Summa sidvisningar

söndag 31 januari 2016

Äppelblom och en bön till Herren


Snöfall under natten. Så klart, vad annat har vi att vänta, än är inte vinterns tid förbi. Termometern har dock sakta men säkert krupit upp till det gradantal som räcker för att smälta bort den snö som föll i natt och blottlagt våra gräsmattor som är gröna men inte ännu inbjuder till att beträdas utan strumpor och skor.
Maken är positivt inställd och har spolat av våra bilar med högtryckstvätten. I mitt tycke en onödig åtgärd eftersom vår väg mest liknar en leråker på vissa ställen. Men något vill han väl fördriva tiden med då hans hustru suttit upptagen med att skriva tre artiklar under större delen av dagen.

Vår magnolia har börjat med att svälla upp sina knoppar. En förberedelse inför det som komma skall. Förra året var den för första gången översållad av mörka blommor med inslag åt det lila hållet. Vi är lite oense om just magnolian, maken och jag. Han vill bygga en inglasad uteplats precis där den står vilket betyder att magnolian måste offras. Vilket jag inte vill med den påföljd att diskussionerna fortgår vart placeringen av den inglasade uteplatsen ska förläggas.

Ett välfärdsproblem som jag inte skäms över fast jag kanske borde. Med tanke på att minst ytterligare trettionio personer drunknat på sin flykt över Medelhavet. Åter igen ser vi bilder på drunknade små barn som ligger på strandkanten. Bebisar som aldrig hann leva sina liv.
Jag vet snart inte vad jag ska tycka om den här massflykten som sker. Det är så ofattbart tragiskt och hemskt.

Än så länge sitter vi i de trygga sadlarna. Men inte så länge till om vi ska tro på generalmajor Anders Brännström som spår att vi ska få vara med om krig inom några år.
Allan Widman spär på och ser Ryssland som det stora hotet.

Vad gör vi om ryssen kommer? Ska vi då också fly för våra liv och vart ska vi fly?
Kommer vi att samla ihop oss till en enda gemensamhet och ta hand om varandra? Föräldrar, barn, barnbarn, syskon och övriga släktingar, äkta som ingifta, kommer vi att följas åt oavsett vad som idag ligger och pyr under ytan. Tveksamt. Var och en är sig själv närmast. Det liv som gäller idag i den trygga präktigheten kommer även att gälla vid krig och katastrofer. Bomber och granater gör ingen skillnad, det är min fasta övertygelse.

Om en stund ska vi åka hem till stortvillingarna och deras lillebror. Barn som än så länge är ovetande om världens ondska. En dag blir även de varse om vad som är mitt och vad som är ditt när det inte längre handlar om kampen om spaden i sandlådan.

När äppelblommen är som vackrast ska jag sitta under trädet och dricka latte. Njuta av att just jag har haft förmånen att födas i ett land förskonat från krig. Barnbarnen ska vara med mig. Få var sin glass och jag ska ha bekymmer med att torka dem alla runt kletiga glassmunnar. De ska sitta bredvid mig på filten medan jag ber en bön om fred, lycka och välgång.

Amen.

lördag 30 januari 2016

Det fria samtalet och en konstig konstinstallation


Vaknade i natt och kände att min mage var i olag. Antagligen på grund av den danska osten. Ty att strax innan sänggående sätta i sig en dansk ost vars doft kan ha ihjäl en oxe får konsekvenser.
Emedan magen rumsterade om låg jag och funderade på smeden jag träffade under dagen. På hans hund som var stor som en mindre häst.

Mitt förhållande till främmande hundar är spänt. Upprinnelsen till min reserverade hållning blev den gång då jag utan att vara provocerande blev huggen av en galen hund, helt utan förvarning satte hanhunden tänderna i mig precis som han gjort med andra före mig.

Nu verkade smedens hund inte vara av den bitska sorten. Tvärt om. Den utsåg mitt knä som sin plats för att vila sitt enorma huvud i. Jag kände mig okoncentrerad och besvärad under intervjun med hundens husse men vågade inte annat än sitta stilla och låta hunden sova. Först hade den för avsikt att krypa upp helt och hållet i knät men där satte jag stopp. Hellre hade smeden fått satt sig i mitt knä än hans enorma hund.

Mina nattliga tankar vandrade vidare från hund till konst. Då jag körde till Rejmyre för att träffa smeden och hans jycke fick jag se något ytterst märkligt. I en vacker furuskog var svartmålade stolar upphängda på tallarnas stammar. Nyfikenheten fick mig att vända bilen och köra fram till platsen för att på närmare håll ta reda på vad det hela rörde sig om.  Någon förklaring gick ej att finna därför googlade jag när jag återvänt hem.

Det är en konstinstallation som Finspångs kommun köpt in. Säkert inget billigt köp ehuru konst kostar pengar.
Två konstnärer har samlat in trästolar, målat dessa med svart färg och hängt upp dem i Rejmyreskogens tallar. Verket heter "Frekvens Tre - en installation om att lyfta det fria samtalet".

Jag begriper mig inte på det hela men det är säkert andra konstskådare som gör. Var och en är salig i sin egen uppfattning om saker och ting.

Det låg en timmervälta på skogsvägen bredvid konstinstallationen. Någon virkesmätare hade varit före mig och mätt in vältan. Den tillhörde Södra skog och väntade på timmerbilen.
Jag satte mig en stund på timmervältan och kände hur det doftade som det doftade av min pappa från den. Kåda, trä och skogsluft. Virkesmätare Uno som förutom att mäta in timmer släpade runt på mig när jag var barn då han jobbade. Vi satt med våra termosar och mackor på inmätta vältor och åt av vår medhavda förning. Pappa och jag, vi två. Fragment av barndomsminnen flyter ihop och bildar en helhet. Föräldrakärlek som är gränslös. Barnets trygghet på en timmervälta. Så lite ett barn vet om vad de fria samtalen kan innebära. Rättigheter och rättvisa men även kränkningar.

Jag blundade och tänkte på pappa. Kände hur mycket jag saknar honom. Pappa var för fria samtal. Han sa alltid vad han tänkte och tyckte, fritt  ur hjärtat. Det behövdes inga svartmålade trästolar upphängda i några tallar. Han klarade av det fria samtalet utan inslag av kränkningar. Inte heller behövde han ta hjälp av någon konstig konstinstallation.





fredag 29 januari 2016

Helikopter från Södertälje och reportrar i lågskor


Nu på morgonen och i skrivandets stund är det full aktivitet i vårt annars så lugna område. Hela skalan av insatsstyrkor vid nöd både från Norrköping och Skärblacka är uppradade på vår väg. På isen två svävare och i luften en helikopter från Södertälje.
Någon har gått ner sig genom isen. Ingen vet var men ihärdiga visslingar från en visselpipa har hörts. Dock har det visslande ljudet upphört och nu letas det febrilt. Brandmän hasar sig ut på isen, säkerhetslinor och kälkar utifall att det brister under deras fötter. Dykare som äter choklad i väntan på att få göra sina undervattensinsatser.

Dagspressen har hittat hit. I lågskor klafsar de omkring på vår leriga väg, att de inte lär sig att utrusta sig med gummistövlar. Också vi boende har nyfiket rört oss bland brandmän, ambulanspersonal och poliser. Suckat och skakat på våra huvuden över den eventuella olyckan och dristigheten att ge sig ut på Glans is. Vem vet egentligen hur tjock den är och vad strömmar för med sig.

Än så länge har ingen hittats, om inte så kommer väl den saknade att flyta upp när det blir vår och isen släpper. Det lär inte bli någon trevlig syn. Eller också var det någon som visslade på sin hund. Sitter hemma i stugvärmen och dricker kaffe, totalt ovetande om uppståndelsen.

Själv har jag ytterst stor respekt för vatten. Både det öppna och det frusna.

I går hade vi byggmöte gällande vårt avlopp. Det är nära nu. Snart sitter vi på vår brusfåtölj och släpper ifrån oss det som gjort nytta och blivit till avträde. Väntan har varit lång men nu skådas ljuset genom avloppsröret. Det känns som om vi får uppleva en andra julafton.

Förmiddagen är snart liden. Lite kaffe innan det är dags att fara till Rejmyre och träffa en hästskosmed. Därefter en veterinär som heter Kjell. Ta reda på hur husdjursägare ska måna om sina små kamrater.
Pennan är vässad och kameralinsen putsad.

Händelserna skiftar under en enda dag. Aldrig har jag långsamt och tiden tycks ibland inte räcka till.

torsdag 28 januari 2016

Lars Lerin och Mel Gibson


Idag vajar flaggorna i vinden runt om i Svea rike. Antagligen för att det är min makes bemärkelsedag. Dock har vi inte vågat oss på att hissa någon flagga, den kommer med all säkerhet att slita sig från linan och hamna ute på Glan. Jag är inte människa att våga mig ut på isen för att hämta fanan i den händelse att så vi tar det säkra för det osäkra och låter det blå/gula tyget ligga kvar i där den ligger.

Kalas hade vi med familjen och ett par vänner i lördags vilket inte förhindrar att han fått en present av mig på självaste dagen.  I paketet med fina snören låg Lars Lerins bok Axels tid. Resultatet av gåvan blev det jag förväntat mig.

Lars Lerin tillhör både min och makens absoluta favoriter. Därför var det fantastiskt att i somras besöka hans utställning på Sandgrund i Karlstad. Det gamla danspalatset har en annan skepnad nu när Lerin basar över stället än då när jag i ungdomens dagar skred in genom dess port. Inte på något sätt till det sämre vill jag poängtera. Jag går mycket hellre på konstutställning än på dans eftersom jag aldrig lärt mig till fullo att behärska danstekniken.

Lerin har en smått förvirrad framtoning. Ödmjuk och lågmäld. Det borde finnas fler Lars Lerin i vårt hårda samhälle. Som har en förmåga att skrapa sig igenom hårda skal endast med hjälp av några få ord.
Vi följder hans teveserie och min högsta önskan är att det dimper ner ett brev i vår brevlåda där han önskar få kontakt och bli min vän. Han får gärna ta med sig Junior för han verkar också vara en sällsamt god människa.

Snackisen i vår by har nu under ett par dagar varit vår sons blindtarmsoperation samt min makes ålder. Ingen verkar tro på att han uppnått den aktningsvärda ålder han idag skaffat sig. Men mest tror jag att det undras lite över min ålder. Den är ungdomlig kan jag upplysa eventuella efterforskare om. Därav makens eviga ungdom. Har han en gång äktat en 19 år yngre skönhet får han inte ge tappt allt för lätt. Snart firar vi 40-årig bröllopsdag och det ser vi båda fram emot.

Mel Gibson går visst i giftastankar till omvärldens stora förskräckelse. Flickvännen är 36 år yngre och de flesta av familjen Gibson är rosenrasande. Mel är däremot galen i sin käraste och tänker ta med henne till Bali för att äkta henne på en strand.
Pengar, skriker de flesta i familjen Gibson. Hon är ute efter hans pengar!

Det blev en viss uppståndelse även omkring maken och mig då vi träffades. Det snackades på ett par håll att jag ville åt min blivande man enkom för hans förmögenhet. Dock hade vederbörande inte någon som helst insyn i makens kassaflöde och eventuella förmögenhet, men det var ett
a n t a g a d e.
Ingen ung kvinna faller för en äldre man om det inte finns några ekonomiska baktankar bakom frieriet.
Inte någon frågade mig om min ekonomi  men jag hade en slant på bankboken och en egen bil. En VW 1303 S. Metallic blå. Och stora skor med rejäl sula. Jag visste vad jag ville, som alltid.
Vi delade på pengarna och sålde bilen. Olyckskorparna kraxade och det fladdrades i de blommiga
70-talsgardinerna.

Snart vankas det födelsedagsfika. En blomsterhandel ringde och frågade om vi var hemma. Tror det tyder på att någon vill förära maken med en blomruska. Tulpaner kanske, det är en favorit bland favoriterna.

Grattis på födelsedagen min älskling. Du är helt enkelt bäst. Även om du inte tog med mig till Bali när vi avklarat tidsbokningen hos prästen. Du har tagit med mig på så mycket annat under åren så släng dig i väggen Mel Gibson, det överträffar du aldrig! Puss.

onsdag 27 januari 2016

Kroppsvätskor och en renlighetritual



Under ett par timmar har jag haft polisiär verksamhet i vårt kök. Erkänner att det var en överdriven benämning av en kaffedrickande polis som dock var i tjänst iklädd polismundering.
I bilen väntade Yngve. Med sitt välutvecklade luktsinne nosar Yngve upp blod, sperma och döda människor.

Har du haft ett lik i din bil känner Yngve det direkt, sa polismannen och tog en bulle till.
Något lik har jag aldrig haft i min bil, däremot attiraljer som härrör till avlidna personer. Som jag behövde då jag arbetade med människor som avslutat sin jordevandring, var jag noga med att påpeka i den händelse Yngve skulle få upp ett spår. Jag vill inte på ålderns höst bli misstänkt för några skumma företeelser.

Vi är ledarhundsvakter under ett par dagar då matte är på kurs. Jag hade en tanke att föra samman dessa båda tjänstehundar men fegade ur då Yngve visade sig ogilla andra hanhundar. Annars hade det kunnat bli en bra bild.

Kanske är det så att en ledarhund inte står så högt i kurs då en polishund finns i dess omedelbara närheten. Polishundar lär ha mer pondus, leva ett äventyrligare liv där huvudsyftet är att fånga in bovar och banditer. Några sådana färdigheter besitter inte Sigge så det var lika bra att hålla dem separerade.

Bovar och banditer finns det gott om i vår kommun för tillfället. Det skjuts och mördas mest hela tiden. Tur att vi har det vi behöver här i Skärblacka och slipper ge oss in till gangsterstaden Norrköping.

Vi tog en promenad med Yngve när kaffet var urdrucket och bullfatet tomt. Yngve visade upp vad han kunde, letade reda på något som hans uniformerade arbetskamrat placerat ut och som inte syntes för vårt mänskliga öga. Jag förundrades och berömde.
I köket satt Sigge och jag hörde hur han morrade när vi gick förbi vårt hus. Det går bra att vara kaxig när det är tryggt och säkert.

Regler är till för att följas. Vid grova brott ljuder sirenen och polisen tycker ut och Yngve får hänga med. Också små regler bör åtlydas, sådana som för de flesta av oss är en självklarhet.
I rehabbadet där stortvillingflickan och jag igår befann oss föregås badet av en renlighetsritual. Det ska tvättas både här och där, mest där samt i armhålorna. För att vi ska förstå finns tydliga instruktioner med tillhörande illustrationer upphängda i tvagningsrummet där pilar visar på både här och där samt armhålornas placering.
Därför blev båda jag och övriga vuxna tämligen förvånade då en kvinna från ett annat land endast tvagade sitt lilla barn emedan hon klädd i heltäckande kläder och slöja, och vad jag förmodade även underkläder som är strängeligen förbjudet att bära vid bad i allmänna bassänger, undvek att varken klä av sig eller tvätta sig utefter instruktionerna. När proceduren med barnet var avklarad gick hon fullt påklädd ner i bassängen med barnet på armen. Ingen yppade ett ord men våra blickar talade sitt tydliga språk. Vissa religioner styr över tvagning och bad i rehabbadet på Norrköpings sjukhus. Det kan inget regelverk förhindra.

Nu tror jag inte att badvattnet blev förorenad på grund av kvinnan från ett annat land och hennes heltäckande kläder som inte verkade vara ämnad för bad. Däremot blev många tankar omkring kvinnan och hennes religion förorenade. Det är möjligen lika illa som ett smutsigt badvatten, tänkte jag för mig själv som den hygieniska människa jag är som tvättar mig både här och där samt i armhålorna innan jag kliver i en bassäng bland alla andra människor.

tisdag 26 januari 2016

Krånglande ben och vajande cillier


En dag närmare våren även om solen inte syns till så är det ett konstaterande. Bakslag är säkert att vänta, februari kan vara en lurig månad med kyla och ihållande snöfall. Det är dock inte värt att ta ut dessa bekymmer i förtid.

Halt på småvägarna är det i vilket fall som helst. Det är förenat med fara att ta sig den korta biten bort till vår postlåda. Nu är jag i den åldern att jag noga bör betänka att vid ett eventuellt fall kan lårbenshalsen knäckas. Därför skickar jag allt som oftast iväg maken att vittja postlådan eftersom jag gjort den bedömningen att han har kraftigare benstomme än vad jag är beskaffad med.
Maken är för övrigt utskickad av vår magopererade son att titta till hans kunder nu när han inte själv är kapabel att se till att deras trädgårdsgångar och garageuppfarter är sandade och saltade.
Maken räknar med att det är en win-winmetod eftersom vi så småningom behöver återställa stora delar av vår egen trädgård i befintligt skick efter makens framfart med grävskopan. Då är det bra att ha en egenföretagande trädgårdsarbetande son att ta till hjälp.

Behjälplig ska även jag vara i eftermiddag då den magopererade inte kan följa med sin dotter stortvillingen till rehabbadet. Därmed får jag klämma in mig i baddräkten och plaska runt i den varma vattenbassängen på sjukhusets rehabavdelning.

Många små barn med olika krämpor finns i bassängen för att träna upp det som tränas skall. I början då jag var med flickan och simmade kände jag mig förfärad över hur naturen kan ställa till det i begynnelsen med skapelsen av ett litet barn. Vårt barnbarn föddes med en cp skada och har därmed svårt att gå eftersom skadan satt sig i hennes ben. Än så länge är hon ganska ovetande om de problem hon med största sannolikhet kommer att stöta på i framtiden.

Det som förundrar mig mest är att det oftast föds barn där allt är precis som det ska vara. Systemet funkar som det är ämnat för och alla delar utvecklas som de ska. Rätt organ på rätt plats och ingen funderar över att det kunde ha blivit annorlunda.
Vi tittade på Vetenskapens värld i går kväll. Fick lära oss att allt hänger på en nod om vi ska få våra organ rätt placerade i kroppen. Noden finns i det tidiga stadiet av embryots mitt och består av små hår som kallas cillia.  Dessa cillier rör på sig och sprider proteiner på kroppens båda sidor. Därav vår kroppsliga asymmetri som är rakt igenom nödvändig för att vi ska fungera.
Det är så märkligt att det helt övergår mitt förstånd.

Vårt lilla barnbarn badar och tränar benen en gång varje vecka. Det är ett viktigt led i hennes behandling. I det ledet ingår även ett föregående cafébesök ordinerat av mig i egenskap av farmor. Det är vår lilla stund tillsammans. Hon får alltid välja själv vad som ska ligga på assietten. Det finns inga som helst förhållningsorder. En rejäl bakelse främjar styrkan i benen, det är min fasta övertygelse.

måndag 25 januari 2016

En ko i Bangladesh och en burk te från Indien


På ett par dagar har snön sjunkit undan och något som liknar vår börjar infinna sig. I alla fall tycker småfåglarna det som börjar förbereda sig med allehanda små kvitterläten. De begriper inte bättre, än är det vinter, eller också är de felprogrammerade. Svårt att säga vilket.

Isen ligger tjock och stadig på Glan. Vår sjö som plötsligt blivit internationellt känd. När varken Österrike, Polen, Ungern eller Litauen kunde bidra med säker is fick Glan bli det bästa alternativet då EM och VM i isjakt ska avgöras. Tydligen ska tävlingarna pågå under några dagar om jag är rätt informerad och tävlanden från hela världen är representerade.
Eftersom jag inte varit hemma under dagen har jag gått miste om att beskåda äventyrligheterna men det kommer en morgondag som förhoppningsvis ger mig nya möjligheter.

Dagen inleddes med ett besök hos en gårdsmäklare. Inte för att vi ska sälja eller köpa någon gård utan hela besöket var jobbrelaterat.
Det är hårda tider för både de som vill köpa och de som ska sälja. Mäklaren befinner sig mitt emellan och ska göra allt som står i dennes makt att affären blir av.  Bankerna håller stenhårt i valutan och kräver kontantinsatser som inte liknar något.
Värst är det för de mjölkbönder som önskar sig ett annat liv än att slita ut sig för nära nog ingen lönsamhet. Vem vågar satsa på mjölkproduktion i dessa dagar?

På tal om kossor så fick maken en egen ko i födelsedagspresent av sin dotter med familj. Några bekymmer med att sköta kon har han inte blivit pålagd, däremot ska kon göra nytta i Bangladesh. Sonen med familj förärade honom en bikupa i ett annat fattigt land och det är presenter som gör skillnad. En bra idé som vi kommer att ta efter då det hädanefter ska inhandlas presenter.

Jag satt i min tragiska ensamhet under en kvart och funderade över dessa båda gåvor i ett öde köpcentrum mitt i Norrköping efter det att jag var klar med gårdsmäklaren. Jalusierna var neddragna vid samtliga butiksdörrar och där innanför rustade sig köpmännen för dagens första kunder. Rea över allt. Röda plakat som manade till inköp för en billig penning. Även jag skulle in i en av butikerna, dock ej för att handla på rea. En burk med chai latte stod ensamt nedtecknad på inköpslistan.

Vi är ett konsumerande släkte. Känns livet trist blir allt mycket gladare om vi fyller kassar till bredden med onödiga nödvändigheter. Jag funderade där jag satt om den som jag gärna skulle vilja ge en ko, gris eller en get kommer att bli glad över gåvan. Är inte helt övertygad om det. Jag tror att det är enbart vissa personer som uppskattar att få en gåva som någon annan har nytta av.

Maken blev i alla fall glad över sin ko och sin bikupa. Han har allt han behöver och mer därtill. Det här var gåvor helt i hans anda, gammal bonde som han är och i sitt inre alltid kommer att vara. Nu kan hans gåvor bidra till att någon fattig familj får det bättre tack vare det som han själv sysslat med i hela sitt vuxna liv. Kanske inte biodlare precis även om han i sin ungdom hade bikupor på hobbynivå.

Den gången jag fyllde 50 år avsade jag mig presenter. Jag ville istället ha en gåva som gick till forskning i spädbarnsdöd. Några anammade min önskan medan andra tyckte det var en märklig 50-årspresent. Det var till och med så svårt för vissa att jag fick pengar i ett kuvert så jag kunde ordna saken på egen hand. Vilket jag också gjorde. Det kändes bra att få vara med och bidra till en otroligt viktig forskning i en mycket tung fråga.

Nu är vi inte präktigare än att vi tar på oss spenderbyxorna och shoppar loss lite då och då. På IKEA till exempel. Vi har i eftermiddag släpat hem ett skåp ämnat att pryda sin plats i vår tambur. Plus lite annat som jag ansåg att vi helt enkelt var tvungna att ha. Under vår IKEA-vandring ägnade jag varken kon eller bikupan som ska göra nytta i fattiga länder en enda tanke.
För övrigt smakade min nyinköpta chai latte förträffligt gott.

söndag 24 januari 2016

Kalas och förhinder


För någon timma sedan åkte de kalasgäster som valde att övernatta hos oss hem till Värmland. Gårdagen blev en lyckad tillställning med många familjemedlemmar och bästisar som samlats för att fira den som är absolut äldst av oss alla.
Jubilaren kände sig nöjd med både uppslutning, föda, presenter och blommor.

Det fanns dock ett glädjesmolk i den av bubbel fyllda bägaren. Vår son passade på, samma dag som den stundande festligheten, att dra på sig en blindtarmsinflammation och ligger nu i skrivandets stund på operationsbordet. Hade han bara hållit sig en enda ynka dag hade även han fått vara med och fira sin pappa. Om det nu är helt nödvändigt att få blindtarmsinflammation så kunde han gott ha väntat en dag.
Men nu genomgick hans syster en bukoperation i måndags så han ville antagligen inte vara sämre än henne. De följdes ju åt gällande varsina tvillingfödslar med endast ett års mellanrum så varför skulle de då inte följas åt med att få magarna uppsprättade på en och samma vecka. Syskon är alltid syskon och vill många gånger efterlikna varandra, säger jag som är ett ensambarn och inte har något syskon att efterlikna.

Nu mera är vi tämligen luttrade gällande sjukhusbesök med diverse krämpor. Min blogg börjar mest likna en sjukjournal med ett spann som sträcker sig från blodförgiftning till infekterad appendix vermiformis.

Våra barns uppväxt har präglats av just blindtarmsinflammation. Det har varit min skräck och fasa att barnen skulle behöva få den bortskuren. Vid varje magåkomma har jag utfört blidtarmsinflammationtestet. Klämt på deras små magar och krävt sanningsenliga svar. Jag tror att jag planterat in en traumatisk känsla för blindtarmsinflammation hos våra barn som eventuellt hängt med dem upp i vuxen ålder.
Dock lät sonen lugn och sansad då han i morse ringde och berättade att efter ett dygns observation på kirurgavdelningen inkopplad i dropp och regelbundna blodprovstagningar beslutades det för operation.

Mina farhågor har därmed blivit bekräftade. Något av barnen skulle en dag råka ut för att få det maskformiga bihanget borttaget. Visserligen dröjde det nästan trettiotvå år innan det blev dags men sanna mina ord så rätt jag har haft hela tiden!

Nu är all kalasmat slut. Resterna uppätna tillika fördelade mellan min mamma, sonsambon och stortvillingarna. I morgon börjar en ny vecka med allt vad det innebär. Alltid lika spännande varje gång.

fredag 22 januari 2016

Ett planerat företag och ärvd avlagd hud


Jag lurar på att starta ett transportföretag. Sjuktransportföretag. Sedan 28 januari 2015 tycker jag inte att jag gjort annat än kört sjuklingar fram och åter för att de ska hamna i de läkarvetenskapliga händerna.
Lunginflammation, njurstensanfall, brännskadade lår, bukoperation och så mammas fucking cancer. Samtliga till mig närstående patienter kan känna sig tillfreds med att det i alla fall finns en i deras omedelbara närhet som kan se till att de kommer under vård samt hämta ut medikamenter på apoteket.

Nu ser vi dock framåt. Mamma har idag fått sin dom på den framtida behandlingen av en trevlig läkare som talade till henne som om hon inte var kapabel att förstå vad som yttrades. Mamma nickade och tyckte allt skulle bli så bra. Jag satt bredvid som en uppgiven hög och torkade mig i ögonen och snöt mig om näsan.
Mamma som är rädd för elektriska apparater av alla de slag, ledningar fyllda med ström, att få influensa samt bli kapad på grund av en felringning på henne telefon. Men när det gäller är hon stark som en uroxe och räds varken skalpeller eller människor i vita rockar. Beundransvärda lilla 48 kilos fågellätta kvinna.

Idag har jag förutom kört till och från sjukhuset i Linköping även hunnit med att göra ett "hemma-hos-reportage". Att bli insläppt hos vilt främmande människor och se hur de inrättat sin boning är ett privilegium. Jag gick från rum till rum och blev förevisad innehållet i deras garderober, köksskåp och fick fullt påklädd kliva in bakom glaset till den rökfärgade duschkabinen för att få känna av atmosfären och se hur kakelplattorna glittrade.
De hade även en jacuzzi med plats för två. Inget går upp mot ett sådant badkar, sa de och jag tyckte de såg medlidsamt på mig när jag berättade att vi icke har en sådan tingest i vår ägo hemmavid.

Jag förde upp handen mot munnen och log lite diskret. Ty minnet kom över mig då maken och jag, ivrigt påhejade av våra barn, i en släng av storhetsvansinne gick och köpte oss ett trevåningshus på nära 300 kvadratmeter. Med tillhörande jacuzzi.
Maken och jag låste in oss i badrummet när vi packat upp samtliga flyttkartonger. För att komma in till jacuzzin fick vi först passera vårt dressingroom med rosa mjuk och fluffig heltäckningsmatta. Tappade upp ett bad och tömde därmed varmvattenberedaren på dess innehåll. Levande ljus och bubbel i glaset. Så kröp vi ner och vred på de masserande vattenstrålarna. Jag hade köpt och lagt i några väldoftande badbollar innehållande torkade rosenblad som vackert och stämningsfullt vecklade ut sig i det varma vattnet. Det var härligt, lyxigt och helt enkelt underbart. Som i en film, ungefär.
Lyckan varade i cirka tio minuter. Vi hann därmed inte inleda några som helst amorösa övningar ty mitt i romantiken kom något flytande på vattenytan. Stora, nästan svarta, flera decimeter stora flagor av något oidentifierbart fastnade på vår hud och det luktade vidrigt. Skräckslagna flög vi upp ur badet och stirrade förfärade på det allt mer grumliga vattnet. Vi insåg snart att vi badat i föregående husägares avlagda hudrester, tvål och en gång i tiden väldoftande badoljor som när vi undertecknade husköpekontraktet hunnit härskna.
Därmed var det slutbadat för vår del. Karet måste göras rent och maken varnade mig för att vistas i samma rum som badkaret när jag försökte tömma det på vatten eftersom det kunde finnas risk att få en släng av legionärssjukan. Det gemensamma beslutet blev att vi aldrig mer skulle befattade oss med vår jacuzzi.
Tre år därefter sålde vi hus och jacuzzi och vad badkaret med inbyggd massageutrustning gick för öde till mötes har vi aldrig forskat något närmare i.

Det där tänkte jag på när jag idag gjorde "hemma-hos-reportage" och såg ur husägarnas ögon lös av stolthet då vi stod och betraktade deras jacuzzi.
Det finns annat i livet som är viktigare, tänkte jag också. Tog fram min kamera och tog de bilder jag behövde för min artikel. Tackade för vänligheten och åkte hem till maken som satt och väntade på mig i vårt compact living utan jacuzzi. Han hade köpt semlor och kokat mjölk.
Livet är allt bra gôrgôtt trots en del vedermödor!

torsdag 21 januari 2016

Toblerone och vitsippor



320 miljoner kronor på lyxresor, krogbesök, nakenuppträdande och konferenser. Kommunals anhängare droppar av en efter en. Pamparna bockar och niger. Ber om förlåtelse och utrikesministern synas i bostadssömmarna. Klotet är i en rejäl rullning.
Tobleroneaffären står sig blekt mot det som nu nystats upp. Det har fifflats och lurats i alla tider. Mycket vill ha mer och de som inget har får försöka vara nöjda ändå.
Själv har jag under alla bakomvarande år och till döddagar fortsatta betalat min skatt utan att knorra. Eller nej, det var inte sant. Jag knorrar varje gång. Har bestämt mig för att då det är dags vill jag boka sviten på vårt äldreboende Vickelbygården. Om de vill ta emot mig vill säga. Det är inte det lättaste att få ett vårdboende för gamla och skröppliga i dessa tider.  Även om det betalats skatt i det oändliga.

Var och träffade en kvinna idag. Vi satt i hennes kök och åt äppelkaka med vaniljsås. Ett litet hus i skogens bryn. Långt borta från lyx och flärd. Så befriande!
Hon älskade livet och dess enkelhet, sa hon.
Jag ville sitta kvar i hennes kök. Hällde på mer vaniljsås över äppelkakan och lyssnade till hennes berättelse om hur det gick till när hon köpte sitt lilla hus. Det var som en saga med lyckligt slut.

Jag skulle fota hennes hästar. De var närgångna och ville hälsa. Bilderna blev inget bra. Jag är rädd för hästar om jag vistas på samma sida av det elektriska stängslet som dem. Ägarinnan lovade att om jag kommer tillbaka ska jag få rida. I vår.
Törs inte, svarade jag och kände hur svetten rann utefter benen under mina dubbla lager långkalsonger.
Vi beslutade gemensamt att jag istället ska få åka häst och vagn.
Försökte backa undan men hästarna följde efter. Nosade på min kamera, på mina händer och mot mitt ansikte. Jag ropade på hjälp och flydde med hästarna springande efter mig.
Vissa jobb är farligare än andra.

I morgon ska jag till sjukhuset med mamma. Det är också skrämmande. Framtiden är oviss. Till våren ska jag plocka en stor bukett vitsippor och ge henne.
När det blir sommar ska vi sitta på vår altan och dricka kaffe. Se ut över Glan och sjöfåglarna. Det vill jag så gärna göra tillsammans med min mamma. I all enkelhet.

onsdag 20 januari 2016

Delad dag och stora skor


Alla dagar är bra dagar att inmundiga tårta. Men idag är en extra bra dag eftersom vår yngsta dotter har förmånen att fira sin 27:e födelsedag.
Tårtan var superb. Lagom sötma på sylten och vaniljkrämen så som en vaniljkräm ska vara. Grönt marsipantäcke med tillhörande ros.

Själv har jag slutat fira födelsedagar. Det var roligare förr. När åldern verkade ligga långt borta i fjärran. När det gått ytterligare 27 år blir det tårtkalas helt utan min medverkan. Om det är jag viss och säker. Lika bra är väl det för hur roligt är det att sitta på blöjan och bli matad med tårta medan vaniljkrämen hamnar i haklappens snuskficka.

Dagens datum är speciell i fler avseenden än vår dotters födelsedag.
Min farfar och min svärmor är födda just idag. Farfar år 1901 och svärmor år 1912.
Tyvärr hann min farfar och min svärmor aldrig träffa varandra. Han var för snabb att lämna jordelivet. Hade han bara hängt i något år till hade farfar och svärmor fått äta av en och samma tårta.
Det är också exakt denna dag som maken och jag träffades för första gången. Nu har vi levt tillsammans fler år än vad jag levt då vi träffades.

Maken inledde vårt förhållande med att  bjuda mig på mazarin och kaffe. Dagen innan hade jag opererat bort en visdomstand. Jag var liten, smal och hade stora skor med rejäl sula. Det var skorna maken lade märke till först av allt.  När vi sedan tittade varandra i ögonen visste vi, enligt makens utsago, att vi var ämnade för varandra. Det där sista har jag inget minne av men maken säger det ofta och jag tror på hans ord eftersom vi fortfarande hänger ihop.

För länge sedan firades inte födelsedagar utan endast namnsdagar. Folk visste vad de hette men inte när de var födda. Det har börjat komma tillbaka, namnsdagsfirandet. Har jag minsann sett på Facebook. Idag firar vi Fabian och Sebastian plus 967 andra till. Vilka de andra är har jag dock ingen upplysning att komma med.

Eva Brylla heter hon som sitter med i Namnlängdskommitén tillika namnforskare på Institutet för språk och folkminnen. När staten tog sin hand från att anteckna ner namnsdagsbarn i almanackan tog Namnlängdskommitén över eller om den rent utav bildades på 1970-talet låter jag vara svävande i luften.
För att så många som möjligt ska få vara namngivna och bli uppmärksammade med sina namn firar vi två åt gången. Själv har jag på så vis fått två namnsdagar. Maria och Carina. Fast inte på en och samma dag, det känns fint att dela på gracerna. Likt Ulla, Lovisa och Augusta, de tre gracerna vid Gustav III hov om det nu är nödvändigt med en jämförelse.

Grattis dottern på din födelsedag,  farfar och svärmor där ni befinner er och grattis alla ni 969 som har namnsdag. Sist men inte minst, grattis till maken och mig på vår egen träffdag.


tisdag 19 januari 2016

Påsar under ögonen och en talande maskin


Jag har gått genom dagen som i ett töcken. Bristen på sömn har gjort sig gällande och mitt utseende är allt annat än smickrande.
Eftersom vi ska ha kalas på lördag begav jag mig till min ständiga frisörska Anna. Att sitta framför spegeln i frisörsalongen för något obehagligt med sig. Huvudet sticker upp över skyddsskynkets kant och synen av sin egen nuna är skrämmande. Dock brukar det rätta till sig när behandlingen är avklarad, men inte en dag som denna. Glåmig, och med blågrå påsar under ögonen stirrade jag modstulet på den uppenbarelse som speglade mitt jag.

Det finns äventyr av olika karaktärer och inslag. Igår var ett äventyr som jag hädanefter hoppas slipper reprisera.
Hela arrangemanget startade i munterhetens tecken då dottern och jag åkte till Örebro för att övernatta på hotell. Anledningen till att vi passerade gränsen mellan Östergötland och Närke kommer helt och hållet an på vårt eget landsting som inte klarade av vårdgarantin för dotterns räkning.
En bukoperation á la titthålsmetoden skulle utföras klockan 09.00 i går morse men blev av olika orsaker tidsmässigt uppskjuten vilket varken dottern eller jag som chaufför och ledsagare kunde vara med och påverka.
Trots ett förestående öppnande av buken kände sig dottern väl till mods, åtminstone de första morgontimmarna i sjukhussängen. En natts sömn utan småbarn gör gott även om det skall ske en efterföljande operation.

Vart efter tiden led började tålamodet tryta hos både patient och moder. Droppet droppade på men så mycket mer hände inte. Först efter åtta timmars tröstlös väntan rullades den snart narkosbedövade dottern in i operationssalen.
För att fördriva tiden innan hon i vaket tillstånd kom tillbaka upp på salen begav jag mig åstad för att införskaffa lite att äta. Tidigare hade jag blivit utfodrad av makens dotter Lena som bjöd på en ypperlig lunch men den födan hade både smälts och passerat där bearbetad mat brukar passera vilket föranledde en  påfyllning av föda i både fast och flytande form.

Sjukhusets matinrättning var stängd. Återstod bara att ge sig i kast med den talande maskinen som utlovade mackor och drycker. Jag följde instruktionerna, tryckte på knapparna för en sandwich med tonfiskröra och ut ramlade en liten påse grillchips varpå maskinen tackade för köpet. Jag muttrade och gjorde om manövern. Då upplyste den maskinella rösten mig om att varan var slut. Vilket var lögn och förbannad dikt eftersom jag såg de åtråvärda smörgåsarna genom glasrutan. Ett nytt försök och jag stod med ett paket Vasaknäcke med smetost och paprika i handen. Jag svor högt i den tomma foajén.

När en blek och vimmelkantig dotter återvände med tre hål på magen inväntades uppiggande resultat. För att hålla mig vaken inför hemresan hade jag bälgat i mig ofantliga mängder kaffe vilket hör till ovanligheterna eftersom jag ytterst sällan läppjar en kopp java. Därav mådde jag ungefär som dottern. Om än betydligt mycket piggare, ja rent utav överpigg.

Klockan 00.15 ansågs patienten vara så pass pigg att det var dags för hemfärd. 12 mils bilfärd låg framför oss. Jag fruktade både halkan och lösspringande djur varpå jag behandlade gaspedalen med stor försiktighet. 03.30 kröp jag ner bredvid maken och var då så speedad och koffeinstinn att hela kroppen darrade.

Två timmars sömn innan det var dags att kliva ur bingen och ge mig iväg på dagens frilansjobb.
Dottern mår efter omständigheterna ganska väl om än både operationen och bilresan hem tog på krafterna.

Tack båda landstingen för en oförglömlig dag och natt!

söndag 17 januari 2016

Saknad och två små röda stugor


I går drabbades jag av en fruktansvärd hemlängtan. Det hjälpte föga att maken påpekade att jag var hemma. Sålunda kunde jag inte längta hem, resonerade han.

Jag försökte betvinga mina känslor till ett lugnt stadium men när vi satte oss för att äta brast det. Tårarna droppade ner över den ugnsbakade laxen, små fina potatisar som kokats varsamt för att behålla spänsten och den fräscha salladen med egenhändigt hoprörd dressing.

Maken såg förtvivlat på mig. Jag torkade ögonen och snöt näsan i den blå tygservetten.

Det var mycket länge sedan jag hade hemlängtan. Den kommer över mig då och då men inte lika starkt som igår.

Vad är det som jag egentligen längtar efter? Efter tjugosju år som värmländsk östgöte borde jag i rimlighetens namn ha acklimatiserat mig. Men jag kan helt enkelt inte hjälpa det. Det rycker och drar i mina värmlandsrötter, de vill inte riktigt fästa i den östgötska myllan.

Jag saknar vår gård där boningshuset var mindre än ladugården. Någon kom med förslaget att flytta in huset i logen. Då skulle vi få ännu närmare till jobbet. Det lilla torpet som vi under flera års tid renoverade till en fullt fungerande bostad. Varje bräda som vi rödmålade hade vi blandat ner kärlek i färgen. Flaggstången som var min 30-årspresent. Fanan förärade mig min svärmor när det blev Mors dag.
För att du är en bra mamma, sa hon när paketet överlämnades. Den flaggan finns ännu kvar i min ägo och hissas i vår nuvarande flaggstång.

Jag saknar somrarna när svågern och svägerskan kom från Frankrike. Den franskregistrerade bilen svängde upp på vår gårdsplan och vidare mot deras sommarstuga en bit bort genom skogsdungen.
Jag saknar mina svärföräldrar som alltid fanns i vår ständiga närhet. Gemenskapen med den äldre generationen, vår farmor och farfar.
Jag saknar Hasse och Iris. Våra bundsförvanter som ännu finns kvar i våra liv även om vi inte träffas så ofta.
Jag saknar spontaniteten. När det knackade på dörren och någon stod där för att enkom kolla läget. Kaffekoppen i handen sittande på yttertrappan för att prata bort en liten stund.
Jag saknar barnens barndom. Mest av allt saknar jag det.

Det är upphovet till min hemlängtan. Tiden som passerat. Tiden som inte går att backa.

Efter en natts sömn är hemlängtan som bortblåst. När jag ännu var sömndrucken stack maken sin arm under min nacke. Jag lade mig tillrätta, helt nära.
Vi måste vara rädda om tiden, tänkte jag.

Idag ska dottern och jag åka till Örebro. Sova på hotell. Örebro ligger inte så långt borta från Värmland. I morgon när det som ska göras är klart sätter vi oss i bilen och åker hem. Hem till Östergötland för det är här vi hör hemma. I vår lilla stuga på Bäckstugevägen som är mindre än vår förra lilla stuga Nybäck. De hänger samman på något vis.

Du  blir aldrig en riktig östgöte Carina, men kör försiktigt och skynda dig hem i morgon för det blir så ensamt utan dig, sa maken.
Jag lovade, jag ska köra försiktigt hem.




lördag 16 januari 2016

Rostiga skridskor och en hopsydd tumme


-18 grader när jag lättade på rullgardinen. Jag rös till och rotade fram mina två par långkalsonger. Maken gick ut i ett av våra uthus för att hämta in mina fodrade vinterkängor. I tjänstens vägnar var det dags att idka friluftsliv. Det gäller att klä sig varmt om det ska bli ett bra utfört arbete.

Mina fodrade vinterkängor var uppätna av råttor. De hade dessutom inrättat familjebostäder i båda paren. Det andra paret fodrade vinterkängor har tillhört min pappa. Med dubbla sockor passade de perfekt.
Svarta vinterbyxor med hängslen, tjock stickad tröja, halsduk och min skinnbeklädda väpnarmössa. Jag kände mig beredd.

Det vimlade av folk i olika storlekar som spänt på sig utförsåkningsskidor för att med friskt mod kasta sig utför kommunens stolthet. Yxbacken. Där Pernilla Wiberg en gång i tiden startade sin karriär. Från backen utanför Norrköping till Super-G, störtlopp, slalom och alpin kombination på sina Rossignol. Framgång föder rikedom och numera är allas vår Pernilla en svensk affärskvinna.

Anders, Yxbackens styrelseordförande, bytte ut min pälsklädda väpnarmössa mot hjälm med nedfällbart visir, startade upp sin snöskoter av märker Yamaha och bjöd mig sitta upp. Min kameraväska hängde han runt sin egen hals och uppmanade mig att hålla om honom riktigt hårt.

Uppe på toppen var utsikten över Bråviken förförande vacker.
Bråvallaskrinnarna är där ute på isen och åker, sa Anders och pekade. Jag nickade och tänkte på makens och mina långfärdsskridskor som ligger i vårt förråd och kanske rostar sönder. Mina skridskor som jag en gång i ren frustration försökte pracka på en okänd dam som promenerade med sin hund på Göta kanals bottenfrusna is.
Kanske vi borde plocka fram skridskorna. Göra ett nytt försök. Maken koncentrerade sig på räksmörgåsarna som jag köpte med hem efter avslutat arbete i Yxbacken. Jag fick inget uttömmande svar på min frågeställning.

En gång i tiden var även maken och jag utförsåkare. Mest höll vi till i Sunne. Jag startade dock min utförsåkning i norska Oppdal vid elva års ålder.
Kom ihåg att böja på knäna ordentligt, var pappas råd. Han som aldrig åkt skidor utför. Bara på längden.
Jag böjde på knäna och farten stegrade sig. Pappa glömde dock berätta om det viktigaste momentet. Att svänga. Mamma som hade fullt upp med att ta sig upp på fjället sittande i en bygellift såg med skräck och fasa flicka komma nedsusande med böjda knän. Offpist.
Färden slutade i ett buskage med vidare transport till sjukstugan där vänster tumme syddes ihop med fem stygn. Ärret finns kvar som en ständig påminnelse om min debut i den norska skidbacken.

Numera nöjer jag mig att bestiga och ta mig nedför slalombackar som Yxbacken sittande bakpå en snöskoter av märket Yamaha.






fredag 15 januari 2016

Den svenska tigern och välsmort munläder


När jag i min ungdom arbetade på sjukhus var våra omklädningsrum förlagda längst ner bland slingrande kulvertar så långt det gick att ta sig ner i byggnaden.
Plåtskåpen stod på rad men hänglåsen fick vi bekosta själva. Min kompis och jag började ofta våra arbetsskift med en cigarett ute på lastbryggan i anslutning till vaktmästarens krypin. Han var betuttad i flickor, speciellt i min kompis, varpå han kröp ut ur sitt inglasade kontor och gjorde oss sällskap. Mest ägnade han tiden åt att skälla på oss över vilken last vi beskaffat oss med. I efterhand kan jag inte göra annat än att hålla med vaktmästaren. Att röka är ett fördärv utan undanflykter.
Själv är jag rökfri sedan snart 40 år tillbaka i tiden. Hur det är ställt med min forna väninna vet jag inte för vi tappade kontakten ungefär samtidigt som jag fimpade min sista cigarett, sade upp mig från sjukhuset och flyttade mitt bohag till annan ort.

I direkt anslutning till vårt omklädningsrum fanns en liten skrubb med ett bord och några obekväma stolar. Dit kunde den som ville dra sig undan för att äta medhavd lunch eller hälla upp en skvätt kaffe ur termos. Skorpor höll sjukhuset med. Det stod alltid en välfylld plåtburk med skorpor på bordet. Ingen ville använda skrubben, varken ensam eller tillsammans med arbetslaget. Av förståeliga skäl.

På väggen hade någon satt upp en pappersbonad föreställande en tiger med tillhörande text:
En svensk tiger. 
Texten åberopade säkerligen till den tystnadsplikt vi personal under högtidliga former skrev på under övervakning av en tillförlitlig person på personalavdelningen då vi anställdes.

Bonaden i papp var aningen malplacerad i sjukhusmiljön eftersom Statens informationsstyrelse år 1941 lät illustratören Bertil Almqvist rita tigern. Syftet var att på ett illustrerat sätt få allmänheten att hålla tyst om det som kunde skada Sverige då omringade europeiska länder befann sig i krig och ockupation.
Vi som var anställda av Landstinget fick oss i alla fall en daglig påminnelse att inte missbruka våra underskrivna löften om att vara den som tiger gällande sekretesslagen.

Att hålla tyst om det vi ombedes hålla för oss själva lyder också under moraliska restriktioner. Därför blev jag häromdagen ytterst förvånad över att den som ålagt mig tystnadsplikt själv gått omkring och läckt som ett såll om det som ingen av oss skulle låta nå andras öron. Får inte det hela att gå ihop. Den som hamnade i skottgluggen blev jag själv.
Eftersom jag varken missbrukat förtroendet eller lättat på munkavlen gjorde jag mig inga större bekymmer än att tycka den uppkomna situationen blev mycket tråkig. För min del har inget förändrats men den drabbade har efter rådande omständigheter fått sig ett dystert sinnelag till skänks.

En av fördelarna med att börja bli till åren kommen är att jag inte längre morrar som en tiger däremot har jag med åldern lärt mig att då jag ombetts tiga åtlyda mitt avlagda löfte. Även om det inte föregåtts med någon påskriven tystnadslöftesblankett.

Trots att jag stundom är ganska så glappkäftad när det vill sig...

torsdag 14 januari 2016

Fiktion och verklighet


En liten gosse i Malmö har blivit skrämd från vettet. Den så beskedlige Alfons Åberg ligger bakom sömnlösa nätter. Eller antagligen är det odjuret som skrämmer.

Vår barnbokshylla stoppades undan när barnen vuxit upp men har nu återställt igen i och med barnbarnens antågande. Bland alla böcker finns naturligtvis Alfons Åberg. Rolig, underbar och underhållande. Tills fram till nu då filmen om Alfons och odjuret visades på en förskola.

Föräldrarna har gjort en anmälan till Skolinspektionen och dagspressen hakade på. Flödet i de sociala medierna rann snabbt och flödade över där människor häcklade ner och förlöjligade föräldrarna. Även jag suckade uppgivet.
Vilka knasiga föräldrar. Anmäla Alfons Åberg. Fy vad skamligt! Trams!

Så tänkte jag efter. Att göra en anmälan till Skolinspektionen och dra igång en utredning på tjänstemannanivå är kanske att överdriva en aning. Men att ta ett skrämt barn på allvar är då rakt ingen överdrift.

Odjur är odjur i vilken skepnad de än befinner sig i. Påhittade eller in reale life. Barn är olika, vissa klarar att träffa på odjur från sagornas värld medan andra känner skräck och fasa.
Nu tillhör tydligen den skånske lille pågen den senare kategorin och behöver stöd och hjälp av vuxna som vet att Alfons odjur är fiktion. Men det kan vara svårt att övertyga gossen om detta och jag känner mig osäker på om ens Skolinspektionen klarar den uppgiften.

I mitt föräldrahem fanns den stora boken om människans anatomi. Som barn var jag oerhört fascinerad att sitta och bläddra bland sidorna där människans kropp var rikt illustrerad och avfotograferad. Både utvändigt och invändigt. Det ingick i mina planer på att bli kirurg. Jag ville i tidigt stadium sätta mig in i läkarvetenskapen och då kom boken väl till pass.

Dock hoppade jag över en sida. Där var ett öga avbildat. Med några sorters klämmor var ögat uppspärrat och stirrade rakt på mig. Blodet isade sig i mina ådror och efter första anblicken bäddade jag ner mig mellan mamma och pappa många nätter i rad. Så fort jag skulle sova i min egen säng stirrade ögat ner på mig från sovrummets innertak.
Till sist tröttnade mina föräldrar på att trängas natt efter natt med en gänglig flicka som snurrade runt för att få bäst plats på madrassen. Därför satt någon av dem på min sängkant och höll mig i handen ända till dess att jag somnat ordentligt.
Med tiden slöt sig det stirrande ögats ögonlock och bleknade bort och mina planer att slå in på kirurgins bana svalnade av. Boken fick därefter bli stående där den stod i bokhyllan.

Jag hoppas att skånepågen snart nog glömmer bort odjuret och kan sova lugnt om nätterna. Och att föräldrarna tillsammans med Skolinspektionen finner en lösning så samtliga vuxna parter känner sig tillfreds.

Sen kan vi skratta åt föräldrarnas tilltag och anmälan bäst vi vill. Bara vi inte skrattar åt den lille pojken som är så förtvivlat rädd för odjur.
Vi lever dessutom i en värld där vi bär omkring på en rädsla. Oavsett om vi är vuxna eller ej. Det finns många odjur runt omkring oss, alla är tyvärr inte fiktiva.

onsdag 13 januari 2016

Korv på papperstallrik och grannens pinkande katter



Lätt som en fjäder. Du är lätt som en fjäder mamma, tänkte jag där hon låg på britsen.
Undersökningarna avlöser varandra.  Oro. Provsvar och svar från läkare. Den enda som tar det med ro är mamma. Tack mamma. Tack för att du är så stark och positiv.

Monark, gjord på papper och bark. Men bättre än DBS. Det betyder Döden Bakom Styret, sa mamma bakom syreupptagningsmasken. Personalen log matt och tittade åt mitt håll.
Jag ryckte på axlarna. Mamma vet vad som gäller.

Arbetsprov hos fysiologiska kliniken, universitetssjukhuset i Linköping. Mamma satt på Monarken, beredd att trampa för att visa resultat. Operation eller cellgifter. Det är frågan som nu gäller.

Hej då, nu kör jag Vätternrundan, ropade mamma.
Kör inte omkull, vill du ha stödhjul på cykeln? ropade jag tillbaka.
Personalen sa inget, de tittade på varandra och dataskärmarna som visade kurvor i blått, rött och svart.

Korv och mos. Papperstallrikar plastbestick och pappersmuggar i sjukhusets kafeteria. Kaffe på maten. Och en kladdig kaka.

Vidare till nästa undersökning.  Svar om några dagar. Din läkare kontaktar dig. Operation eller cellgifter. Kanske både ock.

Hemfärd efter en lång och tröttsam dag. Mamma pratade hela tiden. Om pappa. När han körde fel väg då de skulle besöka oss. Om barnbarnsbarnen. Grannens katter som pissar på hennes prydnadsbuskar. Att det är gott med korv och mos.
Hon pratade om mannen som satt med oss i väntrummet. Att han hostade så illa. Han har nog en allvarlig sjukdom.
Tror jag också, så som han hostade.
Kraken, han kanske är så sjuk att han dör.
Kanske det kanske.

Mamma berättade om sina dagböcker. Där hon antecknat varje förändring i mitt liv. Dag och datum. Barnbarnen finns med. Deras skolavslutningar, när och vart de flyttat sina bohag, arbetsintervjuer och anställningar. Förlovningar och vigslar. Barnbarnsbarnens ankomst. När flyttfåglar kommit och dragit vidare. Vädrets skiftningar, solens uppgång och nedgång. Temperaturväxlingar. Från varmt till kallt och tvärt om.

En dag ska jag hämta mammas dagböcker. Läsa om våra liv ur hennes perspektiv.

Mamma gör sig inga bekymmer. Hon tar dagen som den kommer. Kvar på fysiologiska kliniken i Linköping står Monarken. Någon annan kanske sitter där nu och trampar för att få sin framtida dom.

Operation eller cellgifter. Svar kommer om en vecka. Vi får ta dagen som den kommer.

tisdag 12 januari 2016

En präst i filtar och en upprörd kaffedrickare


Det brinner runt om i vårt land. Är det inte asylboenden så är det privata villor, hyreshus och bilar som står i ljusan låga. Förr var en eldsvåda sensationsnyheter, nu är det vardagsmat.
Även kyrkor med dess kulturskatter kan fatta eld och då gäller det att vara förberedd. Inte endast brandförsvaret utan också kyrkans anställda bör alltid stå i startgroparna för att rycka ut och rädda det som räddas kan om det börjar ryka ur predikstolen.

Med anledning av detta är vi idag hundvakt. Matte har tagit av sig prästkragen och begett sig med sina arbetskamrater till brandstationen i Valdemarsvik. Där ska de släcka brasor med hjälp av diverse utrustning samt rulla runt i brandfiltar. Ett moment dottern inte ser fram emot eftersom hon ska till äldreboenden och hålla andakt med de boende direkt efter brandövningarna och vill då se någorlunda proper och inte tilltufsad ut.

Hunden skulle hämtas under morgontimmarna men jag valde att vänta ut tiden. Det finns två vägar att köra till vår dotter. Den ena vägen går förbi den lokala matvaruaffären och den andra förbi vår hembageri. Jag valde den senare.
Bagerskan har under några dagar påannonserat att det är just idag som frestaredagen inleds. Därav min lite sena ankomst till hundhämtningen. Jag ville vänta tills dess att jag kunde ta mig in genom den bakande Camillas dörr.

Semlorna var inte riktigt klara än, förklarade bagerskan där hon stod i det innersta och höll en stor blå sprits i ett stadigt grepp. Men jag kunde få välja vilken storlek jag ville ha på bullen. Jag valde mellan den lilla, den stora och den lyxiga. Jag valde den stora. Det gäller att gå ut i lagom tempo. Jag kommer att sakta accelerera upp till lyxvarianten men började ändå inte på den allra lägsta växeln.

Medan jag väntade gick jag och satte mig hos stamkunderna. En häftig dispyt mellan mig och en av kaffedrickarna uppstod. Han ansåg att semlor de inmundigar vi först på fettisdagen. Inte innan. Aldrig någonsin innan! Han spände ögonen i mig och undrade om jag firar julafton någon annan dag än på själva julaftonen.
En dum jämförelse, kontrade jag men blidkade honom en aning då jag upplysningsvis sa att vi oftast äter semlor flytande i het mjölk. Han nickade gillande och sa att det är rätta takter det. Het mjölk ska det vara, inga andra moderniteter.

Semlorna kom till bordet i en vit påse. Jag öppnade påsen och bad den upprörde mannen att ta sig en titt. Han knep hårt ihop ögonen och vägrade. Den 9 februari, inte tidigare.

Maken är otålig. Han undrar om jag inte skrivit klart snart.
Börja plocka fram du, säger jag. Ropa när det är framdukat så kommer jag.

Äntligen, som jag har väntat!

måndag 11 januari 2016

Rött hår och havregrynsgröt


Det har donats i hemma hos stortvillingarna och deras lillebror under helgen. Barnrummen har fått lite nya möbler i form av byråer. När något nytt köps hem drar det med sig en viss omstrukturering av det befintliga.
Hos småtvillingarna och deras storasyster ändras det också om. Storasystern ska få eget rum som så snart det nya fönstret kommit och monterats där det ska sitta är allt klart för inflyttning.
Någon dag ska jag bege mig till respektive familjer och beskåda allt nytt som skett. Som det är nu har jag bara fått en bild tillskickad till mig av sonsambon för att hon ville visa mig resultatet av stortvillingflickans rum.

Speciellt viktigt, anser en småtvillingflicka, är att jag ser det nya draperiet som omgärdar hennes säng.
Det är snyggt grönt med rosa blommor, berättade hon igår kväll när hon gästade oss över natten.

Innan det var läggdags skulle den lilla kroppen tvagas och sedan iklädas pyjamas. Det var svårt att välja schampo. Flaskorna är många och varje doft skulle utrönas för att passa bäst till den lockiga blonda håret. Lotten föll på schampot som doftade svagt av rosenolja.
Barnet undrade varför jag har så många olika flaskor med schampo. Det vet jag inte själv riktigt säkert. Maken har i alla år undrat detsamma. Ibland blir han förvirrad över vad han ska välja. Som den gången i midsommartid. Då jag ville fördjupa mitt mörka hår. Få mer kastanjerött. Fegheten att färga håret har för mig alltid varit en bromskloss. Det som oroat mig mest har varit slutresultatet. För att kringgå faran över ett misslyckande köpte jag en flaska äkta röd henna schampo. Det gav håret glans och lyster med inslag av rött.
Jag blev glatt överraskad när maken kom ut ur badrummet med äkta rött hennafärgat hår. Han förstod dock inte vad som var så roligt. Skrattade ändå med mig eftersom skratt är smittsamt. Hela midsommarhelgen och en vecka därefter var maken vackert rödhårig innan det äkta och med åren naturligt silvergrå kom åter.

Flickan som sov över hos oss är nästan alltid glad. Hon har ett härligt skratt som hon nyttjar ofta. Men - hon är känslig om någon skrattar åt henne. Då blir hon ledsen ända in till benmärgen.Vi pratade om det där, barnet och jag. Om att skratta tillsammans, med varandra och att skratta åt varandra. Om skillnaden. Vad som känns okej. Liggande på magen i vår säng killade vi varandra i knävecken och tävlade om vem som kunde hålla benen stilla längst tid. Vi skrattade när det killade som mest. Skrattade med varandra. Det känns mest okej, sa det treåriga barnet. Tillsammans bestämde vi att vi alltid ska skratta med varandra, inte åt varandra.
I morse frågade jag vad som önskades till frukost. Efter en del funderingar över menyförslaget lade hon till en extra punkt. Vispad grädde. Det ville hon ha till frukost. Utan några extra tillbehör. Jag skrattade inombords och undrade om det gick lika bra med havregrynsgröt. Bara gröten blev toppad med en klick lingonsylt kunde hon tänka sig det.

Det är skönt att skratta. Ibland gör jag det när jag är ensam. Dock oftast tillsammans med någon. Vi skrattar med varandra. Men det händer också att jag skrattar åt någon annan. Tycker att det är helt okej för det beror helt på vad jag skrattar åt.
Småtvillingflickan menar att det aldrig är okej att skratta åt någon, oavsett orsak. Allra minst åt henne själv. Hoppas hon aldrig kommer på att bli stand up komiker där publiken skrattar åt och inte med.
Utom jag då som inte gillar den sortens humor. Jag förstår sällan innebörden. Antagligen är jag helt enkelt humorbefriad.

söndag 10 januari 2016

Irriterande flugor och en illamående fiskgjuse



I morse kändes det som i gamla tider då maken gick upp i ottan för att kasta sig ut i snösvängen och hjälpa sonen att forsla bort den snö som föll i natt.
Vi ligger inbäddade i det vita täcket som idag har konsistens lämpad för att bygga snögubbar. Kylan har tillfälligt släppt sitt grepp men är åter i antågande sägs det.
I min skrivarbod är det varmt och skönt. Snötäcket på taket vittnar om att stugan är väl isolerad. Inga extra tröjor behövs.

Delar av familjen kommer på eftermiddagsfika. Jag ska förära dem med en nybakad kaka. Ett komplicerat bakverk som krävde både kavel och springform med löstagbara kanter. Doftar förförande gott och jag hoppas att den ska smaka likaledes.
Smeten innehåller mandelmassa kan jag avslöja.

Medan maken skottade snö läste jag dagspressen på nätet. Skavsta flygplats är avspärrat och utrymt på människor. En resväska med något explosivt pulver har påträffats och personalen är skärrad uppgav ett tillförlitligt ögonvittne. Väskans ägarinna ställer sig oförstående eftersom hon inte vistas i någon miljö där explosivt pulver förekommer.
Tänker att det är väl lika bra att det inte blev någon Spanienresa för vår del. Det är bara elände över allt. Till och med på flygplatsen i Nyköping.

Jag skrollade vidare i nyhetsflödet.  Ingvar Kamprad har överlämnat ordförandeklubban till sin efterträdare. Av åldersskäl. Kanske ett förnuftigt beslut. Att vara ordförande är ingen barnlek. Vet väl jag som är ordförande i Odensåkers vattenförening och Odensåkers vägsamfällighetsförening.Två pärmar med papper att hålla ordning på. Originalpapper dessutom. Ett stort ansvar.
Dock har jag inga 50 miljoner att donera till föreningarna som herr Kamprad gjorde vid uppstarten av Familjen Kamprads stiftelse. Det är illa för det skulle behövas lite extra tillskott i kassorna. Mycket har hänt i det gemensamma avloppsbygget som kostar pengar samt den framtida vägförbättringen efter grävmaskinernas framfart.

Hade jag pengar skulle jag muta Naturskyddsföreningen att ge sig iväg från vårt område. De har lagt sig i våra angelägenheter och gjort ett samrådsyttrande och skickat till Norrköpings kommun. Bland annat är Naturskyddsföreningen oroliga över att vi som bor här ska klaga på att bondens kossor ska dra flugor när kossorna går på sommarbete en bit bort. Då finns en överhängande risk att vi boende ska komma med krav att flugorna genast bör elimineras. Naturskyddsföreningen anser även att de av oss boende som har strandtomt ska avgränsa tomterna så allmänheten kan ströva fritt över den privata delen av strandtomten. Fiskgjusen som bor på andra sidan viken ska visst också må illa av vår ständiga närvaro. 
En cykelbana- och gångbana bör också fortast möjligt anläggas ut till vårt område, anser Naturskyddsföreningen, eftersom det är skadligt för miljön att köra bil. Sant och riktigt men de kräver samtidigt att det måste till en besöksparkering så besökande bilar får plats. 

Tack Naturskyddsföreningen att ni så påpassligt medverkat till att den nya detaljplanen nu plötsligt ligger långt fram i tiden!

Snart kommer delar av familjen för att äta kaka. Vi får visst en nattgäst också. En av småtvillingflickorna känner sig manad att kinesa hos mormor och morfar. Dock behöver övernattandet inte vara så spartanskt att hon måste sova på golvet. Hon får plats mellan oss i sängen. 
Det kommer att bli varmt, trångt och mycket gemytligt.


lördag 9 januari 2016

Mios blues och hjärnaktivitet


Idag är en sådan dag då jag kommer att idka inomhusaktiviteter. Som att ligga under filten och läsa min nyinköpta bok. Mios blues skriven av Kristina Ohlsson. Den ingår i vår bokcirkel som vi damer här utefter vår väg startade en kulen höst. Vi pratar lite bok men mycket annat. Och äter gott. Dock är huvudtemat Bokcirkel.
Vi damer tänker i dessa termer och har ofantligt roligt då vi träffas.

Tänka i andra termer fick jag göra efter avklarad morgontoalett. Eftersom det är lördag ämnade jag snofsa till mig lite med en fin blus som jag köpte för två år sedan när maken och jag åkte till Azorerna.
Mina tankar föll då på en avlägsen väninna som jag inte sett på över trettio år. Vi återknöt kontakten för några år sedan. Eftersom vi bor på långt avstånd från varandra skickades porträttbilder för att visa hur vi utvecklats under åren som gått.
Hon tyckte att jag lagt på mig en hel massa kilo sedan sist. Men att det enbart var klädsamt eftersom jag då det begav sig var anskrämligt mager. Vilket jag inte är benägen att på något vis dementera.
När maken och jag träffades kunde han med sina båda händer nå runt min midja vilket är helt omöjligt idag. Fet grädde och mycket kärlek kan få den smalaste att svälla på alla håll och kanter.

Tillbaka till finblusen. Framför spegeln stod jag och klädde på mig. Knäppte blusens alla knappar och studerade resultatet. Fascinerat såg jag hur knapparna liksom av sig själv knäpptes upp. Som på en given signal lirkade knapparna, en efter en, ut sig ur knapphålen tills alla knappar var uppknäppta och blusen vidöppen. Något konstruktionsfel kan inte komma på tal eftersom jag haft blusen vid några olika tillfällen och då har den inte levt sitt eget liv utan lydigt följt ägarinnans befallningar.

Nu får jag alltså tänka om och har kommit fram till den slutsatsen att blusen får hädanefter bli en uppknäppt utanpåblus till en ärmlös klänning. Återbruk kallas det för.
Det är uppmuntrande att uppkomna situationer kan föra tankarna till avlägsna gamla väninnor.

En annan sak jag kom att tänka på men som inte har något med för små blusar att göra är att det faktiskt är en myt att våra sängar är fullspäckade med kvalster. Studier har visat att kvalster bor där dammet väger mest och att dammet som finns i våra sängkläder väger mindre än dammet som lagras i våra bokhyllor. Är vi rädda för att få kvalsterallergi bör våra bokhyllor dammas av lite då och då.
Det är något jag tänker ta upp med mina bokcirkeldeltagare då vi träffas över Mios blues.

Då kan jag även passa på under den kulturella sammankomsten att berätta om den gången när jag hittade en livs levande bokskorpion som kilade fram över en boksida då jag plockade fram ett litterärt verk ur vår bokhylla. Jag visste inte vad det var för något kryp utan kontaktade en pensionerad biologilärare jag hade haft under högstadiet. Det var långt innan googles tid, eljest hade jag inte behövt besvära den gamla lärarinnan. Som dock blev glad över att höra av sin gamla elev även om vi en gång i tiden inte stod på så värst god fot med varandra. Men vi hade båda med åren vuxit till oss och fick ett trevligt samtal när vi avhandlat bokskorpionens leverne.
Vet inte om den är besläktad med bokmalen men jag finner det inte allt för otroligt. Vad den har för uppgift i livet mer än att livnära sig på kvalster och boklöss vet jag inte heller. Kanske berättade biologiläraren men det har jag glömt.
Har vi fortfarande en och annan bokskorpion i vår boksamling får de gärna bo kvar där de bor. Inte mig emot, tvärt om.

Många funderingar i stort och smått har det hunnit bli trots att klockan bara närmat sig mitt på dagen. Inte undra på att jag känner mig trött när det börjar kvällas. Hjärnan jobbar för högtryck. Mest hela tiden.



fredag 8 januari 2016

En trasig bysthållare och god omvårdnad


Det året jag hade fyllt 16 år beslutade jag mig för att ta steget ut i det riktiga vuxenlivet. Mamma grät och pappa tryckte postsparbanksboken i min hand med efterföljande ekonomiska förmaningar.
Mitt första inköp till det egna hemmet blev en gul mugg med påmålade motiv föreställande små sommarblommor. Ur den drack jag vatten medan högen av pannkakor växte. Pannkakor och vatten kom att bli mitt dagliga bröd under den första skälvande tiden som vuxen.

Som vuxen får den vuxne ta ansvar över sin egen tvätt. Varpå jag släpade kassar med smutsig byk till stadens tvättbar.  Tvättmaskinerna snurrade, tanterna satt med stickarbeten och skvallrade till dess att maskinerna gjort sitt.
De skakade på sina huvuden och lärde mig slå ihop lakan på rätt sätt. Flickan var inte skolad i textilvård.

När jag så småningom flyttade till annat boende blev jag förärad med moderniteter i form av tvättstuga. Där sprang tanterna fram och tillbaka, kollade tvättlistans trovärdighet och att föregående tvätterska städat ur maskiner och lämnat lokaliteterna i det skick som var och en ville möta det på den egna tvättiden.

Åter en flytt där det förutom äktenskap även ingick en helt egen personlig tvättmaskin. Sedan den dagen har det passerat åtskilliga tvättmaskiner i vårt gemensamma liv.
Jag har skött våra tvättmaskiner med omsorg och noggrannhet. Har någon havererat har maken opererat eller köpt en ny.

Det jag ansett som viktigast i skötseln av maskinerna har varit förutom att då och då tömma pumpen och silen, är rengöring av tvättmedelsfacket. En bekant sa en gång för många år sedan att det märks hur ett hushålls sköts genom att dra ut tvättmaskinens tvättmedelsfack och studera dess renlighet. Det bet sig fast i mig och för att inte bli ansedd som en lortlarpa om någon besökare händelsevis råkar dra ut tvättmedelsfacket och finna detta i orent skick har jag alltid varit noggrann med att hålla det området extra rent.

Igår gjorde jag det fasansfulla upptäckten att en bygel lossnat från min bygelbysthållare då jag utan att först ha stoppat den i tvättpåsen när den skulle tvättas. Jag tackade min lyckliga stjärna att bygeln inte åsamkat maskinen skada samt att maken inte upptäckte fadäsen före mig. Då hade han tagit fram den stränga blicken vilket händer så sällan att det tar rejält när det någon gång sker.

Bygeln låg inkilad i den där grå tjocka gummipackningen med skåra, placerad mellan luckan och tvättrumman. Jag fiskade upp den och med följde något grått och oidentifierbart smörj. Med pekfingret undersökte jag vad som fanns i skåran. Där fanns det mycket att voja sig över.

Sedan jag som 16-åring stiftade bekantskap med dessa underbara hjälpredor av smutsig tvätt har jag inte förstått att i omsorgen av maskinerna ingår rengöring av gummipackningen mellan luckan och tvättrumman.

Jag ringde genast dottern för att på moderligt vis upplysa henne om vad som ingår i tvättmaskinsrengöring. Jag slog henne med häpnad eftersom detta sedan tidigare redan var för henne känt. Hon brukade själv då och då rengöra just denna packning.
Att jag missat denna viktiga detalj blev för henne obegripligt.

Systrar och bröder som läser detta. Glöm inte att rengöra gummipackningen mellan luckan och tvättrumman på edra tvättmaskiner. Om ni inte redan visste detta vill säga.

torsdag 7 januari 2016

Luft under vingarna och en alkoholstinn paraplydrink


Gårdagen blev som förväntat. Korvgrillning, en tur med sparkstöttingarna och varm choklad framför brasan.
Det är en välsignelse med barnbarn, de håller igång oss.

Jag är ingen stor vän av korv, men en korv som grillats över öppen eld i kylslagen och snöig omgivning smakar helt enkelt bäst.
Att kunna öppna eld och grilla min korv ett stenkast från vårt hus är praktiskt. Bara att gå in i köket om senapen glömts att komma med ner i korgen. Jag tycker om det enkla och okomplicerade.

Kylan håller i sig. Dubbel uppsättning med långa pantalonger under kjolen när jag skulle köra flickebarnet till dagis. Där väntade hennes systrar småtvillingarna. Det stod gymnastik på morgonschemat. En gäng glada hästar hopade omkring med fröken i spetsen medan musiken strömmade ut ur spelarens högtalare. Jag blev inbjuden att medverka men tackade nej.

Nu är det inte endast kyla som gäller utan nu är det även rekordkyla. Köldrekordet är slaget, 42,8 minusgrader i norrländska Naimakka. Bussar och tåg är inställda och kallare förväntas det bli.
Vår termometer visade endast minus 10 grader i morse men det är kallt nog.

Som barn minns jag att det var bortemot -30 grader om vintrarna. Mamma tog fram den platta blå plåtburken med Niveasalva. Kommer än idag ihåg hur den doftade. Milt och behagligt. Trettio minuter innan utgång skulle kinderna omsorgsfullt smörjas för att förhindra frostskador. För ute var vi barn trots att andedräkten frös till is och stod ut som en vit hård pelare ur våra munnar.
En enda gång förfrös jag mig. Pappa gnuggade den vita kinden med en raggsocka tills den blev blossande röd. Mamma jämrade sig och målade upp en bild av en upprutten kind bortom all räddning.
Antagligen uppskrämd efter att ha läst Mobergs Raskens.
Men pappa visste hur en förfrusen kind skulle behandlas. Och rätt hade han för det blev aldrig några bestående komplikationer och fortsatta men.

Östliga vindar från Ryssland pumpar in kylan och håller oss inomhus om inte nöden kräver något annat. Niveas tid är förbi, idag smörjer nog inga mammor sina barns kinder för att undvika nare och förfrysningar. Nu mera används Nivea till att förhindra att damer i mogen ålder får naturligt rynkig hy.

Andra väljer att resa till varma länder och ligger vid poolkanten och lapar i sig paraplydrinkar. Idag skulle även vi ha satt oss på planet i Skavsta och med luft under vingarna ta oss till Spanien.
Nu blev det inte så. Min mamma behöver mig. Igår hade flygbolaget fört tillbaka respengarna till kontot. Vi intalar oss att det är bäst så här. För mammas skull men även för att vi behöver vara hemma och hålla igång värmeelementen samt se till att inget fryser sönder.

Ty kylan är sträng och obarmhärtig.




onsdag 6 januari 2016

Köttig korv och snökristaller


Lättjans tentakler har slingrat sig runt mig och jag har inte några som helst ambitioner till att frigöra mig.
Vässa din kompetens. En rubrik i ett tidningsmagasin. Snabbt bläddrade jag förbi. Jag är nöjd med den kompetens jag besitter och behöver inte få den vassare än vad den redan är. Den tiden är passé. När jag fäktade efter att bli bättre. Ja rent utav bäst på planen.

Solen skiner på liten snöklädd stuga. I kylskåpet ligger grillkorven i oöppnad förpackning.
Extra fin med 75 % kött.
Småtvillingarnas storasyster kommer på besök. Vi ska åka spark, grilla korv och sedan gå in i vår sommarstuga, beläget klivet över diket på baksidan om vårt ordinarie boende. Tände en brasa i den öppna spisen, se in i eldslågorna som hoppar och knastrar och dricka ur våra muggar med varm choklad.

I natt sover barnungen mellan oss. Jag kommer att ligga nära henne. Känna värmen från hennes kropp och dra in doften från hennes hår i mina näsborrar. En känsla från svunna tider, då något av våra barn låg på sin plats mellan mamma och pappa.
I morgon kör jag henne till dagis. Efter frukost. Myskväll och mysfrukost.

Jag byter ut flickebarnet mot ledarhunden. Mamman tillika hundföraren är på jobb och behöver hundpassning. Hon ska viga det som en gång var en kropp med bultande hjärta, till sista vilan.
Av jord är du kommen, av jord ska du åter bli.

Mamma verkar glad. Det dagliga telefonsamtalet är avklarat. Varje dag ringer jag trots att vi bor nära varandra. Måste höra att hon står på benen.

Jag är så glad att jag har dig, säger mamma.
Jag är så glad att vi har varandra, svarar jag.
Så länge det varar, tänker vi båda men lägger inte fram orden så de hörs.


tisdag 5 januari 2016

Skumma degar och nakenfotografering


Tack vare att maken har en tid att passa inne i staden blev det till att kliva upp ur bingen i arla morgonstund. Känns faktiskt lite ovant, vi har kommit in i sovschemat och jag är inte så värst angelägen om att bryta det mönstret.
Fördelen är att jag kommer igång med ett jobb som legat och väntat och utav olika anledningar inte blivit gjort.

En frisör ska porträtteras. Kanske inte förefaller vara så värst intressant men varje människa har en spännande bakgrund, så även frisörer.

En bakgrund med tvivelaktigt innehåll i degen har dess värre grannkommunens bagerska. Det har visat sig att hon inte haft rent mjöl i påsen utan har med sina kumpaner blivit följetong i rubrikerna.
Hon har agerat som målvakt medan huvudmännen länsat bageriet på kontanter. Bagerier i Halland, Skåne och Värmland har också plundrats av samma liga och det går bara att förfasa sig över människans illistighet.
Bedragarna nekar till brott, vilket inte heller är unikt. Det som grämer mig mest i den degiga härvan är att bagerskan är bördig från den värmländska kommun där jag vuxit upp. Det bageri som hon ägde där är också satt i sank och det befläckar ryktet om att värmlänningar är rekorderligt folk.

Det går inte att känna sig säker någonstans. Inte ens i den egna boningen. Skurkar bryter sig in och tar det de själva kan tjäna pengar på. Larm hjälper föga, ändå har vi för ett antal år sedan utrustat oss med ett tjutande larm där ovälkomna inbrottstjuvar blir förevigade med en ofrivillig selfie.
Några skurkar har tack och lov inte brutit sig in blivit fotograferade med våra säkerhetskameror. Den enda som fastnat på bilden är jag själv vilket skapade oreda hos larmoperatören.
Larmet varnar och fotograferar eventuella uppkomna eldsvådor vilket känns tryggt och bra. Det hände sig på den tiden att jag bakade pizza vilket föll i total glömska när den stod i ugnen för att gräddas.
När förkolningen var ett faktum orkade ugnsluckan inte längre stå emot utan släppte ut små puffar av osande moln. Varpå jag slet upp luckan och omgärdades av röken och brandvarnaren startade. Genast ringde larmoperatören och genom sin dataskärm kunde han se mig där jag framför den öppna ugnen vilt viftade med grytlapparna medan maken gjorde tappra försök att få tyst på brandvarnaren.

Folk har varnat mig för att gå förbi kameran avklädd och naken.  Men jag är av den åsikten att om någon larmoperatör känner en oemotståndlig lust  att smygkika på min nakna kropp så sker det endast en enda gång och aldrig mer.




måndag 4 januari 2016

Att böja rör och steka pannkakor


Maken har kravlat sig upp ur avloppsdiket och förlagt verksamheten inomhus. Närmare bestämt bland prunkande tulpaner på köksbordet där han mäter upp långa blanka rör som han sedan med finess böjer på exakt rätt ställe och skruvar fast genom uppborrade hål i väggen i vårt badrum.
Genom de böjda rören ska vattnet sedan rinna ner i toalettens vattenbehållare, vidare ner i själva skålen och när spolspaken gjort sitt ut till avloppspumpen.
Maken vet precis hur han ska få till det för att händelseförloppet ska fungera tillfredsställande.

Jag förundras över hans färdigheter.

Vissa människor har en medfödd gåva att orda upp saker och ting. Makens gåva, förutom hans intellekt och kunnande i det mesta, är att han även fötts med praktiskt handlag. Jag tror aldrig att vi anlitat en hantverkare då det behövts.

Som barn passade han på att plocka isär familjens nyinköpta radioapparat för att plocka ihop den till brukbart skick lagom till dess att hans föräldrar helt ovetande om sonens kunskaper i radiotektik kom hem från kyrkans söndagsgudstjänst.
Att lägga ihop två spikar och sticka in i kontakten för att få propparna och all elektricitet att haverera lärde han sig tidigt. Höjdpunkten blev då han fick vara med och se sin far rota runt i proppskåpet för att byta ut de vita säkringarna där en liten färgad plopp släppt från den knappt synliga spiralen.
Inget att rekommendera till barn som inte vet hur det ska gå till utan att själv bli elektrifierad!!

Med växande ålder utvecklades den praktiska ådran vilket kom bra till pass då min svärfar en gång på väg ut för att plöja den tröskade åkern kolliderade med en bil varpå traktorn vek sig på mitten. Svärfar klarade sig helskinnad förutom en bula i pannan. Röster höjdes om att en bärgningsbil borde anlitas men maken släpade själv hem den demolerade traktorn till sin verkstad och skruvade isär det som inte redan satt löst. Lade omsorgsfullt delarna på verkstadens arbetsbänk. Funderade en stund och plockade sedan ihop traktorn. Arbetet tog vinterns alla månader men lagom till vårbruket var traktorn brukbar igen och kunde dra harven över plogtiltorna.

På makens väg ut till snickarboden för att hämta något lämpligt verktyg passade jag på att skicka med honom den avklädda julgranen. Den har nu gjort sitt och stjärntydarna får på sin vandring till det nyfödda Jesusbarnen klara sig utan julpynt i vår stuga. Det är inte ens säkert att de tar vägen förbi här på Bäckstugevägen så jag har inga nämnvärd skrupler för den sakens skull. Tycker endast det är skönt att vårt hem är avpyntat och julmaten uppäten. Är trött på den kommersiella julen som hållit på ända sedan Domsöndagen.

Nu är tiden så långt liden att det är dags att fundera på den framförvarande middagsmaten. En hantverkare tarvar rejält med föda och ska det bli något måste jag kliva in i köksregionerna. Ty att laga trasiga traktorer och böja vattenrör klarar maken av med bravur. Värre är det om han ska försöka sig på att laga mat. För att inte göra honom orättvist anklagad som kock bör jag nämna att han är en fena på att steka pannkakor och tillreda en potatisgratäng. Samt koka ägg, de blir alltid perfekta!





söndag 3 januari 2016

Bullar till lunch saknade skor


Vi har lärt oss att sova på morgonen. Kan bero på att mörkret dröjer sig kvar i vårt sovrum tack vare de mörkläggande rullgardinerna som jag i åratal tjatat mig till. Maken erkänner numera att rullgardiner även är hans melodi. Det går aldrig att förutspå hur utslagen skall falla innan det har konstaterats. Alltså, maken har konstaterat att rullgardiner främjar rejäla sovmornar

I morse väcktes vi av telefonen. Sonen hade en fråga till sin far innan han skulle iväg och skotta snö hos sina kunder. De börjar bli vana nu våra vuxna barn, att vi sover längre på morgonen än vad jag minns att de själva någonsin gjort.

Läste någonstans alldeles nyss att när barnen flyttat hemifrån börjar det egentliga livet för föräldrarna som då kan börja sköta sig själva och gödsla på sina egna intressen och behov.
Kan ligga något i det påståendet och är väl inga direkta nyheter.
Måltider, för att ta ett exempel. Sedan den sista i kullen flyttat hemifrån började maken och jag äta på obestämda tider. Rena rama galenskapen, hävdar vissa. Måltider ska ätas på klockslaget. Annars blir vi för tjocka, för smala, orkeslösa, klena och drabbas av sjukdomar. Vi fuskar rejält. Hälsofrämjarna darrar av fasa. För att käka bullar och dricka varm choklad gjord på grädde och vatten där den hoprörda smeten av socker, grädde och choklad noga måste avsmakas innan det heta vattnet tillsätts, gör ingen nytta till lunch. Tvärt om, det kan vara direkt skadligt. Men det främjar själen vilket är nog så viktigt.

När barnen bodde hemma skulle jag aldrig ha kommit på tanke att servera bullar och choklad till lunch eller middag. Ibland kunde det hända att jag inte tillagade tillräckligt mycket i kastruller och pannor, men det fanns alltid något annat att utöka mättnadskänslan med. Chips till exempel. Friterad potatis kan aldrig vara fel.
Nu hände det inte ofta att maten inte riktigt räckte till. Att jag missbedömde mängden födointag, men det hände.
Har heller aldrig gått under epitetet supermorsa. Men jag har alltid gjort så gott jag har kunnat i mänskliga mått mätt.

Jag har alltid haft problem med att se barnen flytta ut och skaffa sig egna boningar. Jag har gråtit mig till sömns och fortsatt gråtit under dagens vakna timmar. Har aldrig kunnat vänja mig varken vid tanken eller tomrummet som uppstått. Den utflyttande har dock med glädje och stolthet packat ur sina rum, lämnat kvar det som inte ansetts passa in i det nya och vuxna livet. Kvar har jag stått där och med dystert sinne beskådat det som en gång varit ett barnrum.

Hallen har tömts på skor. Det hände att jag sprätte omkring makens och mina skor i hallen för att på så sätt skapa den rätta hemvana känslan. Inbillat mig att allt varit så som det alltid varit.

Nu har åren utan hemmavarande barn sedan länge blivit en vardag. Vi är våra egna och gör som vi behagar. Det är faktiskt inte så dumt det heller. Barnen i sin tur håller lite koll på sin mamma och pappa. Ringer ofta och frågar; Vad gör ni?
Sover, svarar vi om det är på morgonkvisten.
Då hörs en djup trånande suck. Sovmornar känns avlägset för småbarnsföräldrar. Men en dag får de som nu är småbarnsföräldrar njuta av lugna, långa och stilla mornar. Även om det verkar vara långt kvar till dess. Mitt råd till dem är, njut av barnatiden trots att det är ett heltidsjobb med ansvar och omsorg. Det är dock så fullt av kärlek och glädje, en tid som trots allt går väldigt fort. Ser vi när vi tittar i backspegeln.

Idag blir det fisk till middag. Lunchen är inte ännu bestämd. Bullarna är slut men jag bakade en kardemummakaka igår. Det kanske funkar det också. Vi får väl testa.

lördag 2 januari 2016

Bryggseglare och läkeväxter


Mjuka flingor dalar ner och lägger sig tillrätta över vår trädgård och de vintergröna buskarna. Lätt snöfall, sa de på väderleksrapporten igår kväll och det verkar stämma.

Vi har haft dagar med sol. Lågt stående har strålarna gett oss energi och hoppet om att vi ska få möta ännu en vår väcks till liv. Ännu orkar inte solen högt upp på himlen utan ligger strax ovanför skogsbrynet.
I tvättmaskinen snurrar våra vinterutebyxor. De tjocka med hängslen. Det ryktas om att Göta kanal frusit till hållbarhet och vi lurar på att ta en tur med våra sparkar. Från Norsholm till Bråttom slussar. Väl framme kan vi hälla upp varm choklad ur termosen. Sittande på bryggan där sommarseglarna lägger till innan de släpps genom slussen.
Prata om hur annorlunda vintern ter sig mot sommaren. Då är Bråttom slussar fylld av människor i lättare klädsel. Uteserveringen doftar av nybryggt kaffe, bullar och mullrande ljud från motorcyklar. Pedaltrampande cyklister stannar till för att bli serverade fika innan de fortsätter mot Söderköping och sista slussen vid Mem. Ovetande om väntande vedermödor då höga backar runt sjön Asplången ska besegras innan kanalen åter tar vid. Jag brukar önska cyklisterna lycka till, ibland på svenska och stundom på engelska. Det beror på vilket språk de talar.
En och annan flanör, med eller utan hund.
Båtar som glider fram genom kanalen och flaggorna i aktern visar vilka nationaliteter de tillhör.

Medan vi väntar på varmare tider får vi roa oss bäst vi kan. Huttrande fördriva tiden under neddragna mössor. Sparka oss varma och låta sparkmedarna slår gnistor.

Eller dansa rysk kosackdans. Vilket svärsonen och jag ägnade oss åt under gårdagseftermiddagen medan publiken bestående av småtvillingarna och deras storasyster, deras mamma och min make exalterade beskådade våra färdigheter i denna form av dans.

Musiken går i fjärdedelstakt  och har ett högt tempo. Det gäller att ligga i och hänga med.
Kalinka, kalinka, kalinka moja!
En hyllning till olvonbusken.  Läkekonstens växt som botar allt från hysteri till kramper, menstruationsbesvär och andra diverse lidanden.
Vi har ingen olvonbuske i vår trädgårdsplantering. Det borde vi kanske ha. Ett eget husapotek där basen består av helt naturliga läkeväxter.

Jag tittar ut genom fönstret sittande i min skrivarbod. Det lättare snöfallet har nu övergått till mer kraftig snöfall. Än en gång har vädergurun haft fel. Usch, det känns långt kvar innan det är vår.