torsdag 27 juli 2017

Ont i fyra magar och gamla ullstrumpor


Häromdagen träffade jag Åke. En spänstig pensionär som promenerar sex kilometer varje dag. I ut och skur. År in och år ut.
Han brinner för friskvård och försöker dra med sig gemene man i hans ålder och äldre för att de ska få ett längre liv. Det är Åkes fasta övertygelse, motion förlänger livet. Det räcker med att sitta på en stol och sträcka armarna mot taken så plussar det på livet med en dag. Minst.

Jag är glad över att Åke inte frågade mig hur mycket jag motionerar. Jag, en dam i mina bästa år, borde nog röra på mig mer än vad jag gör. Inleder med liv och lust olika sorters träningspass men lika snabbt som de uppkommit så försvinner armhävningar, knäböj och språng på stället tillsammans med min brist på motivation. Försöker trösta mig med att jag varken är sjuk eller äter några som helst mediciner. Former och fasthet på sina ställen har jag också så det duger.
Jag får nöja mig med att leva den tid jag blivit tilldelad, det är inte mer med det.

För att återgå till Åke. Förutom sina stärkande promenader ser han som sin nykomna livsuppgift att plocka upp tomburkar som folk kastat omkring sig. Vännerna förfasar sig. De skulle aldrig komma på tanken, dessutom kan någon bekant se hur de plockar upp en burk värd en krona och tro att de plötsligt blivit fattiga.
"Jag gör det för kossornas skull", säger Åke och jag kontrar med att upplysa honom om att det inte finns så många kor på gatorna i Finspång.
Han ser strängt på mig. Håller trots allt med om att Finspångs gator är fattiga på kossor. Men ändå. Kan folk kasta tomburkar på Finspångs gator kan de också kasta burkar på bondens gärden. Burkan som sedan följer med i slåttermaskinerna och bli vasst i fodret. Med förödande konsekvenser som följd.

Jag håller med Åke. Nickar i samförstånd och tänker på våra barnbarn som är Miljöspanare. En uppgift som förärat dem körkort i miljöspaning.
Det tar naturen 200 år att bryta ner aluminium. Att spotta ut ett tuggummi, så som de flesta av oss gör, tar 25 år men rekordet tar nog en fiskelina. Den försvinner först efter 600 år. Till skillnad från toalettpapper som har en nedbrytningstid på upp till 4 veckor. Ullstrumpor tar däremot 5 år. Kan vara bra att veta om någon tröttnar på sina gamla ullstrumpor och väljer att kasta bort dem i någon skogsbacke.

Själv har jag blivit en fena på sopsortering. Tack vare våra förnämliga soptunnor Norrköpings kommun kört till kommuninnevånarnas tomter. Ibland gör kommunen goda insatser, det gäller bara att som god medborgare hänga på och inte kasta sopor hur som helst.






onsdag 26 juli 2017

Att tämja en talgoxe och konsten att vara trygg


Mitt i rosendoften har jag tagit mig en välbehövlig vila. Stängt ute IT-skandalen, regeringskrisen, löften och bortförklaringar.  Det styrande skeppet som är på väg att sjunka till botten med samtliga inblandade ombord. Utan livväst och överlevnadsmöjligheter. Så som det för stunden verkar vara.
Möjligt att vi vaknar upp i morgon bitti med en ny regering.

Uppe på allt elände har Miss Li druttat i spat. Mitt under pågående konsert. Och en vårdare har satt kaninöron på en brukare och lagt ut konstellationen på instagram. Det finns inte längre några roliga nyheter utan enkom sådana som gör sinnen nedstämt.  Då kan det kännas skönt att vila bland rosendoft.

En nyhet av det mer personliga slaget är att jag idag har inlett projektet "att tämja en talgoxe". Då maken och jag satt vid utomhusmöbeln och åt överbliven pannkaka med socker och smör kom en talgoxe flygande. Den sträckte fram sina smala ben och landade mitt i smörbyttan. Genast omgående beslutade jag mig för att få den att äta ur min hand. Då pannkakan var slut försökte jag med bröd. Nu förstår jag att det är ett långsiktigt och tålamodsprövande projekt. Men det gäller att inte ge upp så där på direkten.

Det är dock lätt att ge upp om det bär emot. Vilket jag ofta säger till våra barnbarn. Speciellt till stortvillingflickan som har en förmåga att påstå att hon inte klarar det hon satt sig i sinnet. Antagligen har hon blivit påverkad från något håll att inte klara av det hon vill försöka sig på.
"Testa", säger jag till henne. "Du vet ju inte om du klarar det innan du har provat".
Kanske blir det lätt så när något inte riktigt är så som det ska vara. I hennes fall en medfödd cp-skada som gör att benen inte riktigt hänger med. Men att hindra henne från att utnyttja de förmågor hon har tror jag innebär en begränsning för henne.

Med detta påstående relaterar jag till vår dotter. Varken jag som mamma eller maken som hennes pappa har någonsin satt oss på tvären då hon velat testa nya utmaningar. Enda gången jag sa ifrån var när hon ämnade åka runt i Europa sittande bakpå en motorcykel. Konflikten blev genast ett faktum och maken kände sig nödd och tvungen att bryta in. Resan blev således av och lugnet lägrade sig. Förutom i mitt inre. Det återfanns sig då jäntan helskinnad var hemma från äventyret. Kanske berodde min ängslan inte enbart på hennes grava synskada. Jag hade nog slagit i bromsen även om hon varit seende.

Dotterns hästar har passerat revy. Varje gång hon sålt sin häst har jag dragit en lättnadens suck. Till det varit dags för nästa ök. Eller som den gången då hon provkörde sin brors moped. Eller klättrat på klättervägg. Testlistan över vad hon kastat sig in i kan göras hur lång som helst, ibland med inslag av blodvite, en utslagen framtand, skador vid ett fall från en cykel, en bruten arm och skållade lår uppkommet från kokande vatten. Men vi har aldrig hindrat henne från att försöka. Men det viktigaste av allt, hon har aldrig hindrat sig själv från att testa de utmaningar hon kastat sig in i. Därför står hon där hon står idag, stark, trygg och modig vad som än händer.

Så tänker jag att det även ska vara för stortvillingflickan, vår dotters brorsbarn, den dag även hon är vuxen. Att ingen hindrat henne från att bli stark, modig och trygg. Trots sitt medfödda handikapp.

.



tisdag 25 juli 2017

Värdet i uttalade ord och en svävande fågel


Det händer att jag söker i mina dagböcker för att se efter hur min dag såg ut för ett antal år tillbaka i tiden. Oftast blir det en läsning där jag känslomässigt kastas fram och tillbaka. Glädje blandas med sorg. Flydda tiders saknad, upplevelser som aldrig kommer tillbaka. Upplevelser som jag kan känna borde vara ogjorda, uppsatta mål dit jag kom ända fram eller mål som aldrig blev nådda. Små händelser och stora, vardagliga ting och festliga tillställningar. Nya kontakter och brutna. Människor i en ständig ström, vissa för alltid kvar i mitt hjärta medan andra bleknat bort. Bildat en suddig ansiktslös massa. Röster som kommit och försvunnit, vissa för alltid.

Precis idag för tre år sedan var småtvillingarnas storasyster hos oss på besök. På håll hörde vi glassbilens glada trudelutt. Den som pålyser att något gott är på gång.
"Glass", sa vi till varandra, barnet och jag. Ett ord och en enda tanke som fogades samman till en enighet.

Vi stod på vägen utanför vårt staket. Hand i hand. Förväntansfulla inför det som komma skulle. I ett dammoln bromsade glassbilen in och ut hoppade chauffören. Glad och igenkännande. Bilen full av olika sorters glass, bara att välja från den uppsatta skylten på ekipaget baklucka som med text och bild visade utbudet.

"Du har världens bästa mormor som köper glass åt dig, va"? sa glassbilsförsäljaren till flickan.
Lika stadigt som greppet runt mina fingrar såg hon upp på honom med sina klarblå ögon.
"Det har jag även om hon inte köper glass", sa hon utan att röra en min.
Glassbilsförsäljaren blev ställd, han tappade ord och såg aningen vilsen ut.
"Får jag isglass"? frågade mitt barnbarn och jag svarade att du får det du vill ha.

Jag kände det som om jag svävade likt en fågel högt över marken där vi stod. En liten händelse och några uttalade ord från en liten flicka som med sin hand i min uttryckte det hon då i den stunden kände för sin mormor.

Under dagen när jag suttit i bilen och tagit mig fram mil efter mil på vägarna har jag tänkt på just den händelsen. Tänkt att jag hoppas komma förbli en värdefull person för den nya generationen som tagit sin plats i vår familj. En mormor och farmor som finns till i både glädje och sorg, framgång och motgång. Att kontakten aldrig bryts även om någon annan till äventyrs vill att den ska brytas. Händer som aldrig glider ur den andres kärleksfulla grepp. Oavsett vad som sker genom livets vindlande labyrinter.

Jag är glad att jag skrev ner det som skedde och sades utanför vårt staket. Den där soliga och varma sommardagen för tre år sedan. Det är det där lilla som betyder så mycket.

måndag 24 juli 2017

Att bemästra min rädsla och röda strimmor som leder till hjärtat


Jag stod framför det elektriska stängslet. Tvekade i det längsta och kom till den slutsatsen att jag är lika rädd för åsnor som för hästar. I mina ögon verkar de minst lika farliga och jag kunde helt enkelt inte förmå mig till att kliva in i hagen där fyra åsnor nyfiket iakttog mig.

Nu är det inte bara hästar och åsnor som skrämmer mig. De flesta djur gör mig nervös, om det inte gäller småkryp vill säga. Eller kor. I alla fall har jag tidigare inte varit rädd för kossor, nu vet jag inte eftersom det var många år sedan jag närmade mig en ko.

När sonen träffade sin sambo sa han lite så där i förbifarten att hon var hundägare. I min naivitet trodde jag lite fördomsfullt att en jänta från staden ägde en liten hund. En sån där som med god marginal får plats i en handväska.
När det så visade sig att det var en pitbull sov jag inte på sju nätter utan låg och funderade över hur jag skulle tackla problemet med min hundrädsla. En rädsla sprungen ur ett hundbett jag i ungdomens dagar råkade ut för.
Helt omotiverat, utan att jag provocerat hunden, flög den på mig och högg sig fast i mitt ena bröst. Bröst som nyss formats passande den minsta behåkupan. Således var jag mycket rädd om mina nyutsprungna behag och såg med stor tillförsikt dem växa och mogna vart efter tiden gick.
Eftersom jag sedan tidiga barnsben också har en obotlig rädsla för sprutor vågade jag inte berätta för mina föräldrar att jag blivit hundbiten. Risken var överhängande att de då skulle ta med mig till distriktsläkaren som i sin tur skulle ge mig något slags motgift i sprutform gällande hundbett.
Sålunda gick jag omkring med ett tuggat bröst och det var inte för än såren började vara som jag kände mig nödd och tvungen att lätta på blusen och visa upp mina skador.
Pappa blev förbannad på hundägaren och den galna hunden medan mamma i vanlig ordning vred sina händer och letade efter röda strimmor som kunde ha letat sig in mot hjärtat. Det skulle då vara förenat med en omedelbar död.

Hela den smärtsamma händelsen ledde varken till röda strimmor, dödsryckningar eller sprutor. Om mamma inte hindrat pappa så hade han med största säkerhet gett hundägaren och hans hund var sin rejäl käftsmäll. Det enda som hände var att jag för alltid blev hundrädd.

Nu visade det sig att sonens sambos hund var fredligt sinnad och vi kom mycket bra överens då vi bekantat oss med varandra. Min sömnlöshet var därmed helt obefogad. För henne kände jag aldrig någon rädsla, ej heller räds jag dotterns ledarhund trots att han stundom har ett kraftfullt strupljud. Vi är de allra bästa vänner och jag är gärna hundvakt då det behövs.
Däremot kände jag mig nervös då jag besökte grannen och deras lilla söta lånehund kom springande mot mig, gläfsande och morrande. Utrustad med Länstidningen motade jag bort hunden allt medan grannarna försäkrade mig om hundens kärvänliga beskaffenhet. Vilket visade sig vara med sanningen överensstämmande så nu är jag inte längre rädd för den gråa lilla tussen.

Däremot är jag rädd för främmande hundar. Och åsnor vilket jag fram till idag levt i ovisshet om. Men nu träffar jag sällan på åsnor så det kommer inte att bli några större problem som inskränker på mitt dagliga leverne.


söndag 23 juli 2017

Lurad av en stare och ett språkligt bruk


Klick, klick, klick, drrrrrrr. Klick, klick, klick, drrrrrrr....
Jag vaknade strax för klockan sex i morse. Hörde hur vår vattenspridare jobbade på.
"Nej", tänkte jag. "Nu glömde maken att stänga kranen igår kväll och nu har vattenspridaren gått hela natten".
Låg stilla och lyssnade, funderade på om jag skulle kliva upp för att gå ut i trädgården och göra en åtgärd. Då kom jag till insikt om att det var en stare som satt helt nära vårt öppna sovrumsfönster och härmade vattenspridaren. De är ena riktiga experter på att härmas, de där stararna. Troligtvis har fågeln suttit i ett träd och memorerat ljudet då vår vattenspridare under gårdagen varit aktiv. I arla morgonstunden passade den så på att praktisera sin nya kunskap. Nöjd med den insikten vände jag på mig och somnade om.

Det går att lära sig härma olika ljud och språk. Gäller både människor och vissa djurarter. Själv är jag ingen språkbegåvning, har utan någon större framgång gett mig i kast med tyska, franska, finska och engelska. Engelskan är det språk jag behärskar även om uttalet haltar betänkligt. Tyskan är som bortblåst, finskan finns det ännu kvar några fraser av men franskan gav jag ganska omgående upp.

På de sociala medierna varnas nu om en man, kommen från ett annat land, som går omkring på gatorna i en stad i en annan kommun än vår. Han närmar sig den inhemska befolkningen och gör några trevande försök att härma vårt språk. Något som är mycket uppseendeväckande, ja rent utav riktigt farligt. Så farligt att mannen nu figurerar under rubriken VARNING.
Han kan säga "Hej, vad heter du"? vilket tyder på att han är ute i onda avsikter.
Den inhemska befolkningen är utrustad med ett vokabulär så som Idiot, djävul, galning, peddo, avskum, pack och utvisning. Ord som nyttjas flitigt i den sociala tråden.
Men den enträgne mannen fortsätter sin vandring på okända gator och försöker härma okända människors inhemska språk. Det är rent utav förfärligt och kommer helt och hållet an på att många av oss inhemska röstar på fel parti.

Vi inhemska är så uppfostrade att vi tror gott om våra egna, vi som inte skiljer oss i någon större utsträckning från mängden. Därför är det förvånande att en inhemsk kvinna överlämnade bilnyckel till en man som till viss del lärt sig härma, förstå och uttala vårt språk. Bilen skulle provköras och det blev en så pass lång provkörning att kvinnan som stod kvar på plats och ställe för att vänta på sin återvändande bil står kvar där än idag. Fly förbannad, vilket inte är något att undra över.
Åter igen kommer hjälpen av vårt vokabulär till nytta på de sociala medierna. Den lömske bilprovaren har hängts ut med bild, namn och fullständigt personnummer. En av oss inhemska har till och med gått ytterligare ett steg längre och tagit fram adress och lägenhetsnummer till biltjuven så alla ska få veta vem han är. Inlägget delas hej vilt och alla tycker synd om kvinnan som lämnat ifrån sig bilnyckeln istället för att sätta sig i passagerarsätet och följt sin bil under färden. För henne gäller inte de starka kraftuttrycken, hon har ju inte gjort något fel utan tillhör endast det inhemska folket.

Jag funderar över om hela historien om mannen på okända gator och bilen på villovägar
är med sanningen överensstämmande. Fasar vid tanken om någon av mina närstående eller jag själv en dag får se min nuna i de sociala medierna under rubriken VARNING. Bli delad över hela världen till bestörtning för mina närmaste, övrig släkt och vänner. På lösa grunder dessutom.

Men risken är nog minimal. Jag är ju inhemsk och kan vårt språk med endast en brytning av värmländska och lite östschötska.
 Ty vi inhemska är befriade från skuld, vi röstar enkom på helt fel parti. Och delar det andra säger åt oss att dela på de sociala medierna.

fredag 21 juli 2017

Ett uppriggat tält och All inclusive


De flesta i vår bekantskapskrets har begivit sig till Gotland. Allt genom dokumentation på sociala medier. Resten av befolkningen är ute och campar, enligt SCR Svensk Camping. I husbil men även ett och annat tält slås upp. För frihetens skull, säger camparna och stoppar polletter i gemensamhetsanläggningens duschautomat.

Eller så har det svenska folket begivit sig utomlands för att förbättra på den svenska solbrännan.
All inclusive och hotellets egen pool. Samtliga All inclusive jämförda och bokade till lägsta pris.
Bufféer med lokala specialiteter och glass till barnen. Med en ny fräschör kommer resenärerna hem för att möta den svenska hösten. Där är vi snart. Kvällarna mörknar allt mer och det ånyo blir dags att längta bort till de varma länderna för att på så sätt förlänga sommaren.
Utlandssolbränna slår högre än svensk bränna, tänker jag där jag sitter i den svenska sommaren och vickar med tårna. Ser rallarrosen blomma med Glan som fond. Jag har ingen längtan åt något håll, tycker det är bra som det är. Med den svenska sommaren.

Dock hittade jag ett tält i vårt förråd. Vems det är vet jag inte, inte heller har jag forskat närmare i frågan.
"Kanske vi ska campa", sa maken vid frukostbordet i morse när jag förde det upphittade tältet på tal.
Tanken kittlar. Det var länge sedan vi satte ner tältpinnarna i marken och med gemensamma krafter krängde tältduken på plats. När barnen var små var vi hängivna campare de gånger vi packade tält, sovsäckar, liggunderlag, spritkök och barn i bilen. Det hände att vi slog läger långt från campingplatser med den påföljd att jag kände en ängslan att bli överfallen i nattens mörker. Eller bortmotad av någon nitisk markägare som inte beaktade allemansrätten. Vilken ger tillstånd att campa en natt förutsatt att camparen är rädd om naturen och inte stör nämnda markägare.

Vi tog nästan ett beslut. Om att campa bakom vårt hus. I den händelse att vi börjar längta hem då vi ligger i våra sovsäckar på knöliga liggunderlag. Beslutet kvarstår, vi måste först kolla väderleksrapporten. Vill inte riskera att campa i hällande regn. Den svenska sommaren kan vara förrädisk med sina tvära kast mellan sol och blöta.

Vi får fundera vidare. Tältet ligger där det ligger så tillvida inte någon kommer och gör anspråk på det. Än så länge är det sommar. Vi hinner campa bakom vårt hus när vi väl fattat det beslutet.
All inclusive helt utan någon som helst extra kostnad och lång resväg dessutom.
Sämre kan vi ha det, som turisten säger i sina inlägg under sina bilder på de sociala medierna.

onsdag 19 juli 2017

Kärleken till en gjutjärnspanna och ett upprättat testamente


Efter snart fyrtio år tillsammans består vårt hem av pinaler som vi gemensamt införskaffat. Inget från våra tidigare liv finns i vårt bohag, förutom den svarta stekpannan i gjutjärn. Den fick jag av min mamma när jag som sextonåring packade ihop mitt flickrum och flyttade hemifrån.
Anledningen till denna gåva var att mamma hyste en oro över att jag skulle drabbas av anemi på grund av järnbrist.
"Stek all mat i gjutjärnspannan så får du i dig järn", förmanade hon.
Denna stekpanna jämte en av mig inköpt gul temugg med orange blommor blev således mina allra första hushållsartiklar i mitt första egna hem.
Vart den gula temuggen med orange blommor tagit vägen vet jag inte. Däremot kommer jag ihåg att den så småningom blev naggad i kanten och slutade som pennställ. Därefter är muggens öde dolt i det förgångna.

Jag vårdar min gjutjärnsstekpanna ömt och kärleksfullt. Diskar den aldrig med diskmedel utan drar med lätta tag diskborsten över stekytan samtidigt som jag låter hett vatten rinna över den för att skölja bort flottet. Stundom smörjer jag in den med en skvätt av den finaste jungfruoljan innan den ställs tillbaka i grytskåpet. Där stekpannan av teflon står tillsammans med grytor och kastruller.

Min stekpanna i gjutjärn är min absolut käraste vän i matlagningskonsten eviga labyrinter. Isterbanden blir aldrig så goda som då de muntert fräser i den svarta pannan. För att inte tala om pannkakor. Frasiga och med den rätta färgen smakar  de ljuvligt. Tack vare stekpannans utomordentliga beskaffenhet. Eller pyttipanna, gjort på rester av potatis, kött, lök, fläsk och grönsaker. Till det ett stekt ägg, vändstekt till maken, rinnande gula till mig.

Sköter jag min stekpanna som jag hittills gjort i fyrtiosex år kan den bli flera hundra år gammal. Fortsätta att förvaltas generation efter generation. Om nu någon vill ärva den efter min död vill säga. Kanske hamnar den i återvinningsstationens container för järnskrot. Omvandlas i en gjutprocess till ett motorblock eller ett brunnslock. Anses som produktionseffektiv istället för att konkurreras ut av material av mer modernare slag.

Min välanvända stekpanna i bästa sortens gjutjärn går en oviss tid till möte den dag jag inte längre vakar över den. Funderar över att upprätta ett testamente där testamentstagare är våra barn. De kan ha delad vårdnad av stekpannan. En vecka i taget. Byte på måndagar. Allt nedskrivet och undertecknat av mig för att förhindra någon uppkommen vårdnadstvist.
Dessutom är de uppväxta med stekta rätter ur just den här stekpannan av gjutjärn vilket kan bidra till ett visst affektionsvärde.

Alla borde ha rätten att äga en stekpanna i gjutjärn!


tisdag 18 juli 2017

Gräsklipparmannen och fem cm över svålen


Vår trädgård är en blandning av en villatomt och vildvuxen vegetation. Maken och jag vill ha det så, det är en del av charmen vilket vi trivs med. Runt huset växer blåbärsriset och när bären är plockade ger de oss ett helt vinterförråd av blåbärssylt. Bekvämligheterna vet inga gränser. Sittande på altangolvet med hinken mellan fötterna fyller jag den med blåa bär, reser mig, går in i köket och slänger bären i kitteln.

Dessutom växer det tusensköna i vår gräsmatta. Ogräs enligt vissa, vackra enligt oss. En märklig blomma som liksom viker undan från gräsklipparens vassa och snabbt snurrande blad för att sekunden efter resa sig i all sin prakt och obekymrat fortsätta blomma vidare.
Den mest hängivne gräsmattsägare vill ha gräset cirka fem cm kort och lägger ner mycket energi på att hålla gräset kort och välansat. Håller dessutom mossa, ogräs och klöver stången.  Om naturen själv får bestämma är odling av en enda växtart uteslutet och någon monokultur tillåts inte. Därför bör klöver och tusensköna släppas fria. Om man vill ha en gräsmatta fylld av annat än gräs vill säga. I detta är varje trädgårdsälskare olika beskaffade.

Någon som inte ville ha varken tusensköna eller annat i gräsmattan var den gräsklippande man vi under förmiddagen träffade på.
Maken och jag besökte ett hembygdsmuseum tillika ett byggnadsminne. Medan vi väntade på mannen som jag skulle intervjua satt vi tillsammans med en annan besökare på en bänk. Njöt av solen och den vackra omgivningen. Om det inte hade varit för gräsklipparmannen skulle utflykten ha tett sig fulländad.
Som en vettvilling framförde han fordonet, sittande fast förankrad i sadeln med ett stadigt grepp om ratten. Parkbänkar flyttade han brutalt med hjälp av gräsklipparen krafter, brädor som stod lutade mot en vägg for runt likt ett tappat paket spagetti och det blixtrade när gräsklipparaggregatet körde över dolda stenar.

Damen som satt bredvid oss vred sig oroligt på bänken då gräsklipparmannen närmade sig vär bänk.
"Tror ni att han är riktigt klok i huvudet"? frågade hon oss. Vi svarade att vi inte visste men att han antagligen var aningen hetlevrad i sätt och sinne.
Parkerade bilar låg i riskzonen att bli repade i lacken vilket inte bekymrade gräsklipparmannen nämnvärt.

Till sist fick vår bänkkamrat nog. Hon reste sig och for hem till lugnet i Mjölby medan maken och jag fortsatte att beskåda skådespelet fram till dess att gräsmattan uppnått det sedvanliga fem centimeter i gräshöjd. Då stängde han av motorn och gick för att dricka kaffe. Lugnet lägrade sig över hembygdsmuseet och vi fick en stund av ro innan det blev dags för mig att börja jobba.

Hemma hos oss blommar tusenskönan och gräset det gror. Om en dag eller två är det dags att klippa den gröna mattan.Till  fem centimeter i gräshöjd över svålen om vi vill vara riktigt noga.



måndag 17 juli 2017

En jovialisk värmlänning och en nöjd östgöte


På de sociala medierna går att läsa; Nu, äntligen semester. Eller; Nu är semestern slut, plikten kallar åtföljt av en gråtande emoji.
Ett är då säkert, Sverige står stilla. Det är rent hopplöst att få fatt på de som jag verkligen behöver tala med. Telefonsvarare, mejl och sms ger samma budskap. "Jag är på semester och kan därför inte ta emot ditt samtal/meddelande".

Blicken min mamma gav mig då vi stod framför apotekaren för att lösa ut ett recept talade sitt tydliga språk. Panik och frustration. Läkaren har gått på semester men innan dess skulle han skriva recept. Vilket han dock glömde i glädjeyran över att få hänga undan läkarrocken. Till råga på allt var det den ursnygge grekiske läkaren men nästa gång vi ses är det ytterst tveksamt om vi blidkas av hans vackra utstrålning. Om vi någonsin träffar honom igen, vill säga. Han kanske har rest till Grekland där en vacker flicka väntar. Sverige kan tänkas enkom var en mellanlandning. Läkare behövs antagligen även i Grekland där en fast tjänst tillsammans med den undersköna flickan väntar på honom.
Vid nästa läkarbesök ska doktor Anders ta hand om mamma. En av de sjutton läkare hon redan träffat. Greken inräknad.

Sedan fyra år tillbaka har jag hela 52 veckors semester. Varje år fram till döddagar. Därför behöver jag aldrig planera och hetsa med allt jag annars skulle hinna med på fyra-fem veckors ledighet. Nu har jag dock de senaste 40 åren aldrig haft semester i någon större utsträckning. Endast ett par dagar då och då. Som mest en veckas sammanhängande ledighet som stundom innehöll min huvudsakliga syssla. Arbete.
Nu tar vi dagen som den kommer. Känslan av frihet sitter kvar trots att det gått fyra år sedan vi överlämnade vårt företag i en annans vård och omsorg. Mest njuter jag av morgonen. Vid frukostbordet. Det bord som maken dukar så fint varje morgon medan jag ligger kvar i sängen och funderar över just ingenting.

Helgen har vi tillbringat i Värmland. Trafiken dit och hem var tät. Semesterfirare på väg någonstans. Fullpackade bilar, svajande husvagnar och husbilar med fastspända cyklar i aktern. Själva tog vi det lugnt. Stannade och gjord oss av med lite pengar, utforskade en skogsväg utanför Askersund för att till sist svänga in bilen på gårdsplanen vid vårt slutmål där grillat älgkött väntade. Samt släktens nytillskott, lilla Wilma.

När vi satt i bilen under hemfärden kände jag en stark hemlängtan. Hem till vårt, till våra barn och barnbarn. Det verkar som om de värmländska rötterna inte sitter lika djupt som tidigare. Efter 28 år har jag för första gången släppt taget på riktigt och känner att i Östergötland, ja här hör jag hemma.
Det räcker att åka till vår forna hemby och hälsa på våra goda vänner lite då och då. Med det känner jag mig tillfreds. Den gnagande vemodiga känslan av saknad efter vår gård med den lilla röda stugan är borta. Kanske beror det på det förfall gården numera befinner sig i. Eller så beror det på något helt annat. Några närmare funderingar känns överflödigt, jag är nöjd med att vara en värmländsk östgöte vilket är det viktigaste av allt.

fredag 14 juli 2017

En mycket vass moped och ett grönt vegantåg


Jag och vår dotter var hembjudna till dotterns väninna på eftermiddagskaffe. Med var så klart småtvillingarna och deras storasyster samt ledarhunden. Grannens boxertik försökte omgående få kontakt genom maskorna på det avgränsande uppsatta nätstaketet. Nos mot nos möttes för en kort stund, sedan vände ledarhunden och lade sig tillrätta bland oss andra under äppelträdets svalkande grönska. Kvar stod den snopna boxern, gnällande och smågläfsande till dess att hennes husse sträckte upp en arm i luften och knäppte med fingrarna. Genast sprang hunden till honom och sjönk ner vid hans fötter. Ett hastigt hundmöte som inte ledde till någon fortsatt relation.

Dotterns väninna har nyss köpt sig ett litet hus och jag blev inviterad till husesyn. Ett charmigt hus som nästan påminde om ett hus på den engelska landsbygden. Jag gillade det skarpt. Häftigt möblerat med en blandning av gammalt och nytt. Men så slog det mig, jag såg inte till någon teve. Eller datautrustning. Det som annars är en mycket vanlig syn i våra hem. Kvinnan har en liten son och jag tänkte att han kanske precis som jag får en uppväxt utan televisionsapparat.
I mitt barndomshem kom det inte in någon teve för än jag stod flygfärdig. I mina lekkamraters hem var teven vardagsrummets centralpunkt. Tjock och med en välputsad skärm stod den där, gärna prydd med en löpare och prydnadssaker.

Vad jag minns i dag saknade jag aldrig det som mina kamrater fick sig serverat i svartvitt. När fredagen kom gick jag en trappa ner och ringde på tant och farbror Lindbergs dörr. Sedan satt jag i fåtöljen bredvid farbror Lindberg och vi tittade gemensamt på Familjen Flinta. Tant Lindberg bjöd på kakor och saft. I gengäld klädde jag mig varje Lucia i vit skrud och med ljuskronan på huvudet vilken tändes med hjälp av ett fyrkantigt batteri med tillhörande sladd sjöng jag luciasånger i deras hall.

Jag tänkte att den lille gossen som vi under gårdagen besökte precis som jag skulle klara sig utan någon barndoms teve. Han kan pyssla med annat, skapa sina egna fantasier och berättelser. Få ett eget kreativt tänkande som kan överföras i bilder och ord.

Hans mamma gick in i köket för att hämta mer saft. Vi andra satt kvar under äppelträdet och väntade.
"Vill ni se min moped"? frågade pojken."Den är väldigt vass och låter så högt att ni får hålla för öronen".
Genast blev jag förvirrad. Ingen teve men en vass moped, kanske till och med trimmad, det har mamman köpt till sin lille son. Hur kunde det ens vara möjligt?!
Vi ville se den vassa mopeden, självklart ville vi det. Vår dotter frågade dock om han inte menade en gräsklippare, en sådan där liten i plast som brummar och som lämpar sig för barn som vill leka att de klipper gräs. Nej, en moped var det, inget annat.
Gossebarnet travade iväg och försvann bakom kökstrappan. Vi var spända och förväntansfulla över vad vi skulle få se.

Så kom han då med sin moped. Visade stolt fram den varpå småtvillingarnas storasyster utbrast;
"Men det där är ju en sån där som man använder vid blåbärsplockning"!
En röd och lagom stor bärplockare var pojkens moped. Vass och högljudd. Vilket bevisades då han körde den fram och tillbaka på gräsmattan. Vi höll för öronen, ty en sådan vass och högljudd moped hade vi aldrig tidigare skådat.

Innan förevisningen av mopeden berättade pojken att han tidigare på dagen åkt med ett vegantåg. Det var grönt och han hade rest med det från Stockholm till Norrköping. Den gossen behöver ingen teve för att få hjälp på traven med att skapa egna historier. Det räcker med en bärplockare och ett grönt tåg för att få hans omgivning att bli glad.


torsdag 13 juli 2017

Spontanbesök och ett namn med stjärnglans


Det knastrade i gruset utanför vår ytterdörr. Där stod grannarna, inställda på att göra ett spontanbesök hos oss. Kaffe, kaka och vispad grädde tillsammans med goda samtal bidrar i all enkelhet till en trevlig kväll.

Grannfrun jobbar på Skatteverket. Där har hon bråda dagar nu när det är fritt fram att byta sitt namn efter den nya personlagen som trädde i kraft den 1 juli. Eller lägga till något eller några extra namn.Vissa  kvinnor vill ha mansnamn och män vill heta som kvinnor gjort i alla tider. Eller helt enkelt byta till något namn som någon alltid trånat efter att få heta. För enkom 250 kronor går det att ändra inte enbart en gång utan flera gånger om så önskas. Dock finns det vissa regler som måste följas. Det går inte att ansöka om att få ett mellannamn men den som redan har ett sådant får behålla det, ta bort det eller helt enkelt låta det gå in i efternamnet och således få ett dubbelt efternamn.

Själv är jag glad över det namn mina föräldrar gett mig och har inga planer på något namnbyte. Och jag hoppas att våra barn är nöjda med de namn vi gett dem. Vi har i alla fall inte hört några klagomål framföras.

Det skulle vara intressant att veta hur många gånger jag sagt mitt namn sedan jag som barn lärde mig uttala det.
"Jag heter Carina". Det känns bra att säga. Tycker det är ett mycket fint namn.
Dessutom mycket gammalt. Redan på 300-talet fanns det en Carina vilken var en kristen martyr som skulle komma att bli helgonförklarad. Minsann!
Carina letade sig till Sverige på 1800-talet men det blev inte populärt att döpa sina flickebarn till Carina för än på 1960-talet. Mina föräldrar var således lite före i tiden.

Vissa Carinor hävdar att namnet betyder vacker. Det får stå för dem. Själv hävdar jag att det betyder kär för det är så jag lärt mig. Från latinskans carus som betyder just kär. Naturligtvis har ett sådant klingande namn som Carina kejserliga rötter och är sprunget ur Carinus som var en dåtida kejsare.
Alla Carinor kan också känna sig stolta över att även kunna förknippas med en av stjärnhimlens ljusstarkaste stjärnor, Kölen, som betyder Carina på latin. Går att skåda i den östra delen av Vintergatan.

Så varför hitta på att byta bort namnet Carina mot något annat? Ett namn som både är kejserligt och har stjärnglans.
För övrigt finns det en person som skickat in sin ansökan till Skatteverket om att få inte mindre än 40 förnamn. Verkar besvärligt enligt min åsikt. Inte minst med tanke på hur alla namn ska få plats i passet. Eller komma ihåg vad man egentligen heter.

"Hej, jag heter Carina". Vilket jag är mycket glad över!

onsdag 12 juli 2017

En stinkande kärlek och kniven i hjärtat


När klockan ringer i arla morgonstund och jag får pallra mig upp för att köra stortvillingarna in till dagis i Norrköping blir dagen utrustad med betydligt fler timmar än brukligt är. Vilket i sin tur medför en viss hög verkningsgrad av snabbt genomföra åtaganden. Redan klockan tio på förmiddagen var allt färdigställt och därefter blev tiden endast min egen. Vilket sannerligen inte tillhör vanligheterna.

Vad passar då bättre än att koka en kopp kaffe, skära upp en rejäl bit röda vinbärskaka och sjunka ner i trädgårdsmöbeln med en bok. Den litteratur jag nu hänger mig åt har titeln Hur man förälskar sig i en man som bor i en buske.
Inget är omöjligt då kärleken slår till, vilket denna bok bevisar. Den speglar även hur andra människor förhåller sig till udda förälskelser som inte drabbat dem själva.
Trots att mannen i busken stinker värre än en sophög är den kvinnliga huvudkaraktären störtförälskad. Efter en välbehövlig grovrengöring kastar de sig vilt och ohämmat in i det som älskande par vanligtvis gör. Med mycket lyckat resultat.
Att boken är baserad på författarinnans och hennes makes kärlekshistoria gör den inte sämre. Snarare tvärt om. Att det faktiskt finns de som väljer sin käraste med hjärtat trots andras förmaningar.
Min ålder till trots så är det den första kärleksroman jag någonsin läst och jag följer spänt den rafflande upplösningen. Måtte den blir lika bra som i verkligheten.

Normalt sett brukar jag ge mig i kast med hårdkokta spänningsromaner. Ju mer invecklad storyn är ju bättre är den. Men nu har jag som sagt lämnat de skrynkliga och frånskilda kommissarierna som oftast dränker sina hjärtesorger i ett och annat glas starkt. De får lösa morden utan min inblandning.

Dock blev jag indirekt inblandad i ett icke fiktivt  mord för snart tjugo år sedan. Detta baserat på ett krossat äktenskap med tillhörande vårdnadstvist. Som sedan åtföljdes av ett brutalt mord. Två små barn blev plötsligt på olika vis föräldralösa.
En dag skickade en nära anhörig till offret mig hela den tjocka luntan innehållande rättegångsprotokollet. Personen i fråga ville att jag skulle läsa det och sedan uttrycka min personliga åsikt gällande domen. Jag bör tillägga att jag tidigare varken sett den mördade, mördaren eller den nära anhöriga. Vi hade således ingen som helst relation med varandra men genom mitt dåvarande yrke kom vi i kontakt med varandra.
Jag lovade läsa men slutade tvärt när det blev allt för obehagligt och närgånget. Det tjocka kuvertet hamnade i en låda och glömdes därefter bort. Fram till idag. Tjugo år senare. Då hittade jag det när jag rev runt i lådan på jakt efter något annat. Nu har jag läst alla sidor och inser att de små barnen idag är vuxna människor. Men jag kan ändå inte låta bli att fundera hur deras liv blev efter den tragiska händelsen.

Från att älska något hett och innerligt kan kärleken övergå i sådant starkt hat att den som älskat har förmågan att ha ihjäl den som älskat tillbaka. Ibland är livet så svårt att begripa sig på.

tisdag 11 juli 2017

En skyltlös stolpe och långkalsonger med förgylld knopp


Det händer mycket i vårt bostadsområde vilket det som oftast sker då det tillkommit kommunalt vatten och avlopp. Vilket i sin tur medför att nyfikenheten hos allmänheten stegras och vår lilla lite slingrande grusväg nyttjas av icke boende längst med Bäckstugevägen. Det har hos vissa skapat en gnutta irritation och ett beslut om att sätta upp en återvändsskylt klubbades igenom. Kanske skulle det avskräcka någon att i onödan köra ner på vägen om det står klar för trafikanten att det faktiskt är en återvändsgata.

Styrelsens vägansvarige Krister samt min egen make fick det hedervärda uppdraget att montera upp skylten. Gemensamt for de till uppställningsplatsen, maken vid ratten och Krister med skylten i famnen, lika ömt som om det vore ett lindebarn.

Tacksamheten över den uppsatta skylten visste inga gränser. Irritationen lade sig och biltrafiken fortsatte i oförminskad styrka. Men vägföreningen hade dock fått en egen återvändsskylt och det är ju alltid något att glädjas över.

Häromdagen fastnade min blick på stolpen där skylten för ett par dagar sedan suttit. I sin tragiska ensamhet sträckte sig stolpen mot den klarblå himlen. Skyltlös. Någon illbatting har troligtvis haft med sig en liten trappstege och lämpliga verktyg för att helt sonika på olaglig väg införskaffa sig  en egen återvändsskylt. Nu har styrelsen ånyo tagit ett beslut om att köpa in en ny skylt och jag i egenskap av ordförande i vägföreningen har slagit klubban i bordet.

När vi bodde på vår gård i Värmland blev hela byn indragen i en synnerligen fräck stöld av vår svenska fana. Efter en allmän flaggdag vajade fanorna på sina stänger. Vi liksom många halade inte fanan vid solens nedgång, förutom mina svärföräldrar som nogsamt följde flaggandets regler. Alla vi andra blev under natten av med våra fanor så även flaggstångslinor som kapats med kraftig kniv.
Nu hade som sagt mina svärföräldrar helt enligt reglementet halat och omsorgsfullt vikt ihop sin fana samt lagt den i tryggt förvar. Dock hade svärmor inte tagit in tvätten som hängde på tork ute i trädgården. Häpen stod hon om morgonen och spanade upp mot flaggstången där svärfars långkalsonger muntert fladdrade i vinden. Förgylld av flaggstångens guldglänsande knopp.
Svärmor halade ner kalsongerna medan vi andra i byn hjälptes åt att fälla varandras flaggstänger för att med gemensamma krafter trä dit nya linor.

Funderingarna gick varma. Var det en värmlänning eller en närking som i skydd av nattens mörker bestulit en hel by på deras svenska fanor? Mitt i Letälven som rinner genom byn går gränsen mellan Värmland och Närke. Det hela kunde ha slutat med ett smärre krig mellan Närke och Värmland om det inte uppdagats att det var tyska turister som införskaffat sig svenska souvenirer. Turister begåvade med ett visst mått av humoristisk ådra. Med tanke på min svärfars långkalsonger.

måndag 10 juli 2017

Hårdhudade gångexemplar och en jämrande gasström


"Ska vi ha någon julgran i år? Jag menar, nu när vi har så gott om plats".
Maken såg förfärad ut. Poängterade att det fortfarande är sommar och att julförberedelserna bör vänta än ett tag till.
Jag vill dock vara ute i god tid med min planering. Tittar jag på almanackan hugger det till. 10 juli, på fredag har halva den här månaden avverkats. Endast fyra och en halv månad kvar sen är det dags att hugga den där granen. Beroende på om vi ska ha någon eller ej.

Trots allt är det sommar. Jag har sommarfina fötter. Mjuka, lena och släta hälar, perfekt ansade tånaglar och därtill fettinsmörjning av fotsulor såväl som skinnet på ovansidan. Ängshults fotterapi klarar även de mest hårdhudade gångexemplaren. Nu kan jag traska på med lätta fjät.

Som vanligt for jag hemifrån i god tid för att inte missa den bokade tiden hos fotvården.  Så pass god att jag fick köra bort till Glansgruvan, slå av bilmotorn och telefonera bort en stund med min mamma. Som även hon anser att vara ute i god tid är att föregå med gott exempel.
Vi avslutade vårt samtal men ännu fanns tid kvar. Jag öppnade bildörren och satt i mina egna funderingar omkring temat Vara ute i god tid. Kom då att tänka på den gång för väldigt många år sedan då maken och jag varit på en utlandsresa.
I god tid packade vi våra väskor inför hemfärden, lämnade hotellnyckeln och intog en sista  måltid i det främmande landet. Begav oss därefter till flygplatsen för att bli informerade om att vårt plan var mycket försenat. Men som kompensation blev samtliga resenärer bjudna på mat, helt utan extra kostnad. Jodå, så kunde det gå till på den tiden.
Redan mätta inmundigade vi gratismaten bara för sakens skull. Bäst att passa på när det inget kostar.
Dubbelmätta och dästa knatade vi ånyo till flygplatsen där nu äntligen planet stod och väntade. Men säg den glädje som varar allt för lång tid. Nu visade det sig att självaste piloten intagit så pass stor mängd av alkoholhaltiga drycker att två ur kabinpersonalen kom släpande på honom mellan sig. Lade försiktigt ner honom på en bänk mitt bland den publika reseskaran, rättade till pilotmössan som halkat på sned och bad sedan oss alla om ursäkt att detta förorsakat ytterligare väntetid. En ny pilot skulle skaffas fram och det kunde tyvärr dröja ett tag. Jodå, så kunde det gå till på den tiden.

Slutligen landade vi välbehållna på Arlanda flygplats och satte oss därefter i den buss som skulle föra oss hem till Värmland. Med ett litet kaffestopp i en håla som hade ett kvällsöppet fik. Då hade mina dubbla måltider i fjärran land samt flygplansmåltiden börjat göra sig gällande. Gasfyllda tarmar gjorde det besvärligt för mig där jag stod tillsammans med maken samt resterande bussresenärer och köade för att göra rätt för sig i kassan.

"En liten smygare", tänkte jag. "Bara för att lätta på trycket". Och släppte därmed ifrån mig en långdragen och mycket jämrande gasström. Alla blickar föll på mig. Maken log och jag rodnade. Djupt och färggrant.

Detta hade aldrig hänt om planet varit i god tid jämte det att piloten hållit sig nykter.


söndag 9 juli 2017

Tillbaka till livet och småbubblor över kanten



Äntligen! Nu är det fullbordat och vi har flyttat in i vårt nya rum. Klivit ut ur renoveringsbubblan och återtagit det liv som försiggår utanför den.
Vi är numera experter på att skruva ihop möbler. Både till oss själva och till andra. Som vår dotters möbler till exempel.

Nu är vår all vår ork för tillfället förbrukad. Så till den milda grad att vi ombokade vår resa till Värmland. Men kommer inte vi till Värmland kommer Värmland till oss då vi under morgondagen får ta emot och spendera ett par dagar tillsammans med en värmlandsjänta från Kristinehamn. Vår egen resa till vårt hemlandskap är dock inbokad men först ska vi återfå den förlorade energin. Om inte några energitjuvar korsar vår väg vill säga. Sådana finns det tyvärr gott om men med åren har jag lärt mig att hålla dessa på behörigt avstånd. Inser att för dem handlar det enkom om missnöje med livet.

Det är inte endast vi som rumsterat om med vårt boende. Grannen mitt över vägen har färdigställt sitt nybyggda hus och slagit ner sina permanenta bopålar på Bäckstugevägen. Nu fixar de med sommarvattnet och när jag hängde tvätt kom mannen i huset släntrande över vår gräsmatta. Han upplyste mig om att han tog en genväg och jag svarade att allt är tillåtet.
Vilket för mina tankar till den ljumma sommarkväll då det ringde i min mobiltelefon.
"Kom ut ett tag", sa en annan granne och jag åtlydde uppmaningen.
Där, vid vår utomhusmöbel hade grannen med fru och ytterligare ett par som gästade dem slagit sig ner och dukat upp med en flaska vin och sex glas. Vi blev således inviterade till vår egen trädgård för att avnjuta ett glas vin och trevlig samvaro.

Just sådana händelser sätter guldkant på tillvaron. Besök utan förestående inbjudningskort. I all enkelhet och med en stor dos spontanitet. Det är en del av den livsviktiga påfyllningen av energi som vi alla så väl behöver.

En kväll som denna, då den sista handen är lagd på vårt nya rum i form av upphängda nystrukna gardiner som vår dotter förärats oss med borde vi fira med var sitt glas champagne. Nu har vi dess värre ingen sådan dryck men vi har jordgubbssaft. Kokt på jordgubbar som jag skördat i vårt eget jordgubbsland. Häller vi i en skvätt bubbelvatten i saften så spritter det över glasens kanter och vi kan låtsas att det är rosa champagne.

Vi slår ihop glasen och tackar varandra för väl utfört arbete. Vad nästa projekt blir återstår att se men känner jag maken rätt så plockar han fram något som han har funderar omkring. När orken kommit tillbaka. Nu ska vi endast njuta av det färdiga projektet som avslutats en solig dag som denna.







tisdag 4 juli 2017

En märklig maskin och en egen present


En flytt medför inköp. Trots att det tycks finnas allt i ett hem så finns det ett kompletteringsbehov.
Bland annat en apparat som har förmågan att spela cd-skivor.

Dottern och jag steg in i den elektroniska specialaffären. Haffade en yngling och bad honom visa oss på vilken hylla vi kunde hämta oss en liten behändig apparat med inbyggda högtalare ur vilka det strömmar musik när cd-skivan är insatt och knappen är i on-läge.
Ynglingen stirra stumt på oss. Antagligen mumlade vi fram vår fråga så vi upprepade oss. Han fortsatte stirra, harklade sig, vred huvudet till höger och vänster och försökte sig på ett litet leende.
Av allt att döma tycktes det som om vi frågade efter någon mycket märklig maskin som en välsorterad butik specialiserad på elektronik inte saluför.
"Men jösses"sa vi. "En typ radio eller nåt som går att spela cd-skivor på.
Du vet, det går att öppna en lucka där cd-skivan placeras sen är det bara att köra igång det hela."
Ynglingen skakade dystert på huvudet. Han begrep uppenbarligen inte vad vi var ute efter trots att vi nogsamt förklarade.
"Glöm det hela, sa jag vänd mot dottern. Pappa och jag har en sån som du kan få av oss."
Den unga mannen såg lättad ut men jag undrar vad han egentligen tänkte. Innerst inne. Han som med största säkerhet streamar musik och pluggar in en snäcka i örat. Något annat sätt att njuta av musik är helt otänkbart. Eller ålderdomligt.

Idag fyller för övrigt vår dotter år. Något kalasande av större mått har inte hunnits med. Förutom hembageriets läckra jordgubbskaka bakade av Annika. Samt riskakor med smör och ost.
Present har hon ordat själv. Öppnad i förskott under gårdagen. En egen nyckel till sin egna ytterdörr.
Tårta får det bli en annan dag. När krafterna efter Ikeas ritningar på inte mindre än tjugosju språk återfunnit sig.
Dock har vi något på lut. En överraskning som vi presenterar för henne då det är dags. Fram till dess kan hon fundera över om hon för första gången under sin levnad inte ska få någon födelsedagsuppvaktning av sina kära föräldrar. Men var sak har sin tid, på torsdag ska vi hjälpas åt att hänga upp gardiner. Sen kan vi firar vår dotter med tårta och presenter.

fredag 30 juni 2017

Sandalettpromenad och att följa stigen


"Måste vi åka till Thailand för att finna äventyret"? frågade en man mig idag då vi satt och åt rabarberpaj med vaniljglass.
Vi skulle egentligen tala om nordsvenska hästar men kom istället in på vad livet har att erbjuda.
"Det beror väl på vad som eftersträvas gällande äventyrligheter," svarade jag och vi begrundade frågan en stund.

Äventyr kan dock finnas i vår omedelbara närhet. Påkostat eller gratis, bara att välja och vraka. Dessutom kan äventyrligheterna uppenbaras när vi minst anar det. Det gäller dock att vara rätt skodd för alla eventualiteter. Vilket vi sällan är.

Maken och jag skulle under gårdagskvällen bege oss till en allsångskväll. Min plikt som frilansare kallade och vi såg båda fram mot en för mig trevlig jobbkväll. Väl framme visade det sig att arrangören satt ut fel kväll i utropet och snopna fick vi bege oss hemöver med oförrättat ärende.
När vi ändå var ute på vift kom tanken för oss att stanna till vid några ödsligt belägna gruvor där det i området brutits järnmalm under 1300-talet.

Det är nu som skofrågan kommer på tal. Maken är en hängiven skogsvandrare där han helst av allt forcerar otillgänglig terräng.  Att följa stigar sker endast undantagsvis. För hans medvandrare är det bara att hänga på. Oavsett skodon. Det fick vår äldsta dotter erfara för många år sedan då vi ämnade bege oss ut på en liten, vad vi antog, stadspromenad i en annan kommun än vår egen. Dottern piffade till sig med fina sandaletter och vad jag minns handväska. Det senare ska jag låta vara osagt för jag kan minnas fel.
Den obligatoriska matsäckskorgen var packad och vi stannade till vid en liten skogsbacke för att pausa under färden. Vilket i sin tur ledde till en skogspromenad. I ogenomtränglig terräng. I sandaletter och eventuellt medföljande handväska.
Jag överdriver om jag påstår att promenaden tillhör de mest muntra vi företagit oss.

Åren har sedan dess passerat men sandalettpromenaden i de sörmländska skogsmarkerna har aldrig riktigt fallit i glömska. Men den kommer allt mer sällan på tal då jag själv efter denna vandring forcerat över stock och sten i icke för ändamålet fotriktiga skor.
Så även under gårdagskvällen. Till dotterns förtjusning då hon mitt i vår jakt på gamla ödelagda gruvor i otillgänglig terräng ringde mig. Hennes första fråga då jag besvarade samtalet var vad jag hade på fötterna.
Skor ämnade för en trevlig allsångskväll, var jag nödd och tvungen att erkänna. Hennes röst i luren lät triumferande och aningen belåten.

Trots allt blev det ett äventyr helt utan kostnad. Nöjda med upplevelsen när vi efter några timmar studerat klart gruvorna åkte hemåt. Konstaterade i vanlig ordning att vi haft oerhört trevligt och att det inte behöver vara märkvärdigare än så. Äventyr och upplevelser finns helt nära, det gäller bara att ha öppna sinnen och inte enbart hänge sig åt att tråna efter utlandsvistelser. Samt att ha ett par extra promenadvänliga skor liggande i bilens bagageutrymme. För alla eventualiteter.




torsdag 29 juni 2017

Ett gigantiskt besök och ett ostyrigt lågtryck


Ett dovt surrande som hastigt närmar sig. Och så flyger den in genom dörrposten till min skrivarstuga. Landar tungt bredvid mig, klamrar sig fast vid kanten av mitt skrivbord. Under tystnad studerar vi varandra några minuter. Försiktigt reser jag mig från skrivbordsstolen, öppnar min kameraryggsäck och plockar fram kameran. Sätter mig på huk under den imponerande bålgetingen, ställer in skärpan och knäpper några bilder.

Genom kameralinsen ser jag den mjuka behåringen strax bakom getingens huvud. Jag frestas att sträcka fram mitt pekfinger och smeka den över ryggen. Men jag avstår. Är osäker på om den skulle tillåta någon kroppskontakt, även om bålgetingar är fredliga typer vet jag av egen erfarenhet att ett stick av den grova gadden gör djävulskt ont.

Till skillnad mot vanliga ettriga getingar som gärna går till attack så fort det behagar dem är bålgetingar sävliga och nyfikna. När vi sitter ute ljumma sommarkvällar kommer en och annan flygande för att kolla läget. Brummande slår den sina lovar kring våra huvuden, studerar vad som finns på bordet, kikar in genom husets fönster och ger sig sedan iväg. Det hela är odramatiskt och framkallar inga som helst flyktkänslor hos mig.

Att en häst skulle avlida av sju bålgetingstick, en vuxen människa av tre samt ett litet barn av två är en myt. Om hästen eller personen i fråga inte råkar ut för någon allergisk chock vill säga.
På den tiden då vi var bosatta på vår gård ute på Vikbolandet delade vi trädgården med bålgetingar som inrättat sina bostäder i våra gamla ihåliga gråpäronträd.
Skulle vi någon gång ha glömt släcka ytterlampan då vi gick till sängs drogs bålgetingarna till lampans sken. Vi kunde höra de dova dunsarna då de slog mot ytterdörren när de sökte sig till ljuset.
På altangolvet under lampan placerade vi ofta våra ytterskor. Där stod de på bekvämt avstånd så det var bara att sticka in fötterna i skorna när dagen randades och vi skulle ge oss iväg någon stans.
En morgon körde maken ner sina ena fot i sin sko där en bålgeting funnit nattlig vila. Ett kraftfullt stick och maken som vanligtvis är vänligt sinnad och ytterst sällan tar till kraftord svor högt och hoppade runt på ett ben. Vi undersökte tån och jag är nästan säker på att jag fick badda den med något svalkande.
Nästa morgon upprepade sig proceduren men denna gång var det tån på den icke tidigare stuckna foten som fick sig en omgång. Maken svor på nytt högt och ljudligt och hans upplagrade dos av svordomar blev därmed förbrukade på endast två dagar.
Själv stack jag in handen i min sko för att försäkra mig om att ingen bålgeting gömt sig under plösen.
Sticket var outhärdligt. Det brände och sved, fingret dunkade och pulserade allt medan det sakta svullnade upp.

Bålgetingen på mitt skrivbord började darra med vingarna. Fläktade dem fram och åter. Brummandet satte fart. Till en början lite tyst och försiktigt, sedan ökade ljudet så som när ett flygplan står redo på startbanan. Getingen lyfte sin tunga kropp rakt upp, svävade ett par varv kring mig innan den satte av åt samma håll som den kom. Jag hörde ljudet försvinna och blanda sig med bastonerna bortifrån Bråvallafestivalen.

Snart kommer regnet. SMHI varnar för skyfall och översvämningar i vårt område. Men erkänner att lågtrycket över Östersjön är meteorologiskt svårt ty det gör som det vill. Precis som en bålgeting. Dessa gigantiska flygfän går inte heller att tygla.



onsdag 28 juni 2017

Dricksglaset Ivrig och en irriterad man i en tjusig bil


Vad är somrigare än att nyvaken plocka egenodlade jordgubbar tillsammans med ett barnbarn. Rufsigt hår och röda bär som av de första solstrålarna blivit aningen ljumma. Filmjölkstallrikar och skivade jordgubbar.  En bra start på dagen.

Vårlök, Alex, Ingatorp, Ekby och Svärta. Lägg där till husgeråd, sängkläder, kuddar, täcken, bestick, pannor och kastruller käckt namngivna av designers med sinne för det estetiska, praktiska, enkla och användbara. Sammanfattningen heter IKEA och är en blandning av köplusta och ångest.

Jag bjöd på fika och en sen lunch. Rödmosig, svettig och med dallrande nerver höll jag täten och följde golvens målade pilar medan det efterföljande släpet bestående av småtvillingarna, deras storasyster och mamma styre kundvagnarna med stor säkerhet.
Denna gång skedde inga missöden likt det som hände då maken och jag gästade varuhuset. En kartong i ena handen, en oaktsam rörelse och traven med dricksglasen Ivrig föll i golvet med ett öronbedövande brak. Allas blickar riktade mot mig medan maken tog mig milt i armen och viskade; "Nu går vi lugnt och stilla härifrån."

Bil och släp parkerade vi på den stora familjeparkeringen. Att fylla båda transportfordonen tog tid och krävde muskelkraft. Vi hjälptes åt, dottern och jag medan småtvillingarna och deras storasyster satt i bilen och väntade.
Då gled en ensam herre i en tjusig bil upp. Stannade precis bakom kärran och pumpade gaspedalen upp och ner. Motorn spann som en katt, motorljudet lät dyrt och luxuöst.
Vi släpade och slet, motorljudet fortsatte morra lågt men uppmanande. Lite längre bort på parkeringen fanns gott om plats men den ensamma mannen ville ha just den ruta vi fyra timmar tidigare ställt vår bil. På f a m i l j e p a r k e r i n g e n. Säkerligen hade mannen en egen familj men möjligtvis hade de valt att stanna hemma en solig dag som denna.

Sista paketet innehållande våningssången Svärta med artikelnummer 102.479.73 självplockat på Hylla 39 Fack 10 lastades ombord på släpkärran och vi satte oss tillrätta i bilen för avfärd mot utlämningsstället för soffa och undersäng till våningssängen. En blick i backspegeln och jag kunde konstatera att den flotta bilen hade körts fram mot vårt släp med en luftmarginal på 2 decimeter.
Vore jag inte den ansvarstagande mormor jag är hade jag satt upp finger nr tre rakt upp i luften och visat mitt fina rosa nagellack med pärlemorskimmer innan jag trampade på min egen gaspedal.

Inköpsdagen är avklarad. Nerverna ligger där de ska och mina kinder har återfått sin normala färg. Dessutom återfick jag min mobiltelefon med tillhörande fack för körkort, kontokort och tankkort som jag glömde på Ikeas unisextoalett för på Ikea är alla människor ärliga. Även om vissa män inte behagar fälla ner toalettringarna efter sig då de lättat på trycket. Men det må vara en petitess i sammanhanget unisextoalett där inga tröttsamma kösystem existerar vilket vanligtvis uppstår vid en damtoalett.




tisdag 27 juni 2017

Att sväva på moln och en bil utan repor


Stundom får maken lusten att följa med mig ut på mina frilansande uppdrag. Beroende på vad som erbjuds. Det är bland det bästa jag vet. Allt som oftast packar vi då en matsäckskorg och tar det hela som en trevlig dagsutflykt.
Idag var det en sådan dag. Strålande solsken om än något kylslaget i luften. Dock hindrade det oss inte för ett stopp i Rejmyre för att äta glass där råvaran är kommen från en ko helt nära dig. Så påannonserade glassförsäljaren sin vara. I min tankevärld måtte glassförsäljaren vara något desorienterad för kon som levererat mjölken till glassen är bosatt ute på Vikbolandet och avståndet mellan Sänkdalen och Rejmyre är betydligt större än helt nära dig eller mig.
Glassen var superb och vi delade strutrånen mellan oss och några närgångna gråsparvar. En och annan kaja försökte sig på en charmoffensiv men dessa jagade vi brutalt bort. De såg inte helt fredliga ut.

Mitt egentliga uppdrag var att besöka en ambulerande fritidsgård med tillhörande cirkuspedagog. Akrobatik på hög nivå där även maken och jag blev inbjudna till att testa cirkusartisters förmåga.
Pedagogen borrade in sina fötter i mina magvalkar och lyfte sedan på benen. Jag svävade som på moln. Om något ostadigt ty jag har ingen större vana att ligga och balansera på någon annans fotsulor.
Applåderna lät inte vänta på sig och nu ämnar vi gå all in med uppgiften att öva upp oss, maken och jag som även han fick sig en balansövning av pedagogen.

Annars kan maken hänge sig åt att öva upp sin cykelförmåga på en cykel från den tiden då de första cyklarna tillverkades. För där gick det minst sagt vingligt till väga. Men jag klandrar honom inte, det verkade oerhört svårt att bemästra tekniken. Upp tog han sig och styrde rakt mot min parkerade bil.
Jag skrek och Finspångs bibliotekarie som även hon fanns på plats vid den ambulerande fritidsgården höll händerna för ögonen. Kanske var det tur att bilen stod där den stod eljest hade han väl cyklat rakt ner i den intilliggande sjön. Bilen klarade sig dock utan repor och maken förblev oskadd trots avsaknaden av cykelhjälm.

När akrobatlektionen var avslutad och jag gjort mitt frilandsuppdrag tackade vi och åkte därifrån. Stannade vid en skogsbacke och undersökte vår medhavda matsäckskorg. Åt mackor och drack kaffe. Lade oss en stund på filten och spejade upp mot topparna av gran och fur. Konstaterade att detta var en dag då den är som bäst. I all enkelhet även om de akrobatiska utsvävningarna av denna art ej tillhör vanligheterna.

I morgon blir det andra aktiviteter. Nämligen ett besök på Ikea tillsammans med småtvillingarna, deras storasyster och mamma vilka vi nu väntar på ska komma för en natts övernattning. Ty det gäller tidig uppstigning för att hänga på låset när det ska storhandlas vilket jag misstänker tar tid och kräver ett visst mått av ork för att klara av.







söndag 25 juni 2017

Blodiga Mary och rosa tår


Så har vi då firat Johannes döparens födelsedag. En dag som allt för oftast firas med fylla och slagsmål.
Personligen är just midsommarafton ingen av de storhelger jag längtar mest till. Trasiga minnen från förr sitter så djupt rotade att det än i dag är svårt att njuta av sommarhögtiden. Dock har vi haft en riktigt fin och trevlig midsommarhelg med barn och barnbarn runt bordet.
Nästa år firar maken och jag vår 40:e midsommarafton tillsammans och jag kan med glädje och tacksamhet se tillbaka på våra midsommaraftnar som inte varit kantade av varken fylla eller slagsmål.

För den som hängivet blandar sig en drink finns många ingredienser att välja mellan. Några riktigt dubiösa om jag ska tro dryckesproducenterna. På en bar i London går det att få en skvätt grisblod samt en snutt blodkorv i vodkan, ingen Bloody Mary för mesar. Mary I som lär ha avrättat 300 protestantiska ledare skulle säkerligen med förtjusning känt sig stolt över att ha fått en drink uppkallad efter sig själv. Som dessutom är näst intill autentisk frånsett att människoblodet ersatts med grisblod eller för den fege drinkaren tomatjuice.
Eller vad sägs om skäggöl, bryggt på bland annat jäst från bryggarens egen ansiktsbehåring.

Den mest spektakulära drinken av dem alla måste ändå vara Sour Toe Cocktail. En whiskeyshot där en mumifierar stortå skvalpar omkring i botten av glaset. En kanadensisk tradition med anor från 1920-talet. Vänligt sinnade donerar sina stortår då de av någon anledning nödgats att genomgå en amputation. Några månader i saltlag och tån är klar att serveras. Men det bör dock poängteras att tån inte är något tilltugg. Skulle den mot all förmodan slinka ner genom strupen står det älskaren av denna drink dyrt. Nuddar intagaren av denna dryck tån med läpparna blir det däremot diplom och ära.
Nu har någon illasinnad stulit en tå då glaset tömts och det har blivit en polisiär sak av det hela. En riktigt bra tå lär det dessutom ha varit. Märkligt att folk aldrig kan låta saker och ting få vara ifred utan måste göra sig till tjuv och bandit så fort tillfälle ges.

Idag har jag silat upp sommarens fläderblomssaft. I år hann jag före lössen och nu står flaskorna prydligt på rad i vårt extra kylskåp vilket är ämnat för sylt, saft och inlagd egenproducerad gurka. Visserligen har vi en jordkällare men jag litar inte riktigt på dess kapacitet gällande den rätta temperaturen.
När kvällen smyger sig på tänker jag bjuda maken på en fläderblomsdrink vilken är spetsad med en skvätt bubblande vin för att fira att midsommarafton är överstånden. Vi håller oss med de vanliga ingredienserna i våra glas. Men vill jag snitsa till det lite extra kan jag ju doppa ena stortån i glaset strax före serveringen.

lördag 24 juni 2017

Årets badmode och en exalterad fotograf


Efter några dagars avhållsamhet från sociala medier är det åter dags att öppna tråden. Skrollade bland flödet då en kändis dök upp med sin blogg. Nyfiket klickade jag på länken. Mån tro vad hon har som inte jag har? var frågan jag ställde mig.
27 miljoner på bankboken samt en vacker walk-in-closet där kristallkronor sprider sitt milda sken över skor, klänningar, parfymer, smink, handväskor, accessoarer, helkroppsspeglar och en fluffig heltäckningsmatta var den första skillnaden jag upptäckte i mitt forskande.
Samt en gigantisk låda med badkläder. Som tyvärr inte passar in i säsongsmodet. Kändisen, bosatt i Hollywood, får nu ta av sin veckopeng som utdelas av maken och köpa en ny bikini. 850 dollar i veckan är veckopengen så det bör räcka till något snyggt och passande. Men hon får sno sig på för nu är det verkligen bikinipanik inför resan till Hawaii.

Hollywoodstjärnan tränar hårt för att hålla formen. Vid champagnefesterna med vännerna lägger hon EN majskolv på grillen. Jag hoppas att hon passar den noga för en majkolv som är välgrillad allt för länge är näst intill oätlig.
Mellan festerna går hon på bokcirkel med de andra tjejerna och diskuterar böcker vars titlar inte riktigt framgick av bloggen.

Maken är rik, stenrik, och klär sig i vit linnekostym mellan varven. De har villa, båt, bilar för olika tillfällen samt hundar. Hundarna får följa med på lunchturer men dess för innan krävs en hår-appointment på hundföraren. Efter lunchen är det dags att göra lite inköp. Nya kläder till garderoben samt lite annat smått och gott till hemmet.
Det finns även tid för att bonda och göra roliga grimaser framför kameralinsen.

Plötsligt gick det upp för mig att det går att tjäna pengar på sitt bloggande. Grova pengar dessutom. 27 miljoner ökar lätt genom att öppna upp sitt liv och hem.
Kanske även jag kan tjäna en hacka på mina hittills levererade 1015 publicerade blogginlägg. Jag kollade efter och jodå en enkel knapptryckning och det kan ramla in 3 475 spänn. Men det är väl något förbehåll med det som med allt annat kan jag tro. Jag låter pengarna vara där de är och växa till sig lite. Eftersom jag inte är i skriande behov av någon ny baddräkt eller för den delen något annat heller  just för tillfället nöjer jag mig med det jag har. Bland annat en hederlig baddräkt passande mina kurvor,en nyinköpt Londonhatt och solbrillor á la 1960-tal. Samt en numera ganska sliten men mycket mjuk och fluffig morgonrock som passar vid alla tillfällen då det är lite ruggigt.

Vi lever ett mycket spännande liv här i Kullerstad Skärblacka. Det händer alltid något som bör uppmärksammas i en blogg. Precis som i Hollywood.

onsdag 21 juni 2017

Traditioner och gräddfil


Dotterns och min traditionella årliga resa till London är över och vi är således på hemmaplanen igen.
Vet inte vem som blev gladast över att se oss, maken, som längtat halvt ihjäl sig efter sin käraste eller ledarhunden som troligtvis saknat sin matte. Hunden har fått god omvårdnad och omsorg av maken som funnit tröst i att klia bakom hundens öron då längtan blivit allt för stark.

Att skriva ner reseskildringar så det behagar andra som inte varit med under resans lopp är svårt. Det kan även vara ganska tröttsam läsning. Ungefär som när någon förevisar bilder förställande ridturer på kamel, poolhäng med tillhörande paraplydrink, mat på fat eller inköp av klatschiga badhanddukar framför en inhemsk butik direkt riktad åt den köpglada turisten. I lagom doser är det uthärdligt och underhållande för stunden, men roar mest den som varit och turistat i främmande länder.

Dock dristar jag mig till att i lagom mått dela av mig av vår resa med att nämna Royal Botanic Gardens Kew som kom att bli denna resas absolut största behållning. En fantastisk oas, en relativt kort resväg med London Underground, utanför storstadens puls.
150 hektar botanisk trädgård där över 40 000 olika arter växter samsas. Ett enormt palmhus, växthus med allt från märkliga kaktusar till vackra orkidéer och mitt i allt The Big Stink som luktade märkbart ruttet.
Sex timmars vandring i nästan outhärdlig hetta gjorde oss matta och svaga. En brunch för att fylla på depåerna gjorde kyparen blek. Ty vi är inte vana vid brunch på engelskt manér och lade en beställning som kyparen till sist avstyrde. Med motivation att måltiden skulle bli allt för mäktig och rekommenderade oss sålunda att avstå från bakverken.

London är en ypperlig stad att turista i. Vänliga och hjälpsamma stadsbor i så gott som samtliga gathörn. En karta och förvirrad uppsyn och någon inhemsk kommer skyndsamt till undsättning.
Dessutom kan det vara en fördel att vara synskadad vilket vi fått erfara vid åtskilliga tillfällen. Speciellt på flygplatsen där vi i en helt egen gräddfil tågade förbi långa köer ledsagade av människor i gula västar. Både vid ankomst av vid avgång.
Utanför en Undergroundstation skramlade en man med en bössa.
"Please help the blind", mässade han. Fick syn på min dotter och sken upp. "Is she blind? frågade han märkbart glad över att träffa någon som han vurmade så starkt för.
"Yes giv her some money", svarade jag men han fortsatte konversationen vänd mot mig med att undra om hon var blind sedan födseln.
"Jag är blind sedan födseln men jag kan tala helt på egen hand", kontrade dottern på perfekt engelska och förärades därmed med ett klistermärke som uppmanade att donera pengar till blinda. Mannen ansåg troligtvis att hon kunde vara en autentisk reklampelare för blinda människor i London som behöver en extra slant på grund av sitt funktionshinder.

Naturligtvis har vi shoppat så som sig bör. London har ett stort utbud av varor. I vårt hembagage packade vi sålunda ner inköpen: Var sin solhatt med breda brätten i tvättbart bomullstyg, två klänningar med tillhörande vingar till småtvillingarna som när deras födelsedag är avklarad kan klä ut sig till älvor samt sex paket crumpet.


söndag 18 juni 2017

ID-handlingar och en tjuvkärring


För många år sedan var jag inne i en inredningsbutik. Strosade runt och tittade vad som fanns på hyllorna. Om jag inte missminner mig var jag på jakt efter en födelsedagspresent.
Vid ett ställ med dukar stod en äldre dam. Hon plockade bland grannlåten, vi gjorde ingen större notis av varandra utan ägnade oss var och en åt våra egna inköpsfunderingar.

Plötsligt fick jag se hur damen lät en av dukarna slinka ner i den väska som dinglade ner från hennes underarm. Obemärkt försökte jag snegla på henne för att se vad nästa drag skulle bli.
Hon förflyttade sig till ett annat ställ där det hängde vackra sidenscarfar. Hon provade flera stycken innan hon bestämde sig. Knöt scarfen om halsen, rättade till jackan och drog upp blixtlåset ända upp till hakan. Därefter lämnade hon butiken och jag gick fram till kassörskan för att upplysningsvis berätta att nu hade butiken minsann blivit av med två varor.
Kassörskan rusade till dörren och blickade ut över trottoaren som vimlade av flanörer. Den tjuvaktiga damen var spårlöst försvunnen och kassörskan såg uppgiven ut.
Vi språkades vid om folk som inte har vett att göra rätt för sig. Enades om att det var mycket skamlöst.

Häromdagen skulle jag vara dottern behjälplig med att lösa ut ett paket som företaget hon handlat från låtit frakta med DHL till vår bensinstation. Dottern, småtvillingarna och deras storasyster satt i min bil och väntade allt medan jag utförde uppdraget.
I min bakficka låg dotterns id-handling vilket krävs då andra än mottagaren av försändelsen ska vara den som löser ut paketet.
Eftersom jag ändå var inne på macken passade jag på att köpa en dosa snus. Öppnade snuskylen, tog snuset och stoppade dosan i bakfickan på min kjol. Samma ficka där dotterns id-handling låg. Plockade upp hennes id-kort samt lirkade ut mitt körkort ur plånboken. Uppgav sändningsnumret och överräckte båda id-handlingarna till damen i kassan. Fick efter alla konstens regler paketet, därefter lämnade jag macken och vi körde därifrån.

I morse skulle jag ta på mig tidigare nämnda kjol och upptäckte då snusdosan som låg kvar i bakfickan. Den snusdosa som jag, precis som den tjuvaktiga damen i inredningsbutiken, hade stulit!
Därmed blev jag nu på morgonen nödd och tvungen att köra ner till vår bensinstation och med blossande kinder erkänna mitt fruktansvärda tilltag. Inom mig fanns en oro att macken är utrustad med övervakningskameror och att jag fångats på film när jag var ute på stöldturnén.
Jag höll krampaktigt i snusdosan, lämnade fram den och sa att tjuven återvänt till brottsplatsen för att en gång för alla göra rätt för sig.

Osammanhängande förklarade jag hur situationen blivit som den nu var och bad om att inte bli kallad för en tjuvkärring.
Kassörskan skrattade stort och var tydlig med att det skulle ingen av personalen någonsin kalla mig för.
Snuset är betalt och i sanningens namn; det är inte nyttigt att nyttja tobaksvaror!

lördag 17 juni 2017

Rött hår och bokstäver i snön


Vi satt på altanen. Drack kaffe och bredde tjockt med smör på kex. Mamma gladdes över blomsterprakten men muttrade över att pionen endast bjöd på en enda blomma.
"Kanske den blommar bättre nästa år," sa hon och jag nickade. Läppjade på kaffet och sa att hemma hos oss blommar snart pionerna rejält.

"Vill du hjälpa mig att borsta mitt hår?" frågade hon plötsligt.
Hon gav mig en blå hårborste och ställde samtidigt en hink på golvet bredvid sin rottingstol.
Försiktigt drog jag borsten genom håret samtidigt som jag förde den andra handen över hennes hjässa.
Min hand fylldes med mjukt grått hår som en gång varit sprakande rött.
"Fortsätt, det känns så skönt", sa mamma.

När jag kramade hej då höll jag plastpåsen med mammas hår i ett stadigt grepp. Hon såg mycket annorlunda ut.
"Hoppas din pion blommar duktigt nästa år", tänkte jag när jag stängde dörren bakom mig.

Nu är det sommarlov. Den bästa tiden på året. Jag minns fragment från mina barndoms somrar. Bekymmerslöst skuttade jag ut i friheten. Bredvid fanns mamma och pappa. Som en självklarhet i ett barns liv.

När våra barn var skolbarn älskade jag sommarloven lika mycket som de. Tyckte om att ha barnen nära mig. Det hände att jag uppmuntrade dem till att skolka, bara för en enda dag. Vår yngsta dotter var lättast att övertala. Som ansvarstagande moder vill jag nogsamt poängtera att det inte var vanligt förekommande att jag bad barnen stanna hemma istället för att gå till skolan. Men det hände kanske en eller två gånger varje år.

Vi grillade bananer. Vispade grädde och slevade upp på faten tillsammans med bananerna som hade fått kolsvart skal. Framför den öppna spisen satt vi tätt ihop. Åt av de varma bananerna medan grädden smälte. Vi läste speciellt utvalda sagor. Eller så bakade vi bullar. En vinter kokade vi te och satt ute i snön och drack. Blåste ner i muggarna så vi inte skulle bränna oss i munnen. Det te som blev över hällde vi ut i snön. Snirklade bokstäver som bildade ord med stålar av te. Skrattade och sa att det såg ut som om någon kissat ord i snön.

Jag hoppas att barnen har goda och glada minnen av sin mamma den dag då sommarens sista pion blommar i vår rabatt. Känner hur mycket jag älskar dem alla. Precis som min mamma älskar mig.
Hon ville att det skulle vara jag som borstade hennes hår. Det som en gång varit så sprakande rött.

fredag 16 juni 2017

Platsfyllning och knäppta händer


Detta var dagen då det skulle ske. Lagningen av min avbitna tand. Jag vaknade i morse, svagt traumatiserad. I vanlig ordning inför ett tandläkarbesök.
Dock avmattades tandläkartraumat och ersattes med en annan sorts ångest då jag upptäckte till min fasa att mitt pass var spårlöst borta.
Timman innan jag skulle bege mig till tandläkaren ämnade jag checka in dottern och mig på flyget som på måndag ska ta oss till London. Men utan pass blir det inga boardingkort och jag letade febrilt.
Funderade på hur jag skulle förmedla det sorgliga i att vi måste ställa in resan i den händelse att jag inte hittade det jag sökte. Och antagligen aldrig se röken av pengarna vi lagt ut i förskott.

Hur är det ens möjligt att en sådan viktig värdehandling kan försvinna? Det står till och med bakpå passet att det ska förvaras säkert och hanteras varsamt.
Efter idogt letande hittade jag det, krampen i magen försvann och jag började så smått att åter grunna över tandläkarbesöket. Lättad slog jag upp första sidan i passet bara för att konstatera att det gick ut 2014. Således var det mitt gamla pass som jag förvarat säkert och hanterat varsamt.

Letandet tog ny fart och nu blev även maken involverad. Så även vår sons anställde som dök upp för att hämta makens bil. Han hade bråttom iväg och kunde inte vara behjälplig i själva letandet men visade av någon anledning upp sitt eget pass. Som om det skulle hjälpa mig som var panikslagen och nödställd.
Dessutom ifrågasatte jag varför han sprang omkring med denna viktiga värdehandling i bakfickan då han enkom rest från Linköping till Skärblacka. Så vitt jag vet krävs inget pass på en sådan resa.

"Ordna upp det här," beordrade jag maken. "Ring polisen eller vem f*n som helst."
Maken som är min klippa i allt tittade sorgset på mig och suckade medlidsamt över olyckan som drabbat hans käresta.

Jag knäppte mina händer i bön och bad om vägledning. Huruvida det var bönesvar eller ej ska jag låta vara osagt men jag fick en ingivelse om att gå ut till förrådet och leta. Jag rev och slet i lådor, papperskassar och plastpåsar. Kände igenom fickorna på vinterjackor, vårjackor och kasserade sommarjackor. Vrängde ut och in på allehanda väskor, körde ner händerna i vinterstövlar och kängor. Inget pass fanns att finna.
Som ett sista desperata försök trevade jag med händerna i alla fack på en svart och lilafärgad ryggsäck. Det verkade lika osannolikt som att passet fanns i en av mina vinterstövlar men det var dock värt ett försök. 

Där, i det sist undersökta ryggsäcksfacket låg mitt pass! Jag öppnade det och fann till min stora lättnad att samma gangsterliknade nuna som alla mina passfoton lyckas likna stirrade på mig. För allra första gången uppskattade jag fotografiet och gladdes åt att det tydligt och klart framgick att passet är giltigt fram till 2019. Hur passet hamnat just där är en fråga som aldrig blir besvarad.

London, here we come!



torsdag 15 juni 2017

Uppdragstagare och en blodsugande grannfru


En lång dag börjar närma sig sitt slut. Idel aktiviteter från morgon till kväll. Några av dem mindre tilltalande men som oftast, slutet gott.

Mamman till småtvillingarna och deras storasyster sände ut mig på ett uppdrag. I uppdraget ingick barnaskaran. Likt en gåsmamma med eftersläntrande gässlingar vandrade vi från Hospitalsgatan via Drottninggatan till Repslagaregatan. Jag först och ungflocken på rad efter mig.
Uppdraget bestod av diverse inköp, närmare bestämt 7 stycken trosor X 3=21,
6 par strumpor X 3=18 par, 2 nattlinnen X 3=9 samt 3 morgonrockar.
Framme i klädbutiken lade vi upp en strategi. Tvillingarna pekade vilka trosor de ville ha och deras storasyster kollade ut de rätta storlekar. Därefter hängde hon de utpekade trosorna som var upphängda på små plastgalgar på sina småsystrars utsträckta armar. Sedan skred hon själv till verket och hängde sju trosor i hennes egen storlek på sin underarm.
Lika så strumporna, där ingick samma strategi. Nattlinnena var det lite värre med eftersom en viss beslutsångest slog till. Morgonrockarna fanns det inte så många att välja på så det valet gick helt och hållet komplikationsfritt.

Kassörskan bleknade när vi krokade av samtliga trosor från armhållarna, lade upp dessa samt de övriga klädesplaggen på disken. Men eftersom jag just denna dag var på det hjälpsamma humöret blev det jag som befriade troshögen från de plastiga upphängningsanordningarna. Kassörskan skannade prislappar, kön bakom oss växte och sen tog jag fram den stora plånboken.
"Ha en jättefin dag alla tjejer", sa kassörskan och torkade sig diskret i pannan med ovansidan av handen.
På imponerande 45 minuter hade barnen och jag slutfört uppdraget vilket jag anser vara världsrekord!

Därefter blev det finpasta på pastarestaurangen tillsammans med barnens föräldrar innan vi stuvade in oss och en enormt stor klädkasse i bilen och körde hem till Skärblacka.

Dagens mindre trevliga aktivitet härrör sig till grannfrun som med stort kunnande stack nålar i makens arm. Virusinfektion blev slutresultatet vilket var befriande då vi misstänkte något allvarligare än så. Vila och god omvårdnad av makens fru, skrev läkaren på receptet. Samt en flaska stark hostmedicin.

Efter dagens bravader är urlakningen ett faktum och jag ser fram mot en god natts sömn.

tisdag 13 juni 2017

Knutna tankar och stärkta sinnen


Det finns dagar då själen och tankar behöver få ro. Tyvärr är det lättare sagt än gjort. Då det behövs som bäst är det oftast svårast att kunna andas i sin egen takt.
Levande ljus, rökelser och meditativ musik i all ära men inte ens med dessa enkla medel är det lätt att slappna av för att vila kropp och själ.
I mitt huvud snurrar oftast tankarna i en hastighet så de slår knut på varandra. Även om jag befinner mig i viloläge. Eller när jag inte ens skulle behöver tänka.

Idag har jag dock haft förmånen att utestänga stora delar av omvärlden. Fått vila i tystnad allt medan delar av min familj förlustat sig bland de vilda instängda djuren på Kolmårdens djurpark.
Stortvillingarna, deras lillebror och föräldrar samt en tillhörande moster gick åt det ena hållet medan jag åt det andra. Öppnade dörren till Kolmårdskyrkan och trädde in i helgedomen.
Under sex timmar var jag helt och hållet min egen. Förutom under de stunder då djurparksbesökare sökte sig till kyrkan för att beskåda det som är en sorts blandning av en grotta och ett kyrkorum.
Jag har dammat av min skolengelska och i egenskap av kyrkvärd fått både holländare och ryssar att förstå vilken unik byggnad de klivit in i.
Visat på urberget som kyrkan är uppbyggd på och omkring. Det stora stenblocket i den ena delen av kyrksalen medan en klippa löper in genom en av långsidorna där en naturkälla spränger fram sitt vatten. Nåja, spränger är att gå till överdrift, mer droppar om ens det, fuktar igenom är nog den rätta benämningen. Häftigt är det hur som helst.

Smörgåsar, bullar och kakor samt en påse godis har haft en strykande åtgång. Det tarvas bukfylla när det idkas retreat. På håll hördes endast de ljud som tillhör en djurpark. Annars var allt bara stillhet.

Sist jag var i Kolmårdskyrkan är nio år sedan. Då vår yngsta dotter ingick äktenskap med sin man.
Efter det har det aldrig funnits någon anledning till att besöka just den kyrkan. Förrän nu, då vår hemförsamling hörde av sig och frågade om jag ville ägna en hel dag åt kyrkvärdskapet.
Det har för mig varit en välbehövlig vila. Just nu går mycket på högvarv. Omvälvningar där vi vet att en del av livet bara går åt ett håll medan annat bara kan bli bättre.

Stärk i samtliga sinnen mottogs jag vid hemkomsten av maken. Han har väntat på mig och det känns gott.
I morgon är en ny dag, stärk av denna känner jag mig beredd att möta den.