måndag 31 oktober 2016

Ett hjärta i dörren och en gnutta torrmjölk


Tysta stod vi tillsammans i den lite sunkiga hissen. Fyra kvinnor fyllda 40 år och där över. Förlägna tittade vi på varandra. Vem skulle trycka på hissknappen? Den som stod närmast. Hon tryckte på knappen som var uppmärkt med en 4:a.
Dörren gick igen, det brummade i hisschakten och med ett knirrande läte strävade hissen uppåt.
Lite gungande stannade hissen och vi klev ut. En i taget, artigt väntande på sin tur. Vi gick på led genom den opersonliga korridoren och fram till väntrummet. Kösystemet hade redan bildats i hissen och en efter en rev vi av var sin gul nummerlapp. Slog oss ner och tummade på lappen medan vi väntade på att bli uppropade.
En hurtfrisk och leende dam öppnade dörren, hälsade välkommen och visade in oss i var sitt litet bås som istället för dörr var utrustade men ett oansenligt och ganska fult draperi.  Damen beordrade oss att ta av alla kläder på överkroppen, sitta ner tills våra namn ropades upp samt inte lämna kvar några värdesaker när båset blev tomt.

Jag stod huttrande med armarna rakt ut medan en nytillkommen leende dam undersökte mina tuttar. Granskade dem och frågade om jag märkt något ovanligt. Nej, allt är som vanligt.
Så bra, vänligen ta plats. Med varliga händer lade hon en tutte i taget mellan plexiglasen och tryckte till med hjälp av en svart pedal som hon vant styrde med sin högra fot.

Mina vanligtvis runda bröst, nåja runda och långa, plattades obarmhärtigt till och en märklig bild målades upp för mitt inre. Jag började skrattade och damen såg förvånat på mig.
Tänk om jag svimmar. Ramlar ner på golvet och blir hängande i mitt fastsatta och tillplattade bröst.
Omedelbart lättade trycket. Damen såg oroligt på mig och frågade om jag mådde dåligt.
Inte det minsta, jag ser bara det komiska i den eventuellt uppkomna situationen. Mitt bröst blev åter lika platt som ett stekt ägg mellan plexiglasens hårda tryck.

När brösten antagit den normala formen klädde jag på mig och åkte till den väntande vandringsleden. Där fick jag se hoppande laxöringar, grävlinggryt, fläckiga grisar och Bråvikens vatten. Nöden har ingen lag ens för en frilansande reporter. Jag fick uppsöka hemlighuset och sittande på den blå sittringen av frigolit spanade jag ut på gran och fur genom dörrens hjärtförsedda ljusinsläpp. När momentet var avklarat fortsatte jag förnöjsamt min vandring medan höstsolen värmde gott genom min stickade tjocktröja.

Utanför min skrivarbod är mörkret kompakt. Denna äventyrliga dag lider mot sitt slut. Nu får jag gå några veckor och vänta på ett brev med avsändare Landstinget. Känslan av obehag uppstår varje gång det dimper ner i vår brevlåda. Jag låter alltid maken sprätta upp kuvertet och först av oss båda ta del av resultatet. Än så länge har allt varit till belåtenhet. Men osäkerheten ligger och ruvar där inne bland fett och mjölkkörtlar som numera endast innehåller en gnutta av torrmjölk. Om ens det...

söndag 30 oktober 2016

Vanmakt och en riktigt bra kväll


Det gick utmärkt att somna till sommartid för att vakna upp i vintertiden. Inte mycket att göra något stort väsen av, enligt min åsikt.
Det jag inte gjorde i går eller i förrgår har jag dock varit tvungen att göra idag. Känslan av belåtenhet är överväldigande när åtaganden är åtgärdade och den lediga tiden kan disponeras utan några som helst krav.

Jag har efter avslutat värv kollat runt lite på sociala medier och övriga nyhetsflöden. I USA fortsätter kampen om flytt till Vita huset och världen håller andan. Det ena avslöjandet om kandidaterna avlöser varandra och inget är det andra likt.
Nu väntas det även snökaos och kändisar talar ut om sin utbrändhet. Zlatan gör obscena gester och Aftonbladet gör en mätning om vår rädsla för ryssen. Löfven håller talibantall och vår välfärd är på väg att rasa samman,

Det sorgligaste av allt är familjen som under natten omkom i en lägenhetsbrand i Karlstad. Mamma, pappa och två små barn. Brandorsaken okänt. Möjligtvis mordbrand, gissar polisen som inlett en förundersökning.

Jag försöker skaka av mig känslan av olust. Känslan av att vi vet så lite om nästa kliv i livstrappan. Tänker jag lite längre så blir jag modstulen. För det kan även hända mig och min familj. Ske en splittring som aldrig kan att lappas ihop.

Jag ruskar lite på mig. Olusten släpper och jag gläds över att ikväll kommer småtvillingarnas storasyster för att sova hos oss. Då blir det myskväll för så blir det alltid när hon är vår nattgäst. Med i sitt bagage har hon någon film som vi sett till leda. Ändå utropar vi överraskat att det kommer att bli en riktigt bra filmkväll.

I morgon börjar en ny vecka. Måtte den inte inledas med snöoväder ty jag ska bege mig ut på en vandringsled. Faller snön i täta sjok blir vandringen inte så lång för min del. Kan jag smita undan otrevligt väder gör jag allt som står i min makt.

Men ännu är denna dag inte till ända. Snart börjar det mörkna, det är ju vintertid. Jag tänker ta till vara på dagen som återstår, försöka göra något bra av timmarna som är kvar. Vad som kommer att ske är ännu inte bestämt men jag tror att vi ska inleda med att fika.
Först ska jag dock fråga maken vart snöskyffeln går att finna. I den händelsen att vi i morgon vaknar upp i en snödriva.

lördag 29 oktober 2016

Öde gator och en ensam räv


När jag i morse klev upp ur sängvärmen visade uret på 05.15. Mörkret var kompakt men himlen stjärnklar. Jag stod en stund ute på trappan och andades in den kyliga morgonluften innan jag gav mig i kast med att skrapa is från bilrutan.
Vinterdäcken är redan monterade på min bil och snökäpparna längst vår väg sitter där de ska. Nu kan snön få komma när den vill. Även om jag personligen föredrar barmark, åtminstone ett tag till.

En av småtvillingflickorna med sin mamma behövde skjuts in till Norrköping och den väntande bussen som skulle föra dem ner till Jönköping.
En liten rosa resväska på hjul var färdigpackad och stod i hallen när jag kom. Höga förväntningar och lite resfeber, det hade hon, lillflickan. Ensam på resa med sin mamma. Rena rama lyxen.
Ledarhunden stannade också hemma med resten av familjen. Barnet är till viss del mamman behjälplig. Barn med funktionshindrade föräldrar lär sig snabbt. Många gånger förundras jag men även beundrar deras förmågor i det självklara att göra vissa saker som mamma inte ser.

Småprat under färden in till staden. Jag vinkade när resenärerna satt på sina bussäten och for sedan hemåt genom ett totalt öde Norrköping. Mörka gator, inga lysen varken från bilar eller fönster.
På Skärblackavägen skuttade en ensam räv. Såg ängsligt på min framrusande bil och försvann med ett språng ner i diket. Samma diken som skolbussen körde ner i häromdagen vilket skapade skrämmande rubriker i dagspressen. Bussen var dock förutom föraren tom och inga personskador uppstod.
Det kändes skönt att krypa tillbaka ner i sängen. Dra upp täcket till hakan och somna bredvid maken som vars lugna lite tunga andetag vittnade om att han inte vaknat av min ankomst.
När jag åter slog upp ögonen var frukosten framdukad. Perfekt kokta ägg, skinka, ost, bröd, varmt och ypperligt gott te samt fladdrande lågor från stearinljusen.

Den utlovade solen vet jag inte vart den tagit vägen. Höststormen viner och gula löv virvlar runt och lägger sig som drivor intill husväggen.
Vad passar väl bättre än att bjuda på höstfika en kulen dag som denna. I köket doftar det nybakad cheesecake och delar av vår familj är snart på ingång.
I Folkets hus pågår julmarknaden för fullt. Hantverk och bakat bröd. Beslutet är taget. Jag stannar hemma. Här trivs jag bäst. Hemmakär var ordet.
Det går vita gäss på Glan. Jag fryser och huttrar. Det fick räcka med stadsresan för idag. Vill inte ut i blåsvädret.

I natt ställer vi om våra klockor. Drar visarna tillbaka en timma. Mörkret blir ännu mörkare. Två månader kvar till nyår. Sedan vänder det. Sakta men säkert. Nya väggalmanackor hänger redan bakom de som fortfarande är i bruk.

Nu är det snart dag att duka kaffebordet. Höstmys och umgänge med några av de som betyder mest för mig i mitt liv.


fredag 28 oktober 2016

Salta läckerheter och ätbara sugrör


Är det mån tro nu som höststormarna håller på att dra ihop sig? Tack och lov att vi inte längre är några skogsägare som måste ta hand om stormfällda granar och furor.
Men det är i vilket fall som helst solsken och det livar alltid upp.

Hösten är annars en tid då det sker extraordinära händelser. Behovet att pigga upp sig kommer med mörkret. Själv var jag på lakritsprovning under gårdagskvällen. Lakrits är en av mina favoriter då det gäller godis.
Som barn älskade jag den lakritsspetsade hostmedicinen. Det hände att jag tog en slurk direkt ur flaskan även om jag inte drabbats av någon besvärande hosta. Det var endast den goda smaken jag ville åt.
För övrig var det choklad och lakrits stod på menyn över godis när jag var liten och det vankades lördagsgodis. Mina föräldrar var mycket restriktiva då det gällde sötsaker vilket medförde att det aldrig handlade om någon överkonsumtion för min del.
Lakrits och choklad ansågs som minst skadligt för tänderna. Då visste inte mamma och pappa det jag vet idag efter gårdagens lektion om lakrits. Att de svarta sötsakerna är 50 gånger sötare än vitt socker.

Det jag också fick lära mig var att på Island dricker barnen läskedrycker genom lakritsrör. När flaskan är tömd snaskar de i sig sugröret och det är till viss del bra för miljön. Inga platssugrör som hamnar där de inte ska hamna och petflaskorna blir förhoppningsvis pantade.

Med mig hem hade jag en kasse fylld av lakrits som var läckert inbäddad i choklad. Det fanns mig veterligen inte då jag var barn. Att jag skulle tugga ihop det till en läcker massa hade jag inte kommit på. Synd, för hade jag gjort det hade jag säkert tjänat storkovan i unga år om jag förmedlat smaksensationen vidare till någon godisfabrikör.

Det gäller att vara först med det nya. Nu blev det istället de isländska barnen som kläckte idén om att blanda salt lakrits med choklad även om jag misstänker att de inte fick någon del av den ekonomiskt lönsamma blandningen.

Av innehållet ur gårdagens kasse återstår enkom några hopskrynklade omslagspapper som nu ligger i facket för brännbart material. Maken var mig föga förvånande behjälplig med att tömma kassen. I vårt hushåll möglar inga godsaker.

Nu ska jag bege mig till Norrköping för att träffa en politiker och förhöra mig om varför det inte blir någon uppgörelse runt lärarlönerna. Det gäller att ligga i med både det ena och det andra. Det går inte an att dra benen efter sig och äta salt lakrits i det oändliga.

onsdag 26 oktober 2016

Husmodern och Husfadern


Mama is back in town. Eller i alla fall tillbaka i de sociala medierna. Maken och jag har ägnat oss husvård. Tapetsering, målning och nytt innertak. Sånt tär på krafterna. Allt annat blir liggande på sparlåga. Sociala medier bland annat.
Vi har talat under lång tid att vårt hus är i behov av en gnutta fräschör. Nu kom vi då äntligen till skott. När startskottet går bidar vi inte vår tid. Allt sker på en och samma gång. Men dess för innan inhandlades tapeter. Något som är mycket svårt. Det gäller att välja rätt för när tapeterna är väl på plats finns det inte något utrymme för ånger.

Vi enades till sist om val av tapeter. Kanske en annan kund var den bidragande orsaken. Hon skulle också välja tapeter tillsammans med sin make. Hon ivrig och pådrivande. Han mer återhållsam. Då blandade hon sig plötsligt i våra tapetrullar. Gav smakråd och ansåg att män inte är vågade då det gäller tapetval.
Min man vågar det jag vågar och vi for hem med rätt antal rullar under armen.

Som om det inte vore nog med att vi piggat upp vårt sovrum, jag har även slagit på stort och införskaffat en helt ljuvlig vattenkokare. I kinesiskt porslin. Inköpt hos Husmodern och Husfadern i Linköping. När jag öppnade kartongen och plockade upp vattenkokaren gick det en ilning av glädje genom hela kroppen. I ren extas mejlade jag företaget bara för att berätta att jag är så nöjd med mitt köp.
Husfadern svarade och lät meddela att han var lika glad som jag eftersom han och hans Husmoder har just denna vattenkokare i sortimentet.
Kan tro det!

Från att vårt hem sedan i söndags varit i kaos är nu ordningen återställd. Jag har själv till viss del varit hantverkare och nyttjat en skruvmejsel. Monterat upp rullgardinerna och satt eldosor på plats. Trots att jag inte innehar någon elektrisk utbildning utan är helt och hållet självlärd.
Rullgardinerna blev dock ett stort problem eftersom jag inte kunde begripa hur de skulle monteras. Missmodigt konstaterade jag i min tragiska ensamhet (maken var ute på trädbeskärning med sonen ett par timmar under dagen) att jag måste vara helt kort om huvudet eftersom jag inte klarade av en sådan enkel sak som att montera upp några rullgardiner.
En timma senare satt rullgardinerna på plats och jag kände mig mycket nöjd med min bedrift.

Fyra dagars ihärdigt renoverande är till ända och vi ska korka upp en flaska bubbel för att fira. När dagen övergår till kväll och det är dags att gå till sängs för att sova ska vi sitta bredvid varandra under täcket och skåla för att vi har ett nyrenoverat sovrum. Tror nästan att vi tar fram de fina glasen ur skåpet. Bara för att vi är värda det.
Och i  morgon bitti kokar vi mitt tevatten i den fina vattenkokaren av kinesiskt porslin.


söndag 23 oktober 2016

Paté de campagne och clafoutis aux cerises



Regnet skvalar i strida strömmar. Det regn vi väntade på under sommaren för att alla grundvattendepåer skulle få välbehövlig påfyllning. Men nu kan det lika gärna hålla på så inte uttorkningen tar en ände med förskräckelse framledes.

Jag är fortfarande uppfylld, eller kanske jag ska säga välfylld, rent ut av sprängfylld, efter gårdagens kulinariska upplevelse som gick i fransk anda.
Femton olika sorters på svenskt vis fransktillverkade maträtter som toppades med femton olika franska söta och välsmakande bakverk.
Betterave chevré & miel aux truffes, mousse de foie de volaille er sa compote de poire, salade de confit de canard, macarons, meringue au chocolat, bavaroise aux fruit de la passion.... Direkt avskrivet från menyn, så skyll inte på mig i den händelsen att anrättningarna är felbenämda. Det är köksmästaren som ligger bakom...

Jag smakade på allt. Femton maträtter och femton söta franska bakverk. Det senare, en smakexplosion och ett eldorado med välfyllda fat elegant uppdukat för en sötsaksälskare som jag.
Det sägs att magen blir fortare mättare än ögonen. Något som inte stämmer överens med mig. Det gäller bara att ta små bitar av allt. Vilket jag påtalade för maken när han bekymrat såg på mig och min tallrik. Små bitar, kära du, ta endast små bitar av allt så klarar du samtliga rätter.
Musslor kokta i vin och grädde. Därtill en citronmarängpaj. Paté varvas med chokladmousstårta. Ost med fikonmarmelad, bayonneskinka delas med körsbärsclafoutis.

Vid hemkomsten efter det franska kalaset och mätta i övermått tumlade vi ner i våra sängar. Sov en stund och reste sedan till grannkommunen som bjöd på underhållning av den yngre generationen Åkerström och Vreeswijk.
"Du och jag, farsan". Jag har tidigare läst boken. CajsaStinas berättelse om sin uppväxt med den kände och folkkäre trubaduren som var hennes alkoholiserade pappa. Vreeswijks son har upplevt det samma.
Nu står de tillsammans på scenen så som en gång deras fäder gjorde. Visor varvas med anekdoter där skrattet fastnar på halva vägen. Jag kände att den franskinspirerade maten gav mig sura uppstötningar.

Jag är så innerligt tacksam över att våra barn aldrig, aldrig någonsin sett sin pappa alkoholpåverkad. Inte mamma heller vad det anbelangar. Bortsett från den gång då maken och jag för snart tjugo år sedan var bjudna på julbord och det blev lite för mycket i glasen. Jag kan inte påstå att jag var direkt berusad, mer yr i huvudet och fick kliva ur bilen etthundra meter från vårt hem och kräkas i en snödriva medan maken och barnen fortsatte hemåt och lät mig gå resten av biten för att tillföra huvudet frisk luft. När jag hulkande vomerade upp all den dyra julmaten kände jag enbart en tacksamhet över att det inte var vi som betalat notan. Då hade det varit bortkastade pengar.

Idag serveras det en spartansk måltid av de rester som vi kan skrapa ihop ur vårt kylskåp. Det blir inget franskt varken som huvudrätt eller efterrätt. Bara ett hopkok av det som återstår efter svensk husmanskost. Festar vi varje dag blir det inget festligt när det åter blir dags för fest.




fredag 21 oktober 2016

Tapas och en syndares reflektion i gipsvaggan


När jag hämtade posten låg där en katalog från ett postorderföretag. Dags att köpa nya julgardiner, löd rubriken på framsidan. Jag slängde den färgglada katalogen i vår förnämliga fyrfacksoptunna, i behållaren ämnat för tidningar.
Fortfarande hänger de granna löven kvar på sina grenar och jag vill inte tänka så långt fram som till julpyntet. Även om jag finner julpyntandet som mycket förnöjsamt och pyssligt.
Sonen ringde häromdagen. Han och sambon är bjudna på julbord och de undrade om jag kunde tänka mig att vara barnvakt. Kalasandet skulle ske den 27 oktober påstod han, vilket jag ifrågasatte.
Du menar väl november?
27 o k t o b e r. Han bokstaverade vad det stod på inbjudningskortet och jag var tvungen att vika mig inför det faktum att nu har det börjat griljeras skinkor, stekas köttbullar och läggas in sill.

Jag ser fram mot den här helgen. Många trevligheter står på programmet som dock inte har några inslag av julfestligheter. Vi ska unna och götta oss på bästa tänkbara sätt. Faktiskt med början redan i kväll. En korg ska packas med läckerheter och en flaska vin. Sedan förflyttar vi oss ut till vårt extrahus beläget på baksidan om vårt ordinarie hus. Där ska vi tända en brasa i öppna spisen, duka upp ur den medhavda korgen och bara njuta av att ha den ynnesten att få njuta. Dessutom på lagom avstånd till vårt hem.

Det enda som för tillfället irriterar mig är att vi idag blivit av med vår förnämliga stege. I en obevakad stund snodde någon den på ortens återvinningsstation efter att maken varit där och stjälpt av ett lass med ris och lagt stegen bredvid kärran. Sällan har sådan fräckhet skådats. Tur i oturen att de inte tog kärran också. Den tillhör faktiskt mig även om jag inte vetat om att jag är en släpkärreägare. Det uppdagades då jag fick ett brev från Transportstyrelsen som meddelade mig att jag nu minsann hade fått körförbud på kärran på grund av att jag inte besiktat den. När förvirringen lagt sig fick jag mig förklarat att kärran av någon märklig anledning står på mig. Den som en gång i tiden köpt en kärra och skrivit den på mig fick också åka och besiktiga den så den åter blev körbar på våra vägar. Så om någon, vilket händer då och då, vill låna släpet är det jag som skall tillfrågas i första hand.

Nu blir det till att införskaffa en ny stege för en stege kan vi inte vara utan. Inte för att jag personligen nyttjar den speciellt ofta men maken, sonen och stundom svärsonen klättrar på stekpinnarna för att nå de höga höjderna. Själv lider jag av svindel och undviker stegar så långt det är möjligt.

Vi är steglösa men inte tröstlösa. Det enda vi kan hoppas på är att den nya ägaren till vår förnämliga dubbelstege i metall inte ramlar ner från översta stegpinnen och bryter armar och ben. Ty det kan vara riskabelt att använda sig av stulet gods. Tänk på det alla ni som eventuellt får för sig att stjäla en stege. Det kan sluta i gipsvagga om det vill sig riktigt illa!

torsdag 20 oktober 2016

Harmagedon och ventilationsrör från Göteborg


Fortfarande stretar några envisa rosor mot att kuvas av den allt mer framskridande hösten. Kampen kommer att bli förlorad,om inte nu i dagarna så då den första frosten nyper tag om kronbladen och tvingar blomman att släppa taget.

Inne har vi det varmt och gott där vi sitter i skrivarboden med ryggarna mot varandra. Jag har precis avslutat texten om Norrköpings nedlagda fängelse där Riksbyggen kämpar med Länsstyrelsen och detaljplaner om att få bygga nya toppmoderna lägenheter på fängelseområdet som ska anpassas för olika målgrupper.
Maken pysslar med siffror. Plus och minus, brutto och netto. För mig en enda obegriplig röra. Siffror är siffror men kan i min hjärna inte sammanfogas till ett väl anpassat resultat.

Det hördes röster utanför fönstret som mynnade ut i en försiktig knackning. Utanför stod två paranta damer som vänligt påpekade att vi valt ett fantastiskt läge att slå ner våra bopålar. Jag nickade och kunde inte annat än hålla med.
Ja vi bor fantastiskt i all anspråkslöshet.

Läser ni Bibeln? undrade en av damerna och log. Om inte så kanske vi kan få berätta lite mer. Så ni blir insatta i ordets viktiga betydelse.
Eller undslippa bli förintade i Harmagedon, tänkte jag och kvinnan som förde ordet påpekade att de kom från Jehovas vittnen. Det hade jag dess för innan räknat ut helt på egen hand.
Vi har en egen predikant i familjen, svarade jag och den glada kvinnan blev genast ännu gladare.
Dock inget Jehovas vittne utan en präst i Svenska kyrkan så vi klarar själva av vår dos från den heliga skriften, men tack ändå.
Det gläder mig, det gläder mig, log kvinnan som fick medhåll av det andra vittnet.
I dagens läge verkar alla vara ateister. Hon såg med allvarlig min in i mina ögon och jag hörde en liten tung suck.

Jag valde att inte närmare gå in på varken ateister eller gudstroende utan markerade vänligt att samtalet var över. Önskade dem lycka till med sitt missionerande och stängde dörren. Genom fönstret såg jag a kvinnorna dröja sig kvar en stund medan de blickade ut över Glans höstmörka vatten. Jag undrade vad de egentligen tänkte och kände där de stod så stilla i sina svarta kappor för att utföra enligt deras tro missionsbefallningen från Jesus.

I kvinnornas travande i vårt område misstänker jag starkt att deras möda ger ett skralt resultat. Tack men nej tack till bibelstudier i Jehovas vittnes lära.

För min del väntar jag på en ny utmaning gällande de Göteborgska ventilationssystemen som jag prackats på utan att be om det. En enda siffra fel i ett telefonnummer och jag har under två års tid fått påringningar av både modstulna som lättade hyresgäster som väntar på att äntligen få ventilationsrören rensade. Stena Fastigheter AB i Göteborg har sökt mig under dagen och jag misstänker att de vill förlänga kontraktet. Men jag kommer att svara precis som jag svarade den leende damen från Jehovas vittnen; tack men nej tack. Så till vida de inte ger mig ett erbjudande om kraftig ersättning för att jag haft vänligheten att svara på flerfaldiga telefonsamtal å deras räkning. Då säger jag Tack och tack, sätt in summan på mitt personkonto. Tack!


onsdag 19 oktober 2016

Att stjäla en kokosbulle och nycklar på vift


Grå moln släpper ifrån sig väta, inte ens de vackert färgade löven på trädens grenar förmår lätta upp denna höstdag. Bara att inse faktum, nu är det höst på riktigt.
Maken har köpt hem solrosfrö och talgbollar. Runt fågelstugan är det livlig aktivitet. De små fjäderfäna laddar sina depåer inför stundande tider. Jag är glad över att inte ha kläckts fram som en fågel. De lever ett riskabelt liv, från det att ägget spruckit till dess att det pyttelilla hjärtat slutat att slå. Det minsta vi kan göra för kräken är att se till att de inte svälter.

Förmiddagen har jag spenderat tillsammans med stortvillingflickan. Färden gick till Linköping och när jag släppte av henne hemma hos sig var min plånbok betydligt tunnare än då vi for. Hon däremot släpade in välfyllda kassar innehållande både det ena och det andra.
Fika hann vi också med. Rosa kaka och leverpastejsmörgås.
När jag kom hem till vårt fikade jag igen. Maken serverade mig latte och mjuk pepparkaka. Hembakat. I kakan finns både fet grädde och lingonsylt samt de sedvanliga kryddorna som en mjuk pepparkaka tarvar.

Medan vi fikade bläddrade jag lite bland gamla anteckningar. Läste högt för maken och kom till ett avsnitt där jag skrivit om händelsen med ett fat kokosbullar.
Detta skedde för sju år sedan då jag var i en av stadens kyrkor för att ställa i ordning inför en begravning. När jag pysslat klart med sorgbuketter, ljus och programkort strosade jag runt i väntan på från församlingen tjänstgörande personal, anhöriga och gäster. Ett till kyrkans angränsande rum fungerade som en sorts bönstuga och i denna bönstuga fanns ett kylskåp. Med en känsla av förbjuden handling öppnade jag kylskåpet och fann till min häpnad att det innehöll ett stort fat med kokosbollar. Frestaren gjorde tappra försök att förföra mig men eftersom jag befann mig i Guds hus gav jag min högra hand smisk med min vänstra och tänkte frenetiskt på det sjunde budordet. Jag slog igen kylskåpsdörren med en smäll och gick därifrån. Jag är själv förvånad över min höga moral, ty då det gäller sötsaker besitter jag inga svåröppnade spärrar. Det kan tänkas att eftersom kokosbullarna tillhörde de kyrkliga medlen fann jag det för gott att låta bli att vara långfingrad. Det är liksom svårare att stjäla i det allra heligaste även om det endast rör sig om en enda kokosbulle. Dessutom kunde jag ha blivit ertappad med kokos runt munnen vilket hade varit mycket penibelt.

Någon som idag är glad över min ärlighet är nog den för mig okände portvakt som häromdagen glömt sin enormt stora nyckelknippa i vår revisors ytterdörr mitt i centrala Norrköping. När jag tryckte in portknappen för att bli insläppt till revisorn föll min blick på låset som var placerat precis under dörrhandtaget. Där dinglade nyckelknippan med samtliga nycklar uppmärkta i olika färger. Jag tog med mig knippan till vår revisor som förvirrat undrade vad han skulle göra med den. Något bättre förslag än att slå en signal till hyresvärden hade jag inte, men jag antar att alla nycklar hamnat hos den som har förvaltarskapet över nyckelknippan.

Tror att det lönar sig i längden att vara hederlig oavsett var jag än befinner mig. Någon hittelön förväntar jag mig dock inte men det är inget jag begär. Inte heller behöver jag stjäla kokosbullar från någon när de finns att köpa hos vårt förnämliga hembageri.

tisdag 18 oktober 2016

Sköna bönor och gallerförsedda fönster


Dagen har bjudit mig på sköna bönor och gallerförsedda fönster. Det ena lika intressant som det andra. Enda smolken i sötmans bägare är min onda rygg. Ett övergående problem men ack så påfrestande. Värktabletter och makens hjälpsamhet med massage verkar inte bita på smärtan, snart får jag kalla in ett tyngre artilleri för att råda bot på ömmande kotor.

De sköna bönorna fann jag i Kvarsebo kafferosteri. Jag förundras över människors påhittighet och förmåga att idka näringsverksamhet. Vem i alla sina dagar kommer på den idén att starta ett kafferosteri långt ut på vischan? Jo den som är en hängiven kaffeälskare tillika baristautbildad i Peru.

Att hälla gröna kaffebönor i en kafferost giesen och sedan med exakthet få fram lagom bruna och väldoftande bönor är en hel vetenskap i mina betraktande ögon. Det krävs ett gott handlag, god syn och en fungerande näsa. Allt hör ihop med kafferosten om resultatet ska bli prima.

Jag blev bjuden på kaffe ur tre vackra gammaldags kaffekoppar. Bönor från en och samma burk men ett kaffe bryggt på tre olika sätt. Förväntningarna var höga. Skulle jag känna skillnad på aromen. Det gjorde jag inte. Tyvärr. Jag har aldrig tyckt om kaffe. Hur det än kokas eller bryggs. Jag föredrar latte där kaffesmaken döljs med hjälp av sötma och skummad mjölk.
För artighetens skull läppjade jag lite ur varje kopp, men kunde inte till kafferostarnas förvåning finna smaken god.
Trots min brist på kaffetörst beundrar jag det unga parets initiativförmåga och vågade satsning. Jag önskar dem all lycka till med sitt lilla företag. Tre påsar kaffe fick följa med mig hem. Den ena innehållande omalda bönor gav jag till maken, de andra två ska vår son med sambo samt vår svärson få. Vår dotter är av samma åsikt som jag, kaffe smakar enkom illa så han kommer att få ha sin kaffepåse helt för sig själv.

Andra som har försökt sig på en helt annan form av att införskaffa sig ekonomiska medel är de som på olagligt sätt roffar åt sig det som inte är deras. För ett sådant tilltag hamnar skurkarna bakom lås och bom. Eller de som försöker ta livet av någon eller rent utav lyckas med sitt uppsåt, dessa får också skaka galler. Det tänkte jag på när jag vandrade uppför de stenbelagda trapporna i Norrköpings fängelse som nu är nedlagt och väntar på en annan framtid än att hysa brottslingar. Bara Länsstyrelsen ger sitt utlåtande om det kulturskyddade säkerhetsfängelset från 1700-talet kan arbetet sätta fart med att bygga bostäder innanför murarna. Ett drömprojekt anser alla involverade i byggnationen.

En lång dag har snart gjort sitt. I morgon väntar en ny dag med nya utmaningar eller fylld av inget speciellt. Det enda säkra jag vet i nuläget är att stortvillingflickan och jag ska ut på en resa till Linköping under förmiddagen. Min högsta önskan är dock att ryggen under nattens vilotimmar hittar tillbaka till sitt vanliga tillstånd samt att flickebarnet och jag hittar ett bra ställe där det serveras bakelser, saft och rykande varm latte med mycket skummad mjölk innan det blir retur till Skärblacka.



söndag 16 oktober 2016

Snålvatten och syföreningstanter


Efter en natts orolig sömn kändes det som om jag befann mig i ett töcken när morgonljuset letade sig in mellan glipan vid rullgardinen och fönsterfodret.
Vilket är mycket ovanligt ty min nattsömn är god och välgörande. Men så händer det ibland, när kroppens aktivitet är långt ner på skalan, blodet sprängfyllt med melatonin och blodtrycket som lägst att jag i vargtimmen slår upp ögonlocken och blir liggande för att stirra rakt ut i mörkret.

Min ljudbok tog slut, tankarna snurrade och det kändes i halsen som om jag skulle bli förkyld. Dessutom tvingade min värkande rygg mig upp för att svälja ner en Panodil.
Makens lugna trygga andetag bredvid mig. Jag frestades att väcka honom, be om att få bli kramad men lät bli.
Inte ens mitt trick hjälpte mig att hitta tillbaka till sömnen.
Tio förnamn med början på A.
Anton, Alfred, Axel, Alfon, Andreas....
Bertil, Bert, Bo, Birger...
Christer, Carl, Curt...
Douglas, Dan, Dag...
Edit, Elsa, Ester...
Där brukar det för det mesta ta stopp. Vid bokstaven E. Hjärnan orkar inte med att leta upp fler namn utan beslutar sig för att stänga ner.

Jag kände en oro. För våra barn och barnbarn. Kanske berodde det på att när småtvillingarna, deras storasyster och mamma åkte med mig hem på kvällskvisten efter att ha varit på kyrkans syföreningsauktion hade vi ett samtal om fosterhem. Det var mest dottern och jag som talade om fosterhemsplacerade barn med anledning av att jag för några dagar sedan träffade en man som haft trettio barn placerade hemma hos sig och sin fru.
Storasystern i den trefaldiga barnaskaran lyssnade uppmärksamt. Frågade varför det finns barn som inte bor hemma hos sina föräldrar.
Det är svårt att förklara, svarade min dotter sitt barn. Men det kan bero på olika orsaker. Mammor och pappor kan ibland inte ta hand om sina barn. De kanske är sjuka eller bara har den oförmågan. De har ett rörigt liv och då är det bättre för barnen att bo i en familj där allt är tryggt och lugnt. Till den dag då det förhoppningsvis ordnat upp sig och barnen kan få flytta hem igen.
Flickan nickade och jag funderade över om vi var obetänksamma att vi tog upp ämnet när barnen var med.

En hel timma satt vi i församlingshemmet och glodde på faten med bullar och kakor. Vuxenprat och välkomsthälsningar innan det blev dags för att hugga in på fikat. Snålvattnet hade blött ner framsidan på våra blusar.
Småtvillingarna klängde lite otåligt på sina stolar medan deras storasyster satt i mitt knä. Hon ritade en häst, hovkratsar, dynggrepar och halmstrån på ett papper med en lånad kulspetspenna vi hittat i min ryggsäck.
Längst ner, med spretiga versaler skrev hon MORMOR ♥ MORFAR

Jag tänkte på pappret när jag låg och tittade ut i mörkret. Pappret jag omsorgsfullt vikt ihop och lagt i ryggsäcken. Glädjen över att vara mormor/farmor tillsammans med morfar/farfar. Sen bad en bön för alla barn. För de som har det svårt och för de som har det bra. Att det ska finnas föräldrar, mor- och farföräldrar men också fosterföräldrar som lyfter och bär då det behövs i livets alla skeden.
Min nattliga oro är obefogad. Barnen har det bra. Men livet kan vara nyckfullt. Om en timma, ett dygn eller en vecka kan det se helt annorlunda ut. Nu ska vi äta av äppelkakan jag ropade in på auktionen. Mitt ekonomiska bidrag till de som har det svårt.

Länge leve syföreningstanterna!






torsdag 13 oktober 2016

Farliga skuggor och lösspringande zoombies


Besökte grannkommunen i morse. Gofika med en kommunalpolitiker, som alltid när hon och jag möts. Block, penna, kamera och inspelningsapparat bredvid var sin kopp kaffe och uppdukade söta bakverk på vit assiett. Vi är båda förtjusta i den som förgyller smaker och avbrott i vardagen. Mest är det hon som uppskattar ett avbrott från skrivbordet misstänker jag. Själv kan jag göra avbrotten när helst det behagar. Jag är min egen chef och förvaltar chefskapet därefter.

När kaffekopparna var urdruckna, samtalet över och disken prydligt uppställd på den anvisade platsen for jag till Vibjörnparken. Promenerade i sakta mak. Det krasade under skosulorna av nedfallna ekollon och prasslade om bruna löv som liggandes på marken väntar på förmultning. Några hundägare manade huttrande på sina skyddslingar att utföra behoven. Att ha hund är trevligt men det är trevligare att vistas inomhus i värmen än att rasta jycken. Det är i alla fall min personliga åsikt.

En tom och kvarglömd konservburk vittnade om att sommarens picknick i parken är förbi. De vackra höstfärgerna till trots, jag saknar sommaren och värmen. Mycket stor är saknaden. Nu får jag enkom bläddra bland mina bilder och tänka på de bakomvarande dagarna när jag barbent inbillade mig att sommaren var lång.

I Vibjörnsparken gräver grävskoporna ner elkablar. Parken ska upplysas för att skapa trygghet åt mörkervandrande flanörer. Ett medborgarförslag som toppat önskelistan som lämnats in till kommunen. Fullt förståeligt. Vem vill promenera i mörker där skuggor kan visa sig vara faror för den ensamma allmänheten?
Speciellt nu när vårt land invaderats av clowner. Så även i Östergötland. I Skänninge har en clown skrämt så när vettet ur befolkningen. Polisen lägger ner resurser på att infånga den som döljer sig bakom den röda näsan och stort målade munnen. I Linköping har en nattpatrullerande polis fångat och
förhört en yngling som spökat ut sig i den för clownens typiska utstyrsel. Som efter en rejäl uppsträckning släpptes utan misstanke om att något brott begåtts. Men, det bör understrykas, att klä ut sig till clown och vistas ute bland allmänheten kan klassas som ofredande och ge upp till ett års fängelse. Förutsett att den clownen möter blir rädd och känner en stor otrygghet. Vilket många tycks göra. Det finns en fobi för clowner.

Ryktet säger att också vår lilla by gästats av clowner. Ännu har jag inte sett till någon men det är väl en tidsfråga. Om jag kommer att bli rädd är för tidigt att säga, föst måste jag bli konfronterad med den eventuella faran.

I somras åkte maken och jag till Stråssa gruva med förhoppningar om att bli förevisade den nedlagda gruvdriften. Väl på plats visade det sig att hela området var en fäste för zoombies. Den byxlöse äventyraren Lasse-Maja stod som en ynklig staty intill varningsskylten som ville göra besökaren uppmärksammad på lösspringande levande döda. Vi lämnade platsen med huvudskakningar.
Tiden är ur led, sa vi sorgsna till varandra.


onsdag 12 oktober 2016

Livets karusell och bleka fotografier utan minnen


När en person har förmågan att sätta rotation på livet blir det till att rycka in med en hjälpande hand. Så tedde sig gårdagen, inplanerade planer fick flyttas runt och plötsligt stod jag med stortvillingarnas lillebror vid handen. Han fick helt enkelt följa med mig ut på jobb men som en säkerhetsåtgärd tillkallade jag min mamma som följde gossens framfart medan jag intervjuade och fotade mina objekt.

En liten hund låg under ett av skrivborden och den fick dela smörgås med mitt krypande barnbarn. Båda kände sig nöjda med arrangemanget och vid hemkomsten däckade gossebarnet av utmattning i vår säng. Under en timmas tid hann jag pusta ut samt koka potatis innan barnet vaknade av att hungern rev i hans buk.

Det kändes nästan som förr i tiden, när våra barn var små och följde med ut i arbetslivet. Småtvillingarnas och deras storasysters mamma är född under sommaren. Otaliga är de timmar då hon satt fastspänd i en sele frampå mitt bröst medan jag körde traktor. När hon vaknade och hungerskrek halade jag fram ett bröst och hon åt i utan att jag för den skull behövde dra av på farten, somnade sedan om innan det blev dags för blöjbyte i en dikesren.
När sonen var bebis stuvade jag ner honom i barnvagnsinsatsen, lyfte upp honom och hans storasyster i hytten till grusbilen och körde iväg för att lasta och lossa grus.
Yngsta dottern tillbringade mycket av sin tid i ladugårdsbarnvagnen. Den som inte gick att använda bland allmänheten. Skulle vi ut bland folk fick finvagnen tas fram för att inte vi skulle dra uppmärksamheten till oss på grund av en ladugårdsstinkande barnvagn.

Det känns nästan som om det var enklare förr, vad jag minns bekymrade vi oss sällan över att vi inte hade någon barnvakt. Om det behövdes fanns farmor och farfar på nära nog en armlängds avstånd. Speciellt under hösten då det var svårt att ha med barnen under höstbruket. Inte heller minns jag att vi var trötta, slut och förbi under småbarnstiden. Men naturligtvis var vi det. Precis lika trötta som jag stundom ser hur trötta våra barnbarns föräldrar är.

Jag funderar ofta över om våra barnbarn kommer att som vuxna minnas den tid de spenderat med oss under sina barnaår. Om de med glädje kommer att se tillbaka på den tiden. Det är i alla fall det jag hoppas på. Att farfar/morfar och jag är med och bidrar med goda minnen av den äldre generationen.

Det är vad jag själv har. Goda minnen från min mormor och min farfar. Två personer som funnits med och betytt väldigt mycket för mig. Min morfar dog två år innan jag föddes och min farmor när jag var fem år. Av farmor finns endast några svaga minnesfragment. En stor och mycket snäll kvinna med ett varmt och gott hjärta.

Min önskan är att maken och jag får vara med under så pass lång tid att barnbarnen kommer att ha minnen av oss. Inte endast bli några bleka fotografier som saknar någon större innebörd.

måndag 10 oktober 2016

Blått är flott och gult är fult


För en tid sedan promenerade jag förbi en liten sjö. Vatten så mörkt att jag inte kunde urskilja sjöbotten. Bredvid den lilla sjön växte lövträd. De kala grenarna sträckte sig upp mot hösthimlen efter att löven singlat ner och lagt sig likt konfetti i olika färger på stora delar av den spegelblanka vattenytan. Färgerna gav mig en slags energi. En pirrande glädje i maggropen som växte sig stark och spred sig runt i kroppen.

Chromoterapi, ett annat ord för färgterapi, är en metod att hjälpa människor som lider av psykisk eller fysisk ohälsa. Jag har tidigare aldrig reflekterat så mycket över att människan påverkas av färger men när jag blickade ut över det färgbeströdda vattnet kände jag verkligen att det berörde mitt innersta på ett mycket positivt sätt. Så färgterapi är nog ett bra alternativ till mediciner för den som lider av ohälsa.
Möjligtvis blev färgerna i kombination med den omkringliggande naturen en harmoniförstärkare. Vad jag kommer ihåg har jag aldrig tidigare påverkats så starkt av färger även om jag gillar de flesta färger som förekommer i färgskalan. Mest blått, det är min favorit.
Kanske beror det på att just blå färg har en lugnande inverkan och passar mig väl som den impulsiva person jag är. Det bästa vore kanske att jag ständigt ekiperade mig i blått för att hålla nere mina impulshandlingar på en lagom nivå. Men det vore nog trist, när jag tänker efter. Att ständigt gå omkring i lugnet. Rött aktiverar produktivitet men också stress. Så det är inte det ultimata för min del.
Gult är nog mer passande för gul färg ger livsglada personer lyster och tyder på en nyfikenhet att utforska omgivningen med öppna ögon medan den som klär sig i vitt vill synas men inte delta i samtal med andra människor.

Jag pratar gärna med människor, oavsett om jag känner dem eller inte. Därför är det ganska förvånande att jag ofta klär mig i vitt. Må hända skulle jag vara i behov av en färganalys för att utröna vad jag egentligen passar bäst i.
Eller så fortsätter jag i samma spår som jag alltid gjort. Klär mig i de färgnyanser som gör mig glad och nöjd till kropp och själ utan att låta någon expert vara med och tycka. Strunta i det psykologiska perspektivet i detta mångfacetterade område som omfattar färgskalans upplevelse.

Nu ska jag ikläda mig mitt blå förkläde och förbereda lunchen. Det blir kalops idag. Med rödbetor. Brunt och rött på den vita tallriken. Med inslag av orange från morötterna. Orange står för livfullhet, fart och fläkt men även för glamour, vänskap och generositet.
Jag är viss och säker om att det blir en mycket smakfull måltid för både öga och smaklökar.

söndag 9 oktober 2016

Psaltaren och en liten burk med ingefära


Tacksägelsedagen. Psaltaren kapitel 65. Vers 9-14. Som slutar med "Allt är jubel och sång".
Om så vore, tänker jag mitt i min egen tacksamhet över det liv jag förärats med. Eller tacksamhet över det jag förskonats från, borde jag utbrista mitt i lovsången.

Jag, liksom alla andra, vandrar stundom i jämmerdalen i tron om att aldrig komma därifrån. Men så klarnar det upp och livet tuffar på utan att vi för den skull känner någon större tacksamhet. Det är när vi stöter på orättvisor, lögn, svek, sjukdom, förtal, bilder och filmer tagna direkt från verkliga livet och som smärtsamt berör men som vi personligen inte är inblandade i som vi känner tacksamhet över att inte själva vara drabbade. Det är då vi säger att vi är tacksamma.
Men som sagt, jag känner en tacksamhet över livet även om jag kanske inte tackar så ofta som jag borde

För en stund sedan ringde svärsonen med en undran över vad maken och jag gör den 18 februari 2017. Mig veterligen har vi inget inplanerat, inte heller håller vi med oss så långt framskridna planer. Därför kunde jag lugnt säga att vi kan vara barnvakt åt småtvillingarna och deras storasyster medan föräldrarna åker till Stockholm för att roa sig.
Jag hörde tacksamheten i svärsonens röst när jag avgav mitt löfte.

Februari månad. Det är då som solen efter vinterdvalan börjar visa sig. Kall och klar luft samt oftast ett snöklätt landskap. När hoppet om en vår börjar spira ikapp med de skarpa solstrålarna som ger dagsmeja.
Det är en ynnest att få känna tacksamhet över att vintern härdats ut, då när våren är på gång och jag förhoppningsvis fortfarande hänger med.

Under förmiddagen var maken till Linköping och köpte oss en gräsklippare med uppsamlare. Han förbereder nästa års gräsklippning. Att känna optimism inför framtiden är verkligen något att vara tacksam över.
Medan maken var borta passade jag på att baka en kaka. Det skulle vara ingefära i smeten. Jag letade bland kryddburkarna. Gav nästan upp då jag inte fann någon ingefära, men längst in i lådan fanns en burk med den rätta etiketten.
Tack och lov! utbrast jag i tacksamhet över att inte behöva ge mig iväg till vår lokala matvarubutik.

Kakan blev superb. Jag kokade kaffe och dukade fram på köksbordet, tände ljus och serverade oss förmiddagsfika. Tacksam över att vi är två och att ingen kollision uppstått när maken var ute i söndagstrafiken. Mitt ständiga dilemma. Rädslan över att något ska hända min familj då de är ute på vägarna. Jag vill alltid att de ska höra av sig när de nått sina mål samt när de åter är hemkomna. Annars river oron som en klo i mitt inre. Varje gång känner jag tacksamhet över att färden avlöpt utan missöden.

I tacksamhet sjunger jag med min usla sångröst: Allt är jubel och sång! Trots att världen står i brand och Trump är komplett galen.

lördag 8 oktober 2016

Bestämda tag och en skenande arab


 Lördagens äventyr är till ända. Nu sitter jag här, nyduschad och med väldoftande hår som avger en svag doft av rosor. Doften kommer från en olja jag köpt av frisören. Olja välgörande för hår som är lite frissigt och sakta men säkert övergår från mörkt brunt till grått.

Morgonens nervositet och anspänning har släppt, men nu anar jag en lätt molande värk vid tinningarna. Spänningshuvudvärk.
Vid 61 år har jag för första gången i mitt liv lett en häst ut genom stallet, tillbaka in i stallet och ut igen för att släppa på bete. Hästar kan inte sparka som kor, har jag lärt mig. Hästar sparkar rakt bakåt till skillnad mot kor som kan veva runt med bakbenen och sparka åt alla vinklar för att träffa sitt mål.
Men vad hjälper en sådan lärdom den som är vettskrämd över att vistas i närheten av en häst.

Ivrigt påhejad av dottern ryktade jag min tilldelade springare. Bestämda tag med borsten,sa dottern. Jag gjorde som jag blev tillsagd och hästen trampade med bakbenen så det small i stengolvet. En irriterande fluga föranledde det otåliga trampandet. Mina nerver dallrade.
Sadel och övrig utrustning monterades och jag lånade svärsonens hjälm. Sista momentet blev det mest nervkittlande. Att ta sig upp i sadeln. Jag hade glömt att ta med en taburett men i sadelkammaren fanns resurser och efter en del krånglande satt jag äntligen på plats. Högt ovanför den grusbelagda planen framför stallet.

Den gemytliga ridturen i skog och mark blev inte det jag hoppats på. Färden gick över stock och sten. Mest sten och det slamrade oroväckande om hovarna. Gransris piskade mig i ansiktet och jag höll mig krampaktigt fast i den främre delen av sadeln. Övertygad om att jag inte skulle ta mig hem i levande tillstånd. Hästen klampade obekymrat framåt. Glad över att ha fria tyglar. Den steniga stigen blev allt mindre och dottern hojtade från sin sadel och undrade vart vi egentligen var. Hon lät meddela att om jag fick syn på en stor myrstack skulle vi svänga vänster, in på en annan stig. Jag såg varken myrstack eller genskjutande stig. Terrängen blev allt mer svårframkomlig och jag började grina. Lovade mig själv att aldrig mer utsätta mig för denna prövning. Jag fick stopp på ekipaget vid ett kärr. Eller om sanningen ska fram så stannade hästen självmant för den hade blivit tämligen förvirrad över att ha kommit totalt ur kurs. Hästar är kloka djur.
Nu vänder vi, sa dottern med bestämdhet i rösten.
Jag kliver av, svarade jag med svag röst.
Då kommer du inte upp igen, sa dottern och jag insåg vad hon sagt så jag satt kvar men släppte inte mitt grepp om sadeln. Oförmögen att vända hästen som stelt stirrade in bland granarna.
Dra i tygeln, hojtade dottern.  Det kändes som om allt skulle välta, att det bara var att följa med i fallet och hoppas på det bästa.

Utmattad bromsade jag så småningom in framför stallet. Gled ograciöst av hästen och benen skakade som asplöv. Hade jag inte haft byxor på mig hade lårfettet klatschat mot varandra så högt och ljudligt att om det funnits en eldig arab i närheten hade den satt av i sken.

Jag fick beröm av dottern. Mitt självförtroende stärktes och i mitt inre smids det planer för en ny ridtur. Det gäller att ge sig i kast med rädslan om den ska övervinnas. Det är aldrig för sent att lära sig rida på en islandshäst. Dottern har lovat mig att jag ska få en lektion i hur hästen ska sätta fart, styras och bromsa in. Jag antar att det är en grundläggande kunskap om ritten ska bli behaglig.


onsdag 5 oktober 2016

Getingstick och ägg på en sked


Bussen stannade vid hållplatsen och dörrarna gick upp med ett pysande ljud. Ut klev tjugotvå barn tillsammans med tre vuxna. Stortvillingarnas kamrater från förskolan begav sig ut från Norrköping till Skärblacka på en dagsutflykt. Resans destination var hem till stortvillingarna och deras lillebror.

Maken och jag skötte grillarna som gick varma. Korvarna blev perfekta. Krokodiltårta och getingstick. Fröknarna hade med förbandslådan och getingsticket glömdes bort när tårarna torkat.
Lekar med ingredienser bestående av lingonsylt, kokta makaroner och ägg på sked. Fotboll och spring i benen. Äppelplockning, hissad flagga och gruppfotografering.

Jag är full av beundrad över förskolepersonalen. Att ha förmågan att ledsaga en flock bestående av tjugotvå ungar i relativt späd ålder kräver tålamod, kunskap och en stor portion med glädje.
Att arbeta med barn är antagligen det mest ansvarsfulla jobb som finns. Dessutom ska föräldrarna bemötas på ett korrekt sätt. Kanske det svåraste av allt. Mötet med föräldrarna.

Det händer att jag blir skickad till förskolan för att hämta stortvillingarna i Norrköping eller småtvillingarna och deras storasyster i Skärblacka. Många gånger har jag förundrats över några av dessa föräldrar som med sina mobiler tätt tryckt mot örat, oavbrutet pratande i luren klär på sina barn och sedan går iväg utan att säga hej eller frågar sina barn eller personal om det hänt något särskilt under dagen.. Eller föräldrar som parkerar sina bilar utanför förskolans vägg med motorn påslagen. Medan de hämtar sina barn brummar bilmotorn och släpper ut avgaser som sedan sugs in i förskolans lokaler via ventilationssystemen.

När tårtan var uppäten samlades barnen på led, tackade och gick till busshållplatsen. Kvar fanns kladdiga papptallrikar, några halvt uppätna korvar och tystnaden. Stortvillingarna tittade ut efter sina kamrater genom köksfönstret när skaran försvann bakom syrenhäcken.
Maken och jag for hem till vårt, glada över att fått äran att vara med på tillställningen.

Ännu är dagen i festligheternas tecken inte över. I kväll firar vi småtvillingarnas storasyster som fyller sex år. Vårt liv är fyllt av barnbarn. Tiden rusar fram, snart är de stora och glider iväg in sina egna liv. Förhoppningsvis får vi även då finnas med på ett eller annat sätt.

tisdag 4 oktober 2016

Källardamm och pärlsocker


Nu är sommarblommorna borttagna. Lika bra är väl det för de såg enkom tragiska ut och har nu ersatts med ljung. Trädgårdstomten som yngsta dottern släpat hem från Öland för omkring tio år sedan log mot mig när jag höll på med planteringen. Det är snart tomtarnas tid så även vår trädgårdstomte håller på att förbereda sig inför stundande tider.

Också näringsidkarna har plockat fram julens glitter och glamour och i min mammas källargång står en klädd julgran. Dock ej mammas utan en grannes. Färdig att lyftas upp ur källardam och unken luft för att placeras i finrummet när det blir dags. Att pynta granen redan i oktober är att gå händelserna i förväg kan jag tycka. Men var och en gör som den själv anser är bäst.

Det gäller även vaccination mot influensan, där måste var och en få bestämma om sprutan ska tas eller ej. Dock gör jag tappra försök att få maken att gå till vårdcentralen för att få sig en vaccination. För honom är det helt gratis, jag som är underårig får snällt betala. Nu har maken på eget bevåg bestämt sig för att avstå och tänker ta risken att bli nerbäddad med influensavärkande kropp.
För övrigt tänker inte jag heller gå och låta mig bli besprutad. Snålhet blandat med rädsla för stick får mig att avhålla mig från dylika påfund.

Hösten för med sig allt från influensa till huvudlöss och ögoninflammation för att sen övergå i vinterkräksjuka. Trots att jag idag planterat vacker ljung i krukor och lådor är det dystra tider som väntar. Speciellt trist blir det när oktober är avklarad för då inträder november. Den dystraste månaden av dem alla. På latin betyder november den nionde månaden och då förs tankarna till att för sex år sedan var nio månaders väntan över då vårt barnbarn föddes. I morgon, Då är det småtvillingarnas storasysters sjätte födelsedag som ska firas med tacobuffé.

Barnkalas blir det också framöver. I år ska det visst vara kräldjurstema om jag inte fattat fel. Flickebarnet är omåttligt förtjust i kräldjur där favoriten är ormar. Enligt hennes egen utsago ska hon framdeles få en egen majsorm att gulla med. Av oss får hon endast en låda med diverse hästattiraljer i födelsedagspresent vilket kan vara bra att ha då hon sköter om sin häst.

Idag firar vi kanelbullens dag. Jag har varit inne i affären, på macken och utanför vårt hembageri. Över allt bakas det kanelbullar. Doften av nybakat ligger tät över Skärblacka och trycker tillfälligt undan den vanliga doften som omger vårt centrum. Stortvillingarna och jag startade firandet under gårdagen då vi vräkte i oss var sin enormt stor kanelbulle sittandes i min bil. Nu är hela baksätet beströdd av pärlsocker men det var det värt. Vi ville ha bulle och då blev det bulle. Även om det inte var på rätt dag. Var och en bestämmer själva när det är bäst att äta kanelbullar.

måndag 3 oktober 2016

Sökande nervtrådar och väldoftande tvätt


Det är vackert nu. Sprakande höstfärger, solljus och klar luft. Mellan Elsa och Edit ställer vi tillbaka klockan och träder därmed in i vintertiden. Förflyttar oss en timma bakåt i tiden. Som att göra en liten tidsresa.
Det finns de som vägrar ändra visarna på uret. Vi kände en gång en man som vågade vägra och som därav stundom stötte  på problem.
Vi andra som lever i nuet kommer inte släntrande när alla andra gått hem. Vi gör inte tiden till ett problem utan gör som vi blir tillsagda att göra. Flyttar klockan bakåt in i vintertiden och framåt när det ska bli sommar.

Idag är det exakt tre år sedan jag lät kirurgen sätta kniven i mitt lår. Fortfarande har jag känningar av nervtrådar som söker upp varandra för att sammanflätas på ett brännande och smärtfullt sätt.
Tiden läker alla sår men det inkluderar inte nervtrådarnas egna gåtfulla liv.
Smärta kan ta år att bli fri från. Oavsett vilken smärta det än rör sig om. För vissa försvinner aldrig smärtan, den blir en ständig följeslagare som inte lämnar bäraren ifred. Inte minst då det handlar om själsliga sår. Kanske den mest påfrestande smärtan.  Smärtsamma sår som dock kan ge erfarenhet, styrka och formar oss till de vi är. Jag tror att det är viktigt att kunna vara sårbar för att kunna växa i styrka.

Tidigare har jag varit otroligt rädd för allt som har med smärta att göra. Nu är jag enbart rädd för den smärta som andra kan se. Blödande sår, brutna ben och kirurgiska ingrepp.
För ord och angrepp som skulle kunna störa och rumstera om i min själ fruktar jag inte längre. Det svider till ett tag men jag har jobbat upp en strategi där jag kan lägga det åt sidan för att istället koncentrera mig på det som är lustfyllt. Är jag inte viktig i en annan persons liv tränger jag mig inte på för att bli sedd.

Funderade över det under gårdagen när jag kände ett pirr av välbehag över den tid som nu är. Det lilla och anspråkslösa som att ligga raklång bredvid maken på vår bäddade säng och läsa en bra bok mitt på blanka eftermiddagen. Helt kravlöst och med den tid som bara är min egen. Utan några måsten och åtaganden. Ingen större längtan varken bakåt eller framåt. Bara finnas till och njuta i tiden så länge som tiden tillåter mig det.

Ännu kan jag hänga tvätten ute på tork. När jag tar ner textilierna från strecket sticker jag in näsan i frotté och bomull. Drar in doften av nytvättat som torkats i sol och vind. Doften ger mig ett lyckorus mitt i vardagen. Det behövs så lite för att det ska bli så mycket att känna glädje över. Och idag blir det kålpudding till middag. Men kålpuddigen handlar nog mest om tacksamhet. Att ha förmånen att äta sig mätt och leva i trygghet. Inte behöva svältande vara på flykt dit där jag inte är välkommen. Dessutom är jag själsligen smärtfri, Enda smärtan jag känner är på grund av nervtrådarnas fortsatta sökande mot varandra i mitt en gång uppskurna lår.

söndag 2 oktober 2016

Höstvärmare och strama tyglar


Garnet är slut och stickorna undanlagda i lådan. Tre hösttröjor blev resultatet av idogt arbete. Det har tappats maskor, svurits ve och förbannelse, stickats fel och repats upp. Handarbete är inte min starka sida, ändå kämpar jag tappert vidare.
Tre tröjor är färdiga för leverans. Till stortvillingarna och deras lillebror. Hoppas de märker att det är kärlek instickat i varje maska.

Nu känns det tomt. Vemodigt. Arbetet är avslutat och det är som om något fattas mig. Mina händer som ständigt värker och som under många veckor varit i arbete med stickorna får vila. Åtminstone tillfälligt. Nya projekt är alltid på gång även om det inte alltid handlar och stickning.

Så nu laddar jag för nästa. Inför det krävs mod och styrka. Jag har en veckas förberedelse på mig. Jag både vill och inte vill ty det handlar om hästar.
I ett svagt och lite nervkittlande ögonblick beslutade jag mig för att hänga med dottern till stallet för att sadla på och svinga mig upp i sadeln. Det finns inom mig en inneboende vision att jag rider ut i skogen tillsammans med dottern. Bland prasslande höstlöv och på mjuka skogsstigar rider vi sida vid sida på var sin häst. Mor och dotter med ett gemensamt brinnande intresse. Hästar. Men blotta tanken skrämmer mig. Fruktar att hästen sätter av i sken och jag skrikande klamrar mig fast vid dess hals. Oförmögen att få stopp på ekipaget. Eller att jag ska  ramla av. Slå mig fördärvad. Jag lider av hästskräck.

Men hästen är snäll som ett lamm har jag fått mig berättat. Det finns inget att oroa mig för. Den ena av hästarna är visst lite mer livfull. Kräver handfasthet och dessutom klarar den inte av min tyngd.
Jag är för tjock för att rida den hästen. För tio år sedan trodde jag aldrig att jag skulle bli för tjock och tung för en häst. Men det var då, före hormonförändringarnas tid.
I natt hade jag en dröm. Maken förmanade mig att enkom äta en måltid om dagen. I annat fall skulle vår bil gå sönder på grund av min kilovikt. Han sa det med bestämdhet.
En måltid om dagen, eljets får du gå dit vi ska färdas, det var så han sa. Han ville inte riskera bilens väl och ve.
När jag vaknade kände jag en uppkommen vrede som snart bedarrade då tankarna rättade in sig i leden. Min make skulle aldrig anse mig som tjock. Han älskar varje kilo jag bär vilket han ofta påtalar.
När vi träffades var jag så smal att han nådde runt min midja med sina händer. Det gör han inte idag. Maken har alltid trivts med min vik. Det är ett felaktigt påstående att jag tidigare delat hans otvivelaktiga tyckande. Det har de som medlidsamt klämt på mina smala överarmar och utstött suckar över min undervikt sett till. Idag gläds jag över att ingen nämner ett ord om att jag är mager som en speta.

En veckas förberedelser. Mentalt och fysiskt. Jag ska ladda med god sömn och varierad kost. Kommer jag inte att klara av lördagens ritt åker jag till Ljusfallshammar och köper nytt garn. Det finns fler barnbarn att sticka tröjor till.