torsdag 30 juni 2016

Kapade rosor och Folkets park i Kristinehamn



När jag upptäckte att rådjuren nu gett sig på våra rosor brast nästan min högra hjärtklaff. Där det suttit knoppar spretade endast några tragiska avknoppade stjälkar. Min fasta övertygelse är att vi endast får bukt med problemen om vi införskaffar oss ett gevär och förpassar djuren till en annan plats där de inte längre kan göra någon skada.

Varje kväll hör vi hur råbockarna brölar med sitt karaktäristiska läte i sin brunstiga iver att få lägra en hona. Jag tycker de borde vara fullt upptagna med sina parningsakter istället för att ge sig in i vår trädgård och ställa till med oreda.
Kanske vill de uppvakta sina honor med rosor och det kan väl må vara hänt bara de låter våra vara ifred.

Luften känns en aning kylslagen. Är sommaren över nu? Eller finns det hopp om en fortsättning? Fotbolls EM har medfört att vi inte haft vår teve påslagen under lång tid. Därför hänger vi inte med i väderleksrapporterna utan gör våra egna väderprognoser. Tittar ut genom fönstren på morgonen och konstaterar att antingen är det solsken, mulet eller regnar. Sedan följer vi utvecklingen och klär oss därefter.

Vår dotter däremot håller på att rusta sig för alla eventualiteter. Hon ska vid mogen ålder gå på sin allra första musikfestival. Till det berömda men även ökända Bråvalla. Därav ska jag följa med henne in till staden under morgondagen för att hon ska kunna införskaffa sig ett par gummistövlar i en nätt och snygg modell. Mina gummistövlar med stålhätta finns bevarade från den tiden då jag var brandman men jag inser att det är inte lönt att erbjuda henne dessa vattentäta stöveldon. Snyggt och ärtigt ska det vara då det bär av till festival.

Hade hon hittat på detta upptåg när hon var tonåring hade jag oroat och förfasat mig. Tänkt på allt som kan hände på en festival. Nu har jag inget mandat att bestämma och följder därmed med henne och inhandlar ett par snygga stövlar. I gengäld får jag och maken ta hand om hennes ledarhund för han mår bäst utan några höga musikaliska framträdanden.

Jag har heller aldrig varit på någon festival. Varken när jag var ung eller i mogen ålder. De enda tillställningar jag varit ute på är danser i Folkets park. Inget nöje som jag kan påstå att jag saknar. Det var endast förknippat med tråkigheter förutom en enda gång. När jag mötte min man i Folkets park i Kristinehamn. Två danser, två koppar kaffe och därtill två mazariner. Sedan var lyckan gjord för all evinnerlig framtid.

Nu sitter vi här i vårt hemman på ålderns höst medan skocken av barnbarn pockar på vår uppmärksamhet. Det kan vi tacka Folkets park i Kristinehamn för. Vilket vi också gör lite då och då.


onsdag 29 juni 2016

Den arga tanten utanför biblioteket och vikten av att älta en surdeg


Bland det värsta jag vet är när jag inte blir informerad om sådant som jag bör bli informerad om. Eller vilseledd är en mer korrekt benämning.
Men, utebliven information kan hänga ihop med att bli vilseledd. Desinformera är en av synonymerna till vilseleda. Jag släpper det där men fortsätter ändå att hävda min rätt att bli informerad för att slippa bli vilseledd.

Jag hade beslutat mig för att åka ner till vårt bibliotek en liten sväng. Det nya fina som vi äntligen fått mitt i navet av vår by.
Kollade snabbt på hemsida. Onsdag och öppet till klockan 17.00. Vi stänger om 48 minuter, läste jag på sidan.
48 minuter, en hel evighet till stängningsdags. Jag hinner med god marginal. Meddelade maken att jag skulle försvinna för en liten stund och körde ner till parkeringen bakom biblioteket.
Redan när jag klev ur bilen fick jag en föraning om att allt inte stod rätt till. Fönstren såg oroväckande mörka ut och mina farhågor besannades när jag snopet ryckte i den låsta dörren. Trots att hela lokalen var nedsläckt drog jag ändå i dörrhandtaget för att förvissa mig om att den verkligen var låst.

Vita bokstäver och siffror på dörren upplyste mig om öppettiderna. För säkerhets skull kollade jag en gång till på hemsidan genom min smarta telefon. Jodå, det skulle vara öppet. Tid kvar innan stängningsdags, 27 minuter.
Jag letade med ögonen. Kanske ett anslag om ändrade öppettider under sommaren. Inget sådant gick att finna.
Jag kände att jag plötsligt förvandlades till en surkärring. Lusten att besöka vårt fina bibliotek försvann. Rann av mig som seg sirap, hamnade vid mina fötter och bildade en kletig pöl.

Körde med stor irritation hemåt. På Bergslagsvägen finns inbuktningar lite varstans för att minska farten vilket innebär att det blir aningen svårare att mötas backspegel mot backspegel. Kommer vi för nära varandra blir det backspegelbyte på bilverkstaden. Jag ville hävda mig i trafiken, tränga mig före och utmana mina medtrafikanter i en backspegelsduell. Allt på grund av att jag blivit desinformerad.
Ingen dramatik uppstod på Bergslagsvägen. Mina medtrafikanter gjorde precis så som jag brukar göra vid möte när inbuktningarna ska passeras. Sakta ner och hålla mig undan till dess att det är riskfritt att mötas.

Hemkommen kollade jag åter igen vårt fina biblioteks öppettider. Nu var det endast 4 minuter kvar innan det skulle stänga. Kollade Facebook för säkerhets skull. Allt som är sant står på Facebook. Det vet alla och en var. Öppet till klockan 17.00, idag då det är onsdag. Alltså var det rätt och jag hade fel. Trots en mörk lokal och låst dörr.

Nu har jag några alternativ att välja på. Åka till vårt fina bibliotek under morgondagen. Visa upp min allra sämsta sida och skälla ut de rara flickorna som arbetar där. Fråga varför de stänger och låser i förtid. Gaffla högt och ljudligt om att det orsakade mig b e s v ä r. Eller skriva en syrlig åsikt på hemsidan eller på deras Facebooksida så alla runt omkring i bygden kan läsa och förfasa sig tillsammans med mig.
Jag kan även åka till vårt fina bibliotek under morgondagen och vara helt som vanligt. Inte orda om det inträffade eller ställa frågor som framstår mig som en besvärlig person.

Vad tjänar det till att sura och bråka. Jag blev inte insläppt i vårt fina bibliotek för det. Det som har hänt har hänt och inget blir bättre om jag ältar det inträffade. Eller ställer någon till svars. Inte heller förändras historien om jag basunerar ut vad som hänt till den som eventuellt gitter lyssna. Eller kommer med sarkastiska påhopp i den tron att jag själv hamnar i bättre dager.

I morgon ska jag åka till vårt fina bibliotek. Le mot de rara flickorna bakom disken och berömma att vi fått det så välordnat med ett lättillgängligt och bra utlåningsställe av böcker.

Fuck alla surkärringar, fuck! Det är endast surdegar som bör ältas med omsorg för att få till det riktigt bra.

tisdag 28 juni 2016

Tystnad, tagning och en raggig get


Har så smått börjat landa efter makens och min minst sagt vådliga utflykt under midsommarhelgen. Nu syftar jag inte på ett kraftigt intag av alkoholhaltiga drycker som bidragande orsak till vådligheterna eller något annat som skulle kunna sättas i samband med midsommarfirande. Men att bo i en koja samt i en trång sovkupé i en nedlagd järnvägsvagn tär en smula på krafterna hos de som tillhör den övre medelåldern.
Nog ordat om detta. Vi suger på minnet av färden så länge vi har förmågan att minnas.

Idag har verkligheten kommit i fatt oss. Jag har kastats mellan en besättning getter och en filminspelning. Båda lika spännande fast på olika sätt.
Det första genererade till en påse getost i olika smaker, det andra genererade i rodnande kinder. Inte på grund av att filmen innehöll osedliga scener med amorösa inslag utan enkom för att jag gick på en känd skådespelerska och undrade om jag fick göra en intervju med henne i tron att hon var statist. Vilken nesa!
Efter en hel del lirkande fick jag ändå göra intervjun om jag först klappade hennes väninnans svarta lilla hund.

Två minnen kom över mig efter dagens uppdrag.
Det ena utspelade sig då jag var barn och träffade på en bunden getabock. Nyfiken av naturen gick jag fram till bocken för att klia den mellan hornen. Till svar fick jag en flygtur samt en rejäl lårkaka som envist höll sig fast under flera veckors tid. Det kunde ha slutat riktigt illa för en magen jänta. Med det minnet höll jag mig på min sida om stängslet då jag träffade getterna och deras bock även om jag idag kan tänkas klara av stöten lättare eftersom jag förärats med ett lager fett under huden.

Det andra minnet härrör från den gången för ett par år sedan då jag skulle åka tåg till Köpenhamn.
I Linköping klev det ombord en kvinnlig bekant med sin väninna. Det är alltid trevligt med kända ansikten så jag hälsade glatt och frågade belevat om livet kändes bra för henne. Hon nickade avmätt och antydde att hon hade det bra men frågade varken om mitt välmående eller hälsotillstånd.
Jag blev ledsen och funderade över om vi möjligtvis hade varit osams och om osämjan fortfarande dröjt sig kvar.
Nej det måste ha berott på något annat. Kanske väninnan var mer intressant än vad jag var eller så skämdes hon över att vara bekant med en sådan grå och betydelselös person.
Jag tjuvlyssnade på deras samtal. De talade om middagar de ätit, fester de deltagit i och viktiga uppdrag som låg framför dem.
Plötsligt spetsade jag öronen, min väninna höll på att läsa in ett filmmanus. Det var svårt och tungt. Krävande och tidsödande.
Nyfikenheten stegrade sig inom mig varpå jag böjde mig fram så pass mycket som det anstår den artiga och belevade person jag är.
Jasså, har du börjat med film?
Kvinnan stirrade på mig med stora ögon och läpparna tätt sammanpressade. Så blinkade hon till och vände sig mot sin väninna och suckade.

I Mjölby klev de av tåget. Jag tittade efter dem genom tågkupéns lortiga fönsterglas. Det dröjde en liten stund innan det gick upp för mig att den jag tilltalat på vänskapsbasis var inte mindre än den kända skådespelerskan Cecilia Frode.

Vad i hela fridens dagar skulle hon till Mjölby att göra? Det är en fråga jag aldrig någonsin kommer att få svar på.

En annan fråga är varför skådespelare inte kan vara precis så som jag är vana att se dem. Det skulle bli mycket lättare att känna igen dem då.
Getter är mycket lättare att känna igen, jag tar det på raggen.





söndag 26 juni 2016

Midsommar i kojan och benen utanför tågkupén



Hallå världen, vi är tillbaka! Med våra mobiltelefoner på tyst, gps ersatt med en helt vanlig karta i pappersformat och inga surfplattor begav vi oss hemifrån på midsommaraftons morgon. Mitt ute i bergslagsskogen bosatte vi oss i en koja utan de bekvämligheter som anstår den moderna människan.
Inget jag kan rekommendera till den som är lagt åt just bekvämligheter. Matlagning ute i det fria över öppen eld, naturbehov som uträttas bakom en blåbärsruska och nödtorftig uppfräschning i den närbelägna sjön.
Det sistnämnda ett äventyr i sig. Med flytande tvål ni ena handen och en frottéhandduk i den andra begav vi oss åstad för att göra kvällstoalett. Jag började. Kastade av mig kläderna medan maken övervakade det hela. I min nakenhet stod jag där då en svärm med knott och mygg fann min kroppshydda som ett lämpligt objekt att sticka sugsnablarna i och smörja kråset. Med tusentals insekter ilsket surrande var paniken nära. Maken viftade vilt och hämningslöst med handduken kring min nakenhet medan jag så raskt jag förmådde tvättade mig och fick på mig  skyddande klädsel. Maken fann det lämpligast att endast tvaga sig runt hakan allt medan han behöll kläderna på.

Midsommarkvällen var varm och skön. Vi dukade upp ett festbord runt en tall, njöt av maten och stillheten utan vare sig internet, mejl och telefonsamtal. Diskade vårt porslin i bäcken innan vi tog en tur på sjön i kajak. När solen dalade och mörkret sänkte sig kröp vi till kojs där madrassen bestod av fårskinnsfällar på enkla träbritsar. Tände en värmande brasa, levande ljus, spände på oss pannlampor och hängav oss åt våra medhavda böcker. När vi tröttnat på att slåss med myggen gav vi upp och lät dem äta till dess de lämnade oss ifred.

Vaknade i strålande sol. Kokade ägg och kaffe över öppen eld. Åt vår frukost innan det blev dags för avfärd till nästa övernattningsställe inrett i en nedlagd sovvagn som en gång haft sin tjänst hos SJ.
Vårt natthärbärge var lika trångt som den i kojan, enda skillnaden var att sovkupén innehöll en värme av +28 grader. Inga brasor behövdes för att vi skulle ha det varmt. Problemet löstes genom att öppna fönstret så mycket det gick och sedan sova med benen utstickande i sommarnatten.

En mycket annorlunda midsommarhelg är till ända. Vi är hemma och uppfyllda av det vi varit med om under de här tre dagarna. Det går inte att återberättas, det måste upplevas på riktigt.

Födelsedagsfirande av småtvillingarna som just denna dag fyller fyra år. Åtta ljus i jordgubbstårtan som blåstes ut samtidigt. Paketöppning, roliga sugrör och såpbubblor. Även det har vi hunnit med.

Nu kastas vi åter in i verkligheten och i morgon vardagen tar vid. Men innan dess ska jag ta en välbehövlig dusch. Jag luktar rök från öppen eld, antikt SJ damm och har mycket smutsiga fötter.






torsdag 23 juni 2016

Det allra finaste nattlinnet och fläderdöden


Sillsallad till jul, citronpaj till påsk och laxpaté till midsommar. Traditioner är till för att hållas och föras vidare i generationer. Nå, om våra barn håller på de helgtraditioner de fått med sig genom bröstmjölken låter jag vara osagt. Maken och jag fortsätter dock seden, med eller utan barnens medverkan.
Laxpatén, romsåsen och färskpotatisen är redo.

Småtvillingarnas storasyster har besökt oss. Sovaöverryggsäcken innehöll hennes allra finaste nattlinne. Kvällsmys med chokladfondue, nyplockade blåbär och jordgubbar samt animerad film.
Getingstick som krävdes omvårdnad och jakten på mördarsniglarna. Prinsesspyssel och kräm med gräddig mjölk.

Bläddrar lite bland nyheterna innan den för mig mest avskyvärda helgen tar sin början på allvar.
Människor döper om sig till Zlatan. Kön kvittar lika bara de får heta samma som den störste av dem alla.
Storbritannien kommer att lämna EU. De skulle aldrig gått med från början. Inte vårt land heller. Det sa jag redan på den tid det begav sig. Då hade det inte funnits något EU-bygge att rasera.
Pundet kollapsar. Är det bra eller dåligt för dottern och mig som bokat flygbiljetter och hotellvistelse i London? Återstår att se. Vi tänkte shoppa loss ordentligt när vi ändå är i storstaden och då behövs en stadig valuta i våra plånböcker.
Skottarna äskar om en ny folkomröstning. Skriker sig hesa för döva öron.
Johan Sjösten är också på gång. Han vill se en omförhandling för vårt EU-medlemskap. Kan innebära minskade avgifter. Vilka avgifter han syftar på har jag inte satt mig in i men jag säger ändå ja för vem vill inte betala mindre om det är möjligt. Kanske lägger jag min valsedel i Sjöstens burk när det är dags att gå till vallokalen. Har inte bestämt mig än, vill se hur det går i Storbritannien först. Eller så röstar jag blankt eller ligger på soffan. Det är en enda röra av allt och jag har svårt att hänga med i svängarna.
Ett Nordiskt samarbete kanske vore på sin plats. Då kan vi snika på Norge. De har så det räcker och blir över.

Vår fläder håller på att dö torkdöden. Det är rent katastrofalt. Maken gör allt som står i hans makt för att återuppväcka trädet. Det kan vara som så att han har något att göra med den långsamma döden. Att han nafsade på rötterna när han grävde avloppet. Men det är bara att välja, skitbrunn eller flädersaft. Det förstnämnda prioriterades. Saft fick vi i alla fall för det döende trädet blommade snällt och lydigt. Som en sista suck i jordelivet.
Men vår digitalis är vackrare än någonsin. Det finns alltid något som ersätter det som känns mindre bra. Bara vi tittar oss omkring ordentligt.

I natt har det varit ett våldsamt regnoväder. Jag vaknade av att det smattrade hårt på taket. I bara morgonrocken gick jag i arla morgonstund ut för att kontrollera vattenmätaren. 11 ynkliga millimeter som väckte mig, helt i onödan. Men luften är frisk och skön och småfåglarna tycks ha blivit upplivade av vätan för det är ett våldsamt liv här omkring.

Om en kort stund startar maken och jag vårt midsommarfirande som inte är något firande. Vi ska bara vara tillsammans och han ska hjälpa mig att känna glädje över att det är nu och inte då. Midsommarafton är en dag då jag önskar att jag kunde stänga av minnesmekanismen.

Vi tänker nu dra ur alla sladdar som kopplar upp oss mot internet. Leva som vi gjorde innan den datoriserade och mobila tidsåldern fanns. En välbehövlig vila från allt och alla.
Småtvillingarna fyller fyra år under helgen. Då blir vi bjudna på tårta i utbyte mot presenter. Det blir helgens höjdpunkt. Fuck midsommar mot det!

När vi återkommer till verkligheten är vi uppladdade precis som de tekniska prylar som tarvar en sladd i väggen för att de ska fungera.

onsdag 22 juni 2016

Stolthet och beröm som luktar illa


Mamman till småtvillingarna och deras storasyster, tillika vår dotter, har alltid varit bra på att sjunga. Innan hon lärde sig tala ordentligt sjöng hon och sedan dess fortsatt med det. Vi som är hennes föräldrar har inte begåvats med någon vidare sångröst och vi tror att hon ärvt gåvan av sin farmor.
Det hände att hon fick sjunga solo på skolavslutningarna. Kyrkan fullsatt med kamrater och deras föräldrar. Hon sjöng för alla och vi kände den där stoltheten som bara en förälder kan känna för sitt barn.
Vid ett sådant tillfälle kom ett föräldrapar fram till oss när vi lämnade kyrkan. Sa att de tyckte hon sjöng bra och vi kunde inte göra annat än att hålla med. Då dök det plötsligt upp ett annat föräldrapar som syrligt påpekade att skryt över sin unge luktade illa. Så pass illa att vi genast skulle sluta upp med att ösa lovord över vårt eget kött och blod.
Saken blev inte bättre av att barnet till det tillrättavisande paret gick tätt intill vår dotter, trampade henne på hälarna och viskade så ingen annan skulle höra att "tro inte att du sjunger fint för du sjunger bara fult."
Jag vet inte om vår dotter kommer ihåg den händelsen, kanske har hon förträngt det men om hon kommer ihåg så lät hon sig inte avskräckas. Längre upp i åren och sedan som vuxen har hon varit anlitat som sångsolist på begravningar, bröllop, dop och i andra sammanhang där det funnit åhörare. Ibland händer det att hon sjunger under gudstjänster när hon jobbar. Jag kan höra tanternas små suckar i kyrkbänken bakom mig. Då blir jag stolt. Vill vända mig om och säga att den sjungande prästen, det är vår dotter det.

Vi är stolta över sonen som övergett sitt gamla jobb där han inte mådde så bra. Beslutet att utbilda sig och satsa på något annat som ledde till att han blev egenföretagare tillsammans med sin sambo. Stoltheten vet inga gränser när vi hör från hans kunder att han är uppskattad, omtyckt och gör bra jobb.
Det är vår grabb, säger jag. Han är duktig och vi är stolta över honom. Folk nickar och säger att de kommer att rekommendera firman!

Vi har alltid varit stolta över våra barn och vad de åstadkommit i livet. Ibland har saker och ting blivit galet men inte så galet än att det gått att rätta till och de har tagit nya tag. Lyft sig och blickat framåt med nya bättre mål i siktet. Vår stolthet över barnen har alltid funnits med och jag har aldrig varit rädd för att uttrycka den inför andra. Tycker att det är min fulla rätt att visa mig stolt som förälder.
Kanske har jag varit snål med beröm och trott att barnen känt av min stolthet.
Måste tala med dem om det. Fråga om de känner att jag och deras pappa är stolta över dem.

Idag var vi och tittade på småtvillingarnas storasyster då det var uppvisning på det ridläger hon under tre dagar deltagit i. Hon red några uppvärmningsvarv i paddocken, jag märkte att hon sneglade efter oss. Ett leende och vi fick ögonkontakt, flickan, mormor och morfar. Yngst i skaran av ryttare. Fem år gammal och säker i sadeln. Hon manade på hästen som tog sats och flög över hindret.
Jag trodde hjärtat skulle brista av stolthet.
Hon sa till oss: jag var rädd för jag har aldrig tidigare hoppat över hindret utan att hamna på hästens hals. Nu klarade jag det, såg ni det.
Vi såg. Vi såg för övrigt bara vårt barnbarn och hennes häst. 161 bilder tog jag. Bara på henne och hennes häst. 161 bilder!

Jag är en stolt mamma, mormor, farmor och svärmor. Jag är stolt över min make och jag är stolt över mig själv. Och den stoltheten tycker jag inte luktar det minsta illa. I alla fall inte i min näsa. Om det luktar i andras näsor låter jag vara osagt men skulle det så vara är det bara att de vänder näsan åt ett annat håll där det luktar mindre illa.

tisdag 21 juni 2016

Ett litet äppelträd och fotbollshuliganer


Tycker att fågelsången håller på att mattas av. Beror antagligen på att fåglarna gjort sitt gällande reproduktionen. Ingen ivrig hane behöver längre locka till sig en hona för att bygga bo och låta henne lägga ägg. Den säsongen är överstökad. Nu är det bara resten som återstår, se till att ungarna inte blir till munsbitar av de som är större och starkare samt ge barnungarna tillräckligt med föda så de kan klara sig på egna vingar.

På den franska arenan fortsätter jagande efter den åtråvärda bucklan. Snart är det dags för ödesmatchen mellan Sverige och Belgien. Nerverna är i dallring, inte enbart för att Sverige ska sätta flest mål mellan de vita stolparna och kamma hem vinst över Belgien. Nu ryktas det att Belgiens värsta huliganer är på inmarsch och ska ta över allt och alla. De är redan installerade i Nice och ställer till med bråk.
Det är tur att vi är hemmavid, här råder lugnet och om fotboll bryr vi oss föga.

Men, nu visar det sig att det finns huliganer även i Skärblacka. Vilket förorsakat dagens stora snackis på byn.
Inte minst på ICA dit jag under förmiddagen begav mig för att inhandla lite föda.
Tisdagsförmiddagar är en mycket olämplig dag att besöka vår lokala matvaruaffär. Handlaren har hittat på att alla som är 65 år fyllda och kan visa upp sitt ICA-kort får 5% avdrag på hela köpet. Vilket traktens pensionärer anammat. Butiken är fylld av köpglada 65-åringar och folk däröver som fyller upp kundvagnar till bredden.
Det är trångt i butiken och alla kassor håller öppet och köerna ringlar sig med imponerande längd.
Pensionärerna finner även dessa tisdagar som ett ypperligt tillfälle att umgås och prata vilket innebär att varorna är svåråtkomliga ehuru pensionärerna är svåra att flytta på.

Nåväl, denna dag var det extra trångt och jag fick jaga runt innan jag hittade en ledig kundvagn. Jag som fortfarande är minderårig i pensionärssammanhang, svor tyst för mig själv och förbannade att jag totalt glömt bort att det var tisdagsförmiddag.
Föregående dags händelse skulle omsorgsfullt avhandlas bland grupper av människor med rabatten inmatad i sina ICA-kort.

Följande har hänt:

Ett litet äppelträd har grävts upp hos en villaägare och forslats bort till fotbollsplanen. Där har med exakthet mittlinjen mätts ut och mitt på den vita linjen tronade ett ynkligt äppelträd med kart och allt.
Dagspressen uppmärksammade tilltaget och ryckte ut med sin utrustning för att fotografera och göra rubriker. Själv är jag inte hänfallen åt dylika uppslag men nyfikenheten styrde mig ändå till fotbollsplanen för att få en skymt av den nyplanterade gräsplanen. Jag var för sent ute och trädet hade återigen grävts upp, denna gång av den rätte ägaren och trädet överlever förhoppningsvis flytten med blotta förskräckelsen och kommer kanske att ge rikligt med frukt i höst.

Nu till den stora frågan. VEM har gjort detta illdåd mot äppelträdet, dess ägare samt Skärblacka Idrottsförening? Antagligen en eller ett par fotbollshuliganer. Eller några som tröttnat på allt ståhej kring fotbolls-EM och vill göra en markering att nu räcker det.
Det lär vi aldrig få veta men en utredning har startats. Det sa i alla fall pensionärerna på ICA.

måndag 20 juni 2016

En doft av smultron och löss i håret


Nu blommar vår smultronschersmin. Doften av smultron letar sig in i min skrivarbod och jag önskar att jag på något sätt kunde konservera både blommor och doft för att i vintertid lätta på locket och föras tillbaka till idag.

Hörde att det snöade i Kiruna i torsdags. Lagom till skolbarnens sommarlov. Vita gräsmattor där björkarnas gröna blad bryter av i stark kontrast mot det vita. Jag tackar mina föräldrar för att de inte hittade på att bosätta sig i Norrbotten när jag blev påtänkt. Då hade jag väl bott där än och gått huttrande omkring i sommarsnödrivorna. Men de infödda barnen i Kiruna tycktes ta saken med ro och byggde snögubbar på självaste skolavslutningsdagen. Det är ruter i vissa, det må jag då säga.

Själv strosar jag omkring i vår trädgård iförd shorts och linne, sticker in näsan in smultronschersminen. Drar in smultrondoften och njuter av solen och värmen. Svalkar mig med ett glas kall fläderchampagne som nu blivit klar och är tappad på flaskor. Tar en klunk och små bubblor spritter i munnen. Det smakar sommar.

Tre dagar till och sedan är det midsommarafton. Då är det ett måste att sitta ute och äta, oavsett var kvicksilvret befinner sig på utomhustermometern. Alkoholen flödar då Systembolagen säljer omkring 13 miljoner liter alkohol under midsommarveckan.
På  midsommardagen bör den som orkar ta sig ur bädden rulla sig naken i daggen för att bibehålla hälsan under vintern.
När det i mars börjar våras och solens strålar bildar dagsmeja då föds det nya medborgare som kommit till när det endast återstår sillspad i glasburkarna och nubbeglasen är tömda.

Så var det också det där med midsommarstången. En fallossymbol hävdar vissa medan andra ser det historiska bakom den lövade stången där ursprunget mer lutar åt ett kristet kors.
Hur det än är med den saken så ska det dansas och skuttas i ring runt stången som dekorerats med blommor och blad. Svettiga händer som håller i varandra. Kända eller okända händer kvittar lika, bara greppet är stadigt och humöret på topp. Inte många ägnar Johannes döparens födelsedag en tanke när små grodorna är i farten.

Den flicka som under tystnad tänker plocka sju sorters blommor och lägga under huvudkudden bör betänka att det är ett förfärligt lusår i år och beväpna sig med en flaska lusbekämpningsmedel för att inte vakna med löss i håret istället för en friare utanför dörren.

När festligheterna är över vänder det och nätterna blir mörkare och längre. Det är en av fler anledningar till att jag inte tycker om midsommarafton. Att mörkret därefter kommer allt närmare och närmare.
Men än så länge kan jag lukta på vår smultronschersmin, äta jordgubbar direkt från landet och i morgon gräver vi upp vårt första kok färskpotatis. Det om något kallar jag för sommarlycka i midsommartid.

söndag 19 juni 2016

En emaljerad kändis och Maggan på Abborreberg



Jag tror att den här sommaren är den bästa sommaren på länge. Känns som om jag blomstrat upp, det finns en inre kraft och energi som ger mig glädje, förnöjsamhet och framför allt ork att ta vara på dagen. Inga orosmoln men skulle det oförhappandes dyka upp några har jag förmågan att fylla lungorna till bredden och med ett kraftigt andetag pusta bort dem.

Små och till synes små händelser blir till upplevelser utanför det ordinära. Bagatellartade äventyr, kanske någon resonerar. Vad kan en resa i all enkelhet mätas mot utlandssemester, spahotell eller en måltid på lyxkrogen, så kanske någon säger.
Men om det finns glädje bakom en händelse, den må vara hur enkel som helst, så ger det en form av livskvalité och skjuter glädjen till oanade höjder.

Idag har varit en sådan dag. Anspråkslös men glädjebringande. Jobbrelaterad men energigivande. Mycket tack vare att maken och jag gjort dagen tillsammans. Han följer inte med mig ofta ut på uppdrag men ibland händer det och då blir ett roligt jobb ännu roligare.

Som att gå på en utställning och titta på emaljerade bruksföremål. Klingar inte glamouröst men är nog så intressant. Att utställningen hölls i en tevekändis trädgård gjorde inte upplevelsen sämre. Milt och vänligt lotsade han oss genom sin trädgård, bort till den lilla röda boden i den bortre delen av grönska och prunkande rosbuskar.  Där inne i boden fanns en man från Uppsala som förevisade sin emaljerade samling.
Tevekändisen ville piffa till sig i håret före fotograferingen. Jag fann det som ett onödigt företag, påpekade att han ser ut precis så som han ser ut på teve. Han körde fingrarna genom kalufsen och undrade om det verkligen var så illa ställt.
Inte illa, bara snyggt. Han satte sig lydigt i trädgårdssoffan och log så rart mot kameralinsen att jag blev alldeles knäsvag. Maken fanns vid min sida och stöttade så jag inte skulle falla omkull i gräset och smutsa ner mina vita byxor. Som alltid finns han där för mig.

Vidare mot nya jobbmål. Abborrebergs veranda vid Bråvikens strand. Inledningsvis västerbottenpaj med sallad och balsamvinäger. Sedan tid för intervju.
Se där, en bekant kom in genom dörren. Vi förärade henne med en sång. Hon blev först förvånad och sedan glad. Vi hann med att avhandla vår dotters skoproblem innan hon och hennes familj satte sig vid ett bord med utsikt över vattnet och åt vad jag tror var äppelpaj.

I lusthuset kunde det ha funnits utrymme för lite kel och smek då vi vistades där utan åskådare. Men ett bröllopsfölje förstörde de chanserna så vi får spara det till ett annat tillfälle. Vi tittade istället ut genom fönstret och såg en rad med gäss som vallade sina duniga små ungar. De guppade på vågorna och såg lite ängsliga ut. Världen är stor för små otränade barn.

Mina båda jobb är skrivna och inskickade till redaktionen. Ikväll har vi på ungdomligt vis ätit tacos. Jag tillredde måltiden så det hade räckt till en hel familj. En vana från tiden då vi alla var samlade runt matbordet. Att äta tacos utan barn är som att äta gräddtårta utan grädde. Men nu har vi rester så det räcker till i morgon. Därmed sagt att vi slipper hungra under dagen som kommer. Det är inte alla som har det så bra förspänt.

I morgon välkomnar jag en ny vecka. Många små händelser ligger bakom oss men många nya finns inplanerade. Det här är den bästa sommaren på länge. Blir gott att tänka på när vågorna går mörka och höga på Glan i november.




lördag 18 juni 2016

Etthundratjugo sekunder och kanske ett fullbordat bygglov


För något år sedan ansökte vi om att få bygga en inglasad veranda. Handlingar skrevs, skrevs under och skickades in till de styrande i byggnadsfrågor. Beskedet vi fick var nedslående. Ingen inglasad veranda ty detaljplanen gällande vårt område är från 1953 och den måste ovillkorligen åtföljas. Nu är en ny detaljplan klar i och med att vi anslutit oss till det kommunala avloppsröret så nu finns det goda förhoppningarom att vi kan börja bygga vår altan. Nya ordningar är dessutom instiftade så enligt tillförlitliga källor behövs enkom en bygganmälan då vår altan ej kommer att överskrida 15 m2.

Dock finns det de som har en betydligt tuffare framtoning då det ska utföras en nybyggnation. Jag syftar härmed på Kolmården djurparks nya attraktion Wildfire, byggd i trä. Nu tronar den högt över Kolmårdskogens tallar och därunder finns kameler, elefanter, lejon och andra exotiska djur som strövar omkring i sina inhägnader och låter sig beskådas av människobarnens runda och hänförda ögon.
Det finns dock ett litet krux. Berg- och dalbanan har ännu inte fått klart i bygglovsärendet.
Djurparkschefen tar det hela med godan ro. Och det kan han troligtvis göra för jag ställer mig skeptisk till om det skulle bli annat utslag än ett ja. Trots att boende omkring djurparken protesterat vilt så blev det en nervkittlande bana där vagnarna rusar fram i en topphastighet av 113 kilometer i timmen. 137 meter över havet på den högsta punkten och den 1300 meter långa resan tar 120 sekunder.
Det skulle vara åkpremiär för allmänheten denna dag men något fel har upptäckts och invigningen är uppskjuten på obestämd tid.
Kanske Byggnadsnämnden hinner få klart med ärendet innan Amerikabåten kommer med nya cylindrar som tarvas innan banan är driftsäkrad.

Jag kommer aldrig att sätta mig i någon av Wildfires vagnar för att låta 113 km i timman och 120 sekunder skrämma skiten ur mig. Är intill döden rädd för allt vad kringåkande maskiner heter och där jag inte har begrepp om vad som är upp eller ner.
Vägrar konstant att befatta mig med dessa fartvidunder men står gärna på platta marken och skrattar åt de som av skräck och fasa skriker sig hesa allt medan farten ökar i styrka.

En enda gång och aldrig mer. Jag bejakade sonens önskan att åka berg- och dalbana med honom då vi besökte Gröna Lund. Det är i det närmaste snart tio år sedan men jag har ännu inte hämtat mig från chocken. Dessutom blev vi fotograferade när det var som värst och av bilden att döma spär den på min fasta övertygelse om att företaget är direkt livshotande.
Farten gjorde att mitt anlete förvandlades och betraktarens tankarna förs till en smärre hjärnblödning. Dessutom höll jag på att mista mina glasögon ty då vagnen stannade satt endast en skalm kvar bakom örat, den andra hade förflyttat sig upp på sidan av huvudet.

Jag föredrag lugnet framför allt annat. Det är nog så nervpåfrestande att sitta som passagerare i en bil. Föredrar att själv hålla i ratten och gasa med foten till ett lagom tempo. Även om vissa till mig närstående hävdar att det stundom kan gå lite för fort på vägarna. Det är dock något jag själv inte märker så mycket av och känner därmed ingen rädsla när jag framför mitt motordrivna fordon.

Moped är också något jag aldrig skulle våga köra. Det verkar farligt och skrämmande. Jag är en feg krake när allt kommer omkring.

fredag 17 juni 2016

Biblioteksinvigning och Skärblackas stolthet


Det lovades regn men det blev sol. Och en smula tryckande värme dessutom. Vädret, detta ständiga väder. Hur vore livet om vi vore förhindrade att släppa väder lite titt som tätt.

Energiskt har jag jagat dagen. Såpadoften blandas med doften från pannbiff med rejält tilltagen stekt lök och brunsås. Rädisor från grönsakslandet där dillen blivit uppäten av småkryp. Vitlöken får dock stå ifred och frodas gladeligen allt medan maken hävdar att vitlök är direkt förkastligt att blanda ner i maträtter. Oftast märker han ingen men var och en har rätt att uttrycka sina åsikter.

Yttrandefrihet kan ta sig på lite olika sätt. Blev jag varse då jag mitt på dagen åkte ner till vårt bibliotek som under högtidliga former invigdes. Gamla bibblan är uttjänt och  Norrköpings stadsbibliotek och Skärblackas företagarförening slitit hårt för att få till stånd att vårt filialbibliotek fått nya fina lokaler i gamla Konsum som packade ner sina varor och försvann sedan några år tillbaka. Frid över Konsum och damerna som arbetade där. De hade minsann inga glada dagar vad det såg ut som. Förhoppningsvis är damerna nöjda med att butiksytan återuppstått med en fräschör som ska skänka glädje och många sköna litterära stunder. Dessutom har den som trakterar släktforskning har tilldelats ett eget krypin.

De blå-gula banden klipptes och alla församlade klappade i händerna. Cider och salta pinnar. Mingel och återlämning av böcker som legat hemma hos folk medan biblioteket flyttat. Ingen straffavgift för övergången tid hade utlovats.

Jag fotade och intervjuade. De som varit högst inblandad i företaget med nyinvigningen och med besökarna. Lovorden tog aldrig slut. Kulturen har flyttat till Skärblacka sa bibliotekschefen. Applåder och glädje bland hyllmeter av böcker och färgade ballonger.

Endast en enda besökare var missnöjd. För lång väntan innan det åter igen gick att gå in genom biblioteksdörren. Gammal eller ny dörr spelade ingen roll. Biblioteket ska nyttjas var fjortonde dag varpå tre nya böcker ska lånas och tre utlästa återlämnas. Rytmen har varit rubbad och det fanns all anledning till gnäll.
Fanns det då inget positivt med det nya? Jo att det har stora fönster. Men för lite fönster. Det gamla biblioteket hade många fler.

Yttrandefriheten är till för alla. Det är en orimlighet att samtycke råder även över ett nytt bibliotek.

Min personliga åsikt om vårt nya bibliotek är att det är väldigt fint, välplanerat och genomtänkt i minsta detalj. Snygg harmoni i inredningen och massor av litteratur att välja mellan.

Bra jobbat, helt enkelt. Biblioteket kommer att bli Skärblackas stolthet. Om det är jag viss och säker.


torsdag 16 juni 2016

Framtidsutsikter och mer tandtråd åt ungdomen



Då kom det som vi länge väntat på. Regnet. Tunga livgivande droppar. Inget regnkaos precis som på andra ställen där det är översvämningar och katastrofläge. Oväder är dock att vänta. Från Tyskland. Lagom till Vätternrundan. Arma cyklister men ingen har tvingat dem till startfållan. Det är ett högst frivilligt påfund.
Bara det har stabiliserat sig till midsommar är jag nöjd ty det vore trevligt att vistas ute tillsammans med sill, laxpaté och den jag älskar.

Regniga dagar inbjuder till  småpyssel inomhus. Som att gå igenom vad som missats på sociala medier de soliga och varma dagarna då jag gett min dator halvledigt. Endast det nödvändigaste har utförts, det andra har lämnats åt sidan för en stund.
Jag har även ägnat tid åt att lyssna på det som jag laddat ner från lite olika radiokanaler:
Soldiers of Odin som patrullerar på gatorna för att ge skydd. Medborgargardet som startades av en finsk nazist och där svenska Soldiers of Odin lyder under den fiska moderrörelsen. Jag blir skrämd men inte förvånad. I går fick jag reda på att till informationsmötet om ett nytt boende för ensamkommande flyktingbarn i grannkommunen och som jag bevakade, hade ett flertal SD anhängare som åhörare. Ditskickade av sitt parti för att ställa besvärliga och jobbiga frågor. Människor som inte bor i området där det nya boendet ska byggas försökte verbalt och otrevligt sätta fyra politiker i en dålig dager. Nu är tydligen byggnationen överklagad och flyktingbarnens nya boende ligger på framtiden.

Jag lyssnade vidare. Massakern på klubben i Orlando. En kväll som slutade i skräck och död. Vittnesmål som är svåra att ta till sig. Människor som dödats av en galning med homofobi. Tyvärr finns det gott om människor med galna åsikter rörande andra människors kärlek. Stanley Sjöberg är en bland dem alla.

Det sista jag laddat ner handlade om våra tänder. Intressant med många synvinklar. Tänderna ska borstas efter 2-stegsmetoden. 2 cm tandkräm på tandborsten och det ska borstas i 2 minuter 2 gånger om dagen. Ingen direkt nyhet men vad som kanske är okänt för vissa är att munnen inte ska sköljas efter avslutad borstning. Inte heller ska äldre människor använda tandtråd, den hör ungdomen till. Rotfyllning kan ge kroniska biverkningar med variga bihålor och för mycket fluor orsaka osteoporos.
Snus är dock inte skadligt för tänderna men det får vara hur som helst med den saken eftersom jag slutat snusa sedan åtta veckor tillbaka.

En regntung dag inbjuder till samhällsinformation och världshändelser, kaffe och kexchoklad. Tryggt, ombonat och utan själsliga eller kroppsliga krämpor kan jag betrakta en värld som sakta men säkert håller på att gå under. För om inte människor som står varandra nära kan respektera varandras åsikter och se varandras olikheter som en tillgång hur ska då en hel värld kunna göra det.

Jag ängslas över våra barnbarns framtid...

onsdag 15 juni 2016

En hårdhudad man och en rådgivande mamma



De första jordgubbarna i vårt land har mognat och är skördade.  En till mig och en till maken. De smakade himmelskt.
Det har kraxats om snö och att jag skulle bli tvungen att skörda snögubbar. Men tji fick pessimisten. Ingen nederbörd, varken i fling- eller droppform har himlen erbjudit oss även om väta i rejäla doser verkligen tarvas.
Skator och kråkor och till och med ett rådjur suktar efter bären men vi har säkrat våra gubbar mot objudna gäster. Mördarsniglarna verkar ha dött ut i torkan och det lär inte vara någon som känner sig svårmodig på grund av det. Det är ett svårbemästrat otyg där inga preparat hjälper i kampen mot en snigelfri trädgård.

Preparat kan dock vara av nöden tvunget i vissa fall, beroende vad det rör sig om. Dagens händelse apropå preparat utspelade sig i grannkommunens motsvarighet till Ica, vilket jag i detta fall då syftar på Coop.
Ett nytt strykbräda skulle inhandlas men även fyra stycken Värmländsk hackkorv som just denna butik tillhandahåller.
I kön före mig stod två män som föreföll sig vara närmare 40 år. De tillhörde den kategori som klassas ha ett farligt utseende. Muskler som pumpats upp av idogt hissande med tunga hantlar och skivstänger. Överarmarna såg trånga ut i t-shirtens korta ärmar. Hade jag haft en sax i väskan skulle jag ha klippt upp en skåra för att ge musklerna syre. Den hud jag såg var kroppsmålade i beständig färg och håret på deras hjässor så kort att jag såg att skalparna fått lite för mycket sol. Hård blick och kaxig utstrålning. Skrammel runt halsar grova som på en oxe, tajta jeans och breda bälten med nitar.
Det enda som störde det grymma utseendet var att den ena mannen ideligen torkade sig om näsan med en pappersnäsduk. Han snörvlade och mellan snytningarna såg han en smula jämmerlig ut. På rullbandet åkte deras ölburkar, frysta pizzor och plastförpackade falukorvar sakta fram mot kassören.
I medicinhyllan plockade den snorade mannen till sig två askar med preparat som ska lindra hösnuva. Med myndig stämma frågade han kassören om det som står att läsa i bipacksedeln.
Tyvärr, tyvärr, sa en unge kassören lamt, jag får inte ge medicinska råd.
Den grymme snorade mannen började fingra på askarna med preparat för att lirka ur den beskrivning som talar om varans för- och nackdelar.
Kassören slickade sig nervöst om läpparna och påtalade lågmält att det inte är tillåtet att öppna några förpackningar innan varan är betald.
Hårda blickar hårdnade ännu mer och kassören vitnade.

Jag stod med mitt strykbräda och Värmlandskôrvarna och följde intresserat händelseutvecklingen. Det jag inte hade med i beräkningen var att männen med farliga anleten plötsligt vände sig till mig.
De undrade vad jag egentligen ansåg vara det bästa köpet mot hösnuva.
Ta båda, prova dig fram, blev mitt råd.
Båda stirrade på mig och verkade inte helt tillfreds med svaret. Det började suckas i den bakomvarande kön. En kvinnlig kassörska som varit med ett tag i köpbranschen räddade situationen genom att öppna en ny kassa. Kön försvann och kvar var de grymma männen, den sittande blekfisen till kassör och jag.

Utan någon som helst förvarning plockade den snorige hårdingen upp sin telefon. Deklamerade att han minsann tänkte ringa till sin mamma för att fråga eftersom ingen hjälp på plats och ställe fanns att tillgå. Efter en kort ordväxling tryckte han bort samtalet, lade prydligt tillbaka den ena asken med preparat och betalade sina varor samt den ask med preparat som hans mamma sagt att han skulle köpa.

Hur skulle världen se ut om det inte fanns mammor att fråga om råd då det uppstår kniviga situationer?! Även den mest hårdhudade behöver stundom sin mamma. Det tål minsann att tänka på!

tisdag 14 juni 2016

Trångt på skämsbänken och en tradare på Autobahn


Det råder fotbollsfeber med tillhörande gnäll.  Förlorande lag skyller på domaren, motståndarlaget, bollen, publiken och sportreportern. Ut med dem allihop och sätt dem på skämsbänken. De bästa målen är självmålen, det har jag alltid tyckt. Det är då leken blir som roligast.

Lek ska vara roligt och idag har vi lekt från morgon till kväll. Med avbrott för äggmackor, bullar, glass och pannkakor med sylt.

Sagostigen någonstans utanför Flen eller om det var Malmköping erbjuder det mesta från bröderna Grimms barn- och folksagor, nordiska folksagor och andra mer eller mindre kända berättelser.
Spännande, läskigt och småsten i sandalerna. Ekoxar, myror och spindlar. Uppstickande rötter och nedfallna klippblock. Bockarna Bruses bro, Mors lilla Olle och snarkande troll.
Hans och Greta där den uppeldade häxans fötter stack ut ur ugnen. Askungen på bal. Musiken strömmade ut ur slottet vilken var enligt stortvillingflickan helt underbar. Mina tankar fördes dock till begravningsmusik men om detta ordade jag icke för jag hade inte hjärta att förstöra den förtrollande stämningen.

Stigen slingrade sig genom skogen och här och var fanns små stugor utplacerade. Stortvillingarna tryckte sina näsor mot stugornas fönster för att hänfört beskåda det som utspelades innanför de spröjsade rutorna. Rödluvans varg var hemsk att se där den låg nedbäddad under täcket i mormors säng med hennes spetsprydda nattmössa neddragen över de ludna öronen.  

Mitt på Sagostigen fanns ett café. När jag skulle betala vårt fika frågade damen bakom disken mig om vi hade det roligt.
Mycket roligt, svarade jag.
Under morgontimmarna hade det varit rörigt, sa damen. Böjde sig fram och viskade mot mig att ett gäng utvecklingsstörda varit ute på Sagostigen och att de varit högljudda.
De är väl som folk är mest när vi är ute på en sagostig och har roligt, svarade jag och tog emot den lilla korgen med fika som gjort i ordning åt oss.
Damen log stelt och jag såg att hon ångrade sig över att hon drabbats av ett anfall av förtrolighet.

Lek föder glädje oavsett vem som deltar i leken. Alla får vara med.

Det har varit en minst sagt fartfylld dag vilken började med en omdirigering över Rejmyreskogen för att ta oss till Flen via Katrineholm. Vägarbete var den bidragande orsaken och vi låg bakom en tysk långtradare vars chaufför försiktigt rattade fram sitt fordon på de smala krokiga vägarna. Bromslyset lös ilsket rött i varje kurva och då det blev möte med en timmerbil önskade nog den tyske chauffören att han fått stannat hemma och kört sin tradare på Autobahn istället för att befinna sig på svenska småvägar mitt ute i ingenstans.

I morgon är en ny dag. Kanske är då den tyske långtradarchauffören på väg hem. Sagostigen utanför Flen öppnar upp för nya besökare och vargen ligger där den ligger. Obekymrad över vilka heta debatter vargfrågor orsakar.


söndag 12 juni 2016

Lufthunger och en ranglig stol


Maken och jag åkte bil häromdagen. Landskapet passerade utanför bilrutan. Snabbt försvann tillfälliga vyer och lades bakom bilens bakruta. När vi körde in i ett litet samhälle konstaterade vi att villaträdgårdarnas gräsmattor var brunbrända av för mycket sol och brist på vatten.
Jag kunde i mitt inre känna hur det skulle vara att gå på de torra grässtråna, hur det frasade under skosulorna och den kliande känslan av små torra strån som letat sig in mellan kanterna på skorna och huden.
Våra gräsmattor är gröna och friska. Tillgång på vatten har hållit grönskan vid liv. Vi är förskonade från tistlar som gärna vill slå rot och med sina taggiga blad göra illa barfotafötter.

En kvinna kom in på vår tomt idag. Hon var barfota och det såg somrigt skönt ut där hon gick på vår gröna gräsmatta.
Vi inledde med de vanliga artighetsfraserna. Lovordade vädret och hon berättade om en trevlig liten tur hon gjort under helgen.
Men, kvinnan var trött. Det syntes tydligt i hennes ögon.
Utmattningssyndrom.
Vi pratade en stund om det. Vi som båda varit där och vet hur det känns. Den skavande invändiga känslan som slår ut alla sinnen. Som att hamna i ett virvlande vattendrag. Fingrar som griper om hala stenar utan att få fäste. Kroppen följer skoningslöst med vattnet som suger och drar. Nedåt för att under några sekunder lyftas upp så mycket att det går att fylla lungorna med så pass mycket luft att den värsta lufthungern stillas.

Själen känns som en förtorkad gräsmatta. Skriker efter väta i ett försök att få det att spira och gro till frodig grönska. Vilan är en botande ingrediens. Sömnen en annan. Ljuset det tredje. Fienden är tiden som aldrig vill stå stilla. Som manar på, hetsar och kräver stundom det orimliga.

Under helgen har maken och jag verkligen tagit vara på tiden. Låtit den ge oss vila och närhet till varandra. Djupt inom mig finns syndromet, det vill aldrig överge sin boning. Lurpassar för att vid första bästa tillfälle göra en överrumplande manöver och ta över makten.

Jag har dock lärt mig att bemästra syndromet. Hålla det i schakt. Min förmåga är ingen hemlighet men en konst att lära. Ett enda ord bestående av tre bokstäver. N E J! Många gånger svårt att uttala men livsviktigt att kunna.

Vi talade med varandra, kvinnan och jag. Hennes trötta ögon blev för en stund blanka. Det sög till i magtrakten och när hon gått satte jag mig en liten stund i makens knä. Han höll om mig och undrade om jag trodde att stolen skulle hålla för oss båda. Jag skrattade men tänkte att om allt höll när det var som värst finns det inget som går sönder så länge vi kärleksfullt håller om varandra. Inte ens om vi sitter på en och samma rangliga stol.

lördag 11 juni 2016

Tootsie och småskalighet


Vår fläderbuske blommar. Grenarna ser ut som om de dekorerats med det finaste brodyr, ett handarbete sytt med den tunnaste garn.
Jag brukar göra fläderblomssaft, många flaskor som läggs i frysen för att vi ska kunna dricka saften även under vintern.
Det går även att göra champagne på blommorna, lär vara enkelt och borde vara värt ett försök.

På en gård vi ägde ute på Vikbolandet växte en enorm fläderbuske, närmast liknades det vid ett träd. Ett rotskott bildade en planta som vi grävde upp och satte i trädgården. Snabbt växte det upp och dotterns första ledarhund låg gärna under flädern varma sommardagar.
När hunden blev sjuk och det drastiska men nödvändiga beslutet togs om avlivning begravdes hon under flädern. Det blev hennes plats och allt sedan dess tänker jag alltid på Tootsie när flädern blommar.

Nya tider och ny ledarhund som vi för övrigt har inneboende hos oss till i morgon. Hans matte med familj är upptagna med annat som inte lämpar sig för ledarhundar.

I Norrköping har ett praktfullt exemplar av Jättebjörnloka upptäckts. Genast ryckte kommunen ut för att eliminera den giftiga växten som kan ge svåra brännskadeliknande sår.
En dam vi kände en gång i tiden odlade Jättelokor i sin trädgård. Stolt och ståtlig sträckte de sig högt över örter, kryddor och gammaldags blommor som gödslats med brunnen koskit.
Damen fick närkontakt med sin loka och ett blossande sår på underarmen som inte ville läka plågade henne under lång tid.

Det finns faror i nästan allt om vi inte är aktsamma. Glädjedagar kan i ett ögonblick förvandlas till tragedi på grund av olycksaliga händelser. Vad är väl ett sår som inte vill läka mot när en ung människa iförd studentmössa ramlar ner från ett studentflak och blir ihjälkörd.

För många år sedan var det en annan student som åkte tillsammans med sina kamrater på ett lastbilsflak. Då de passerade en bro ställde sig studenten upp och olyckan blev ett faktum.
Vi fick på håll följa pojkens mödosamma väg tillbaka in i livet eftersom han var vår granne. Orosdagar och orosnätter för hans familj vars mål var att glädjas tillsammans med den utspringande studenten att vuxenlivet hade börjat.
Precis som när flädern blommar och jag tänker på Tootsie tänker jag på den nästan vuxna pojken med studentmössa då jag ser studenter som  uppflugna på höga flak skrålar och skriksjunger ut sin glädje över att gymnasietiden är till ända.

I vårt jordgubbsland mognar karten under ett blått nät som ska hålla fåglarna borta från bären.
När jordgubbarna mognat och jag stoppar söta röda bär i munnen eller skivar ner dem i filmjölken tänker jag inte på annat än glädjen över att kunna plocka jordgubbar från det egna landet.

Studenten har jag inte tagit, inte heller ligger några högskoleprov eller universitetsstudier bakom mig. Det jag kan har jag lärt mig på egen hand, möjligtvis kan jag tänka när jag sitter böjd över jordgubbsplantorna för att skörda att det går bra att idka småskalig jordgubbsodling utan någon som helst utbildning. Det enda som krävs är en plätt odlingsbar mark och ett blått bärnät för att hålla skatorna på behörigt avstånd.

Till midsommar är det dags för förstaskörden, om det är jag viss och säker.


fredag 10 juni 2016

Hjalmar och Rödluvans kakor


Det blåser nordliga vindar. Med spänt intresse följer vi den vädermässiga händelseutvecklingen eftersom vi i vårt område ska ha två årsmöten ute på Arnbergs udde i morgon.
Det låter kanske förnöjsamt men när nordan ligger på och vågorna går höga på Glan är det ingen plats att trivas på.

Vår rosbuske står nu i full blom. Vinden river och sliter i grenverket och gräsmattan fylls med ljusrosa kronblad. Kunde jag skulle jag ta in hela busken till dess att ovädret bedarrat men vi har för litet hus och kan således inte härbärgera rosbusken om än för ett par timmar.

Sådana här kvällar lämpar sig väl för soffhäng framför teven. Jag kollade igenom tevetablån och fann att vi kan välja mellan revy-Hjalmar, Burlesk eller fotboll. Det är lätt att känna svårmod inför en dylik tevekväll. Men för att inte deppa ihop totalt sjunker vi istället in i den litterära världen och skapar oss egna bilder utifrån det tryckta ordet som ryms mellan hårda pärmar. Känns mer uppfriskande än revy-Hjalmar, Burlesk och fotboll.

Något som också friskar upp en farmor och farfar är att planera in en liten tur med stortvillingarna. Den första planen var att åka ånglok men eftersom ånglokschauffören tagit ledigt fick vi fundera ut något annat. Lotten föll på Flen där det finns en ekologisk och KRAV-märkt sagostig.
Det finns även en hitta-vilse-stig som arrangeras av Civilförsvarsförbundet, presentbod, loppis, Rödluvan och vargen och andra påhittade sagoväsen som presenteras för barnen och deras medföljande huvudansvariga.
Tror det kan bli en riktigt trevlig utflykt, om det bara slutar blåsa och värmen återvänder vill säga.

Det kan aldrig vara lagom. Förra veckans äventyr tillsammans med småtvillingarna och deras storasyster samt deras mamma blev ett stekhett arrangemang där risken för att få dåndimpen var överhängande. Vi klarade oss dock undan värmeslag med endast vätskebrist som enda uppkomna men. När vi åker till Flen vill jag ha lagom väder!

I natt drömde jag om min pappa. Det har jag inte gjort sedan han dog för snart fem år sedan. Med i drömmen fanns också stortvillingarna. Pappa höll dem i händerna. Stor och trygg vandrade han med dem i solskenet. De tittade upp på honom och de småpratade med varandra.
Min pappa tyckte om sol och värme och han var mycket barnkär. Hade det velat sig väl så hade jag säkert haft några syskon att kunna dela minnet av pappa med. Nu blev det aldrig så och jag har faktiskt aldrig saknat syskon speciellt mycket.

Jag vaknade med ett ryck och pappa var borta. Kvar fanns endast en känsla. Jag tror att han ville säga till mig genom drömmen att så länge jag orkar och kan så ska jag finnas till för barnen.
Det blev svårt att somna om. Jag vred och vände på mig under någon timma innan sömnen kom tillbaka. Tankarna fladdrade fram och tillbaka i ett virrvarr utan början och slut.

Nästa vecka blir det en äventyrsresa. Farmor och farfar tillsammans med två små barnbarn. Vi skjuter undan vardagen för en stund och hoppas att vargen i Sörmland inte äter upp mormor utan enkom nöjer sig med Rödluvans kakor.
Det är så mycket vi inte vet något om i förväg. Men allt brukar lösa sig på bästa sätt i slutänden.
Både i sagornas värld och i verkliga livet.


torsdag 9 juni 2016

En vässad brevkniv och ett gäng brandtalare



Maken öppnade locket till vår brevlåda när vi i eftermiddag kom hem från vårt gemensamma åtagande. Där låg ett brev, adresserat till mig. Ett riktigt brev, handskrivet med blå kulspetspenna på riktigt papper.
Jag saknar brev som jag kan sprätta upp med brevkniven för att sedan läsa och ta till mig de skrivna orden.
Först skummar jag mig igenom brevet, sedan går jag in för den riktiga läsningen. Så har jag alltid gjort när det handlat om korrespondens.  Är det ett brev med trevligt innehåll är det naturligtvis ett plus, mindre trevliga brev hamnar direkt ner i sophinken.
Nu får jag ytterst sällan brev om jag inte räknar med de brev som är försedda med ett litet fönster. Inga glada brev och inga arga brev. Det hör till det förgångna. Nu är det mejl och sms som gäller och tonen i dessa moderna meddelanden kan variera. Finessen är att med en enda knapptryckning går det att radera det som inte behagar mig, ett brev krävs en viss form av handgriplighet om det ska förintas.

Brevet som kom idag var ett glatt brev. Innehållsrikt och upplyftande. Avsändaren var min moster Karin och jag fick därmed information om läget på Gotland, deras Värmlandsresa och hur det står till med mina kusiner och kusinbarn.
Jag satte mig på altanen med brevet. Njöt av att det fortfarande är soligt och varmt trots att SMHI levererar dystrare prognoser. Min hud har fått färg och jag känner mig frisk, stark och glädjefylld. Depåerna av D-vitamin är välfyllda och det gäller att fylla lagren för snart är det höst. Två veckor till midsommar, sen vänder det.

I fågelholkarna i vår trädgård är det liv och rörelse. Äggen är kläckta och små ständigt hungriga fågelbarn skriker med hesa läten efter föda. Mammor och pappor flyger fram och tillbaka med insekter i näbbarna till de omättliga småbarnen.

Det är en förälders plikt att föda sina små.
Så finns det de barn som inte har några närvarande föräldrar, barn som vårt samhälle måste ta hand om. Ensamkommande flyktingbarn kallas några av dem. Om dessa flyktingar tvistas det huruvida de är barn eller ej. Det enda som är säkert är att den som kommer till vårt land utan föräldrar eller andra vårdnadshavare behöver hjälp med bostad, mat, skolgång och med integrering.
I förrgår kväll bevakade jag med block, penna och kamera ett informationsmöte i grannkommunen där det ska byggas ett nytt HVB-hem till ensamkommande flyktingbarn. Grannskapets innevånare hade samlats och stämningen var mycket ansträngd. Det gick inte att ta miste på den ilska och frustration som rådde. Och kanske ett kryddmått av rädsla för det okända. Det relaterades till Hageby, Klockartorpet, Södertälje, Malmö och andra invandrartäta orter och stadsdelar där det förekommer oroligheter. Nu är det då dags för grannkommunen att få bilar uppbrända, slagsmål och övergrepp på gator och torg.
Politikerna svettades och besvarade frågor. De skötte det proffsigt och försökte så gott det gick att styra upp den hätska stämningen bland åhörarna.
Många lugnade ner sig efter tid medan andra fortsatte att agera verbalt och till sist fanns det ingen rim och reson i frågorna som kastades fram i vredesmod. Bygget skulle överklagas och stoppas. Inga flyktingbarn i villakvarteren! Och vart skulle nu de infödda barnen spela fotboll när gräsytan blir upptagen av barn som inga föräldrar har?!

Det är enkelt att vara brandtalare för den som allting har.

När mötet var slut och alla gått hem till sina trygga villor med parkerade bilar på garageuppfarten, gasolgrillar och pösiga dynor i utemöblerna viskade en av politikerna i mitt öra: Undrar om jag törs cykla hem nu, kanske någon av åhörarna står bakom knuten och lurpassar på mig.
Jag dementerade, nej då det är ingen fara. De är ursvenskar och vet hur de ska uppföra sig. Det sa de ju på mötet. Att de vet hur man ska uppföra sig mot andra och mot varandra.


måndag 6 juni 2016

Två systrar och ett gammalt skolhus mitt ute i ingenstans


De sista liljekonvaljerna blommar i vår trädgård. De växer precis utanför min skrivarbod och när dörren står öppen kan jag känna doften. Ännu ett litet tag.
Lite längre bort har rallarrosen sträckt upp sina stänglar. Inga synliga blomster, inte förrän i augusti står de i blom. När hösten kommer. Vill inte tänka på det. Bladen går att koka te på och skotten kan kokas som sparris men lär vara beska i smaken.
Inte värt att mixtra med det jag inte har något begrepp om utan jag håller mig till det helt vanliga och ordinära vid matlagningen.

Jag har dock en liten fin örtagård som jag vårdar ömt. Basilika, citronmeliss, dragon, libbsticka och oregano för att nämna några av de arter som växer där. Till det ett par lavendelplantor mest för skönhetens skull.
Ett tag var jag inne på att odla ayurvediska örter som verkar föryngrande men det såg alldeles för krångligt ut. Det krävs en del kinesiska medicinska kunskaper för att få ut maximal effekt av dekokterna.
Där till är jag för lat och bekväm. Har jag inte studerat medicin tidigare är det ingen idé att göra det nu.

Inte heller verkar det som om jag behöver inta några föryngringsörter efter gårdagens händelse då
följande utspelades sig:
Dottern hade en kvällsgudstjänst i ett gammalt nedlagt skolhus långt ute i ingenstans. Vägen slingrade sig genom skogslandskap som stundom öppnade sig och visade små ängar och lador i soldränkta gläntor.
Endast fyra kilometers felkörning som när vi vände bilen blev lika många kilometer tillbaka så det går att säga att vi enkom körde åtta kilometer extra innan vi nådde slutdestinationen.
Som präst i en landsortsförsamling ingår det att hålla gudstjänst åtminstone en gång om året mitt ute i ingenstans. Denna gång var alltså igår och dottern bjöd med mig av flera anledningar. Chaufför, sällskap men främst för att dela gudstjänsten med henne och församlingen.
Varmt, trångt och trivsamt blir det i ett gammalt nedlagt skolhus där det inte gått några elever sedan 1960-talet.

Efter gudstjänsten vankades det kyrkkaffe. Mitt emot mig satt några damer som jag stundom hälsar på då det hålls gudstjänster i den ordinarie kyrkan.
Dottern satt bredvid mig och sörplade hett te och doppade hembakade bullar, kolakakor och sockerdrömmar. Hon ville ha en servett och bad mig om handräckning.
En av damerna mitt emot mig regerade då dottern tilltalade mig mamma. Hon hade en viskande överläggning med en annan dam innan hon böjde sig över bordet och utbrast att hon hela tiden har trott att vi var systrar, min dotter och jag. Aldrig på tiden kunde hon ens ana att deras präst hade en sådan ung mamma.

Jag sög åt mig av äran likt en tvättsvamp som plockats upp ur havet och hängts på tork i väntan på väta. Tvättsvampen växte i omfång och gick till sist att vridas ur på den vaxade duken.
Dottern mumlade något om att hon inte riktigt visste hur hon skulle mottaga budskapet medan jag förklarade för henne att hon skulle känna sig glad över att se vuxen ut bredvid sin unga mamma.
Jag förmodar dock att jag ansågs som den äldre av de två systrarna även om damen i fråga inte angav vem av oss som hon trodde hade födelsedag först.

 Mycket kan hände i ett nedlagt skolhus mitt ute i ingenstans då det firas gudstjänst. Eller är det rent utav som så att just gudstjänster har en föryngrande effekt. Balsam för själen är det i vilket fall som helst och med en glad själ slätas bekymmersrynkorna ut och livet kan fortsätta med förtröstan och hopp.

Amen på det!

lördag 4 juni 2016

Snattrande änder och en tyglad kossa


Efter en orolig natt då jag vaknat vid ett flertal tillfällen, svettig och törstig trots det tunna sommartäcket, kände jag mig inte helt utvilad i morse. Klev ur sängen och öppnade genast ytterdörren. Den svala morgonluften svepte in och det kändes lätt att andas. Lade mig nära maken och såg på honom när han vaknade upp ur sin egen sömn, till vår gemensamma dag. Vi låg sedan sida vid sida och lyssnade till morgonen innan det blev dags att äta frukost.
Gårdagens tryckande hetta har vikit undan, därmed är försommarens temperatur mer normal. Behaglig med en svag bris som gör att det går att vistas ute i solen utan att det bubblar i skinnet.

Trippen till Julita som vi under gårdagen tillsammans med småtvillingarna, deras storasyster och mamma företog oss blev en trevlig heldagsutflykt. Rast vid Duweholms herrgård där picknickfilten breddes ut intill den lilla ån som stilla flöt fram. Medhavd fika och änder som tiggde av bullarna.

Hettan dallrade över Julita gård och Öljaren låg spegelblank.  Precis innan jag trodde jag skulle få dåndimpen och värmeslag förmörkades himlen och åskan började mullra. Med vårt inköp av vita pioner for vi hemåt efter några timmars kringströvande, lunch- och glassintag samt till barnens stora besvikelse konstaterades att gubben Pettson med katt var bortresta. Buden över deras förehavande haglade emedan damen i receptionen upplyste om att de kommer åter den 13 juni. Vi bad henne hälsa att vi snokat runt i gubbens hus men inte pillat på något värdefullt.

Att resa tär på krafterna även om det bara sker mellan Östergötland och Sörmland. Därav har denna eftermiddag gått i lathetens tecken. Med en god bok, syrensaft och sällskap av maken har jag chillat på altanen mest hela tiden. Maken har dock klipp gräset ty det förpliktar husägare att se om sina grönområden.

Små nätta vågor på Glan och flugsnappare i fågelholken helt nära vår uteplats. Fåglarna landar på holken tak, vrider nervöst på huvudet och när de tror att vi inte ser slinker de snabbt in genom det runda hålet. Några sekunder senare flyger de ut igen, ständigt på jakt efter föda.

På måndag hissas blå-gula fanor upp till toppen av vita stänger. Även då kommer solen att skina har det utlovats. Folkdräkter och knätofsar, kungligheter och helt vanliga medborgare vill fira att Gustav Vasa satte sig tillrätta på tronen år 1523 samt att Hertig Karl skrev under den nya 1809 års regeringsform. Detta så viktigt att annandag pingst strukits ur almanackan som helgdag.

Jag funderade över detta då jag låg bekvämt tillbakalutat, vickade med tårna och såg ut över sjön medan maken vände blad i sin bok.
Jag tänkte att vi är privilegierade som bor i ett land där det råder fred och frihet. Att vi kan om vi vill ta hand om de som har det sämre ställt. De som är rädda, traumatiserade, på flykt och splittrade från sina egna familjer. Bara det är värt att flagga för.
Men jag tänkte också att trots vårt egna välstånd finns det de som känner avund, hat och missunnsamhet mot varandra. Kränker och baktalar. Människor ställs till svars för något de inte varit indragna i och domar fälls utan föregående rättegångar. Allt i ett försök att inte själva må dåligt. Vi bor i ett bra land men i ett klimat som hårdnar allt mer och det visar sig tydligt hos vissa.

Flugsnapparen fortsätter sitt jagande. En utvandrare och invandrare. År ut och år in om den överlever resorna tur och retur. Vi välkomnar den lilla fågeln när den om våren dyker upp för att inspektera holken på vår tall. Saknar den då den flyger tillbaka till det tropiska Afrika.
Det går an att känna saknad då den som saknas så småningom kommer tillbaka.







torsdag 2 juni 2016

Mitt hjärta är ditt och Waterloo är långt borta


Vi tittade på ABBA på teve igår. När jag hör deras musik blir jag låg. Smärtsamt påmind om den tid jag önskar aldrig funnits. När allt var ett enda stort kaos som höll mig fast och jag inte visste hur jag skulle ta mig loss.

Vindarna vänder och förändringens tid kommer. Förr eller senare. Även om ingen tror det medan besvärligheterna pågår. Så är det förhoppningsvis för de flesta. Slutet av 1970-talet blev min vändpunkt och jag lät mig tacksamt föras framåt av den vändande vinden.
ABBA hade många år kvar och levererade friskt men då hade jag styrkan att själv välja om jag ville lyssna eller inte. Dock finns känslan fortfarande kvar och minnen börjar åka karusell i min hjärna när Frida och Agneta sjunger.
Helt enkelt uttryck, jag gillar inte ABBA. Jag lyssnar bara på musik som gör mig glad. Ty det är jag värd.

I morgon är det vår förlovningsdag. För 38 år sedan bytte vi ringar med siktet på en gemensam framtid.
Det var en varm sommarkväll. Svalorna flög högt och det doftade nyslaget hö. Och lite koskit från ladugårdshållet. Min pappa hade varit med och kört hö under dagen. Svettig och varm åkte han hem till mamma utan att veta vad för något stort som var i görningen.

Att möta kärleken är förunderligt. Att lyckas hålla den levande är ett stort gemensamt arbete.  Dalar och toppar har det varit men vi har alltid landat sida vid sida.
Formats av våra olika personligheter, fogats samman och delat med oss av varandras erfarenheter.

Det fanns de som hade synpunkter. Som ville bestämma över vad riktig kärlek egentligen var. Ge goda råd i all välmening. Råd som gick ut på att vi skulle gå skilda vägar. Vänskap som tog slut på grund av vår kärlek. Viljan att få oss att göra det enda rätta mot de som ville väl slog slint. Händer som tidigare höjts till hälsning slutade höjas. De som försökte agera äktenskapsmäklare innan vi träffades suckade uppgivet. Han som ville bli min make hade gjort ett felaktigt val. En 19 år yngre fästemö dessutom. Ack, ack vilken dårskap! Välvilja kan upplevas som mycket smärtsamt.

I morgon är det 38 år sedan vi bytte ringar. Vi har följts åt i medgång och motgång. Delat glädje och sorg. Arbetat sida vid sida och delat lika på pengarna.
Idag har vi målat staket. Suttit mitt emot varandra och småpratat mellan penseldragen. Maken grälade på mig när jag var ovarsam med penseln och sprätte kastanjefärgad lasyr i hans ansikte. Jag skrattade och viftade med den lasyrindränkta penseln.

Knowing me, knowing you. Fernando. Waterloo. Jag undanber mig resor bakåt i tiden.

Vi drack eftermiddagskaffet ute på altanen. Matt och trött efter staketmålningen sträckte jag ut mig i mitt hörn av soffan och la huvudet i makens knä. Han placerade en kudde under mitt huvud och frågade om jag låg skönt.
Mycket skönt, svarade jag och sedan var vi tysta en stund och tittade ut över Glan.

onsdag 1 juni 2016

Mötas och skiljas


Idag slog vår Nybäckspion ut i den fagraste blom. Det är en riktigt gammaldags bonnpion och den har följt med oss vart vi än har slagit ner våra bopålar.
Pioner lär vara svåra att flytta men denna har visat sig vara livsduglig och tapper.
Värmland, Vikbolandet, Kolmården för att till sist hamna i Skärblacka. Snällt och lydigt har den rotat sig på nya platser och gett oss samma ögonfröjd varje år.

En gång var det dock nära att vi skildes åt. När vi stod i beredskap att sälja vår gård Olofstorp på Vikbolandet. Intressenter kom och gick precis så som det förhåller sig när mäklaren lägger ut objekt till försäljning.
Den kvinnliga delen av ett par eventuella köpare synade nogsamt våra rabatter medan hennes make travade runt och kollade täckdikningar, åkerjord, betesmark och ekonomibyggnader.
Vid en gårdsförsäljning kan det vara av vikt att säljarna finns på plats för att besvara frågor som mäklaren kanske inte är helt insatt i och på min lott föll att visa runt mangårdsbyggnaden med omkringliggande trädgård.
Vi blev oense, kvinnan och jag. Hon hävdade med bestämdhet att vår Nybäckspion rotat sig i den Vikboländska myllan och där skulle den stanna för evinnerligen tid.  När köpehandlingarna var undertecknade skulle hon nogsamt kontrollera eventuella hål som uppkommit i hennes nyinköpta rabatter.

Jag kände en stark aggression mot denna kvinna och då hon tillsammans med sin make lämnade gården förhandlade jag med min egen maken och den villrådiga mäklaren. Klubban föll och det fastslogs att ingen försäljning var att tänka på gällande detta par.
Efter en tid dök grannen upp som spekulant och kontraktsskrivningen gick av stapeln. Vi fick gräva i rabatterna bäst vi ville, på det hade grannen inga synpunkter.
Mitt i flyttlasset tronade vår gamla pion tillsammans med andra åldrade växter som jag fått av min svärmor. De frodas tillsammans med pionen som idag visade sina vackra och täta kronblad.

"Stå på dig så ingen annan står på dig!"
Detta gäller även då någon försöker skilja mig från vår älskade Nybäckspion.

Idag har mamma och jag gjort det hon kallar "den trevliga utflykten till Linköping."
Hon blev bjuden på en påse blod istället för cellgifter eftersom både vita och röda blodkroppar bestämt sig för att drastiskt minska. Hon tog det hela med ro och ansåg att ombyte förnöjer.
När hon fått blodbankens bidrag åkte vi till Gamla Linköping och besökte Cloettas försäljning av godsaker. Kassen fylldes till bredden. Mamma var nöjd och sin vana trogen gav hon mig en kram när jag släppte av henne vid ytterdörren och sa som hon brukar: Tack för en mycket trevlig dag!

Maj månad ligger bakom oss och jag tar ett litet glädjeskutt bredvid vår mörkröda pion och tackar denna första dag i juni att vi än en gång får se den blomma.