Summa sidvisningar

tisdag 28 februari 2017

Guldbeströdda lock och leriga grisar


Månaden februaris sista dag. Tillika min namnsdag. Maria. Enligt statistiska centralbyrån har 82 030 personer Maria som tilltalsnamn. Av dessa är det 82 023 kvinnor som har Maria som tilltalsnamn och totalt 444 620 kvinnor som förnamn medan 7 män har Maria som tilltalsnamn och 679 män som förnamn.
Maria går även utmärkt att använda sig av som efternamn vilket 17 personer anammat.

Många som heter Maria väljer att kalla sig Mia. Det hette min mormor vilket var hennes dopnamn och ingen förkortning.
Så grattis idag alla Marior inklusive mig själv.

Idag är det dessutom semmeldagen. Äntligen!  Nu är det slut med allt smusslande och vi kan med gott samvete äta gräddbullarna för öppen ridå.
Det pågår ett semmelkrig om att skapa den mest trendigaste semlan. Wrapp, eclair som är gjort som en petits-chouxdeg smaksatt med kardemumma, semmelpraliner med mera, med mera. Den lyxigaste semlan kostar 995 kronor, kallas guldsemlan och har grädde spetsad med champagne. Under grädden gömmer sig ekologisk spansk mandel och planifoliavanilj från Mexiko. Och få det lyxiga utförandet bestyrk är locket täckt av 18 karats bladguld.
En semla för rika knösar med andra ord. Själv är jag nöjd med semlor bakade av Camilla på vårt eminenta hembageri.

För övrigt har Camilla och jag smidigt klart våra planer. Den 25 mars kommer jag att hålla min fotoutställning. Camilla fixar mingeltallriken med tillhörande bubbel till självkostnadspris.
Det kommer att bli en festlig tillställning. Nu återstår enkom marknadsföring och montering av bilder.

Utanför min skrivarstuga är det grått och trist. Snudd på att hösten kommer före våren i år. Det vore för bedrövligt i så fall. Nu vill jag ha sol och värme, vitsippor i backarna och torra grusvägar.
För att komma till vår brevlåda krävs gummistövlar, dit vill jag gå barfota men det dröjer innan skorna åker av. Än så länge sitter raggsockorna på plats.

Mina kängor är täckta av lera efter gårdagens fotouppdrag där jag tvingades ut på en åker som bökats upp av vildsvin. Dagens uppdrag kräver nyputsade kängor. Därmed avslutar jag här och nu för att plocka fram skokräm och borste. Kan mycket väl hända att det åker med ett par semlor hem efter avslutat värv. Helt vanliga semlor utan guldströssel.

söndag 26 februari 2017

Vinterdyk och återanvänt skinn


Dagen har gått åt till friluftsliv. Dubbla långkalsonger, tre par raggsockor och termobyxor. Där till varm choklad och ostsmörgåsar.
Isen höll på sjön Hunn så maken, jag och stortvillingpojken kunde känna oss trygga där vi stod och beskådade modiga män vilka iförda dykarutrusning gjorde dödsföraktade hopp ner i en liten trekantig vak.

Jag känner mig nöjd med att aldrig kommit på tanken att bli dykare och kasta mig ner i isvatten.
Dessutom verkar det vara ett helt företag att kränga på sig all nödvändig utrustning vilket inte kan skötas helt på egen hand.
Dykare är av hårt virke som inte räds att förfrysa sina kinder i det kalla vattnet.
Själva satt vi varmt klädda på ett isblock och sörplade i oss den varma chokladen och bet stora tuggor av smörgåsarna allt medan vi beskådade dykarnas bravader.

Varm choklad har en benägenhet att skinna sig. Eller rättare sagt mjölken som tillsatts med kakao. Jag tycker det är fruktansvärt äckligt men tydligen är det numera trendigt med skinn. På en lyxkrog i vår huvudstad tar kocken vara på mjölkskinnet, saltar upp det, rör därefter ner det salta skinnet i glass och ringlar kastanjehonung över anrättningen. Kostar säkert mer än vad det smakar för den som bestämmer sig för att äta salt skinnglass.

Tycker även det verkar osmakligt att äta tuppskinn som rostats i ung. I fettet som sipprar ur tuppskinnet kokas palsternackor. När palsternackorna är färdigkokt återanvänds fettet och blir till hollandaisesås som sedan avnjuts tillsammans med de nykokta pasternackorna. Tuppskinnet blir lövtunna chips som topping och nu talar jag om återvinning på hög kulinarisk nivå.

Efter flera timmar på isen tröttnade vi. Termosen var tom och mackorna uppätna. På isblocken satt avlägsnat chokladskinn och dykarna var fåordiga. Hade vi haft ytterligare en termos skulle jag ha bjudit dem på lite varm choklad. Tror de hade uppskattat det.

Vi fann det lämpliga i att återvända hem varpå vi lämnade isvaken med dess innehåll.
Jag har redigerat 369 bilder från dagens bravader, nu väntar soffan och televisionsapparaten.
I morgon är en ny dag med allt vad det innebär. Det står inte på innan det är söndag kväll igen, mycket ska hinnas med innan dess. Både det som är trevligt men även det som är mindre muntert. Som att sitta i en anhörigstol på universitetssjukhuset i Linköping under ett antal timmar. Det tillhör inte veckans höjdpunkt. Men om allt vore roligt skulle det som är roligt inte vara roligt utan löpa risken att bli själlös rutin.


fredag 24 februari 2017

Kvällskurs och vinterbad


All min ork är förbrukad. Två timmars rockkonsert tar på gammalt folk. Helst som gammalt folk själv agerar på scenen.
Jag har spelat elgitarr, luftgitarr, dansat vilt och hämningslöst vilket resulterade i att de yngre i publiken till sist började gråta.
Några pannkakor senare var ordningen återställd och jag kunde vackla hem till maken. Falla ner på köksstolen och låta mig bli serverad en kopp latte.

För övrigt har jag genom ett skyltfönster sett en ståbas. Mitt dröminstrument. Elgitarr och luftgitarr i all ära men ingen slår en ståbas. Visserligen kan jag inte traktera en ståbas, ej heller något annat sorts instrument men sonen hävdar och han och jag ska anmäla oss till en kvällskurs där konsten att spela bas lärs ut.
Sonen är ägare av en elbas medan jag kommer tomhänt till kursen. Måste först och främst utröna om det finns möjlighet att hyra mig en bas innan jag hoppar på någon kurs, eljest får jag spela luftbas.

Jag ställer mig dock frågande till vad jag egentligen ska ha min eventuella nyinlärda kunskap till. Är det möjligt att befinna mig i min tragiska ensamhet spelande på en ståbas? Kanske sonen och jag kan spela ihop men det verkar lite taffligt. Maken kan spela dragspel, nu är han ingen dragspelsägare eftersom han för många år sedan kasserade sitt spel. Kanske kan jag köpa honom ett nytt och låta honom öva upp sig. Svågern spelar såg och vår dotter vanlig gitarr så det verkar som om vi med tiden faktiskt kan få ihop en liten orkester.

Jag låter lärandet än så länge stanna vid långsiktiga planer. Ser istället fram mot en händelserik helg som kommer att omfatta allt från extra årsstämma och invigning av en affär till vinterdyk i en uppsågad vak. Därtill varm choklad och smörgås vilket tarvas vid vinterbad. Speciellt som stortvillingpojken ska medverka ute på isen. Vi har lovat de som har det yttersta ansvaret över barnet att vi inte ska låta ungen blöta ner sig allt för mycket, därtill komma hem i samma skick som när vi hämtade honom.

Men först tar vi fredagskväll med tacomys. Visserligen tillhör tacomys barnfamiljer men vi känner oss stundom som en barnfamilj trots att samtliga barn sedan länge är utflugna så lite tacos då och då en fredagskväll kan aldrig vara helt fel. Eftersom inga små barn är närvarande kan det mycket väl hända att vi festar till det lite extra och korkar upp en flaska vin.

torsdag 23 februari 2017

Förstoringar och smakrika snittar


"Hur känns det att fylla 62 år"? frågade damen som är tolv år äldre än jag.
Jag behövde inte fundera så värst länge över svaret ty det känns inget annorlunda än alla de övriga födelsedagar jag i tacksamhet fått fira.

Vi pratade en stund omkring ämnet. Jag hävdade att det är skönt att bli äldre. Hon dementerade påståendet och våra åsikter gled isär.
Jag envisades. Fortsatte att framhäva fördelarna, vilket damen inte förstod.
"Men åldern består ju enbart av en sifferkombination och det är vi som bestämmer hur vi ska hantera siffrorna", försökte jag.

Maken och jag pratade om våra åldrar en morgon vid frukostbordet. Att vi aldrig upplevt några problem med åldersskillnaden mellan oss. Att problemet mest legat hos andra. Faktum är att jag för ett par dagar sedan lyssnade till ett radioprogram där det satt en expertpanel vilka påstod sig veta att det till och med kan vara nyttigt med åldersskillnad mellan par. Det får vara hur det vill med den saken, för oss har det i alla fall fungerat i snart 40 år utan några som helst betänkligheter.

"Jag känner mig mycket tryggare, lugnare och modigare nu när jag blivit äldre", sa jag till damen jag träffade på idag.
"Funderar inte längre vad folk menar med sina uttalanden, om jag får kritik eller om folk är bråkiga".
Damen såg sorgsen ut. Hon kunde ligga vaken halva nätterna och grubbla över folks åsikter och bemötande. Precis så som jag en gång gjort men sällan gör numera.

Gällande mod så har jag idag hämtat ett paket från vår postlåda. Ett paket fylld med fotografiska förstoringar. Jag ämnat hålla en fotoutställning. Helt på egen hand. Det enda jag begär är att maken hjälper mig att välja och sätta samman fotografierna så det blir ett tema.

"Jag gör snittar", sa Camilla på vårt hembageri.
 "Tänk om det inte kommer några besökare"!
"Då äter du och jag", svarade Camilla helt frankt.

Jag känner mig både stolt och modig över min kommande utställning. Blivit peppad från flera håll att visa upp mina bilder. Någon proffsfotograf är jag inte på långa vägar och har heller inga ambitioner åt det hållet. Tycker mest att det är ett roligt tidsfördriv och kan någon bli glad över att se bilderna är det ett plus i marginalen.

I morgon ska jag träffa Camilla. Vi ska smida planer och prata snittar. Inom en snar framtid kommer mina bilder att vara till allmän beskådan. Det känns spännande, märkvärdigt och inspirerande.

onsdag 22 februari 2017

En sunkig sylta och Paolo Robertos tonfisk


Vi gick på restaurang, stortvillingpojken och jag. Eller restaurang var nog att ta i . Det var närmare bestämt en sylta där vi var de enda matgästerna. Jag intalade mig att det kom an på att lunchen redan passerad därav bristen på ätande gäster.

"Det är trevligt att vara ute med dig, farmor", sa pojken och jag skrev under hans påstående och svarade att jag kände likadant. Det är alltid trevligt att umgås med någon vilken jag håller mycket av.
Egentligen ville jag bjuda honom på något mer fashionabelt, typ Gyllene freden, men det får anstå till dess att gossen lärt sig uppskatta att farmor bjuder på mat som kostar en hel månadslön.

För övrigt har jag aldrig varit på Gyllene freden. Har endast gått förbi dess port och det är tveksamt om jag någonsin kommer att gästa deras bord. Har fått för mig att det endast anstår kulturpersoner att slå sig ner i den ståndsmässiga stadskrogens bord och läsa från menyn. Men det är kanske enkom ett antagande baserad på stamgäster som Carl Michael Bellman, Evert Taube och Anders Zorn.

Hur som helst, vi nöjde oss med syltan i Norrköping och även om jag inte tyckte maten var varken vällagad eller smakrik så var gossebarnet nöjd, lät sig väl smaka samt uppskattade gemenskapen med sin farmor. Vilket var det absolut viktigaste i sammanhanget.

Norrköping är en stad med stort utbud av just restauranger. Även Paolo Roberto har upptäckt att staden har potential för att öppna en krog. Där serveras maträtter till hutlösa priser med dofter, kryddor och smaker hämtade direkt från Italien.
Nyöppnad och omtalad. Inte enbart för det italienska köket utan också för det sega köttet och märkliga bemötandet de ätande gästerna får.

Några citat hämtade från gästernas uttalande:
Frågande gäst:"Var kommer tonfisken från"?
Svar: "Frysen".
Frågande servitör:"Vill du ha kaffe på maten"?
Gästen: "Nej tack".
Svar från servitören: "Då kan du gärna få sitta kvar ett tag till om du vill".
Gästen: "Tack det gör jag gärna för jag har ännu inte fått in maten jag beställt".
Om inte detta vore nog har det berättats hur kocken lyckades tutta på de råvaror han handskades med. Varpå eldsflammorna slickade de italienska ögonbrynen vilket i sin tur ledde till att det uppstod viss kalabalik i köksregionerna innan elden var släckt och läget under kontroll.

Paolo Roberto får nog ta sig i kragen om hans restaurang ska nå Norrköpings svindlande kulinariska och gästvänliga mathöjder. Fram till dess väljer jag att äta på billiga syltor.

Stortvillingpojken och jag torkade oss om munnarna med bit hushållspapper vi själva fick riva loss från en hushållspappersrulle, tackade för maten och lämnade syltan. Därefter införskaffade vi oss var sin bukett tulpaner och körde hemåt. Gossen höll krampaktigt sin vårliga bukett i handen under hela bilresan. När han klev ur bilen hemma hos sig undrade han när jag tänkt att vi ska bege oss ut på nästa äventyr.

"Snart min lille vän, mycket snart. Planeringen är i full gång".
Pojkvaskern log brett och jag kände att han gjort min dag. Det behövs så lite för att resultatet ska bli stort.
.

tisdag 21 februari 2017

Exotiska kramar och giftiga gaddar


"Hurra, snö", skrek barnet.
"Sablar", svarade jag och packade in småtvillingarna, deras storasyster och mamman i bilen och for på slippriga vägar till Kolmårdens Tropicarium.

Inte många har vetskap om att byggnaden som inhyser allt från giftormar till krokodiler en gång i tiden varit en lanthandel. Men som på varje ort finns det någon driftig som ser potential i det som andra dömer ut. Istället för att riva hela rasket startade en herr Gustavsson för 45 år sedan Kolmårdens terrarium och förevisade därefter ett antal fåglar och ormar.
Tiderna förändras. Gustavsson avled och terrariet köptes upp av de som var ännu driftigare och en omfattande ombyggnad resulterade i ett tropikhus med tillhörande krokodildamm.
Det sägs att det med 5000 000 liter saltvattensfyllda akvarium där hajar simmar omkring är Sveriges största i sitt slag.

Parkeringen var snöfylld då vi anlände och jag parkerade där någon aldrig tidigare parkerat. Inga klagomål framfördes och det kändes lite lyxigt att vara nästan ensam på den enorma parkeringsplatsen vilken sommartid är fylld till sista parkeringsrutan.

När vi löst biljett kom resterade sportlovslediga ungar från Norrköpings kommun. Exotiska djur lockar mer än att få sura vinterkläder av blötsnö.

Silkesaporna hoppade från gren till gren över våra huvuden. Det luktade starkt av urin. Med irriterade ögon lämnade vi aporna för att bekanta oss med surikaterna. De verkar vara renliga djur som i sittande position nyfiket granskade besökarna.
Reptilavdelningen kan ge rysningar och i krokodildammen blixtrade, åskmullrade och regnade det var annan halvtimma. Över detta och mycket annat bekymrade sig inte de slöa krokodilerna. De bara log lömskt och stirrade stelt framför sig. Kanske i hopp om att någon förälder i sin iver över skorpionens giftiga gadd glömde bort sin telning.

Den ultimata upplevelsen blev dock när flickorna fick närkontakt med en boaorm. Det gick inte att gå miste på storasysterns förnöjsamhet då ormen letade sig upp över hennes bringa och lade huvudet tillrätta i hennes hår. Småtvillingarna tittade storögt på sin modiga syster och dristade sig därefter att överta den hårt kramande levande slangen.
I en monter fanns ormserum och en spruta. Hade det behövts skulle jag ha krossat glaset med en kraftig klackspark och hjältemodigt räddat livet på de som har gener från mig och min make.

På hemvägen googlades det. Nu finns det risk för att maken och jag inom en snar framtid blir hundvakt, hästvakt, kattvakt, fiskvakt och ormvakt när djurägarna ska bege sig ut på resa.
Ormar matas med fördel med råttor och små grisar. Slipper jag slakten kan jag nog ombesörja ormföda under några dagar. Jag vill inte heller bevittna matintaget. Där går gränsen för vad jag mäktar med...




söndag 19 februari 2017

Ett kylskåp från Eksjö och dagisplats i Örebro


Med ens blev det väldigt tyst. Maken och jag sjönk ner bredvid varandra i soffan, läppjade på var sin kopp kaffe och tuggade i oss skorpor med smör och ost.
Pärlplattor, fruktstund, armbandstillverkning, högläsning och Svarte Petter. Barnens föräldrar räddade mig, ingen fick veta att jag satt med Svarte Petter som det sista kortet.
Nu är småtvillingarna, deras storasyster och ledarhuden efter ett och ett halvt dygn hos oss hemma där de hör hemma och vi har lyssnat till tystnaden.
Som avbröts då makens mobiltelefon ute i köket började ringa. Ingen av oss är för tillfället speciellt alerta varpå mobilsvaret fick ta emot samtalet.

"Hej, det är jag, Anna-Lena. Från Eksjö. Nu måste jag ha hjälp med mitt kylskåp. Igen. Tyvärr. Jag ber om ursäkt. Kan felet bero på att sonen glömt att stänga kylskåpsdörren? Tror du det"?
Anna.-Lena lät förtvivlad på rösten. "Eller tror du att det är kompressorn som gått sönder"?

Det är inte första gången maken får telefonsamtal som är ämnat åt andra håll än hans. En förskola i Örebro försökte enträget få maken att skicka in de saknade papper som krävdes om inte dagisplatsen skulle gå förlorad. Till sist tröttnade den ansvariga, ringde ånyo upp och frågade om han verkligen inte skulle ha dagisplatsen som erbjöds.
"Nej tack, jag tycker det är alldeles för lång resväg", svarade maken och därmed upphörde kravet om att skicka in de saknade blanketterna.

För att inte tala om Albin. Som ideligen drabbades av åkommor som maken nödvändigtvis skulle upplysas om via sms. Om Albin tillfrisknat eller gått hädan är höljt i dunkel, sms:en har i alla fall upphört att komma så det är bara att hoppas att Albin är helt återställd och inte begravd.

En sommar för ganska många år sedan blev maken nedringd av människor som ville ha sina balkongskydd fastmonterade på sina balkonger. Kan ha sin förklaring i att han for runt med en bil vars logga annonserade om just balkongskydd. Något han dock aldrig sysslat med utan det var föregående ägares profession.  Till sist sålde han bilen med logga och allt och lät nästa ägare få påringningar.

Anna-Lena i Eksjö har inte hört av sig något mer så vi utgår från att kylskåpet är reparerat och fungerar tillfredsställande.

Vi börjar så smått att återgå till att vara energipåfyllda. En snabb titt på de sociala medierna och nyhetsflödet och vi konstaterar att allt är som vanligt i Svea Rike och ute i världen. En helg med internetstopp och det går att inbilla sig att världsläget är lugnt. Bedrägligt att invaggas i de förhoppningarna. Vi har återgått till det vanliga livet och kastats in i karusellen igen där Trump toppar nyhetsflödet. Enligt Carl Bildt har han tydligen rökt på. När dimmorna lättat kanske det kommer en förklaring till Trumps uttalande. Det återstår att se. Om det nu inte var Owe Thörnqvist han åsyftade. I så fall har han alldeles rätt, det har hänt något stort i Sverige under lördagskvällen.
Den gamle boggie woogiemannen har tagit alla med storm. Det är om något är mycket stort!


lördag 18 februari 2017

Sanningen som aldrig blir en lögn och en kjol från Hongkong


Strax efter åtta i morse kom de. Småtvillingarna, deras storasyster och så hunden. I vanliga fall brukar barnen gästa oss över natt en i taget. Men nu har vi sprängt vallen och försöker efter bästa förmåga att pussla ihop det hela så alla får en plats att sova på.
Lösningen blir vårt andra hus. Där ligger redan en beställning på chokladfondue och väntar. Ingredienserna är inköpta och det ligger spänning i luften.

Efter en kontroll i badrumsskåpet insåg jag att barntandkrämen är slut. Mitt försök att obemärkt smita ut genom ytterdörren för att ta mig till affären misslyckades. En av tvillingflickorna var uppmärksam, således blev vi två som körde mot vår lokala matvarubutik.

Flickan greppade raskt en miniatyrkundvagn med flagga och styrde stegen in mot butikens innersta.
"Det är lördag", förkunnade hon och vi hjälptes åt att fylla en papperspåse med lösviktsgodis.
Färden fortsatte, förbi hyllan med tandkräm där jag påpassligt ryckte åt mig en tandkrämstub. Bamse log mot mig när jag kastade ner tuben i den lilla vagnen som gjorde ytterligare ett stopp. Denna gång vid tidningshyllan. Tre tidningar innehållande pyssel och krimskrams made in Hongkong sällade sig till godispåsen och Bamsetandkrämen.

Budgeten ämnat för inköp av mat sprängdes när jag körde ner betalkortet i betalkortsapparaten.
Med obekymrad min hade flickebarnet klonat upp sig på packhyllan och tog emot varorna när de närmade sig på det svarta rullbandet.

"Så här mycket får vi aldrig köpa för mammas", sa barnet när vi åkte hem till hennes väntande systrar, morfar och hunden.
"Kan jag tro", svarade jag.
"Ska vi berätta för mamma i morgon"? frågade hon.
Jag nickade. "Jo, vi ska berätta".

Jag läste en artikel att det är nyttigt för den äldre generationen, gäller speciellt kvinnor som passerat klimakteriet, att umgås med sina barnbarn. Studier visar att umgänget håller igång hjärnverksamheten som i sin tur hämmar uppkomsten av alzheimer, mor- och farföräldrarna slipper depressioner och får en längre livslängd. Det gäller dock om umgänget stannar vid max fem dagar. Annars finns risken att umgänget utvecklar neurodegenerativa sjukdomar som parkinson.

En annan artikel berättar att i Amerika flyr dock den äldre generationen från sina barnbarn. De vill hellre spela golf, syssla med kuttrasju, dricka drinkar med sina pensionärsvänner, resa samt ta hand om sin kropp och sitt utseende. Barnbarnen träffar de enkom under julen. Det räcker och blir över, resonerar den äldre generationen amerikanare.

I vårt kök sitter tre små flickor och bläddrar i sina nya tidningar, pysslar och försöker vara rädd om tidningens vidhängande attiraljer. Bland annat en bastkjol i plastigt material. Maken föreslog att jag skulle prova bastkjolen men det mottogs av protester från samtliga församlade. Kanske jag ändå ska ta och provar den, senare, när barnen somnat. Det livar upp att umgås med barnbarnen...

torsdag 16 februari 2017

Lila, grått och laxermannen


"Lila, du skulle passa i lila", sa hårstylisten och granskade mitt mörka hår med naturliga slingor som glittrar av silver då ljuset faller på mitt huvud.

Att låta färga sitt hår krävs kunskap, kemikalier och en expert. Det är vetenskap på hög nivå, inget får gå fel. I annat fall kan oönskade effekter uppstå.

Själv ställer jag mig tveksam till att på konstgjord väg ändra min hårfärg. Tycker det verkar riskabelt.
Tankarna förs till den stackars dam som för ett antal år sedan ville piffa till sig. När frissan var klar med insmörjningen av färg dröjde det inte länge innan det började svida och bränna i skalpen. Damen gav hals men frissan försäkrade, "det är normalt, ingen anledning till oro".
Men när det började stiga upp små rökpuffar från huvudet anande även frissan oråd och kom till undsättningen. Då var det redan för sent.
Den tidigare förhoppningsfulla damen gick bedrövad hem med en skalle som liknade ett rödmålat påskägg.
Under lång tid iklädde hon sig ett huckle för att dölja förödelsen. Om hon någonsin återfick sin kalufs förtäljer inte historien. Eller så har jag helt enkelt glömt bort just det momentet i den för övrigt miserabla historien.

Under dagens sammankomst där jag som åskådare bevittnade hårfärgningsexpertens praktiska handlag från blont till  lila höll jag tyst om minnet som slutade i total katastrof. Ville inte väcka oro i onödan.
Experten rabblade laborationsrapporter där det ingick för mig obegripliga formler, Det blandades, vispades och vägdes på våg innan det blev dags att skrida till handling.

Medan medlet verkade fick jag en inblick i nätdejtingens svindlande vägar.
"Jag dejtade fyra män på en och samma dag. Det ska jag säga dig att det är faktiskt ett heltidsjobb".
Experten tittade triumferande på sina åhörare som fnittrade, suckade och i viss mån såg trånande ut.
"Men det gäller att se upp", fortsatte hon. "Bara dejta på offentliga platser och det viktigaste av allt, låta dejten betala restaurangbesöket".
Alla nickade men blev plötsligt allvarliga när laxermannen kom upp till diskussion.
Laxermannen som spetsar sina dejters drinkar med laxermedel och finner njutning i att se det slutgiltiga resultatet. Nu är laxermannen polisanmäld och får i sin tragiska ensamhet dricka av den lösgörande medicinen om han ska uppnå njutning. För vem vill dejta en sådan stolle?

Slutresultatet av dagens session blev mina farhågor till trots mycket lyckade. En mörkt lila och en ljust lila. Försöksobjekten srtålade mot sina spegelbilder. Kanske jag borde prova på att lägga lite färgglada slingor matchande de naturliga som redan finns...
Jag får fundera ett tag till innan jag bestämmer mig för att ringa min frisör.

onsdag 15 februari 2017

Krångliga kossor och några inklämda höns


"Du får gå vart du vill", sa gårdsägarna och lämnade mig utanför mangårdsbyggnaden efter att vi skakat hand.
Vägarna på gården var som en perfekt gräddad kladdkaka. Stel uppe på och kletig under ytan. Mina högskaftade stövlar i mjukt skinn sjönk ner i leran och jag förbannade min dumhet att inte ha ett par gummistövlar liggande i bilens bagageutrymme i beredskap. Jag om någon borde veta bättre. Landsbygden är mjuk och lerig när tjälen släpper taget.

Jag styrde stegen mot ladugården. Öppnade dörren och klev in. En svensk låglandskossa låg på båspallen, Idisslade och stönande så som kor stönar när de ligger och idisslar. Tittade lojt på den främmande besökaren, vände lite på öronen och fortsatte därefter obekymrat att rapa upp grovfoder och tugga vidare.
Vi fick ingen större kontakt så jag lämnade kon och gick tillbaka ut i solen.

En vit häst med röd beklädnad och gröna, som jag tolkade det, tofflor kom ystert skenande mot mig som kontrast mot den lata kossan.
"Stopp! Hit men inte längre", ropade jag ty jag önskar ingen närkontakt med vilt springande hästar.
Hästen ruskade på manen och sprang vidare, lika ointresserad av mig som idisslaren i ladugården.

När jag körde hemåt kände jag doften av ladugård stiga upp ur min rosa halsduk. Svagt men ändå påtagligt. Jag blev så där hopplöst nostalgisk som jag alltid blir då jag varit på en lantgård.

"Du har glömt hur det var", säger maken när jag drömmer mig tillbaka till flydda tider.
"Glömt allt krångel kossor för med sig när man minst av allt önskar sig krångel".
"Vi kan väl åtminstone köpa oss några hönor", försöker jag bedjande men maken avfärdar förslaget. Med motivation att vi inte har några möjligheter att härbärgera höns på vår tomt. Trots att vi är utrustade med ett antal uthus.Det vore faktiskt inte helt omöjligt att klämma in ett par hönor i ett av uthusen om bara viljan fanns.

För övrig har denna dag, för utom ett gårdsbesök, erbjudit mig en undervisning i hur en motorsåg ska hanteras. Det var inte riktigt meningen, vi halkade helt apropå in på ämnet. Allt skulle egentligen handla om bristande elevunderlag på ett naturbruksgymnasium, trädgårdslinjen.
Att eleverna uteblir kommer helt och hållet an på föräldrarna som inte anser att deras ungar ska utbilda sig i att rensa ogräs. De tycker att de ska utbilda sig till något mycket bättre. Helst ett yrke med status.
Jag ska göra en insats och belysa ämnet trädgård, som är ett brett ämne med många möjligheter. Dessutom är det brist på trädgårdsarbetare, företagen skriker efter arbetskraft.

Nu är dagen nästan till ända. Soffhäng och en kopp nybryggt te. I morgon blir det en lång dags färd mot natt. Kan tänkas att min lunch blir en varmkorv med stark senap. Eller ännu bättre, en stor semla...

tisdag 14 februari 2017

Välgång och olycka


Två timmar i solen. Med slutna ögon och öppna öron. Småfåglarnas första trevande kärleksläten. Snart är det fullt i holkarna. Hos mamma blommar snödropparna, här får vi vänta ett litet tag till.

Idag sprider vi hjärtan till varandra. I de sociala medierna tar vi emot kärleken från både kända och okända. Så borde det vara varje dag. Men för all del, det kan vara bra att bli påmind om att vi ska värna om att vara vänligt sinnade. Det är annars så lätt att det faller i glömska.

När jag öppnade vår brevlåda fanns det där ett brev. Att få ett handskrivet brev är smått revolutionerande. Andäktigt sprättade jag upp kuvertet med en liten kniv som är anpassad till fruktkniv. Någonstans har jag en brevkniv. Vet inte bara vart, den används tyvärr allt för sällan.

Kuvertet var adresserat till oss båda. Att vänta in maken var helt enkelt otänkbart. Tålamodsprövande och tålamod är något jag inte lärt mig att behärska.
Adressaten började brevet på gammaldags manér. Hoppades att vi var välmående och informerade oss om att det egna hälsotillstånd och liv var som det skulle.

Förutom de vänliga raderna innehöll kuvertet gamla fotografier. På bilderna ler en man mot kameran. Några är svartvita medan andra är i färg. Lite blekta av tidens gång men ändå fina och betydelsefulla för oss som mottagare.

Mannen på bilderna är sedan några år tillbaka död. Vilar i Skogskyrkogårdens minneslund. Där även hans fru har sin viloplats. Och min pappa som till skillnad mot de andra inte har någon relation till Skärblacka. Det var dock kravet mamma ställde, pappa skulle med henne då hon lämnade Värmland och blev östgöte. Så fick det bli och ingen av oss har hört några klagomål framföras.

Jag bläddrar bland fotografierna. Känner ett vemod svepa över mig. Det är så påtagligt att livet är förgängligt, ett lån vi fått att förvalta efter bästa förmåga. De som tänker att allt ska vara som vanligt i evighet går miste om något viktigt. För inget är evigt. Vi lever i ett kretslopp där nya liv kommer medan andra försvinner.
Hur ska vi då kunna förvalta tiden på bästa sätt? Googla på det och det dyker upp mängder med förslag hur vi ska bli rika på pengar.

Det är pengarna som styr över lyckan. Ju mer pengar vi har desto lyckligare är vi.
Men även den rikaste dör så småningom och blir plötsligt enkel och spartansk. Någon som aldrig unnade sig något utöver det ordinära. Var nöjd med det lilla. Därmed bör begravningen bli så enkel och billig som möjligt.
Arvet delas upp. Rättvist. Lyckan förs vidare med tillgångarna. Om någon händelsevis får lite mindre än den andra kommer olyckan in i bilden. Osämjan blir ett faktum, oavsett om det är Alla hjärtans dag eller ej.

Ett brev kan lyfta många tankar...

måndag 13 februari 2017

En borttappad unge och experimentell forskning


En ny vecka har inletts, Som dessutom bjuder på en föraning om vårens annalkande. Som i sin tur genererar i glatt humör. Snart ställer jag undan mina vinterkängor i förrådet.

Då äntligen mörkret viker undan är det lätt att hänge sig åt äventyrligheter. Vad är då bättre än att göra äventyret i grupp. Så resonerade vi och for iväg till Linköping med barn och barnbarn.
Ett besök på Flygvapenmuseet under gårdagen blev resultatet. Där mottogs vi av en dam som bakom disken i foajén gav oss förhållningsorder samt en översiktskarta. Men det är väl så damer med ansvar agerar då det kommer tolv personer på rad. Varav sex av dessa personer är barn.
"Inte röra och inte springa", löd budskapet och vi gjorde det bästa för att efterleva lagar och förordningar.
Det enda missödet blev en borttappad unge som gett sig ut på egen hand för att utforska det som bör utforskas i ett museum. Barnet återfanns efter det att vi vuxna trotsade regeln "Att inte springa i lokalerna" och ordningen blev återställd.

Att tappa bort ett barn är för oss ingen ny företeelse. Det har drabbat oss ett antal gånger då vi vuxna med ansvar förlitat oss på varandra.
För många år sedan, då sonen var liten glömde vi helt enkelt bort honom i tron att någon av oss höll ordning på gossen.
Det hela utspelades i Stockholm efter ett besök på Buttericks. Vi var ett sällskap som uppspelta av allt vi köpt på oss skulle dra vidare i storstadsmyllret mot nya mål. Då är det inte lätt att hålla ordning på allt och alla. Två kvarter bort saknades en liten person varpå vi alla i samlad trupp rusade tillbaka för att finna en mycket ledsen pojke som anklagade oss för bristfälligt föräldraskap.

När orken över att beskåda krigsflygplan, utöva experiment och läst informationsskyltar tagit slut blev det dags för nästa begivenhet. Presentshoppen. Barnbarnen plockade på sig det de ansåg sig ha behov av. Lade upp behoven på köpmansdisken varpå expediten undrade hur det hela skulle finansieras.
"Farmor/mormor har pengarna", svarade de unisont. Farfar/morfar kom till undsättning och vi delade på kostnaderna.

Efter det att vi räknat ihop ungskocken och förvissade oss om att ingen fattades avslutade vi det hela med ett restaurangbesök. Bord förbokat, för säkerhets skull.

Jag har sagt det tidigare och jag säger det igen. Alla dagar är bra dagar men vissa dagar är lite bättre. Dessutom aningen mer händelserika än andra...

fredag 10 februari 2017

Alla rätt och en resa genom Kuddby


Hembakade bullar, kladdkaka med vispad grädde och microvärmda blåbär.
Vi satt mitt emot varandra vid köksbordet. Pratade och kände hur nostalgin sakta smög sig in i samtalet.
Vi pratade om flydda tider som aldrig kommer tillbaka.
Utvandrare och hemvändare. Om att flytta tillbaka för att konstatera att inget är så som det var då. Människors förändring och människors frånfälle.
Så pratade vi om affären. Byns hjärta. Där allt och inget dryftades mellan havregryn, kaffebönor, mjölk, ägg och hästskosöm.
Nedläggningen och byarådets planer som rann ut i sanden.
Affären, ett monumentalt minne över tiden innan Ica Maxi stormarknad började lockade med medlemspriser och rabattkuponger.
Dörren är låst och handtaget bortmonterad. Genom gallertrappan har sly och gräs växt upp och ersatt skosulornas nötande.

Varor in och varor ut. Förnödenheter och nödvändigheter. Inlämnade av tipsrader med förhoppning om alla rutor rätt ifyllda. 1 X 2 och drömmen blir sann.
Allt är stilla och färgen på trävirket flagnar. Brunt papper för fönsterglas. En solblekt gardinkappa vittnar om personalens egen vrå intill baksidans varuintag.
En halvöppen källardörr. Ett härbärge för katter och möss, gråsuggor och tvestjärtar.

Jag tackade för fikat och pratstunden. Stannade vid affären, tog några bilder och körde sedan ombord på färjan. Tvärs över Bråviken och tvärs över Vikbolandet. Östra Husby, kyrkan, högstadieskolan, vårdcentralen och missionshuset.
Kuddby, Buss-Åke och  mellanstadieskolan som sedan länge är tömd på elever. Genom Tåby, förbi ytterligare en kyrka och skolan där småttingarna lär sig räkna och skriva.
Kände mig ensam och längtade hem. Eller längtade jag tillbaka? Till tiden då Buss-Åke stannade utanför vårt gula hus för att plocka upp våra barn som skulle till skolorna i Tåby, Kuddby och Östra Husby.
Allt förändras och jag är ingen hemvändare. Nej, jag nöjer mig med mina minnen.

En varmkorv på macken i Söderköping. Lyxade till det med räksallad och rostad lök.
Vår dotter. Glad och förnöjsam mötte hon mig när jag för sista gången svängde upp bilen utanför hennes arbete.  Kartonger, påsar och kaftanen. Allt stuvades in i bilen. Hon satte på sig sin storbrättade hatt, lämnade ifrån sig nycklarna och arbetstelefonen. Kramades hej då. På skrivbordet stod endast kvar det som tillhör Svenska kyrkan.
På måndag ska maken och jag åter igen stuva bilen full. Med samma kartonger, påsar och kaftanen. Lyfta in allt i dotterns blivande tjänsterum. Snart möts hon av nya kramar och "välkommen hit".

Livet och allt runt omkring är en ständig innovation...

onsdag 8 februari 2017

Postleverans och kvällsfrågor


"Hur har du upplevt din dag"? Den frågan ställer vi varandra, maken och jag innan vi säger god natt.
En dag rymmer så mycket. Att kortfattat lägga upplevelserna till rätta och delge varandra det som varit lite sämre och vad som varit bra rensar den mänskliga hårddisken och bidrar med en god natts sömn.
Dock är vi noga med att alltid avsluta vårt samtal med det goda och det som tillfört oss något positivt.
Oftast kommer vi inte på något som varit mindre bra, men även de små triviala irritationsmomenten som att en glödlampa gått sönder och ingen ny finns att finna, att kulspetspennan strejkar eller posten är sen med leverans kan behöva dryftas.

Vårt goda kvällssamtal under gårdagen handlade mest om den flock bestående av säkerligen ett femtiotal sidensvansar som från ingenstans landade i vår trädgård. En naturupplevelse utöver det vanliga. Sidensvansar har vi inte sett på år och dag. Jag blev exalterat pirrig i hela kroppen, fick fram min kamera och förevigade fåglarna vilka gemensamt försvann som på en given signal efter det att de kalasat färdigt på frön från vårt fågelbord.

När vi avhandlat fåglarna lade vi dessa till handlingarna och kastade oss raskt över till nästa upplevelse. Nämligen vår julklapp som vår dotter med familj förärat oss. En resa in till Norrköping där vi på tu man hand avnjöt ost och chokladavsmakning hos Jolla Choklad & Dessert.
Egentillverkade olika choklad med ingredienser som hallon, lakrits, mango, passionsfrukt och mandelmassa med en gnutta kardemumma. Inmundigades med lämpliga sorters ost. Där till en kanna grönt exakt draget te med den rätta temperaturen.
Som om allt detta inte vore nog. I gåvan ingick också en välfylld papperskasse med delikatesser som vi på egen hand fick förmånen att välja ut.

Plötsligt trädde stadens förlossningsläkare in i lokalen. Han var ute efter sötsaker att ta med sig hem.
Vi nickade mot varandra och han ställde frågan till oss hur stortvillingarna och deras kusiner småtvillingarna lever sina dagar. Han var inblandad i båda förlossningstillfällena men jag måste tillstå att jag blev mäkta imponerad av hans förmåga att komma ihåg barnens födslar med tanke på hur många ungar han har sett komma ut ur olika livmödrar och förlossningskanaler.

Vi vinkade av läkaren som tog sina praliner och cyklade hemåt. Fortsatte avnjuta det som återstod på våra tallrikar och efter två timmar körde också vi mot våra hemtrakter. Ej på cykel utan i vår bil även om det kunde ha varit motiverat att ta en cykeltur med tanke på det kraftiga kaloriintaget.

"Hur har du upplevt din dag"? En ny kvällsfråga vi ställer till varandra när vi ligger tätt ihop under täcket och denna dag är till ända om sisådär sju timmar. Mycket kan hända än. Vi ska göra vårt bästa för att undvika de tråkiga svaren.





tisdag 7 februari 2017

Bakom fasaden och golfarnas dilemma


Av en ren händelse hamnade vi mitt i renoveringen av ett gammalt hus i Danmark. Annars undviker jag att se på program som handlar om att bygga om eller renovera hus.Oftast överskrider budgeten det folk i allmänhet har råd med. Det stannar vid en dröm utan några som helst ekonomiska framtida skulder.

Men som sagt, några knapptryckningar på fjärrkontrollen och plötsligt befann vi oss bland sågspån och murbruk och där fastnade vi en hel timma. Fann det dessutom oerhört förnöjsamt, kanske mycket beroende på att inget gick som på räls för det husrenoverande paret. Motgångar föder framgångar så till sist fick de det riktigt trivsamt och vackert.

När jag är ute och far blickar jag ofta bort mot hus, speciellt om de är ögoninfallande. Funderar över hur människorna som bor i husen lever. Vilka de är och var de härstammar från. Frågor som sällan eller aldrig ger mig några svar. Jag får fortsätta att fantisera och skapa egna familjer och heminredningsmiljöer bakom de putsade fasaderna.

På vår gata byggs det också. Hus rivs och nya sätts upp. Effekterna efter anläggandet av kommunalt vatten och avlopp. Området börjar sakta men säkert befolkas av permanentboende vilket i sig skapar en annan sorts trygghet än tidigare. Vi kan se till varandras hus om någon är bortrest, ge varandra en hjälpande hand vid behov och slänga till varandra några meningar när vi möts vid raddan av postlådor.
Vi hälsar nybyggarna välkomna och beundrar deras snart färdigställda hus som smälter fint in i den rådande miljön.

I grannkommunen Linköping byggs det också. Storskaligt och efter helt andra ritningar. Till golfklubbens stora förtret. Golfbanan är hotad och det finns risk för att 18-hålsbanan får leta sig till andra marker och göra nya hål åt golfarna. I första hand är det hål nummer 10-18 som är hotade och utan dessa hål går det inte att bedriva golfverksamhet säger förståsigpåarna.

Inspirerade av allt byggande ämnar även vi att utöka vår boendeyta. Grunden är färdigställd och under en presenning ligger byggnadsvirket. I våra byggplaner uppstod ett minst lika stort problem som problemen vid Linköpings golfbana. Nämligen vår fina magnolia. Jag stod inte i beredskap att offra den praktfulla busken för något utbygge så maken fick ge med sig och grävde grunden fram till dess växtplats. Vilket betyder att vi även denna försommar får njuta av magnolians mörkt rosa blommor allt medan vårt tillbygge tar form.

Allt löser sig med den rätta taktiken...

måndag 6 februari 2017

Jaktlycka och renliga resenärer


En dag som denna känns våren väldigt avlägsen. Den råkalla vinden tränger in mellan trävirket. Långa kalsonger hjälper föga så jag finner det för gott att stanna inomhus. Fördjupa mig i uråldriga jaktvapen som ger en inblick i hur människan livnärde sig innan speceriaffärer med köttdiskar var uppfunna.

Min skrivarbod har också hunnits med att fått en uppfräschning. Dammråttor så stora att den gamla arsenalen av jaktvapen skulle ha kommit väl till pass. Nu äger jag dock ingen jaktutrustning utan får nöja mig med dammsugaren.
Glupskt slukade maskinens sugmunstycke de lurviga tussarna som skräckslagna försökte gömma sig i hörnen.

Livet utan dammsugare skulle te sig ganska så besvärligt. Men det har funnits tider då husmödrarna fick försöka hålla golven rena bäst det gick medan männen rände runt i skogarna för att fälla något bytesdjur till middag.
När så den första dammsugaren uppfanns fick gubben ställa undan jaktvapnet för att bistå sin gumma med att trampa på bälgen medan hon förflyttade munstycket över golven. Hygientekniskt blev det antagligen inte så mycket bevänt med städningen. Om det ens över huvud taget fanns ekonomi för inköp av en i dåtida mått mätt ultramodern städutrustning. Var nog mest överklassen som hade råd och de var antagligen så stadda i kassan att det fanns möjligheter till att anställa pigor som fick ta hand om hela ruljangsen.

Personligen tycker jag det är ganska trivsamt att städa. Vilket i sig är en hel vetenskap som det har skrivits böcker om. Finns att köpa på Bokus.com om någon skulle vara intresserad. Inbunden, dessutom.
Det finns även ett regelverk kring städningens utförande. Samt checklistor. Plus en hel massa tips hur städning kan ske snabbt, enkelt och smart. Och om inte det skulle vara nog så går det att tävla i städning. På teve. Jodå, det inte bara bakas, lagas mat, renoveras hus och paras ihop kärlekstörstande par som aldrig fått till det ordentligt, för vår tevelicens räkning, Det tävlingsstädas också. Vinnaren får en utlandsresa. Den som behärskar tekniken bäst utan att det blir missprydande ränder på putsade fönsterglas, kvarlämnad matrester i kylskåpshörnen eller urinfläckar på insidan av toalettlocket åker till främmande länder och briljera över de förlorade lortlarporna och snuskpellarna med sin vinst.

Själv nöjer jag mig med att städa utan kritiska domare, tevepublik och eventuella diplom med vidhängande resecheckar. Tycker dessutom inte om att tävla i något vad det än må vara.

Det går också bra att helt enkelt sopa skiten under mattan om någon nu skulle vara lagd åt det hållet.
Det som inte syns det märks inte. I alla fall inte utåt...


söndag 5 februari 2017

Det stora spektaklet och en litterär resa


Nu det stora spektaklet dragit igång. Vi delar in oss i två läger där åsikterna går isär. I de sociala medierna refereras det för och emot.
För att citera vår son, "Det finns ingen dålig musik. Det är endast lyssnaren som tolkar den olika."
Kan ligga något i det.

Jorden fortsätter dock att snurra runt solen. Världens ledare tycker också till. Sätter upp egna regler och lagar. Lagar som förstärker det förtryck som redan finns.
Runt, runt snurrar jorden. Var och en ser till sitt och kämpar på. För och emot.

Vi, dottern, sonsambon och jag skulle börja i gospelkör. Har sett fram emot gemenskap i sång och glädje. I min mejlbox ligger övningstillfällen och stämövningsfiler.
Så blev plötsligt körledaren allvarligt sjuk. När jag såg honom och Blacka gospel på teve igår drog ett köldstråk genom mitt hjärta.Vi är många som tänker på körledaren och hans familj.

Vårt lilla samhälle visades upp på bästa sändningstid i SVT.  Känd för sitt pappersbruk och reggaefestival. Nu är Skärblacka en förstärkt prick på vårt jordklot.

I den värmländska kommunen där jag är uppväxt sitter Hamid. Mitt i stadens centrum med läpparna egenhändigt hopsydda sitter han och hungerstrejkar. I protest mot att han ska utvisas till Iran.
Ett försök att vädja till Migrationsverket.
Till vilken nytta, tänker jag.
Människor kommer och går runt Hamid. Upptagna med allt sitt egna.

Jorden fortsätter att snurra. Liksom mina egna tankar. På det som är bra och det som är mindre bra.
Försöker att låta det som ger mig glädje ta överhand.
"Glöm aldrig allt det goda", säger vår dotter och jag anstränger mig för att lyssna.
Ser fram mot hennes och min resa. De litterära resorna som jag gjort tidigare. Nu är det hon och jag som ska återupprätta traditionen. Resa tillsammans och lyssna till olika författare och deras litterära skapande. Något som bidrar till att ge mig glädje och goda tankar.

Vad som än har skett och vad som än sker snurrar jorden vidare och vi med den. Det är bara att klänga sig fast och göra allt för att goda skördar ska växa upp ur myllan. Det kan inte bli missväxt varje år.

lördag 4 februari 2017

Mor Greta och ostrukturerade muffins


Om en månad har jag levt i 62 år och en dag. När jag fyllde 30 fick jag en flaggstång. När jag fyllde 40 fick jag ännu en flaggstång, beroende på att vi flyttat från den tidigare.
Fanan från den första stången finns fortfarande i vår ägo. Dock passar den inte ihop med den nuvarande flaggstång utan är endast ett nostalgiskt minne.

Det händer då och då att kvinnor, för det är oftast kvinnor, som uppnått sin pensionsålder klappar mig ömsint på huvudet. Ler och säger "Flicka lilla, du är bara barnet. Du har mycket kvar att lära"
Då ler jag tillbaka, niger och nyper i klänningsfållen och svarar, "Ja tant, tack tant, det ska jag lägga på minnet."
65 år är det magiska födelsetalet då inträdet i vuxenlivet äger rum. Det är då vi kan snegla på 62- åriga flickor och drömma oss tillbaka till tiden då hullet var fast, blicken klar och tankarna rediga.

Idag har jag med unga spänstiga steg förvånat mig själv med att ta en relativt lång morgonpromenad. Maken lämnade jag hemma, han hostar och känner sig okry så han var inte välvilligt inställd på någon promenad.
Men mössan neddragen över pannan, vantar på händerna och halsduken ordentligt omvirad kring halsen travade jag iväg. Målet om återvändandet hemåt hägrade. Kaffelatte och mor Gretas kryddiga muffins överskuggade den ensamma och smått trista promenaden.

Receptet på mor Gretas muffins hittade jag i min av smör tummade kakbakbok. Boken inköpt av mig själv när jag i unga år träffade maken. Målet var att bevisa att jag trots min späda ålder kunde baka kakor som överträffade de mer rutinerade kakbagerskorna. Maken har genom åren varit min största support och alltid hävdat att mina kakbak genererar i de bästa kakorna. Även de misslyckade, speciellt gällande sockerkaka. Vi delar hängivet vårt gemensamma intresse för olika sorters bakverk.

Jag måste ändå tillstå att mor Gretas muffins inte uppnådde mina förväntningar. Den rätta strukturen på bakverken ville inte riktigt infinna sig. Smaken är det utseendet till trots ändå inget fel på. Kryddningen stämmer väl överens med vad receptet lovade.

Kakor tillhör några av livets små höjdpunkter. Oavsett om det är hembakat eller köpebröd. Och en stärkande promenad ökar aptiten på livets små guldkorn med innehållsförteckning smör.
Att baka, oavsett vad, ger dessutom balsam åt själen och förhöjer fikastunderna avsevärt. Sen får de hälsosamma kakmotståndarna tycka vad de vill. Vi lever i ett demokratiskt samhälle  med yttrandefrihet, så länge det nu varar. Som det verkar är det väl bara en tidsfråga innan vi blir tilldelade våra åsikter med inslag av den bruna nyansen.

torsdag 2 februari 2017

Rostiga medar och djupgående tankar


2 februari och jag har sett det som ska utvecklas till påskliljor spränga upp genom den svarta mullen. På sina ställen blommar snödropparna i små klungor. Det är lätt att luras och tro att nu är våren här. Men februari är en lömsk månad. Kyla och snöfall kan dra in över landet när vi minst anar det.
Skidnördarna må jubla men mig kvittar det lika. De enda redskap för utomhusaktiviteter i vintertid vi har i vår ägo är var sin sparkstötting och långfärdsskridskor. Samtliga föremål är antagligen rostiga och det är föga troligt att de någonsin kommer att åter tas i bruk.

Igår kväll hade vi damer vår bokcirkel. Det är en mer bekväm sysselsättning än vinteraktiviteter som kräver efter årstiden rejäla kläder och skodon. God mat, en brasas trevliga värmekälla och behagliga sken, tända stearinljus samt mycket prat.
Den gemensamt lästa boken avverkades som vanligt snabbt och effektivt. Vissa av oss behövde dock en uppdatering om både handling och huvudkaraktär. Denna gång var vi helt överens, boken vi läst tilltalade oss alla.

Jag tror inte att det är själva bokpratet eller om vi över huvud tagit läst den litteratur vi tilldelar oss som är av större vikt. Det är mer samvaron och samtalen vi är ute efter. Samtal kring boken känns stundom oviktig när det finns så mycket annat att dryfta om.
Denna gång gjorde vi en djupdykning ner bland våra tankar och känslor i det vi kallar livet. Delade med oss av våra livsöden. Spontant men ändå lite trevande till en början. Osäkra och kanske en aning rädda.
För att våga öppna sig måste det finnas tillit, garantier för att det vi säger till varandra landar mjukt och blir väl omhändertaget av mottagaren.

Vi känner varandra ganska väl som grannar och vänner. Men efter gårdagskvällen har vi lärt känna varandra på ett nytt sätt. Fått insikt om att vi som människor är sårbara, även om vi utåt sett tycks verka starka. Alla bär vi på något innanför våra höljen. Olika men ändå så lika. Komna från olika miljöer olika uppväxter. Några har haft det bra medan andra lite sämre. Vi är mödrar till barn som vi älskar och vill allt gott. Men inte heller föräldraskapet tillhör livets okomplicerade uppgifter. Inget är utstakat i förväg.

Om allt detta talade vi, damerna i bokcirkeln. Nya band mellan oss har skapats och förstärkts. Jag känner mig berörd och tacksam över att kunna ge och ta emot. Det är en känslomässig ynnest som jag hoppas vi kan bygga vidare på. Troligtvis med ett helt annat tema nästa gång vi träffas. För till syvende och sist är vi varken en melankolisk eller speciellt djupsinnad bokcirkelgrupp. Vi är endast en samling glada och bekymmerslösa damer i våra bästa år som lever ett gott och behagligt liv.