Summa sidvisningar

torsdag 31 december 2015

Åka i sovvagn och skåla med en 117-åring



Sista dagen på detta år. Någon nyårskrönika tänker jag inte ge mig in på. I morgon är en ny dag och ett nytt år. Är säker och viss om att det kommer att kännas likadant i morgon som det gjorde idag.

Ljuset har så smått börjat återvända. Det mörknar inte lika fort på eftermiddagen och det märks i sinnelaget.
Eftermiddagen har vi spenderat till en rejäl skogspromenad. Lika spännande varje gång eftersom maken är av den åsikten att upptrampade stråk bör undvikas i största möjligaste mån. Han har rätt, som vanligt. Att trampa bland ris och morän stärker rygg, knän och inte minst lårmuskler.
Svetten dröp, den skinnfodrade mössan kliade och pulsen steg.

Vi träffade på ett par skor under vår vandring. Prydligt upphängde på en utstickande gren från stammen på en fura. Kanske en vandrare blivit blöt om fötterna och hängde upp sina skor på tork. Eller så hängdes de upp där på den vackra tallen när hösten skulle övergå till vinter. Meningen bakom det hela kanske är att de ska få hänga där till dess att vårsolen kommer och hjälper till att spränga fram de nu ännu vilande knopparna. Som en sorts symbol över att livets vandring inte kommit till vägs ände, det är endast en vilopaus tills det är dags att trä skorna på fötterna och göra jublande glädjeskutt i den skira grönskan.

När jag var yngre hade jag alltid planer när jag stod inför ett nytt oförbrukat år. Nu finns längre inga storstilade planer. Små önskningar möjligtvis. Som att få åka tåg i sovvagn. Det har jag aldrig tidigare provat på. Tycker det verkar så trevligt. Ligga nedbäddad medan tåget rusar fram i natten.
Jag förslog maken att vi skulle göra en resa någonstans långt bort. Med tåg och sova i en sovkupé. Till Berlin. Jag fick inget direkt konkret svar tillbaka, jag är osäker på hur han ställer sig till mitt förslag.

Den mest angelägna önskan jag har i nuläget är att orka hålla ögonen öppna fram till tolvslaget efter att ha tillbringat natten till idag i vaket tillstånd. En flaska bubbel med den rätta bouqueten inhandlad på Ica, ligger i kylen för att få lagom sval temperatur. På tolvslaget klingar jag mitt glas mot makens och tackar för den trettioåttonde nyårsafton vi fått fira tillsammans.Vi har dock inte trettioåtta återstående nyårsaftnar framför oss. Då skulle jag som 98-åring få skåla med min 117-åriga make vilket i så fall skulle vara intressant för forskare i forskningen om människans åldrande.

Välkommen 2016, vi ska göra allt vi kan för att förvalta året och vårt återstående fortsatta liv efter bästa förmåga.


onsdag 30 december 2015

Borttappade pengar och en konstlad vänförfrågning


På den tiden då min make inte var min make utan endast min fästman och jag kom resande till honom för att vi tillsammans skulle spendera helgen var det brukligt att den sista dagen i varje månad traskade jag upp till lönekontoret för att få den åtråvärda blanketten där mina hårt intjänade pengar fanns.
Sedan var det bara att bege sig till posten och pengarna låg i min hand. Inte undra på att jag känner mig gammal när jag tänker tillbaka på dåtidens löneutbetalningsytem. Innan jag reste till min fästman kvitterade jag ut min lön, lade plånboken i min väska och kände mig rik både på kontanter och kärlek.
När det ömma avskedets stund var inne och jag skulle fara tillbaka till min lägenhet och arbete hittade jag inte min plånbok. Var och en som tappat bort sina pengar vet hur det kramar åt runt hjärtat och känslan fortplantar sig ner till magen. Penningalös men inte kärlekslös fick jag med dystert sinne åka hem. Vad jag minns fick jag till veckans uppehälle av min fästman men de pengarna var inte mina på riktigt.

Så småningom kom min plånbok tillrätta. Den dag då vi beslutade oss för att slå samman vårt bohag med tillhörande ekonomi och planen att bli man och hustru tagit form för att innan det året var slut bli verklighet. Plånboken låg i en garderob där den obemärkt ramlat ur min väska och hamnat lite i skymundan.

Igår när jag skulle hämta vår dotter och hennes flickor låg det något svart bylte mitt på Sågvägen. Framförvarande bilar svängde undan och även jag saktade ner för att granska farthindret. Det visade sig vara en svart väska varpå jag stannade och plockade upp den. Den var välfylld och tillstängd med ett blixtlås.
Jag funderade en stund vad jag skulle göra med väskan och beslutade mig för att ta den med mig. Men först undersökte jag om det fanns några kontaktuppgifter i den så jag lättvindigt kunde återbörda väskan till dess rättmätiga ägare.  Det kändes en aning förbjudet att rota i andras tillhörigheter men jag gjorde det endast i upplysande syfte. Väskan innehöll barnkläder, blöjor, våtservetter, en napp och en barnplånbok där Pippi Långstrump glatt log mot mig. Inget annat som kunde vara mig behjälpligt i mitt sökande.

Facebook är ett socialt media där vi visar upp våra allra bästa sidor. Ibland känns det som om Facebook inte är på riktigt. En konstlad verklighet hämtad direkt ur sagor med lyckliga slut. Men det finns även bra grupper som oftast är slutna och där vi måste ansöka om tillstånd att bli insläppta. En sådan grupp är Skärblackas Vakter där jag efter granskning fått tillåtelse att vara med. Vi varnar varandra för mystiska människor i bilar med utländska registreringsskyltar, bortsprungna hundar, överkörda katter och förfasar oss över de Epaburna ungdomarna samt vilka trottoarer som vintertid är lämpligast att promenera på.
Där lade jag in en blänkare om att jag hittat en väska som återfås efter beskrivning av innehåll. Svaren lät inte vänta på sig och på kvällskvisten stod en trebarnsmamma på vår yttertrappa med tacksamhetens leende över hela sitt söta ansikte.

Facebook är Facebook men ibland är det en riktigt bra social tråd där vänner i verkliga livet och vänner på konstlad väg kan vara varandra behjälpliga. Moderna tider är ej att förakta.

tisdag 29 december 2015

Åka kana och tid för annat



Snart är det dags att korka upp bubblet och lyssna till nyårsklockorna. Vad är ett år i det stora hela? I stort sett inget. Dagar blir till veckor, veckor till månader och ett år är tillryggalagt så snabbt att det är svårt att hänga med i svängarna. Ett år äldre har jag blivit vilket jag tackar ödmjukast för.

Det är nu jag borde bli sentimental. Sitta på min kammare och fundera över vad året som gått gett mig. Minnas och begrunda. Jag gör inte det utan ser istället med tacksamhet framåt. Längtar till våren och sommaren. Och att det där förjordade avloppet ska bli klart någon gång.

Nå en liten återblick kan aldrig skada. Som alla andra år har detta år bjudit på en berg- och dalbanefärd. Det som varit mest omtumlande var vårt nya lilla barnbarns intåg i vår värld. Där jag dessutom fick vara med om att bevittna hans entré. Mäktigt och känslosamt. Efter tappert kämpande åkte jag hem till maken och meddelade att jag aldrig någonsin tänkte föda barn igen. Budet togs emot med tacksamhet och när jag lugnat ner mig en smula insåg jag att den tiden för länge sedan passerat. För oss båda. Vi får nu njuta av barnbarnen och det är gott nog.

Sjukdom och lasarettsinläggningar har vi också fått uppleva. Även det är omskakande. Tyvärr är det ännu inte över eftersom min mamma blivit allvarligt sjuk. Den som gör sig minst bekymmer över åkomman och väntande behandlingar är mamma själv. Hon säger att det får bli som det blir och om det inte blir bra så står pappa där och tar emot henne. Jag är benägen om att hålla med henne, han finns där i hennes omedelbara osynliga närhet och när den dagen kommer så säger han som han alltid sa när de båda skulle iväg någonstans;
Men gör dig klar nån gång så vi kommer iväg. Måste du vara så förbannat saktfärdig!

Även hela världen har kanat upp och ner. Detta har varit ett år då tron på mänskligheten har fått sig en rejäl törn. Människan är besatt av en ondska och har som mål att ta livet av så många medmänniskor som möjligt. Eller göra det omöjligt för varandra att leva ett lugnt och harmoniskt liv. Inbördes personliga familjeträtor där ofta missuppfattningar, förlupna ord eller ren och skär avundsjuka ligger till grund har blandats med nedbrända flyktinganläggningar, krig, mord, upplopp, attentat och bortmotande av de som har det sämre än vad vi själva har. Ordet respekt har mist sin egentliga innebörd.

Idag har jag, småtvillingarna, deras storasyster och mamma varit till Norrköping och ätit på Visualiseringscentrets restaurang. Beskådat utställningarna och haft en bekymmerslös stund tillsammans. Det är bäst att passa på när tillfälle ges.
Hemma igen gick jag en liten promenad medan maken kopplade ihop nåt som ska kopplas ihop och som handlar om avloppet. Det hela övergår mitt förstånd så jag lägger mig inte i hans arbete.

Så fort solen visar sig fylls jag med energi. Så till den milda grad att jag står i beredskap att kasta ut julgranen. Maken håller den i ett stadigt grepp och vägrar släppa taget innan nyårsafton passerat. Som sagt, i morgon och nästa dag sen är det adjöss och goodbye. Sedan blir det tid för tulpaner och semlor. Och ett inplanerat kalas, om vi lyckas samla ihop oss allihopa på en och samma dag vill säga.

måndag 28 december 2015

Dramatik och den behagliga bekvämligheten



Under mina år som begravningsentreprenör hände det ofta att anhöriga önskade att i dödsannonsen över den döde skulle symbolen föreställa en fågel. Speciellt om den avlidna var en äldre person. Det berättades att när personen levde var det största nöjet att sitta vid köksfönstret och fågelskåda. Verkar som om fönsterfågelskådning tillhör den äldre generationen medan den något yngre generationen av fågelskådare som har orken i behåll beger sig ut i naturen utrustade med diverse imponerande stora kikare för att skåda fågel på riktigt. En gång fågelskådare alltid fågelskådare, om jag är rätt underrättad.

Jag skulle gärna bli en riktig fågelskådare men förstod innebörden av detta då småtvillingarnas storasyster och jag i våras klev upp klockan fyra på morgonen för att bege oss iväg på orrspel. Det var bitande kallt, vinden ven och vi frös oss genom hela skådespelet. Om det nu går att kalla det för skådespel. Orrarna var just den morgonen inte hågade på några amorösa lekar utan höll sig undan. Kölden tvingade in oss i värmestugan där vi kunde skåda orre på nära håll i form av en tupp och en höna i uppstoppat tillstånd.
Därmed sagt att jag hädanefter och fortsättningsvis kommer att skåda fågel genom vårt vardagsrumsfönster. Bekvämt men framför allt varmt. Alltså, jag tillhör nu den äldre fågelskådargenerationen. Jag vill dock inte ha någon fågel i min dödsannons!

Vårt fågelbord gästas mest av gråsparvar, talgoxar och blåmesar. Då och då kommer en större hackspett, steglitser och en och annan nötskrika. Domherrarna håller sig på avstånd men kan dyka upp när kölden blir allt för sträng. Den feta skogsduvan mellanlanda även den och vankar av och an medan den nervöst vrider på huvudet. Och så skatan förstås. Kraxande skrämmer den iväg alla fjäderfän och roffar åt sig av frön och talgbollar. Blåmesen som är en kaxig typ gör några fruktlösa försök att sätta sig i respekt men får gå till reträtt och invänta sin tur. Skator är hänsynslösa och delar aldrig med sig av något. Dock mycket vackra att se på och maken sätter skatan högt på sin favoritlista över fåglar.

För något år sig hade en förvirrad kungsfiskare irrat bort sig från Motala ström och Norrköping där de häckar. Den klamrade sig fast vid vårt fågelbord en stund medan den väntade på att instinkterna skulle leda den på rättan väg. En häftig känsla att få se en kungsfiskare på nära håll.

För det mesta råder en fredlig stämning vid platsen för utfodring. Lite smågnabb men inget allvarligt.
Dock kan det uppstå dramatik när de som inte ska vara vid småfåglarnas matplats ser sin chans att hugga för sig av den samlade födan. Då syftar jag inte på fågelfrön utan på de som äter av fröna.
En nötskrika var fullt upptagen med att skala solrosfrön då en skugga plötsligt gled tyst fram över snön. Varken nötskrikan eller jag som inomhusfågelskådare hann reagera innan faktum kvarstod. En ormvråk hade slagit klorna i nötskrikan som därmed ätit sitt sista solrosfrö. Mitt framför ögonen på mig slaktade ormvråken sitt byte och satte därefter igång med sitt kalasande. Påpassligt nog hade jag kameran i beredskap och kunde få det vilda och naturliga naturlivet på bild. Utan att behöva lyfta akterkastellet ur fåtöljen. Därmed är jag en ivrig förespråkare och hävdar med bestämdhet att det går utmärkt att fågelskåda inomhus medan kaffepannan puttrar och den färdiga drycken inte nödgas hällas upp i en termos för att behålla värmen. Bekvämlighet är en dygd!





söndag 27 december 2015

Pengar från himlen och fluffiga bolster



Klockan i vårt sovrum visade på 08.45 när jag slog upp ögonen. Jag ruskade liv i maken som yrvaket såg på mig. Så lång sovmorgon tror jag inte att jag haft under hela mitt vuxna liv. Jag är en morgonmänniska som oftast vaknar före hela världen.
Kanske stundar det nya morgonrutiner så här i mogen ålder.

Vår första nyfikenhet på dagen gällde det rådande väderläget. Vi förväntade oss ett vinterlandskap utanför sovrumsfönstret men gräset var lika grönt som det var igår. Fram till efter frukosten. Då började de första flingorna att falla och nu råder det totalt snökaos. Totalt kaos! För när den första snön kommer blir det totalt kaos enligt dagspressen.

Många har längtat och väntat på den vita nederbörden. Mig kvittar det lika, jag bekymrar mig varken om dagen eller morgondagen. Förutom att jag åter igen ska sätta mig till rätta tandläkarstolen i morgon eftermiddag. Det är för mig värre än det värsta snökaos.

Sonen däremot verkar nöjd med att snön nu äntligen faller. Det tillhör momenten i hans och hans familjs uppehälle. Snöskottarkunderna står på parad och väntar på utryckning. Det faller stålar från himlen för vissa.

När vi bodde i Värmland var även maken med i snösvängen. Då, när vintrar var vintrar och tjänsterna var eftertraktade av den som ägde en traktor med snöblad. Telefonen ringde ofta mitt i nätterna och makens destination var Laxå. Där fördrev han tiden med långa dagar och sena kvällar allt medan snövallarna växte av hans framfart.
Eftersom maken är född och beskaffad med hjälpsamhetens ådra passade han på att ploga bort snön framför möbelhandlarens dörr och kundparkering. Det ingick inte i snököraravtalet mellan maken och Laxå kommun men eftersom möbelaffären låg mellan de kommunala gatorna ansåg maken att ingen skada var skedd om också möbelhandlaren snöiga vardag blev underlättad.
Tacksamheten från möbelhandlarens sida visste inga gränser varpå han en dag ringde mig för att berätta att han tänkte förära oss med var sitt fluffigt täcke av bästa kvalité. Om det låg inom lagens moral gällande mutor och bestickning vet jag inte men täckena höll vad möbelhandlaren lovade och vi sov under dessa bolster många och långa års vinternätter.
Nu är täckena för länge sedan utbytta mot nya och möbelaffären i Laxå heter numera Linne och Lump såg vi när vi i somras var där för att leta efter ett café på väg hem från vår Värmlandsresa.

Julen är slut och bocken i Gävle har gjort sitt. I dag återstår endast en förkolnad hög och pyromanen är häktad. Han höll nära nog på att elda upp sig själv när han ändå var i farten med att tutta på.
Och i Norrköping har några ligister under gårdagskvällen gått bärsärkagång i stadsdelen Navestad. Lokalpolis och tillkallad förstärkning från Linköping och Sörmland samt en polishelikopter försökte styra upp ordningen varpå våldsverkarna försvann ut i tomma intet. I nuläget finns inte ett spår av de tjugotalet maskerade ungdomarna som utrustat sig med stenar och explosiva attiraljer för att möta den massiva insatsstyrkan. De ligger väl hemma hos sina mödrar och fäder och sover ut efter sina bravader.
Det tarvas en rejäl sovmorgon vare sig det gäller avslutad snöröjning, upplopp eller efter att ha gjort i stort sett ingenting annat än ätit äppelkaka med vaniljsås på kvällskvisten.

lördag 26 december 2015

Att räkna rätt och ta betalt för purjolöken


När jag vaknade i morse loggade jag in för att se i dagspressen vad som hänt under natten och tidiga morgonens timmar. Skrollade ner och loggade ur. Död, blixthalka och flyktingar över mörka vatten.

Efter frukost gjorde jag veckans klipp. Min sista artikel för detta år som jag satte in i min artikelpärm. 184 jobb har jag hunnit med. Inget av jobben har handlat om ond bråd död eller andra katastrofer.

Så många olika människor jag har fått möta under mina reportageresor. Varierande yrken, intressen och spännande platser. Ödehus, rockkonserter, hästar, hundar, rådjursjakt, nyrenoverat dass och prunkande trädgårdar. Brandmän som utbildat sig i att rädda liv, polisinsatser, politiska uppdrag, en begravd familj i en småländsk pyramid och personporträtt. Bara för att nämna några av de 184 reportagen jag fått ihop detta år. Inget är för litet att det inte går att uppmärksamma.

Det var för övrigt min svärfar som fick in mig i tidningsvärlden. Han var en flitig skribent och såg att det fanns en möjlighet även för mig att få göra honom sällskap med tryckta artiklar. Det är över trettio år sedan och sedan dess har jag gjort åtskilliga intervjuer och levererat till allmän beskådan.

Att skriva har alltid varit ganska lätt för mig, så även i skolan. Däremot har jag otroligt svårt för siffror. Har själv kommit fram till att jag har en form av dyskalkyli. Att inte kunna räkna betraktas som att vara mindre vetande. Eller rättare sagt dum i huvudet. Det finns en sorts statusskillnad i att kunna skriva och att kunna räkna.
Jag ser siffrorna men kan inte sätta in dessa i rätt sammanhang för att få en korrekt slutsumma.
Viket visade sig tydligt den gång jag gav mig in i torghandels myllrande kommers. Det var på den tiden orden kassahantering ännu inte var uppfunnet och plånboken fungerade som det ekonomiska kontoret. Jag sökte anställning hos en torghandlare och fick tjänsten. Med stor iver vägde jag upp potatis, lök, morötter. ärtor, purjolök och palsternackor. Själva uppvägningen med hjälp av de olika uppmärkta vikterna var inga större problem. Värre blev det med växelpengarna. Jag tog betalt och gav åter efter behag. Vissa gånger utan några protester från kunderna medan andra gånger skallade missnöjets röster över torgstånden för att sprida sig vidare till min arbetsgivare. Efter två timmar i branschen hade jag fått sparken.

Eller den gången då jag tackade jag till att bli kassör i bygdegårdsföreningen. Men då grep maken in och tog över kassaböckerna och fortsatt kassörskap. Jag hade dock hunnit med att göra några slutresultat och bad honom göra en kontrollräkning. Innan katastrofen hunnit bli ett faktum hade en ny kassabok inhandlats i stadens butik med kontorsmaterial och balansräkningen korrekt uträknad utan att det kommit till styrelsen kännedom vilka äventyr föreningens siffror varit ute på.

Det är i alla fall inget fel på mitt självförtroende även om det saknas en gnutta självbevarelsedrift...

Nu för tiden är mitt sifferhandikapp inga problem. Kalkylatorn finns ständigt med mig i min smarta telefon om jag behöver göra någon mattematisk uträkning. Jag kan räkna ut momsen i mitt skrivarföretag eftersom maken berättat hur jag ska göra. Han lärde mig momsens regler när vi var begravningsbyråinnehavare och det har inte fallit i glömska. Därmed inte sagt att jag förstår hur det egentligen går till. Jag bara följer instruktionerna.

fredag 25 december 2015

Att vandra i mörkret och en chokladdoppad gris


Juldagen. Den stora julklappsbytardagen. Fel färg, fel form, fel märke. Fel med alltihop och måste således bytas ut till något bättre.
Affärsmännen har laddade varuhyllor, de kan det där med utbytesvaror efter julklappsutdelning.

Vi har aldrig bytt ut några julklappar vi fått. Så ej heller i år. En gåva från barnen som bevis på uppskattning. Underhållningsklappar som passar maken och mig perfekt.

Den gemensamma klappen som jag köpt till maken och mig var en pannlampa. Jag har visserligen en egen men den är endast ett lån från svärsonen som varit rädd att jag ska ramla ner i något öppet avloppsdike då jag hämtar morgontidningen. Eftersom svärsonen förväntar sig att få lånet tillbaka kan jag inte kalla den för mig egen, men än så länge är den det. Nu kan maken och jag mörkervandra tillsammans utan att det ska hända några miserabla olyckor.

Så länge jag bodde hemma i mitt föräldrahem fick jag alltid en marsipangris av min pappa. När jag så gifte mig tog maken över den rollen och förde traditionen vidare till våra barn. Ingen jul utan den obligatoriska grisen. Sedan flera år tillbaka är jag ensam herre på täppan gällande marsipangrisar. Därmed kan maken kosta på mig den mer lyxiga varianten. I år var den doppad i choklad, från trynet till svansen. Innan nyår är den slaktad.

Gårdagen inleddes med julbön och julkrubba i Ringarums kyrka. Barnbarnen på rad i första kyrkbänken. Spänd förväntan innan fåren och hästen gjorde entré. Tidigare års får hade gått i pension och efterträdarna var lite blyga vid första anblicken av kyrkobesökarna. Efter en del lock och pock klev de till slut uppför altargången och ställde sig lydigt bredvid fåraherden. Dotterns ledarhund sadlade om och blev istället en fårhund. Fast förankrad vid Josef för att undvika överraskningsmoment.
Hästen däremot var en garvad häst som varit med tidigare.
Jesusbarnet behöll lugnet fram till de tre vise männens ankomst. Han ansåg dem vara lite för närgångna och knorrade aningen missnöjt. När de gjorde reträtt blev ordningen återställd och gossebarnet såg förnöjsam ut.

Efter kyrkan julmat men ingen Kalle Anka. Det går att både ha och mista. Inte julmaten men dock Kalle Anka. Lagom till Karl Bertil satt maken och jag bekvämt tillbakalutade i vår egen soffa ivrigt tuggande på karameller medan barnbarnen fortsatte julfirandet i sina hemman.

I morse åkte vi tillbaka till Ringarum kyrka på ottan. Ensamma på landsvägen följde vi den enda stjärna som syntes på himlavalvet. Den var placerad i exakt position över kyrkan.
Ledarhunden låg på sin vanliga plats i sakristian medan matte höll julpredikan uppe i predikstolen dagen till ära.
Kantorn spelade psalm 122 och under verserna 4-5 klämde hon i rejält och jag förundrades över hur mycket luft en kyrkorgel egentligen har i sin depå.
Ett mäktigt postludium då kören framförde Adams julsång.

En fin gårdag och en fin början på denna juldag. Vi går mot ljusare tider och mörkret håller sakta men säkert på att dra sig undan.Jag kan inte annat än vara glad och förhoppningsfull inför kommande dagar.





onsdag 23 december 2015

Bullerbyn och sur julgröt



God jul och Gott nytt år! Högen av julkort har växt till sig under veckan. Jag gillar skarpt att få julkort. Men jag gillar även att skicka julkort. Jag gör dem själv med hjälp av min kamera och börjar redan under den tidiga hösten att fundera hur årets julkort ska ta form. Det händer att slumpen får avgöra, utan att jag behöver göra några arrangemang.

När barnen var små fick de snällt ställa upp sig i olika poser för att dagarna innan jul hamna i vår släkt och våra vänners brevlådor. Med när delar av barnaskaran kom i övre tonåren och sedermera flyttade hemifrån fick jag hitta på något annat utan barnens inblandning. Kanske i tacksamhet av mottagaren för det är sällan någon annan än barnens upphov som älskar att se sina barn på kort. Även om de är påklädda i tomteluvor.

Julen är en högtid då vi ska umgås, mysa och tindra ikapp med Betlehems ledstjärna. Men det är även en helg fylld av konflikter för många. Att vara snäll ett helt år för att behaga varandra, men speciellt tomten, ligger utanför mänsklighetens gränser och förmåga. När så julen närmar sig brister alla fördämningar när den krassa vetskapen om att tiden för att dela bord och äta av skinkan och julgröten med någon där relationen är frostig och ansträng snart är inne.

Vi pratade om det där maken och jag under förmiddagen. Att julen både är glädjens och konfliktens tid. Det egentliga budskapet som julen förkunnar många gånger faller i mänsklig glömska. När mina svärföräldrar levde och vi firade jul tillsammans med dem brukade svärfar alltid läsa julevangeliet när julafton led mor sitt slut. Det är valfritt att tro eller inte tro på budskapet men för min del blev det alltid en fin avslutning där det materiella för en stund fick en undanskymd roll.
Det blev några minuter av eftertanke som inte för den skull behövde mynna ut i några religiösa funderingar.

I morgon är det julafton. Vi inleder dagen med att samla ihop oss allihopa och åka till kyrkan på julbön. Levande julkrubba med levande djur och Jesusbarnet kommer att vara ett gossebarn som vår dotter för några veckor sedan döpte och som hans föräldrar lånar ut till detta hedervärda uppdrag.

Jag är så innerligt tacksam över att få fira jul bland de som verkligen vill fira jul tillsammans med mig. Inga krav ställs och jag får vara precis den jag är. Där inga konflikter finns med som en skavande längtan att dagen ska vara överstökad. Även om vi inte bor i idyllen Bullerbyn så har mina jular alltid varit trivsamma och jag hoppas på att de kommande jularna så ska få vara. Vad framtiden har att erbjuda vet vi så lite om nu när hela världen skakar under våra fötter. Katastrofer kan även ske i den närmaste kretsen. Nästa jul kan se annorlunda ut än den vi står inför idag.

God och en fridsam jul önskar jag alla, både till er som följer mina tankar och funderingar och till er som inte läser en enda rad av det jag skriver.

För alla de människor som inte har något hem, som befinner sig på flykt och som inte känner sig önskvärda i vårt land skänker jag en tanke och önskan om att när vi kliver in i ett nytt år ska situationen för dessa bli annorlunda.

tisdag 22 december 2015

En påhittig hund och en stillsam mangel



Gängkrig i Norrköping där skjutvapen använts. Mord i grannkommunen. Katt död i rökfylld villa. Man misstänkt för mord på öppen gata. Nästa års julkalender är redan på gång.
Hemlösa, flyktingar, asylsökande. Krig och katastrofer.
Samt en liten, liten notis; Bröt sig in i larmad villa, tjuven försvann med alla smycken.
Villainbrott som rubbar julens glädje. Någon som varit inne och rotat bland det mest personliga. En liten notis men en stor sak för de drabbade. Det går inte att känna sig trygg ens i sitt eget hem.

Den stora frågan kvarstår dock. BLIR det någon snö till julafton??

Julklapparna ligger i en papperskasse och väntar på att bli inslagna. Vi har gjort en drastisk indragning gällande våra julklappsinköp. I år får endast småttingarna paket med julklappspapper.
Och min mamma. Hon får förvisso inget paket utan istället en upplevelse. Precis som alla andra år.
Det uppskattar hon mest. När vi samlar ihop oss och tar med henne på en tur ut till någonstans. Det blir ett rejält ståhej med småbarn och hundar men mamma trivs. Är inte så noga vad vi hittar på till henne. Det kan vara en guidad tur i något slott, picknick i en park eller en båtutflykt. Som den vi gjorde med henne till Harstena. Aldrig hade hon för sitt liv trott att hon skulle komma till Harstena, platsen som nämns i radions väderleksrapport och ligger under epitetet sjörapporten.
Eller Visingsö, Trollkärringskogen, Julita gård och en matvandring i den Östgötska naturen.
I år blir det Naturum Tåkern. Det är i alla fall det vi hoppas på ska vara genomförbart möjligt.

Maken och jag har enats om att vi tillhör den julklappslösa skaran. Ändå har jag farit sta och gjort ett hemligt inköp. Ett bruksföremål som är till gagn och nytta för oss båda. Som vi helt enkelt måste ha och som vi talat länge om att köpa. Mer tänker jag inte orda om saken utan vi får se vad det är i paketet när det är dags för julklappsutdelning. Det blir extra spännande för maken eftersom han inte minns vad vi talat om att vi måste ha.

En gång för många år sedan fick jag själv välja ut julklappen. Det stod mellan två val, förkunnade maken. En hundvalp eller en elektrisk mangel. Jag valde hunden. När hon ställde till med ofog muttrade maken lagom tyst att jag borde ha antagit erbjudandet om den där mangeln. När hunden smet över till vår granne och slafsade i sig 5 liter buljong som farmorn i huset ställt ut på trappan för avsvalning för att välja ut ett exempel bland alla andra exempel. Då hade det varit bra att haft en mangel att avreagera sig på.

Vi har varken en elektrisk mangel eller någon hund. Tvätten blir stuken med hjälp av ett ångstrykjärn och hundar brukar vi ta hand om när deras ägare ber om hundvakt. Därmed sagt att vi klarar oss utmärkt bra precis som läget är.

Julmaten är inhandlad. Eftersom det är tisdag idag är det pensionärernas dag hos vår lokala matvaruaffär. Pensionärsmaffian invaderar butiken för att ta del av tisdagsrabatterna som enkom gäller de som är fyllda pensionär. Jag träffade på småtvillingarna och deras storasyster i affären. De var där och handlade med sin farmor som kommit resande ända från Hjo. Det doftade pepparkaka av flickorna och de meddelade glatt att de baka ett pepparkakshus.
Farmor och mormor gav varandra en kram, jag pussade flickornas ljusa hjässor, vi vinkade hej då till varandra mellan pensionärerna och lovade att vi ses snart igen. På julafton ses vi. Fram till dess är det farmors dagar tillsammans med barnen. Det är henne väl unt för de träffas inte så ofta.





måndag 21 december 2015

Brutna revben och bortskurna hälar



Idag klädde sig maken efter almanackan. Långkalsonger under jobbarbyxorna, fodrad vinterjacka och mössa. Lagom till förmiddagsfikat kom han in för att svida om till något mer lätt och luftigt. Han var svettig om benen, påstod han. Tror jag det. Vem skulle inte bli svettig om benen av att stå och gräva med en spade i avloppsdiket iförd vinterskrud när det är vårvärme i luften.

Småfåglarna är smått förvirrade och börjar låta som de låter då det är dags att bygga bo. Jag räds att de ska hitta på att lägga ägg i holkarna. Gör de det går vi väl miste om vårfåglarna när det så är dags.
Eller de kan må hända lägga två omgångar med ägg, vad vet jag om naturens gåtfulla inrättning.

Så mycket vet jag dock att snart är det julafton. Påpassligt nog står det ett fat med tjocka revbensspjäll, juligt kryddade, och bereder sig i ugnen. Om det är vår ute så är det jul inne.
Varje gång jag tillagar revbensspjäll förs jag bakåt i tiden i tanken. På den tid då min mamma stekte grisens tjocka revben.
Jag föddes med  en fantasifull ådra vilket visade sig när jag kommit upp några år i ålder. Av en anledningen blev jag viss och säker om att det var telefoninstallatörens revben som mamma på något obegripligt sätt fått tag på och nu ämnade bjuda sin familj att hugga in av. På själva julafton till råga på allt.
Telefoninstallatören hade brutit ett par revben, beklagade han sig högt och ljudligt då han satt på knä i vår hall och skruvade fast den svarta nyinskaffade bakelittelefonen i väggen.
Jag tog fasta på hans ord och vägrade under vilda protester att glufsa i mig några revben som någon krake brutit och upplåtit till matlagningens ädla konst.

Barn kan omvandla vuxnas ord till egna teorier. Som den gången vi var på Madeira med våra barn. Det var helt omöjligt att få på dottern skorna när vi skulle gå ut och utforska den obekanta och blomstrande vackra ö. Varpå jag ropade på maken att komma med en kökskniv. Att jag ämnade använda kniven som skohorn och att kniven var ett sammanhörande bestick till gaffeln och inte en köttkniv, glömde jag i förbifarten att upplysa dottern om.
Hon tog för givet att jag som i sagans Askungen tänkte karva av henne hälarna för att på så sätt få en passande skostorlek. Hon förde en kamp om att få behålla sina fötter i ofördärvat skick och att försöka tala flickan till rätta blev lönlöst. Huruvida hon blev skobeklädd eller ej har jag numera glömt bort.

I morgon ska jag få äran att ta hand om stortvillingarna under tiden familjens vuxna slår in julklappar och inhandlar diverse julmatsvaror. Kan tänkas att vi då tar och bakar en mjuk pepparkaka. Barnen är bra hantlangare i köket. Speciellt när det gäller att slicka ur slatten av kaksmet som blir kvar i bunken.

söndag 20 december 2015

Bruksmentalitet och Ön fylld av ljus


Innan vi flyttade till Skärblacka var för mig Bergslagsvägen endast en genomfartsled som tog mig till och ifrån begravningsförrättningar.
Det ödsliga torget på höger sida och pappersbruket på den vänstra om jag kom från Norrköping.
Ingen plats jag någonsin vill bo på, var då mina tankar.
När maken föreslog att vi skulle åka och titta på ett hus cirka en kilometer från bruksorten protesterade jag vilt. Skulle det flyttas dit så fick han flytta mol allena utan någon som helst inblandning av mig.

Meningen var att vi endast skulle införskaffa oss en sommarstuga. En plats där vi kunde dra oss undan på och vara lite mer i enskildhet. Inte bo permanent, lovade maken och jag följde således med på husvisningen.
Till sommaren är det tio år sedan. Nio år som bofasta Skärblackabor.
En bekant till oss sa att jag aldrig skulle säga att vi bor i Skärblacka utan istället säga Kullerstad. Om jag inte ville ha spydiga kommentarer och näsrynkningar till svar, vill säga.
Det är ingen status att bo i Blacka. Lukten från bruket och antagandet att det är som det alltid varit och är i vilken annan bruksort som helst.  Rådande bruksmentalitet där var och en bli infösta i sina fack. Som det var förr i tiden. Jag vet för jag är själv uppvuxen i ett liten bruksort där det rådde hård hierarki.  Där tjänstemännen inte beblandade sig med arbetarna vilket präglade ungarna. Min pappa var inte ens anställd på järnverket utan var en skogsarbetare så jag och mina föräldrar dinglade någonstans mitt emellan. Numera är nog bruksmentaliteten i stort sett borta. Människor flyttar in och flyttar ut och alla jobbar inte på bruket.
De små orterna är dessvärre oftast på den överblivna lågstatuskartan. Inte minst hos kommunerna som håller i styret och som borde ha sina småorter under sina vingars beskydd.

Men oftast finns det starka krafter som lägger ner sin själ i orternas väl och ve. Även i vårt Skärblacka. Företagarföreningen gör ett enormt arbete. Vårt torg eller Centrumplan som det kallas har länge varit ett sorgligt kapitel som Norrköpings kommun varken ödslat tid eller pengar på. Nådastöten för torget blev då Coop spikade igen den självöppnade dörren och tog alla kundvagnar med sig ner i graven.
Från att ha varit ett ödsligt torg dit en och annan endast sökte sig för att inhandla en blomma i blomsteraffären, medikamenter på apoteket, ta ut pengar i bankomaten eller jobba sig svettiga i gymmet har nu torget plötsligt blivit levande igen.
En restaurang finns att tillgå med trevlig utomhusservering där gästerna sommartid kan sitta och se ut över blomlådor som vår blomsterhandlare sköter om. Nu har även en ny mataffär öppnat och i mars flyttar vårt bibliotek in i nyrenoverade lokaler. Det kommer att bli vårt eget kulturhus.

I går kväll var maken och jag ut till Ön. Där det också förekommer kulturaktiviteter med Ö-rådet, Företagarföreningen och ideella arbetare som kraftkällor.
600 marschaller var tända över hela Öns promenadstråk och konstnärinnan Petra Rahm presenterade sitt verk En guide till Skärblacka.
Det var magiskt att vandra i totalt mörker ledd av marschallernas fladdrande sken.
Pappersbruket tornade upp sig medan fabrikens belysning speglade sig i Motala ströms blanka vatten. Bruket som bygger på att Skärblacka finns till.

Jag kan med stolthet säga att jag bor i Skärblacka. Bruksorten där allt finns att tillgå. Jag är även glad att våra barnbarn har förmånen att få växa upp här. Lite utanför Norrköping där klimatet är mycket hårdare.


lördag 19 december 2015

Den glada suggan och ett dammigt pepparkakshus


Granen är inställd och pyntad. Doften sprider sig till varje vrå precis som det sig bör. För den som har en konstgjord gran finns det ett spray att köpa har jag läst. En liten puff på grenarna och genast förs tankarna till en äkta julgran. Annars kanske det går lika bra att köpa Wunder Baum doftgranar på bensinmacken och låta dessa samsas med kulorna av tunt glas.

Vår gamla halmgris har även den fått flyttat in i vår julstuga. Med åren har den blivit lite sned och vind men är dock fortfarande still going strong. Klämmer jag den över ryggen känns spänstigheten tydligt och klart.

Huruvida det är med suggan som är på rymmen i Sölvesborg har jag inget att förtälja. Må hända har hon hittat en flock med vildsvin och blivit adopterad. Det kan bli riktigt spännande kultingar om det vill sig väl.
Eljest har någon förbarmat sig över suggan och omvandlat henne till skinka, sylta, korv och lagt in klövarna i gelé tillsammans med kryddpeppar och lagerblad.
Det finns inga garantier att bara för att suggan rymt slipper hon bli uppäten i dessa tider då julmaten hägrar.
Kommissarie Olsson på Blekingepolisen lovar dock allmänheten att de inte behöver vidtaga några som helst försiktighetsåtgärder om suggan skulle dyka upp. Enligt honom är hon harmlös sina 110 kilo till trots.

Det som fattas oss en aning är skaran av barn och då tänker jag i första hand inte på några barnbarn. Ty dessa fattas oss inte på något vis. Jag tänker närmast på våra egna barn och när de var små.
Nu har de egna familjer och donar inför julen i sina hem tillsammans med sina barn. Det är så livet ser ut och inget att göra något åt. Men både maken och jag saknar tiden då vi tog in två julgranar. Den ena ställde vi i vardagsrummet och den andra uppe på hallen där barnen hade sina rum. Det pyntades och donades. Bakades pepparkakshus. Roligt ett tag sedan tröttnade barnen på barns vis och vi fick färdigställa byggnaden på egen hand.
Det var så innerligt roligt när barnen var små. Alltid roligt oavsett om det var vardag eller helg med juliga inslag. Den stora nostalgin sköljer över mig.

När julens yra var över och allt skulle plockas bort skickade jag med pepparkakshuset till skolan. Kristyr, pudersocker, damm och små rester av bomull åts upp och det blev fröken som fick ta fram sopkvasten och ta hand om smulorna.

Nu klär vi vår gran utan att behöva förmana någon att handskas varsamt med julgranskulorna. Julafton delar vi tillsammans med våra barn  och barnbarn. Vi gläds åt den nya generationen som en dag har egna barn och egna hem dit de bjuder sina föräldrar för att fira julafton. Troligtvis utan att vi får vara med och uppleva deras jular. Troligtvis är det så. Det muntrar precis inte upp sinnet att fundera över. Därför lever jag här och nu och längtar till årets julafton.
Det är då en evig tur att det finns stortvillingar och deras lillebror samt småtvillingar och deras storasyster. Vad vore julen utan dem?!

fredag 18 december 2015

Ett nytt liv och grannens fula julgran


Efter en natt i vaket tillstånd känner jag mig nu på seneftermiddagen som en urvriden disktrasa. Ibland händer det att jag vaknar mitt i natten och känner mig precis klarvaken. Ligger i mörkret och stirrar rakt ut utan att för den skulle se något annat än projektorklockans röda siffror lysa på den vita garderobsdörren
Nu för tiden har det egentligen ingen större betydelse om jag sover en hel natt eller inte eftersom jag inte känner mig nödd och tvungen att hålla mig alert på arbetstid. Det är bara så irriterande att inte kunna somna om.

Under nattens timmar flög tankarna fram och tillbaka. Jag bearbetade små händelser med det som är mer viktigt och stort. En av de tankar som kändes stora var frågan om hur barn med psykiskt sjuka föräldrar lever och mår. Efter frukost blev jag tvungen att konsultera min bloggkollega som genom sitt arbete har god insyn i detta viktiga ämne. Går bara att konstatera att många barn och unga lever en skakig tillvaro. Det blir så påtagligt starkt i dessa tider då julen står för dörren. Då barnen ska vara glada och förväntansfulla tillsammans med sina föräldrar. Ingen unge ska behöva må dåligt och absolut inte när det är jul. Verkligheten är tyvärr en helt annan för många.

Jag har dock haft ett trevligt telefonsamtal med en kvinna som haft sviktande hälsa men tack vare en givmild donator har hon fått sitt liv tillbaka. Det var en spännande berättelse jag fick mig tilldelad. Telefonen som ringde mitt i natten. Utan betänkligheter begav sig kvinnan till sjukhuset och efter nästan en månad på sjukhuset är hon hemma igen med nya starka lungor. Det är nästan att jag inte kan tro att det är sant. Att det är genomförbart möjligt.

Jag lyssnade i somras på en radiointervju där en kvinna berättade om sina upplevelser gällande organdonation. Hennes man var hjärndöd och läkarna ställde frågan om de fick ta organ från hennes man. Utan att tveka sa hon ja men hade ändå ett enda förbehåll. De fick inte ta hans hjärta. När de båda träffades som mycket unga och kärleken spirade som starkast sa ynglingen till sin käraste att han gav henne sitt hjärta. Av den anledningen hade hon ytterst svårt att släppa iväg det hjärta som de delat på under så många år till någon annans kropp. Och så fick det bli. Deras gemensamma hjärta fick följa samma kropp där det alltid suttit och bankat av kärlek men som inte längre var annat än en avlagd kroppskostym.

Nu ska jag ta min egen trötta kropp och grusiga ögon och vi ska masa oss ut ur skrivarstugan och in till boningsstugan där min egen hjärtevän rumsterar om. Kanske tänker han bjuda mig på en kopp kaffe. Eller så blir de till att bereda lite föda åt oss.
Vi skulle klä vår julgran idag men har ändrat på de planerna. Grannen klädde sin gran igår men idag har de visst klätt av granen och kastat ut den. Det är ingen riktig ordning på folk. Anledningen till den snabba för granens del inomhusvistelsen i vardagsrummet var att frun i huset ansåg granen som alltför mager. Och jag är benägen att hålla med henne. Den var rent ut sagt anskrämligt ful och tanig.
Till skillnad mot vår gran. Den är tät, fin och full av ohyra. Precis så som en äkta julgran ska vara.
I morgon ska vi tillsammans klä vår fina gran med röda, vita och blå glaskulor.
Det blir festligt värre.


torsdag 17 december 2015

Naturligt neutral och hästar med kostym


När jag sist var tvungen att skaffa mig ett nytt pass skulle jag lämna ifrån mig mina fingeravtryck. Båda pekfingrarna trycktes mot en glasskiva och med ens blev jag inlagd i något sorts register. Jag finns med i rullarna och får därmed hålla mig inom lagens gränser för nu kan jag bli igenkänd bara genom att sätta pekfingret på ett obehörigt ställe.

Men jag är i alla fall utrustad med ett eget pass. Hade jag levt på den tid då det begav sig så hade jag fått samsas i min makes pass och kunde således inte bege mig ut på egna äventyr utanför Svea Rikes gränser. Maken däremot hade sin fulla rätt och frihet att åka vart han ville när helst det behagade honom.

Eftersom jag skulle införskaffa ett nytt pass var jag därmed nödd och tvungen att bli fotograferad.
Vilket inte tillhör det lättaste momentet. Fingeravtrycken var en enkel sak i det stora sammanhanget.
Damen med polisens emblem fastsydd på tröjan beordrade mig att se neutral ut. Vilket är oerhört svårt.
Jag stirrade rakt in i kameran och såg omåttligt sur ut. Bilden blev anskrämlig varpå jag samlade ihop anletet i ett tappert försök till en neutral pose och upprepade proceduren. Resultatet gav ingen nämnvärt resultat i positiv anda så jag gav helt enkelt upp. Det fick bli som det blev och det blev inte bra. Men jag har blivit utsläppt och insläppt över gränser ändå. Det finns ju fingeravtryck att tillgå i värsta fall.

I min ägo har jag min farfars Carde D´ Identité. Utfärdat år 1938 med giltighetstid fram till år 1941.
Kungliga Postverkets frimärke är påklistrat.  Två stycken á 25 öre stycket. Postanstalten i Finnmossen har klämt dit sina svarta stämplar, därmed hade farfar giltigt bevis på att han var han.

Inte heller behövde farfar anstränga sig att se neutral ut. Han letade helt sonika fram ett fotografi ur familjealbumet. Det han fastade för var då han uppsträckt och fin i kostym, vit skjorta och slips stod i hästhagen och klappade om sina arbetshästar. Det stora frågan jag ställer mig är varför han i hela fridens namn inte var klädd som den jordbruksarbetare han var då han klev in i hästhagen.
Men både Kungliga Postverket och postanstalten i Finnmossen ansåg tydligen att fotografiet var väl lämpat för Carde D´Identité och så fick det bli.

Allt var mycket enklare förr. Då fick var och en se helt naturlig och inte enbart neutral ut på viktiga id-handlingar.

onsdag 16 december 2015

Kompostpåsar och tegelbröllop


Det märks att vi är ålderstigna. För trettiosju år sedan idag lovade vi inför prästen att efter bästa förmåga älska och ta hand om varandra. Då hade vi rejält med mörkt hår på våra skallar, men framför allt hade vi hela tänder.
Vår bröllopsdag har vi firat i vår tandläkares klinikmottagning. Maken ville inte vara sämre än mig så han såg till att bryta av en tand han också. Dessvärre en framtand som jag hittade på vardagsrumsmattan. Efter en del funderande beslutade jag mig för att kasta den i kompostpåsen. Vart resterna av min tand tog vägen vet jag inte men jag gissar på att den hamnade i min magsäck.

Som den godhjärtade och omtänksamma maka jag är delade jag med mig av tandläkartiden, som således inföll på självaste bröllopsdagen.
Medan bedövningen verkade berättade jag för vår tandläkare att jag kastat bort makens avbitna tand varpå hon med en sträng blick frågade om det möjligtvis var en jacketkrona. Om så var fallet låg jag mycket pyrt till, sa tandläkaren. Nu var så inte fallet så jag slapp att åka hem och rota runt bland kompostpåsarna. Som dessutom inte tillhör oss utan dottern och hennes familj eftersom det var där tandkatastrofen inträffade.
När jag var färdigbehandlad gick jag med sned mun ut i väntrummet och meddelade maken att tandläkarstolen var uppvärmd och ledig för hans räkning.

Ska det brytas av en tand ska det göras med förstånd. Glad i hågen kunde jag lämna kliniken med en hel och fin tand medan maken måste masa sig tillbaka dit i morgon. Olika falla ödets lotter.

Det går att konstatera att vi kamperat ihop under många år. Delat på vedermödor, glädje, sorg och tandläkartider. Vi har även varit mer än ett äkta par, ty vi har också varit arbetskamrater. Vilket många i vår omgivning förfasat sig över. Att vara gifta med varandra är helt okej, men inte att arbeta ihop. Det har ansetts som påfrestande, slitsamt och helt otänkbart. För oss har det dock fungerat ypperligt.

Berg- och dalbanan har vi provat på och svängarna har stundom varit mycket tvära och besvärliga. Stormar har blåst upp men vi har lyckts med att få de hårda vindarna att bedarra. Åskmolnen är det jag som skapar men blixtarna är vi båda skapare till även om jag i sanningens namn måste erkänna att makens blixtar inte innehåller så mycket elektricitet som mina.
Att leva tillsammans är mycket spännande på flera plan än ett. Vi är glada och tacksamma över att varje morgon vakna bredvid varandra och få möta en ny dag tillsammans.

Nu vankas det smörgåstårta. Inte av den anledningen att vi firar bröllopsdag utan för att småtvillingarna och deras storasyster har en pappa som fyller år just idag. På vår bröllopsdag. Tegelbröllop heter det visst. Låter kanske inte så värst romantiskt men väldigt robust på något vis.



tisdag 15 december 2015

Dörren till evigheten och nerver i hakan


Spring i korridorerna. Höger, sen vänster, rakt fram och höger igen. Dörrar som öppnas och dörrar som stängs. Trängsel och varma kroppar under täta jackor. Kaffedoft och inplastade mackor i kyldisk.

På dagis väntade stortvillingarna och deras pappa medan lillebror väntade i bilen med mamman. Bilbekymmer. Nya bilen var inte leveransklar, tyvärr, men i morgon, då är allt klart. Gamla bilen nytvättad, urplockad på diverse persedlar, samt tvillingarnas bilbarnstolar. Varpå jag som har våra bilbarnstolar ständigt fastmonterade i baksätet i min bil fick göra utryckning.
Flickan somnade omgående medan pojken tutade på alla mötande bilar genom en tom toalettpappersrulle. Jag ackompanjerade med bilens signalhorn. Det blev en mycket trevlig hemfärd.

Vi pratade om min pappa idag, mamma och jag. För fyra år sedan idag slutade han sin jordevandring. Lika starkt som han levat lika starkt kämpade han emot. Ställde sig med ryggen hårt tryckt mot dörren till evigheten till dess att han inte längre orkade utan lät den glida upp för att stängas framför oss som inte ännu har tillträde dit.

Pappa var min sparringpartner. Vi hoppade hopprep på köksgolvet. Skuggboxades och tränade på slipping.
Mamma slog på kastrullocket med en träslev. Matchen kunde börja. Ingemar Johansson mot Floyd Patterson. Båda vältränade, dock verkade Patterson aningen tanig mot den store Ingemar.
En uppercut, vänster jabb och en rak höger. Ingemar Johansson var golvad. Mamma slog vilt mot kastrullocket och min mormor som satt i publiken skrattade rått och hjärtligt. Om hon inte varit en ytterst sträng nykterist skulle hon ha korkat upp en öl och firat segerns sötma.

Efteråt satte pappa upp mig i sitt knä. Gned hakan och förklarade att vi människor är utrustade med ett slags nerver i hakan. Blir dessa nerver utsatt för ett slag, nödvändigtvis inget hårt slag, så ger nerverna en signal till hjärnan och då kan det hända att vi ramlar bakåt.
Mormor skrattade och gnäggade. Mamma slängde in kastrullocket i grytskåpet och förklarade att hädanefter var boxningsringen stängd för all framtid.
"Nerver i hakan", sa mormor och skakade på huvudet. Pappa tittade på henne med en mörk blick

Jag tänker ofta på min pappa. Mamma tänker på honom varje dag och varje stund. Saknaden har för henne blivit till en längtan.
Den dag då pappa och mamma är förenade i den svarta mullen på Kullerstad Skogskyrkogård kommer mitt liv att vackla en aning. För hennes längtan är inte min längtan. Jag känner endast en stor saknad. Det är det som är skillnaden.


måndag 14 december 2015

Lovikkavantar och ett barskrapat kontokort


Ännu en dag med vintrigt inslag. Trots bristen på snö. Ovanan att möta kylan gör att jag känner mig frusen. Därför välkomnar jag mitt arbete som medför att jag kan sitta inne i värmen och skriva ihop en och annan artikel.

Läste under gårdagen för mitt stora nöjes skull i mina gamla dagböcker. Det visade sig att just denna dag för fem år sedan var kall och snörik. Dottern kom på besök och vi klädde oss i varma kläder och tog en sparktur på den isbelagda Glan. Misstänker att vi därefter gick in i köket och kokade oss varm choklad. Jag har dock inget minne av att vi gjorde det men det skulle förvåna mig storligen om inte så var fallet. Det hör ihop, varm choklad efter vintriga utomhusaktiviteter.

Nu verkar det som om vi får allt fler snöfattiga vintrar. Kan bero på klimatet som ändrats. Aldrig att det fattades snö när jag var barn. Bobåkande i backen vid vattentornet och störtlopp på skidor i herrgårdsbacken. Lovikkavantar på händerna och apelsin i ryggsäcken. Apelsinsaften kletade och fingrarna blev lurviga av vantarnas stickade garn.

Blir det någon snö har jag bedyrat stortvillingpojken att vi ska skaffa oss skidor, han och jag. I egenskap av en före detta skidåkande farmor tänker jag att jag kanske har något att tillföra gossebarnet. Men det hela bygger på att han antar utmaningen och är med på noterna. Det är jag inte helt viss och säker om. Ska i alla fall göra ett försök. Om det blir snö.

I kväll har jag lovat den större av döttrarna att hämta henne vid jobbet. Att åka färdtjänst hem från sitt arbete kan medföra vissa förseningar gällande hemkomst. Ibland rör det sig om timmar, både i väntan på bilens ankomst och sedan en färdväg som sällan är spikrak utan slingrar sig genom Söderköping och Norrköping med omnejd där stoppen av på -och avstigande resenärer är många. Det är inte roligt att komma hem lagom till läggdags så utav den anledningen och helt utan att känna någon uppoffring åker jag och hämtar hem mitt stora barn. Då får vi en stunds tid för samspråk om stort och smått.

När vi ska ut och köra bil i vinterföre gäller det att hålla koll på restriktioner och lagar. Annars kan det stå oss dyrt. Vi kan få betala höga böter, eller värre ändå, med våra liv. Tyvärr är det nog pengarna vi gruvar oss över att förlora, ty vi anser oss allt för ofta som odödliga.
Det jag närmast tänker på och som jag själv anser som högst besvärligt är att skrapa is från framrutan, bakrutan och sidorutorna. Att köra omkring med endast en liten tittglugg anses enligt lag vara vårdslöshet i trafik. Läste om en man som saknade isskrapa och nyttjade istället sitt kontokort för att skrapa upp en minimal fläck som han kunde kika igenom.
14 000 kronor fattigare blev det för den korthanteringen.
Själv äger jag en mycket förnämlig isskrapa som även är försedd med en borste. Den har jag stulit från vår son i ett av honom obevakat ögonblick. Det gäller att hålla sig framme som bilförare.
Och borsta bort snön från taket, annars kan det kosta 1 500 kronor extra.

Det är inte för inte att jag längtar till våren.

söndag 13 december 2015

Saffranstorp och en julsaga


Isblommor på fönstret till snickarboden i morse. Än finns det hopp om en äkta genuint vädermässig julstämning. Snö som gnistrar och röda domherrar vid fågelbordet. Som på ett julkort i gammal stil.

När julgranen åker ut bör snön försvinna, enligt min åsikt. Då är allt överstökat och lite av julmaten rundare om livet ser vi framåt mot våren. Men först inträder semlornas tid. Inte utan att jag längtar efter bullen fylld med mandelmassa och tjockvispad grädde.
En sak i taget, Carina, en sak i taget.

Det bakas kakor och rullas köttbullar. Det är högtryck nu har jag sett på sociala medier. Ingen hejd på hushållsgöromålen om vi ska tro på varandra.
I vår frys ligger endast en enda påse lussekatter kvar. I min präktighet bakade jag 225 katter med äkta saffran i degen. Av dessa finns sålunda en enda påse kvar. Ska räcka till jul är det tänkt.

I Skånska Staffanstorp odlas det saffran. Staffanstorp har blivit ett Saffranstorp. Ett hobbyprojekt som blivit en riksangelägenhet. Världens dyraste krydda där ett kilo kan kosta upp till 40 000 kronor. Det gäller att se upp med saffranstjuvar så inte odlaren mister sin guldgruva så här i juletid.
Vår yngsta dotter bor i byn där det odlas krokus så hon har nära till kryddan även om jag med all största säkerhet kan gå i god för att hon införskaffar sin saffran på hederligt vis. Färdigpackat i små påsar som köpes i kassan i affären. 

Intresset bland allmänheten är stor hur gemene man tänker fira julens högtid. Det är en viktig fråga.
Det är då vi ska umgås och mysa runt granen. Dela med oss av skinkbitar, sillsallad och julklappar. Julmusten skummar i glasen och barnen sneglar på julklappspaketen. Glädjen står högt i tak när alla är samlade bakom de upplysta fönstren.

I morse läste jag min bloggkollega Kjells julsaga. En klump växte sig hård och massiv i magen. Det var en saga med verklighetsbakgrund för många. För i sagan var julmusten utbytt mot starkare drycker. Förväntningar som grusas, år efter år. Julefrid bytts ut mot ofrid och jag minns annat liv och en annan tid.
Skänker en tacksamhetens tanke till mina föräldrar där pappa och mamma på julafton drack en enda starkvinsglögg upphälld i var sin äggkopp. Mamma fnittrade och slog sin äggkopp mot pappas.
Därefter placerades flaskan i skafferiet och kom åter fram när det blev nya julaftnar. Efter år och tid blev glöggen allt mer lagrad och fin.

I år ställer maken och jag in vår julgran för den 37:e gången tillsammans. Vi har alltid druckit oss genom våra jular på endast julmust utan att för den skull sätta någon präktighetsstämpel i pannan. Var och en gör som de själva vill. Enda synpunkten jag har är att alla barn har en rättighet att få fira en vit och fin jul. Inte fira jul som pojken i Kjells julsaga och som så många andra pojkar och flickor utanför sagornas värld får göra.

En julsaga ?


lördag 12 december 2015

Ett försvunnet barn och en hemlig gest


När jag hissade upp rullgardinen i morse var gräsmattorna frostnupna. Utetermometern visade ett par minusgrader. Nu är det vårkänsla i luften. Plusgrader och strålande sol. Ingen julstämning direkt även om omgivningen pålyser att snart är det jul.

Förra året var jag vid den här tiden på ett loppis i grannkommunen. Där var bestörtningen stor ty Jesusbarnen var på rymmen. Personalen ropade och letade men ingen nyfödd konung fanns att finna. Krubban var tom, endast den nyförlösta Maria och hennes make fanns på plats.
Ungar är väl som ungar är mest, tänkte jag. Han har stuckit iväg för att kolla in något mer spännande än rökelser och myrra.
Huruvida barnet kom till rätta eller ej har jag ingen upplysning att tillföra. Vårt Jesusbarn finns dock på plats, honom håller vi ordning på.

Jag har hämtat mig efter Nobelfesten. Damernas kreationer är undanhängda i garderoberna. Säkert och tryggt omsluten av en extra transportabel tyggarderob med malkulor i botten. Där får de hänga till nästa extraordinära festtillfälle infaller.

Blommorna på honnörsbordet imponerade mer på mig än obekväma och smått krångliga att bära klänningar. Där vissa var uppsydda så kungligt putande magar fick plats.
Även en del tanter som medverkade på festen och där grossessernas tid är förbi borde ha gått till samma skräddare som prinsessorna för att på så sätt dölja bukfettet en aning.

Floristen hade satsat på nejlikor. Ett djärvt drag. Nejlikor för tankarna till begravning.
"Inga nejlikor på kistan, de påminner om begravning" fick jag ofta höra när jag var verksam som begravningsentreprenör.
"Nej inga nejlikor". Jag nickade och höll med. Även om det var precis det som det var. Begravning.
De anhöriga fick precis så som de önskade. Inga nejlikor, men rosor gick bra. Eller liljor.
Hade floristen otur slog liljorna inte ut till begravningsdagen. Knepen var många och oftast fruktlösa. Liljor lever precis som de vill och tar inte hänsyn ens om det gäller en begravning. Då hjälper varken hett vatten, kupévärmare eller hårfön. Vill liljan hålla knoppen i ett stadigt grepp så gör liljan det.

Igår kväll hade prinsessan Madeleine och hennes make Chris bytt ut Nobelstassen till lite mer bekvämare kläder. Berättade om sitt vanliga liv i sin vanliga lägenhet i det vanliga London. Sittande i Skavlan fåtöljer fick vi tittare en bättre inblick i hur en prinsessa och en Herr får sina dagar att gå ihop. Chris höll dock inte ordning på sin frisyr och hans fru var därmed nödd och tvungen att rycka in. Med en liten förtrolig gest påvisade hon Chris om att han skulle stryka tillbaka luggen. Han fattade direkt kommandot och ordningen blev återställd. Alla kunde andas ut och idag är den hemliga gesten en löpsedel. För hemlig var sessans vink mot sin make trots att den kablades ut i teverutan.

Nu är det julbordens tid. För vår del är det slut med att bli bjuden av företag och bjuda personal på julens läckerheter. Nu griljerar vi skinkan hemmavid och doppar vört i spadet. Inte heller föräras vi från höger till vänster av maffiga juldekorationer. Vi är inte längre några företagare som behöver uppmuntras för fortsatt gott samarbete.
Men barnvakt får vi vara hur mycket vi vill och hur mycket det önskas. Småtvillingarna och deras storasyster behöver sin mormor och morfar ikväll då föräldrarna ska på julfest på deras pappas jobb.
Vi kommer att ha myskväll. Det tillhör barnvaktandet. Myskväll och tecknad film. Frost eller Aristocats, det får vi reda på när vi anländer. Kan hända att det kommer att handla om dinosaurier också. Det är alltid lika spännande, varje gång.



fredag 11 december 2015

Starkt innanför Luciasärken och att lägga beslag på traditioner


Pepparkaksgubbar, tomtar, tärnor och en och annan Lucia. Fika runt barnmöblerna. Sittande med knäna under hakan åt vi pepparkakor och lussekatter.
Årets Luciafirande på dagis är avklarat. Stämningsfullt och fint, som sig bör.
Med myndig stämma beordrade en pappa sina telningar att ställa upp sig framför julgranen. Det skulle fotograferas. Han såg svettig och varm ut innan alla intagit sina positioner. Mobiltelefonen blinkade till varpå barnen blev fria att fortsätta med sina aktiviteter.

På vissa skolor och förskolor är det totalförbud av all fotografering av barnen. Upprörda föräldraröster beklagar sig att de inte kommer att ha några lussekort att visa barnen när de blir stora. Andra tycker det är bra och ett hänsynstagande gentemot barnen. Allt som oftast hamnar bilderna utanför det privata fotoalbumet och blir en angelägenhet för hela nationen.

När vi lussat klart åkte jag hem och bäddade rent i sängen. Kan ju tänkas att det kommer en Lucia med kaffebricka och står bredvid oss för att sjunga och bjuda oss på kaffe på sängkanten. Då vill jag att det ska se rent och snyggt ut med nytvättade och nystrukna lakan.
När jag gick i högstadiet var det på högsta mode att innan Luciadagen grydde skulle vi lussa för vår lärare. Helst skulle vi dessförinnan stryka oss med extra stark glögg . Att komma hem till en sovande lärare i smått berusat tillstånd med ljus i hår och strut på huvudet var endast acceptabelt på Lucianatten. Därför blev det sällan eller aldrig några efterföljande repressalier.

Förra året blev SVT:s utsändning av Luciatåget från domkyrkan i Uppsala en snackis bland rasisterna. Avpixlat fylldes med hat och kränkande inlägg. Speciellt av två SD-anhängare. 14-åriga Astrid Cederlöf var det årets Lucia och hon fick utstå det ingen människa ska behöva få utstå. Anledningen till trakasserierna var att hon inte är vit i skinnet. En gammal hederlig svensk tradition med en ljushylt och blond Lucia var därmed bruten, ansåg rasisterna. Nu skulle invandrarna ta makten och lägga beslag på både Lucia och den festliga traditionella stämningen.

Det rasisterna inte tänkte på var att det är vi i detta land som släpat hit Lucia från Sicilien. Ett romersk-katolskt helgon även om den svenska Lucian har rötter i både förkristna och kristna figurer så är föregångaren ett slags invandrare i vårt samhälle.
Människor från Sicilien är sällan blåögda och blonda så jag utgår från att originalet Lucia var både brunögd och mörkhårig samt ett par nyanser mörkare i skinnet än den tvättäkta svensken.

Nu har en av en båda SD-anhängarna, Kjell, sett tillbaka på sina inlägg och anser att de kanske inte var helt rumsrena. Därmed bad han i Sveriges Radios Dokumentär Svart Lucia, Astrid Cederlöf om ursäkt. Jag hoppas att det kom direkt ur hjärtat och inte är några spel för gallerierna för att på så sätt värva nya anhängare till SD. Därom känner jag mig inte helt säker.

Om det inte kommer någon Lucia till mig och maken får jag väl själv ikläda mig rollen. När vi var nygifta överraskade jag maken med hela utstyrseln samt nybryggt kaffe och Luciasång. Succén var given om jag minns det hela rätt. Det var för övrigt första gången jag var Lucia. Som barn var det inte lämpligt att en brunögd flicka med mörkt kortklippt hår fick vara Lucia i skolan. Därför var jag alltid tomte. I alla år, för så hade fröken bestämt. Samma åsikter då som nu. Ungefär.
I högstadiet gällde det att rösta fram årets Lucia av oss elever. Snyggaste och populäraste tjejen vann. Alltid. Och alltid hade hon blont långt hår.  Jag var en rebell och sket i alltihop. Knycklade ihop röstsedeln och skolkade från första lektionen som var i skolans aula på Luciadagens morgon.

Har alltid tyckt att jag är snygg i mitt mörka kortklippta hår även om jag alltid just därför missat chansen att bli vald till Lucia. Men innerst inne sved det då lite grann när det var dags för röstning. Om jag ska vara helt ärlig.

torsdag 10 december 2015

Att trampa luft och äta fisk två dagar i rad


Gårdagen. Jag for hemifrån när det var becksvart ute. Tackade för att det dessutom inte var kallt och isbark på bilens framruta.
I ryggsäcken låg min almanacka. Pennan instucken i den lilla öglan som är fäst vid filofaxens skinnomslag.
Boka av och boka om. Nya dagar och nya tider.

Fram och tillbaka sprang jag. Under ett av varven hann jag stanna till vid Pressbyrån. Kaffe i en pappmugg med plastlock. Petade upp den lilla flärpen på locket så det blev möjligt att sörpla i mig av drycken utan onödigt spill medan jag rusade vidare. Brände mig på tungan av det rykande kaffet. Bet i saffranskringlan beströdd med pärlsocker. Smulorna fastnade i min stickade tröja.

Information. Ny information. Nya ansikten. Det kändes som om jag gick på händer medan fötterna hysteriskt trampade i luften. Inget fotfäste, bara luft.

Telefonsamtal. Sms, mejl. Vidare, vidare. Ny information. Nya människor.

Panerad torskfilé med kokt potatis och olivertzatziki. Det var dagens lunch meddelade lunchmenyn.
Fullt vid borden. Munnar som ljudlöst öppnade sig, gapade över gaffeln och käkar som malde.
Kaffe på maten? Nej tack. Måste vidare men tack ändå.

Tio timmar från det jag åkte hemifrån svängde jag upp bilen på vår grusade parkeringsplats. Utanför bilrutorna var det lika svart som när jag i den tidiga morgonstunden satte mig i bilen för avfärd.

Adventsljusstakar och stjärnor i våra fönster. Ombonat och välkomnande. På spisen puttrade en kastrull med glögg. På bordet tända ljus, russin, mandel och pepparkakor.
En välkommenhemkram av maken som hällde upp glögg i var sin mugg.

Trött i både kropp och själ stöp jag ner i soffan. Oförmögen att göra annat än att blunda en liten stund.Tankar som fladdrade fram och åter. Dåtid, nutid, framtid.

Idag är en ny dag. Återfunnen energi men som min egen beslutsfattare har jag beslutat att detta får bli en vilodag. Maken gräver grannens avlopp. Sonen lindar ut avloppsslang. Till lunch ansluter sig även sonsambon för att äta fiskgryta tillsammans med oss. Således blir det fisk två dagar i rad för min del. Intelligenspåfyllning. Av fisk blir vi kloka.

Inget annat på min agenda idag. I morgon är det Luciafest på förskolan. Tidigt på morgonen. Innan det har hunnit ljusna. På stortvillingarnas dagis är vi farmor och farfar. På småtvillingarna och deras storasyster mormor och morfar. Det är en stor rikedom.


tisdag 8 december 2015

Kedjebrev och regnskogens bevarande



Bland det bästa jag vet är att skriva brev och sedan få ett svarsbrev. Känslan när det ligger ett kuvert med mitt namn på i brevlådan är svårslagen. Att sedan få sprätta upp kuvertet och ta del av innehållet finner jag mycket förnöjsamt. Om det är ett trevligt brev med glädjande innehåll om smått och stort vill säga.
Tyvärr är tiden för skrivna riktiga brev näst intill förbi. Det är endast min moster Karin som då och då skriver ner några innehållsrika rader till mig, annars är det mejl och sms som numera gäller gäller.

När jag gick i mellanstadiet ordnade fröken med brevvänner till oss barn. Skolor runt om i Sverige skickade listor där barn antecknat sig för att få sig en brevvän. I Kamratposten och Lyckoslanten fanns det en sida där barn efterlyste andra barn som ville bli deras vän på pränt i kuvert med frimärke.
Det florerade även kedjebrev som utlovade att om ingen bröt kedjan skulle brevhögen växa sig till oanade höjder. Ibland var det tuggummi som gällde i breven. Flera hundra tuggummin kunde bli mina, bara jag inte bröt kedjan.

Under 1990-talet fick jag också kedjebrev. Men där var innehållet något helt annat. Bröts kedjan skulle jag dö eller någon ur min familj drabbas av hemska plågor. Dessa brev åkte oavkortat direkt in i vedpannan och förvandlades till aska och sot.

I går kväll fick jag en länk av vår dotter. Hon hade sett en artikel om ett blivande kedjebrev som en konstnär vid namn Frida Klingberg som bäst håller på att skapa.
Hennes ambition är att flatlusen ska räddas och det kan endast ske om vi skickar flatlöss till varandra via kedjebrev.
Både Danmark och Australien håller på att mista hela populationen av dessa löss och nu är även Sverige på god väg att bli flatlusfri. Vilket till varje pris måste förhindras, anser konstnären.

De som frivilligt anmäler sig som värddjur åt flatlössen kommer att bli ett ambulerande naturreservat där lössen placeras på lämpligt ställe. Armhålan går utmärkt vilket jag själv anser vara den bästa platsen. Många i min omgivning skulle inte reagera lika negativt om jag ständigt kliade mig i armhålan istället för i skrevet.

Konstnären jämför flatlusen med vargen. Många anser vargen som besvärlig och borde utrotas, så även flatlöss. Själv föredrar jag varg framför flatlöss.
Frida Klingberg ratar rakhyvel och anser att behåringen på det onämnbara stället ska vara kvar. Att raka de ädla delarna är jämförbart med att skövla regnskogen och är ett direkt hot mot flatlöss.

Konstnären menar att hennes flatlusprojekt är både ett konstprojekt och ett naturvårdsprojekt. Det sista kan jag till viss del hålla med om, jag ser däremot inget konstnärligt i att bära flatlöss.

Jag läste upp artikeln för min make. Han såg smått förfärad ut och den enda kommentaren han fällde var att han ansåg att vissa människor har för lite att göra om dagarna. Därav uppkomsten av märkliga projekt. Jag hävdar däremot att det måste läggas ner mycket energi och stor möda att komma på idén med att bevara flatlusen och omvandla bevarandet till modern konst.

Om någon känner att han eller hon vill bidra till att detta konstverk tillika naturvårdsarbete ska fortlöpa undanber jag mig att få några brev hemskickade till min adress. Men helt vanliga lusfria brev med trevligt innehåll tar jag däremot tacksamt emot.

måndag 7 december 2015

En trasig elkabel och om att visa respekt


Mitt under mitt arbete slocknade ljuset. Datorn pep till och skärmen blev alldeles svart. Jag svor, högt och ljudligt. Mitt skrivjobb var inte sparat, en brist jag har, att inte med jämna mellanrum se till att det jag skriver sparas.
Grävmaskinen utanför på vägen var tyst och jag förstod omgående vad som var i görningen varpå jag klev i skorna för att gå ut och ge grävmaskinisten en skopa ovett.
Men vem kan gräla på en leende grävmaskinist som lägger armen runt mina axlar och garanterar att den avgrävda kabeln snart är lagad. Mitt hjärta smälte som en smörklick på en het potatis, det är något visst med grävmaskinister. De har en utstrålning som få.
Jag får medhåll av maken som i egenskap av grävmaskinsägare vet vad jag talar om.

Med eltejp fixas det mesta. Allt ifrån trasiga glasögon till ihopsättande av elkablar. Inte långt efter missödet satt maken och jag vid köksbordet och drack varm choklad medan mina nerver lugnade sig funderade jag över vad jag hade skrivit ihop.
Ordningen är återställd, likt eltejpens förmåga lyckades jag återskapa min artikel som nu ligger för sättning på redaktionen i Motala.

Att hetsa upp mig för ett elavbrott är en petitess i jämförelse med det som kan hända då olyckan är framme.
Det har nu gått två dygn sedan familjen i grannbyn stod och såg på när deras ladugård, maskinhall och bostadshus brann ner till grunden.
Idag fick de besök av Norrköpings Tidningar som ville veta hur det känns. De drabbade bad reportern att gå. Åka därifrån och lämna dem ensamma mitt i tragedin.

Då letade reportern istället upp en granne. Som berättade att det var hemskt, hemskt!

Det gör mig ont att människor i sorg inte får vara ifred från pressen. Visst är vi många som undrar hur familjen mår. Men vi behöver för den skull inte vara närgångna i vårt stora intresse av tragik.
Under gårdagen var detta med branden ortens stora snackis. Vilket är förståeligt. Det är inte var dag som en hel gård brinner upp i vår omedelbara närhet. Däremot anser jag att familjen nu bör få vara ifred med sina känslor och tankar om framtiden utan att någon reporter kommer och trycker upp sin kamera i ansiktet och vill ställa frågor av den som är förtvivlad.

En Facebookgrupp har startat ett insamlingskonto där den som vill kan vara med och bidra med hjälp och stöd till familjen. Det är behjärtansvärt och all respons visar att när det verkligen gäller ställer vi respektfullt upp för varandra.

Jag är tacksam över att min chefredaktör inte skickar iväg mig på sensationslystna uppdrag. Kanske någon gång i framtiden kan jag besöka den idag drabbade familjen och låta dem berätta om nystarten de får uppleva. För så kommer det att bli. När allt det praktiska tagit fart och de åter igen har förmågan att se ljust på livet. Men det kommer att dröja länge innan sorgen lagt sig och det gamla är återuppbyggt. Jag vet, jag minns, vi har också varit i den situationen att vi stått framför en nedbränd ladugård med förkolnade rester av våra djur.
Skillnaden för oss var att vårt hem var intakt, familjen i grannbyn har varken bostad eller arbete kvar.

Under söndagens gudstjänst i våra kyrkor hölls bön för familjen. Jag var inte där men jag ber ändå. Om att de ska få styrka och kraft att ta sig igenom allt det de har förlorat. Att de mitt i allt ska känna glädje över att de har varandra. Inget är viktigare än just det. Att de har varandra.

söndag 6 december 2015

En ryggsäck med bullar och ett par borttappade medar



Om det inte blåser så förtvivlat skulle vi ha suttit ute och druckit vårt förmiddagskaffe. Termometern visar några grader över 10 plusgrader och det känns som om det vore vår i luften. Det är endast julpyntet som påvisar att så inte är fallet.

Idag är det Finlands självständighetsdag. År 1917 blev finnarna fria från ryssarna och i vårt grannland firas det högtidligt och festligt med fyrverkerier och direktsänd teve. Själv ser jag ingen anledning till att delta i festyran även om jag anser det bra att landet inte behöver ha något med Ryssland att göra. Så länge Putin klamrar sig fast vid makten har Ryssland inget gott att komma med. Galna ledare har det i och för sig alltid funnits där ända sedan Tsarrysslands tid och inget lär bli bättre vad det verkar. Varken i Ryssland eller någon annan stans såtillvida inte mänskligheten tar sig samman.

För exakt fem år sedan denna dag hade vi en vinter så som en vinter ska vara vid denna årstid. Med ryggsäcken fylld med bullar och varm choklad begav vi oss ut på Göta kanal för en tur med våra sparkar. Min har jag köpt på loppis för 50 kronor.  Maken har snickrat ihop sin på de sparkmedar han en gång hittade i skogen och släpade hem. Kan just undra vem som tappat sina sparkmedar i oländig terräng. Men maken gladde det storligen och så med ens fick vi plötsligt två sparkar i vår cykelbod. Nu står de där medan medarna blir allt mer rostiga.

Spark är ett ypperligt fortskaffningsmedel så till vida vägarna är körbara för detta muskeldrivna fordon. Minst lilla sandkorn begränsar framkomligheten och det slår både gnistor och stopp på medarna.
När jag var barn fick jag följa med min farfar på ett kalas i den Värmländska obygden. Farfar hade körkort, dock ingen bil. Därför fick det bli spark om vi skulle ta oss till och från kalaset. Från själva kalasandet har jag inga minnen av, däremot hemfärden. Det var en mycket kall vinterkväll med en stjärnklar himmel. Jag var nedbäddad under tjocka filtar och gungade fram och tillbaka för varje sparktag farfar gjorde. Lyssnade till hans andetag och såg den vita röken från våra andedräkter.
När vi kom hem var jag rödprickig över hela kroppen. Röda hund hade slagit till och jag förblev sängliggande till dess att mamma och pappa kom med sin svarta Volkswagen och hämtade hem mig.

Dagens barn får varken uppleva röda hund eller åka till kalas på en spark.

Något kalas eller julstämning blir det dock inte i år för våra bekanta i grannbyn. Igår brann hela deras gård ner till grunden. Nu står de där ledsna och chockade utan vare sig arbete eller bostad. Arma människor vad jag tycker synd om dem.
Vi vet så lite om vad våra dagar har att erbjuda oss. När kvällen kommer kanske förutsättningarna inte är de samma som då vi steg upp på morgonen. Det gäller att ta vara på varje stund för livet har ingen knapp att trycka på så vi kan få uppleva livets dagar igen i repris.

En dag kommer det att endast stå en spark i cykelboden. Eller ingen alls, de kan hamna på en loppis och säljas för 50 kronor styck.


lördag 5 december 2015

Juleskum och fotmassage


Helga har tagit adjö men jag tror nästan att några småsyskon hänger efter av vinddraget att döma. Pinnar, grenar och en talltopp på vägen är vad vi såg som bevis av nattens härjningar. I grannkommunen blåste dock taket av Kulturhuset och landade med ett brak på huvudstråket. Inga personskador har rapporterats. Flaggstången vid polishuset i Norrköping knäcktes och engagerade funktionärer räddade vad som kunde räddas av stadens julbelysningar.
I Krokek körde X2000 in i ett kullblåst träd varpå samtliga passagerare blev inlåsta i kupén. Den som behövde tömma blåsan fick göra det i toaletternas handfat uppger säkra källor. Varför de inte gjorde på vanligt sätt framgår inte.

Min mamma hade beredskap i den händelse att hon blev tvingad att lämna sin boning och söka skydd på annat håll. Jag är viss och säker att den viktigaste persedeln fanns inom lämpligt räckhåll. Nämligen hennes MedMera-kort. Vid katastrofvarning är det av yttersta vikt att hon håller ordning på just detta kort.
Mamma och pappa brukade alltid förr om åren bege sig till Grövelsjön. Vid ett av besöken uppstod just en katastrofvarning med blåst och ett ofantligt stort vattenflöde. Mamma sov inte en blund den natten utan satt på en stol och höll krampaktigt i MedMera-kortet medan pappa sin vana trogen snarkade sig rakt genom dramatiken.
Det gäller att välja och välja rätt vad som ska medtagas om vi måste fly fältet i all hast.

Vi har varit hos dottern och hennes familj och glöggat oss under ett par av eftermiddagens timmar. Pepparkaka, lussekatt, mandel, russin och en förförande god pepparkakscheesecake stod på det adventliga buffébordet. Stortvillingarna var också med för att leka med sina kusiner småtvillingarna och deras storasyster. Det är en fröjd att se dem tillsammans.

En sväng in till vår lokala matvaruaffär hanns också med. Diskmedlet var slut och medan maken och barnen väntade i bilen sprang jag in för att greppa påsen med maskindiskmedel. Jag hann dock aldrig ner till hyllan med diskmedel ty jag blev stoppad av en framkörd pall med Juleskum. Årets smak på de rosa och vita tomtarna är clementin. Förra året var det pepparkaka och året dess för innan knäck som gällde.
Allt sedan år 1934 har Cloetta bakat skumjultomtar och gör så än i denna tidsålder. Redan i maj startas tillverkningen och innan året är slut har det fötts fram 194 miljoner tomtar vilket motsvarar 1200 ton. Av alla dessa söta tomtar står nu en låda i vårt skafferi. I diskbänksskåpet lyser dock maskindiskmedelspåsen med sin frånvaro.  Jag gjorde enligt mig dagens viktigaste inköp för av alla nödvändiga förnödenheter ansåg jag Cloettas Juleskum vara högst uppsatt på prioriteringslistan. Resten föll i total glömska. I morgon får maken åka till affären och köpa diskmedel och förhoppningsvis kommer han ihåg vad han ska handla så han inte kommer hemdragandes med något annat av ringa betydelse.

I kväll blir det soffhäng med maken som brukar massera mina fötter samtidigt som vi tittar på televisionsapparaten. Jag ska i vanlig ordning njuta av fotmassagen som kommer att bli lite extra festlig med en skål skumtomtar som tillbehör.

fredag 4 december 2015

Tid och otid


Gorm har ersatts av Helga. Det viner runt husknuten och lamporna blinkar. Det kan bli en kväll i stearinljusens sken. Förhoppningsvis är taket ordentligt fastspikat så vi inte behöver ligga och blicka ut i den mörka himlen då det är dags att krypa till sängs.
Den ena stormen avlöser den andra, det tar aldrig slut. Vi vandrar vidare i denna jämmerdal, är det inte det ena så är det något annat.

På vårt apotek provsmakade en man årets senap. Antingen var den för stark eller också för klen. Det hela tog en faslig tid innan han till sist beslutade sig för den starka. Kön växte och irritationen stegrade sig. Själv behöll jag lugnet, har för dagen ingen tid som måste hållas.

Värre var det kanske för de andra som trampade runt och sneglade på armbandsuret. Någon eller något väntade. Den som väntade på mig var maken som hemmavid dukat fram färskt bröd och kaffe men även han höll sig lugn och höll kaffepannan kokande.

Det där med att passa tider kan vara nog så svårt. Jag tillhör den skaran som försöker komma iväg dit jag ska i god tid. Väntar hellre in tiden på plats och ställe än känner mig jagad av minutvisaren.
Min värmländska väninna Ingela är av den kalibern att har hon stämt möte med någon så finner hon sig inte i att behöva vänta. Hon ger tiden några minuter sedan åker hon helt sonika hem. Själv är jag mer åt det mesiga hållet och skulle aldrig våga lämna en plats där ett möte har förutbestämts. Däremot förstår jag henne, jag avskyr själv att vänta på någon som är en tidsoptimist.

Ibland måste jag se tiden an. Det är om möjligt värre än att passa tiden. Jag vill att saker och ting ska ske på direkten. Att behöva vänta och se är otroligt frustrerande. Oavsett vad saken gäller.
Maken är precis tvärt om. Han försöker lugna ner mig varpå jag blir stingslig och rastlös. Har inte den där förmågan att tänka efter och planlägga eventuella beslut som ska fattas. Ivern driver mig framåt och stundom blir slutresultatet tillfredsställande men kan lika gärna sluta miserabelt.

Just nu väntar jag på ett resultat. Får bärga mig än någon vecka innan det visar sig hur det kommer att bli. Ett annat resultat som jag väntat länge på har jag numera gett upp. Det hör till livet, ibland blir inget som tänkts från början. Tiden kan bli som en boja där nyckel slarvats bort. Då blir det till att tänka i andra banor. Pilla upp låset men finns en positiv anda med som en ingrediens brukar låset öppna sig själv efter en tid. Denna ständiga tid som kan omvandlas till otid.

Vi sov förresten till halv åtta i morse. Ute på fältet brummade grävmaskinerna som under ett par morgontimmar fört sin ständiga kamp mot sten och jordmassor. Men med tiden lär de väl försvinna även om det än dröjer ett tag.

I morgon ska vi till dottern på glöggfest. Kommer inte riktigt ihåg när festen börjar men vi åker väl dit i god tid så vi inte missar mandeln.

torsdag 3 december 2015

En syrligt doftande surdeg och en kreativ konstnär


Detta har varit en dag då jag flängt som en skottspole fram och åter. Vissa dagar är mer hektiska än andra men i morgon väntar en dag som är vikt för mig, endast för mig.
Mellan alla åtaganden har jag på präktigt manér bakat vörtbröd. Ingen riktig jul utan hembakat läste jag i en veckotidning när jag satt i ett väntrum på sjukhuset förra veckan.
Tidningen innehöll läckra recept på läckra bakverk och dignande julbord. Timman var sen och jag var helt ensam i väntrummet. Bakom den stängda dörren hörde jag röster, maken skulle röntgas och jag blev hänvisad att sitta och vänta på obekväma stolar.
Bläddrade i tidningen och frestelsen föll över mig att riva ur receptsidorna och stoppa hela härligheten i min ryggsäck. Modet svek mig. Att riva bort sidor ur ett väntrums veckotidningar är en förbjuden handling så jag avstod. Dessutom var det så tyst i röntgenavdelningens tomma korridorer att jag var rädd att det ritschande ljudet som uppstår när ett blad rivs ur en tidning skulle eka mellan väggarna. Kanske kalla på uppmärksamhet så någon ilsken person i vit rock skulle komma och huta åt mig.
Jag får helt enkelt klara mig med den receptsamling som jag införskaffat mig på legalt sätt.

Vörtbrödet är bakat på surdeg. Surdegen har jag under ett dygn matat och fått på bra humör. Jag har en genväg att tillgå då det gäller surdeg. Köper kultur som får ha sin hemvist i frysen. Då det är dags att starta upp en surdeg krävs endast ljummet vatten och fint rågmjöl som blandas med kulturen. Efter ett dygn är mognadsgraden helt perfekt och inga missöden med surdegar som kan vara känsliga degar uppstår. Sedan är det bara att baka det som behagas. Idag blev det således vörtlimpor.

När jag har det som mest omkring mig önskar jag att jag ägde begåvningen att måla. Tror att hobbymålning är en ganska fridfull sysselsättning. Blanda färg och föra penseln över ett vitt ark och se hur vackra motiv växer fram. Kanske är det endast en illusion, att skapa kanske krävs ett stort mått av skärpa som kan verka stressande för den redan stressade.
Jag är av födseln totalt obegåvad då det gäller skapande med mina händer. Det enda jag kan rita är grisar och den förmågan har aldrig imponerat på mina åskådare.

När min mamma packade ihop sitt bohag och flyttade från Värmland till oss östgötar fann jag i hennes gömmor två konstverk som jag egenhändigt knåpat ihop och förärat min farmor någon gång i slutet av 1950-talet. Min farmor dog när jag var sex år gammal så min korta kreativa konstnärsbana började och slutade där och då.
Jag blev rörd till sinnet när jag upptäckte att de båda alstren omsorgsfullt och varligt packats ner och sparats fram till nutid. Kan dock inte påstå att det är några vackra skapelser min mamma har återbördat till konstnärinnan. Men betydelsefulla har de ändå tyckts vara eftersom de finns kvar efter så många år.

Kanske jag ska fråga på biblioteket om jag kan få ha utställning med mina alster. Ska ändå dit och göra ett reportage om deras flytt från gamla lokaler till nya. De kanske behöver ha en utställare när det blir nyöppning. Får fundera ett litet tag på det här med utställningen. Jag återkommer med rapport när frågan avhandlats med Norrköpings kommun. Om det är för många surdegar i skaran av beslutsfattare kan det mycket väl hända att det inte blir något bidrag till festligheterna från mitt håll. Det går dock aldrig att vara helt säker på den saken. Spännande tider är att vänta.