av lila blomklasar. Vitt sänglinne med underlakan och överlakan. Sidentäcke och fluffiga kuddar. Krusade band på örngotten.
I matsalen serverades det stekt fasan med rönnbärsgelé och nybakade scones med pomeransmarmelad till eftermiddagsfika.
Matoset blandade sig med ångan från potatisen och i köket slet en svettig kokerska med att färdigställa läckra maträtter till pensionatets gäster.

Nu hittar jag bara på. Inte vet jag något om pensionatet vars färg flagnat från snickarglädjen. Men när maken och jag stod framför det hus som en gång måste ha väldigt vackert löpte fantasin amok.
Hur det förhöll sig och vem som drev pensionatet ska jag under morgondagen med spänning ta reda på. Vaska fram historien, hur den började och varför den slutade. Resultatet får läsaren ta till sig när artikeln publicerats i tryck.

Nästa spännande reportage kommer att handla om Pyramiden i Aneby. Beläget i skogen strax bakom vår yngsta dotters svärföräldrars gård Nobynäs. De har intet med den ärgade kopparbeklädda pyramiden att göra utan den som härskar över byggnationen där ritningen härrör sig från Egyptens pyramider är Malte Liewen Stierngranat. Idén till att bygga en egen pyramid i den Småländska skogen fick han under ett besök i Egypten. Dock härskar han över pyramiden i avlidet tillstånd. Ty i denna byggnad är han begravd tillsammans med sin frånskilda hustru och deras gemensamma barn. Dotterns gubbe fick plats där han också när den dagen inträdde.
Det har berättats för mig att Malte lät dra in telefon i gravkammaren, men jag har inte fått det bekräftat. Likaså lär en av hans många kvinnor ligga begravd där fast har en egen plats utanför själva pyramiden. Någon ordning måste hållas även bland de döda. Tyckte även kyrkoherden från Lommaryd som satte sig mot invigningen av gravpyramiden men fick ge vika så den 26 juni 1924 hölls invigningen av Sveriges enda pyramid.

Herr Malte var en man som tjusade kvinnor, ju rikare de var desto högre stod de i hans gunst. Hur de såg ut var av ringa betydelse, bara de hade en välfylld portmonnä. Förlovade sig och gifte sig med ett flertal samt ställde till det så pigan blev rund om magen. Enligt egen utsago var han släkt med Gustav Vasa vilket somliga tar med en nypa salt.

Vår resa gjorde ett tillfälligt stopp på Sunhults gästgiveri. Fläskfiléer stora som dasslock, därtill rikligt med tjock och fet bearnaisesås. Lagom kokta grönsaker och frasig pomfritt. Vi orkade inte äta upp allt på faten ty kocken hade inte snålat med råvarorna. Maken blev däst och sov större delen av resan hem till Skärblacka.

Något besök hos dotterns svärföräldrar blev det inte. De plockade äpplen och vi längtade hem så vi nöjde oss med att vinka och skicka sms till varandra när vi for förbi. De får bjuda på kaffe nästa gång vi besöker den märkliga pyramiden i Aneby socken. Om de är hemma och har lust att sätta på kaffepannan vill säga. Mycket ska falla plats innan kaffet hamnar i koppen.




lördag 17 oktober 2015

Dimman i Mjölby och en grå ryggsäck


Fick en förfrågan i går om att åka till Linköping och hålla ett föredrag på onsdag kväll. Känner mig båda glad och hedrad att bli tillfrågad. Men så kom tvivlen. Vad har jag att komma med? Vad kan jag snickra ihop för något anförande som fångar åhörarnas intresse?
Tvivlen blandades med fruktan över ett misslyckande och därmed tackade jag ja till inbjudan. Bara för att hålla tvivel och fruktan borta. Bästa sättet att utmana de röster som viskar att jag inget duger till.
Men eftersom jag fick frågan finns det ändå någon som anser mig passande för uppdraget.

Så kom nästa dilemma. Vad i all sin dar ska jag tala om?! Ett tema vore helt klart det bästa.
Efter en hel del funderande kom jag på att jag ska tala om att vi alla har ett val här i livet.
Val gör vi varje dag. Allt ifrån vad jag ska ta på mig för blus på morgonen till vad jag ska servera till kvällsmat. Däremellan viktigare val och avgörande som kanske bär frukt i framtiden. Eller så blir det platt inget av något för mitt val visade sig vara felaktigt. Lärdom kanske det heter då.

I morse gjorde jag valet att åka till Mjölby. Vilket visade sig vara ett mycket bra val. Ändå ställde jag mig tveksam när jag körde upp på motorvägen vid Norsholm. Dimman låg tät och jag fick förlita mig på vägbanans vita markeringar för att hålla bilen i rätt körriktning. Eller undvika att hamna i diket.
Var det verkligen tillrådligt att ge sig ut ensam i bil i denna dimma?

En bloggkamrat har i dagarna två skrivit om hur hon cyklat sig genom dimman till sitt arbete. Hon har beskrivit hur hon levt ut sin fantasi genom bilarnas röda baklyktor, trafikljusens färgskiftningar och spännande berättelser som kan ske på städers dimmiga gator.
På ett fantastiskt sätt har hon målat upp beskrivningar och jag har under läsningen känt att jag varit på plats och ställe. Funnit det underhållande och trevligt.
Vilket jag inte gjorde under min tidiga morgontimma på motorvägen mot Mjölby. Höll nära nog på att missa avfarten på grund av dålig sikt till den östgötska småstaden vilket hade varit penibelt för då hade jag kanske hamnat i Helsingborg. Där antagligen dimman varit tätare och jag då befunnit mig mycket långt hemifrån.

Personen jag ville träffa dök upp ur dimman utanför biblioteket. Hennes grå ryggsäck såg ut att vara tungt lastad. Med bestämda steg gick hon mot sitt mål och kängornas svarta skosnören flaxade kring vristerna.

Hjärtat tog ett glädjeskutt i bröstet när jag såg henne. Hon verkade så glad och vara vid gott mod. När jag såg henne visste jag att jag gjort ett mycket bra val. Att plöja mig rakt genom dimman för att se någon jag håller mycket av.

När jag körde hem hade dimman lättat. Jag ringde hem till maken och förvarnade honom om min hemkomst. Han ordnade med fika. Skorpor, smör, ost och kaffe. Det smakade ljuvligt gott och jag berättade om min upplevelse i Mjölby för honom.

Jag har gjort ett av mina dagliga val, fler återstår men detta var något av de riktigt bra.


fredag 16 oktober 2015

En ilsken njursten och en annans huvud


Har spenderat stor del av dagen sittande på Norrköpings sjukhus akutmottagning. Endast som bisittare, sjuklingen var sonen som plötsligt och oväntat drabbades av ett njurstensanfall efter frukost. Nog så plågsamt. Ut kom stenen, ner i en vit platsmugg men inte blev han lättare i sinnet när magnetröntgen visade att ännu en sten sitter kvar och förväntas komma ut om cirka sex veckor.

Vi var ensamma när vi klev in på akutmottagningen. Stolarna i väntrummet gapade tomma och vi fick sitta en liten stund och titta på en tv-skärm som uppmanade till att hålla koll på prostatan, brösten och uppsöka läkarvård om någon skadar sig i samband med träning.
Nästa inslag förmedlade de olika väntetiderna på akutmottagningen. De svåraste fallen har hög prioritering medan de med svaga krämpor får finna sig i att vänta länge. Sonen befann sig någonstans mitt emellan. Blev ganska snabbt omhändertagen och fyra timmar senare och med en påse mediciner innehållande hjälpmedel som påskyndar utdrivandet av njurstenen fick vi lämna sjukhusområdet.

Under tiden vi satt där fylldes det på med patienter. Gamla, unga och små barn. Var och en med sina egna plågor. Personalen hade mest bråttom verkade det som. Sprang fram och tillbaka. Sandaler, sportskor och en och annan med sulade innetofflor. Dock såg jag inte till några träskor. Dessa skodon kanske är utdömda av sjukvården nu för tiden.

Det är bra med en fungerande sjukvård och dess välutbildad stab. Vänliga och omhändertagande. Småpratandes medan de sticker nålar i folks vener och tappar ut blod. En gång i tiden befann jag mig också där. I vit rock men med träskor på fötterna. Bråttom och stressat är det nu. Bråttom och stressat var det då. I iver över att göra alla friska och krya glömde vi en stackars man i gipsrummet. Där låg han i fem timmar med brutet ben. Vid fikarasten i personalrummet kom någon av oss på att vi inte sett någon med gipsat ben linkat ut genom de automatiska dörrarna till akutmottagningen.
På den tiden fanns varken Lex Maria eller Lex Sara och eftersom det hände för snart fyrtio år sedan är händelsen preskriberad och benet antagligen läkt. Rakt och fint förhoppningsvis.

Så finns det läkare som gillar att laborera. Det senaste jag läste är om en läkare i Italien som ska ge sig i kast med att transplantera ett huvud. Det ska ske nästa år så än har han lite tid kvar att öva. Donatorn har redan gett sitt medgivande. Han ska flytta sitt huvudet till en annan kropp men vart kroppens huvud tar vägen förtäljer inte historien. Men jag antar att det är en levande kropp som är mottagare annars borde det i rimlighetens namn inte fungera. Kanske kroppens huvudägare tröttnat på sitt gamla huvud och vill ha ett nytt. Eller om det är tvärt om.  Komplicerat verkar det hur som helst. Och en aning skrämmande för de närstående. Får hoppas att donatorerna meddelar att de tänker byta ut sina huvuden mot nya. Eljest blir det en rejäl överraskning när det sammanstrålas till familjemiddag.

Får vara tacksam över att jag än så länge har hälsan. Enda aber är mina krokiga och värkande fingrar som läkaren på handkirurgen i Linköping, iförd sandaler och med en utstrålning som påminde om min gamla gymnastiklärare, ville steloperera. Jag tackade för erbjudandet men tackade ändå nej. Det vet jag aldrig hur det slutar. Kanske kommer jag hem med någon annans händer. Den risken tänker jag inte ta.

torsdag 15 oktober 2015

Kulsprutor och en puss


Jag har träffat en tjänsteman idag. Det handlade om asylboende och flyktströmmen. Hon berättade och jag har fått en bättre inblick i Migrationsverket kontra kommunens arbete.
Kvinnan rättade till sina lockar inför fotograferingen. Påpekade att hon aldrig blev speciellt bra på kort.
Vem blir väl det? tänkte jag och relaterade till mitt passfoto. Ett under att jag blir in och utsläppt över gränser.

När intervjun och fotograferingen var över satt vi kvar vid bordet. Förvånande eftersom tjänstemän ofta har bråttom tillbaka till skrivpulpeten där datorn står och surrar i väntan på jobb.

Hon hade varit en flykting, berättade hon. Flytt med sina två små barn mitt under brinnande krig medan hennes make satt fängslad bland alla andra fångar som överlevt hettan under en presenning på ett lastbilsflak.

De hade levt gott. Nybyggt hus där blommorna prunkade under fönstren. Två bilar, bra jobb och två barn. Fyra och två år gamla. Hennes väninna var frissa med egen salong. Dit brukade hon bege sig för att få ljusa slingor i håret.
När barnen blivit lite större skulle de skaffa fler barn. Två till ty fyra barn ville de ha, hon och hennes make.

Från en dag till en annan slogs livet i spillror. Kvinnan blev ensam med barnen och ett halvt hus. Den andra halvan låg i ruiner.
Varje kväll stoppade hon om barnen och pussade dem godnatt. Såg efter att de var ordentligt klädda i tjocka byxor, jacka, rejäla kängor och mössa. Väskan var packad med förnödenheter.
Varje natt vaknade den lilla familjen av smatter från kulsprutor och smällar från granater. Såg genom fönstren hur det brann. På morgonen klev de över liken när de var på väg för att skaffa bröd.
Kvinnan lärde sig hur hon skulle förvara de få bitar nötkött hon lyckades få tag på. Utan kylskåp går det bra att lägga köttet i vatten och mycket salt. Det håller sig friskt några få dagar.
Kläderna gick bra att koka i en stor kittel över öppen eld. De blev rena då, förklarade kvinnan som lagade maten över samma eld som hon kokade smutsiga kläder.

Väninnans frisörsalong brann upp Men frissan klarade sig och hemma i sitt köksskåp fanns lite färg som lämpade sig göra ljusa slingor i håret. Kvinnan åkte dit på cykel. Ett barn fram och ett barn bak. Blev visiterad flera gånger efter vägen. Män som kände på hennes kropp och tog hårt i barnens armar. Talade högt och arg, skrämde barnen och förnedrade kvinnan.
Hon ville göra ljusa slingor i håret. Det blev ett lyxigt avbrott mitt i kriget.
Kvinnan lämnade aldrig sina barn. Skulle de dö skulle de dö tillsammans.

Maken frisläpptes av räddningsstyrkor efter åtta månader. Familjen återförenades. Idag grävs det upp massgravar och anhöriga får sina män, unga som gamla, tillbaka.

"Det här var bara en parentes. Nu kan du skriva om asylboenden och flyktingströmmen. Tror du att du fått med allt"? sa kvinnan som satt mitt emot mig.

Själv sa jag inget för jag visste inte riktigt vad jag skulle säga. Jag bara nickade. Vi såg på varandra och så gav vi varandra en kram.
"Var rädd om dig och var rädd om de som står dig nära", sa hon jättetyst medan hon öppnade dörren åt mig.

Jag tänkte på kvinnan när jag körde hemåt. Tänkte på att hon hade nära till skratt under tiden hon pratade. Ur jackfickan plockade jag upp en pappersnäsduk och snöt mig ljudligt och grundligt. Det smakade salt i munnen när jag svalde.
Hemma väntade maken. Vi kokade jordärtskockssoppa. Åt den rykande het tillsammans med färskt bröd och ost. Maken plockade fram en flaska rött vin. Så där helt apropå en vanlig torsdagskväll.
Han ska få en puss av mig. Om en liten stund.

onsdag 14 oktober 2015

Skenande skogsbrand och en misslyckad skapelse


Min vana trogen läste jag tidningen på nätet i morse medan jag väntade på att frukosten skulle serveras. Det känns som en oändlig lyx att få ligga kvar i sängen medan maken donar runt i köket. Kokar ägg, dukar bordet, häller upp tevatten i min fina turkosa tekanna. Mal kaffebönor till sig själv, tänder levande ljus och ropar att frukosten är klar.

Vi lever ett ganska harmoniskt liv utan större uppträdanden och osämja. Värre var det förr. När jag var yngre. Jag har alltid varit en bråkstake med vass tunga. Mycket har jag i vredesmod kastat ur mig som jag sedan fått ångra djupt. Maken har alltid ansett att vi inte varit osams utan att det är jag som varit osams på grund av att han till exempel vridit ur disktransan från fel håll. Det ska inte mycket till när en hormonstinn kvinna med PMS kommer i härjning.
Sedan femton år tillbaka håller sig hormonerna lugna, därmed även jag. Nu tar jag det mesta med ro och besinning, låter andra sköta trätogöromålen utan att lägga så mycket krut och mista energi på det.
Tänker att livet är allt för kort för att bråka sönder det, vill andra bråka så är det upp till dem.
Har för en tid sedan fått mig tilldelat att jag har ett sjukt sätt att bemöta konflikter och relationer. Kanske beror det på att jag numera mest rycker på axlarna men även säger vad jag tycker och tänker på ett sätt jag aldrig tidigare gjort. Står mer på min egen sida och håller på mig själv utan att för den skull behöva verbalt kämpa för att alltid ha rätt.
Men jag har aldrig slagit ihjäl någon eller ens haft tanken på att döda.

Därmed till dagens nyheter. Där klargjordes att den så kallade Dalbymördarens dom inte kommer att prövas av Högsta domstolen. Han får krypa in bakom galler för all evig framtid. Eller i alla fall för mycket lång tid. Inte mer än rätt. Hans gärning är bestialisk, ofattbar och i oss människors ögon oförlåtlig. Bara en hänsynslös människa slår ihjäl sin fru och sitt lilla barn på ett så kallblodigt sätt. Vad som orsakat illdådet vet ingen, enda förklaringen dräparen har att komma med är att han hörde röster som gav sådana tvångstankar att han måste ta kål på sin familj. Trots det är han inte allvarligt psykiskt sjuk enligt expertis men något fel måste det till syvende och sist vara.

Det jag reagerar på är det sociala flödet. Allt detta hat som sprids som skenande skogsbrand. Jag kan förvisso förstå hatet för det är svårt att känna annat än hat. Men att från hat gå till att döda en människa är obegripligt. Men det är vad som nu sprids. Att Dalbymördaren ska dödas, plågas, pinas, misshandlas och styckas i bitar. Det gör mig rädd. Sådana uttalanden gör oss inte bättre än honom. Det gör oss också till mördare för vem gagnar det att slå ihjäl en mördare för att vi tycker så otroligt illa om det han eller hon har gjort?

Dalbymördarens familj har lämnats i djup förtvivlan och stor chock över vad den de älskar och litar på har gjort. De är i ett helvete som de nog aldrig någon sin kommer att kunna kravla sig upp ur.
Det tål att tänka på innan vi slungar ur oss vad vi önskar göra med den man som dödat sin familj.
Trots allt älskar mördarens mamma fortfarande sin son. Arma människa vad hon måste genomlida på grund av sin egen sons illdåd. Hur ska hon någonsin bli glad och lycklig igen? Klara av att se andra i ögonen?

Det gör mig ont att läsa att det finns så mycket ondska i människors tankar.  Något måste ha gått snett i skapelsen.


tisdag 13 oktober 2015

Gamla kort och en soffa i plysch


Idag har jag spenderat all min tid tillsammans med en äldre dam. Eftersom hennes krafter är på upphällning hörde hon av sig förra veckan för att fråga om jag hade ett par starka händer och villigt sinnelag.
Hur skulle det vara möjligt att säga nej? Trots att det inte är min plikt och skyldighet att hjälpa orkeslösa damer skulle jag aldrig komma på tanken att vara ohjälpsam.

Vi drack rött te och åt ostsmörgåsar. Hon berättade om sitt liv. Visade gamla fotografier. På sina föräldrar, på sig själv som litet barn och på sin döda lillasyster.
Hon var den sista i ledet, berättade hon. Ogift och barnlös. Inga levande släktingar och när hon blev pensionär miste hon även sina vänner hon haft genom sitt arbete.

Hon längtade efter att äta kokosbullar. Hade hört talas om att det startat en koksbullefabrik i vår by.
Jag körde till kokosbullefabriken och köpte en kartong med nybakade och fluffiga bullar åt henne.
Hon tänkte äta en i taget. Men inte varje dag, då skulle de räcka länge.

Jag vet inte om damen är ofrivilligt ensam. Om hon valt att leva så. Kanske trivs hon bäst med att klia katten bakom öronen och slippa delta i något umgängesliv.  Inte anpassa sig efter någon, slippa känna krav på älskvärt uppförande. Bara få vara den hon är utan några synpunkter från andra.
Kanske sitter hon inte där i sin tragiska ensamhet vilket är lätt att tro för mig som har så många runt omkring mig.

Människor far illa genom ofrivillig ensamhet. Och många ensamma finns det. Omkring 40 procent av Sveriges befolkning känner sig ensamma. Några känner skam och skuld för sitt ensamma liv. Vi ska inte vara allena, det uppfattas som osocialt. Vårt samhälle bygger på att vi träffas, umgås och gör saker tillsammans.
Ändå är den växande ofrivilliga ensamheten ett samhällsproblem. Hetsen och tempot i vardagslivet ökar, familjeband försvagas och den materiella standarden kan många gånger vara viktigare än att vi tar hand om varandra.

Nu behövde den gamla damen hjälp. Jag försökte prata med henne om hemtjänst. Hon vägrade lyssna. Hon accepterade inte sin orkeslöshet. Ville dessutom inte släppa in okända människor i sitt hem och i sitt liv.
Vi tuggade ostmackor och sörplade i oss det röda heta teet. Tittade på åldrade fotografier och hon berättade minnen. Om resor hon gjort, till Venedig. Nu skulle hon aldrig våga sätta sig i ett flygplan. Hon tyckte det verkade farligt.
Jag nickade. Höll med. Det är farligt att flyga. Men det är även farligt att leva.

Jag köpte kokosbullar till mig och maken också. När jag kom hem frös jag, ända in i märgen. Duschade varmt och så länge att jag fick russinfingrar. I köket donar maken, han ska ordna med kvällsfika. Kaffe och kokosbullar. Jag tänker äta många, inte spara några till en annan dag.

Kanske sitter den ensamma damen i sin sin rosa plyschklädda soffa med katten spinnande tätt intill. Tittar på teve och äter en kokosbulle.
Jag vill besöka henne igen. Fråga om hon behöver mer hjälp med något. Men hon får höra av sig först.
Vill ju inte tränga mig på...

måndag 12 oktober 2015

Svanåtippen och en skabbig räv


Som barn var ett bland de större nöjena att ta cykeln och flänga iväg till Svanåtippen. Förbjuden mark av såväl föräldrar som anställt folk på tippen. Men förbud är till för att brytas och utrustade med pinnar petade vi runt bland hushållsavfall, trädgårdsavfall och industriavfall. Råttorna skuttade runt, stora som katter, och vi skrek av skräckblandad förtjusning.

En kamrat till mig hittade en burk med färg, hon målade sig på de ställen som inte var täckta med textilier. Vilket ställde till med bekymmer ty det var dagen före skolavslutningen. Huruvida hon deltog i skolavslutningen i kyrkan eller inte har fallit i glömska. Dock minns jag att hon var blåskimrande ganska långt in på sommarlovet.

Många barn lever sina liv på soptippar. Föds där och dör där om ingen radikal förbättring i deras liv inträffar. Det går inte att föreställa sig hur det är att leva på en soptipp. Kanske om jag sticker ner huvudet djupt i vår soptunna en varm sommardag. Vilket jag aldrig skulle göra. Förra året drabbades vi av mask i kompostsoptunnan och utrustade med Klorin och vattenslang skulle tunnan rengöras. Jag stod bakom snickarboden och kräktes medan maken spolade och skurade. Ivrigt och intresserat påhejad av småtvillingarnas storasyster som ansåg det som en helt onödig åtgärd att behöva kräkas mitt uppe i arbetet.

Vi slänger omkring 500 kilo sopor per person och år. Men vi är bland de bästa i hela EU att sopsortera. Det känns mycket hedrande.

Idag har jag besökt värmeverket i grannkommunen. Tittat på kommuninnevånarnas sopor men även på sopor från England. De såg ungefär likartade ut. Sopor som sopor. Luktade lika illa gjorde de också.
Lite av mina barndomsminnen kom tillbaka. Även om jag inte dristade mig till att peta runt bland sophögen så kollade jag vad folk slänger. Allt, precis allt, åker ner i soppåsen.
En stor lastmaskin körde med full fart in i sopberget, sänkte skopan och tog sats. Det rök och luktade.
Han som förevisade mig värmeverket förklarade att sopor som innehåller mat genomgår en process där resultatet leder till en sorts jäsning.

Fantasin kom i gungning och jag frågade om de hittat något intressant bland soporna. Som lik till exempel. Mannen ryggade förfärad tillbaka och garanterade att några lik har aldrig förekommit i hans anläggning. En skabbräv har en gång  dykt upp i dött tillstånd, men det var då det enda.
"Tror du ja", sa jag och nämnde att jag nu fått uppslag till en deckare.
Han såg misstroget på mig och frågade om han missuppfattat att jag kom som frilansande reporter från en tidning.
Det ena utesluter inte det andra, tänkte jag men höll tyst.

Det är fantastiskt att det vi slänger blir till värme och varmvatten. Vem kunde en gång tro det. När det kastades sopor på Svanåtippen i nästan trettio år. Från 1950 till 1979.
2012 tog kommunstyrelsen i Kristinehamn ett beslut om att en markundersökning skulle utföras på ovan nämnda tipp. Den befann sig i riskklass 2 i miljösynpunkt men efter noggranna mätningar fann miljöförvaltningen inget anmärkningsvärt. Varken i marken, vattendrag eller andra omgivningar.

Känns tryggt och bra. Med tanke på alla oss ungar som rände runt där en gång i tiden.

söndag 11 oktober 2015

Lovsång och ett torkat rosblad


Tacksägelsedagen. Kyrkorna fylls med lovsång och texterna handlar om tacksamhet över livet, och för den som tror på det, vad Gud ger.

Vi har dock inte besökt någon kyrka denna söndag, deltagit i lovsång och lyssnat till bibeltexter. Vi har istället bjudit min mamma på fläskstek, sås och potatis. Det är en tacksamhet i sig själv. Att ha en mamma att bjuda in till söndagsmiddag. Dessutom, utan min mamma och pappa satt jag inte här idag. Saknar pappa, mycket.  Om han levt hade inte mamma flyttat hit. Då hade de bott kvar i Värmland och avståndet hade begränsat våra stundom gemensamma träffar. Saknaden efter pappa hade då inte varit lika stark som den är idag. Varken för mig eller mamma. Mest för mamma vars väntan är ett återförenande. Hon känner tacksamhet för alla de år de hade tillsammans.

Det finns mammor som aldrig blir bjudna och mammor som aldrig bjuder. Orsakerna kan vara många och av skiftande karaktärer. Ibland kan det vara bäst att låta det vara så. Även om det är mycket sorgligt. Men var och en måste inrätta sina liv så som det passar bäst. En konfliktfylld relation mellan vem det än må vara främjar till kaotiska, spända och tråkiga sammankomster där efterdyningar kan råda länge innan de mattas av.
Jag är tacksam över min relation till mamma. Hon är förutom min mamma en mycket god vän. Vi ser framåt, aldrig bakåt, mamma och jag.

Jag känner ofta stor tacksamhet, i större grad nu än vad jag tidigare i livet känt. Kanske beror det på åldern. Åren blir allt mer dyrbarare ju fler som avverkas.

I vår rosrabatt hänger sig fortfarande en och annan ros kvar. Men det är mycket glest mellan blommorna. När jag ser de få kvarvarande rosbladen känner jag tacksamhet över att jag fått upplevt ännu en sommar. Om jag får se rosorna blomma igen går inte att orda om. Endast hoppas.

I min skrivarbod har jag några kort på våra barn. När de var små. Jag ser bilderna när jag höjer blicken från datorns tangentbord. Hjärtat nästan värker av kärlek till barnen. Tacksamheten över deras liv och att det gått dem väl när de lämnade mamma och pappas omsorg för att kasta sig ut i vuxenlivet är gränslös.

Tacksamheten över mitt eget liv, att jag efter många smärtsamma år en gång för så länge sedan orkade ta mig vidare från det som antagligen hade blivit min undergång.

Min make tittar ofta på mig och säger att han är tacksam över att han träffade mig.
Likaledes, säger jag då och menar det från djupet av mitt hjärta.

Jag tänker att det är upp till var och en vad tacksamhet består av. Det är lätt att vara framme och pådyvla någon att känna tacksamhet. Skapa ett dåligt samvete, utpeka sig själv som martyr inför den som borde känna tacksamhet. Alla har vi någon gång stått på båda sidor av den tacksamhetströskeln.

Ibland kan det vara svårt att känna äkta tacksamhet. Den har istället förbytts till ett behov att fäkta efter mer. Det är då som tacksamheten glöms bort.

När vi äter frukost tittar vi ut genom fönstret. Det är oftast vid den måltiden som vi tittar ut över sjön. Nyvakna och fåordiga. Ser sjöns skiftningar allt efter väder, vind och årstider. Bara det är värt en tacksamhetens tanke. Att sitta mitt emot sin livskamrat och knacka hål på var sitt ägg. Mitt är löskokt, hans är hårdkokt. Jag dricker te, han dricker kaffe.

Vi borde sjunga lovsånger lite oftare...


lördag 10 oktober 2015

Marsipan och en evig längtan


En helt odramatisk lördag. Stillheten har lägrat sig över vår lilla stuga mest hela dagen. Enda dramatiken som skedde var då jag precis hemkommen från vår lokala matvaruaffär upptäckte att jag köpt marsian istället för mandelmassa. Maken är den snällaste maken i detta härad så han körde genast till affären för att åtgärda missödet. Tur var väl det, annars hade det inte blivit någon clementinkaka till kvällskaffet. Maken är begiven på hembakat så han kände det nog inte som någon större uppoffring.

Racerförare kör nästan ihjäl sig, Zlatan missar en straffläggning, HV71 är krossat, terrordåd i Turkiet, Putin fäller bomber och Kindberg Batra ligger pyrt till. Åkesson har tagit svensk politik som gisslan. DÖ är bruten, Löfven ifrågasätter Alliansen och prinsens gemål vill inte ha sin hjärtans älskades före detta flickvän som fadder då svägerskans gosse förs till dopfunten. Därmed är den tidigare tilltänkta faddern även portad från kyrkan vilket är förvånande. En kyrka är öppen för alla som vill medverka i en gudstjänst. Men det kanske inte gäller kungligheter, de har kan tänkas andra regler där varken Gud, präster, kyrkoråd och församling har någon talan. Vad vet jag som är en helt vanlig och enkel människa.

För dagen känner jag mig bekymmerslös och ganska så lat. Antagligen sviter efter min kraftiga halsåkomma som ersatts med besvärande hosta. I samvetet gnager dock en tagg. Jag har fuskat med en artikel som egentligen skulle ha skickats iväg till redaktionen. Därmed blir det morgondagens bekymmer och jag bedövar samvetet med clementinkaka och lättvispad grädde. Balsam för själen och lindring för rossliga lungor.

En småtvillingflicka har gästat oss under några eftermiddagstimmar. Även hon är sjuk, därmed placerades hon i vår soffa under mjuka filten medan hennes storasyster höll femårskalas för sina kompisar.
Vår grannfru bidrog till festen genom att upplåta ett färggrant läppstift. Det skulle ingå i en trevlig lek och min undran är hur kalasbarnen såg ut då de hämtades hem av sina föräldrar. Vår svärson förklarade att leken gick ut på samma sak som att sätta svansen på åsnan. Jag fick inte ihop det men de vet väl vad de gör, de vuxna som håller i barnkalas.

Jag kröp ner under filten, låg nära den febervarma och hostande lilla kroppen. Vi tittade på Emil i Lönneberga. Jag röstade på Vi på Saltkråkan men där trädde vetorätten in. Emil fick det bli och pigan är fortfarande ogift. Själv njöt jag av att för en gång skull inte ha något speciellt att göra. Det blir desto mer roligt att ta tag i det som måste göras, sen, en annan dag.

Ute har mörkret sänkt sig. Snart ställer vi klockan på vintertid. Jag längtar efter att få träffa familjens nytillskott. Men jag är portad på grund av hosta och spridning av baciller. Bebisar är känsliga varelser så jag får hålla mig ifrån honom tills jag en gång för alla är friskförklarad.

Längtan kan vara svår många gånger. Oavsett vad och vem vi längtar efter. Ibland når längtan sitt mål medan den andra gånger måste stanna där den är för all evinnerlig tid.

Det är synd om alla som längtar till det onåbara.

fredag 9 oktober 2015

Mårtens privet och mustig höstgryta


Vi for genom Östgötaslätten, småtvillingflickan och jag. Bördiga åkrar där somliga var höstplöjda medan stubben stack upp genom den gula halmen på andra. Höstsädens grönska och upptagen potatis. De många vindkraftverken snurrade. Höga och vita mot den blå himlen. Vi körde om långtradare och funderade över deras last, vart de kom ifrån och vart de skulle.
Regn när vi startade och solsken då vi kom fram. Vadstena, med den utpräglade ålderdomliga karaktären från medeltiden, låg i det närmaste öde. Inga turister med kameror runt halsen, de som rörde sig på gator och torg var inhemska människor som hastade fram och åter för att uträtta sina ärenden.

Vi beblandade oss med ortsbefolkningen. Gick på kafé och åt bullar utan vaniljkräm. Plockade kastanjer i det gamla hospitalets trädgård och tittade på Mårten Skinnares privet. Det sägs att väggen under hålet ännu bär spår av uträttade behov. Jag känner mig skeptiskt inställd till detta påstående eftersom Mårten Skinnare lät uppföra byggnaden någon gång under 1500-talet. Men kittlar en till synes anfrätt tegelvägg de historiska vingslagen må det så vara hänt.
Vi kunde dock inte hitta Skinnares grav utanför Klosterkyrkan trots att vi letade. Såg endast till en vaktmästare som med likgiltig min hanterade en lövblås.

Vid Vadstena folkhögskola lärde sig musiklinjens elever sjunga körsång. Fönstret stod vidöppet och släppte ut sången. Flickebarnet ställde sig under fönstret och lyssnade hänfört när sopraner, altar, tenorer och basar sjöng ackompanjerade av ett välstämt piano.

Lunch på Klosterhotellet. Vita linnedukar med tillhörande servetter. Kyparen tände ljus på bordet och frågade vad damerna önskade att dricka. Vatten med och utan bubblor. Vi fick var sin flaska som var dekorerad med en munk och en nunna. Drack ur fina glas med fot. Mustig höstgryta och små fina potatisar. Olika sorters sallader därtill.

Tände var sitt ljus i Klosterkyrkan. Beundrade altarskåpet och Birgittaskrinet med heliga Birgittas reliker. Hälsade på två viskade damer som stod bakom disken för att sälja vykort och Martin Lönnebos Frälsarkrans till hugade spekulanter.
Några Birgittasystrar såg vi dock inte till. Nunnorna höll sig kanske inomhus i det gudsvigda livet de för med allt vad det innebär.
Utanför Pilgrimscentrum stod pilgrimsstavarna lutande mot väggen. En man satt bredvid och läste en bok. Huruvida han var en trött pilgrim eller inte gick ej att tyda men han nickade och log när vi passerade.
Örtagården struntade vi i att besöka. Örter är inte så mycket att beskåda denna tid på året.

Slottet och alla båtar. Vida Vättern med svanar som stack ner sina långa halsar för att leta mat under ytan. Flickan skrattade och hoppade på den långsträckta vågbrytarens mossiga stenar.

Efter fyra timmars vandring i historisk och kyrklig miljö ringde min mobiltelefon och flickans mamma lät meddela att hennes tredagarskurs var avslutad. Vi åt smörgåsar och drack te innan hennes resväskan packades i bagageutrymmet på min bil. Därefter körde vi hem till Skärblacka uppfyllda med våra olikartade upplevelser.

Ännu en dag tillsammans med ett av barnbarnen är till ända. Fler dagar är att vänta. Om det är jag viss och säker. Vad de ska innehålla är dock i nuläget inte bestämt.


torsdag 8 oktober 2015

Ensilage och avloppsanläggning


Dagens uppdrag innehöll bland annat 120 högmjölkande kor. En ung kvinnlig lantbrukare som inte räds varken arbete eller ekonomi. Ladugårdsinvestering på 14 miljoner kronor. En svindlande summa som de 120 högmjölkande korna ska vara med och betala.
Den unga generationen lantbrukare har ett annat tänk än sina föregångare. De ser inte sin framtida pensionering med en  sönderarbetad kropp utan anpassar sitt arbete mer ergonomiskt. Mjölkrobot och datorisering. En och annan semestervecka samt var tredje helg ledig.
Förslaget om sextimmars arbetsdag missgynnar bondens ledighet. Få tänker på att lantbrukaren indirekt med sina långa arbetsdagar är med och finansierar det hela så vi andra kan köpa billigare mat. Bondens möda är vår föda.

Stortvillingpojken var med mig under dagen. Följde intresserat den mjölkande robotens arbete. En tanke väcktes hos honom. Bonde ska han bli när det är dags för honom att kasta sig ut i arbetslivet.
Möjligheterna är små för honom att bruka en egen gård. Anställd kan han förstås bli. Få sin lön, semester och lediga helger. Semesterersättning och om det krävs sjuklön. Eller ställa upp i Bonde söker fru om det programmet fortfarande är på tapeten när han är giftasvuxen.
Pojken frågade mjökbonden om han kunde få jobba hos henne. Hon lovade att fundera över saken, på det tog de varandra i hand. Kravet hon ställde var dock att han först skulle gå Vretaskolans naturbruksgymnasium. Samma skola som hans faster en gång i tiden gick. Efter tre års lantbruksutbildning övergick hon till  universitetsstudier och blev präst. Inget är hugget i sten.

Arrendator är ett annat alternativ han kan grunna över, vårt lille barnbarn. Men där krävs också en ekonomiskt stadd kassa för att få banklån till inköp av maskiner och djur.
Kanske får gossen fundera ut sin framtid i andra banor. Jag menar, tiden finns eftersom han precis fyllt fyra år. När han gått färdigt sina skolor vet ingen om det fortfarande finns något svenskt lantbruk att satsa på. Må hända lever vi då endast av importerad föda.

Lever gör vi i alla fall. Trots att domedagsprofeterna under gårdagen ordade om att idag skulle jordens undergång äga rum. När jag gick till sängs ställde jag väckarklockans alarm på 07.00. Av två enkla anledningar. Jag hade en morgontid att passa samt om jordens undergång var i antågande ville jag dras med i djupet i vaket tillstånd.
Ingen dramatik av något slag inträffade vilket jag inte heller förväntade mig.

En trevlig dag med trevligt sällskap har det varit än så länge. Dagen är ännu inte slut. Småtvillingarnas storasyster ska gästa oss i natt. Ligga mellan oss och dra i våra täcken och uppta största delen av vår sovyta.

Vi gick på restaurang innan vi åkte hem, den blivande bonden och jag. Satt mitt emot varandra och talade om livets trevligheter. Grävmaskiner och kattungar. Kossor och ensilage. Avloppsanläggning och glass med banan och chokladsås.

Samtalsämnen tryter aldrig i en fyraårings sällskap. I just love it.

onsdag 7 oktober 2015

Hundbajspåsar och gamla russin


När vi bor som vi gör, ute på landsbygden är bilen ett måste. Vad det är för modell är för min del inget viktigt. Bara det rullar på dit jag ska och hem igen är jag nöjd. Helst klimatsmart som typ en elbil vore det ultimata men nu kör vi på diesel och jag inbillar mig att det fungerar skapligt för miljön. Låg koldioxidutsläpp men hög kvävedioxidutsläpp så helt bra miljömässigt är det dock inte.
Gasbil är ett alternativ men där finns risk att hela karetan flyger i luften om oturen är framme vid tankning. Det har faktiskt hänt. I Linköping. Med en taxibil av den modell vår son körde när han var taxichaufför. Ryser när jag tänker på det.

Vi som klarat av det där med barnafödandet borde ha en bil som är invändigt ren och snygg. Små virkade plädar och korsstygnsbroderade kuddar i baksätet som vi kan nyttja då vi är ute och söndagsåker med kaffekorg och bullar. Så är nu inte fallet. Vår bil är fylld av bilbarnstolar, extra små gummistövlar, vantar, sockor, blöjor, nappar, små paket med russin, spypåsar och hundbajspåsar. Samt våtservetter och solskydd med Nalle Puh.
Alla och en var med inblick och erfarenhet vet hur det ser ut när det körs barn och hundar i bilen.

Vi har börjat på ny kula som barn -och hundtransportörer och vår bil är ett enda stort kaos. Lera, sand och hundhår. Rester av russin som klibbat fast på baksätet. Teckningar och pärlplattor. Torkade blommor, pinnar och småstenar.

Idag känner jag mig nöjd. Min onda hals har blivit helt normal och jag har tillsammans med ledarhunden storstädat bilen. Det känns mycket bra för nu kan jag erbjuda stortvillingarna skjuts hem från dagis i en ren och snygg bil. Hoppas de ser och uppskattar min möda.

På fredag ska jag till Vadstena med en småtvillingflicka. Vi tänker bege oss på äventyr samt hämta hem mamman som är på en kyrklig prästkurs i den trivsamma lilla småstaden där nunnorna bor.

I kväll ska maken köra småtvillingarnas storasyster till ridlektionen. Då kommer det att lukta häst i den nystädade bilen. Kanske hamnar det lite hästbajs på de nytvättade gummimattorna.

Det är tur att vi är bilburna. Annars vore livet ganska så komplicerat med så många barnbarn att förflytta både hit och dit. Jag funderar på att köpa en buss. Busskort finnes redan så det behöver jag inte fundera något närmare över. Giltigt förarkort också för den delen.

Våra dagar är inga långsamma dagar. Konstaterade vi när vi klev upp ur sängen i morse. Vi konstaterade även att vi är ganska så nöjda med att känna oss behövda. Av både barn, barnbarn och hundar.





tisdag 6 oktober 2015

Den smala vägen och röd flugsvamp


Om någon är intresserad så svider fortfarande min hals. Kräver ingen medömkan från omgivningen. Är duktig på självömkan så jag klarar mig på det. Jag är dock av segt virke och låter mig inte bäddas ner under bolster och dun för en sketen halsåkomma. Livet måste gå vidare för en idogt arbetande frilansreporter.

Gårdagens färd med kamera och inspelningsapparatur gick rakt ut i skogen. Det luktade nytt i bilen vars ägare bekräftade att bilen varit i hans ägo endast under två dagar.
När han svängde in på en liten oansenlig skogsväg som var stängd med en vägbom funderade jag över hur färden skulle avlöpa. Möjligtvis kunde det fungera med en traktor utrustad med dubbelmontage, men personbil, visserligen ny och ytterst lite använd, ställde jag mig ytterst tveksam till. Mannen med den nya bilen låste obekymrat upp bommen och färden kunde börja.

Stora stenar stack upp ur den smala stigen. Ett jämrande läte steg upp ur min skrovliga och ömmande hals. Föraren i den nya bilen undrade om jag hörde några stenar skrapa i underredet. Så länge inget hördes var det lugnt, försäkrade han och jag tröstade mig med att bilen till syvende och sist inte var min.
Han hade kört där tidigare och jag började känna tillit till min chaufför, varpå vi skumpade vidare. Bilen spann som en katt och skogen tätnade.

Precis framför en lerig del av skogsstigen stannade fordonet och jag blev beordrad att kliva ur.
"Hopp och lek", sa mannen och jag förstod att han var hundägare.
Nu var vi inte ute i skogen för att hoppa och leka utan för att arbeta.
En liten sjö var insprängd i skogen och vi satte oss tillrätta vid strandkanten. Fågelkvitter och stillhet omslöt oss på alla sidor. Solen sken mellan höga tallar och vi pratade om jakt. Vildsvin, älgar och hjortar.

En man dök plötsligt upp från ingenstans. Han hälsade och konstaterade att bilen tagit sig fram även denna gång. Sedan vandrade mannen vidare. Vi satt kvar och fortsatte vårt samtal. Jag glömde för en stund bort min onda hals.

Vi körde hem samma väg som vi kom. Av den enkla anledningen att det inte fanns något annat val. Två vackra flugsvampar växte efter kanten och mannen med den nya bilen undrade om jag ville stiga ur och fotografera. Det ville jag. Han stannade och väntade medan jag satte mig på knä och fotade de röda svamparna med vita prickar. Byxorna blev blöta av den fuktiga skogsmarken.

Jag är glad över att få träffa  människor i så många växlande miljöer. Det är berikande men även lärorikt. Att få sitta vid en skogssjö bland gran och fur och småprata på betald arbetstid hör till de bättre jobben jag gör. Det är en frilansande reporters privilegium.


måndag 5 oktober 2015

Botniabanan och torkad ljung


Sommarblommorna ligger i komposthögen. Utbytta mot ljung som inhandlats på Ica. Ljung i krukor är ett hösttecken så säkert som något.
Min hals fortsätter att skrapa och göra ont. Det finns ingen ände på klagolåten. Jag äter knäckebröd med stark ost, det river och svider men på ett ganska behagligt sätt. Precis när jag sväljer. Sedan river och svider det på ett ganska obehagligt sätt. Finns liksom inget mellanläge.

I kväll ska vi på kalas, sjukdom och elände till trots. Småtvillingarnas storasyster fyller fem år just denna dag och jag har precis slagit in paketen. Att mormor har ont i halsen förfärar ingen så inbjudan om kvällsmat kvarstår. Känner jag mig tacksam för ty då slipper vi undan med både matlagning och efterföljande disk.

Vårt barnbarn är lika gammal som Botniabanan. När den invigdes i augusti 2010 fanns vår konung på plats för att smälla ihop två bitar räls. Sedan dess har 1,3 miljoner resenärer färdats längst rälsen.
Jag har sett arbetet med banan med egna ögon när jag för många år sedan körde upp till Umeå. En imponerande syn.
En del strul har det dock varit med Botniabanans väl och ve men det är inget som bekymrar mig nämnvärt. Det är inte ofta, eller närmare bestämt aldrig, som jag löser biljett i de trakterna.

För att visa tacksamhet att resenärerna ändå valt att åka med tåget fick samtliga var sin banan och ett vykort vis stationerna Umeå, Hörnefors och Nordmaling när det var födelsedagskalas i slutet på augusti i år. Ett trevligt initiativ. Hoppas bananerna var ekologiska.

Den 5 oktober 2010 höll Eva Brunne predikan vid Riksmötets öppnande. Texter som förmedlade alla människors lika värde. Oavsett sexuell läggning, vilket land vi är födda i, ålder, kön, trossamfund.
Vi har mycket att göra. List, mod värme krävs, sa Eva Brunne då och de orden ekar fortfarande högaktuellt.

Aj, vad det svider i halsen.

Ute i krukorna blommar ljungen så fint. Tänker inte ta in några av de vackra plantorna och ställa på köksbordet ty det betyder död och olycka att ta in ljung i huset. Gammalt skrock, jag tänker mest att det är onödigt för de torkar så snabbt och skräpar ner.

I den gamla delen av Skärblacka väntar en femårig flicka på mormor och morfar. Jag undrar lite hur det ser ut omkring henne när hon fyller tio år. Det finns så mycket att göra. Både på nära håll och ute i vida världen. Hinns det med på fem år? Knappast troligt men det går i alla fall att göra ett försök.

När flickan fyller tio år har jag blivit sextiofem. Då är jag en folkpensionär. Undrar hur det känns...

söndag 4 oktober 2015

Buzzador och natriumkarbonat


Vaknade någon gång under natten av att halsen sved och brände. Det kändes som om något vasst och taggigt stuckits ner i svalget för att åsamka slemhinnorna rivsår.
Med andra ord så har jag drabbats av elaka baciller, igen.  För inte alls länge sedan hade jag feber och halsont. Det är väl en annan sort av bacill som nu hittat till mig antar jag. Inget att göra åt, men roligt kan jag inte påstå att det är.
Maken har dock sitt halsonda avklarat och är för tillfället ute i trädgården och räfsar ihop tallbarr. Vad det ska vara nödvändigt för begriper jag inte eftersom nedfallna tallbarr inte går att utrota från gräsmattorna. Det är kanske någon slags terapi han utför i väntan på att hans nyinköpta grävmaskin anländer. Han väntar otåligt på leveransen och då kan tiden gå fortare med tallbarrsräfsning.

För ganska lågt tid tillbaka fick jag ett erbjudande om att bli en buzzador. Det går ut på att testa olika sorters produkter, helst tillsammans med vänner och bekanta. Därefter ska buzzadoren via sociala medier dela med sig av sina upplevelser genom att skriva en blogg.
Produkterna är allt från skavsårsplåster till träningsbystållare. Det doftar gott, det smakar gott, det är praktisk, det är flärd och det är vardag. Allt förpackat i en kartong och hemsänt till mig som förväntas bli en buzzadorambassadör.
Jag tackade nej. Vill inte bli en buzzador. Tycker det verkar allt för ansträngande.

Däremot fanns det en produkt med på listan som fångade mitt intresse. Helt på egen hand har jag nu beslutat mig för att testa om produkten håller vad den lovar.
Coldy halsspray, lindrar och förebygger halsont. En mycket dyr liten flaska innehållande 30 ml mintsmakande vätska som sprayas ner i det svidande svalget.

Fruktansvärt obehagligt. Varje gång jag riktar det långa munstycket mot tungans bakre del får jag kväljningar. Redan innan jag avfyrat detta spray. Vilket innehåller ämnen som förhindrar bakterietillväxt samt förkortar den smärta som redan finns där. Att brukaren av detta medel kräks samtidigt som sprayen träffar svalget går inget att läsa om i den medskickade läkemedelsföreskriften. Förklaringen är kanske att kräkningar inte tillhör kategorin över de vanligaste biverkningarna.

Ska i alla fall ge Coldy en ärlig chans. Hulkande sprayar jag min rejält onda hals och hoppas på ett mirakel.
Skulle det utebli får jag väl ta till den gamla hederliga metoden. Blanda koksalt och natriumkarbonat i ett glas med vatten för att sedan gurgla halsen ordentligt med lösningen.

Eller så väntar jag helt enkelt till dess att halsen blir bra av sig själv.

fredag 2 oktober 2015

En oskarp selfie och en dam med självförtroende


Jag har följt med i trenden och tagit en selfie. Kan inte riktigt bestämma mig om jag är nöjd med resultatet eller inte. Bilden är ganska oskarp ty det var inte helt enkelt att hålla mobilen stilla under fotograferingen av mig själv.
Reagerar också på att att mina gråa hårstrån är så tydligt framträdande. Det kommer säkert betraktaren att ha synpunkter på.

Det är förenat med livsfara att ta en selfie. Ett flertal har ramlat från höga höjder med mobilen i ett krampaktigt tag för att till sist ta mark med brutna ben och krossad skalle. Fasansfullt. Andra har vådaskjutit sig själva när de använt ett vapen som fotograferingsrekvisita. Lika hemskt det.
Trender är trender och skall således följas för att vara trendig. Oavsett vilka konsekvenser det medför.

Selfies kan även vara en dold sjukdom av något slag, innehållande inslag av dåligt självförtroende och en släng narcissism. Det har vetenskapen bevisat och gått ut med till offentligheten.
Huruvida vi tar för mycket selfies eller inte går att räkna ut med hjälp av miniräknare. Eller det kanske är att föredra kalkylatorappen i smartphonen. Resultatet kommer att visa om vi behöver hjälp eller inte. En läkare kan behövas konsulteras för att minimera suget av ett ständigt selfieande. Som att sluta röka till exempel.

Många gånger när jag ser ständigt återkommande selfies på en och samma person funderar jag över om det jag ser är riktigt sant det jag ser. Ty bilderna visar glada människor i avundsvärda miljöer eller sittande vid läckert dukade bord där de upplagda tallrikarna vittnar om kokkunskaper i särklass hög nivå. Vi andra som äter isterband eller kålsoppa en fredagskväll känner skuld och skam över fredagsmysets tafflighet.

Det finns dock roliga selfie där den egenhändigt avporträtterande fotografen bjuder på sig själv. Dessa selfie uppskattar jag högt och blir glad av att se.
De andra, där lyckan och harmonin till varje pris måste glänsa högre än alla andras gör mig endast illa till mods.

En klok kvinna skrev och jag citerar: .....vi alla kan leva det liv vi önskar på Facebook även om det är långt från vars och ens sanning.
Stundom är det så en selfie förmedlar budskapet till sina vänner i de sociala trådarna.

Egentligen vet vi så lite om varandra. För någon dag sedan satt jag och pratade med en gammal dam. Av någon anledning trodde jag genom vårt samtal att hon varit verksam som lärarinna. Hon skrattade lite och dementerade mitt antagande. Hon hade arbetat som utbildad elingenjör. Ensam kvinna bland alla män. Med sin kunskap har hon varit med och byggde upp alla Sveriges flygplatser. Huset hon bor i har hon dessutom byggt helt på egen hand. Då, när hon var ung, frisk och stark.

Hon behöver inte ta någon selfie, den gamla damen. Hon vet själv vem hon är, vilket liv hon levt och hur hon lever idag. Det räcker för henne. Hon är begåvad med ett starkt självförtroende. Jag avundas henne för det och bjuder härmed mina trogna läsare en pinfärsk leende selfie.