lördag 30 juli 2016

Ella från Arkösund och ryska torpeder


Året var 1996. Vi bodde då på Vikbolandet och jag var frilansande reporter för östra Östergötland. Ett bland alla uppdrag var att besöka Ella i Arkösund. En 96-årig dam vars blick var lika klar som en tonårings. Det gråa håret uppsatt i en knut och hennes minnen så levande att det räckte till en helsida i tidningen.

1904 kom hon i båt tillsammans med sina föräldrar från Kvarsebo, över Bråvikens vatten och lade till på Vikbolandsidan. Familjen slog ner sina bopålar i Arkösund och där blev Ella kvar i hela sitt liv. Pappan var sjöman på en släppråm och av någon anledning följde Ellas mamma med på hans resor. Då jäntan inte kunde klara sig själv flyttade hon hem till sin mormor och morfars röda stuga vid Världens Ände och där bodde  Ella kvar även då hon gift sig med Knut som flyttade hem till Ella.

När Ella kom till Arkösund var där enbart hagmark och knekttorp. I slutet av 1800-talet började samhället växa upp. Grossister och fabrikörer från Norrköping reste sina sommarvillor på hyrd mark och trakten ändrade skepnad. Ännu finns de vackra villorna bevarade och trängs med mer modern bebyggelse.
I hamnen ligger det tätt med fritidsbåtar vid gästbryggorna.  Arkösund är en turistportal där sommargäster och besökare sommartid befolkar gatan som slutar nere vid hamnpiren.

På Ellas tid gick det inga fritidsbåtar i farleden. Däremot fem passagerarfartyg i veckan vilka trafikerade Stockholm-Göteborg tur och retur samt fartyg som dagligen åkte förbi med sin last.
Ella mindes när ett av lastfartygen blev beskjuten av en torped och sjönk som en gråsten till botten. Kanske var det ryssen som avfyrade torpeden. Det blev vilda spekulationer utan att det för den skull kastades något uppklarande ljus över händelsen, sa Ella.
Under Finska kriget gick ett fartyg med vete på grund, besättningen klarade sig men fartyget sjönk och resterna ligger kvar än i dag på havsbotten.

En barnmorska som ansåg sig besitta läkarvetenskapliga färdigheter förutom att hjälpa barn till världen bodde efter järnvägen. När hon behövdes kastade hon sig upp på dressinen och begav sig ut på hembesök. Men det gällde att passa tågtiderna för att undvika någon sammanstötning. Låg det någon blivande moder i barnsäng fick hon knipa ihop med benen till dess att tåget gått och barnmorskan kunde ge sig ut på rälsen.

1915 kom kung Gustav V på besök till Arkösund, oklart varför, men säker är att vår nuvarande kung och hans fru många gånger stannat till med båten för att tanka i hamnen innan fortsatt färd mot Öland. Vissa källor har även uppgett att de sett drottningen handla mjölk i affären men om detta påstående finns än idag inga konkreta bevis.  Björn Borg har i alla fall spenderat några kronor i affären.  Det har Ellas son sett med egna ögon så det finns ingen anledning att betvivla sanningshalten i det påståendet.

Eftersom Ella var 96 år då jag träffade henne för tjugo år sedan utgår jag ifrån att hon sedan länge är död och begraven. Konstigt vore väl annars. Jag är glad över att fått träffa henne och höra henne berätta om Arkösund. För mig och alla andra en annan bild än den sommaridyll som råder där idag.
I en av mina pärmar där samtliga av alla mina artiklar är samlade finns Ella och hennes minnen som än idag lever kvar tack vare att hon ville dela med sig av dem till mig och jag kunde föra det vidare till tidningens läsare.




fredag 29 juli 2016

Tre glada prinsar och en sentida krog


Varje dag i tolv år har jag kört samma väg genom Norrköping för att ta mig till mitt dåvarande arbete. Morgon som kväll. Trots det har den lilla gränden undgått mig. Kanske har det berott på en viss ouppmärksamhet, eller så har jag sett gränden med oseende ögon. Låtit den passera revy för ett kort ögonblick för att sedan inte lägga någon vikt vid den.
Av en ren slump hamnade jag i morse på de rundade kullerstenarna. Efter en kort promenad längst med Motala ström efter en fotosession med en bildserie av Norrköpings gamla fastigheter lade jag märke till den smala gränden.
Tre Prinsars Gränd. Kvarteret Komedien. En blå skylt med vit text. Jag gick rakt igenom. Motala ström i ryggen och Hedvig kyrka framför mig.

Trenne prinsar besökte staden under riksdagen år 1769. Vid gränden fanns en krog. Kanske besökte prinsarna krogen. Idkade nöjesliv. Slog runt , svingade stopen och sjöng lustiga visor. Prinsar är inte mer än människor, det råder det inga tvivel om. Även de har en önskan att få förlusta sig mellan sina åtaganden. Då som nu.

Jag fortsatte min vandring genom en nästan folktom stad. Glassförsäljaren vid Tyska torget gjorde sig beredd att ta emot anstormningen av dagens kunder. En gul spårvagn skramlade förbi. Från en balkong mot Drottninggatan på ett av gamla stans ståndsmässiga hus hördes en kvinna tala i telefon. Jag kikade upp på henne. Hon drack något ur en kopp som jag misstänker var morgonkaffe och rökte cigarett. I huset med balkongen finns inga lägenheter. Där finns enkom våningar.

När jag nådde mitt egentliga mål stannade jag framför en massiv dörr. Bakom den finns Norrköpings historia som sträcker sig så långt tillbaka som till 1384. Dörren är öppen för allmänheten varje dag förutom lördagar och söndagar.
Jag tryckte ner handtaget och klev in. Där fanns Rolf som tog mig artigt i hand och hälsade mig välkommen. Han hade noga förberett mitt besök. På ett bord låg ett A4 ark med mitt namn i svart skrift. Bredvid en trave böcker och en radda gamla fotografier från 1916.
Rolf lämnade mig ifred och jag kastade mig över materialet. Knäppte på min inspelningsapparat och läste högt ur skrifterna. Skrev ner viktiga årtal i ett block och fotade av de svart-vita fotografierna som någon dåtida fotograf knäppt med sin kamera.

Jag ville stanna kvar när jag gjort mitt. Suktade efter att grotta ner mig på en stol nära Rolf för att se honom arbeta med gamla papper, slå i böcker med slitna pärmar och sortera bilder.
Han var väldigt upptagen, sa han. Men han såg ändå att jag hade fotriktiga sandaler. Berömde både kvalité och stil. Jag viftade med mina tår med mörkrosa naglar och berättade att jag minsann ska åka till London om några dagar tillsammans med dottern. Då behövs fotriktiga sandaler. Han nickade instämmande och sa att själv har han fotvandrat i Skottland.

När jag kommer hem från London ska jag ringa till Rolf. Så bestämde vi. Då ska han ta sig tid att visa mig runt bland Norrköpings sentida historia. Det tog vi varandra i hand på. Jag gick med lätta steg i mina fotriktiga sandaler tillbaka mot Motala ström där min bil stod parkerad.  Passerade det anrika huset med balkongen mot Drottninggatan innan jag nådde fram till Tre Prinsars Gränd. Kvinnan satt inte längre kvar. Kaffet var urdrucket och cigaretten fimpad.
Utanför glassförsäljaren på Tyska torget var kommersen i full gång. Jag lämnade en stad som vaknat till liv och åkte hem till maken som bjöd mig på kaffe, mandelkubb och blåbärskakor.

Som alltid då jag är in till staden längtar jag hem till vår lilla stuga vid Glan. Oavsett vad jag har för ärende att uträtta.

onsdag 27 juli 2016

Knallen från Mogata och att gå miste om en grogg


Som alltid då jag träffar på konstnärligt begåvade känner jag ett styng av avund i bröstet. Det är dock en känsla av glädje i vad andra kan åstadkomma för att skänka betraktaren tillfredsställelse. Men jag önskar att jag tillhörde det släkte vars kreativitet placeras på ett vitt pappersark.

Två olika sorters konst har jag träffat på idag. Glaskonst i jugendstil och ikonmålningar. Däremellan marknad i Rejmyre där jag blivit förevisad en mirakelsvamp som uppfanns på 1950-talet och än idag gör nytta i hushållsbestyren.
Svampen suger upp allt från olja och diesel till utspilld grogg. Jag kunde knappt tro mina öron och ögon under demonstrationen.
Knallen från Mogata skänkte mig en strut fylld av de mandlar han brände i utbyte mot att jag tog en trevlig bild på honom.
Mandeln kom väl till pass då jag inmundigade den som lunch i väntan på att luftkonditioneringen skulle svalka av min invändigt heta bil medan jag färdades till glaskonstnärinnan.

En flicka iförd prinsessklänning, diadem och vackra örhängen tog emot mig. Fyra år sa hon att hon var och visade med fingrarna hur mycket fyra är.
Jag frågade efter hennes mamma och blev lotsad med en liten hand i min.
Intervju, fotografering och kaffe i trädgården. Flickan hjälpte till med bestyren. Tre gammaldags koppar sattes fram. Jag fick välja vilken kopp jag ville dricka mitt kaffe ur.
Den med lila blommor är mammas älsklingskopp, den med rosor är min sedan får du välja vilken du vill ha, sa flickan. Valet blev okomplicerat.
Fyra kakor på ett fat. Två till mig och två till flickan. Även där måste jag välja vilken jag ville ha först. Jag tog en kringla med pärlsocker. Mamman åt en smörgås med honung.
Hon får ont i magen av kakor, upplystes jag om.
Två små vaser med rödklöverblomster sattes fram och plötsligt kom husets pappa släntrande och ville ha kaffe även han.
Vi satte oss till bords och flickan försvann för att efter en stund återkomma med fler fyndiga pinaler ämnade att förgylla fikastunden med.
Av en uttjänt tårtkartong hade det tillverkats konungakronor som vi alla skulle bära på våra hjässor. Flickan hjälpte mig till rätta eftersom jag lyckades med konststycket att placera den bak-och fram.
Där satt jag sedan och drack kaffe som en tillgiven anhängare av kungahuset. De övriga monarkerna verkade totalt obesvärade över situationen och jag misstänker att de sedan länge var invanda att bära krona av tårtkartong.
Pappan var kung, mamman drottning, flickan prinsessa. Så tittade hon på mig. Funderade en stund och sedan ställdes jag åter igen inför ett val. Jag valde att vara drottningmodern. Genast sken pappan upp och tänkte antagligen på det engelska kungahuset som den äkta engelsman det visades sig att han var. Märktes dessutom på talet, han behärskade endast sitt modersmål så vissa delar av samtalet skedde på engelska. Bra träning för mig som åker till London om några dagar.

För första gången gör jag en intervju med någon iförd en konungakrona. Det kändes bra att få vara drottningmoder även om det endast varade under ett par timmar.

tisdag 26 juli 2016

Gamla bilar och en haggis med inlagd gurka


Tänker inte lägga ner någon energi på att redovisa Skärblackavädret. Mer än att det inte blåser från norr utan från söder vilket medför en svag doft från pappersbruket. Samt att jag för två nätter sedan steg upp ur sängen och lade mig på altanen utan att skyla min nakna kropp. Natten till igår sov vi med vidöppen ytterdörr utan att för den skull ängslas över tjuvar, mygg eller eventuella inklampande rådjur.

Dagen har gått åt till att vara på en kortare resa med mamman till en småtvillingflicka och en vidhängande stortvillingflicka varpå jag titulerades mamma, mormor och farmor allt medan flickorna sa kusin till varandra.
Vi har bevittnat slussning vid Berg och konstaterat att butiken som saluför prästskjortor var stängd. Vårt huvudsakliga ärende då dottern hade i sinnet att ekipera sig med lite nytt att ta på sig då hon börjar arbeta efter sin semester om fyra veckor. Vi andra var med som smakråd men av det blev det som sagt inget.

Gårdagskvällen var även det ett utflyktsmässigt äventyr till en motorträff vid Löfstad slott. Stortvillingpojken hängde på och imponerades över forntida åk. Varmkorv, hamburgare och en enmansorkester som underhöll med 50-talslåtar.

På vägen till eventet diskuterade pojken och jag varmkorvens topping. Senapens vara eller icke vara. Inlagd gurka var favoriten varpå jag lät förkunna att i vårt grönsaksland växer det gurka som jag skördar och lägger in.
När gossen kom hem berättade han att farmor planterat inlagd gurka direkt i den svarta mullen.

Barn har en förmåga att skapa sig egna bilder. Vi vuxna är en hjälp på traven med information och bildspråk. Ibland kan det vara knepigt att formulera tydligheten i det som vi vill att barnen ska lära sig och då kan en mer verklighetsbetonad undervisning vara på sin plats.
Läste med hänvisning till detta i dagens tidning om en kock lagd åt det mer humoristiska hållet i bästa sändningstid på teve i barnprogrammet Sommarlov stönkat skotsk korv haggis rakt ner i en kondom. Kocken förklarade dock att egentligen bör skinnet vara gristarmar men i brist på den varan fick en kondom duga som fjälster.
Reaktionerna från föräldrahåll lät inte vänta på sig. Arga och upprörda röster vände sig omgående till SVT och rasade över att nu måste de som föräldrar förklara vad den fyndiga rekvisitan egentligen används till samt att det inte är okej att nyttja dylika ting vid matlagning.

Nu vet i alla fall flertalet barn hur det går till att producera korv. Det om något värt att veta eftersom den svenska befolkningen gillar att konsumera den varan. Speciellt männen som sätter i sig 10,4 kilo korv på ett år medan vi kvinnor är mer återhållsamma och låter vågen stanna på 5,2 kilo.
Personligen är jag ingen korvälskare och gissar att den uppvägda veckokonsumtionen på 350 gram korv tangerar årsresultatet för min del.

måndag 25 juli 2016

En vit gardin och träck mellan fingrarna


När vi satt och åt frukost kom plötsligt en liten fågelunge inflaxande. Skärrad fladdrade den snabbt runt i köket. Slog i det vita kaklet över diskbänken och vinglade vidare. Kraschade in i fönsterrutan och föll till golvet med en liten duns.
Snabbt fick jag en kökshandduk över den lilla kroppen och kunde varligt ta upp den och försiktigt hålla den kvar för att ge utrymme till lite vila.
Jag kände hur det pyttelilla hjärtat pickade hårt och som att skydda sin kropp drog den in benen under vingarna.

Jag gick ut på altanen och vände handflatan uppåt. Fågeln låg kvar en stund med öppen näbb medan pepparkornsögonen tittade stadigt på mig. Så placerade den en vit markering mellan mitt lillfinger och ringfinger, reste sig och flög snabbt iväg.
Jag tvättade händerna och återgick till min rostade macka med hemmagjord nektarinmarmelad.

Maken dukade av bordet och jag gick till sovrummet för att bädda. Vad fick jag då se om inte den lilla fågeln som vettförskrämd klamrade sig fast i den vita sommargardinen. Det fick vara slut med daltandet. Resolut plockade jag ner fågeln och släppte ut den utan några större åthävor än att jag önskade den lycka till med förmaningar om att inte flyga in i främmande människors hem. Alla är inte lika välvilligt inställda fast jag gärna vill tro det.

Fågeln var rädd. Utan förmåga att reflektera över varför den skulle vara rädd. Instinkten sa att den var ute på extraordinära strapatser. Här fanns dock en räddare i rädslan. Hos oss människor är det ofta tvärt om. Vi är våra egna livräddare grundade på mod, tillit och färdigheter. Visst, vi kan söka hjälp med att ta fram, stötta och förse oss med nya möjligheter men det slutgiltiga beslutet ligger enkom hos oss själva.
Det svåra kan vara att släppa taget om rädslan. Även i stor sorg kan det ligga en rädsla. Den är oftast skamfylld. Att släppa taget om sin sorg och gå vidare kan upplevas som ett svek mot den vi mist.
Tiden läker alla sår, så sägs det och det är sant. Såren läks men skarven finns kvar. Som ett krus som tappats i golvet och limmats ihop till brukbart skick med superlim. Dras tumnageln över skarven känns den lite ojämna kanten tydligt. Samma själsliga ärr finns kvar efter ett trauma, förlust eller sorg men det kan vi till sist lära oss att leva med. Bara vi inte är rädda för att släppa taget om det som känns svårt.

Att våga släppa taget ger frihet till ett fridfullt liv. Jag vet att det går men först när tiden är mogen.


söndag 24 juli 2016

Att ligga på rygg och jaga ifatt en klick lättvispad grädde


Klarblå himmel. Några vita molntussar dyker upp och försvinner. Under vår magnolia har vi tillbringat större delen av eftermiddagen. Blandverket har gett behaglig svalka och skydd mot solen.
På sociala medier är det semestertider. För vissa. Andra har redan avverkat sin lediga tid och återgått till det ordinarie yrkeslivet.
Jag är glad och tacksam över att den tiden är förbi. Nu har jag ständig semester och vill jag avbryta den lite då och då med mina frilansuppdrag är också det en förmån.

Under förmiddagen var vi till Gusum kyrka. Dotterns sista högmässa innan hennes fyra veckors långa semester som inträder i morgon. Fyra veckor får hon spendera med sin familj. Hänga undan prästskjorta och krage i garderoben och bara vara ledig.
Men även spendera lite tid med sin mamma. Vi ämnar att åka till London några dagar. En repris på förra årets Londonresa. Denna gång ska vi söka upp andra delar av staden, i nuläget ej bestämt vilka men vi tänker införskaffa oss en stadskarta och hoppas på att finna flertalet trevliga begivenheter staden har att erbjuda.

Dessutom har jag hört sägas att London är bästa platsen för den som jagar Pokémon. Ett riktigt eldorado för tillfångatagandet av pokémon, stoppa monster eller kasta pokémonbollar. Lär visst finnas gott om PokéStops och gym så vi kommer med största säkerhet att se flertalet jägare i farten.

Det finns tydligen pokémos även här hemma hos oss. De har invaderat världen så konstigt vore väl om de höll sig undan våra trakter. Vem vet, kanske Pikachu eller Balbasaur smyger omkring och lurar runt stugknuten.
Nu är det dock förenat med vissa risker att spela Pokémon Go. De snygga, mala och rika kan bli feta och fattiga, statshemligheter avslöjas och jag läste nyss om en man som i sin iver att fånga en pokémon blev spetsad på ett staket. Om inte detta vore nog så har en villaägare skjutit skarpt på en pokémonletare i tron att det var någon med onda avsikter som gjorde intrång på hans domäner.
Men, jag har även hört att de som har Pokémon Go i sin mobil börjat röra på sig och falla in i ett socialt umgänge med andra samt upptäcka intressanta platser som spelarna tidigare inte ens anat att de existerar.  Det verkar i sanningens namn lovande för folkhälsan och allmänbildningen.

Själv har jag inte fallit för frestelsen att jaga ifatt några pokémon. Jag ligger helst stilla på rygg under vår magnolias gröna vackra blad. Titta upp på de små molntussarna som korsar den klarblå himlen och låta latheten ta överhand. I grund och botten är jag en oerhört bekväm person som enkom bjuder till att göra nytta då det behagar. Till mitt försvar händer det ganska ofta. I kväll till exempel, då jag i värmen stått och bakat en ljuvligt doftande krusbärspaj med både kokos och riven mandelmassa i smeten. Den ska maken och jag, innan kvällen nått sitt slut, inmundiga med lättvispad grädde.

lördag 23 juli 2016

Ett rop på hjälp och när saven stiger om våren


Gårdagen avslutades med ett besök i Söderköping. Eller Sörping som de inhemska säger. En småputtrig liten småstad med mycket inbäddad historik där kyrkan från 1100-talet samt andra kulturhistoriska byggnader finns bevarade.
Vissa kanske vet att några scener i filmerna om Madicken spelades in i Söderköping men det som de flesta förknippar med staden är Göta kanal med sin hamnkaj där båtfolket gärna lägger till en natt eller två innan de i lugn takt fortsätter sin kanalresa.
Och så Smultronstället, ej att förglömma. Där det bildas meterlånga köer innan gästerna får en sittplats och ur en tjock meny med färgbilder bläddrar sig fram till vilken glass som önskas. Ett besök där en familj med skapligt många barn får räkna med att hiva upp flertalet hundralappar för sina konstfullt arrangerade glassar.

Det är inte så ofta som vi nu för tiden kör till Söderköping. Annat var det förr, då vi var bofasta på Vikbolandet. Vi lät "Bosse i färjan" köra oss över Slätbaken, ibland flera gånger i veckan då vi hade ärenden i staden. Nu åker vi mest dit för att förlusta oss på någon mysig restaurang beläget intill Göta kanals hamnkaj.

Kvällen var underbar. Glada människor från när och fjärran satt och tog en svalkande öl eller avnjöt en måltid. Kollade segelbåtar och större motorbåtars ankomst och avfärd. Maken och jag kände oss nostalgiska. Talade om den tid då även vi var båtägare. Ett anspråkslöst flytetyg som vi älskade och gjorde många trevliga turer med övernattning i. Bland annat till Söderköping.

När vi satt där och småpratade medan vi väntade på vår mat gled en stor segelbåt upp. Frun ombord stod i fören, beredd att hoppa i land och förtöja farkosten. Med stor skicklighet som på en femöring vände hennes make upp båten. Olika propeller snurrade och gav det bruna vattnet rörelse medan motorn brummade. Kaptenen var ordentligt klädd. Vintermössa med öronlappar, handskar och kraftig jacka medan frun var mer lättklädd.
Plötslig blev frun som höll i de tjocka repen märkbart nervös. Hon rörde sig oroligt fram och tillbaka, och skrek till sin man: Bromsa Krister, bromsa!
Om det var öronlapparna eller mullret från motorn som gjorde honom lomhörd är det ingen som med största säkerhet kan avgöra men han fortsatte att föra båten framåt mot kajen.
Frun fortsatte att skrika att bromsen skulle läggas i och till sist fann hon att den enda rätta lösningen var att kalla på hjälp av någon utomstående.
Hjälp, hjälp, hjälp! Rösten var gäll och fylld av panik. Restauranggästerna slutade äta och ropade tillbaka, frågande om hon behövde hjälp. Hon bekräftade skrikande att så var fallet varpå en man i röd tröja rusade till och höll segelbåten stången. Kaptenen i aktern totalt ovetande om den uppkomna dramatiken. Kvinnan i fören kastade repen till mannen i den röda tröjan som med ena foten på segelbåten med imponerande skicklighet gjorde fast den.

De hade varit på västkusten, berättade kvinnan aningen uppskakad. Nu skulle de hem till Stockholm. Än var resan inte över. De hade dock klarat slussningen i Berg, förklarade hon blekt och svagt.

När vi promenerade till bilparkeringen vände jag på huvudet. Tittade en sista gång på segelbåten med sin tvåmannabesättning. Hajade till då jag läste båtens namn. Med snirkliga bokstäver på skrovet stod det: VÅRKÅT.

Ingen av besättningen såg speciellt pilska ut, men det kan ha sin förklaring. Det är inte längre vår.

fredag 22 juli 2016

Att skydda sin avkomma och smulor i en rosa servett


Att gå ut genom ytterdörren en tidig morgon innan värmen slår till med full kraft, iklädd endast morgonrock och med lätta utsövda steg hämta morgontidningen är en ynnest.
Vindstilla och tyst, bara jag och skogsduvorna vakna. Kuttrande borta vid vår trädgårdsdamm dricker de sig otörstiga för att sedan flaxa upp i närmsta träd. Med runda ögon spejande ut över det ännu sovande området.

Att sedan sitta ute på altanen och äta färsk krusbärskräm med gräddmjölk till lunch är en lika stor förmån som att i den stilla morgontystnaden få hälsa dagen välkommen. Frisk i kroppen och glad i själen.

Innan själva krusbärskrämen hamnar på bordet skall krusbären skördas. Det är inte direkt förenad med livsfara men ack så obehagligt. Bärbusken försvara sin avkomma med vassa taggar. Försöker hålla giriga fingrar borta. Sticker taggarna genom inkräktarens skinn och genom det lilla ingångshålet pressas en röd droppe blod fram.
De mogna bären lockar. Bärbuskens taggiga grenar dignar under tyngden. Det vita durkslaget i metall fylls upp medan utsidan färgas röd av blod.

Världen vaknar till liv och bären ska snoppas med hjälp av en liten kniv. Sittande på altanen med solen i ryggen. På avstånd hörs bruset av timmerbilarna, på väg till pappersbruket med massaved. En tupp som gal och ett barn som skrattar.
En båtmotor startar. Båten blir synlig och fören trycker upp vatten som bildar ett litet skum.
I vassen skränar sjöfåglarna. De vill liksom krusbärsbusken skydda det som tillhör dem. Ungarna som snart kommer att få klara sig på egen hand. De blir rädda för båtens framfart och rör sig oroligt fram och tillbaka. Båten försvinner och sjöfåglarna glider tillbaka in i vassen.

Jag snoppar krusbär. En dimma av fina vattendroppar landar på mina bara ben. Pumpen suger upp sjövatten och för det vidare till vattenspridaren som räddar våra gräsmattor från att torka ut. Vattendropparna kyler skönt.
Jag viftar bort getingar som vill åt krusbärens söta saft. Maken kommer släntrande, stannar och tittar på mig. Säger att han tycker jag är fin där jag sitter och snoppar krusbär. Han skrattar och jag skrattar. Vi skrattar med varandra.

Krämen smakade ljuvligt. Gräddmjölken som skär sig lite grann mot bärens syrlighet. Det gör inget, det är gott ändå. Ostmackor och solsken. Med utsikt över sjön sitter vi sida vid sida och äter ljummen kräm.
Det knastrar när vi biter i våra knäckesmörgåsar. Brödet smular ty så gör knäckebröd.

Jag har en enda önskan. Att sommaren inte ska ta slut. Det här är den bästa sommaren på flera år.
Så sa jag till maken och han nickade. Ja, det är den bästa sommaren på länge. Han la armen om mig och jag torkade munnen med en rosa servett.

torsdag 21 juli 2016

Monica med Z och en oerfaren grävmaskinist


Söker mig till skuggan med ett stort glas svartvinbärssaft. Nu har det plötsligt blivit för varmt. Människans lott i livet. Att aldrig känna sig riktigt nöjd. Är det inte för kallt så är det för varmt. Det regnar för lite eller för mycket. Problemen hopar sig.

Men jag klagar inte. Bara nämnder det lite så här i förbigående. Det är aningen för varmt. Trots det vill jag inte att kvicksilvret ska sjunka nedåt utan stanna exakt där det för tillfället befinner sig. Alltså, aningen för varmt.

Gårdagskvällen bjöd på en musikalisk upplevelse i Rejmyre kyrka. Innan det drog igång satt vi på en parkbänk, njöt av den varma kvällen och åt godis. Glass skulle det kanske ha varit, sommarens absoluta måste en varm kväll, men vi satsade istället på marsipangodis med en liten touch av whiskey som rörts ner i smeten.

Ett lingonris som satts i cocktailglas. Monica Zetterlund i ord och ton.
Cecilia sång, Ola piano och Niclas bas.
Underbart och känslosamt.
Monica Z. Min favorit. Men framför allt min pappas favorit. Hagforsjäntan, sa han alltid, min pappa med rötter från samma håll som Monica.
På hans begravning sjöng vår dotter Sakta vi gå genom stan. Den sången sjöng pappa ofta. Det fick bli hans följesång in i evigheten.

Jag beundrar alla som kan spela och sjunga. Önskar att jag fötts med den gåvan. Kanske går det att lära sig att traktera sin röst eller ett instrument. Jag har försökt men utan någon större framgång. Eller utan någon framgång alls om jag ska vara korrekt.
Det kanske enbart handlar om att våga ta steget. Kanske har jag inte haft det mod som krävs. Eller så har jag inte övat tillräckligt nitiskt. Kollade in basisten i går kväll. Fyra strängar att hålla ordning på. Hur svårt kan det egentligen vara? Har alltid närt en dröm att kunna spela ståbas. Nu är det antagligen för sent.

Idag kommer det en man och hämtar makens grävmaskin. Den har varit till salu och nu är den såld. Till en man som aldrig tidigare suttit i en grävmaskin. Även han har närt en dröm. Att få gräva grävmaskin. Nu har hans dröm gått i uppfyllelse. För ett par kvällar sedan kom han och bad att få instruktionsboken. Han ville läsa på för att lära sig, sa han modigt. Tillade att han tyckte grävmaskinen var vacker. Maken såg aningen förvirrad ut. Han har aldrig sett på någon av de otaliga grävmaskiner han ägt med sådana ögon.

När den oerfarne grävmaskinsköparen kommer ska jag önska honom lycka till med sitt grävande. Förmana honom att se upp med vattenledningar och elkablar. Han kommer med största säkerhet att lära sig sköta spakarna. Det är inte så svårt, även jag har en gång i tiden lärt mig hur en grävmaskin fungerar. Jag kan med skopan gräva ett hål men även gräva upp stubbar om det skulle behövas. Jag har praktiserat båda varianterna.

När allt kommer omkring så är det kanske ändå inte för sent att testa hur strängarna på en ståbas ska hanteras. Kan inte vara svårare än att lära sig gräva grävmaskin. Det handlar nog bara om koordinationsförmåga...


onsdag 20 juli 2016

Söta bär och vita proteiner


För ett par år sedan planterade vi ett körsbärsträd. Trots god omvårdnad vill det sig inte. Det blommar vackert på våren men några körsbär blir det dock aldrig. Hemma hos småtvillingarna och deras storasyster finns ett stort och fint träd som varje år dignar av läckra, saftiga bär. När jag är på visit plockar jag och stoppar direkt i munnen, spottar kärnor på marken och sväljer njutningsfullt.
I söndags hjälptes maken och jag åt att fylla några burkar för att ta med hem och testa om det skulle bli god sylt på bären. Många bär i burkarna och många i munnen.
Barnen var med och hjälpte till. Både med det ena och det andra. När vi skulle åka hem satte sig storasystern på huk bredvid en av burkarna, petade runt bland bären och sa, mormor kolla noga nu på varje bär för finns där ett litet hål så är det mask inne i körsbäret.
Dumheter, tänkte jag. Mask i körsbär har jag aldrig hört talas om tidigare. Repade av en näve och tuggade i mig det söta och goda men undvek att svälja en enda kärna.

Hemma satte jag på mig ett förkläde och tog plats vid utomhusmöbeln. De bärfyllda burkarna på bordet, en tom skål i knät och en på altangolvet. Frigörandet av kärnor kunde ta sin början.
Röd bärsaft rann efter fingrarna, kärnor i burken jag klämt fast mellan mina knän och burken på altangolvet började sakta men säkert att fyllas med urkärnade bär. Färdiga för syltkitteln.

Då såg jag den första. Vit och ganska så tjock liksom skumpade den sig fram i fördjupningen där kärnan suttit. Det vita lyste i bjärt kontrast mot det röda. Bär efter bär hade en inneboende och jag började känna mig lätt illamående. Till saken hör att jag aldrig skulle tänka mig att stoppa hallon i munnen innan jag först försäkrat mig om att den är fri från hallonmask. Tycker det är fruktansvärt osmakligt att äta mask trots att maken hävdar att de smakar hallon de också.
Men ack, vad är en liten harmlös hallonmask mot en fet körsbärslarv.
Jag tvättade händerna och började googla. Mask i körsbär. Träff på första klicket. Vanligt förekommande och omöjligt att råda bot på.
 Bara att inse det faktum, min mage var full med röda körsbär som malts sönder mot rader av kindtänder tillsammans med feta vita larver. Jag ville verkligen kräkas. Beklagade mig inför maken i hopp om en gnutta sympati och förståelse. Han hade ju ätit frisk av bären han också. Det bekom honom inte det minsta. Det var i alla fall vad han uttryckligen sa.

Blev det då någon sylt? Jo det blev det. Tre burkar, garanterat fria från larver.
Om jag fortsättningsvis kommer att äta körsbär direkt från trädet hemma hos barnbarnen är ytterst tveksamt. Däremot kommer jag att sleva upp sylt ur burken när det är dags för pannkaka. Eller ännu hellre, våfflor.

måndag 18 juli 2016

Höstrusk och Elda med höns


Nu ger jag upp sommaren. Sitter uppkrupen på den fina kontorsstolen i läder och krom som maken förärat mig då han iordningställde min skrivarbod. Utanför vräker regnet ner och den enda som tror på en sommar är apotekaren i vårt lokala apotek ty hon gjorde ett tappert försök att kränga på mig lite produkter ämnade att klena in sitt skinn med då det ska vistas i solsken.
Men människa, se ut genom fönstret. Tycker du att det verkligen behövs sådana produkter? frågade jag henne.
Hon gjorde som hon blev tillsagd. Såg aningen svårmodig ut och sa i ett försök att låta förtroendeingivande att hon tycktes skönja en ljusstrimma bakom de askgrå molnen.
Försöka duger men nej tack. Sommaren är slut och bären på våra bärbuskar är avplockade och förädlats till sylt och saft. För vinterbruk. Även vitlöken är skördad och hänger på tork i det gamla dasset som inte längre är ett dass utan ett förråd.

Sociala medier har jag inte ägnat någon större tid åt den senaste tiden. Mycket beroende på att jag skaffat Storytel i mobilen. Laddat ner mängder av böcker och befinner mig i en litterär bubbla. Fantastiskt befriande för nu dyker kantarellerna upp. Skrollar jag förbi så är det poolhäng och vinglas fyllda med rött eller vitt. Regnet medför att det växer svamp och de som inte plockar skogens gula hattar kastar sig brådstörtat iväg till länder där det enbart är solsken och vin.

I morse kollade jag dock vad mina bloggande kollegor har för sig. Det är något jag inte vill missa. En bror till en bloggkollega har tydligen av någon anledning fått andra uppdrag än att vara musikalisk gästbloggare hos den ordinarie bloggaren vilken då är hans bror. Kan bero på att han har fullt upp med att Elda med höns. Eller så har han helt enkelt tröttnat för det gäller att hålla bloggen flytande med ständigt nya uppslag och det kan fresta på.

Elda med höns är för den som inte vet ett svenskt proggband som släppte sin första skiva 1975 om jag förstår det hela rätt. Tre år innan jag själv kom att elda med höns.
Det blev en mycket dramatisk händelse som för all framtid kom att nagla sig fast i mitt minne.
Maken och jag hade satt oss i sinnet att bli äggproducenter till husbehov. Eller rättare sagt, maken var den som ordnade med det praktiska och jag blev själva hönsmamman när allt var färdigställt.
En kväll följdes vi åt för att stänga om hönsen. Det var mörkt men vi märkte direkt att något var fel. Jag kikade in genom hönsluckan och ut kom grävlingen i rasande fart. Den hade bitit ihjäl så många hönor den förmådde och katastrofen var ett faktum.
Dagen efter satte jag fart på oljefatet vi använde till att elda skräp i. Kremering av de döda hönorna var det enda rätta och mest hygieniska insisterade jag och eldade upp de tragiska resterna av det som en gång varit äggläggande fjäderfän.
Till min stora fasa vaknade dock en höna till liv och stack upp sitt förskrämda huvud över tunnans kant. Gud och alla djurrättsaktivister förlåte mig men jag kunde inte göra annat än hålla ner hönan i tunnan eftersom hon var som en levande fackla. Hon var utom all räddning, döden kom snabbt men kanske inte så smärtfritt som jag kunde önska.
Preskriptionstiden för mitt eldande med höns är för länge sedan passerad så några rättsliga eftermälen är ej att vänta. Möjligtvis kommer en och annan av mina läsare att tycka jag är en usel människa men jag kan försäkra alla om att min debut som hönskremator blev kort och aldrig kom att upprepas efter den gången.

Att födas till höna är inget att eftersträva. Vi vill ha ägg till frukost, sockerkaka och pannkaka. Men allt har sitt pris. Sist jag var hos äggproducenten stod vi och talade en stund innan jag gick. Hon pysslade lite med äggen och höll sedan fram ett stort fint ägg mot mig.
Tur att jag inte är röven på en höna, sa hon och jag kunde inte göra annat än att hålla med.

söndag 17 juli 2016

Snabba pistonger och senkommen kunskap


Det känns som om sommaren är på väg tillbaka. Helt säker går det naturligtvis inte att vara men det har i alla fall utlovats högtryck.
Ännu har värmen inte hittat rätt utan cirkulerar någonstans i de nedre delarna av Europakartan. Trots det har maken och jag suttit ute mesta delen av dagen, nedsjunkna i var sin solstol och underhållit oss med än så länge olösta kriminalfall. Ömsom frös vi, ömsom svettades så det blev ett evigt av och på med kofta och tröja.

Svärsonen bjöd på jordgubbstårta till eftermiddagskaffet.  Småtvillingarna och deras storasysters mamma har varit skrudad i de prästerliga kläderna hela långa dagen så henne fick vi inte träffa över tårtfatet.
Alltid när vi kommer ska flickorna uppvisa något speciellt. De vet att mormor och morfar är en hängiven publik och passar då på. Dagens övningar startade i klätterställningen. Upp och ner, hänga knäveck och nudda marken med fingertopparna. Även jag försökte mig på olika sorters konster men fick underkänt. Endast morfar applåderade och lät sig imponeras över sin för åldern viga hustru. Å andra sidan applåderar han det mesta jag tar mig för så detta var inget undantag.

Nästa event var klättra i dörrpost. Storasyster vig som en apa, klättrade raskt uppåt och hängde sig kvar. Knep med tårna kring dörrfodret och såg helt och hållet obesvärad ut. Att klättra i dörrposten är för henne helt normalt även om hon såg en aning villrådig ut då jag lät meddela att jag ville testa.
Nu gavs det inget tillfälle ty deras pappa påannonserade att tårtan var framdukad.

När faten var renslickade från grädde, jordgubbar och maräng var det cykeluppvisning. Benen runt som snabbgående pistonger och efter asfaltsåkning bör cyklar tvättas med slang.
Jag övergick till att plocka körsbär. Genast flög flickorna högst upp i körsbärsträdet. Uppflugna som kråkor på de svajiga grenarna. Grannfrun har med årens lopp lärt sig att de tre flickorna klättrar högst upp i körsbärsträdet och har därmed slutat knacka på dörren för att försiktigt fråga om föräldrarna vet att barnen sitter på trädens grenar.

I kväll har jag kokat körsbärssylt. Kanelstång, socker och bär i kastrullen avger ljuvliga dofter.
Körsbärssylt lämpar sig till maizenapudding vilket det kommer att serveras vid vårt köksbord inom en mycket snar framtid.

I morgon är det måndag. Vissa börjar sin semester medan andra har avverkat sina veckor och får vänta ett helt år på nästa långledighet. Jag är glad att jag inte längre behöver ta ut någon semester. Nu kan jag om vädret tillåter sprätta omkring i gräset med tårna när jag vill och om det börjar regna  jag håller jag mig inomhus och bygger pärlplattor eller bakar med modellera. Det är inte så noga vad jag gör bara jag gör det som behagar mig. Kanske börjar jag rent utav att träna på att klättra i dörrposten. Det är aldrig för sent att lära sig något nytt.

lördag 16 juli 2016

Två tjocka kinder och köttbullekriget


Med kylväskan full av amerikanska pannkakor styrde vi mot Småland. I baksätet, ordentligt fastspända, satt stortvillingarna. Deras lillebror och föräldrar färdades i egen bil. Heldag i Astrid Lindgrens värld. Glada, gråtande, smutsiga, lyckliga, trötta, exalterade barn. I en sagovärld är alla känslor tillåtna.

Lillebror tog uppståndelsen med ro. Vi andra besegrade Katlagrottan, såg när Ronjas far blev av med ett öra, hur Pippi kastade de korkade poliserna åt olika håll, Emils häst och Ramus liv som luffare. Andades in Bullerbyns småputtriga landsortsatmosfär. Stortvillingflickan tog modigt fajt med en grupp av Tengils soldater då hon i sin iver fingrade på låset till dörren i ett försök att ta sig in i deras näste. Inte mycket skrämmer den flickan. Hennes bror blev däremot soldaternas bundsförvant i syfte att förråda Lejonhjärta. Dramatik när den är som bäst.

I restaurangen var det förbjudet att medföra barnvagn. Vilket många föräldrar fick erfara då de i all hast, för att undfly en störtskur av regn, drog in vagnar med sovande bebisar, vakna bebisar och hungriga bebisar i salongen där doften från stekpannor med fräsande köttbullar från Lönneberga låg tät.
Strama servitriser med stela leenden motade upp ätande föräldrar från stolarna med uppmaning att omgående ställa ut barnvagnarna i regnet. Några av det mer väluppfostrade släktet som tar en åthutning på allvar sköt med inre motstridiga känslor ut barnvagnarna och lät tunga droppar studsa mot suffletterna. Andra, ivrig påhejad av mig som den ömmande farmor jag är, satt kvar och slevade potatismos och köttbullar medan knogarna vitnade på den hand som krampaktigt höll fast om barnvagnshandtaget.
Mitt barnbarn kastas inte ut i regnet, om jag får bestämma. Tre tillsägelser hjälpte inte, barnet var och skulle så förbli inomhus till dess ovädret bedarrat.
Stölleprov, här betaler en dyre pengar för köttbullera då ska en väl åtminstone få sitte inne å äte, skulle nog Emils pappa ha sagt i den uppkomna situationen.

Hela dagen roade vi oss. Glömde för en stund hur det nu ser ut utanför sagornas värld. Den värld som är så full av ondska att det är svårt att förstå. Ohyggliga scener som utspelats på platser vi varit vid flertal tillfällen. Där vi gått och hållit varandra i hand, flanerat vid strandpromenaden, sett ut över havet och lyxbåtarna som ankrat vid de små hamnarna. Det rika lyxiga livet har beskådats på turistavstånd. Leende tittar vi fram från fotoalbumen, minns hur det var när ingen behövde vara rädd.

Jag pussade stortvillingarnas lillebror på de mjuka, ganska så tjocka kinderna, såg hur hans syskon lekte på Bråkmakargatan. Barn, ovetande om andra barn vars liv hänger på den tunna tråd som läkare och sköterskor försöker stärka till hållbarhet och överlevnad. Vansinnesdåd utfört av galningar. Blodet flyter i strida strömmar utanför sagornas Katlagrotta.

I den småländska sagomiljön roade vi oss. Än så länge lever vi, våra barn och barnbarn i en skyddad miljö Än så länge...kan jag vara en del av den länk som är med och håller min hand över de små.



onsdag 13 juli 2016

Ett kort i storformat och brev till lilla i


Jag fick ett vykort i storformat. Mitt i sommarvärmen hade avsändaren skickat mig ett vinterkort. Först idag studerade jag det lite närmare, det som fångat min uppmärksamhet var inte motivet utan själva texten på baksidan. Det som stod i den stora rutan bredvid mitt namn och adress.
När jag nu satt med vykortet i storformat och granskade motivet tycktes det vara en bekant vy. Som om jag av någon anledning tidigare befunnit mig i vykortets mitt.
Jo visst måste det vara så. Jag var helt säker men vände ändå på kortet för att se om det eventuellt skulle stå någon vybeskrivning. Vilket det också gjorde.
På denna snöklädda åker lärde jag mig en gång för mycket länge sedan att harva, välta, tröska och plöja. Det var i denna vy jag blev invigd i lantbrukssysslorna. Genom att jag gift mig med en bonde.
Och nu har jag fått ett kort i storformat över den plats där jag bytte inriktning i livet.

Den handskrivna baksidestexten andades kärlek men också en stänk av sorg.
"Jag åkte förbi ert gamla hem, där ni lagt ner hela er själ. Nu är det i ett sådant skick att jag vill gråta. Bostaden ser ut som om det inte ens skulle duga åt ett djur."
Så stod det skrivet och även om jag redan visste att det hem vi en gång byggde upp åt oss och våra barn nu är satt i förfall gjorde det ont i hjärtat.

I augusti ska vi köra förbi vårt gamla hem. Den lilla röda stugan med vita knutar. Det måste vi om vi ska ta oss till makens bror med fru. Vi är ditbjudna en sväng innan de far hem till Frankrike.
Blunda när ni kör förbi Nybäck, sa svägerskan och såg svårmodig ut.

Det är ändå där, mitt i förfallet, som jag känner att det finns trådar kvar av mina Värmländska rötter. Djupt nedborrade, svåra att rycka upp. Det var där som vi blev ett på riktigt, maken och jag. Det blev bara vårt och ingen annans. Sorg, rädsla och fasor fanns det ingen plats för innanför de timrade väggarna. Det var där mitt riktiga liv tog sin början.

Nu planerar jag att svara den som skickat mig kortet. Besvara baksidestexten frågor och kommentera det skrivna. Inte med mejl. Inte heller via sms utan  med ett riktigt brev.

Det hör till god kutym att besvara meddelanden, brev eller skickade vykort. Ibland är vi nödgade att svara av praktiska och artiga skäl trots att vi helst av allt önskar slippa. Ibland svarar vi med glädje och iver. Men hur det än förhåller sig bör vi ända visa det goda omdömet att inte låta någon, vem det än må vara, sväva i ovisshet om att budskapet nått fram till mottagaren.

Till helgen, då ska jag skriva ett långt brev. Fylla det med mitt liv så som det ser ut just nu. Jag ser glädjefullt fram mot stunden då jag sitter beredd att dela med mig av mina tankar. Lilla i, håll ut några dagar till så kommer det ett brev på posten.

(Söstra di)


tisdag 12 juli 2016

Gömda historier och osynliga steg


Hemma efter en mycket lång dag i tjänstens vägnar. Jag fick åka ensam denna dag, maken hade åtaganden hemma som han prioriterade före en dagsresa med sin fru. Så kan det bli ibland men under min resa var De förklädda flickorna i Kabul mitt sällskap så jag behövde aldrig känna mig ensam på slingriga vägar som bitvis var belagda med asfalt medan andra delar av resan gick på grus.

I och med detta har jag under några veckors tid plöjt mig igenom grannkommunens samtliga församlingshus som alla bär på sin egen historia i de timrade eller rappade väggarna. Det är med byggnader som med oss människor, vissa händelser går att locka fram medan andra förblir i ett dunkel som ingen kommer åt.

Jag förundras över människors välvilliga försök att ge mig klarhet i vad byggnaderna har att berätta. Böcker, skrifter, stödord och hörsägen har hjälpt mig på traven. Osynliga spår efter skosulor har gett avtryck på nötta golv, golv som renoverats och nylagda golv. Spår vars spårläggare nu går att finna på kyrkogårdar eller de som lämnat de osynliga spåren inte längre minns och där förmågan att förmedla berättelser avtagit. Minnen som stannar kvar där de en gång planterats, lika oåtkomliga som byggnadernas tysta väggar.
Det blir en uppgift för den som ännu kan att forska om det som inte redan lyfts fram som i möjligaste mån får föra historierna vidare.

Sista anhalten efter en superb lunch hos krögaren på Rejmyre Gestgifveri, som maken missade och istället fick stilla sin hunger med ynkliga rester från en isterband, blev det Rejmyre gamla mack som eldsjälarna i byarådet lyckats skaka liv i efter en hel del turbulens.
Hela den gamla macken andas nostalgi och kuriosa. Öppnas endast vid behov för att förse någon med en flaska spolarvätska eller bara lite snack i största allmänhet.
Utanför tronar moderna bensinpumpar där Rejmyreborna förnöjsamt kan fylla sina biltankar eller dunkar med gräsklipparbränsle och där betalningen sker via plastkort.

Två oldboys bjöd mig på kaffe ur plastmugg samt hembakade bullar. Kommer det dambesök tarvas det hembakat, resonerade de.
En plansch med The King Elvis uppnålad på ena väggen. Inga pinuppor, konstaterade jag och fick till svar att nej då skulle damerna i Rejmyre bli ytterst upprörda om halvnakna bystfagra flickor sattes upp i byarådets mack. Istället förevisades jag märkliga ting som erfordrades i en mack som hade sin glansperiod under 1950-talet och där Olle i kiosken var föreståndare.

Jag känner mig nöjd med dagens värv. Trött men glad. Nu återstår endast resten, att renskriva det jag varit med om men det får bli morgondagens arbete. Ännu finns det gott om tid. Det gäller att smälta intrycken samt gå genom tiden i lagom tempo.

måndag 11 juli 2016

En praktisk manick och gammalt älgkött


Projektet jordkällare har snart nått vägs ände. Maken har idogt jobbat med att få struktur på det hela och jag anar att han känner sig nöjd med sitt värv. Mitt förslag är att på högsta punkten plantera några snabbväxande viltväxter som till exempel vildvin och låta revorna omsluta jordkullen, leta sig ner bland stenarna och bilda en tjock matta. Grön om sommaren illande röd om hösten.
Vad vi ska förvara i vår eminenta jordkällare är i dagsläget höjt i dunkel eftersom vi med största säkerhet har inmundigat både potatis och morötter som växer i vårt grönsaksland innan hösten slår till på allvar.
Men det är kanske inte så noga vad den innehåller, huvudsaken är att vi kan känna oss som stolta ägare till det kulturarv en jordkällare innebär.
För närvarande är källaren bebodd av ett gäng getingar som funnit en fristad i dess innertak.

Min mormor var en hängiven sylt- och safterska och jag minns som barn när hon plockade fram den stora konserveringsapparaten. Köksbänken var belamrad med glasburkar som fylldes med det som skulle konserveras och sedan placerades allt i konserveringsapparaten. Det var viktigt med den tätslutande gummiringen som pressades fast på locket och hölls fast med en metallklämma för en korrekt hermetisk konservering.

Hemkonserver kunde hålla maten vid god vigör under lång tid förutsatt att hela företaget lyckats väl. Läste för en tid sedan att det hittats en burk med konserverat älgkött som enligt säkra källor skulle ha uppnått den aktningsvärda åldern av 40 år. Burken öppnades, innehållet provsmakades och vad jag kunde utläsa blev ingen vare sig sjuk eller dog av matförgiftning.

I mitt barndomshem pågick dock aldrig någon hemkonservering utan vi åt ur mormors burkar då hon bjöd hem oss på söndagsmiddag. Oftast helstekt kyckling med gräddsås och konserverade grönsaker som tillbehör.

Mormor kastade aldrig mat som blivit över. Hon var sprungen ur den gamla skolan och hade dessutom varit med då det var nödår. Med fyra döttrar som skulle utfodras jämte sig själv och sin make, min morfar,  gällde det att hushålla och göra det med besked. Mat fattades inte men det var säkerligen inget överflöd på matbordet. Hade hon sett framåt i tiden och insett att mat en dag skulle komma att bli ett klimathot samt all mat som kastas i soporna skulle hon ha förfasat sig.

I vår jordkällare kommer det aldrig in några burkar hemkonserverad mat, grönsaker, svamp, bär eller frukt. Vi har den enkom som en trevlig trädgårdsaccessoar och när den blivit överväxt med snygg vegetation kommer den att förgylla dess plats av vår trädgård.

söndag 10 juli 2016

En halvnaken man från Teneriffa och ett knotigt spö



Vårt hem har gästats av fransoser. Några språkförbristningar uppstod inte av den enkla anledningen att varken jag eller maken förstår eller talar franska. Därav pratade vi inget med de franska medborgarna utan lät makens bror med fru sköta konversationen mellan oss. Efter att ha varit bosatta i Frankrike under 48 års tid behärskar de det franska språket till fullo, nära nog bättre än modersmålet vilket ter sig helt normalt. Så normalt att de svenskfödda franska släktingarna stundom talade franska även med oss. Då som först uppstod språkförbristningarna och vi tillrättavisade dem hövligt men bestämt.

Nu har dock fransoserna lämnat vårt hem varpå maken och jag ånyo kastade oss ut på äventyrliga vägar utrustade med kaffekorg och hembakade kakor.

I den villande skogen bredde vi ut vår picknickfilt bland rödklöver och prästkragar. Hoppades på att få se en kronhjort med imponerande krona stolt passera revy. Eller åtminstone en älg. Ingendera uppenbarade sig, däremot en brunbränd och halvnaken man. Vi hälsade artigt på varandra. Mannen bodde vanligtvis på Teneriffa och var intresserad av gamla torpargrunder. Han lät som en akademiker då han med stor iver berättade om alla torpargrunder han under åren hittat på svensk mark.
Han pekade bort över skogen. Där borta finns det ett torp, inte bara en grund, berättade han. Men det ska brännas upp inom kort.
Han skakade sorgset på huvudet åt eländet, morsade hej då och försvann. Ingen vet var han kom ifrån och ingen vet vart han skulle. Kanske hem till Teneriffa.

Vi fikade klart, tittade på en lurvig insekt med vackra vingar som landade på en av prästkragarna. Skakade myror och kaksmulor från filten, stuvade in den tomma fikakorgen i skuffen och åkte för att se på det gamla torpet.

En gammal hästräfsa och ett lider. Vi kikade in. En tom flaska med etikett stod på en sliten arbetsbänk. Statesman Old Scotch Whisky. Ett metspö gjort av en knotig gren och med ett korkflöte samt några antika redskap.
Ett dass där en tavla hängde snett på en rostig spik. Kungligheter, både döda och nu levande log med sina monarkiska anleten mot oss.

Jag kände på ytterdörren till det gamla torpet. Tryckte ner handtaget och dörren gled upp. Försiktigt gick vi in, det kändes olovandes. Men torpet skulle ju ändå eldas upp, en liten titt kunde inte betyda något annat än för oss.

Där inne hade tiden stannat. Fåglar hade hittat in genom ett trasigt fönster. Släppt sin avföring på möbler, tavlor och kvarlämnat porslin. Allt hade lämnats som det en gång var. Av vem och varför?
Det knastrade under skorna av torra döda flugor. I en av kakelugnarna låg gammal ved späntat i stickor. Färdig att tändas.
En ensam svart sko passande till en fot tillhörande en dam. Några gamla tidningar och skira gardiner för fönstren. Blommor i konstmaterial och en pappersbonad på köksväggen föreställande en rundhyllt kvinna som mjölkade en fläckig kossa.

Tysta gick vi omkring och tittade. Rörde inget för det är en outtalad regel när det görs intrång i gamla obebodda torp där rester av ett helt liv finns bevarad.

Vi stängde omsorgsfullt dörren då vi gick. Kissade bakom en syrenhäck vars blommor blommat över och åkte därefter hem.
Resten av dagen har vi tillbringat i vår egen trädgård. Suttit bredvid varandra i solskenet, läst böcker och druckit saft som vi blandat med bubbligt vatten.

Alla dagar är bra dagar, vissa dagar är bara en aning bättre än andra. Detta har varit precis en sådan dag. Morgondagen rymmer inga speciella planer. Vi tar dagen som den kommer, det brukar fungera bäst så.


fredag 8 juli 2016

På slingriga grusvägar och herrgårdens dunkla gåta


Med start i morse har maken och jag under dagen gjort en road trip. Kan inte påstå att vi utfört den som på Route 66 och kört från öster till väster men att besegra grusvägarna runt Häfla, Regna och Skedevi kräver även det en fast hand på ratten och lagom tryck med foten på gaspedalen.
Fikakorgen i baksätet, kartan i knät och min frilansutrustning i ryggsäcken gav vår dag.
Vi har fått lära oss att korktillverkning genererat till den kolossalt slitstarka och ståndsmässiga korkmattan som fanns i varje burget hem då det begav sig. Närmare bestämt år 1893 då korktillverkaren Wicander startade linoleumfabriken i tyska Libau.
Den som var mindre beställd lade korkmattan mitt på golvet och lade hemvävda trasmattor runt om för att på så sätt låta påskina att det fanns riksdaler nog för att låta lägga in den högt åtråvärda korkmattan.

Det är på resor vi lär oss om både det ena och det andra men resmålen behöver nödvändigtvis inte vara av den mer exklusiva arten för att bli förnöjsam. Det enkla kan vara gott nog.

Ingen utflykt utan regn är det svenska sommarens signum. Fikat tog vi i bilen. Kakor med sylt och digestivekex med ost uppe på instrumentbrädet, termos mellan oss och kaffekopparna balanserande på knäskålarna. Det är en skön konst att fika i bilen.

Ett kort uppehåll innan himlen åter öppnade sig och vi sprang i rask takt mellan gravstenarna på Skedevi kyrkogård. Lämnade smeder, hemmansägare, fabrikörer, annat löst folk samt konsul Wicander med fru där de en gång blivit nedgrävda. De bekymrar sig inte längre över torka eller för högt vattenstånd.

Mitt nästa frilansuppdrag ämnar bli en gammal herrgård som ingen tycks veta var den finns. Ortsbor har tillfrågats, Länsstyrelsen fått påringning. Präster och kanslister har letat i sina arkiv, men nej. Inget vet något och den som eventuellt vet är sjuk och ämnar så vara fram till december. Herrgårdens gåta är höljt i dunkel.
Fram till för en liten stund sedan då maken satte sig i sinnet att utforska mysteriet kring den gamla herrgården och jag kunde knappt tro mina ögon då han överräckte en karta till mig med en tydlig vägbeskrivning.

Det alla andra gått bet på fixade han under endast någon timma. Varför bad jag inte honom om hjälp från första stund?!
All heder åt den mannen, hur skulle jag klara mig utan honom. Dessutom förgyller han mina frilansuppdrag då han följer med mig när det bär åstad.




torsdag 7 juli 2016

Det kom ett bud och en självsäker kaka


Så kom den då. Min solstol Solgungan. Som jag fått av min mamma. Det som ska symbolisera hennes famn den dag hon inte längre finns. För det var så hon sa, min mamma.
Sitt i den och känn att du sitter i min famn, sa hon.

Stolen kom med bud. I en stor kartong. Ordentligt emballerad och näst intill oåtkomlig.
Nästa moment var att veckla upp den och sätta dit tyget. Jag begrep inte hur jag skulle göra. De olika delarna lydde inte och maken grep in.
Efter var sin kopp kaffe med tillhörande bakelse som maken haft vänligheten och omsorgen att tillförskansat oss genom vår excellenta bagerska Camilla på vårt lokala hembageri provsatt jag solstolen. Den var så pass vilsam att jag slumrade till under en hel timmas tid. Allt medan ljudboken De förklädda flickorna i Kabul rullade på i mina icke hörande öron.

Vissa av oss är befästade med låg fattningsförmåga. Det kan  röra sig om olika saker, praktiska eller teoretiska. Själv ligger jag på en lagom nivå, begriper det jag bör begripa och överlämnar det jag inte begriper till andra som kan det bättre än jag. Siffror är ett exempel på min låga fattningsförmåga. Under skoltiden ansåg en del lärare att jag var direkt dum i huvudet som inte kunde räkna. Det har hängt med och jag anser mig som totalt enfaldig i siffrornas mystiska värld.
Ändå har jag inte lidit någon större nöd utan hittat på ett smart sätt att räkna utan att för den skull veta vad det egentligen går ut på. Nu för tiden finns det dessutom praktiska hjälpmedel som sköter hela uträkningen utan att jag behöver anstränga mig mer än att knappa in siffror och läsa slutresultatet på displayen.

Igår fick jag dock se ett praktexempel på vad som anses som låg fattningsförmåga. Över en toalettdörr på en allmän plats stod det prydligt textad att Om toaletten är låst så är den upptagen.
Här kan de lärde tvista om huruvida själva toalettstolen är låst på grund av upptagenhet eller om det enkom syftas på toalettdörren.
Hur som helst anser jag, som inte är kapabel till att fälla upp en solstol eller räkna med siffror, att den som textat och satt dit skylten är en överambitiös person som tydligen anser att varje kissnödig person som rycker i dörren och märker att den är låst tillhör skaran av imbecilla.

I vårt kök står en nybakad kaka med röda vinbär på avsvalning.
3 ägg
4 dl socker
150 g smält smör
4 dl vetemjöl
2 tsk vaniljsocker
Lagom mycket röda vinbär

Inga konstigheter med det trots att det är siffror involverad i smeten. Jag mer vet än anar att kakan är superb. Säger jag med stor självsäkerhet.



onsdag 6 juli 2016

Rökstopp och en SAAB 900 utan extravaganser



Huvudvärken kom sakta smygande. Först vid båda tinningarna. En svagt molande smärta som förflyttade sig och lade sig som ett band över pannan. Ökade i intensitet för att bli skarp och plågsam.
I ryggsäcken en huvudvärkstablett. Jag gick fram till det vita tvättstället, ryckte loss en plastmugg ur ställningen och fyllde muggen med kallt vatten. Svalde tabletten med den första klunken och gick sedan tillbaka och sjönk ner i den röda anhörigsoffan.

Blev sömnig av det monotona susandet från ventilationssystemet. Blundade och lyssnade till hälften av det mamma sa. Gäspade stort, vi var ensamma i rummet så jag brydde mig inte om att hålla handen för munnen. Ohyfsat och ogenerat.

Sköterskan kom in. Kollade till droppet och frågade mamma om det gick bra.
Bara fint, inga problem.

Ett medelålders par som talade småländska dök upp. Mannen verkade van vid situationen och satte sig tillrätta i en ledig konstläderklädd patientfåtölj. Kvinnan, som jag förmodade var hans fru, damp ner bredvid mig i soffan. Hon såg orolig och ledsen ut. Plockade nervöst bland tidningar och magasin. Lade undan de magasin som hade tema jul och nyår. Valde ut en som handlade lite mer om nutid.

En annan sköterska bärande på droppåsar. Stack infarten i mannens arm med föregående information att det skulle sticka till.
Stick du för fan, sa mannen och flinade karskt.
Svär inte hela tiden, förmanade frun.
När sköterskan gjort sitt halvviskade kvinnan till sin make att han måste, verkligen måste sluta röka. Genast. Det hade även läkaren sagt. Eller hur?!
Mannen viftade med handen.
Ja ja ja. Det var ett jävla tjat. Mannen hostade rosslande och det kom upp slem som han genast svalde ner.
Svär inte, sa jag ju. Sluta röka stället.
Kvinnan suckade och bläddrade i magasinet. Jag sneglade i den uppslagna sidan.
Frågespalt:
1. Jag tror min man är otrogen.
2. Min sambo har lurat av mig mina pengar.
Kvinna läste ingående frågor och svar och fortsatte sucka.

När vi betalat parkeringsavgiften, satte biljetten biljettläsaren och lät bommen gå upp för att släppa ut oss sa mamma; Hej då Linköpings sjukhus. Nu kommer vi aldrig mer tillbaka. Sista behandlingen cellgifter är avklarad.
Vi vinkade baklänges med våra händer, jag tittade i backspegeln och såg sjukhusbyggnaden försvinna.
Kanske, tänkte jag, kanske är det sista gången vi åker hit.
Vi stannade vid Norsholms slusscafé och festade loss på räksmörgåsar.
Mamma betalade, som vanligt. En segelbåt låg i kanalen och väntade på att bli slussad vidare på Sveriges blå band vars vatten är brunt och grumligt.

När jag släppt av mamma utanför hennes trappa åkte jag hem till stortvillingarna och deras lillebror. Han har fått sin första tand. Jag ville titta men han vägrade visa.
Sonsambon gav mig ett paket. En present. Överraskad pillade jag ivrigt upp det fina pappret. Inuti paketet fanns en leksaksbil.  VW 1303 S blå metallic. Hon hade köpt den i smyg till mig när vi var på resa till Helsingfors.
VW 1303 S blå metallic. Min allra första bil som min pappa köpte till mig när jag tagit mitt körkort.
Hon visste och kom ihåg att jag berättat det, vår sonsambo. Jag blev glad och rörd.
Vilket öde min gamla bil gick till mötes vet jag inget om. Den såldes när maken och jag slog samman våra bohag. Vi behövde inte två bilar utan valde att behålla den han hade. En rödbrun SAAB 900 utan extravaganser som metallic i plåten.

måndag 4 juli 2016

Den 4 juli och bäst före datum



Det är idag det firas Independence Day. Självständighetsdagen. 3 miljoner människor ser det mäktiga fyrverkeriet som består av 40 000 fyrverkeripjäser som under tjugofem minuter underhåller New York-borna på East River. Ska något stort ske så ska det ske i USA.

Eller på Karlskoga BB. För trettiosju år sedan klämde jag fram vårt första gemensamma barn. En svarthårig liten jänta tog sitt första andetag på USA;s självständighetsdag. Mitt i höskörden. Maken körde balvagnar, från högärdet till höskullen. Jag körde traktorn och pressade hö medan grannen Rolf stod i balvagnen och tog emot de nypressade höbalarna. Emellanåt kollade han sitt armbandsur. Höll ordning på tiden mellan mina födslovärkar. Så kom regnet. Vi avbröt arbetet och for iväg till BB och födde fram vår flicka. Endast maken och jag. Inte Rolf, han fick gå hem till Agneta.

Redan tidigt beslutade vi oss för att vår flicka skulle bli en självständig människa. Inte beroende av andra. Trots påtryckningar från de som tyckte sig veta bättre. Experterna. De som var utbildade. Vi vägrade lyssna. Gick vår egen väg och höll under tiden vår flickas hand då hon bad om det.

Idag, på hennes trettiosjunde födelsedag har vi varit och gratulerat jubilaren. Hon hade bakat bullar. Småtvillingarna och deras storasyster tog först från bullfatet. Kom på sig och undrade om inte deras mamma skulle ta först. Hon som är födelsedagsbarnet.
Ledarhunden låg i sin korg och tittade med sorgsna ögon på kalasandet. Han fick slicka upp smulorna från golvet när vi var klara.
Födelsedagsbarnet fick en burk hemmakokt jordgubbssylt med nyplockad lavendel fastsatt på locket.

Småtvillingarna och deras storsyster spelade upp en teaterpjäs efter födelsedagsfikat. Ostrukturerat och för åskådarna ganska ofattbart. Vi hängde inte riktigt med i handlingen där Elsa, Anna och Askungen kastade fram replikerna som dök upp för stunden. Födelsedagsbarnet suckade knappt hörbart, morfar somnade nästan, jag svettades och gammelmormor Bettan såg mest förvirrad ut.
Det hela avslutades under bigarråträdet och barnen förmanade oss att inte svälja kärnorna.
Jag höll med. Det kan vara förenat med vissa risker. Kärnorna kan gro i magen och genom röven växer det ut ett bigarråträd. Flickorna stirrade storögt och undrade över sanningshalten i påståendet.
Helt sant, förkunnade jag.
Barnen spottade kärnor på gräsmattan som ledarhunden genast slukade. Han räds inte något den hunden.

Våra barn är vuxna. Lever sina egna liv. Vår dotter var den som först packade ihop sina saker och flyttade. Jag grät i fjorton dagar. Då det blev dags för de andra två hade en viss vana att barn växer upp och skapar något eget infunnit sig. Uppbrotten blev ända smärtsamma för ett mammahjärta.

Sedan kom en annan känsla smygande. Känslan av att få vara själva, maken och jag. Även om jag kan sakna åren då barnen var små så är det skönt med tvåsamheten. Vi lever inget utsvävande liv men vi lever vårt liv tillsammans och gör bara det som vi känner är bäst för oss. Tar vara på stunden och försöker förvalta tiden väl ty tid är en färskvara utan bäst före datum.




söndag 3 juli 2016

Ett lätt regn och tre varma burkar



Jag böjer mig fram för att se bättre. Sätter mig på huk. Det stramar i lårmusklerna. Otränad. Måste börja cykla igen. Stärka muskulaturen, kanske få ben som en cykeltrampande brevbärare. Hårda vader och spänstiga lår. Får bli en senare fråga, nu är det i vilket fall som helst för sent.

Fingrarna trevar sig fram. Den feta skogsduvan kommer flygande. Det brusar om vingarna och den faller mot marken, spärrar ut fötterna och landar med en duns. Kuttrar uppfordrande. Blir besvarad och kuttrandet fortsätter. Fram och tillbaka i en för mig obegriplig konversation.

Jag hör röster. Ingen kan se mig men jag hör tydligt vad som sägs. Det känns nästan lite förbjudet. Som om jag tjuvlyssnar.
Solen värmer upp luften som studsar mot husväggen. Från det öppna fönstret strömmar det ut dofter och jag känner dofterna tydligt där jag sitter nedsjunken på mina knän. Välbekanta dofter av trygghet.

Maken kommer släntrande. Ställer sig en bit bort. Ser på mig och ler. Hans ögon visar en oförställd förtjusning. Jag kan inte avgöra om det beror på att han ser på mig eller den syssla jag utför.
Han frågar vart jag har min kamera. På det vanliga stället, svarar jag. Han låter kameran leta fokus, ställer in skärpan och tar tre bilder. Varken mer eller mindre. Sedan försvinner han, jag vet inte riktigt vart men jag vet att han kommer att komma tillbaka. Vi är ett tills döden skiljer oss åt.

Jag fortsätter mitt arbete. Ett flygplan går in för landning borta på Kungsängen. Går lågt över vårt hus. Inne i flygplanskroppen sitter passagerarna. Gör sig beredda att låta sig tas ner på landningsbanan. Pass och handbagage. En väntan som tycks evig innan resväskorna matas in i ankomsthallen och förs framåt på det svarta bandet.

Ett lätt regn droppar ner ut mörkgrå moln. Det blir plötsligt kyligt. Jag reser mig och söker lä. Snabbt drar molnen vidare och solen återkommer.
Jag vänder tillbaka till platsen jag lämnat. Det kliar på mina bara armar. Kanske jag borde ha haft en tunn kofta på mig?

Fyra timmar senare. I köket står tre burkar blåbärssylt. De är fortfarande varma.

lördag 2 juli 2016

Nystruken tvätt och rött vin i papplådor.


Vaknade tidigt i morse av att regnet smattrade mot taket. Bruset genom det öppna sovrumsfönstret. Varmt och ombonat under täcket. En mellandag, vilodag, återhämtningsdag.

Fika med stortvillingarna, deras lillebror och föräldrar. Bullar, donuts med rosa frosting. Gröt och jordgubbssylt och smultron som plockas av små fingrar.

Ett ogjort jobb som nu är gjort och ivägskickat. Nya jobb inbokade i min kalender. Ledarhunden som ligger med huvud och tassar utanför ytterdörren. Sover med halvöppna ögon, uppmärksammad över det som händer nära och långt borta. Omedveten om mattes klafsande i leran på Bråvallafestivalen.
Tack och lov att jag inte är där, sa sonen och bet en tugga av bullen.
Han sambo nickade instämmande och körde in grötskeden i munnen på lillpojken.

Stryktvätt och i öronen nedladdad bok från Storytel. Jag gillar att stryka. Doften av nytvättat som torkat i solen. Avkopplande och vilsamt. När strykbrädet kommer fram blir min skrivarbod omvandlad till en strykbod. Öppen dörr och utsikt över sjön. I just love it.

Vi funderar lite över en ny utflykt, maken och jag. Har ännu inte bestämt något resmål. Kanske sätter vi oss i bilen och ser vart den tar oss. Har blivit bjudna till Skåne, men inte förrän till hösten. Nu ska vi göra sommar först. En sak i tagen tillika en dag i taget.

Småfåglarna har kläckt fram sina ungar. De lär dem det de kan lära ut. Snart bär det av till Afrika. En lång resa dit få kommer fram. Jag har hört att utmattade fåglar landar på fartyg. Tar igen sig, vilar vingarna för att ta ny sats. Bärs upp av luftströmmarna för att sedan dyka rakt ner i havet och drunkna.

I södra och östra Afrika är katastrofen stor. 50 miljoner människor kommer att dö inom ett halvår på grund av svält. I vårt land diskuteras det höga skatter, religiösa friskolor och fotbolls-EM. Hatar varandra på sociala medier och utför kidnappning med hjälp av motorsåg. Tillreder somriga sallader med lite kalorier och tappar upp vin i glasen  ur pappersdunkar.

En ranglig båt har blivit bärgad ur havet utanför Italien. Inlåst i lastutrymmet tätt tillsammans ligger drunknade flyktingar. Italien har lovat att säkra dna för att få reda på vilka de drunknade människorna är. Så att de ska få en värdig begravning som ska lindra sorgen för de efterlevande.
Hur ska det gå till? tänker jag. Ser ut genom den öppna dörren till skrivarboden. Bredvid mig ligger högen med nystruken tvätt. Det doftar rent och gott.

Det regnar igen. Tvärs över Glan hörs musiken från Bråvalla. Dunk, dunk, dunk. Maken lagar mat. När vi ätit kanske vi kollar på en film. Det är innesittarväder. Inget fattas oss.

Jag kan inte föreställa mig hur det skulle vara att ligga tätt intill andra, inlåst i ett lastutrymme på en ranglig båt som går till botten...

fredag 1 juli 2016

Oro, glädje, nya skor och en Solgunga


Kampen mot inkräktare i vår trädgård fortsätter i oförminskad styrka. Denna gång ska våra röda vinbär räddas från att bli plockade från vår buske. Ett bärnät har inhandlats och träts över vinbärsbusken så det finns goda förhoppningar om röd vinbärssylt under nästkommande vecka.
Det är inte alltid så enkelt att vara en odlare. Varken storodlare eller på hobbynivå. Det är mycket som ska klaffa, lagom av allt är receptet på en lyckad skörd.

Dottern är nu rustad inför morgondagen. Nya gummistövlar är köpta och i egenskap av mamma har jag varnat, förmanad och gett goda råd. Bråvallafestivalen. Vad mer behöver jag orda i saken.

Mammor ängslas även då barnen vuxit upp. Så också min mamma. Hon ängslas över mitt välmående, att jag har för mycket att göra, att jag ska köra av vägen då jag är ute på mina frilansuppdrag, att jag tycker det är besvärande att ta hand om henne och vara henne behjälplig i det mesta.
Idag blev jag rörd över mammas omsorg då jag levererade den dagliga matlådan med rester från makens och min middagsmat. Jag i min tur ängslas över att mamma inte äter ordentligt. Därav tillagas det lite extra i vårt kök och packas i lådor som hon ger tillbaka till mig när de är tomma.

Jag klev in i hallen och mamma stod beredd med en tidning som hon slagit upp på sidan 29. Bilden föreställde en mycket fin och mycket dyr solstol i canvastyg med fräsigt mönster designat av konstnären Nadja Wedin.
Jag vill att du köper solstolen till dig som en gåva från mig, sa mamma.
Den är så dyr, det kan jag verkligen inte ta emot!
Jo, sa mamma och nu darrade hennes röst. Jag vill att du ska ha den för dör jag ska du sitta i den fina stolen och känna som om du sitter i min famn även om jag är borta.

Bara tanken. Att sitta i stolen som mamma gett till mig och tänka på de här åren vi haft tillsammans den dag jag inte längre har någon mamma. Sortera bland minnen och lägga alla minnen som är fina i en hög bredvid mig och solstolen. Plocka bland minnena och glädjas över det som varit bra.

Njut av sommaren i en Solgunga, löd rubriken på sidan 29 i tidningen. Än är sommaren inte slut och jag har nu beställt solstolen. När den kommer ska jag fälla upp den och min mamma ska få provsitta i den först av alla. Då ska hon få en burk hemkokt rödvinbärssylt som hon kan ställa i kylskåpet bredvid burken med hemkokt jordgubbssylt som hon fick av mig idag när jag överlämnade matlåda.

Nyss fick jag ett sms från dottern. Tack för idag. Vad skulle jag göra utan dig, gå barfota?
När vi ändå var igång med att köpa stövlar gav jag smakråd om ett par nya skor passande att bära till hennes prästkläder. Att handla skor med dottern är ett projekt och kan liknas med ett mirakel när skorna passar hennes nätta fötter. Nu är hon rustad och jag behöver inte oroa mig över det.

Mammor äger även om mammor ängslas över sina små barn, vuxna barn och medelålders barn.