torsdag 23 november 2017

Adventscamping och femstjärnig lyx


Det pågår för fullt. Förberedelserna inför den stundande högtiden. Jag hänger med och har inlett med ett lussekattbak. Varm choklad och färska lussekatter strax innan sänggående ger en god natts sömn.

Att fira advent och jul i vårt pyntade hem har alltid varit en självklarhet. Tillsammans med de som står mig allra närmast. Vilket inte är alla förunnat. För många är julen långt ifrån glädjens högtid.
Som för de vilka har funnit sin bostad nere vid idrottsplatsen i Skärblacka. I närheten av de uppställda sopkärlen för återvinning. Kanske kommer de att tillbringa advent, jul och nyår i den för oss betraktare bristfälliga bostaden.

Många är bekymrade över detta plötsliga härbärge bestående av ett par bilar och en till synes ruffig husvagn. Det lyser svagt ur fönstren där kondensen rinner i tunna strilar över rutorna.
Vilka är dessa människor? undrar ortsbefolkningen. Och var kommer de ifrån?
Busar och löst folk, resonerar vissa. Utlänningar, säger andra.
En del har till och med gett sig på en vild gissning att det är en läkare med anställning på vårdcentralen som ställt upp sin husvagn på den asfalterade planen. Ty enligt rykten bor läkaren i husvagn.
Men ingen vågar sig fram för att fråga utan hoppas på att polismakten ska ta sig an det medborgerliga bekymret.
Det är mycket möjligt att det finns en helt naturlig förklaring. Att det är några gästarbetare som slagit läger för en liten tid. När jobbet är klart försvinner bilar och husvagn lika fort som när de kom till platsen.

När jag kör förbi det lilla lägret ryser det till i mig. Inte för att det stör mig utan för att det ser kallt och otrivsamt ut. Men inte heller jag vågar mig fram för att knacka på och fråga om det finns något jag kan göra för att underlätta. Vill inte störa eller bli tillintetgjord i den händelse att personerna som bor där har valt att göra det av praktiska skäl. Den svenska fegheten slår till,  jag väljer att köra förbi och inte låtsas om att jag ser något.

Det jag funderar mer över är den femstjärnig lyxsemester på Malta som jag fått. Gratis dessutom. Via sms. Bara att klicka på länken så är resan bokad och klar. Synd att den troligtvis går av stapeln nu när det ska bli jul och allt. Har så mycket att dona med inför helgerna så det blir ingen tid över för någon resa. Kanske kan jag få ha trippen innestående till fram i januari. Ska mejla researrangören och fråga. Om det finns någon mejladress i den bifogade länken vill säga. Eljest får jag stanna hemma vilket går bra det också. Allt som är gratis behöver nödvändigtvis vara till belåtenhet.

tisdag 21 november 2017

Papperskonst och en evighetslång natt


Vissa människor påverkar mig starkt. Då det handlar om positiv energi tackar jag och tar emot. Idag har jag träffat en kvinna som förutom kaffe därtill utsökta kakor gav mig en sådan energiboost att jag sjöng högt i bilen hela vägen från grannkommunen till vårt hem.
Där maken väntade med påtår och morotskaka. Mellan tuggorna berättade jag hänfört om min upplevelse. Maken nickade och lyssnade tålmodigt.

För över två decennium sedan blev kvinnan änka. Alldeles för ung för att konfronteras med döden. Kreativiteten kom att dra henne ur mörkret. Hennes fantastiska tavlor gjorda av små sönderklippta papperslappar vars ursprung är reklamblad, dagstidningar och magasin har inte enbart gett kvinnan tröst utan skänker glädje åt varje betraktares ögon.

Apati och undvikande är fallgropar då livet förändrats. Men kreativiteten kan vända hopplöshet mot nya ljusa höjder. Det gäller bara att hitta rätt.
Själv är jag inte konstnärligt lagd. Ej heller musikalisk. Vid sömnad slår tråden knut på sig själv och knyppling verkar komplicerat. Däremot kan jag skriva. Vilket hjälpt mig genom stunder som känts motiga. Ofta styr sinnesstämningen över mina texter och det pendlar mellan ljust och mörkt. Där oftast de ljusa partierna ligger i framkant.

Att ta sig ur svårigheter är en styrka, inte alla förunnade. Något maken och jag talade om igår efter ett tv-inslag vi såg.
"Du är starkare än vad du egentligen tror. Det är mest synd om de som ger sig på dig", sa maken.
Jag funderade över vårt samtal. Kom fram till att styrkan kommer med åldern. Vilket nödvändigtvis inte behöver bero på ökad livserfarenhet. Idag kan jag unna mina eventuella motståndare sista ordet.
Vilket var helt otänkbart för tjugo år sedan. Då kämpade jag verbalt till dess orken och orden tog slut. Utmattad föll jag samman i en evighetslång natt där jag brottades med negativt tänkande.

Jag är född som en glad människa. Men när jag för många år sedan drabbades av utmattningssyndrom försvann all glädje. Sakta men säkert kom glädjen tillbaka, visserligen med många djupa dalgångar men idag ska det mycket till för att rubba glädjen som finns inom mig.

Efter förmiddagens möte känner jag mig extra glad och tillfreds. Vackra tavlor, samtal om livets mysterium, lyckan över våra barn och barnbarn, katolsk respektive protestantisk lära, gudstro och att rida ut sorgen då döden knackat på gav mina goda endorfiner en extra kick. Dessutom har jag lärt känna en kvinna som jag gärna vill knyta en närmare kontakt med. Orädd tänker jag skicka henne ett vykort med en inbjudan till en vänskaplig återkoppling. Bara tanken är något att glädjas över!

måndag 20 november 2017

En svart dag och stark begärelse


Min smarttelefon blinkade till, först en gång sedan en gång till. Meddelande på ingång. Min vana trogen klickade och skrollade jag för att inget skulle undslippa mig.

Första meddelandet handlade om att minst femton personer dödats då gratis livsmedelsransonering delades ut. Hungriga människor trängdes för att hinna fram. Panik uppstod med tragisk utgång.
Platsen belägen inte allt för långt från en turistort där ett femstjärnigt hotell kostar i snitt 758 kronor per natt för två personer.
Turister med paraplydrinkar i händerna bekvämt tillbakalutade i solstolar. Halvliggande under samma sol som torkar upp grödorna för fattiga bönder. I brist på mat finns ingen annan råd än att med risk för sina liv bege sig till platser som delar ut gratis föda. Allt medan turisten beställer mer att dricka och samtidigt klagar över rummets bristfälliga luftkonditionering.

Nästa meddelande gällde Black fredag. Denna magiskt härliga dag då vi välbeställda beger oss ut på jakt efter extra billigt. Med fara för liv och lem, det måste vi ha i åtanke. Vilket Ö&B i en svensk stad kan vittna om. 70 vattenkokare till extra lågt pris skapade ett liknande kaos som vid utdelandet av matransoneringar i fattiga länder.
Då vattenkokarna slumpades bort ramlade en äldre dam omkull. Utan att någon av hennes medkonsumenter tog någon större notis om henne. Folkmassan pressade på och damen fick ett blått öga. Precis som delar av personalen vilka gjorde sitt yttersta för att lugna horden  som var i skriande behov av en billig köksattiralj som värmer friskt och rent vatten på några ynka minuter.
När hyllan var länsad begav sig flocken ut på lagret i den tron att personalen undanhöll ytterligare vattenkokare. Vilket slutade med högersvingar mot personalstyrkan som under tumultet tagit sin tillflykt ut på lagret där de förskansat sig bakom lagerhyllor. Resultatet slutade med skrubbsår, blåtiror och tårar. Samt tillkallande av en vaktstyrka i ett försök att eliminera uppretade kunder.

Tacka vet jag näthandeln! Alla dagar året om. Letar jag noga kan jag hitta varor till låga priser tillverkade i länder med billig arbetskraft. Det främjar min plånbok och jag får råd till fler inköp.

torsdag 16 november 2017

Fantasin omkring en ensam sko och en låda fylld med mystik


Damskon stod uppställd på fönsterbrädan i den tomma lokalen. Vart den andra skon tagit vägen är höljd i dunkel. Ingen visste, därmed ingen förklaring. Jag kände en lätt förvåning, det måste märkas om promenaden hem utförs med endast en sko. En sko med klack dessutom. Gången borde därmed vara aningen haltande.
Skon är ett fall för hittegodsavdelningen då den såg ut att vara välskött och ämnad tillhöra en dam med relativt god smak. Även om det aldrig skulle falla mig in att införskaffa skor med höga klack såg den tilltalande ut. Min förhoppning är att skon så småningom kommer den rättmätiga ägaren till del. Vilket nödvändigtvis behöver vara en kvinna. Den kan lika gärna tillhöra en man, eller en hen.
Kanske det till och med har förekommit en dragshow i den lantliga hembygdsgården. Även om jag finner det föga troligt eftersom det då kommit till min kännedom. En frilansande reporter är alltid på plats om det händer något stort i bygden.
Tänk vad en ensam sko kan sätta fart på fantasin...

Hittegods i centrala Stockholm får dagligen in runt 300 föremål som folk glömt då de kliver av sin resa med kollektivtrafiken. det har till och med hänt att någon glömt sin hund. Vilken därmed räknas som hittegods. Däremot inte hästar, kor och grisar. Om nu någon händelsevis får för sig att ta med sig sin kossa under resan med kollektivtrafiken. För dessa kreatur gäller helt andra regler.

Som barn var jag ofta med min pappa i hans arbete som virkesmätare. Det var vid en av mina strapatser i skog och mark som jag hittade unikaboxen. Förväntansfullt petade jag upp spännet och öppnade locket. Där låg en hel bunt med ovikta sedlar i stora valörer. Vilket kunde ha varit grundplåten till en kommande rikedom. Det fanns dock ett hinder för upptakten till att bli miljonär. Min pappa. Utan ett ord satte han tillbaka locket och ställde unikaboxen med hela dess innehåll i den svarta folkvagnens baksäte.
På kvällen ringde en åkare. Han undrade med skakig röst om pappa händelsevis sett till en unikabox då han mätte det virke åkaren skulle lasta på sin timmerbil.
"Jodå, dotra hittade den och nu finns din unikabox här hos mig".
Ett par timmar senare stod åkaren i dörren och med allvarsam min överlämnade pappa lådan med det dyrbara innehållet.
Åkaren drog upp ett paket cigaretter som han tryckte i pappas hand.
"Som tack för hjälpen", sa åkaren och försvann.
Cigarettpaketet åkte i soporna eftersom min pappa endast nyttjade snus.
När jag gått och lagt mig om kvällen hörde jag pappa muttra till mamma något om att flickan ändå kunde ha fått en tia eller mer som hittelön. Men antagligen var de upphittade pengarna omgivna  av mystik.
Morgonen därpå tittade pappa på mig och började tala. Lade tonvikten på att aldrig någonsin behålla det som upphittas, oavsett vad fyndet bestod av.

Min pappa hade också ett regelverk där ärlighet och att inte falla för ekonomiska frestelser var de viktigaste punkterna. En unikabox till bredden fylld av tusenlappar kunde aldrig rucka hans moral.

onsdag 15 november 2017

Kristendom och böneutrop


Läste i Norrköpings Tidningar att den högt älskade 116-åriga Femöresbron genomgått en obduktion.
Gångbron som i alla tider varit förbindelsen över Strömmen mellan Kneippen och Himmelstalund har styckats och befaras nu fått bestående men.
När det blev allmän känt att bron av åldersmässiga skäl behövde flyttas till Bråvalla för översyn och en eventuell reparation lät inte reaktionerna vänta på sig. Folk föll i chock. Sociala medier svämmades nära nog över av kommentarer där de uttryckte sorg och bestörtning.
Medborgarna är enhälliga. En ny bro måste till, kosta vad det kosta vill. Vilket är omkring 30 miljoner kronor.

Något Norrköpingsborna inte är eniga om är det påtänkta moskébygget som den Bosniska Islamska församlingen vill bygga. Arbetet med detaljplanen påbörjades redan 2013 vilken efter demokratisk ordning fastställdes. Nu verkar det också som om byggnadsnämnden med flera ger församlingen grönt ljus.
Kyrkoherden i Svenska kyrkan Norrköping, kommunstyrelsens ordförande samt flertalet politiska partier menar att det inte finns några problem med bygget. De hänvisar dessutom till religionsfriheten.
Andra tongångar gör sig hörda hos SD. De vill utlysa en folkomröstning. Blir det så kommer jag att rösta JA. Med reservation om böneutrop. Trots att böneutroparen knappast lär höras så långt som till Skärblacka.

Då vår kyrkoherde uttalade sig i frågan hotade kristna med att lämna Svenska kyrkan. Jag undrar stilla hur de kristna som vill lämna kyrkan tänker kring religionsfrihet. Skulle vara intressant att veta.
Jag har full förståelse om det finns rädsla med i bilden. Människor är rädda och rädslan har trängt sig in både i det civila samhället och i politiken. Rädsla som grundar sig på extremism och intolerans. Bränder, våldtäkter, mord, hedersmord, terrorism och förföljelse. Vi är rädda för religionen islam som ingen av oss begriper sig på.

Att vi däremot skulle behöva vara rädda för ett moskébygge i Norrköping förstår jag inte. En plats dit muslimerna kan gå för att utöva sin tro. Precis så som vi kristna går till våra kyrkor. Det viktigaste är att vi aldrig någonsin försöker pådyvla varandra det vi tror på utan istället gemensamt försvarar det demokratiska samhället vi har förmånen att leva i. 

I kväll ska maken och jag åka till vår kyrka. En plats som ger oss andrum och påfyllning av vår kristna tro. Det kan ingen hindra oss från vilket jag är evigt tacksam för.

tisdag 14 november 2017

Ivar den starke och vaccinerade fötter


Jag stod ensam i mörkret på kajen i Norrköpings inre hamn. Endast några sjöfåglar simmade i sakta mak förbi utan att göra någon större notis av mig. Bortifrån Bråviken syntens den första morgonstrimman som färgade himlen rosa.

Trafiken på hamnbron tätnade, människor på väg mot sina arbeten. En gång i tiden var Norrköpings hamn en livlig plats. En viktig del i Norrköpings logistiknav. Textil och papper som skeppades ut till världens alla hörn under 1800-talets industrialisms blomstrande era.
Fartyg som ökade i längd och omfång vilket under 1900-talet ställde till med problem då inseglingsleden blev för trång.
I början av 1960-talet byggdes en oljehamnanläggning ute vid Händelö och efter det växte den yttre hamnen allt mer.
Sveriges starkaste kran Ivar jobbade hårt i den inre hamnen, det krävdes en Ivar för att lyfta turbiner och transformatorer som tillverkats hos Siemens.

Nu ligger den inre hamnen tyst och stilla, inga skepp kommer för att bli lossade och lastade. Inre hamnen ska bli Norrköpings nya stadsdel. Bostadshus, restauranger, caféer och kultur. Samt träningslokaler som främjar hälsan och figuren.
Om det skulle jag tala med mannen jag i morgonljuset väntade på.
Han stannade sin bil strax intill mig och jag hoppade in i passagerarsätet. Han såg trött ut. Hade spelat fotboll framför teven större delen av gårdagskvällen.
Så även jag upplyste jag honom. Så till den milda grad att jag tvingades ta en dusch i pausen mellan första och andra halvlek,

Sverige har gjort en bragd! Italien rasar och skyller allt på domaren. I båda matcherna. Tårarna flödade bland grabbarna på planen när slutsignalen ljöd. Glädjetårar som blandades med vanmaktens tårar. Samt ett avslitet främre korsband.

Under eftermiddagen har maken och jag tagit var sin spruta med influensavaccin. Även det en bragd ty enligt mig  är sprutor jämställt med ett avslitet främre korsband.  Vår eminenta hembrödsbagare Camilla som satt i väntrummet försökte sig på att ge mig några tröstande ord. Så nu vet jag att sprutor i fötterna är mycket värre och gör mycket ondare än en spruta i armen. Bra att veta i den händelse jag någon gång i framtiden behöver få mina fötter vaccinerade.

måndag 13 november 2017

Adelsmän och småtjuvar


Maken och jag har talat om det länge. Att vi borde börja släktforska. Men allt som ofta faller saker och ting ihop likt ett korthus på grund av tidsbrist eller att annat som inplanerats tar överhand.
Nu har vi ånyo lyft frågan och det verkar som om vi eventuellt börjar närma oss det som lagts på is. Tack vare mitt jobb som under förmiddagen var att besöka ett gäng släktforskar.

Varken maken eller jag har någon större koll på våra respektive förfäder, det stannar vid våra mor-och farföräldrar även om vi båda har vaga minnen baserade på hörsägen omkring generationen före dem.
Kanske är vi sprungna ur en adlig släkt eller så blir vi chockerade då det visar sig att våra ättlingar var dräpare eller simpla småtjuvar.

Jag ångrar mig bittert att jag inte då det ännu fanns tid förhörde min farfar och mormor. Eller min egen pappa. Frågade och antecknade. Morfar dog innan jag ens var påtänkt och farmor finns som en svag skugga eftersom hon lämnade jordelivet då jag var sex år gammal. Mamma finns ännu kvar så hos henne kan jag göra en djupdykning för att höra efter vad hon vet.

Kan jag avskärma mig från det faktum att historien eventuellt möter mig med ond, bråd död? Troligtvis. Generationer har överlevt vilket jag är ett bevis på. Det som oroar mig är den generation som nu är på uppväxt. Vad går de för öde till mötes? Kommer det att finnas en ny nyfiken generation efter dem?
Barnbarnen känner inte av min oro. De lever i nuet och ser på livet med barnens ögon. Skratt och tårar, snabbt övergående bekymmer och tryggheten i att det närliggande skyddsnätet omfamnar dem efter bästa förmåga.

När jag kom fram till dagens jobb parkerade jag i närheten av småtvillingarnas storasysters skola. På gräsplanen utanför skolan pågick en utomhuslektion i idrott och hälsa. Mitt barnbarn stannade upp mitt i aktiviteten och jag såg genom bilrutan på hennes mun att hon ropade "mormor". Vi vinkade till varandra men förstod olämpligheten i att springa fram för att ge en kram. Jag klev ur bilen och tittade en stund på barnen som sprang runt några uppsatta blå koner. Flickan tappade koncentrationen och jag hörde läraren mana på henne varpå jag vinkade en sista gång och lämnade därefter platsen.
Vårt barnbarn som tillsammans med de övriga barnbarnen är en länk i generationskedjan.

För några år sedan bad vår yngsta dotter mig att skriva ner den livshistoria som jag hittills hunnit med. Men även skriva ner mitt ursprung så långt som jag kunde. Eftersom jag tog kopia på min berättelse finns den troligtvis kvar i någon låda. Kanske borde jag rota fram skriften, göra ytterligare några kopior och ge till våra barnbarn. Så de har en dokumentation för eventuella framtida behov.
Börjar vi nu att släktforska ska jag se till att berättelserna om våra rötter inte stannar i vår ägo utan förs vidare och förvaltas av de som finns kvar då vi inte längre kan berätta. En dag kan hända att även barnbarnen anser det som spännande att veta sitt ursprung och då har vi hjälpt dem en bit på traven.

lördag 11 november 2017

Novemberrusk och kärleksfulla plankor


Det snöar på sociala medier. Hos oss, i det verkliga livet, regnar det. Tunga droppar blandar sig med blåsten och dunsar hårt mot fönsterrutan.
Men vad gör väl det när vi väntar besök från Värmland. Jag känner en spänd förväntan. Som när jag var barn och vaknade på julaftonsmorgon.

Vårt besök är nära vänner sedan fyrtio år tillbaka i tiden. När maken och jag var i början av vårt förhållande var Hasse och Iris de första jag blev presenterad för. Det klickade omgående mellan oss och trots att vi inte numera träffas regelbundet har vänskapsbanden aldrig brutits.

Hasse och Iris förmedlar en känsla av hemmatillhörighet. Min längtan tillbaka till Värmland har inte avtagit trots att det är tjugoåtta år sedan vi flyttade till Östergötland. Längtan har förvisso mattats av men finns rotat djupt inom mig. När vi träffar våra nära vänner känns det som om en bit av vårt gamla liv återkommer. Precis som det en gång tedde sig. Allt det vi talar om är igenkännande. Jag kan återuppleva platser och personer trots att tiden som gått lett till förändringar även där vi en gång hörde hemma.

Men skulle jag vilja återvända "hem"? Nej, blir mitt svar. Det är här i Östergötland vi hör hemma, det som en gång varit kan aldrig återskapas. Det är dömt att misslyckas för det har jag sett på nära håll. Människor som återvänder och inbillar sig att allt kan börja om där det en gång slutade har blivit gruvligt besvikna.
Min saknad efter Värmland och vår röda lilla stuga Nybäck är sammankopplat med tiden då vi var nykära, nygifta och våra barns ankomst till världen. Dessutom kom Nybäck att bli mitt allra första riktiga hem efter det att jag lämnat mitt föräldrahem.
Ett öde torp som vi köpte för 62 000 kronor. Mycket pengar ansåg maken men torpet skulle bli vårt och så blev det. Vi rev och renoverade. Folk körde förbi på vägen, gruvade sig och sa att nu har Larsson tagit sig vatten över huvudet.  Vi värmde soppa på röret till vedpannan, snickrade och murade. Tapetserade och satte efter dåtidens renoveringsmode furupanel i samtliga tak.
När vi flyttat in kom nyfikna på besök. De liknade vår boning vid ett rart litet dockhus.

Det händer att vi kör förbi vårt gamla hem. Ser med vemod hur det under åren hamnat i förfall. Men då tänker jag att tillsammans med varje spik som slagits in i virket och varje penseldrag som färgat plankorna röda är uppblandat med vår kärlek. Torpet står där ännu intakt på stadig grund trots väder och vind.  Precis ett långvarigt äktenskap som stundom utsätts för hårda stormar. Är bara grunden stadig och rejäl så håller konstruktionen.

torsdag 9 november 2017

Tre ledsagare och en styrd morsa


Varannan onsdag är vi vår dotter behjälplig med barnen eftersom hon arbetar sent. Fem timmars tillbakablick i hur livet ter sig med små barn. Något som vi lämnat bakom oss sedan många år.
Nu mera flyter vi enkom omkring, äter när vi blir hungriga, lägger oss för att sova när tröttheten tar överhand och sover till dess vi vaknar av oss själv på morgonen. Rutiner är lätt att bryta och låta ett annan livsmönster ta vid.
Vi käkar godis, bullar, kakor och andra onyttigheter när helst det behagar. Vi äter dessutom sådant som våra barn inte gillade. Blodpalt med stekt fläsk och vit sås, levergryta och stekt sill med löksås för att nämna några av de kulinariska rätter som vi aldrig lyckats lära våra barn att uppskatta.

Vi hämtar barnen på skola och förskola. Ryggsäckar, vantar och mössor. Viktiga informationsblad och notering av diverse skriftliga upplysningar som är uppsatta vid utgången och som föräldern bör få veta. Allt ska kommas ihåg och förmedlas vidare.
Matlagning, tevemys, tvagning och godnattsaga. Stoppa om tre täcken, pussa, krama och starta cd-spelaren med stillsam sovmusik. Därefter däckar morfar och mormor i soffan till dess ytterdörren öppnas och barnens mamma hänger upp sin kappa på kroken.

Under gårdagen var barnen ute och lekte medan jag lagade maten. Med upphetsad röst rusade en av tvillingarna in och skrek att nu mormor tänker en av mina systrar rymma!
"Hälsa henne att hon får vänta med det till efter maten", ropade jag tillbaka och vände på fisken i stekpannan.
Med alla ungar i en intakt skara satte vi oss till bords. De viktiga samtalen kunde ta sin början.
Mörkret, vi pratade om mörkret som nu är över oss. Problemen med att ta sig till och hem från skolan och förskolan när det är som att ha en säck över huvudet.
"Det är nog värst för mamma. Vi måste styra henne annars går hon in i bommen på gångvägen. Varje gång".
"Men hon har ju Sigge. Styr inte han åt henne"?
"Nej han ser inte han heller när det är mörkt. Vi måste styra honom också".

Jag fascineras över barnen som redan vid späd ålder förstod att deras mamma inte ser lika bra som alla andra. Till exempel hur de spontant lärde sig att lägga saker i hennes händer för att hon skulle "se" vad de ville visa.
När vi var till Malmö, småtvillingarnas storasyster, mamma och jag gjorde vi som sig bör i en främmande stad. En shoppingrunda. Jag höll avståndet, lät mor och dotter botanisera bland kläder och accessoarer. Flickan hittade en klänning som hon ansåg skulle passa mamma perfekt. Hon läste på de fästade lapparna, tog fram rätt storlek, upplyste om priset och klänningens färgsättning. Följde sin mamma till provhytten och tillsammans granskade de passformen.

När jag såg på dem svämmade mitt hjärta över. Insåg hur mycket de faktiskt behöver varandra. En mammas omsorg över sina barn men också mammans stundom uppdykande behov av hjälp från barnen. Att deras mamma inte ser så bra är inget de ordar om eller bekymrar sig över. Förutom de gånger jag föreslår att mamma kan få köra bilen när vi ska ut och åka. Då brukar de av någon anledning protestera vilt, barnen som är vana vid att mamma normalt sett klarar det mesta. Förutom de gånger hon måste styras upp för att inte gå in i bommen.

onsdag 8 november 2017

Frostiga rosor och partykalsonger med fot


Iskristallerna lägger sig som en hinna på de ännu blommande rosorna. Trots att jag fryser måste jag ändå erkänna att frosten tillsammans med rosorna bildar ett vackert konstverk.

Stortvillingarnas lillebror har fått en ny overall. Eller funktionsoverall som plagget heter. Robust vinterutstyrsel i lättskött material. Håller barnet varmt och torrt. Annat var det då jag som barn tumlade runt i snön. Ty då var vintrarna snörika och kalla. Vilket inte hindrade oss barn att vara ute och leka.
En klick Nivea från den runda plåtburken smordes in på kinderna sen var det bara att ge sig ut och sätta fart på kälken.

Höststrumporna byttes ut mot tjocka strumpor vilka blev upphov till ett vansinnigt kliande. Strumpor som hakades fast i livstyckets strumpeband men där en bit hud mellan underbyxorna och strumporna blev bar. Tillbaka inne i stugvärmen bildades en röd rand högst upp på låren. Det sved och stack när huden tinades upp och jag rev frenetiskt i ett försök att stilla den värsta klådan.

En dag kom mamma hem från postkontoret med en försändelse från ett postorderföretag. Hon hade skickat efter kalasbyxor. Under tydliga instruktioner stack jag ner mina magra ben i dessa tingest. Jag hatade kalasbyxorna från allra första stund. De snodde sig kring låren och benen ingick i ett sorts kvävningstillstånd. I ett försök att befria mig från plågan spolade jag ner kalasbyxorna i toaletten.
Med ett ljudligt slurpande gjorde det vita porslinet allt som stod i dess makt att pressa ner benklädseln men gav kort därefter upp och släppte istället ut vattnet på golvet.
Mamma kom rusande och lyckades med nöd och näppe få fatt i det som stack fram ur kröken. Det blev en dragkamp, toalettstolen höll kvar sitt grepp men mamma var starkare.
Kalasbyxornas befrielse var ett faktum och jag fick snällt falla till föga.

Det är inte alltid som nymodigheterna faller i smaken. Det hade kanske fungerat bättre om funktionsoverallen uppfunnits när jag var liten flicka. Då skulle jag ha sluppit striden mellan mamma och mig om de förhatliga partykalsongerna med fot. En strid där mamma alltid korades som segrare och jag fick foga mig i ödet att genomlida vintrarna iförd slutet av 1950-talets strumpbyxutveckling.


måndag 6 november 2017

Firma Ruffel och Lås


"Han var från Östergötland. Det hördes när han pratade", sa min mamma.
Jag förstod inte, vem var från Östergötland och vad hade mamma och han haft för sorts kontakt med varandra?
"Ja han som kom för att kolla mina lås".

Jag blev iskall inombords. Hade min mamma, som är en hängiven vän av försiktighetsåtgärder släppt in en helt främmande man i sin boning? En man som hon aldrig kallat på eller som inte hört av sig för att meddela sin ankomst.

Min första fråga blev därför om mamma sett hans legitimation. Vad han hette och vilket företag som skickat iväg honom med uppdrag att se till äldre, ensamstående kvinnors dörrlås.
Absolut, mamma hade sett legitimationen och jag kände mig något lugnad.
"Han hade ju en skylt på jackan. En namnskylt. Det såg jag tydligt även om jag inte precis såg vad det stod på skylten. Han sa för övrigt att han var låssmed".

Jag kan också låta tillverka en skylt och sätta på mig. Firma Ruffel och Lås. Greta Gustafsson om jag får lov att presentera mig.
Mamma såg skeptisk ut. Påtalade att han hade haft verktyg med sig men inte lyckats ta bort altanlåset med dessa medhavda instrument. Trots att han idogt försökt under en ganska så lång tid.
Låssmeden hade tittat oroligt på altanlåset. Det var inte av ett godkänt märke, dessutom skulle låset inte sitta på en altandörr utan på ett fönster. Nu skulle han byta ut det, naturligtvis mot ersättning.

"Är du inte riktigt klok! Har du släppt in en man som ville ta bort ditt altanlås"?
Mamma nickade. Försäkrade att han var vänligt sinnad. Han hade kollat att hon hade larm samt att ytterdörren såg stabil ut med en plåt överst som garanterade svåråtkomligheten för eventuella inbrottstjuvar nu när mörkret är här.

Eftersom den vänligt sinnade mannen inom rimlig tid inte lyckades ta bort altanlåset för att byta ut det mot ett mycket säkrare ansåg mamma att han nog borde plocka ihop sina grejer och bege sig mot nya mål. Till dörrar vars lås var mer instabila än hennes.
Mannen gjorde som mamma sa. Innan han tackade för sig kollade han säkerhetskedjan. Uppmanade mamma att aldrig öppna dörren utan att först kedja fast den.
"För man vet inte vem som kommer på besök".

Jag känner att jag borde göra en insats. Speciellt då jag berättade om händelsen för min make.
"Han var ingen riktig låssmed om han inte fick bort altanlåset", var hans första reaktion.
Vilket inte har lugnat ner mig nämnvärt.
Nu vet jag dock inte vart jag ska vända mig. Har inget signalement, eventuellt bilmärke eller andra viktiga kännetecken. Det jag kan göra i nuläget är att kontakta mammas grannar för att höra efter om också de haft påhälsning. Eljest får jag ringa polismyndigheten. Om de nu tar sig an ärendet. Inget brott verkar ha begåtts ty mammas bohag och värdesaker finns kvar.

Mamma kan känna sig säker. Hon har larm, ett rejält altanlås, stabil ytterdörr med tillhörande överhängande plåtskydd samt säkerhetskedja. Mamma bor i ett fort. Skulle någon mot förmodan olovandes ta sig in kan hon även trycka på säkerhetslarmet hon har runt handleden. Då rycker hemtjänsten ut i den tron att hon ramlat omkull.

Men den där östgöten med verktygslåda skulle jag tros allt bra gärna vilja byta ett och annat ord med.

lördag 4 november 2017

Bensprattel och gravpynt


Denna vecka och inledningen på helgen har bjudit på stora variationer av bilder i det sociala flödet.
Gravar, ljus, spindlar, monster och lysande pumpor. Vi sörjer, minns och skräms.Tårar, skratt och bus eller godis.
Även i det verkliga livet har jag stött på människor vars utstyrsel anspelar på det amerikanska påhittet Halloween.
Damen sittande vid receptionsdisken i Norrköpings Rådhus, för att ta ett exempel. Hon hade dagen till ära spänt på sig ett diadem där glosögda spindlar vippade käckt från uppåtstående spiraler.
Jag skrattade mot henne, sa att hon var fin. Hon nickade i medhåll och spindelbenen sprattlade i takt med huvudrörelsen.

Igår när mörkret lagt sig var jag med vår dotter och låste dörren till Skogskapellet. Människor, boende i Skärblacka och utsocknes, hade dagen före Alla Helgons dag vallfärdat till gravar och minneslund för att tända ljus. Därefter suttit ner i kapellet, druckit kaffe, lyssnat på musik och med lågmälda röster talat bort en stund. Kanske delgav de varandra minnen från tider då den de tänt ljus för fanns med i livet.
Allhelgonahelgen är en känslosam helg på många sätt och vis. Dagar då vi kommer varandra nära så  som vi aldrig gör under årets övriga dagar. Vi söker stöd och tröst hos varandra. Bekanta eller obekanta spelar mindre roll. Ljuständningen förenar oss. Vissa är i början av sorgearbetet medan andra är mitt i den eller har klarat av den tid som krävs innan sorgen lägger sig till rätta. När minnen inte längre smärtar utan istället skänker en välbehövlig glädje.
Vid gravvårdar fladdrar ensamma ljus men i minneslunden står de tätt. En kollektiv plats för sorg och saknad.

Maken och jag tänder dagligen ljus för att skapa mysfaktor. Dagen har mindre betydelse. Men ganska ofta tänder jag ljus för att få fart på tankeverksamheten. Ett ljus för några vars röster för alltid har tystnat, för de som  finns kvar och  för de som ännu inte är födda. Ibland får var och en dela på ett och samma ljus, ibland får de var sitt. En fladdrande låga som ger plats åt tankar och böner. Tysta ord om tacksamhet över det som varit, det som är och det som förhoppningsvis ligger på framtiden.


onsdag 1 november 2017

Resedrömmar och en tur genom sjumilaskogen



Jag har tillsammans med vår dotter och småtvillingarnas storasyster varit på resande fot under ett par dagar. Tre generationer med ryggsäckar fyllda av äggmackor, godis och reseunderhållning.
Två hotellrum var bokade. Ett enkelt och ett dubbelt. I den smala sängen sov jag. Med utsikt över Malmö Centralstation.
Innan jag drog för mörkläggningsgardinerna satt jag en stund och tittade ut över rörelsen av människor. Människor som var på väg till andra platser eller just hemkomna.
Jag funderade en stund över de för mig okända som jag från mitt hotellfönster studerade. Vilka de kunde tänkas vara, vart de kom ifrån och vart de var på väg.
Kanske någon lämnat en relation bakom sig. Med ett stråk av smärta och ensamhet i bagaget. Eller kan hända med en känsla av lättnad och frihet. Andra kanske stod på Malmö Centralstation för att ta emot sin längtan. Ett par korta dagar innan det blev dags för avskedstagande och en ny längtan.
Det kan mycket väl hända att någon kom hem för att stanna. Gjorde liksom vi, en kortare resa för att få lite omväxling i vardagslivet.
För några kan resandet vara en del i vardagen. Tåg och buss till och från arbetet.

Jag blev sömnig, ringde hem till maken och sa god natt. Tittade en sista gång ut genom fönstret. Det hade börjat glesna på människor och en bit bort glimmade fönstren från Turning Torsos fasad mot den svarta himlen.
Klockan sex på morgonen knackade det försynt på min dörr. Ingen roomservice, däremot ett klarvaket barnbarn som inte fick den uppmärksamhet av sin mamma som hon önskade. Hoppet stod istället till mormor som sömndrucket öppnade dörren. Därmed tog dagens första samtal sin början.

Idag har jag gjort en annan sorts resa. Tillsammans med en gammal hund. Vi satt i samma vagn, dragen av en 4-hjuling genom storskogen. Det märktes tydligt att hunden hade vanan inne. Själv kände jag mig ängslig, klamrade mig fast ömsom vid hunden ömsom vid vagnens kant. Föraren kastade då och då till mig lite hundgodis som jag förmodade var ämnat åt hunden.
Det lutade betänkligt när vi färdades över kala, sluttande stenhällar och det stänkte om hjulen då vattenfyllda hålor forcerades. Stundom svettades jag nervöst, stundom frös jag. Inget var på något sätt lagom.
När färden var över blev jag bjuden på kaffe och hembakade kakor. Kändes som en belöning, precis som när hunden fick sitt godis. Den som är duktig belönas rikligt med beröm och något ätbart.
Själv är jag i denna stund mest glad och tacksam över att jag överlevde den vådliga färden.





lördag 28 oktober 2017

Falnande romantik och nybakat hos Tranan



Så länge det finns ork, motivation och förnöjsamhet i att ta vara på det goda livet har att erbjuda tänker vi ta del av de möjligheterna. En dag är det för sent, att fundera över det som aldrig blev av verkar på något vis värre än att fundera på det som redan avklarats.
Utifrån den enkla anledningen beslutade maken och jag att kosta på oss ett par njutningsfulla dagar som genomträngande handlade om lyx och flärd. Närmare bestämt en övernattning på Badhotellet i Tranås.

I vårt rum låg fluffiga badrockar, snyggt arrangerade på fotändan av den inbjudande övernattningssängen. Bubblande vin nedstucken i kylhinken, skimrande isbitar höll vinet dess rätta temperatur. Läckra  chokladpraliner  smälte på tungan och frigjorde dess ljuvliga smaker.

Vi flöt på rygg i poolens behagliga vattentemeratur. Badade örtbastu där en dimma som doftade örter och Vicks vaporub med lätthet kunde ta kål på den kraftigaste förkylningsbacillen som eventuellt följt med oss från Östergötland.
Fårskinnsklädda vilstolar, smäktande musik, levande ljus och dignande fruktfat.
Doktorsfiskarna Gurra rufa tog hand om våra trötta fötter allt medan maken stönade, dock ej av vällust ty han har extremt kittlig fotsulor. 

Tre rätters middag, där till ett väl utvald glas vin passande varje måltid. Som avslutning bakad choklad med vit chokladsås- och apelsinsås, rostade pistagenötter och chokladjord.
Tröttheten efter all avslappning och vällagad mat gjorde sig till känna, vi föll till föga och kröp ner under pösiga täcken som stoppats ner i påslakan av mjukaste satin.

Under en romantisk weekend vill romantikerna gärna ligga lite extra nära varandra, maken och jag är inget undantag. Våra kroppar doftade så som kroppar doftar då de i spaavdelningen behandlats med välgörande oljor och krämer av vitt skilda slag. Dofter som i sin tur bättrade på den uppsluppna stämningen.
När romantiken var som bäst hörde jag maken ställa frågan vart jag egentligen tagit vägen. Jag befann mig på golvet, mitt emellan våra sängar som sakta och omärkligt glidit isär. Där låg jag endast iförd min hudkostym precis så som jag var när jag kom till världen. Förskräckelsen över att bryskt lämnat tryggheten var lika stor nu som då. Makens ögon stirrade ner på mig mellan de glipande madrasserna. Min dagsform är inte som tidigare, då jag med en graciös lätthet tagit mig ut ur knipan.
Nu låg jag där och stirrade tillbaka, hjälplös och oförmögen att på egen hand resa mig upp.
Under glada tillrop och ett visst besvär lyckades maken lirka fram mig och jag kunde kravla tillbaka  i sängen. Den specifika delen av romantiken hade vid det laget falnat, vi somnade hand i hand för att utvilade vakna på morgonkvisten till en välfyllt frukostbuffé som väntade i den vackra matsalen.

Vår romantiska weekend avslutades med gofika hos café Tranan, en promenad på Storgatan och ett besök i en loppisbod. Jag säger som det sägs på sociala medier då livets njuts till fullo och återberättas i ord och bild: Vi kunde ha haft det sämre.

fredag 27 oktober 2017

Grekisk köttfärs och en tillplattad skribent


Jag är oerhört glad i mat. Inte speciellt kräsen och äter med god aptit det mesta som bjuds. Min egen förmåga i matlagning landar ofta på helt vanlig husmanskost. ´Måltider där det ingår svenska råvaror, helst närproducerat i den mån det är möjligt.

I låg -och mellanstadiet var skolbespisningen dagens höjdpunkt. Det är i alla fall så jag minns det. Mattanten slevade upp våra portioner som allt för ofta var större än den som skulle äta upp det som låg på tallriken. För mig var det inga som helst problem, jag skrapade tallriken ren och såg fram mot nästa dags skollunch. Men jag vet klasskamrater som led i det tysta och hade svårt för att få ner allt i de små magarna. Att slänga mat var uteslutet, Gud hade välsignat maten och det som var välsignat genom frökens uppmaning att be bordsbön det skulle också ätas upp.

Det var med stor iver jag under gårdagen styrde bilen mot grannkommunen för att få vara med i en skola som hade öppet hus. Där ingick skolmat i form av grekiska köttfärsbiffar, vitlökssås, rikligt med grönsaker och till efterrätt äppelkaka med vaniljsås. Förhoppningar fanns att även jag skulle få avnjuta denna kulinariska måltid.

Nu blev det inte riktigt så som jag hoppats på. Först och främst skulle jag spana in några lämpliga matgäster att intervjua. Tänkte mig att eftersom mor-och farföräldrar också var inbjudna skulle jag söka upp ett bord där tre generationer samlats. De skulle få berätta för mig om skillnaderna på skolmaten då och nu.
Ett gäng som i mina ögon verkade väl passa in i mina önskemål hade satt sig tillrätta med sina tallrikar. Ett litet barn på tre år fick hjälp av sin morfar att skära upp den grekiska biffen. Bredvid satt hennes storebror och deras mamma samt en man som verkade vara barnens far.
Jag presenterade mig och frågade om de ville ställa upp på en intervju. Jodå, kom du bara, sitt här hos oss.

Först vände jag mig till pojken. Min inledande fråga: "Nå, hur är maten här på skolan tycker du"?
"Här har jag inte gått i skola på många år så jag vet inte"löd svaret.
"Nähä, var går du då i skola och hur är maten där"?
"Jag är TJUGOETT år"! Ynglingen såg minst sagt sur ut.
Därmed vände jag mig till den yngre mannen som jag antagit var barnens upphovsman. Vilket var fel, han var deras granne. Varpå jag riktade uppmärksamheten på morfadern.
"Vad roligt att du morfar är med här i kväll tillsammans med dina barnbarn. Kan du ge mig ett uttalande"?
"Jag är barnens pappa"!
Den som såg muntrast ut i sällskapet var barnens mamma som lyssnade på intervjun med spänt intresse.

Själv kände jag mig platt och tillintetgjord. Kunde inte förstå hur allt kunde gå så fel. Antagligen tyckte de synd om skribenten för de blev med ens vänligt inställda och svarade snällt på mina frågor. Därefter packade jag ihop min utrustning och åkte hem till maken som väntade på mig med te och smörgås.
"Men du berättade väl att en del trodde att du var min dotter i början av vårt äktenskap. Att de inte är de enda där åldersskillnaden mellan par är stor"? frågade maken mig i ett försök att mildra min uppgivenhet.
Det gjorde jag inte ty jag hade redan vid intervjuns inledning tappat mitt annars så professionella agerande.

Ibland är det hårt att vara frilansande reporter.

torsdag 26 oktober 2017

Omsluten av mörkret och mousserande choklad


Vår trädgård har totalt säckat ihop under höstens råa täcke. Endast några enstaka judekörs med sina starkt orange färger lyser upp rabatternas allt mer tynande tillvaro.
Växten har följt oss under de snart fyrtio år som gått sedan jag fick den första plantan av min svärmor. Vid varje flytt har jag grävt upp delar av den och varsamt fraktat plantorna till en ny plats där vi slagit ner våra bopålar.
Endast en gång var den vackra växten, som enligt Svensk kulturväxtdatabas bör kallas japansk lykta,  i fara. Det var den gången då vi skulle sälja vår gård ute på Vikbolandet. Paret som tittade på gården delades upp i två läger. Maken var mest intresserad av ekonomibyggnaderna, täckdikningsslangar, åkrarnas jordegenskaper och skogskartan. Medan hustruns intresse riktade sig mot mangårdsbyggnaden med tillhörande trädgård.
Med sträng och myndig röst påtalade hon att jag inte på några villkors vis fick gräva upp en enda liten växt ur rabatterna. Hon tog ingen hänsyn till att många av rabattväxterna en gång tillhört min svärmor, dessutom så lång tid tillbaka som när min egen make var en liten pojke.

Jag hyste direkt ett agg mot kvinnan. Hon skulle minsann inte få basa över mina högt uppskattade växter. Vem vet vad hon hade tagit sig till? Kanske grävt upp hela härligheten och kastat allt på komposthögen.
Spekulanterna försvann och kom aldrig mer tillbaka. Därmed kunde jag gräva i lugn och ro för att ta med allt det som i sin växtlighet påminde om min svärmor och vår tid i Värmland.

Nu börjar snart den japanska lyktan att ge upp. Kretsloppet kan ingen rå på, det är bara att hänga med i svängarna och omslutas av mörkret.
Precis som den japanska lyktans upplyftande färg har min make förmågan att lysa upp i höstens grådaskiga dis. Plötsligt och utan förvarning utbrast han att nu är tiden inne för att åka på spa. Med ens var hotellet bokat och snart är väskan packad.
Igår ringde jag och kollade tiderna, när vi skulle checka in och när middagen bestående av tre rätter serveras.
"Ni får mousserande choklad på rummet när ni kommer", upplyste kvinnan i receptionen mig om.
En extra koll och det är mousserande dryck samt choklad som väntar innan vi börjar aktivera oss med spa och hälsobad.

Med den hälsobringande upplevelsen i bagaget är vi därefter redo att träda in i november. Fyra månader kvar till mars, då det förhoppningsvis kommer att börja röra på sig i våra rabatter.


onsdag 25 oktober 2017

Julgubbar och en nyskapad kontakt


Om det är möjligt att skörda jordgubbar från det egna landet till jul ser jag fram emot med en viss försiktig optimism. Mycket tyder dock på att en sen skörd är att vänta då det blommar i jordgubbslandet. Om inte frosten tar blommorna vill säga.

Under tiden jag väntar på mognaden sitter jag inne i stugvärmen. Det är nu tiden är inne för att vilt och ohämmat ge sig i kast med den lektyr jag tidigare inte hunnit med.
Jag är ingen garvad prenumerant på varken veckotidningar eller månadsmagasin. Men stundom dyker det upp erbjudanden som kan vara svåra att motstå. Ofta sammanhängande med en gåva i form av exklusiva plädar och väskor eller utsökta skålar och väl beprövade skönhetsprodukter.
Det är då som frestelsen blir allt för stor och det är bara att slå till. En liten provprenumeration som därtill expanderar i en gåva är aldrig fel.

Nu ligger högen av tidningar på en hylla i väntan på att bli läst. Faktiskt en riktigt trevlig månadsutgåva med fina bilder och innehållsrik text. Bara att grotta ner mig och ta del av innehållet.
I juli slutade plötsligt tidningen att komma. Jag har inte ägnat frånvaron någon större uppmärksamhet, helt krasst konstaterat att nu är min provprenumeration till ända. Fram till igår då det låg ett brev i vår postlåda.
Redan då jag plockade upp det kändes det illavarslande. En känsla som stärktes då jag sprättade upp kuvertet. Med starkt lysande bokstäver blev jag varse vad det innebär då INKASSO tränger sig in i mitt liv! Jag som alltid är noga med att betala mina räkningar, helst före förfallodagen. Nu är jag sålunda en registrerad förbrytare i allt som gäller moral och utebliven betalning.

Jodå, bekräftade den vänliga damen i andra änden av luren. Du har fått dina tidningar men ej erlagt den erforderliga avgiften för fyra av dem. Så nu är prenumerationen stoppad och kommer ej att återupptas.
Vilken förnedring, vilken skam och vanära! Pulsen steg och kinderna blossade.
Damen manade till lugn och besinning. Förklarade sakligt och pedagogiskt att jag inte var den enda och säkerligen inte kommer att vara den sista som inte uppmärksammat att fakturan befinner sig under det plastomslag som skyddar tidningen vid transporten. Bland allt annat som ligger där i form av reklam.

Nu är min faktura från Inkasso betald. Därtill ränta och straffavgift. Kronofogden behöver icke göra sig besvär. Jag har heller inte haft några invändningar eller bestridit inkassokravet, jag bara undrade i största allmänhet vad som egentligen hade hänt och som föranledde detta minst sagt nervpåfrestande ekonomiska krav.

Damen på fakturaavdelningen och jag tog ett kärvänligt avsked av varandra. Det kändes nästan som vi skapat en väninnekontakt. Inte minst då hon ställe en personlig fråga. Inte om mitt välmående eller hur vädret för tillfället är i Östergötland utan om jag någon gång funderat över begreppet e-faktura.
Innan vi verbalt skildes åt lovade jag att ha e-faktura i framtida åtanke.


tisdag 24 oktober 2017

Svart bakelit och handrullade cigarrer från Havanna


Det känns i luften som om snön är på ingång. Maken och några av våra grannar har sett till att snökäpparna är på plats vid vår vägs dikesrenar.
Jag fryser vid blotta tanken på snö. Min frusna kropp kräver köttsoppa med klimp. Husmanskost när den är som bäst och det blev en smakfull lunch.

Kylan har även tvingat mig att rota fram långkalsongerna. Längst ner i lådan med vinterkläder låg de. Undanstoppade som i ett försök att förtränga vintern.
Det jag har svårt att förstå är att det ännu finns människor som går i kortbyxor och t-shirt. Med eller utan tryck. De måste i rimlighetens namn frysa ända in i märgen. Vuxna människor med rösträtt får visserligen klä sig precis så som de själva behagar trots att jag får knottrigt skinn vid blotta åsynen av naken hud i vinterklimat.

Som barn var det ett evigt tjatande på mina föräldrar, främst från min pappa, att jag skulle klä mig efter väderleken. Speciellt vintertid då det alltid var mössa som gällde. Under min tonårstid var just mössan ett ämne som skapade osämja.
En bit in i tonåren blev jag kommunist. Hammaren, skäran och C.- O. Hermansson var min ledstjärna. När andra läste Mitt livs novell läste jag med brinnande intresse Gnistan.
Fast besluten i min kommunistiska iver ämnade jag att flytta till Ryssland. Pappa skrattade rått och brutalt. I Ryssland bär varje medborgare mössa. Han gick så långt att han påstod att ryssarna bar mössa även sommartid. Han var en äkta kommunist och jag trodde varje ord han sa.

Mina planer ändrades. Mitt sikte blev inställt på Cuba. Där skulle jag tillsammans med andra kommunister skära sockerrör och rulla cigarrer.
"Du kommer aldrig till Cuba, du har inget pass", sa pappa och snurrade på den svarta räknemaskinen för att räkna ihop hur mycket timmer han mätt under sitt dagsverke.
Jag beställde hem dokument som lämpade sig som underlag till ett pass. Fotograferade mig i fotobåset på Kristinehamns järnvägsstation och dängde bibban av papper i pappas skrivbordsskiva.
Lyfte luren på den svarta bakelittelefonen och ringde till Cubas ambassad i Stockholm.
"Hello, do You need labour in the suger fields in Cuba"?
"No not from Swedish young women".
Jag slängde på luren och pappa log.

Istället for jag till DDR och Tjeckoslovakien. Bytte där mina utsvängda jeans mot ett par allt för stora, grå och utslitna bomullsbyxor. Bytet skedde i en portuppgång och jag kände att jag gjort något stort helt i kommunistisk anda.

Med åren konverterade pappa och jag. Båda övergav vi vänstern. Även om mamma hävdar att han konverterade enbart på röstsedeln, aldrig med hjärtat.

Det närmar sig min pappas dödsdag. Jag tror han har det lugnt och skönt där han nu befinner sig. Han hade aldrig klarat av det klimat som råder idag. Det jag är mest glad över är att han aldrig behövde få uppleva SD.

söndag 22 oktober 2017

Skum på läppen och hästskit under naglarna


#metoo är just nu ett hett ämne. Det manifesteras i flera städer över hela landet och sociala medier svämmar över av berättelser från kvinnor som blivit utsatta och trakasserade. Men även män finns med i skaran där både verbala och fysiska övergrepp skett. Visserligen en liten skara men jag är viss och säker på att det finns män som liksom kvinnor lider i tysthet av vad de blivit utsatta för. Av både män och kvinnor.

Jag skulle också kunna berätta under #metoo men väljer av olika anledningar att låta bli.
Däremot kan jag säga att jag under åtta års tid arbetat som ensam kvinna i ett arbetslag bestående av enbart män. Inte en enda gång blev jag utsatt, varken i ord eller handling. Schyssta killar som visste hur de skulle uppföra sig mot deras kvinnliga kollega. Med det sagt innebär det inte att jag tar män som sexuellt trakasserar kvinnor i försvar. Det jag säger är att alla män inte beter sig som svin.

På tal om svin. Just det djuret är vårt äldsta husdjur och beskrevs av Linné 1758 men har används som mänsklig föda längre än så eftersom svinet är känt sedan 9 000 år före Kristus.
Många rätter kan förädlas genom svinets kött. Korv bland annat. Vilket vi avnjöt under gårdagen då krögaren i Rejmyre gästgiveri bjöd maken och mig på en höstinspirerad måltid. Feta korvar och surkål ingick i menyn. Vi smorde kråset och maten smakade förträffligt mycket beroende på att vi förtärde den helt utan kostnad. Som tack för att jag i egenskap av frilansande reporter var där för att skriva om Rejmyre oktoberfest där invigningen av ett ölbryggeri gick av stapeln.
Själv drack jag vatten medan maken avsmakade det skummande ölet som serverades i munblåsta glas från Rejmyre glashytta. Glasen var fina men öl är inte min grej så därför avstår jag helt från att få skum på överläppen.

Jag fick även återuppta känslan att vara bonde timmarna innan avresan till Rejmyre. Dottern behövde hjälp med att mocka stallet eftersom hon spenderade dagen med hennes arbetskamrater och Luther. Iförd gummistövlar och oömma kläder skred jag till verket. Med bestörtning upptäckte jag dock att hästarna stod kvar i sina boxar när jag kom och bad därmed stallets ägare om hjälp. Att leda ut hästar  till hagen ingick inte i min uppgift dessutom ger närkontakt med hästar mig nervösa känningar. Där går gränsen för vad jag klarar av men tar utan problem hand om deras spillning.

I eftermiddag ska maken och jag vara kyrkvärdar. Dottern har bett mig skriva förbönen. Det finns så mycket och så många att be för. Idag vill jag be för alla som skrivit under #metoo. För de som inte vågar skriva och för de som betett sig illa. Alla måste få rätten att omslutas i bön.

Amen.



torsdag 19 oktober 2017

Sveriges Chicago och Ebbas Hus


Första frostnatten lade ett gnistrande skimmer över våra gräsmattor. Frostnupna rosor och slokande höstaster. Som dock kvicknade till vart efter dagen tinades upp.

Jag känner mig vemodig och trött. Inte beroende på den för årstiden uppkomna frost utan den frost som samhället så frikostigt delar med sig av.
Våld och övergrepp, bränder och skadegörelse, konflikter och fiendskap, splittring och osämja. Önskningar om att varandras närstående förpassas till helvetet och kränkningar av okända. Listan kan göras hur lång som helst och det är tröttsamt. Jag vill att allt ska vara som vanligt, inget annat.

Halva Norrköping var under gårdagen avstängd. Nationella bombgruppen var på plats för att ta hand om en bil där något märkligt föremål med vidhängande sladdar upptäckts på bilens underrede.
När buset ändå var på gång tuttade de eld på en förskola. Vilket medför konsekvenser för förskolans elever och föräldrar men även för elever på andra förskolor och skolor som säkert känner en ängslan över att också de ska drabbas.

En nybakad kaka där bland annat pumpa, kardemumma, valnötter och smör ingår i smeten blir en tillfällig balsam för själen. Krånglig och tidskrävande att åstadkomma men ack så smakrik. Som omväxling till den fadda smaken sociala medier och nyhetsflödet i övrigt ger.

En resa är bokat. Även det ger en höjning av humörets temperatur. Stortvillingarnas storasyster, mamma och jag tänker bege oss till Malmö för att förlusta oss. Bo på hotell och äta hotellfrukost. Ge oss ut i stadens vimmel för att spendera tid med varandra men också på nyttiga onödigheter som korsar vår väg på gångbanorna.
Turning Torso och Pildammsparken. Möllevångstorget och Ebbas Hus. Malmö är (enligt Sydsvenskan)  Nordens farligaste stad men jag har också läst att den bjuder på en kombination av olika sevärdheter vilka vi tre generationer inom en snar framtid ämnar utforska.

Känner nu att frosten inombords sakta början smälta undan. Livshändelser kan inte göras ogjorda. Det går inte att backa bandet. Även om det finns en önskan att jag på något sätt ha kunnat påverka händelseförlopp, låtit ord vara osagda, i vissa fall visat ett större kurage eller tagit mig ur situationer innan de gjort skada. Inte heller kan jag ta ansvar för andras beslut och agerande. Därför låter jag frosten smälta och ge mig själv det utrymme jag behöver. Vila i det goda och ta en bit till av den nybakade kakan bestående av pumpa, kardemumma, valnötter och smör.

tisdag 17 oktober 2017

En resa till Örebro och den vilda ritten på adrenalinvågen



Efter dryga två timmars arbete lyckades maken befria våra kanelbullar som så sorgesamt blivit inlåsta i vårt förrådsutrymme där extrafrysen befinner sig.
Med fast beslutsamhet gav maken sig på fönstret med hammaren. Meningen bakom detta var att försöka bryta sig in till förrådet fönstervägen men då glasrutan är av gediget material blev det inte ens en antydan till spricka i glaset. Vi förmodar därmed att våra fönster är gjorda av pansarglas.
Därmed sagt blev det till att forcera dörren med såg, kofot och stämjärn. Trägen vinner och bullarna kom väl till pass en dag som denna då grannfrun kom över på förmiddagsfika.

Hon passade då på att beundra min canvastavla som jag beställt utifrån ett egentaget fotografi. Tavlan hämtade jag efter en mycket lång väntan ut idag efter att jag oroligt lyckats spåra tavlans väg från Växjö till Skärblacka.
Eller rättare sagt till Norsholm där den till sist hamnat.
På klockslaget 09.00 befann jag mig utanför ICA Brasken med spårmejlet i näven.
"Tyvärr, ditt paket är felsorterat. Det ska till ICA i Skärblacka så jag har skickat det vidare för en liten stund sedan", sa flickan bakom disken.
Så bra, då vänder jag bilen och åker till vårt eget ICA.
Vilket visade sig vara totalt meningslöst. Mitt tavelpaket hade fortsatt sin färd, denna gång mot Örebro.

Jag red på den högsta vågen av adrenalin. Ilskan visste inga gränser och då PostNord inte var närvarande blev den stackars flickan målet för min vilt galopperande missnöjdhet.
Blek om nosen kilade hon ut på lagret för att se om tavlan påbörjat resan mot Närke. Lika blek kom hon tillbaka med mitt paket i famnen.  Budbilen var aningen försenad och paketet hade därför inte kommit längre än till butikens lagerlokal. Hon höll det i ett krampaktigt grepp och förklarade att hon på inga villkors vis fick lämna ut det eftersom det var ICA Skärblackas uppgift.

Våra ögon möttes. Mina sammetsbruna hade ändrat färg. De var vid detta laget svarta som sot.
En och en halv meter från mig befann sig min hett efterlängtade tavla. Enkom disken fanns mellan oss. Och en vettskrämd butiksbiträde som stammade att om jag skulle få mitt paket måste det först en vända till Örebro innan jag kunde lösa ut det på hemmaplanen.

Istadigt stod jag framför flickan och glodde. Efter en stund förde hon tveksamt skannern mot paketets streckkod. Det blippade till och med näst intill ohörbar röst bad hon om min legitimation.

"Du ser, allt går att lösa. Det är inget att bli så upprörd över", sa jag och tog paketet ur hennes grepp som äntligen mjuknat.

Nu pryder tavlan vår vägg i vardagsrummet. Där passar den mycket bra, om det är både maken och jag helt överens.

måndag 16 oktober 2017

En tidspressad lusjakt och en akut apotekstid


Utanför vårt fönster är det vackert som en tavla. Denna morgon bjöd på solsken som fick löven, vilka än så länge klamrar sig fast vid grenarna att glöda.
Vid frukosten satt vi länge och tittade ut över sjön med den vidhängande prakten.
Då, mitt i stillheten kom ett sms från dottern.
"Mamma, en av småtvillingarna säger att det kliar förfärligt i hårbotten. Tänk om hon fått löss! Och vi som ska till frissan om ett par timmar".

Eftersom jag själv skulle ut på jobb blev det att raska på om jag skulle hinna med en sondering av löss och komma i tid till mitt jobb. Men eftersom jag saknade lämpliga instrument var jag tvungen att först införskaffa mig dessa.
Främst en luskam. Möjligtvis att vår lokala matvaruhandlare saluför dessa kammar då tiden är inne för hårlössens härjningar, var min första tanke. Varpå jag genast körde dit och frågade kassörskan Karin om hon hade några på lager. Inga kammar dock lusmedel och för att gardera mig slog jag till med en förpackning.
Apoteket, där finns det luskammar. Vid framkomsten kom nästa bakslag. Dörren var låst och en halvtimma kvar innan den skulle öppnas. Tiden tickade, lusjakten och mitt jobb väntade.
Innanför glasrutan såg jag apotekarna rumstera om bland piller och pulver, salvor och krämer. Med vild uppsyn bankade jag hårt på fönstret. De tittade upp och jag gestikulerade och skrek att de genast måste öppna eftersom det uppstått ett verkligt nödläge.
Vettskrämda rusade de till dörren och vred om nyckel. Beredda på att agera första hjälpen.
"En luskam tack. Snabbt för nu jäklar brinner det i knutarna".
Förvirringen som uppstod är svår att förklara. Men en luskam fick jag och jakten kunde börja. Efter en stund  kunde jag lugna barnens moder att hennes flickor är garanterat lusfria. Hon tog emot beskedet med en suck av lättnad.

Ej heller har dottern med familjen några spindlar. Småtvillingarnas storasyster har fått en utrustning av oss morföräldrar med vilken hon kan fånga spindlar för att på nära håll studera deras liv och leverne.
Sex spindlar infångades varav två av dessa var avlidna redan vid undersökningens början. Resten av flocken är på rymmen vilket flickebarnet noga påannonserat genom en varningstext som placerats väl synlig på köksbordet.

Mina för dagen tvenne uppdrag är i detta nu avklarade. Text och foton inskickade till tidningsredaktionen och våra barnbarn har inga kliande djur i hårbotten. Det har jag efterforskat med största noggrannhet.  Nu återstår endast att ge våra eminenta apotekare en eloge för snabb service och vänligt bemötande. Kanske med en tårta till morgondagens förmiddagskaffe. Vilken jag i så fall tänker leverera på apotekets ordinarie öppettider.

söndag 15 oktober 2017

Brödlös och rådlös


Aldrig tidigare har min längtan efter en kanelbulle varit så stark. De finns där, i frysen som vi placerat i det avgränsande utrymmet i vår gäststuga. Frysen fungerar som ett extra tillskott till den som finns i vårt kök. Och det är i extrafrysen som nybakade bullar fryses in i väntan på att få bli upptinade.
Varför inte gå ut och hämta en påse bullar om trånaden gör sig gällande?
Dessvärre är vi nu både brödlösa och rådlösa ty dörren till utrymmet där frysen finns går ej att få upp.
Min solstol har av någon märklig anledning fallit till golvet och placerat sig mellan garderoben och dörren. Sitter där som en rejäl bromskloss och trots att maken är beskaffad med ett handlag utöver det ordinära går han bet på att lösa uppgiften som omfattar att dörren kan öppnas.
Det finns nu två alternativ att välja mellan om det ska bli några bullar. Motorsågen eller hammaren. Med det första alternativet kan han sätta sågen i dörren och med det andra knacka sönder fönsterrutan. Nu är vi oense om vilket alternativ som lämpar sig bäst. Jag röstar för motorsågen medan maken hävdar att en trasig fönsterruta är enklast att återställa.

I väntan på röstresultatet har jag vandrar i vår trädgård tillsammans med min kamera för att stilla abstinensen som de oåtkomliga kanelbullarna ger.
Gräsmattan är fylld med höstlöv. Med sina mustiga färger ligger löven utspridda som om någon kastat ut en hink med konfetti.
Vissa löv ser ut som silver med vattendroppar som glittrar i solljuset. Naturen har en förmåga att göra riktigt bra jobb helt på egen hand. Hösten är vacker trots att jag inte tycker om den.

På mitt skrivbord ligger den nya upplagan av filofaxuppslag. Det är snart dags att planera in 2018.
Alltid lika spännande varje år. Tomma dagar som ska fyllas på med något nytt och innehållsrikt. När jag ersätter de gamla förbrukade dagboksbladen mot de nya är det inte långt kvar till vändningen. Då det åter är dags för vårsol och lövsprickningen.
Förhoppningsvis har vi fått upp dörren som leder in till våra kanelbullar innan nyåret ska vakas in.

Som en tröst mitt i allt elände med de oåtkomliga kanelbullarna finns en mjuk pepparkaka. Försmak av julen. Glöggen får dock vänta trots att jag vet de som redan provsmakat årets brygd. Precis som vanligt går åsikterna om smaken isär. I år är det indiskt som gäller. Glöggen ska hjälpa till att föra tankarna till gatukonst samt kryddmarknaden i Khari Baoli i Old Dehli. Flaskans etikett föreställer indisk traditionell skyltmålning med symboler och budskap.

"Hej tomtegubbar slå i glasen och låt oss lustiga vara". Mitt i allt finns Jesu födelse men ibland känns det som om just den händelsen inte har så stor betydelse i det stora hela.







onsdag 11 oktober 2017

Varning för lösdrift och en unison luftsmocka


För något år sedan stod maken uppflugen på en stege, något med taket skulle fixas. På vägen dök två hurtfriska damer upp. Stunds i stegen och stavarna pendlade i takt med fötterna. Båda tvärstannade och ropade på maken.
"Kom till PRO och dansa med oss".
"Nej jag vill inte. Fråga Carina istället".
Vilket befängt förslag. Han vet att jag varken kan eller är intresserad av pardans.
"Henne vill vi inte ha med. Det är karlar vi är ute efter. Dessutom är hon minderårig", gastade damerna.
Maken höll sig hårt fast i stegen medan damerna ryckte i byxbenen för att få med honom till dansgolvet. Till sist gav de upp och fortsatte sin stavgång med lika spänstiga steg som då de först dök upp.

Igår gjorde jag mina lovar runt PRO-lokalen Mariehult. Ljud från musikanläggningen trängde ut genom de stora fönstren till den lokal som en gång i tiden varit matvaruaffär.
Det kan inte skada att kolla läget, vad pensionärerna egentligen håller på med, tänkte jag. Om ett par år har jag åldern inne och därmed kommer jag att bli insläppt i pensionärsgemenskapen.
En varningstriangelskylt är uppspikad på lokalens vägg. Om skylten vill påkalla bilisternas uppmärksamhet gällande pensionärer på lösdrift längs med gatorna eller om skylten varnar för  pensionärer i största allmänhet går inte att riktigt fastställa.

Däremot vet jag med största säkerhet vad skylten ej genomfart betyder. En sådan skylt är uppsatt vid parkeringen vid Centrumtorget i Skärblacka. Där gäller medsolskörning. Inget annat. Vilket en dam rattande sin bil ej observerat. Bekymmerslöst kom hon farande motsols varpå våra motorhuvar möttes med en luftspalt på cirka tre ynka meter.
Jag tecknade åt damen att backa, vända och köra åt rätt håll annars klarade jag inte av att styra in min bil i parkeringsrutan.
Damen visade sig vara av den mer ilskna sorten varpå hon gav mig en ordentlig skopa ovett.
Det var kanske inte det värsta. Hon röt att hennes gamla mamma skulle lastas på vilken stod en bit bort och väntade. Lastas på!
Möjligtvis var damen speditör till vardags eftersom hon liknade sin mamma vid ett gods.
Ilskan rann till även hos mig och jag fräste att hon nog inte borde köra bil om hon inte kan tyda de mest enkla förbudsskyltarna. Hon kontrade med att det minsann inte är så lätt att köra bil i Skärblacka. Jag skakade beklagande på huvudet, parkerade min bil och gick därefter förbi den gamla mamman som såg smått orolig ut.

Frissan som skulle ta sig an min kalufs blev upplivad då jag något irriterad berättade om det dramatiska händelseförloppet som pågått på parkeringen. Min föregångare i frisörstolen var av manligt kön som mumlade något om kärringar och bilkörning. Varpå frissan hötte med hårblåsen mot hans nyfriserade huvud och bad honom vara tyst. Han krympte en aning i klippkappan och såg smått generad ut. Munnen hade varit lite snabbare än tanken. När han hade betalat och skulle gå tittade han åt mitt håll och manade mig att köra försiktigt i trafiken.
Frissan och jag gav honom en unison luftsmocka, han flinade och försvann.

Stundom kan det annars fridfulla Skärblacka liknas vid rena rama vilda västern när medborgarna är ute och kör bil. Men så har vi också ett komplicerat vägsystem i de centrala delarna av byn vilket kan vara förmildrande orsaker till vissa incidenter som uppstår i trafiken.

tisdag 10 oktober 2017

En stund av nådatid och lönsam samarbetsvilja


Dagen har inletts med synundersökning. Det kändes som ett mycket ärofyllt uppdrag att som farmor få följa med stortvillingpojken på denna händelse. Visserligen har jag stor vana av just synundersökningar även om det var många år sedan sist vi var med vår dotter för att kolla hennes ögon. Resultatet blev alltid det samma. Ingen förbättring av de förtvinade synnerverna, dåliga tappar och stavar, den perforerade gula fläcken och nystagmus som bidrar till ögonens ständiga rörelser.
Nu för tiden är hon befriad från besök hos ögonläkare efter det att de konstaterat att det inte leder någon vart.

Men nu satt jag ånyo i väntrummet hos ögonläkaren. Vi hjälptes åt att bygga pussel medan vi väntade på att bli uppropade. En liten flicka satt också och väntade på upprop. Tillsammans med sin mamma som gjorde tappra övertalningsförsök för att få sin flicka att gå med på att få ögondroppar. Flickan vägrade. Istadigt satt hon i soffan och ville inte lyssna. Irritationen steg i mammans röst. Hon ömsom bönade och bad, ömsom hotade. Bland annat med att kasta bort flickans diadem som var vackert dekorerad med en stilig rosett av svart sammetstyg.

Flickan var skräckslagen inför det som väntade henne. En skräck som antagligen grundade sig på hot och överhängande fara. Gissningsvis fantiserade flickan om vilket fasansfullt öde hon och hennes ögon skulle gå till mötes om hon tillät någon att droppa för henne en okänd vätska i de organ som hon ser sin omgivning genom. Hon använde sin rädsla som ett skydd mot det som kändes otäckt, främmande och som kunde göra henne illa.
Samma känsla som jag alltid har då jag sitter i väntrummet hos min tandläkare.

Mammans övertalningsförsök avbröts plötsligt då hennes mobil ringde. Hon lade istället fokus på samtalet. Flickan satt tyst och höll krampaktigt i sitt fina diadem. En lång stund av nådatid svävade över hennes ljuslockiga huvud medan stortvillingpojken och jag fortsatte med att lägga pussel.

Synundersökningen var spännande och intressant. Gossens samarbetsvilja lönade sig rikligt med ett klistermärke föreställande ett snällt lejon. Därefter promenerade vi till förskolan. Hand i hand gick vi förbi Norrköpings fängelse där mördare och andra banditer en gång i tiden suttit bakom lås och bom. Vi talade en stund om det klientelet och enades om att det bästa vi kan göra för varandra, medborgarna och hela samhället är att hålla oss i skinnet och lyda de lagar som upprättats.

Puss och kram och en stilla undran om det möjligtvis kunde gå för sig att slippa förskolan för att istället få följa med hem till farfar. Lite darr på läppen när jag avböjde förslaget. Men bara för en kort stund. Sedan blev en liten hög av bruna blanka kastanjer mer lockande än en dags olovlig frånvaro.



måndag 9 oktober 2017

En vänskaplig mask och och kaotiska hormoner



Livet som pensionär är behagfullt. Speciellt på morgonen. Varken hets eller stress vid frukostbordet, inget som manar på mig att snabbt och effektivt skala det kokta ägget för att lika snabbt och effektivt tugga och svälja. Vi tänder ljus och låter lågan värma och lysa upp våra lediga sinnen.
Men så kan friden brytas genom ett enda telefonsamtal och plötsligt befinner jag mig sida vid sida av maken och sonsambon för att plantera 120 häckplantor.
Det är då latmasken börjar att klaga och jämra sig. Slingrar sig runt varje ryggkota i ett försök att bromsa takten. Jag ber den hålla sig på plats, ligga och vila till dess arbetet är utfört för att sedan milt och varsamt påkalla min uppmärksamhet. Latmasken är vanligtvis min vän och följeslagare nu för tiden.

120 häckplantor var planterade lagom till lunch. Sedan lämnade jag mitt sällskap och de två som blev kvar fick jobba vidare utan någon handräckning av mig. Vilket resulterade i ytterligare 80 häckplantor och tvenne nöjda trädgårdsägare.

Mitt liv som frilansande pensionär kallade ut mig på ytterligare uppdrag under eftermiddagen. Jag skulle lyssna till en föredragshållare som tyvärr glömt bort att han skulle komma hem från fjärran land i kväll istället för i går kväll. Därmed hade med mycket kort varsel en ersättare trätt in i hans ställe.
Att behålla viktig information så som dagar, tider och platser vara nog så problematiskt. Men det finns väl beprövade huskurer som hjälper till att förbättra våra minnen. Att äta tre torkade aprikoser, tre plommon samt lika många mandlar varje dag främjar till att behålla minnet levande. Eller ett hopkok av salvia och hett vatten.
Detta gäller dock inte kvinnor som nyss tagit steget in i klimakteriet. Hormonförändringarna skapar ett kaos i hjärnan som kan jämföras med en förvirrad tonåring. Samt en abrupt inbromsning av minnet.

Dock är det vetenskapligt bevisat att män lider av glömska i högre grad än kvinnor. Bakom detta påstående står en norsk professor. Som förutom de vetenskapliga testerna hävdar att vi kvinnor, till skillnad mot männen, är de som kommer ihåg att slänga soppåsen i soptunnan. Mycket beroende på de sociala strukturerna där det förväntas att just kvinnan ska ta ansvaret över soporna.
Huruvida professorn sköter sin egen sophanteringen framgår inte men jag kan tänka mig att professorn har annat att tänka på i sin forskning omkring manlig och kvinnlig glömska än just sopor.

För att bemästra min egen glömska använder jag mig av papper och penna. Noterar det jag bör komma ihåg och det jag helst av allt inte vill minnas försöker jag efter bästa förmåga radera ur min mänskliga hårddisk. Med mycket varierande resultat bör tilläggas.


onsdag 4 oktober 2017

En själslig trana och en minimal trygghetsfaktor


Nu drar de iväg till Spanien och Tunisien. Tranorna vars den kinesiska tron har förmågan att ta med sig de dödas själar till himlen.
Med eller utan själar, ett säkert hösttecken är det.

Jag stod alldeles stilla på parkeringsplatsen utanför vårdboendet och såg upp mot den något ostrukturerade v-formationen av tranor som skränade tog ett ljudligt farväl.  Huttrade till, öppnade bildörren, satte mig tillrätta vid ratten och startade motorn. Vred upp värmenivån och satte för säkerhets skull på stjärtvärmen i bilsätet.

Den gamle mannen hade kallat på mig. Ville prata om sitt liv. Om det som varit men också om det som väntar honom inom en troligtvis snar framtid.
En doft av rengöringsmedel och kroppsodörer svävade över den långa korridoren där stängda dörrar vittnade om att de boende låg och tog sig en middagslur.

När jag stod utanför den gamle mannens dörr funderade över varför jag så ofta blir inblandad i för mig främmande människors liv. Mannen och jag har och har aldrig haft något gemensamt, ändå satt jag där i en fåtölj och följde med i hans livsberättelse.
Kanske beror det på att människor intresserar mig. Oavsett ålder. Alla har något att tillföra men det gäller att stundom ha tålamod och lyssna.

En berättelse om glädje, lycka, sorg och kamp rullades upp. Men också ett beklagande om barn som aldrig hör av sig. Precis så som gamla människor ofta känner. Att ingen bryr sig om dem.
"Alla har så mycket med sitt. Jag förstår det", sa mannen som haft till sin livsuppgift att arbeta hårt, under karga förhållanden och där semester var en ej allt för ofta och återkommande lyx.

Kanske jag själv om tjugo år sitter bakom en stängd dörr i ett  rum på ett vårdboende där delar av mitt hem plockats ihop. I ett försök att skapa hemtrevnad med mitt minimala bohag som ska hjälpa till att skapa en igenkännande trygghet.
Ensam med tankarna på mitt forna liv och en längtan i hjärtat efter dem som står mig nära.
I en väntan på att någon trana ska komma och ta med min själ upp till himlen.

Tiden fram till dess är en förhoppning om förändring. Att den ondska som finns i världen ska utplånas. En önskan om att våra barnbarn ska bli förskonade från allt som skaver och gör illa. Och att de får en liten tid över för att besöka mig där jag då befinner mig.


måndag 2 oktober 2017

Dr Brandts beprövade behov och läckra rutor från Grekland


Jag fick en förfrågan på mejl där frågeställaren undrade om viljan fanns hos mig att ställa upp i en inomhusturnering i fotboll. Måste tillstå att jag fann frågan minst sagt förbryllande. I fler avseenden än ett. Bristande intresse är en av orsakerna, den andra är att jag inte har något bollsinne som skulle främja en medverkan och föra laget mot seger.
Antingen har mejlet hamnat i fel mottagares inkorg eller så finns det någon där ute som ser mig som ett blivande fotbollsämne. I damernas seniorlag utgår jag ifrån.

Med ljudet av smattrande regn mot fönsterrutan satt jag och funderade över erbjudandet. Allt medan jag åt nybakade kanelbullar. Ljumma och väldoftande av kardemumma och kanel. Där till ett glas mjölk trots att mjölk tillhör den kategorin av drycker som jag helt avstår från. Men nybakade bullar bör inmundigas tillsammans med kall mjölk och jag är inte den som begår oskrivna lagbrott.

Det kommer ganska ofta erbjudande av allehanda slag till min mejl. Åldersrelaterande mejl. Erbjudande som lovar att trolla bort, inte min ålder, utan de tecken som en begynnande ålderdom medför.

En viss doktor Brandt anser att jag är i stort behov av Crease release whit GABA. Kostar enkom 1650 kronor för 30 gram. Eller mirakelkrämen Nanoblur Indeed som hyllas stort i England. Bäst av allt är nog krämen Athena som med sin vidunderliga kraft kommer att göra mig yngre på futtiga sju minuter.

Det går väl an när dessa reklamdragare gör sig gällande. Spiller inte så stor energi på erbjudandena som dräller in. Förpassar mejlen till skräpposten medan jag går ytterligare ett steg och blockerar all vidare kommunikation.
Värre är det då lättklädda herrar, med ränder och rutor på magen som är icke åldersrelaterade, pockar på min uppmärksamhet. Samtliga ser ut att ha sitt ursprung i sydliga länder, som Italien, Grekland eller Spanien. Förvisso stila män men det som bekymrar mig mest är vad de tror sig ha gemensamt med en ålderstigen kvinna i Norden som enligt doktor Brandt är i skriande behov av mirakelkrämer.

Livet är fylld med mysterier och frågor som aldrig får några svar.

När jag tänker efter så kanske jag ändå ska tacka ja till att ställa upp i den där inomhusturneringen i fotboll. Det skadar i alla fall inte att prova. Jag kanske är en jäkel på att trixa med trasan.

lördag 30 september 2017

Den brandgula bilen och en kaffedrickande postkörare


Medveten har jag hållit mig borta från min dator och sociala medier i nästan en veckas tid. Men så sitter jag nu åter igen här och knappar på tangentbordet.
I min tragiska ynkedom inser jag att all den där hurtigheten gällande svampplockning, matlagning och bullbak inte omfattar mig och mina göromål. För närvarande vill säga. Har gett mig själv påbackning och gett mig ett löfte. Ett löfte jag ska försöka mig på att införliva. Med det sagt tänker jag baka kanelbullar på måndag. Så vi har något att hugga tänderna i då vi ska fira Kanelbullens dag den 4 oktober. Bildbevis kan tänkas komma på Instagram.

Hur har befolkningen tidigare genomlevt sina dagar utan mobiltelefoner och internet? Det samtalet hade maken och jag vid köksbordet i morse då vi intog vår frukost.
Vi drog oss till minnes att vi gick över till grannen för att utforska hälsotillstånd och eventuella skvaller om vad som utspelats på bygden under senare tid.
Eller så ringde vi till våra bekanta efter att först ha förvissat oss om att tevenyheterna med efterföljande väderleksrapport var till ända.

Minnet av den revolutionerande händelsen som tilldrog sig då televerkets brandgula bil svängde upp på vår gårdsplan blev plötsligt knivskarp. Ut bilen hoppade Nisse och Holger och med sig hade de den svarta utomhusklocka som skulle efter avklarad installation påkalla vår uppmärksamhet då telefonen ringde i vårt kök.
I lugn och ro kunde vi därefter sitta i vår trädgårdsmöbel i den visshet att ringde någon skulle vi inte missa samtalet. Det skramlade vilt i utomhusklockan varpå vi med raska steg rusade in i köket för att lyfta luren och svara med vårt telefonnummer.
Med tiden utvecklade vi vårt svarande med gårdsnamnet Nybäck. Oerhört vågat och nymodigt tänkande.

För övrigt kom Nisse och Holger att bli våra vänner. Hade de ärenden gällande strulande telefoner eller inkoppling av nya apparater runt omkring på orten stannade de alltid till hos oss för att tigga till sig en slurk kaffe och en macka. Lika gällde vår lantbrevbärare. Behövde vi skicka post lade vi kuvertet i en plastpåse och lät en del av påsen hänga utanför postlådans kant. Ville vi ha en mer personlig kontakt hakade vi fast en gul plastbricka på lådan varpå postköraren svängde upp på gårdsplanen, steg ur bilen och klev in i farstun. Med förhoppning om att kaffepannan var rykande het.
Pengar och rekommenderande brev lämnades kvar i postbilen allt medan Post-Olle  drack kaffe och pratade bort en stund av sin arbetstid. När vi lämnade Värmland för Östergötland kom postkörarna att heta Mats och Hasse. Där en gång Post-Olle suttit på vår kökssoffa satte sig de nya postkörarna, lika lugna och ostressade som vår forna postkörare.
Kom sotaren mitt uppe i allt fick han en kaffekopp han också.

Jag har fått en viss kontakt med mammas postutdelare. Vi ses ganska ofta för jag har en förmåga att vara hos mamma när han kommer och då står min bil i vägen för honom. Varpå jag springer ut för att ta emot mammas post och då brukar han utnyttja tillfället och be mig dela ut även hennes grannars post. Men att bjuda honom på kaffe blir det inte frågan om. Han ska dela ut reklam och fönsterkuvert på utstakad tid. Möjligtvis att han hinner ta en liten rast sittande i sin postbil och kan då passa på att se vad hans bekanta och bekantas bekanta har för sig på Facebbok.


tisdag 26 september 2017

Skendräktighet och snedsteg i ålderstrappan


När våra barnbarn väntades till världen kände jag mig lätt medgravid. Så att det till och med syntes utanpå. Vilket jag blev varse då kyrkvaktmästare Gert påpekade att han tycktes skönja att jag befann mig i grossess.
Då de verkligt gravida magarna efter fullgången tid försvann och ersattes med bebisar fortlöpte min skendräktighet och gör så än idag. Byx-och kjollinningen stramar och överflödet pyser över. Priset jag får betala för mina medgraviditeter.

Det gick så långt att jag stundom drömde gravida drömmar. De där nattliga drömmarna som varje havande kvinna drabbas av. Skräck och förväntan i en mixad kompott.
En av dessa drömmar var så tydlig att jag minns den än idag. Det var när småtvillingarnas storasyster låg i tryggheten under sin mammas hjärta.
Jag hade blivit utsett till barnvakt och fraktade vårt alldeles nyfödda barnbarn i vår bil. Som av en händelse råkade jag tappa barnet mellan bilens framsäten. Hon slank ner i den smala springan där oftast tappade småmynt, pennor och smågodis så förargligt kan hamna. Pinaler som är näst intill omöjligt att lirka fram och allt för oftast får bli liggande där de är.
Paniken växte sig stark. Ungen måste till varje pris fram ur skrymslet varpå jag slet i de små armarna.
Så uppenbarades barnets nyförlösta moder och skällsorden lät inte vänta på sig. Det skulle bli både den första och sista gången jag anlitades som barnvakt.

Jag vaknade upp ur mardrömmen och föräldrarna till våra barnbarn litar till fullo på vår kompetens och vi anlitas ofta till att hålla ett vakande öga på de största gåvorna vi berikats med.

Idag är det vårt yngsta barnbarns födelsedag. Och i morgon är det hans storasyskon stortvillingarnas bemärkelsedag. Två respektive sex årsljus i tårtorna. Småtvillingarna är sommarbarn och har redan klarat av sina bemärkelsedagar. Nu återstår endast deras storasyster som fyller år nästa vecka. Det är tätt mellan given.

Då dagens jubilar togs emot av sina föräldrar togs han även emot av mig. Jag hade tillfrågats om jag ville närvara under förlossningen och jag kände mig hedrad av frågan. Att stå bredvid och se föräldrarna kämpa sig igenom timmar av arbete blev för mig en händelse som påverkade mig starkt. Jag har aldrig tidigare sett ett barn födas. Om jag inte räknar in de otaliga gånger jag varit behjälplig då våra kossor kalvade. Principen är dock den samma. Det som en gång kommit in ska även komma ut. Men jag måste tillstå att det var mäktigare att se sitt barnbarn komma ut till livet än en kalv.

Nu ser vi fram mot kommande tårtkalas. Det är roligt att fylla år då jubilaren inte uppnått den ålder då det är lätt hänt att ostadiga fötter snubblar på stegen i ålderstrappan.