Summa sidvisningar

måndag 30 november 2015

Sydamerikas kulturmecka och en badande svåger


Stormen Gorm har ställt till det under natten. Inställda tåg, avspärrade broar, bortblåsta tak och träd som lagt sig över parkerade bilar. Folk har gömt sig i källarförråd och allmänheten uppmanats till varsamhet.
Här hos oss har vi varit förskonade. Endast några harmlösa vindpustar som fått trädens grenverk att darra en smula.
Det var dock pudersnö på vår gräsmatta då vi hissade upp rullgardinerna i morse. Plusgraderna har fått snön att smälta och ute på vår väg finns den numera sedvanliga smörjan. Grannen kom klafsande för en stund sedan. Iförd gummistövlar. Han knackade på bara för att påpeka att det är lerigt på vägen. Han har befunnit sig på Gran Canaria i en månad och vi uppmuntrade honom att boka ny flygbiljett för att undkomma vår leriga väg. Med det nöjde han sig och fortsatte sin stövelvandring, oklart åt vilket håll han styrde kosan.

Det kom ett mejl. Sista chansen att idag boka en resa till Buenos Aires. En veckas skrivarkurs i Sydamerikas kulturmecka. Låter frestande. Men när tiden för avgång är inne  har nog vår väg torkat upp och våren gjort sitt intåg. Då vill jag vara hemma och njuta av krokus och pärlhyacint.
Sedan blir det sommar och badsäsongen inleds. För de som vill bada vill säga. Som min franske svåger för att nämna några som inte går under benämningen badkrukor. Han älskar att bada, min svåger. Medan jag huttrande står på stranden frustar han sig fram i vattnet. Ömsom på mage ömsom på rygg. Jag har aldrig begripit mig på det där med att häva sig ner i iskallt vatten.
Som barn gick jag i simskola så som barn ska göra. Cyklade till badplatsen och bytte om i den dragiga omklädningshytten. Pojkarna kikade in genom kvisthålen och vi höll skrikande våra badhanddukar över våra helt platta bringor.
Simläraren uppmanade oss att ta ut simtagen. Inte vara rädda att få vatten i ansiktet och som lön för mödan förärades vi med simmärken som nålades upp på sammetssköldar.
Jag avskydde simskolan och jag har inte kvar ett enda ett av de slitsamt intjänade simmärkena. Om inte min mamma sparat dem så som hon sparar på allt annat som hon egentligen borde kasta.

Jag har ännu inte ringt min tandläkare för att åtgärda min söndertuggade tand. På tal om obehagligheter. Varje morgon lovar jag mig själv att lyfta telefonluren för att få till en träff. Varje kväll läger jag mig under täcket, släcker läslampan och lovar mig själv att när jag åter slår upp ögonen ska jag ringa det där samtalet.Jag vet att det inte finns någon återvändo. Allt kan bara bli värre än vad det är om jag inte tar mig samman. Därför ska det ske idag. Eller eventuellt i morgon.

Någon storm har inte drabbat oss. Det finns alltid något att känna tacksamhet över. Vardagsögonblick som en enkel fika med någon jag tycker om. Till exempel. Eller att jag gjort klart dagens skrivarbete och skickat till redaktionen. Därmed förvaltar jag resterande dagens timmar åt precis det jag behagar.
Kan inte bli bättre. En helt vanlig måndag.

söndag 29 november 2015

Jungfru Maria och pepparkakshjärta utan Björnklister


Jamen visst. Vi tände också det första ljuset i advent. I morse, när vi åt frukost. Mot bättre vetande är ljusstaken i år som alla andra år fylld med eldfängd mossa eller lav som det egentligen är och inte mossa. Fönsterlav eller renlav, vet inte vilket. Plockat av mig själv, helt utan skogsägarens medgivande. Långsamväxande lav vilken egentligen inte borde få plockas.
Jag är medveten om problemet, därför plockar jag lite här och lite där, små tussar motsvarande 2 dl när skörden är avklarad. Som den naturaktivist jag är sparar jag laven år från år istället för att införskaffa nytt hela tiden. Tills den inte längre kan fräschas upp med hjälp av kallt vatten.
Nu är jag dock inte helt sanningsenlig, jag sparar laven mest av bekvämlighetens skull. För att slippa ränna runt i skogen på jakt efter ny vareviga år.
När vi var skogsägare brukade jag ta med mig ljusstaken ut i skogen och fylla den med lav på plats och ställe. Skogen låg precis bakom maskinhallen och där växte den mest perfekta toppiga lav som kunde inbringas.
Nu är det andra tider och laven får sitta kvar i ljusstaken då det är dags att plocka undan härligheten som då det är dags mest ger ett skräpigt intryck. Men för tillfället tycker jag allt pynt är bedårande vackert.

När jag gick i småskolan tillverkade vi elever våra egna små ljusstakar. Från träslöjden hämtades runda trätrissor där vi klistrade fast en liten ljushållare passande ett julgransljus. Torkade växter löv, kastanjer och guldstjärnor gav den där lilla extra touchen och konstverken placerades på våra bänkar. Ljus fick vi ta med hemifrån.
Varje fredagsmorgon släckte fröken det elektriska ljuset i skolsalens tak och salen lystes istället upp av små fladdrade lågor från våra ljusstakar.
Fröken pumpade upp tramporgeln och vi inledde den andäktiga stunden med religiösa julsånger. Sedan var det sagostund som innehöll berättelser om jungfrun som hette Maria, hennes grossess och väntade nedkomst.
Jag passade på under den svagt upplysta timman att lätta på bänklocket, pilla fram burken med Björnklister och slevade i mig med hjälp av den lilla spateln det mandeldoftande kletiga klistret.
Det var dåtidens mysstund med tillhörande godis.Nu duger det inte att ställa fram en burk Björnklister till ungarna när det är filmtajm. Läsk, chips och lösviktsgodis ska det vara, eller pizza.

När barnen var små och vi tände adventsljusen och åt frukost läste jag högt ur boken Marias lilla åsna. Jag vet idag inte om det var jag eller barnen som ansåg det trevligast. De satt i alla fall lydigt och lyssnade. Eller tänkte på annat, jag höll aldrig något förhör. Förhoppningsvis minns de stunderna med tända adventsljus, frukost och den högläsande mamman som angenämt. Eller så har de glömt alltihop, jag måste fråga om de minns när vi träffas nästa gång.

Mörkret är kompakt utanför fönstret. En storm är visst på väg in över landet. Mamma har varit ute i sin lilla trädgårdstäppa och surrat fast en avklippt gren vid altanräcket. Den ligger och väntar på transport tillsammans med övrigt trädgårdsavfall. Hon är av naturen född att vara ordentlig, min mamma. Det ligger inte i generna hos hennes avkomma, så mycket kan jag villigt erkänna.

I kväll är det den sista delen av tv-serien Bron. Det ska visst hända stor dramatik som kan påverka en eventuell följande omgång av serien. Det återstår att se om ett par timmar. Till det dricker vi glögg och äter hallongrottor fyllda med blåbärssylt. Hallonsylten står i kylskåpet i vårt andra hus som numera är avskärmat från vårt ordinarie hus på grund av ett öppet avloppsdike, därav hallongrottor fyllda med blåbärssylt. Ett par pepparkakor får trängas med grottorna på kakfatet. Hade jag en burk gammaldags hederlig Björnklister skulle jag bre ut ett tjockt lager på mitt pepparkakshjärta. Nu har jag dessvärre inte det utan får nöja mig med smör.

lördag 28 november 2015

En hädangången trotjänare och en givmild försäljare



Med ett ilsket skorrande som avslutades med långdragen suck gick min trognaste följeslagare i köket ur tiden. Brännande het åkte den ut på förstukvisten och där står den nu i väntan på transport till återvinningsstationen, avdelning elektronik.
Philips mixermaskin, den som river, hackar, mal och skivar perfekt.
Maken undrade om jag ville att han skulle ge sig på ett återupplivningsförsök men jag skakade nekande på huvudet. Tänker ge mig själv ett honorar och införskaffa mig en ny, Philips mixermaskin har gjort sitt efter 29 år i tjänsten.

Jag fick maskinen i gåva som tack då vi en gång i tiden byggde ett ensilagetorn. Dåtidens lantbruksförsäljare hade slagit in på den genren att bondens hustru kunde bidra med inköp av diverse lantbruksmaskiner med tillbehör om hon förärades med små jordnära gåvor. På så sätt hamnade försäljaren högt i kurs och bondmoran kunde övertala bonden till att lätta på plånboken och införskaffa en ny traktor, skördetröska eller växelplog.
Speciellt en försäljare jag minns mycket väl, han for runt och överräckte köksklockor där firmanamnet var inpräntat i versaler. Allt för att dagligen bli påmind om att han fanns att tillgå, i två olika tappningar vill jag tillägga som en parentes.
Med sug i blicken garanterade han att gåvomottagaren var speciellt av honom i egen hög person utvald. Ingen annan bonnmora hade en sådan förnämlig klocka uppspikad på sin köksvägg.
Vi lantbrukarhustrur brukade göra spektakel av dessa klockor som fanns i varje kök. Eller mest spektakel fick försäljaren i sin ovisshet utstå även om han gick omkring och trodde att vi trodde att vi, var och en av oss, var utvalda.

Av artighet spikade maken upp klockan och nästa gång försäljaren kom för att ta sig en titt på den kvinnliga hälften av arbetslaget samt överlämna en maskinkatalog till den andra hälften nickade han belåtet att klockan fanns på plats.
Fler gåvor fanns att vänta, lovade försäljaren. Oklart vad, fortsatte han med en pillimarisk blick som både maken och jag genomskådade varpå försäljaren slog ner blicken och rotade runt i sin portfölj.
Efter en tid kastade vi klockan och köpte oss en ny. Via Pandurokatalogen. I lampans sken monterade vi med lim och små nubb ihop den och sist av allt satte maken dit själva urverket.
Försäljaren såg snopen ut nästa gång han kom men förstod den tysta uppmaningen att inga fler gåvor var nödvändigt.

Nu är det ändrade regler både gällande försäljningsgåvor och ändrade attityder på försäljare. De måste kränga vare sig det gäller lantbruksmaskiner eller andra prylar utan att för den skull lägga på firman extra kostnader för gåvor. Endast ge ett förtroendeingivande leende som garanterar att det förväntade köpet kommer att glädja en förnöjsam köpare. Möjligtvis kan medhavda barn få en reflex och föräldrarna en reklampenna samt ett visitkort.

I vilket fall som helst sörjer jag min Philips mixermaskins frånfälle. Nu när det ska bli julstök och kakbak. Besvärligt känns det även att bege sig in till staden för att köpa en ny. För att det åter skulle komma en nasare och förära mig en mixermaskin är inte att tänka på.

Vårt kära gamla tomtepar är upplockad ur sin kartong och står så fridfullt och blickar ner på oss från bokhyllan. Paret har hängt med oss allt sedan barnen var små. Obekymrade om livets vedermödor och en uttjänt gammal mixermaskin. Snart kommer grannarna över på eftermiddagsfika. Jag har bakat och ser fram emot en stund av gemenskap. Det kan behövas en sådan här regnig lördagseftermiddag som inte på något vis alluderar att julen är på väg. Det måste till lite snö för att den rätta sinnesstämningen skall infinna sig. Men det kommer väl det också vad det lider. Snön och den där riktiga julkänslan. Jag får hålla mig till tåls ett litet tag till.


fredag 27 november 2015

Ett ton sprängmatta och gnistrande stjärnor


Vårt hus är nu uppimpat med stjärnor och tomtar. Dessutom nystädat och såpadoftande. Hyacinter och glögg. Maken har till och med dekorerat min skrivarbod med en ljusslinga. På amerikanskt manér. Det glittrar och glimmar.
På vår väg kör grävmaskiner och lastbilar fram och tillbaka. Oavbrutet. Leran kletar sig fast på våra kängor. För några dagar sedan fick jag blå plasttossor av en dam jag besökte. De ligger kvar i bilens handskfack för jag är rädd att slå omkull om jag trär dem över mina kängor och på plasten kanar runt i leran. Tar hellre fram skoputsarlådan och snyggar till mina skodon än hamnar på sjukhuset med bruten lårbenshals.

Dagen har ägnats åt telefonsamtal i tjänstens vägnar. Blivit slussad vidare än hit och än dit. Artikeln ligger halvskriven i datorn. Jag har stött på patrull eftersom de jag behöver tala med sitter upptagna i möten. Hela dagen. Återkom på måndag. Inga genvägar och kryphål att ta sig igenom. Jag fick stilla mig helt enkelt. Därför packade jag ihop och beslutade mig för att istället hänga med bergsprängaren som för dagen är områdets gästarbetare.

"Håll dig nära mig" förmanade han.
Jag höll mig nära honom och på avstånd från berget som skulle sprängas i bitar. Ångrade att jag aldrig satsat på att bli sprängare. Verkar vara ett trevligt yrke.
Ladda och koppla ihop trådar, veva på den transportabla lådan och sedan trycka på knappen och invänta smällen.

Han laddade dock en aningen klent. I mitt tycke. Alldeles lagom i hans tycke. Berget sprack och grävmaskinisten lyfte bort sprängmattorna. 1 ton väger de stycket har jag lärt mig. Dynamiten vägrade han berätta i vilket förråd han förvarar. Var och en har sina egna hemlighet. Bergsprängare är inget undantag.

Tur att min mamma inte varit med och beskådat min praktikplats. Hon skulle ha jämrat sig ty hon är en kvinna som ängslas över mycket.
Datorer till exempel. Hon anser att det är djävulskt påfund. Nu ska hon dra in bredband. Har antecknat sig på intresselistan. Någon dator har hon dock icke i sin ägo men anser ändå att bredband ska alla ha.
Jag har gjort åtskilliga tappra försök att få henne köpa dator. Hon vägrar. Är fullt och fast övertygad om att kommer en dator in i hennes hus blir hon med omedelbar verkan kapad.
Antagligen sviter efter att hon för 30 år sedan blev väskryckt. Tjyven fick med sig hennes väska innehållande allt en kvinnlig väska innehåller. Plus ett oräkneligt antal plastpåsar. Ingen går hemifrån utan att förse sig med plastpåsar. Allt kan hända då dessa påsar är bra att ha, resonerar min mamma.
Efter händelsen med väskryckningen bär mamma alla viktiga och behövda handlingar närmast kroppen då hon lämnar hemmet.  Fastkjedjade i byxlinningen. Smart och säkert.

Det är mörkt utanför min skrivarbod nu. Grävjobbarna har tagit sprängaren med sig och gör nu helg.
Så gör även jag. I alla fall tar jag kväller fast det är några timmar kvar innan det är kväll på riktigt.
I morgon sitter jag i min skrivarbod igen. En skribent får aldrig ledigt. I tankarna finns ständigt nya uppslag till skrifter. Men innan det är dags att starta upp datorn igen ska det drickas glögg. För nu är tiden inne och innan julafton kommer jag att vara sur i magen. Glögg är starkvara även om den inhandlats på Ica.


onsdag 25 november 2015

Frukt och stolthet



Egentligen borde jag vara samhällsmedveten och skriva om vad som händer runt omkring oss nu. Om människor på flykt som blir stoppade mot vad de hoppas på ett liv utan krig. Eller om terrorn och Putin. Eller om tiggande människor, mord, bränder och olyckor.
Energin har tagit slut, jag stoppar huvudet i sanden och låtsas som om inget händer. Bara det är katastrofalt, att som medmänniska blunda för allt det fruktansvärda. Om vi alla som har allt blundar för det faktum att så ofantligt många inget har av det vi har, trygghet, ekonomi, mat, rent vatten, kläder på kroppen och varandra så kan inte något bli bättre för de som inget har.
Politikerna måste ta sitt ansvar. Politikerna springer fram och tillbaka. Bestämmer och bestämmer om. Inget blir bra hur det än blir.

Det är svårt att fatta ett beslut och sedan stå fast vid det. Gäller även vissa som sitter i chefsposition. Så var jag som chef. Fattade beslut om vad jag ansåg vara ett bra och väl fungerande koncept. Lade fram beslutet till min personal som jobbade efter det. Så kom jag på något nytt som omkullkastade den ursprungliga planen. Personalen suckade och tittade uppgivet på mig. Ansåg mig många gånger vara en virrpanna.
"Hur ska du egentligen ha det"?
Jag var ingen bra chef. Jag insåg det då men inser det bättre idag. Mina barn sa ofta att jag borde gå en chefskurs. Tror inte att det hade hjälpt, jag hade fortsatt att virra runt bland personalen. Precis som en politiker.

Ibland är det svårt att veta hur vi vill ha det. Det vi dock vet är att vi inte vill ha det sämre. Inte tulla på vår egen bekvämlighet för att det ska gagna någon annan.

Pratade nyss med en politiker. Han ansåg att samverkan är viktigast av allt. Under tiden han talade med mig via telefonen gick han genom Stockholms centralstation. Där satt mängder med människor. Trötta och förvirrade utan att veta något om sin framtid. Människor på flykt. De fick frukt och vantar, berättade politikern och gick vidare mot sina politiska förehavanden gällande samverkan.

Vi som har allt vill oftast ha mer än vad andra har. Taxeringskalendern är ett bra sätt att se om grannen tjänar mer än vad jag gör. Då har jag möjligheten att ställa krav på min arbetsgivare, begära löneförhöjning för att ekonomiskt stiga upp ett snäpp, helst två eller flera, på penningastegen. Kanske köpa en finare bil. Eller leasa den för att på så sätt lura min omgivning att bilen är min egen. Uppcashad ur egen plånbok.
Byta bostad går också bra. Till något större och finare. Leka inredningsarkitekt. Eller ännu bättre, hyra en. Som pimpar upp och ställer i ordning.
För egen del har jag inget behov av någon taxeringskalender, jag är min egen och kan endast ställa ekonomiska krav på mig själv. Det kommer an på mig och ingen annan om jag ska dra in några extra slantar jämte det jag pensionssparat.

Jag känner mig bitsk idag. Det bubblar upp negativa tankar och känslor. Blir förbannad över att vi som har allt inte är mer måna om varandra. Hur svårt kan det vara att slå en signal, fråga varandra hur läget är, skicka ett kort, sms eller mejla. Stolthet går före förnuft.
Eller som min pappa alltid sa; Vi har det för bra, helt enkelt.

Idag räknar jag inte med så värst många likes för idag är jag obekväm. Det måste få finnas sådana dagar också och idag är en sådan dag.

tisdag 24 november 2015

En slocknad stake och trendiga prylar


Så har jag då tagit fram och ställt upp en adventsljusstake. I min skrivarbod. Resten åker fram i slutet av veckan.
Som seden bjuder år efter år i adventstid så lyser inte staken. Något är fel. En trasig lampa må hända? Eller något elektriskt fel av mer allvarlig karaktär?
Maken har en finurlig mätare där felet omgående kan utrönas och åtgärdas. Nu är dock han inte hemmavid utan sitter på sjukhussängen och ivrigt inväntar provsvar. Återstår då endast för mig att rota fram några nya små lampor med den rätta spänningen och testa eftersom jag inte behärskar mätartekkniken med hjälp av en finurlig mätare. En efter en skruvas lamporna ur och testas med en ny. Har jag tur lyckas jag på det första försöket. Har jag otur så är nya lampor ihopblandade med gamla och då finns det endast en sak att göra. Köpa nya lampor och skruva i. Eller helt sonika en ny stake. Jag har varit med om det förr.

I år kommer julhandeln att slå alla rekord. Precis som det gjorde förra året. Och året före det och alla andra år.
Det ska vara en robotdammsugare i år. Vi blir härligt befriade från dammråttor helt utan fysiska ansträngningar och får extra tid över för varandra. Lyckan ligger i en robotdammsugare.

En annan het och trendig innepryl är Philips soppmaskin. Fixar soppan lätt och enkelt. Bara blanda och starta så sköter maskinen allt på egen hand. Den måste dock diskas varsamt och inget vatten får rinna in i maskineriet. Ty då har den gjort sin sista soppa, det är ett som är säkert och tusenlappen ligger skvalpande blöt och obrukbar mitt bland de varma grönsakerna med buljong.

En gång i tiden var jag begiven på maskinella grunkor som lovade stressade husmödrar lindring i köket. Äggkokare och bakmaskin för att nämna några av dessa fantastiska elektriska hushållsassistenter. Äggkokaren blev snabbt avskedad medan bakmaskinen var den mest långlivade som knådade och gräddade bröd medan vi sov. Men till sist fick även denna pension från vårt kök och blev sedermera fransk medborgare då min svägerska fick ögonen på den och tog med maskinen hem till Frankrike.

Jag knådar degen för hand och maken kokar ägg på vanligt manér. Även dammsugaren sköts av handkraft så några maskiner av vitt skilda slag står inte på min önskelista av julklappar.

Den enda önskan jag har är en fridfull jul bland de som står mig nära. En skinkmacka med Skånsk senap och en klick sillsallad är ett måste.

Nu ringde maken. Han får svida om från den blå sjukhussärken till privata kläder och med medicinlistan i handen återvända hem till mig.
Nu skickar jag en hälsning i adventstid till den som har befälet. Ge oss inga mer sjukdomar och olyckor. AMEN!

måndag 23 november 2015

Stekt ägg och fortsatta omständigheter


Jag vek undan överkastet. Lade tygets långsida över den andra delen av sängen. Kröp ner under täcket och släckte sänglampan. Sovrummet kändes ovanligt kallt.

I morse var jag ock klippte håret. Kort, kort vill jag ha det, sa jag till frissan. Egentligen onödigt för det vet hon.
Kort, kort blev det. Jag betalade och åkte hem. Klev ur bilen. Suckade. Klev tillbaka in i bilen. Satte mig tillrätta vid ratten, startade motorn och vände tillbaka mot vår by.
Jag hade glömt att hämta hunden. Ledarhuden ska bo hos oss till i morgon medan hans matte är till Uppsala. Återträff på pastoralinstitutet. Unga präster som ska träffas och återuppliva studenttiden. Tiden fylld med plugg innan de blev prästvigda och stadgade i olika församlingar.

Hunden mötte mig i dörren. Hoppade och viftade på svansen, slickade mig på handen och såg förväntansfull ut.
Jag bad om ursäkt att jag glömt bort honom, även om det var för en kort stund.

Med hunden vid min sida avbokade jag samtliga möten jag skulle ha haft idag. Bokade om till en annan dag. Tågbiljetterna till Skåne åkte i papperskorgen. Skåne finns kvar, landskapet lär inte flytta på sig i första taget.

"Kommer du snart? Tar du med en bok, rakapparaten och en t-shirt är du snäll".
Jag lovade. Jag kommer snart. Jag lovade även att ta med några lussekatter till kaffet.

Stekte ett ägg. La ägget med hel gula på ett vitt bröd där det redan låg en bit skinka och ett par ostskivor. Kokade en kopp kaffe och satte mig tillrätta vid köksbordet. Hunden följde med blicken varje tugga jag åt.
"Tigg inte, det vill inte din matte"! Han vände bort blicken med en uppgiven suck.

Så här kan det bli en dag, tänkte jag medan jag åt min lunch. Att jag viker undan överkastet och äter min måltid vid ett ensamt köksbord. Eller kanske blir det du som får göra momenten utan mig.

Jag ringde upp. Frågade hur han mådde. Vad läkaren sa vid ronden.
"Kanske får jag åka hem i morgon. Jag tror det" svarade han.
Jag svarade att jag trodde som han. Men innerst inne känner jag mig osäker. Han kanske får stanna kvar till på onsdag. Det beror på vad de säger på ronden i morgon bitti.

Jag talade med grävmaskinisterna på vår gata. De lovade att ta undan all sprängsten på vår tomt. Koppla slangen till servisen och börja återfylla det som går att återfylla så vägen blir körbar igen.

Jag berättade det under vårt samtal. Sa att det ordnar sig ska du se. Han höll med men jag tror att han tänkte att det beror nog på de fortsatta omständigheterna.


söndag 22 november 2015

Ett framrusande tåg och skrupelfri


Det vankas kalas i eftermiddag hemma hos sonen och hans familj. Tårtan är tydligen redan bakad. Alla kommer så deras stuga blir fylld av barnaröster då kusinerna sammanstrålar.
Ja alla kommer förutom maken som ämnar ligga hemma i soffan och tuta ur hostmedicinflaskorna. Läkaren har skrivit ut en hel liter av två olika sorter i vardera. En halv liter Mollipect och en halv liter Cocillana Etyfin för en summa av 700 riksdaler. Så det kan förväntas att han får en trevlig eftermiddag tillsammans med den morfininblandade vätskan. Ska fråga om jag kan ta med en tårtbit hem till honom så han får lite tilltugg till supen.

Igår gjorde jag något som jag känner mig mycket stolt över.
Jag är av naturen född att ha svårt att tacka nej när någon kommer och frågar mig om åtaganden. Det ena bygger på det andra och till sist når det mig högt över huvudet.
Just nu är jag inne i en sådan period. Folk har ringt och undrat om jag kan vara att räkna med nu när jag inte längre jobbar.
Alltid har jag svarar ja eftersom jag i stundens ingivelse har känt att det skulle vara roligt att vara än här och än där.
När vi sålde begravningsbyrån var min ambition att gå runt och skrota. Inga åtaganden eller måsten. Det höll ungefär ett år. Sedan sa jag JA till det som erbjöds.

Det uppstår hela tiden situationer i vårt liv och jag står där som en spindel mitt i det allt mer åtstramande nätet. Vid min sida finns maken som den extraspindeln han är.
Jag tog mig igår en rejäl funderare över vad som är viktigast i mitt liv.
Listan blev lång eftersom jag tycker precis allt är viktigt. Men så finns det vissa punkter som jag känner att jag kan vara förutan. Det är just de där punkterna som jag igår strök ur agendan.
Kvar blev familjen, make barn och framför allt barnbarnen samt arbetet åt tidningen. Detta är det absolut viktigaste. Sedan kommer mina intressen som övriga skriverier jag gör för mitt stora nöjes skull samt fotografering. Det sistnämnda har till viss del legat på is med den enkla anledningen att jag helt enkelt inte hunnit med. Jag har hela tiden rusat fram som ett tåg. Endast gjort korta uppehåll på perrongen för att kliva av en liten stund och sedan hoppa på tåget igen.

Att mejla är ett bra men fegt sätt att dra sig ur den situationen jag inte längre vill befinna mig i. Därför beslutade jag mig för mejlkontakt. Det jag inte hade räknat med var att telefonen skulle börja ringa. Övertalningsförmågan gick på högvarv. Jag svalde trots att jag var kruttorr i munnen. Blundade och tog sats.
"Tyvärr, jag vill inte längre. Det enda jag vill är att tänka på mig själv".
Det är ett argument som igen kan ifrågasätta eftersom ingen har rätten att fråntaga någons vilja att sätta sig själv i främsta rummet. Samtalen avslutades med ett vagt löfte om "på återhörande".

Därmed fick min filofax fler tomma rader på veckodagarna. Fler åtagande finns på strykningslistan men dessa kan jag i nuläget inte frånsäga mig. Men inom en snar framtid kommer även dessa åtaganden att vara borta ur mitt liv.

Dottern sa till mig häromdagen att hon tycker att jag ändrat karaktärsdragen mot det positiva hållet. Att jag lättare kan ruska av mig obehagligheter och människor som ger mig dålig energi utan att dess för innan bli arg, upprörd och förtvivlad. Själv tror jag att de svårigheter som då och då kantar livsvägen och som går att ta sig igenom någorlunda smärtfritt har hjälpt mig till sans och besinning.
Min värld går inte under för att något känns sorgligt eller motigt. Det går att kravla sig upp och se framåt ty det finns så mycket att vara glad och nöjd över. Till exempel att jag i morse vaknade upp och kände mig mycket lätt om hjärtat eftersom min filofax inte är fullklottrad med måsten. Jag hade mod och styrka att säga ifrån, befria mig själv och vinnaren är jag. Utan att jag för den skull känner mig samvetslös.

Snart får jag pussa små barnbarn, sex stycken till antalet. Makan får en puss när jag går och en puss när jag kommer hem. Lite tårta uppe på det och min dag är fulländad!

lördag 21 november 2015

Mald pomerans och en rödskäggig läkare


Gårdagens tema handlade till största delen om kroppsliga plågor. Jag snirklar mig vidare på temat och måste tillstå att min avbitna tand är som en svag punkt borta i horisonten mot den traumatiska upplevelsen som skedde i går vid lunch.

Dottern ringde och bad mig köpa en påse med mald pomerans eftersom jag skulle iväg på ett tidningsjobb så kanske jag kunde ha vänligheten att vara henne behjälplig. Det skulle bakas vörtlimpor. I god tid före julafton. En ledig dag passar bra för julbak, resonerade vår dotter.

Efter någon timma ringde hon åter upp. På hennes röst hörde jag att något hänt. Hon grät och pratade osammanhängande men så mycket förstod jag att ingen tid skulle spillas utan det var bara att ge sig iväg för att reda ut begreppen.

Tre små förtvivlade flickor stod och tittade på sin mamma som i sin tur stod i badkaret och med duschmunstycket spolade sina lår med iskallt vatten.
Fyra liter kokande vatten hade skållat hennes lår som antagit en mörkröd färg där blåsor börjat uppstå.

Chocken jag fick är det svårt att redogöra för. En snabb blick och jag begrep genast att ett besök på Norrköpings akutmottagning måste ske. 1177 är numret för rådgivning och kvinnan i andra änden lovade att meddela akuten att vi var på ingående.
Det är i sådana situationer en mamma önskar att plågor och smärta kunde förflyttas över till den egna kroppen.  Jag som mamma vill inte se mina barn ha ont, då tar jag hellre smärtan själv.
Vidare ringdes min make och min mamma in för att turas om att passa barnen samt dotterns make som genast lovade att lämna jobbet i Linköping och kasta sig på första bästa buss.

Väl framme på sjukhuset togs dotter omedelbart omhand och en trevlig läkare studerade de röda och vattenblåsiga låren. En hel timmas spolande med iskallt vatten var räddningen så någon hudtransplantation behövdes inte konstaterade läkaren men ville ändå konsultera en kollega.
Han var inte bara trevlig, läkaren med rött skägg och ring i örat. Han var dessutom artig och knackade på dörren innan han öppnade den för att kliva in till sin patient och hennes mamma. Kanske en aning artig i överkant för när han skulle gå ut ur undersökningsrummet och lämna oss nackade han åter igen på dörren innan han öppnade den och försvann ut i korridoren. Viket gav upphov till fniss från den skållade patienten och hennes mamma. Det går faktiskt att ha roligt i ett undersökningsrum på en akutmottagning. Trots allt. I dessa lägen behövs varje muntration som uppstår tas tillvara på.

Med salveplåster och bandage runt högra låret, som var värst ansatt, kunde vi så småningom åka hem. Även om det sved, brände och vi fortfarande befann oss i ett chocktillstånd kände vi oss ändå ganska tillfreds. Något vörtbröd blev det dessvärre av naturliga skäl inte så det baket är något vår dotter har att se fram emot. Hoppas hon inte glömmer att tillsätta malen pomerans.

Själv har jag bakat lussekatter. Trivselbak som förstärkts med en något julig känsla då jag ivrigt knådande den gula degen tittade ut på frostiga gräsmattor och hustak. Maken grymtar dock ty hans jordhögar har frusit ihop vilket förhindrar honom att återfylla de djupa grävschakt som omger vårt hus. Jag ger honom en gul lussebulle och konstaterar krasst att jordhögarna kommer att tina upp vad det lider. Tills dess kan det vara lämpligt att ta en eller ett par vilodagar från avloppsdiket.

fredag 20 november 2015

Snöfall och en förlorad kula



Lika bra att göra som alla andra. Berätta att det i natt fallit snöflingor över nejden. Fast egentligen far jag med osanning ty hos oss har inte en enda liten flinga dalat. Gränsen är dragen mellan oss och snön några hundra meter bort. Jag låter skidor och pjäxor vara där de är. I sportaffären närmare bestämt eftersom jag längre inga skidor äger. Planer finns dock att jag i år ska införskaffa mig ett par och klämma lagg så snön sprutar bakom akterkastellet.

Idag är jag i ett smått traumatiskt tillstånd. Har nämligen bitit av en tand. Tuggtanden längst bak i överkäken.  Inte vet jag om jag har någon nytta av tanden men det förmodar jag eftersom den finns där. Så jag finner det lämpliga i situationen att telefonera min tandläkare och be om en tid för lagning. Men det bär emot, Skräck och fasa faller över mig vid blotta tanken.

Är i alla fall glad att tandläkaren inte är kopplad till vårdcentralen. Då vet ingen hur det skulle sluta. Där är läkarna övermodiga i vissa fall. Tänker på min svulst jag en gång fick på låret. Den växte sig allt större och läkaren på vår vårdcentral stod med kniven vässad varje gång jag besökte honom för att med måttband mäta längd och bredd på den växande svulsten.
När den var lika stor som en rejäl clementin såg jag besvikelsen lysa ur fältskärens ögon. Han stoppade kniven i lådan och skrev en remiss till sjukhusets kirurg. Där fanns narkosbedövning att tillgå och jag tittar ibland på det långa ärret som har en tendens att skifta i lila när jag är kall om låren.

Läkaren på vårdcentralen i vår grannkommun borde ha följt min läkares exempel och inte laborerat med känsliga delar på egen hand.
En manlig patient hade beslutat sig för att inte längre vara med och befolka världen. Läkaren studerade patientens ädla delar, ett snitt här och ett klipp där. När han var klar med sitt värv tillhörde patienten inte längre produktivitetsskaran utan kunde dra upp brallorna och fara hem till sitt och förlusta sig utan några efterföljande konsekvenser.
Men historien slutar inte där på vårdcentralen i vår grannkommun eftersom läkaren skurit lite för djupt och lyckats med konststycket att karva bort den arme mannens ena pungkula. Så patienten var inte endast steriliserad han var även kastrerad. I alla fall till hälften.
Nu är läkaren anmäld och får stå till svars inför sin gärning. Inte vet jag hur läkaren ska göra upp med sin patient. Donation kan ju vara ett alternativ.

I morgon är det jag som ringer min tandläkare. Ja visst ja då är det ju lördag, tandläkarens lediga dag. Får väl vänta till måndag då.


torsdag 19 november 2015

En broderad duk med domherrar och klena nerver


Nu faller den första snön i denna del av Svea rike. Dock ej hos oss vilket jag känner stor tacksamhet över. Så även maken. Han som tillbringar den största delen av sin vakna tid i vårt avloppsdike.
Det verkar ändå som så att jag kan lyckas med konststycket att dra upp honom ur leran så vi kan sätta oss på tåget och resa till Skåne som planerat.
Ser fram mot dagar då vi ska bli uppassade med god mat, trevliga drycker och gemytligt umgänge.

Advent närmar sig med stormsteg. Det påannonseras om att det är dags för inköp av julklappar och allt annat som hör julen till. Telefonförsäljarna är heta på julgröten och ringer mig dagligdags för att locka mig med trevliga julerbjudanden. De vill att jag ska köpa allt från broderade dukar föreställande domherrar till ge-bort-prenumerationer. Ståndaktigt säger jag nej, blockerar numret för vidare samtal men de luringarna har andra telefonnummer de kan använda sig av. Varpå nästa påringning är ett faktum.

Det är egentligen synd om telefonförsäljare. De blir oftast bemötta med hårda och otrevliga ord. Unga människor som har telefonförsäljning som ett förstagångsjobb. Även vår son hoppade i ungdomen på denna form av arbete. Hela familjen köpte därmed hälsobringande piller som skulle främja både kropp och själ. Jag svalde till frukost dessa piller i all oändlighet tills de härsknade och hamnade bland soporna.
Det blev ingen lysande karriär i telefonförsäljningsbranschen för sonen trots löften om guld och gröna skogar. Inte ens den superduperbra dammsugaren som klarade allt lyckades han kränga och gav därför upp och började köra taxi istället. Vilket visade sig vara lika dåligt inkomstbringande som telefonförsäljning. Kanske inte lika dåligt, men näst intill. Nu har han även stuvat undan den yrkesbanan så långt det bara är möjligt men ute i vårt förråd hänger hans taxijacka i sin tragiska ensamhet viss om att den aldrig mer kommer till användning.

Denna dag är vikt åt mig själv. Skrivarboden för hela slanten. Till mitt sällskap har jag ledarhunden eftersom hans matte är på kurs i Vadstena. Nöjd i vällusten att ha semester sträcker han ut sig med små suckar medan jag funderar över artikeln som ska handla om Norrköpings exploatering av nybyggnationer av bostadshus.
Parkeringsplatser ska bort och ersättas med de nya husen, vart bilar hädanefter ska parkeras vet jag dock inget om. Det får bli nästa uppslag, en annan gång. Själv är jag inte i något stort behov av parkeringsplats i de centrala delarna av staden ty jag håller mig så långt borta från gator och torg som det är möjligt. Stadsvimlet ger mig endast klena nerver.

onsdag 18 november 2015

Att tjyvkika och se något spännande


Min karriär som lövräfserska är över för denna gång. Ett och annat löv klamrar sig envist kvar vid trädens grenar men de kommer jag hädanefter inte att ägna en tanke på.
Flera ton löv har jag varit med sonen och forslat bort. Tunga av regnet och med en doft av förmultning.

N återgår mitt liv i normala gängor, det vill säga barnbarnsumgänge, hundvakt och tidningsskriverier. Ett och annat hushållsgöremål finns även det med på agendan.

Näsan rinner fortfarande men jag har kontroll på snoret som nu innehar en gul och seg konsistens. Då är det värre med mitt öra som har slagit lock. Det knäpper irriterat bakom trumhinnan så jag funderar på om det behövs en öronspoling. Eller en behandling med öronljus. Vissa tror att det är hokuspokus men jag finner det ganska angenämt att ligga i godan ro och låta ljuset göra jobbet.

För några år sedan var jag en flitig användare av öronljus. Men det krävs viss assistans för att inga olyckor med det brinnande ljuset ska inträffa. Min assistent var således maken. Med en våt röd- och vitrutig kökshandduk över håret lade jag mig tillrätta med huvudet i hans knä. Maken placerade det långa ljuset i min ena hörselgång och tände därefter på.
Det sprakade och knastrade hemtrevligt, lågan fladdrade och jag kände hur ljuset med sin kraft sög ut alla föroreningar ur mitt öra. Plötsligt, mitt i all gemytlighet, hörde vi en hård knackning på fönsterrutan. Det var en kolsvart vinterkväll men vi kunde ändå skymta en siluett där ute i mörkret.

Det uppstår en viss nervositet när en öronljusbehandling abrupt måste avbrytas så ingen eldsvåda uppstår i den allmänna förvirringen. Maken ryckte ut ljuset och försökte ivrigt att få det att slockna. Siluetten rörde sig oroligt fram och tillbaka utanför vårt vardagsrumsfönster.
Jag tecknade att vem det än var skulle denne någon förflytta sig till yttertrappan.
Med den plaskvåta handduken kvar över huvudet öppnade jag dörren och där stod en minst sagt storögd man med hakan släpande utefter bröstkorgen.
Han var en anhörig till en person jag hjälpt honom med att begrava och nu skulle han komma till oss och hämta tackkort som min make tillverkat.
I det ögonblicket såg jag att mannen fick en helt annan bild av en begravningsentreprenörs liv och leverne.
Jag flinade och frågade om han ville komma in till oss och få sig en egen öronbehandling. Mannen log blekt tillbaka, tog sina tackkort och bedyrade att han verkligen inte var i behov av någon behandling vad den än må vara som erbjöds.
Han hade stått utanför vårt hus och bevittnat något han aldrig trodde sig kunna få se, påstod han.
Jag tänkte: då har du inte sett mycket i ditt liv om du anser detta vara något högst exceptionellt.

Ska nog rota i mina gömmor och se efter om det eventuellt finns några öronljus kvar I den händelse att så är fallet kommer det all bli en extra trevlig kväll i soffan.

tisdag 17 november 2015

Ljuset, sanningen och tvenne cafébesök


Ibland kan det kännas bra med lite flärd. Det behöver inte vara påkostat eller ambitiöst, Ett avbrott i vardagen oavsett vad duger gott för mig.
Gårdagskvällen blev just ett sådant avbrott. Först träffade jag kyrkoherden i grannkommunen.Kanske en träff med en kyrkoherde inte tillhör kategorin flärd även om det var ett mycket trevligt möte där vi talade om framtidens kyrka. Kyrkan har en framtid bedyrade han. Men den meningen han sa och som jag fäste mig starkast vid var: "Det som tåls att läggas i ljuset är sanningen".

Jag funderade hela kvällen och även större delen av dagen idag på just den meningen. De där orden kan möjligtvis ha olika innebörder för var och en av oss. För mig personligen är det ett erkännande över något jag gjort som inte är så bra. Att våga säga att jag gjort fel, mot mig själv eller mot någon annan. Det betyder också att lägger jag fram något i ljuset så kan det medföra konsekvenser. Jag ställs till svars vilket inte betyder att jag automatiskt blir förlåten av den jag gjort orätt mot. Ibland kan det vara bekvämast att låta det orätta ligga kvar i dunklet. Eller om jag helt enkelt ska kalla det för fegt, rätt och slätt.

Nåväl, efter besöket hos kyrkoherden stegade jag med nytvättade kängor mot nästa begivenhet. Att jag dessförinnan tvättat skorna i handfatet på pastorsexpeditionens bekvämlighetsinrättning för naturliga behov kom helt och hållet an på att jag traskat mig fram på vår uppgrävda väg som mest liknar en leråker. Funderar starkt på att smita in på vårdcentralen och knycka några blå plasttossor. De kan jag dra över kängorna när jag tar mig till bilen för att på så sätt undvika att komma till allmänna platser med leriga kängor.

I grannkommunens Kulturhus glittrade det av svunna tider då ABBA var som störst. Kommuninnevånarna hade sökt sig dit för att höra lärarna från Musikskolan framföra ABBA:s låtar. Anders Hanser fanns på plats. Tillrest från huvudstaden för att visa sitt bildspel i filmform med tillhörande intervjuer som medlemmarna ur ABBA gjort genom tiderna. Jag försökte stå på ett sådant sätt att mina kängor, som visserligen var tvättade men ändå bar spår av Bäckstugevägens lera, inte syntes bland alla andras finskor. Ty jag har hört av säkra källor att skornas skick påvisar hur skornas ägare är. I mitt fall slarvig, vilket faktiskt är en sanning med modifikation.

ABBA har aldrig tillhört mina direkta favoriter. När jag hör Ring, ring får jag dåliga vibbar från tider då jag levde ett annat liv. Kanske en bidragande orsak till att jag blir smått låg i sinnet när jag råkar på en ABBA låt. Musik sätter oss i olika sinnesstämningar, ibland infinner sig den rätta känslan av välbefinnande, ibland inte.
Hur som helst var det en festlig tillställning. Även kollegan från Norrköpings Tidningar såg glad ut och gav mig en uppmuntrande klapp på axeln när vi lämnade varandra ute på trappan. Trots en hel timma av ABBA:s låtar kände jag mig vid gott mod och gnolade på Mamma Mia på hemvägen. Mest för att mota undan skräcken att kollidera med en älg på den älgrika vägen hem.

Nu fullkomligt vräker regnet ner utanför fönstret där det kompakta mörkret redan lagt sig. En tur till Norrköping har jag hunnit med på eftermiddagen. Hämtat stortvillingpojken på dagis och vi har förlustat oss med ett cafébesök. Det andra för dagen för min egen del. Konditorivaror kan jag aldrig få för mycket av.

söndag 15 november 2015

Eld i berget och doften av en mycket liten människa


De flesta av oss vaknar upp till en vardag och vi ägnar det som hänt en allt mer flyktig tanke.
Ungefär så skrev min bloggkollega Kjell i sitt dagliga inlägg i morse.
Jag är benägen att hålla med honom. Minns den 11 september. En arbetskollega ringde hem till mig och skrek i telefonen att det utbrutit krig och att jag omedelbart måste sätta på teven. Där satt jag sedan som fastklistrad. Likaså händelsen vit Utöya, den upptog all min vakna och lediga tid.
Samt tidigare terrordådet i Paris som inte är allt för avlägset bort.
Människan är av naturen skapt att lägga allt svårt som vi endast är indirekt inblandade i åt sidan när den första förskräckelsen lagt sig.
Vi tänder ljus, ber böner, vrider våra händer i vanmakt och talar om att värna om demokratin. Att inga onda krafter ska hindra oss att leva i demokratisk och medmänsklig anda. Om ett tag tar vardagen vid och vi grottar ner oss i de bekymmer som är oss närmast.
Jag och säkert många med mig som inte besitter i maktposition känner oss små inför det som händer och som vi inte kan påverka hur enade vi än är i tanken.

I går var grannen inne hos oss. Vi talade om det vi numera talar om när vi träffas i vårt område. Nämligen avloppet.
Plötsligt skakade köksgolvet och det klirrade i porslinsskåpet. Sprängaren hade laddat och fyrat av.
Det kändes mycket absurt. Påminde starkt om smällarna i Paris.

Klockan sju i morse kom sprängaren tillbaka och det har skakat i köksgolvet och klirrat i porslinsskåpet hela denna söndagsförmiddag. Den absurda känslan försvinner inte. Smällarna från fotbollsarenan i Paris låter som smällarna på Bäckstugevägen. Skillnaden är att här smäller det i berget som är säkrad med tunga sprängmattor och vi befinner oss inomhus helt säkra på att varken dödsfall eller personskador kommer att uppstå. Endast vibrationer genom berget letar sig in till vårt köksgolv, får porslinet i skåpet att skallra och regnvattnet i vårt avloppsdike att darra. Vilket inte betyder att jag inte finner det obehagligt.
Nyfikenheten tar dock överhand och jag kikar ut genom fönstret när jag hör signalen som pålyser att nu smäller det snart.

Vi tänker om några minuter lämna området och det mullrande berget som snart förvandlats till sprängstenar. Födelsedagsfika väntar ty just idag har vår sonsambo sin bemärkelsedag. Då får vi även träffa vårt färskaste lilla barnbarn. Jag ska snosa på honom, dra in doften av bebis i mina näsborrar och för en stund glömma bort all ondska som finns där ute.


lördag 14 november 2015

Höststädning och när det oväntade sker


Mer död än levande stapplade jag mig hem efter gårdagens värv. Sju timmar av sammanhängande lövräfsning tär på krafterna.
Jag känner mig förvånad. När vi var lantbrukare berördes jag aldrig av denna kompakta kroppsliga trötthet. Maken skyller mitt tillstånd på åldern samt att jag numera är ovan vid kroppsarbete.
Det sistnämnda påståendet är jag benägen att hålla med om. Dock ej det första.
Maken är 19 år äldre än mig. Ändå verkar han aldrig trött i kroppen. Timme ut och timme in, dag efter dag i vad som verkar vara en evighet har han kärrat grus till avloppsdiket. Gräsmattorna är vattendränkta och grävmaskinen sjunker och ger djupa körskador. Därmed är skottkärra enda alternativet, anser maken.
När det börjar skymma hänger jag mig ut genom badrumsfönster. Gläfser och skriker att han omedelbart ska komma in. Jag oroas att jag ska finna honom livlös i avloppsdiket...
"Bara ett lass till, sen kommer jag".

När vi skulle bygga ut vår hus bokade maken en grävmaskinist för att gräva för grunden. Otåligt väntade vi på en grävmaskinist som aldrig kom. Då fattade maken spaden och grävde själv ut hela grunden med armkraft.

Åldern verkar vara en bagatell då det handlar om hårt kroppsarbete. Maken hävdar envist att just kroppsarbete håller honom vid liv och jag får väl lita på hans ord.

Under gårdagens lövräfsning funderade jag över livet. Att det är förgängligt. Inne i huset fanns damen som bokat vår sons trädgårdsfirma. Om en vecka ska hon begrava sin make. Hon ville ha fint i trädgården till dess.

Löven räfsades i stora högar. Vi räfsade från var sitt håll, sonen och jag. Möttes på mitten och högarna av löv växte. Bruna, vissna och helt utan liv.
I våras satt damen och hennes make på altanen. Drack kaffe och såg hur ekar, björkar, lönn och al slog ut och bäddade in hela den stora tomten i grönska.
Under sommaren fick damen och hennes livskamrat följa de gröna löven. När så hösten kom såg de hur löven ändrade färg och när de till sist släppte från grenarna hade även damens make släppt taget om livet.

Allt fanns där som det alltid gjort. Spår av ett gemensamt liv. Genom fönstret såg jag damen äta en banan. Dricka sitt kaffe och bläddra i dagens tidning. Hennes ensamhet gjorde mig så förtvivlat sorgsen.

När jag kom hem lagade maken kvällsvard medan jag låg utslagen på vår säng. Efter maten släpade jag mig till soffan och sov mig genom kvällsteven. Maken ruskade i mig när det var dags att gå och sova på riktigt. Klockan sju i morse vaknade jag. Helt ovetande vad som hänt i Paris under de timmar jag varit nedsänkt i behövlig sömn.

Livet tar plötsligt oväntade oroliga svängningar. Till våren spricker det fram nya friska ljusgröna löv.
Vem av oss som får glädjas över en ny vår vet vi inget om. Det är bäst att passa på medan tid är.

torsdag 12 november 2015

Ändrade planer och utebliven skattebetalning


Vaknade i morse med ett tungt huvud. Är inte benägen att tro att det beror på det lilla glas vin jag drack i går kväll. Det är nog en ovanligt djup sömn som är orsaken till att hjärnan inte riktigt vill vakna till liv denna regniga och kulna novemberdag.

Trots allt har jag ändå lyckats med att plita ihop en artikel om vargjakt. Denna heta fråga som blossat upp i ny styrka då regeringen beslutat att vargjakten i framtiden ska kunna överklagas till domstol.
Hos oss besväras vi inte av några vargar. En till synes fredlig varg vandrade över isen bort mot Finspång för några vintrar sedan. Det kändes lite exotiskt att se djuren lufsa fram på den snöbelagda isen. Mellan vargen och mig fanns vårt vardagsrumsfönster så jag kände ingen större oro vid mötet.

Bredvid mig på skrivbordet ligger våra tågbiljetter. De jag lyckats med stor möda boka om trots att de från början var icke ombokningsbara. Resan är ämnad till Skåne men eftersom livet inte alltid är följsamt så får vi se hur det blir med vår tur. Kanske blir biljetterna kvar på skrivbordet för att till sist hamna i papperskorgen. Det återstår att se.

När inget blir riktigt som från början varit uträknad blir det till att tänka i andra banor. Kanske dra igång ett lussekattbak när det nu börjar närma sig advent. Men det gäller att planera baket ordentligt eftersom både maken och jag är omåttligt förtjusta i varm choklad och lussekatter. Så pass förtjusta att bakar jag allt för tidigt får vi genomleva julen utan saffransbröd.

Det var för övrigt faster Elsa som lärde mig baka lussekatter. Då var jag blott 18 år men jag har följt hennes råd allt sedan dess. Mycket smör i degen, förmanade faster Elsa. Annars blir de torra och tråkiga. I mer modern tid avhjälps torrheten genom att även tillsätta en klick kvarg. Det visste inte faster Elsa annars hade hon väl sagt det då antar jag.

Det regnar häftigt av och till. Slår hårt mot rutan till min skrivarbod. Kanske får jag ledigt i eftermiddag. Meningen är att jag tillsammans med sonen ska kasta mig ut i lövträsket även denna dag. Fortsätter regnpaltandet går kanske även den planen i stöpet. Att räfsa löv i hällande regn gör ingen människa lycklig.

Jag har i vilket fall som helst betalat momsen idag. Även skatten skulle in till Skatteverket detta datum men eftersom jag vänt på en siffra så fattades det 48 kronor och ingen skatt blev dragen. Det gör mig nervös även att jag fört över 48 kronor plus 2 kronor extra utifall att till kontot där skatten dras ifrån. Skatteverket känns mer som ett begrepp och jag har svårt att förstå att det skulle finnas några mänskliga varelser som mottagare av skatteinbetalningar. Helst skulle jag vilja ringa och urskulda mig över den felvända siffran i summan. Få förståelse i att sådant kan hända.  Nu kanske jag blir betraktad som en skattefuskare. På grund av ynka 48 kronor. Jag blir alldeles matt vid tanken.

Maken som fungerar som min revisor har ännu ingen aning om mitt fatala misstag. Han är fullt upptagen med att befinna sig djupt nere i avloppsdiket, utrustad med diverse hantverksverktyg som krävs vid montering av avloppspump. Avloppsfrågans lösning kan skönjas i horisonten även om det känns som evigheter fram till den dag då vi kan ha lyckan att spola med toalettstolens spolspak.

onsdag 11 november 2015

Att bära löständer utan lov och döpa en gris till Napoleon


Snart kan jag med rätta kalla mig trädgårdsmästare ty jag har blivit involverad i sonens trädgårdsfirma.
Har aldrig tidigare reflekterar över hur mycket löv människor har i sina trädgårdar. Gula och bruna löv som ligger i drivor tills den dag någon kommer med räfsan. I vårt hushåll är det mest maken som idkar lövräfsning om höstarna, det är ett ganska trivsamt arbete och resultatet blir omgående synligt.

Säck efter säck har vi fyllt och kört till återvinningens container ämnat för trädgårdsavfall. När dagsverket var avklarat var vi tämligen slutarbetade båda sonen och jag. Men dock mycket nöjda över vår insats. I morgon blir det sovmorgon vilket inte är att förakta. Först efter lunch är det dags igen att beväpna oss med räfsa och lövkorg.

Det är alltid en smula spännande att besöka återvinningsstationen. Även om inga anställda syns till finns de där. Vakande ögon som ser om något hamnar fel. Det finns stränga lagar på en återvinningsstation som ovillkorligen måste åtlydas.

Jag är benägen att hålla med, lagtexter ska följas även om det händer att jag är en lagbrytare. Tänker närmast då jag är framförare av motordrivet fordon. Att hålla anvisade hastighetsbegränsningar kan stundom vara nog så svårt.

Att bo i Storbritannien och följa deras lagar kan vara knepigt ty vissa av lagarna kan tyckas mycket märkliga. Det är till exempel förbjudet att dö i parlamentsbyggnaderna. Hur straffet mot lagbrottet utfaller är för mig en gåta. Dessutom är det förbjudet för kvinnor att vara barbröstade om de befinner sig i Liverpool. Om de inte jobbar i en affär som säljer tropiska fiskar vill säga. Då är det helt legitimt.
Möter en boende i York en skotte på sin morgonpromenad är det fullt tillåtet att slå ihjäl skotten. Enda kravet är att skotten bär pil och båge.

Ännu mer märkligt finner jag USA.s delstat Ohios lagar för där är det strängeligen förbjudet att bjuda en fisk på så stora mängder alkohol att fisken blir berusad.
I Schweiz för män icke stå upp och kissa om klockan är efter 22.00. I och för sig borde det finnas en lag på stående kissning för män oavsett klockslag.
Alabama tycks ha den enda vettiga lagen för där får ingen använda ögonbindel vid bilkörning.
Jag känner en stor tacksamhet att inte vara bofast och medborgare i Vermont. Skulle jag få tandproblem och därtill nödd och tvungen att skaffa löständer måste min make skriftligen ge mig ett tillstånd att bära dessa lösgaddar. Kan ändå inte tänka mig att någon man vägrar skriva under konvolutet. För vem vill ha en tandlös maka om hjälp finns att tillgå?!
I Frankrike får grisägare inte på villkors vis döpa sin gris till Napoleon. Den lagen är inte svår att följa eftersom det finns många grisnamn att välja på. Vi hade en gång en gris som vi döpte till So Ellen. Hon levde ett lyckligt grisliv till den dag slaktaren kom på besök. Sedan blev hon till skinka, fick fötterna inlagda i gelé och delar av fläsket maldes till pölsa.
När jag tänker efter så är återvinningsstationernas regler en petitess mot alla regler som finns i världen.

Nu knorrar magen och det är dags att laga lite kvällsvard. Sedan kör mitt kvällspass igång eftersom jag ska barnvakta småtvillingarna medan deras storasyster och pappan är till ridskolan och mamman är kvar på sitt arbete och utövar sin prästerliga gärning.
Barnbarnen och jag har skapat våra egna lagar och regler. De är dock höljda i dunkel eftersom vi anser att ingen behöver veta vilka regler som gäller för oss. När föräldrarna är tillbaka på hemmaplanen är det andra regler som träder i kraft. Precis så som det ska vara.


tisdag 10 november 2015

Nostalgi och glädjefyllda minnen


Så har det gått ännu en dag. En dag av mitt liv som aldrig kommer tillbaka. Det händer ibland att jag önskar att tiden gick att återskapas. Vrida urets timvisare bakåt, varv efter varv, månad för månad, år efter år.
Mycket skulle jag göra annorlunda om möjligheten gavs att läsa det facit som jag skapat genom åren. Sätta röda bockar i marginalen men även guldstjärnor på ställen där jag skulle göra om precis allt det jag redan har gjort.

Jag har under eftermiddagen varit med min mamma till Norrköping på diverse uträttningar. Att göra en stadsresa tar oftast längre tid än vad som först beräknats. Innan vi for hem bjöd mamma mig på café. Äppelkaka med vaniljsås.

Jag tittade på mamma under tiden hon åt. Upptäckte att hon faktiskt blivit gammal. Jag har inte tänkt så mycket på det tidigare. Har på något sätt vuxit in i att hon åldrats. Men just idag kändes det påtagligt.
Hon verkade glad. Åt med god aptit och tyckte att även kaffet smakade bra. När vi var klara lade mamma sin hand på min axel, klämde till lite, log och sa att hon var glad att hon hade mig.
Jag nickade och svarade att vi är väl glada över att vi har varandra. Hon höll med, vi är glada åt varandra.

När jag kom hem funderade jag lite hur det blir den dagen jag inte längre har en mamma. Tänkte att jag hoppas innerligt att inte jag drabbas av någon dödlig åkomma och lämnar henne först. Då blir allt i fel ordning. Ändå händer det att föräldrar får begrava sina barn. En outhärdlig tanke.

Vi pratas vid i stort sett varje dag, mamma och jag. Har jag inte tid att titta till henne så ringer jag. Det blir ganska långa samtal för vi har alltid så mycket att dryfta om. Samtalsämnena tar aldrig slut oss emellan. Hon har lätt att skratta och jag älskar att berätta saker för henne som får henne att brista ut i skratt. Mamma är skojfrisk och besitter förmågan att krydda upp sitt eget personliga med en gnutta galghumor. De som inte känner min mamma kan anse det hela en smula besynnerligt men ibland kan just galghumorn bli befriande när något är jobbigt.
Mamma har även förmågan att ta dagen som den kommer och inte göra sig onödiga bekymmer över det hon inte själv kan vara med och påverka. Så har hon inte alltid varit, det har kommit med åren. Jag har själv kommit dithän, mycket av det opåverkbara i livet låter jag ofta bero eftersom jag inget kan göra åt saken. Men det krävs en hel del övning innan den konsten behärskas tillfredsställande.

Jag är glad att jag har en mamma som jag kan tala med varje dag. Rätt vad det är finns bara hennes tillhörigheter kvar. Hon lämnar ett helt liv efter sig, ett liv av saker hon samlat på sig under åren. Allt kommer att stå kvar precis som om inget har hänt. Ända till den dag då allt ska packas ner i kartonger och flyttas till en annan plats.

Kanske borde jag titta över mina egna persedlar medan tid är. Så jag inte behöver lämna allt åt andra när den dagen är inne. Problemet är bara att jag är så fäst vid mina saker, även små obetydliga ting som maken många gånger undrar över varför jag envist propsar på att ha kvar.

"Nostalgi. älskling, det heter nostalgi. Det påminner om det som aldrig kommer tillbaka. Sådant som glädjefyllt får mig att minnas".

måndag 9 november 2015

En spretig häck och en dos hälsobringande gas


Vårt hem fungerar fortfarande som sjukstuga ehuru det nu är makens tur att huttrande och febrig krypa in under filten. Atmosfären blir olustig när någon familjemedlem faller in i ett sjukdomstillstånd. Den vardagliga rytmen rubbas, inget ter sig som det brukar och allt känns plötsligt en aning komplicerat.

Själv är jag nu frisk som en nötkärna och kunde därmed i arla morgonstund  dra på mig arbetskläder och följa med sonen som biträdande assistent i hans trädgårdsfirma. Meter efter meter med häck har klippts ner, buskar och träd fällts och släpkärra efter släpkärra fyllts med ris som fraktats till återvinningen.

Folk vill ha hjälp i sina höstträdgårdar innan rotavdraget efter nyår får ändrade former. Ett dumt påfund att ändra något som fungerat bra, enligt min och många andras åsikter.

En grovarbetare tar i. Sparar inte på muskelkrafterna och den ovane grovarbetaren måste ta i lite extra hårt. Idag fick jag erfara vad som kan hända när en ovan grovarbetare ska lyfta ris över axelhöjd.

Bil och släpkärra stod parkerad intill trädgårdshäcken varpå gående tvingades att passera ekipaget genom att kliva ut på gatan. En yngling strosade förbi och som brukligt är i dessa moderna dagar upptog hans mobiltelefon hela uppmärksamheten. Precis då han strök utefter släpkärran lyfte jag upp ett rejäl lass med ris samtidigt som jag avlossade en kraftig fanfar. Ynglingen släppte ögonen från mobilen under några sekunder och stirrade häpet på trumpetaren. Åldern till trots rodnade jag kraftigt, kände hettan sprida sig från halsen och upp över kinderna. Jag är av naturen pryd då det gäller mina helt naturliga gaser och har aldrig haft för vana att dela dessa med andra, kända eller okända spelar ingen roll.
Ynglingen flinade och fortsatte sin promenad men jag såg att hans ena tumme for snabbt över mobiltelefonens display.

När jag kom hem efter en mycket lång arbetsdag drack maken och jag var sin kopp kaffe. Därefter bläddrade jag snabbt igenom dagens tidning. Till min stora glädje kunde jag läsa att svavelväte i små doser är bra för omgivningen. Det är så pass godartat att det kan förebygga cancer men även andra besvärliga sjukdomar.
Forskare har nu börjat fundera över hur de ska kunna utveckla en medicin som hjälper kroppen att producera rätt mängd av svavelväte. Lagom doser är bäst, för stora kan vara direkt livsfarligt enligt expertisen.

Så det går att säga att idag har jag faktiskt gjort inte mindre än två goda gärningar. Hjälpt sonen i hans arbete som trädgårdsskötare och gett en promenerande yngling en pust av hälsobringande gas.

Jag känner mig mycket nöjd med dagens insatser. Men jag måste tillstå att jag är väldigt trött, ty jag har längre ingen större vana av hårt kroppsarbete. I kväll kommer jag helt ovaggad att somna mycket gott. I morgon är det dags för nya utmaningar. Jag kommer att vara beredd ty alltid händer det något.

söndag 8 november 2015

Nyvunnen kärlek och stekta gräshoppor


Fortfarande blommar vår kaprifol. En och annan jordgubbe mognar har jag hört talas om. Till och med sett bildbevis på. De rosa rosorna intill snickarbodsväggen klamrar sig envist kvar. Ett efter ett ramlar kronbladen och några knoppar lär väl ändå inte spricka så det gäller att njuta av ögonfröjden medan tid är.

En pust från stormen Freja letade sig upp även hit till oss på ostkusten. Det skakade till bland björkar och aspar. Därmed är nu trädens grenar helt kala. Omkring sex månader till så hälsar vi de skira nyutspruckna löven välkomna åter.

Småtvillingarnas storasyster och jag har varit inne till staden under förmiddagen. En taklampa skulle inhandlas samt en kjol. Flickan var med som smakråd. Hon är enligt egen utsago otroligt duktig på att ge de rätta klädråden, gällande sig själv men också åt andra.

Det visade sig att barn och mormor inte delar klädsmak. Jag är mer för det enkla, hon för glitter, strass och leopard. En kort kjol i svart översållad med guldpaljetter, en röd kjol med skir stel spets och så till sist den leopardmönstrade. Jag vågar vägra.
Vi sprang från affär till affär på köpcentrumet.  Det tarvades glass innan orken kom åter.
Sittande på en bänk åt vi glass. Tittade på folk som sprang fram och tillbaka. Vi fantiserade om vad de hade i sina ICA-kassar. Vem som skulle tillreda rätter av råvaror, vem som skulle ta för sig från uppläggningsfaten och om maten skulle smaka bra. Om det skulle ätas i enskildhet eller tillsammans med andra.

En kvinna kom gående hand i hand med en man. Våra ögon möttes och hon vände genast bort blicken. För några år sedan stod jag och höll henne i handen när hon begravde sin man. En begravningsentreprenör får oftast ta del av en annan människas innersta kamp. Sedan går livet vidare.
"Hej på dig. Vad roligt att du mött kärleken igen", tänkte jag och tittade på kvinnan och mannens ryggar när de passerat.
Nu är jag inte längre någon begravningsentreprenör. För nyvunna kärlekar behöver ingen känna genans inför mig ty om nyvunna kärlekar vet jag numera intet. Det enda jag vet är att jag alltid känt en stor glädje när någon är lycklig och glad igen. Hos mig finns inga aspekter om rätt eller fel, om nu någon mot förmodan kanske tror det. Jag har aldrig ansett att kärleken är fel.

Glassen tog slut. Pappret i papperskorgen och en helt vanlig kjol för 399 kronor åkte ner i den glättiga plastpåsen med butikens logga.

I varuhuset som säljer lampor fanns även där mycket att välja på. Vi enades om en och samma taklampa. Där delar vi på smak och stil. Ytterligare ett inköp skulle göras. En utbrunnen glödlampa mot en ny. I glödlampsdjungelns träskmark är det lätt att gå vilse. Hjälp söktes upp. Två kvinnor i röda västar med varuhusets namn i vit tryck, samspråkade och jag ställde dem min fråga. Utan att se på mig bad de mig vänta. Ett ögonblick. Jag blinkade med ögonlocken. Fällde ner och fällde upp. Tjugo gånger räknade jag till. Inget hände. De fortsatte sitt tysta småprat ej ämnat för andras öron än deras egna.

Jag tog barnet i handen och gick till kundtjänst. Bad om ett utrop. Att någon på lampavdelningen skulle se till att betjäna sina kunder. Glödlampan är nu i min ägo men jag funderar på att skriva en insändare i Norrköpings Tidningar.

I bilen hem talade vi om råttor, ormar och ödlor. Att det är äckligt att äta gräshoppor men att det är roligt med snö. Tids nog kommer snön och då är det så lagom roligt över tid och längd.



lördag 7 november 2015

Sprängsten och en försmak av julen


Mörkret har sänkt sig över vår område. Dagen har för min del gått i en stilla lunk. Det jag egentligen skulle ha gjort idag gör jag i morgon. Eller en annan dag. På den punkten har jag ännu inte fattat beslut. Bara vet att det kommer att ske när det lider.

Maken har idag grävt ner vår avloppsbrunn. Eller pumpstation som är dagens benämning på behållaren som ska ta hand om gråvatten och diverse uttömningar. Övriga grävmaskiner har tagit helgvila. Ett par ensamma jobbarstövlar vid vårt staket vittnar om att ägaren kommer tillbaka på måndag. Då brummar allt igång igen med full styrka.

En bergsprängare har tillkallats. Det är ett yrke i sig. Borra rätt men framför allt ladda korrekt. Tända på och hoppas på det bästa. Att berget blir till sprängsten och husen stannar på sina grunder.
Maken tog det säkra före det osäkra och grävde avloppsledningen runt det berg vi står på, sprängas får det göras utanför vårt staket. Det känns spännande nog.

Det kan vara rent livsfarligt att utföra sprängning om det inte sker på rätt sätt. Eller utförs av okunniga personer. Jag hörde en gång för länge sedan talas om en sprängare som hade sin sprängutrustning i en låda bakpå sin cykel. På väg till ett jobb cyklade han ner i en grop som är vanligt förekommande på grusvägar. Lådan skakade till och både gubben och cykeln flög i luften.
Han hann inte ens ladda innan det small, känns lite snopet när jag tänker efter.

Jag har alltid haft en förkärlek till sådant som smäller. Fast på håll. Fyrverkeri till exempel. Under ordnade former vill säga.  Smällare på gator och torg är jag inte så begiven på. Inte hundägare och deras hundar heller. För dessa är fyrverkerier mest en enda stor plåga.
Däremot åker jag gärna in till Norrköpings när Augustifesten går av stapeln. Tittar hänfört upp mot himlen när Göteborg kommer till staden med sina pyrotekniker. Några minuters skådespel sedan åker vi hem genom krutdimmorna som ligger tät över Motala ström och den gamla stadsdelen av Norrköping.

När jag jobbade på akutmottagning kom det in en blek man som sprängt bort stora delar av sin högerhand. Han hade laborerat lite själv med ett blodigt slutresultat. Hur det gick för honom har jag glömt bort men jag gissar att han fick ett bestående minne av händelsen. Det gäller att vara försiktig när det handskas med dynamitgubbar.

På tal om sjukhus var jag med vår dotter till Vrinnevisjukhuset igår. Efter läkarbesöket skulle hon ta några blodprover. Fyra glada sköterskor kom på rad. Stirrade på mig och undrade hur många rör de skulle tappa från mina vener. Glädjestrålande kunde jag meddela att jag inte på något vis var inblandad utan hänvisade till dottern som satt med armen i beredskap.

Det var fredag. Sista dagen på jobbet innan helgen. Systrarna var på strålande humör, glada och fnissiga. Nästan att jag gissade på att de tutat lite ur flaskan med handsprit. De garanterade att så inte var fallet. Det röda blodet tappades på rör därefter skingrades vi,var och en åt sitt håll. De djupare in i labbet, vi hem till vårt mysiga hembageri. Där väntade Camilla, Annika och de andra rara cafédamerna.

Varje yrke har sitt kall. Vare sig det gäller att gräva hål i backen, spränga berg, tappa blod på rör eller baka ljuva bakverk.
Kom just på att när jag började min bana inom sjukhusets väggar var det som respiratorvakt. Nattetid. Patienten med sin respirator och jag sov gott och djupt. Patienten i en säng, jag uppkrupen på en obekväm stol. När jag vaknade levde fortfarande patienten, respiratorn tuffade på och översköterskan stod sträng och barsk framför mig. Jag fick mitt livs största utskällning. Det är inte nådigt att somna på sin post som respiratorvakt. Därmed blev jag förflyttad. Till akuten. Och glömde bort ett benbrott inne på gipsrummet. Jag passade nog aldrig in i sjukvården.

Baka har jag däremot alltid kunnat tillfredsställande. Som Camilla i vårt bageri, ungefär. Idag har jag gjort en cheesecake med pepparkaksbotten, färsk- och ädelost allt toppad med glasyr av fikonmarmelad. Lite försmak av julen låter det som.

fredag 6 november 2015

Att låna en bok och boka en svensk


Drömmar sägs vara ett förändrat medvetandetillstånd som uppstår under den så kallade REM-sömnen. En psykisk upplevelse i berättande form. Det finns många olika tolkningar omkring drömmar och drömforskare tror att drömmar är en inre konflikt av tidigare händelser. Sigmund Freud hade sin egen omfattande drömteori som jag inte är benägen att fördjupa mig i av någon större omfattning. Tycker för övrig att den där Freud verkade vara skum på fler sätt än ett.

Drömmen jag hade i natt var på intet sätt märklig eller störande. Endast trevlig där jag omgav mig med människor som står mig nära. När jag vaknade dröjde sig känslan kvar och funderade en stund om jag fortfarande befann mig i miljön hos dessa personer. Vissheten att så inte var fallet blev en stunds besvikelse och nu återstår endast pyttesmå fragment omkring nattens dröm som jag tänkt en del över under dagen som gått.

Drömmar kan även bestå av önskningar om något bättre. En annan framtid med trygghet, jobb, bostad och utbildning. Där individen själv kan möjliggöra att drömmen går i uppfyllelse. Men då krävs det att finns någon mottagare som kan vara behjälplig. Oftast är det så. För ensam är inte alltid stark om drömmen ska gå i lås.

Talade häromdagen med Olle på ett bibliotek i Värmland. På orten fanns många nyanlända från olika länder.  Människor som lämnat katastrofer och har en dröm  om ett nytt liv i ett fredligt land. Deras drömmar  kan tänkas vara att en dag få återvända hem. För vem vill egentligen lämna sitt land, släkt, vänner och invanda trygga mönster för något som kan kännas instabilt och främmande?

Olle på biblioteket lånar ut böcker. Men han lånar även ut en svensk till nyanlända. Succén är ett faktum. Både kommunalråd och kommunsekreterare har anmält sitt intresse om att bli utlånad tillsammans med andra vanliga värmlänningar.  Nya kontakter skapas, nya vänskapsband knyts och nyanlända slussas in i det svenska samhället tack vare kommuninvånarnas öppna hjärtan och sinnen.

Det fikas, promeneras, handarbetas, mekas med motorer, barn med olika nationaliteter leker med svenska barn och ingen ifrågasätter hud, ögon eller hårfärg. De ser varandra för det de är. Människor.

När jag hämtade posten idag hade jag fått ett brev som jag anmodades skriva under och posta i retur till avsändaren. Frimärke får jag dessvärre kosta på själv.
I brevet gick att läsa att Sverige är försatt i ett katastroftillstånd. Till viss del kan jag hålla med eftersom jag ser det katastrofala i att hela mänskligheten håller på att kollapsa på grund av den allt ökade främlingsfientligheten som råder.

"Tillsammans kan vi göra skillnad" stod det sist i brevet. Så sant som det är skrivet för ingen människa är i stånd till att klara sig på egen hand när stormarna viner runt vår ombonade trygghet.

Avsändaren i Kristianstad ska därmed inte förväntas få någon svarspost från mig, ty jag vill inte medverka i att vara de mot dem.

Några större drömmar går jag inte för tillfället omkring och bär på. Önskningar däremot finns det några stycken. Vissa av önskningarna kan jag uppnå av egen kraft medan andra är mer oåtkomliga. Dock gräver jag inte ner några av dessa utan låter dem få leva sitt eget liv. Då blir önskningarna till glada överraskningar om de uppfylls.

Vi har varit på konditori på förmiddagen, vår dotter och jag. Vi beställde inte in några söta drömmar, däremot chokladfyllda hjärtan översållade med pudersocker. Dottern bjöd ur egen plånbok och att få sitta med henne och njuta av de goda kakorna och varmt te var som en dröm i sig. Det händer allt för sällan att vi har egen tid för varandra.

torsdag 5 november 2015

En glittrande sten och en blommande tumnagel


Vad gör jag när den förhatliga november nu inträtt? Räknar dagarna till december. Kan konstatera att fem dagar gått, i morgon kliver vi in på den sjätte och då återstår tjugofyra dagar innan det är dags för årets sista månad.
Det går framåt med andra ord.

Förutom att räkna dagar så räknar jag hur många meter avloppsdike maken gräver. Har tappat räkningen men hela trädgården är ett enda dike. Nästan i alla fall. Jag har alltid en tendens att överdriva allt det jag säger. Påstår i alla fall våra barn. Själv låter jag det påståendet vara osagt.

När jag tröttnat på att hostig och snorig hänga i fönstret och kolla in makens arbete med avloppsforcerandet tittar jag på den trevliga lilla hög av böcker som jag inhandlat och som förgyller mina förkylningsdagar.
En kanna te, lite levande ljus och känslan av att öppna en ny och obläddrad bok överskuggar novembers sjukmånad. Ger förtröstan och hopp. Det behövs så lite för att liva upp en ruggig själ.

En glädjande nyhet är att idag blev vår son av med sin andra njursten. Den kom ut av sig själv. Visserligen under ett mått av plågor men när det var avklarat landande den på toalettskålens översta kant av vitt porslin. Låg där som en glittrande pärla och jag tror att sonen log av beundran över sin bedrift och lycka att slippa den molande dagliga smärtan varvad med plågsamma njurstensanfall.

Jag föreslog att han skulle polera upp stenen och låta en guldsmed tillverka en fin ring med stenen som smycke att ge som gåva till sin älskade. Eller rättare sagt, hans älskade kom med idén och jag utvecklade den lite grann.
Sonen kastade dock bort den skrovliga stenen med motivering att han inte visste var han skulle förvara den. Han skulle ha frågan mamma och sin sambo om råd innan han tog det drastiska beslutet att avveckla det han så länge burit inom sig. Visserligen ingen ögonsten, men ändå en sten värd att beundra.

En annan nyhet som skett idag är att jag tack vare min svada och övertygande övertalningsförmåga har jag lyckats med konsttycket att omboka tågbiljetter som är icke ombokningsbara. Tur och retur till och med. Det gick åt tre telefonsamtal med tre olika personer anställda på kundtjänst innan ombokningen var klar. Det gäller att aldrig ge upp det som satts i sinnet. Ger jag mig den på att boka om icke ombokningsbara biljetter så blir det så. Känner en stolthet över min bedrift.  SJ går att knäcka med idogt telefonerande.  Tidtabellernas löften om avgångar och ankomster kan jag dock inte göra  något åt så det tänker jag inte ge mig in på. Bara gilla läget om vi blir stående utefter stambanan. Möjligtvis klämma dit SJ på ett rejält skadestånd. Det borde inte vara helt omöjligt.

Känner att detta varit en mycket lyckad dag i fler avseenden. Trots min besvärande hosta.  Dessutom har jag små prästkragar på nymanikyrerade naglar. Att det skulle gå dithän kunde ingen ha trott. Allra minst jag själv som aldrig tidigare skött om mina naglar så värst omsorgsfullt.

onsdag 4 november 2015

Kartotek och jobbiga kvinnfolk


Gårdagens blogginlägg har ifrågasatts. Det är sådant en bloggare får räkna med. Frågeställningen gällde huruvida jag vet att vi producerar och sväljer 1,7 liter snor om dagen. Det vet jag inte, det är endast uppgifter jag fått mig tilldelat genom internets fantastiska upplysningstråd.
Kanske är det ett falskt påstående. Rent utav lögnaktigt. Men rimligtvis måste någon stackars krake suttit i ett laboratorium med litermåttet i högsta hugg. Beredd att fånga in färdigproducerat snor. Antecknat och katalogiserat för -och efternamn på donatorerna.

Jag finner ingen annat förklaring till påståendet. Är i alla fall glad att jag aldrig valt att bli snormätare. Bättre jobb finns att tillgå även om det är arbetsbrist i landet. Nu har jag arbete så det räcker till och blir över så jag behöver inte ha bekymmer för den sakens skull.

Mitt eget snor är nu på upphällning. Överskottet vill säga. Det normala flödet fungerar till synes snart normalt och tillfredsställande. Om nu någon till äventyrs är intresserad.

Kanske borde gemene man ta den sociala nätverksinformationen med en nypa salt. Tänker på de inlägg som florerar och som vi blir uppmanade om att dela med oss av till andra. Så det blir en rejäl spridning.
Bild och personupplysningar på personer som beter sig illa. Som stjäl hundar, katter, barn och bilar. Trädgårdsslangar, sekatörer och vattenkannor. Blomsterplanteringar och gravdekorationer. Det finns en uppsjö av illasinnade personer vars illdåd hängs ut. Kommentarerna är lika vidriga som de påstådda handlingarna. Och vi sprider vidare. Från kommun till kommun. Inom landet och utanför gränserna.

Men hur vet vi vad som är falskt eller vad som är sant? Rätt vad det är kanske det är jag själv som på en leende bild blir anklagad för kattstöld. Eller att jag bedriver olaglig droghandel samtidigt som jag steker pannkakor till barnbarnen. Bilden av mig och mitt onda uppsåt sprids vidare och jag kan inget göra för att dementera det oriktiga i länken. Jag är dömd för all framtid. Bland alla de som vill döma. De som inte känner mig och vet att jag aldrig skulle stjäla katter eller sälja droger.

Det har alltid varit lätt att sätta sig till doms över andra. Nu är det enklare än någonsin. Plus att vi får väldigt många med oss i en och samma dom. Det kan vi tacka internets sociala medier för.

Nu ska jag hänge återstående tid av dagen åt rehabilitering. Återhämta mig från dagar av sjukdomstillstånd. Lämpligast liggande i soffan med en god bok. Lotus blues till exempel. Där deckarhjälten Martin Brenner tampas med jobbiga kvinnfolk. En hårdkokt thriller som passar en snorproducent som jag. Som dessutom själv kan vara ganska så jobbig om det vill sig illa. Det är ingen lögn som behöver försvaras på sociala medier. Det är dagens största sanning.

tisdag 3 november 2015

Bubblor av såpa och bubblor av snor


Det känns som om det var precis nyss som jag satt på yttertrappan och tittade på barnbarnen när de blåste såpbubblor. Skimrade bubblor som svävade uppåt, sprack och efterlämna små små droppar.

Jag ligger nerbäddad i sängen och blåser snorbubblor. Runt omkring mig ligger hopknycklade Lambi ultra soft näsdukar. Det piper i öronen, värker i huvudet och rosslar i bröstet.
Beslutade mig i morse att sängen fick bli min tillflykt. Ligga ensam och pyssla med mitt snor.
Nästäppan växlar näsborrar. Det liksom knäpper i den borre som lättas upp och släpper in luft.

Normalt producerar och sväljer vi 1,7 liter snor om dagen. Verkar ganska äckligt men allt har väl sin mening antar jag. Snoret visar också hur vi mår. Beroende på färg. Vitt, gult grönt. Men även rosa, brunt och svart kan förekomma. Börjar jag snyta svart blir jag garanterat rädd och uppsöker läkarvården. Då frågar läkaren om jag nyttjar illegala droger. Nej, svarar jag sanningsenligt.
Då är det elakartad svamp!
Jag hoppas och ber att mitt snor aldrig kommer att bli svart. Gult och grönt kan så vara även om det är gränsfall.

Att ligga sjuk och mäta sitt eget snor är inte att rekommendera då det ska installeras kommunalt avlopp.
Redan före frukost knackade grävmaskinisten på dörren för att fråga om något. Maken var tillfällig informatör,när frukostmackan var uppäten försvann han ut till sin egen grävmaskin.
Tre gånger fick jag kliva ur sängen, ta på mig min fluffiga morgonrock och öppna för grovarbetarna.
De ville veta om jag hade ström i trådarna, signal i telefonen och vad vår sommarstugegranne har för mobilnummer.

Varje gång bad gubbarna om ursäkt att de störde mig. Såg nästan lite förlägna ut där de stod i sina stövlar och trampade runt på trappan.

Jag gav upp. Ställde mig i duschen och lät snoret flöda fritt. Det går f*n inte att ligga på sjukbädd när det grävs kommunalt avlopp.
"Ta på dig varma kläder och gå en liten promenad. Då ska du se att du piggnar till", föreslog grävmaskinisten när han kom för fjärde gången.
"Värst vad vi blivit familjära då", tänkte jag och gick och lade mig igen. Men först bäddade jag sängen och kokade en stor kopp med ingefärste.

Hela eftermiddagen har jag sovit. Vaknade av att maken kokade sparrissoppa.
Om jag orkar gå upp ur sängen om en stund ska han bjuda mig på ljummen ostkaka, sylt och grädde. Samt hälla upp en latte.

I morgon är jag frisk och rask. Är mitt vanliga jag. Lammet Lambi blir undanstoppad till nästa gång ty så har jag bestämt.

måndag 2 november 2015

En futt med plåster och Bockarna Bruses sura troll


Jag kan inte tro att det är sant! I morse när jag vaknade sved halsen som eld. Näsan rann och hade jag haft en febertermometer hade den visat mycket högt gradantal. Jag har ju för all sin dar nyss varit sjuk, känner mig orättvist behandlad över att bli omsjuk. När jag har så mycket att göra dessutom. Skit och smörja är vad det är.

Maken har fått ett inbjudningskort om gratis influensavaccination. Han mumlar något ohörbart när jag för saken på tal.
Okej då, tänker jag. Även om jag inte har åldern inne så kanske jag kan få sno åt mig hans dos av influensamotverkade medel. Om han ändå inte vill ha den själv.

Jag travlade i alla fall mig iväg i morse till grannkommunen för att göra två jobb i deras kommunhus. Det ena handlade om den storslagna sjukvårdsinrättningen som planeras byggas. Det gamla sjukhuset är utdömt, råttätet och mögligt som det är, sägs det. Jag vet inte.
I våras skuttade politikerna över gräsmattan utanför det gamla sjukhuset. Full av iver och tillförsikt över att kommuninnevånarna ska få sina krämpor behandlade i nya lokaler mitt i centrum av kommunen. Jag fotade leende och skrattande politiker som såg ut att tillhöra den ystra skaran av kalvar som nyss släppt ut på bete.
Idag fotade jag stillsamma politiker som såg ut att ha drabbats av samma sjukdom som jag. Influensa eller vad det nu kan vara.
Pressen ställde frågor och i mitt omtöcknade tillstånd ville även jag visa min journalistiska framtoning.
"Vad anser ni, kära politiker, verkar det inte som om hela projektet krympt rejält men kostnaderna ändå ökat drastiskt. Tror ni verkligen att det blir en ny vårdinrättning och inte en liten futt mitt i centrum som endast säljer plåster"?

Jag märkte genast att jag ställde fel frågor. Får skylla på att min hjärna inte riktigt hängde med.
Andra jobbet var att följa med en arkivarie ner i kommunhusets absolut understa, längre under marknivå går inte att komma. Vi vandrade i snirkliga gångar som aldrig tycktes ta slut. Genom några fönster såg jag kvinnor som såg lika dystra ut som politikerna högre upp i huset. De tvättade kläder och manglade lakan.
Jag trodde inte mina ögon. Varför tvättas och anglas det i kommunalhusets underjord?!
"Hemtjänsten, lilla vän. Hemtjänsten!"

I arkivet visade arkivarien  mig att förr i tiden hette skolelever inte skolelever utan lärjungar. Jag fick även se bilder på lärjungar som spelade horninstrument.

Slutar aldrig att förundras över vad mycket intressant jag få vara med om.

När jag kom hem hade grävarbetarna grävt av vägen. Dock hade de lagt över en skiva av något slag så jag kunde promenera över djupet där de kommunala avloppsslangarna ska ligga.
Ja hade piggnat på mig en smula varpå jag stampade hårt i skivan och ropade:
"VEM är det som trampar på min bro"?
Upp stack ett huvud där ögonen sa mig: "Gå ordentligt över den j-a skivan och håll inte på...."

Grävarbetare är inte på lekhumör när de gräver. Har jag också lärt mig idag.

söndag 1 november 2015

Galler för fönstren och en spya på axeln


Helgen har gått i ett rasande tempo. I morgon börjar åter oxveckan där min agenda är fullklottrad med platser jag ska besöka och tider som ska passas.  Känns bra att inte behöva ligga ner och sparka mig trött.

Ibland har jag dålig disciplin över mig själv. Jobb som skulle ha gjorts blir liggande. Det straffar sig vilket fick den påföljd att jag ägnat dagen åt arbete.
Bland annat har jag skrivit om Norrköpings nedlagda fängelse. Ut med det gamla och in med det nya. Fångarna är utsläppta, antagligen inte i frihet, och in i fängelset har kulturen under hösten haft sin hemvist.
I cellerna där fångarna skakat galler har konstnärer visat upp sina alster. Psalmsångerna är sedan två år tillbaka avklarade i anstaltskyrkan där det istället hållits konserter av allehanda slag. Den sista skedde i torsdags då Johnny Cashs ande höll hov. Stilla blickade mannen i svart ner på publiken, hängande under korset framme under altaret. Jesus hade bytts ut mot Johnny Cash. Det blåser nya vindar i anstaltskyrkan.

Åhörarna var i extas. Både de som hade förmånen att sätta sig till rätta i kyrkbänkarna. De som haft förstånd att förboka biljetter.  Samt övriga som fick vända i dörren och muttrade högljutt över det de skulle gå miste om. Det gäller att vara om sig och kring sig om man ska få lyssna till fängelsesånger.

Själv gjorde jag det jag var där för att göra. Sedan gick jag på egen upptäcktsfärd. Öppnade dörrar som endast fick öppnas av behörig personal. Kikade in i tomma dåligt upplysta celler och försökte känna efter hur det skulle kännas att bli sittande bakom lås och bom under flera års tid.

Under 223 år har fångar kommit, låsts in och gått ut därifrån efter avtjänad strafftid. Fungerat som spinnhus dit lösdrivande kvinnfolk som stundom tjänade kosing på sina kroppar fördes.
I modern tid fram till dess att fängelset lades ner fungerade det som ett av landets äldsta säkerhetsfängelse. Stig Bergling och Clark Olofsson har varit fängslade i vår stad, kanske inte något att känna en större stolthet över som kommunens innevånare.

Nu är den gula byggnadens framtid osäker på vissa punkter.  Lägenheter ska det visst bli där, fint beläget vid Motala ström och med gångavstånd till Campus. Risken är överhängande att delar av kulturbyggnaden måste rivas varpå det upprättats protestlistor.

Under förresten om några myndigheter läser protestlistor eller om folkets namnteckningar hamnar i dokumentförstöraren med omedelbar verkan då listorna lämnas in till överheten. Han en känsla av att så är fallet. Oftast.

Ett trevligt avbrott i söndagsjobbet blev det när familjens färsking med föräldrar gjorde visit. Han har vuxit på en månad den lille. Men mest gjorde han grimaser, gäspade, pruttade och sov. Så som bebisar i allmänhet gör. De är inte speciellt sociala av sig innan de fått upp ögonlocken riktigt ordentligt. Liten trots sin månadsstorhet var han ut i farfars stora händer. Att det var farmors axel han kräktes en skvätt på har han ännu inget förstånd om.

Det ändrar sig med tiden. Bara att vänta till det är dags. Kan inget annat göra. Nu väntar i alla fall kvällens soffhäng som en första åtgärd. Fötterna på bordet och kaffekoppen i näven. Tror vi har några gamla kokosbullar kvar sedan förra helgen.