fredag 31 mars 2017

En tapper flicka och en blodig jacka


Hjärtinfarkt, blodförgiftning, lunginflammation, barnafödande, njurstensanfall, blindtarmsinflammation, brännskada, titthålsoperation, cancerbehandling och ett klämt finger. Listan över det jag blivit inblandad i som privat sjuktransportör kan göras hur lång som helst.
Det är inte utan än att jag numera kan ställa olika sorters diagnoser. Med de rätta verktygen skulle jag till och med klara av att på egen hand utföra diverse behandlingar, smärre operationer samt förlösa barnaföderskor.

Maken och jag är ett väl fungerande team. Vi kompletterar varandra mycket väl. Han snickrar och jag kommer strax efter med målarpenseln. Resultatet blir strålande men kroppsarbete är fysiskt ansträngande. Köttbullar och makaroner är en utmärkt kombination för svultna hantverkare.

Nu avbröts middagsrasten bryskt då telefonen ringde. Jag märkte direkt på svärsonen att något bekymrade honom. Vilket bekräftades när han bad mig köra ner till vårdcentralen för att ta hand om småtvillingarnas storasyster som gjort sig illa.
I rasande fart och med det allra värsta framför mina ögon körde jag dit. Vid receptionen stod flickan tillsammans med en blek förskolefröken.
När jag stegade in och flickan såg sin mormor rann hennes tårar över så som tårar rinner över då någon som stå en nära kommer till undsättning.

Damen i receptionen förklarade att det inte finns tillgänglig personal som kunde ta hand om ett skadat litet barn. Fröken och jag stirrade på varandra. Jag började genast ladda med skarp arsenal.
Vilket receptionisten märkte och skyndsamt tillkallade distriktssköterskan. Som i sin tur kallade på en läkare för klämskador låg inte inom hennes ansvarsområde, resonerade hon sakligt.
Läkaren hummade och funderade på att skicka oss vidare till röntgen på Vrinnevisjukhuset. Efter en mer omfattande undersökning av det klämda pekfingret beslutade han dock att vårdcentralens resurser var tillräckliga.

Den otäcka sårskadan som glipade rejält tejpades noggrant och förhållningsorder utdelades. Då hade flickans rädsla övergått i att med stort intresse följa händelseutvecklingen.
Hon fick av samtliga inblandade med beröm godkänt i tapperhet, mod och styrka. Flickan förstärkte berömmet med att upplysningsvis nämna att hon inte enkom är tapper utan också besitter en stor portion klokhet. Vilket jag i egenskap av mormor skrev under på.

Med fingret i häfta och vattentätt omslag begav vi oss omgående till hembageriet. Där fick det modiga och kloka barnet välja fritt ur Camillas välfyllda kakmonter.
För vad är ett sketet klistermärke föreställande Bamse som Landstinget vanligtvis utdelar till barn som genomgått sjukvårdsbehandling mot en cupcakes med marshmallows och sockerhjärtan vilken bakats av Camilla?!

Vi for hem till morfar och dukade köksbordet med sötsakerna. Innan vi avnjöt bakverken uppvisade flickebarnet sin blodiga jacka. Vi rös vid åsynen av den röda fläcken varpå vårt älskade barnbarn kände sig nöjd med att förevisningen gett det resultat hon hoppats på.




torsdag 30 mars 2017

Reptilföda och en talande björk



När hälsan vacklar ställer vi upp för varandra. Med det sagt har jag precis avslutat och tagit mig hem efter väl utfört arbete som extrainsatt personal i sonens trädgårdsfirma.
Ett tidigare påannonserat besök gav mig en timmas rast och vila sittande i vårt eminenta hembageri.
Eftersom jag inte är formellt anställd kände jag att jag kunde ta mig den friheten utan att det för den skull medförde någon vedergällning.
Till skillnad mot två anställda inom Norrköpings kommun. De har fått varningar på grund av att de olovligt uteblivit från sina arbeten. Vilket kan leda till disciplinära åtgärder och avsked.

Eftersom jag inte löper risk att bli avskedad från det arbete jag inte besitter kunde jag, tillsammans med maken och hitresta goda vänner från Vikbolandet, avnjuta smörgåstårta och trevliga samtal en helt vanlig torsdagsförmiddag.

Efter hemkomsten har jag hunnit med att studera nyhetsflödet. Som vanligt föga uppmuntrande läsning. Mänskligheten är förtappad och lömsk. Skyller ifrån sig och om inte det fungerar skjuter de ihjäl varandra eller detonerar bomber.

Bland allt missmod och elände fanns en artikel om en krake som slukats av en orm. Vilket fruktansvärt öde att gå till mötes. Ormen svalde mannen med hull och hår. Dessutom var bytet iförd rejäla stövlar. Något ska vi alla dö av men detta var minst sagt ett sällsamt egenartat sätt att lämna jordelivet på.
Jag gör ingen djupare analys omkring dödsfallet och berörda parter utan lägger det hela i mappen "märkliga nyheter."

Mer glädjande nyheter är att våren inom en snar framtid kommer att återvända. Skönt för alla, inte minst för de som redan plockat fram kortbyxorna.
Dock siar en väderspåman att april kommer att bjuda på hård blåst från söder medan maj blir dimmig och råkall. Juni får vi ändå uppleva några fina dagar, om än ytterst få. Fler spådomar än till juni vågar väderspåmannen sig inte på, trots att allt enligt hans utsago går att tyda i stammen på en urgammal björk.

Det vi inte kan råda över ska vi inte heller göra oss några bekymmer om, sa alltid min pappa. Vilket omfattar bland annat det svenska vädret.

tisdag 28 mars 2017

Pytt på gamla matrester och en arg sörmlänning


Rödfärgen har anlänt och min uppgift har därmed tagits vid. En ganska fridfull sysselsättning då solen skiner och fåglarna håller konsert. Dessutom blir vårt utbygge väldigt stilfullt.
I ett anfall av våryra storstädade jag min bil under gårdagseftermiddagen. Det är alltid intressant att se vad som döljer sig under säten och i svåråtkomliga skrymslen. Det mesta jag fann var ätbart. Tveksamt om det fortfarande är gångbart som föda men det går nog att anrätta en liten pytt om modet finns. Bullrester kan med fördel blötas upp och karamellerna har antagligen inte mist sin sötma trots att de vid det här laget kan anses som antika.
Upphovet till dessa rester är våra barnbarn. Även om maken och jag till viss del bidragit till fynden.
Nu doftar hela bilen grönsåpa och det är en fröjd att sätta sig till vid ratten.

I vår bod har sedan länge de urväxta bilbarnstolarna stått och varit i vägen. De är ersatta med nya stolar vilka ska fungera som trygghet och säkerhet för småttingarna.
Jag lyfte ut de gamla bilbarnstolarna, tog ett foto och lade ut dem på Blocket. Nu har jag ingen större vana av försäljningsteknik men det hela föll i god jord. Efter en timma var de sålda och ska nu frakta runt andra barn på vägarna.

Dock uppstod ett dilemma. En man långväga ifrån ringde och sa att intresse fanns av att lätta på ekonomin för barnbarnets skull.  Han liksom vi kör barnbarn till och från olika aktiviteter, förskola, utflykter och barnvaktshämtningar.
Sexton mil var han beredd på att köra för att köpa just den här bilbarnstolen och han skulle komma idag runt lunch.
Lite begrepp har jag om turerna därför påtalade jag tydligt och klart att jag inte tänkte hålla stolen åt honom i den händelse att någon annan hugad spekulant dök upp.  Om detta var vi helt överens.
Strax därpå ringde en man som vi delar hemkommun med. Han var i akut behov av en stol och eftersom en redan var såld fanns endast en kvar att tillgå.
Nu stod jag inför ett svårt val. Skulle jag sälja stolen som enbart kostade 500 kronor till en småbarnsfamilj med det ekonomiska ansvaret som en småbarnsfamilj har. Eller sälja till en man som antagligen var så pass stadd i kassa att han var beredd på att köra sexton mil för att få en billig bilbarnstol av högklassig kvalité?
Jag ringde den långväga mannen för att få besked huruvida intresserad han egentligen var. Inget svar. Jag fattade då ett beslut, det fick bli småbarnsfamiljen som befann sig i ett akutläge.
För att inte förlora det lilla som fanns kvar av min heder skickade jag ett sms och meddelade att nu var stolen såld, han behövde inte längre fundera över åka den långa vägen hit.

Svaret lät inte vänta på sig och nu är jag osams med en för mig okänd sörmlänning. Det är ett hårt liv att vara försäljare, sanna mina ord!

måndag 27 mars 2017

Hög benföring och en väl förborgad hemlighet


Oförtrutet och med stor frenesi kapar maken brädor. Utbygget växer fram vid varje uppspikad bräda. Snart är det dags för rödfärgburken. Då kliver också jag in i bygget. Beväpnad med pensel och klädd i oömma kläder.

Nu består inte livet enbart av arbete. Det finns även utrymme för annat. Som att åka in till Norrköping för att förlusta sig. Vad passade väl bättre än att avsluta helgen med att rocka loss.
De Geerhallen var fylld till sista plats. Medelåldern var hög. Eller rättare sagt, övre medelåldern var de som bokat flest biljett. Även om en och annan ungdom, som jag själv, slunkit in.

Jerry Williams är inte precis pur ung han heller. Vilket inte hindrar honom att agera som när han var pinfärsk på scenen. Med hög benföring och ohämmade grimaser rev han av den ena låten efter den andra.
Den kvinnliga delen av publiken var i extas. När strålkastarljuset slocknat är jag viss och säker om att många stolsdynor fick genomgå rengöring med papper som besitter hög uppsugningsförmåga.

Jerka öste på. Mobiltelefonernas kameror blixtrade. Också jag tog några minst sagt misslyckade bilder. Det är svårt att fånga objektet när det inte står stilla.

När uppträdandet närmade sitt slut reste sig damerna och drog därmed med sig den manliga publiken i stående position. Applåder och armarna upp mot taket. Rock n´roll när det är som bäst.

Nu lämnar vi mars månad alla festligheter bakom oss. Tar nya tag med allt vad det innebär.
I väntan på lövsprickningen tänker jag äta semmelbuffé. Få mina texter korrekturlästa och städa ur bilen innan snön som utlovats börjar falla.
Vårsnö, säger maken. Det är bra för nysådden. Han har sina egna teorier och ser allt som oftast ljust på tillvaron om än det skulle råka falla ner lite snö.

I går förmiddag fick jag för övrigt ett telefonsamtal. Det gladde mig storligen. Frågetecken rätades ut och samtalet lade en viss balsam omkring mitt mitt hjärta samt lugnade ner fladdrande tankar.
Det behövs så lite för att resultatet ska bli stort.

Nu rockar jag vidare mot nya djärva mål. Alltid leder det åt någon riktning men slutresultatet är än så länge en väl förborgad hemlighet där endast ett fåtal helt nära mig är invigda i.



lördag 25 mars 2017

Monarkens ur och en prinsessa genom linsen


I natt är det dags. In i förrådet för att lyfta fram utemöblerna. Närmare bestämt klockan 02.00. Och vi mister därmed en hel timmas sömn. Plus att olycksfallsstatistiken höjs ett pinnhål. Dessutom kan den förlorade timman orsaka depression. Enligt stressforskare och andra förståsigpåare.
Sydsvenskan skriver att även kungens klockor ställs om. Inte av honom personligen utan av en utsedd adjutant som har det ärofyllda uppdraget att vrida om visarna på inte mindre än 80-talet kungliga ur.
Stackars människa, men hon har i alla fall titeln hovurmakare och det är minsann inte fy skam.
Vår konung kan sova lugnt och känna sig förvissad om att hovurmakaren ser till att han inte kommer för sent till frukostbordet.

Kan dock inte se något uppseendeväckande i att även monarkens ur måste följa sommartiden. Han, liksom vi andra, är tvingad att åtlyda bestämmelserna. Naturligtvis är EU inblandad med en sorts förordning som Bosse Ringholm en gång i tiden undertecknade då han hade Sveriges ordförandeskap i EU.

När vi övergår till sommartid brukar det vara helgens stora snackis där fördelar blandas upp med nackdelar. Själv är jag av den åsikten att det duger gott med en och samma tid året om och inte hålla på och vrida visarna fram och tillbaka.
När sommartiden infördes var vi bekant med en herre som var sommartidsmotståndare. Så till den milda grad att han envisades med att behålla vintertiden. Vilket medförde stora problem, Både för honom själv men även för hans närmaste omgivning samt när han blev kallad till olika sammankomster som krävde exakt tidspassning.

Jag tror att jag redan i förväg känner av nattens förlorade timma. Tröttheten sköljer över mig likt en porlande vårbäck. Eller så kan det bero på att min fotoutställning är till ända. Fyra timmars minglande med bubbel i glasen därtill en plocktallrik med allehanda små rätter tär på krafterna.
Aldrig hade jag trott att det skulle bli så stor uppslutning som det blev. En strid ström av människor kom för att se på mina fotografier.
Jag blev till och med intervjuad av tidningen. Samt ansluten till en fotoklubb som träffas en gång i månaden. Dessutom förärades jag med olika sorters blomster.

Bilder har valts ut med hjälp av maken och våra barnbarn. Förstorats och monterats i ramar. Under gårdagskvällen hjälptes vi åt att hänga upp verken på väggarna i Camillas café. Camilla höll i tumstocken medan våra äkta hälfter drev i spikarna utefter uppmätta instruktioner.

Glad och nöjd lutar jag mig tillbaka. Tveksamheten till att ställa ut mina fotografier har förbytts mot stor fägnad och självsäkerhet. Hobbyfotografering äger! Kanske kan jag till och med utnämna mig själv till hovfotograf. Faktum är att jag fotograferat prinsessan Victoria uppe på ett hustak i Norrköping.




torsdag 23 mars 2017

Vilse i Eskilstuna och Oksanens sko


Väskan är uppackad. Lakritspiporna instuvade i skafferiet. Nu blir det till att ta en stilla lakritsrök när andan faller på.

Via Katrineholm, Eskilstuna, Strängnäs och Södertälje tog vi oss med buss till Värtahamnen, dottern och jag.
Det blev en minst sagt dramatisk färd då den ordinarie busschauffören insjuknat och ersatts med en göteborgare.
I Eskilstuna körde vi vilse. Under en halvtimma fick vi se staden och när Nina Prenker Hår & Inspiration  på Köpmangatan uppenbarade sig utanför bussrutan vid fem tillfällen började jag förlora hoppet om att komma till huvudstaden.
Inte gjorde det saken bättre att passagerarna ilsknade till. Det uppstod en upprorisk stämning i bussen varpå flertalet resenärer travade fram till chauffören enkom för att ge honom en utskällning.
En dam ringde till och med hem till sin make. Upprepade ideligen att detta var en stor skandal och på hennes belåtna min syntes att hon fick medhåll genom luren.

Chauffören rattade sin buss, backade in på smala gator för att ta sig vidare på en ny möjlig gata i stadskärnan. Bara för att genast inse att det var fel gata han satsat på efter väl utförd backning av ekipaget. Hans körförmåga fanns det inget att klaga över.
Efter viss assistens av en medresande pensionerad busschaufför som insett att han borde rycka in tog vi oss ut ur Eskilstuna och jag försökte lugna de närmaste medpassagerarna. Det är inte att begära att en busschaufför från Göteborg ska hitta rätt väg genom en sådan ansenligt stor stad som Eskilstuna.
Ty vad är avenyn mot Köpmangatan?!
För säkerhets skull körde vår vid det här laget missmodiga chaufför vilse i Södertälje också varpå vi även fick bekanta oss lite närmare med den orten.

Vi hann dock med båten och författarföreläsningarna kunde starta. Tunga namn och kända författare. Det mest spektakulära under hela den litterära båtresan resan var Sofi Oksanen och hennes skor. Ja hela hennes uppenbarelse var spektakulär om jag ska vara helt ärlig.

På kvällen köpte dottern och jag oss var sin drink. Slog oss ner i salongen och lät oss underhållas av Rikard Wolff på scenen. Gammal och grå men ändå vid ganska god vigör framförde han sångerna allt medan en tanig pianist med bravur hamrade på tangenterna.
Plötsligt dök det upp en tant. Hon hade en käpp i handen men vilken hon började attackera min ryggsäck. Hon sneglade på våra urdruckna glas där endast en skiva lime skvalpade runt i den kvarvarande isen som börjat smälta.
Hon anklagade mig för att ha stulit hennes andra käpp. Dessutom druckit ur hennes glas. Försiktigt och med oändligt tålamod övertygade jag henne om att jag varken var en käpptjuv eller nyttjar andras drinkar. Att jag på hederligt vis gjort rätt för mig.

Min förnärmelse över anklagelserna lade sig då jag fick en liten stund på tu man hand med Fredrik Lindström. Han var mild och vän, tvärt emot vad jag tidigare trott. Inte ett spår av hans till synes lite burdusa yttre visades och han log mot mig och min kamera. Liksom de övriga författarna som beredvilligt lät sig fotograferas inför min kommande artikel gällande vår resa.

Två händelserika dagar har dottern och jag fått spenderat tillsammans. En traditionell resa jag tidigare gjort och som längtat efter att göra igen men som av olika anledningar inte blivit av efter fyra års uppehåll.
Jag känner mig tillfreds. Nästa år vid samma tid åker vi åter igen med Litteraturbåten. Traditionen är återupptagen.





tisdag 21 mars 2017

Premolarer och Dry Martini


Tio dagar kvar på mars månad.
"Det är bara april kvar, sen är det sommar", yttrade sig småtvillingarna och deras storasyster.
Kan så vara även om jag anser att maj månad tillhör försommaren.

Mars har varit festligheternas månad för vår del. Med start den 3 mars då vi tillsammans med de övriga i familjen hade tårtkalas. Sedan har det bara rullat på och ännu är trevligheterna inte avslutade.
I lördags var maken och jag till Löfstad slott där vi spisade en historisk middag  med anor från 1903. Till vår stora glädje delade vi bord med vår förra tandläkare. Hon, en av de få som vet allt om våra incisiver, caniner, premolarer och molarer.
Det var trevligt att träffas under helt andra premisser än bakåtlutad i tandläkarstolen vridande en handsvettsdrypande bomullsnäsduk.

Middagen inleddes med en historisk rundvandring där temat mat var huvudpunkten.
Bland annat fick vi veta hur adeln roade sig vid middagsbordet under 1600-talet. Genom att baka in en levande kanin, grodor, fjärilar eller fåglar i pajer och tårtor uppstod det stor muntration då första biten skars upp och djuret i vimmelkantigt tillstånd hoppade upp eller flaxade iväg.
Det var 400 år före internet men då liksom nu fanns behovet och en aldrig sinande uppfinnesrikedom att roa sig på andras bekostnad. Även om den drabbade i det här fallet var ett stackars djur.

Nu blev vi gäster inte åsamkade något practikal joke från 1600-talet utan det hela gick sansat och belevat till väga. Maten var utsökt och vi fick oss en mycket trevlig kväll. Jag kan starkt rekommendera ett besök med vidhängande middag på Löfstad slott.

I hallen står min väska packad och klar. Om ett par timmar ska jag hämta dottern och vi ska bege oss ut på en gemensam resa i litteraturens tecken. Några av landets främsta författare finns med vilka ska berätta om sina liv och leverne som resulterat i tryck mellan pärmar.
Resan tilldrar sig på öppet vatten men jag hyser en viss oro över de kraftiga vindarna som får Glans vatten att mer än krusa sig. Skillnaden är att befinner jag på Glan syns land på ömse håll medan ute till havs kan jag enkom se horisonten då vi lämnat skärgården bakom oss.
Jag har under morgonen studerat gässen som guppar precis utanför vår vassrugge. Än så länge ser det lovade ut.

I min väska ligger både saltgurka och skorpor. Gurkan ska inmundigas och skorporna smulas ner i skorna. Ett väl beprövat gammalt sjömanstrick i händelse av storm. Åtgärden lär ha god effekt mot sjösjuka. Om det förväntade resultatet uteblir för jag väl ta till en mer kraftfull metod. En Dry Martini till exempel.

söndag 19 mars 2017

Skitlukt och en inledande plan


"Det luktar skit". Jag grumsade över bonden som är orsaken till odören och över att min utomhushängda tvätt kommer att dra åt sig lukten.
Vi satt ute på trappan. Var sin macka med stekt ägg och drack kaffe ur vårmuggarna.
"Gör inget, det luktar vår. Snart är det vårbruk", svarade maken och fick något drömskt i blicken.
Maken som sedan femton år tillbaka inte äger någon harv.

Jag nickade. Bet en tuggan av smörgåsen. Lite av den inte helt genomstekta äggulan rann ut och hamnade som gula droppar på mina vardagsbyxor.  De torkade snabbt i solen och lämnade efter sig små stela fläckar.

Ja sannerligen, nu är det vår. Krokusen blommar invid syrenbusken. Påskliljorna är på god väg de också. Den vita trädgårdsmöbeln är framtagen ur boden. Avtvättad med såpvatten. Färdig att tas i bruk.

Fyra platser för vila finns i vår trädgård. Vi följder solens bana och förflyttar oss allt eftersom.
Dock behöver vissa delar av vårt utomhusmöblemang renoveras. Till exempel den antika möbeln som gott och väl skulle platsa hos vilken hängiven antiksamlare som helst.
Jag lyckades för tio år sedan med nöd och näppe rädda bordet och de fyra stolarna med den rätta gungningen att möta ett dystert öde på återvinningsstationen.
Maken var i full färd med att lyfta dyrgriparna ombord på släpkärran när jag ingrep.
Några somrar senare ägnade vi dagarna åt att varsamt skrapa och måla varje bräda i klassisk vit färg.
Nu är det åter dags. Sittbrädorna på den ena stolen är murken och måste bytas ut. Det ordar maken om tid finnes. Kan tänkas att han i första hand prioriterar vårt utbygge före en gammal trädgårdsstol. Ett bygge som sakta men säkert växer fram under hammare och spik.

I år, liksom varje vår när snön smält undan, lovar jag mig själv att ta vara på fägringen. Ända till dess att midsommarblomstren är överblommade. Då har halva sommaren gått och det börjar vända.
Lika förvånande år efter år över tiden som försvann så hastigt. Planer som spolierats på grund av att vi aldrig hann med.

Men i år, ja i år ska jag ta vara på tiden. Lägga det som inte är absolut nödvändigast åt sidan, följa solen och förflytta mig till den plats som känns skönast att vistas vid.
Redan idag har jag förverkligat min inledande plan. Med att i lugn och ro tvättat trädgårdsmöbeln och rensat trädgårdsdammen fri från fjolårslöv.


fredag 17 mars 2017

Själslig läkning och minnen i massivt glas


Under några dagar har jag sträckläst Elsie Johanssons trilogi om Nancy. Det var med viss tvekan jag gav mig i kast med böckerna. Men efter det att vår dotter rekommenderat mig den första delen började jag så smått att bekanta mig med Nancy och hennes familj. Och där fastnade jag. Vävdes in i handlingen, började lära känna familjen där kärlek fanns om än väldigt undertryckt, på snudd till skamligt.
Jag kände dofterna, atmosfären och upplevde starkt levnadssättet i den uppländska landsbygden. En liten by där alla kände alla på både gott och ont.
Sista delen var en rent plågsam läsning. Om uppbrottet från det vanliga och tryggheten som lämnades för något nytt.
Minnen som dröjde sig kvar och där en gammal sotig spiskrok fungerade som ett slags tröst.

Det är inte ofta som jag gråter när jag läser böcker. Men ibland händer det. Denna gång var en sådan gång. Snor och tårar mellan ord som bildade rader och kapitel. En känsla inom mig så stark att det nästan blev outhärdligt.
I en ask har jag en krokig spik. Den har en gång suttit i taket i vårt värmländska sovrum. Otaliga gånger har jag tittat på den spiken innan jag somnat. Hört maken muttra om att han slarvat vid taksättningen. Dock blev spiken aldrig indragen i virket med ett enda enkelt hammarslag utan spretade rakt ut i luften under många år.
När vi sålt gården i  Värmland för att slå ner våra bopålar i Östergötland och packat vårt bohag i flyttkartonger drog jag sist av allt helt sonika ut spiken och lade den i en ask för bevarade minnen. Där vilar nu spiken men aldrig att jag öppnar askens lock. Vetskapen om dess existens är det viktigaste för mig. Den dag vi inte längre finns kvar och boet ska delas kommer säkert våra barn att grubbla över varför det ligger en spik i en ask och vad den haft för betydelse.

Igår träffade jag Josefine. Hon har tagit fasta på minnenas betydelse och har därför skapat ett klot fyllt av minnen.
En hårlock från en avliden person förenas med den heta glasmassa hos glasblåsaren i Rejmyre glasbruk. Håret förvandlas till aska och bildar tillsammans med luftbubblor en fantastiskt vackert mönster allt medan glasblåsaren blåser i röret.

Nu behöver ingen vara död utan kan i högsta grad befinna sig i levande tillstånd för att låta göra sitt eget minnesklot. Fördelen med att vara levande är att låta konstverket bli en ögonfröjd och avnjutas så länge vi är i livet.
Utifrån den vetskapen ska maken och jag klippa en liten lock från våra huvuden. Överlämna hårtestarna till Josefine för att framöver hämta vårt eget gemensamma klot. Där kommer askan från våra hårstrån för alltid finns bevarade i det massiva glasklotet. Det blir vår kärleksgåva till varandra inför vårt stundande 40-årsfirande som gifta.

Den av oss som överlever varandra kommer sedan att ha minnet av den andra bevarad så länge som det egna minnet fungerar. Det är en fin tanke och vårt beslut känns mycket bra om än aningen ekonomiskt kännbart.

En dag borta men ändå så nära...




tisdag 14 mars 2017

Potthålor och den automatiska porten


Inte vet jag om det hela beror på att jag varvat ner. Jag har i vilket fall som helst återfunnit energin. Sinnet och kroppen känns fjäderlätt och det är inte längre tungt att andas.
Timmar vid det runda vita pelarbordet, en kopp te och boken jag läser.
Då och då ett ögonkast ut genom fönstret. Vårfåglar och de gamla vanliga gråsparvarna samsas runt fågelbordet. En mås som hovrar över sjön, inser att vattnet i viken ännu är isbelagt. Vänder och flaxar bort mot öppet vatten.

Ute på gårdsplanen står min bil. Skinande blank efter en välbehövlig tvätt av lacken. Grusvägen är torr. De tidigare vattenfyllda potthålorna har torkat, kvar finns endast de retfulla groparna som bildäcken vid ovarsam körning studsar ner i.

På hemväg från biltvätten tittade jag som så ofta ut genom bilens sidoruta för att se den plats där jag en gång för många år sedan gått med ett par gula långbyxor. Små fragment av minnen som lagrats och naglat sig fast. Jag tänker inte längre så ofta med vemod på de där gula byxorna. Var sak har sin tid, så är det med allt och tiden går inte att dra tillbaka.

Soppa och nybakade muffins. Fyllda med rivna morötter och ost. Bordet är dukat. Snart kommer maken hem och vi får summera dagen medan vi äter.
Jag kommer att berätta att jag städat vår kryddlåda. Att bilen är tvättad och att jag inte vågade springa in i tvätthallen för att sätta mig i bilen efter det att jag slagit in koden. Hon inne på macken varnade mig.
"Tvätten startar direkt, bara så du vet. Du måste vara snabb på fötterna", sa hon. Och jag valde att vänta utanför. Hörde hur bilen spolades ren bakom porten som åker upp och ner med automatik.
Jag ska berätta att jag varit till affären men att jag väntade till dess att pensionärerna handlat klar. Det är tisdag och då gäller pensionärsrabatten. Avdrag direkt i kassan för den som har medlemskort.
Vidare ska jag berätta att jag läst ut min bok och att jag börjat på en ny. Tredje delen ur trilogin om Nancy.

Kanske kommer vi att tala om att det idag är sju år sedan jag skar av mig en bit av vänster pekfinger när jag hackade persilja. Hur rädd jag blev och hur högt jag skrek och att jag började gråta.
Att katten blev förfärad och slank in under soffan. Låg där och kikade fram med smala gula ögon.
Vi kommer att skratta åt minnen av när maken tog den blodiga biten där delar av nageln satt kvar och kastade den i kompostpåsen. Hur han sedan satte ner mig i sitt knä och lade på en kompress och fäste den med en remsa tejp. Därefter torkade han bort mina tårar och sa att allt kommer bli bra.
Fingret läkte men fortfarande har jag ingen känsel längst ut på fingerspetsen.

Maken lyssnar. Ser på mig så där ömsint som han alltid gör.
"Skönt att du tagit det lugnt idag". Så kommer han att säga innan han berättar för mig om sin dag.

söndag 12 mars 2017

HotNailPunktCom och nattmaran


Jobbsöndag. Dessvärre känner jag mig urlakad. Skulle helst av allt vilja stanna hemma och studera dagens väder som inte riktigt vill bestämma sig.

På sociala medier diskuteras Mello. Fel låt vann, naturligtvis, vad annat är att vänta. Själva låten i sig var kanske inte helt fel, men klädseln! Ack och ve, en gosse i kostym tog hem hela rasket och genast kommer stenarna i rullning.
Owe kan i alla fall äta tårta i lugn och ro vilket måste överväga den usla placeringen.

Åter till min trötthet. Jag vaknade i natt med ett ryck. Klockan visade sig vara 03.20. Med stor fasa insåg jag att jag sumpat ett inbokat besök som skulle ha skett i fredags kl. 12.00.
Mycket penibelt eftersom jag lovat dottern att ta hand om hennes häst och se till att den kom under vård på utsatt dag och tid. Snabbt insåg jag att det skulle bli jag och ingen annan som kom att få punga ut med straffavgift för uteblivet möte.
När jag låg där i mörkret och kände hur ådern på halsen pulserade kraftigt och pannan blev fuktig av svett kände jag att något var fel. Jag fick inte det hela att gå ihop. Hästen skulle till HotNailPunktCom vilken nagelterapeut Pia står som ägare till. Pia är den som sköter om mina naglar och jag kan inte erinra mig att hon även tar hand om bekymmer relaterat till hästar.
Men eftersom jag tidigare under veckan på uppmaning av vår dotter skickat ett sms till Pia med en förfrågan om dag och tid för ett hästbesök och därefter mottagit ett svar med inbokad tid måste det vara så.

Jag famlade efter mobiltelefonen. Visserligen hade morgonen inte ännu randats men när Pia på morgonkvisten vaknade till skulle hon se att jag skickat henne ett sms med en ursäkt om att varken jag eller hästen dök upp i fredags.
Men vad skulle Pia göra med kusen? Jag förstod inte riktigt. Pia verkar dock vara en kvinna utrustad med diverse egenskaper så jag kunde inte utesluta att hon även besitter kunskap om hästens anatomi. Hur skulle hästen komma till henne? Jag törs inte rida den, inte heller har vi någon hästtransport. Var skulle vi vara med hästbehandlingen? På parkeringen utanför nagelsalongen? Eller skulle Pia komma till stallet och stod där i fredags medan hon surnade till efter att förgäves ha väntat på mig som aldrig dök upp?

Tankarna började klarna. Men helt säker var jag inte. Därmed klev jag upp ur bädden, gick ut i köket och tog fram min kalender. Jag såg tydligt framför mig att jag nedtecknat HÄST på fredagens blad.
Med stela fingrar bläddrade jag upp fredagens datum. Fredagen den 10 mars skrattade mig rakt upp i ansiktet. Bladet var tomt. Inte en enda anteckning om åtagande av något slag var där skrivet.
Krampen i magen släppte, inga straffpengar behövde lyftas från kontot men det viktigaste av allt, min heder var i behåll. Inte från något håll kunde jag anklagas för att inte passa tider.

Jag hällde upp ett glas vatten, drack i djupa klunkar och gick sedan tillbaka till sängen. Kröp ner under täcket och tänkte; precis så här var jag den gången för många år sedan då jag började bli sjuk.
Jag bör nog bromsa livet lite grann. Vilket jag också har haft på känn. Därför har jag sagt nej till vissa grejer jag blivit ombedd att göra. Bara för att jag är värd det.

lördag 11 mars 2017

En nyputsad korv och grytunderlägg


Äntligen, vårens första utomhusfika på yttertrappan. Maken släpade fram en arbetsbänk som han lägger plankor på. Plankor som ska bli reglar till vårt utbygge. På arbetsbänken bredde vi ut en filt och slog oss ner. Åt mandelkubb, drack kaffe och te medan vi vände våra vintertrötta ansikten mot solen.
Varje por i huden öppnar sig i solljuset. Släpper in värmen och låter kroppen ta hand om tillskottet av D-vitamin.

På torkvindan hänger tvätten och i rabatterna segar sig påskliljorna upp ur myllan. Går det att vara annat än glad och tillfreds? Knappast, även om världen står i brand och folk hatar varandra.

Owe Thörnqvist gurglar stämbanden och putsar korven. I kväll gäller det om han ska få åka till Kiev i maj.
Det är väl knappast troligt men jag trodde heller aldrig att Trump skulle vinna valet. Såg det som en omöjlighet, inte kan folket rösta fram en pajas vilken sedan koras till världens mäktigaste man. Så tänkte jag då.
Till syvende och sist är folket som bestämmer. De ville ha Trump vid rodret och så blev det. Vill majoriteten av svenska folket skicka Owe till Kiev så får minoriteten vika sig.
Förresten var han visst en illbatting som barn den där Thörnqvist. Kastande sten på då sjuåriga Ingrid som idag med en 90-årings klarhet och skärpa minns händelsen så tydligt som om det vore igår.
Owe däremot har inget minne av att han skulle ha stenat någon flicka. Men vem vill minnas alla dumheter som vi alla någon gång gjort då vi var barn.
Det är oftast den utsatta som minns bäst. Åren går och historier förändras och vinklas utefter behag.
Mycket beroende på vem som lyssnar och som i medömkan skakar på huvudet i medhåll. Allt för att ställa sig själv i en bättre dager medan den som utfört handlingen blir mer skambelagd och utpekad.
Även sanningar kan bli osanningar om det vill sig illa.

Det får gå som det vill i kvällens Mello. Om nu Owe vinner hela spektaklet unnar jag honom det. Att vid 88 års ålder äntligen få stå i ett helt nytt strålkastarsken, riva av Boogieman blues och kasta korvar är i alla fall bättre än att befinna sig i dagrummet på ett äldreboende. Sittande framför en teveapparat och med oseende ögon kolla på golf innan det är dags att bli förd till terapin för att tillverka pärlplattor och grytunderlägg.

Maken tog mig i handen där vi satt på trappan och drack ur våra vårmuggar. Vi tittade bort mot grannens hus.
"Carina, du får inte dö från mig", sa han plötsligt.
"Jag kan inget lova. Men det vore dumt att dö nu när vintern äntligen vikt undan och vi har en vår och sommar framför oss", blev mitt svar.
Vi kom överens om att leva sida vid sida även detta år. På andra sidan staketet hos grannen kommer det att vara en som detta år helt ensam får ta emot våren. Det smärtar att tänka på det.

På den andra sidan om vårt hus, på torkvindan, hänger tvätten. Två par jeanskläder. Makens byxor och min kjol. De hänger där precis bredvid varandra, fastsatta med färgglada klädnypor. Precis så som vi vill att det ska vara.


fredag 10 mars 2017

Eldiga roller och violett klädsel


Jag förundras över hur relativt snabbt det går att förändra de olika roller som vi grupperas in i under livet. Inte minst då det gäller yrkesrollen. Vissa kategorier pågår under en tid, vi förändras och ger oss i takt med förändringen in i nya roller och utmaningar.

Under min vuxna tid i livet har jag testat på både det ena och det andra. Ibland med mindre lyckat resultat men det jag företagit mig har utvecklat mig själv som person. Dock har jag aldrig hängett mig åt att vara våghalsig, min feghet sätter gränser. Däremot sitter jag gärna på åskådarbänken för att bevittna det andra vågar sig på.

När jag stod inför beslutet att starta eget företag var det inte många som trodde på mina vidlyftiga planer. De enda som trodde på idén var min familj och det var de som stöttade och uppmuntrade. Inte minst maken som kom att bli den andra hälften i företaget även om det var jag som hade huvudansvaret.
Efter att under många år ha varit något av en offentlig person togs ett nytt beslut. Att sälja och ge livet helt andra möjligheter.
Längtan efter att få förvalta min tid så som det behagar mig blev till sist starkare än att driva företaget vidare. Längtan efter att återuppta de frilansande skrivuppdragen som legat i träda, fotografera, pyssla hemmavid och bara ägna mig åt det som ger livet den där extra guldkanten.

Nu har jag andra roller, det må hända att de kanske inte är så exotiska, vidlyftiga eller frapperande för andra men det ger mig glädje och tillfredsställelse vilket är viktigast.

Maken och jag har nu blivit invigda som gudstjänstvärdar i vår hemförsamling. En ny roll för oss båda trots att vi har en stor vana av kyrkan och gudstjänstordningen. I uppgiften ingår bland annat att till viss del bistå prästen. I detta fall vår dotter.
Under gårdagskvällen var vi med henne på kvällsmässa. Med var även småtvillingarna som valde ut stolan åt sin mamma medan jag plockade fram mässhaken. Vi såg gemensamt till att prästen skrudades samt att allt såg snyggt och prydligt ut.

Vid nattvardsutdelandet stod jag bredvid vår dotter. Hon i violett mässhake och violett stola och jag klädd i violett klänning. Ett helt slumpmässigt val från min sida, från det kyrkliga hållet är den liturgiska färgen violett i fastetiden.
Dottern delade ut brödet och jag vinet. Från att ha varit mottagaren av bröd och vin blev jag plötsligt utdelaren. Det var en mycket speciell känsla som styrktes av att stå där vid dotterns sida.
"Kristi kropp för dig utgiven".
"Kristi blod för dig utgjutet".
När maken och småtvillingarna kom fram darrade jag på rösten. Vi brukar alltid gå fram tillsammans för att ta emot bröd och vin. Nu fick vi dela nattvarden på ett helt annat sätt.
Det var mycket starkt och jag kände mig ödmjuk inför rollen som nattvardsvinutdelare.

onsdag 8 mars 2017

Rosa mössor och en politiker på vift


Internationella kvinnodagen och Byggnads styrelse som endast består av män spökar ut sig i rosa huvudbonader modell"pussy hats" och visar därmed solidaritet med kvinnor.
Bra gubbar, kämpa på för kvinnans rättigheter och jämställdhet! Det skapar säkert luckor i mansdominerade styrelser där kvinnor kan klämmas in.

Själv har jag firat kvinnodagen med att fotografera tåg och Anna Kinberg Batra. Tvära kast mellan given. Inget utesluter det andra.

Tåget stod stilla vid perrongen, Anna Kinberg Batra åkte polisbil kors och tvärs bland Norrköpings gator.
Jag hängde på, stundom körandes mot rött, stundom studsade bilens bakhjul upp på trottoarkanter men i det stora hela gick färden ganska bra.Varken polisbilarna eller Kinberg Batras livvakter tog hänsyn till en efterföljande frilandande reporter så det gällde att hålla tempo. Jag hade dessutom Norrköpings Tidningar i passagerarsätet. På kollegialt vis erbjöd jag honom att hänga med mig då det uppenbarades för honom att vi skulle ut och åka bil. Min kollega på dagspressen kom vandrande till fots och jag föreslog därför med mitt ödmjuka hjärta att han skulle stiga in i min bil.
Han hejade på Degerfors i fotboll, berättade han under färden. Samt att han gärna fotograferade med klent resultat. Jag bjöd in honom till min fotoutställning. Det gäller att hålla sig väl med alla.

Då tiden för presskonferensen passerat och vi fortfarande körde efter polisbilarna blev reportern från NT hungrig. När vi slog stopp i Hageby förslog jag en varmkorv men ingen nappade på förslaget. Varken Kinberg Batra, livvakterna eller från övrigt medialt håll. Förutom reportern från NT. Jag såg att snålvattnet började sippra ner i skägget. Någon korv blev det dock inte.
Han kallade hela arrangemanget för cirkus. Rådgjorde med mig om jag tyckte att han skulle skriva det. Att det hela var en cirkus. Jag svarade att det fick han bedöma helt på egen hand.

Nu står jag i beredskap inför nästa uppdrag. Att hämta småtvillingarna och deras storasyster på deras respektive förskolor. Deras kusiner har jag redan kört dit de skulle på morgonkvisten. Nu tar nästa gäng vid.
I Norrköping fortsätter Kinberg Batra sin irrfärd. Helt utan min inblandning. Jag har fått det jag vill ha från henne. Både i bild och ord. Under morgondagens förmiddag ska jag bearbeta materialet.
Hon var vän och mild. Svarade klart och tydligt på frågorna som ställdes.
Jag blev inviterad till lunch och det hade varit trevligt men mitt späckade schema tillåter inga utsvävningar. Inte ens om lunchen delas med Kinberg Batra.



tisdag 7 mars 2017

Kändisvarning och Ture med temlan


Ymnigt snöfall. Än dröjer det innan vi får sitta ute på altanen, se sländorna landa helt nära, darra med de transparenta vingarna för att helt plötsligt, med knyckiga rörelser förflytta sig vidare.

Mars månad. Enligt bondepraktikan en månad då vi ska vara noga med vår hygien, bada och tvätta oss ofta. undvika kalla drycker men gärna dricka mjöd eller andra söta drycker. Detta har vi tagit fasta på och häller mer än gärna upp var sitt glas likör när aftonen tar vid då vi nyduschade sjunker ner i vår vardagsrumssoffa.
Som tur är har vi inte hört någon åska mullra, i annat fall väntas snö i maj och det betackar vi oss för.

Utomhusaktiviteterna får anstå till dess att snön töat bort och värmen från söder strömmar in. Tydligen har det utlovats bättring men det återstår att se. Denna dag får bli en vilodag, dock vill jag tillstå att jag känner en viss rastlöshet omkring ledigheten. Det tar lite tid för mig att varva ner efter förra veckans minst sagt hektiska dagar.

Sonen och jag jobbade ihop en av dagarna. För att förbättra energin tankade vi upp oss hos Camilla på Hembageriet. Bullar och kakor på faten och medan vi åt kom jag på en händelse som för fem år sedan utspelade sig på nämnda hembageri.

Maken och jag hade tagit med oss småtvillingarnas storasyster som då endast var dryga året gammal.
Vi skulle introducera henne i hembageriets underbara värld. En enda gäst satt vid ett av borden och smörjde kråset. Vid närmare granskning visade det sig vara Svante Thuresson. Han åt macka med pannbiff och lök. Precis så som min make ämnade göra.

"Kändisvarning", väste jag fram och såg åt  Svantes håll. Han log och tuggade pannbiff.
Maken däremot ansåg att jag hade fel. Det var inte Svante Thuresson utan en helt vanlig snickare som gjorde ett avbrott i snickeriarbetet.
Några snickarbyxor, ej heller hammare och spik, såg jag emellertid inte till och vidhöll att den som satt där var den kände jazzutövaren och ingen annan.

Svante tog till orda. Uttryckte beundran över ett sådant litet vackert barn vi medförde in i hembageriet. Därefter räckte han fram senapsflaskan mot maken med ett erbjudande om att dela med sig av senapen.
Vi småpratade och jag lade an om att inte bli allt för exalterad över att en kändis besökte vårt stamställe.
Svante plockade plötsligt fram sin mobiltelefon. Tryckte in några siffror, vände bort koncentrationen från oss och lät den gå över till det påbörjade telefonsamtalet.

"Jag är i Skärblacka, sa han till mottagaren. Jag tjuvlyssnade nyfiket.
 "Här bor det mycket trevliga människor", fortsatte han och nickade åt vårt håll.

Jag berättade händelsen för sonen medan han tog ett stort bett av sin bulle. Han granskade mig noga medan jag talade och frågade därefter vem Svante Thuresson är.
Möjligtvis trodde han jag åsyftade på Ture Sventon. Det är lätt hänt så här när alla vill ha temlor.

Men frågan återstår dock; Vad gjorde egentligen Svante Turesson här i våra trakter? Det lär jag aldrig någonsin få något svar på. Kanske Vesslan vet...

måndag 6 mars 2017

Gudstjänstvärd och historiska smaker


Var är våren? undrade jag när jag stod i ett hörn vid Tunnbindaregtan i Norrköping. Det blåste iskalla vindar som letade sig ända in i märgen. Lika vasst som ispiggar trängde kylan ner i skinnet på ovansidan av mina bara händer. Av ren och skär dumhet hade jag lämnat kvar mina vantar i bilen. Tänderna skallrade och örsnibbarna blev lika röda som ett juläpple.

Jag var på jakt efter Ester Maria Rignér-Lundgren, född i Norrköping år 1907 och död 1993. Hon som skrev böckerna om Lotta under pseudonymen Merri Vik.
Även andra glömda kvinnor med anknytning till Norrköping skulle letas upp under över en timmas vandring. Allt för den stundande Internationella kvinnodagen och som kvinna gäller det att ställa upp i sökandet efter historiens glömda kvinnor. Även om det blåser hårda vindar från Sibirien.

Hela helgen har gått i festligheternas tecken. Födelsedagsfirande och välkomstmässa för vår dotter som äntligen börjar sin komministertjänst i Borgs församling. Även maken och jag välkomnades som församlingens nya gudstjänstvärdar. Ljuständning, kollektupptagning och det ärofyllda uppdraget att räkna kollekten blev vårt första uppdrag i tjänsten. Därefter tårta som sig bör vid festliga tillställningar.
Nu blir det en paus i tårtkalasandet fram till april då vår son har bemärkelsedag. Dock gillar han inte, till skillnad från oss övriga familjemedlemmar, tårta så det kan tänkas att det blir något annat. Pizza. till exempel. Eller chokladkaka med vispad grädde.

För övrig har jag hunnit med lite annat småfix. Som att boka en historisk middag på Löfstad slott. Maken och jag ska i frilansuppdragets tjänst äta en Nobelmiddag från början av 1900-talet. Maken ställde sig tveksam till en början. Han fruktade det värsta efter att ha sett Historieätarna på teveapparaten. Dock föll menyn honom på läppen då jag lade fram den inför honom så historisk mat kommer det att bli framöver.
Något att glädjande se fram emot.

Igår åkte jag, liksom de flesta andra, Vasaloppet. Vid målgången var förvirringen stor. Kranskullan sprang fram och tillbaka, knäböjde vid skidlöparna som stupat på mållinjen. Var det rätt man som vann? Frågan återstår och till nästa år har jag nominerats som kranskulla. Jag ska redan nu börja binda kransen med lagerblad inköpt på Ica samt sy mig en landskapsdräkt, Skärblackadräkten som har mörkrosa strumpor med broderade blåklint på skaften.
Alltid är det något som ligger på agendan. Tur att jag tagit tidig pension eljest hade jag inte mäktat med alla åtaganden.
Närmast är det korvgryta som gäller. Magen knorrar av hunger så det är bäst att hålla den fredlig och glad om inte hela kvällen ska bli förstörd.

Morgondagen är min fridag om jag bortser från att jag ska vara hundvakt åt ledarhunden som också har en fridag. Har rysskylan släppt sitt grepp och Glan lugnat ner sig blir det en stärkande hundpromenad. Måste ligga i hårdträning inför 2018 års Vasalopp. En kranskulla ska löpa lika fort som en elitskidåkare.

lördag 4 mars 2017

En ros av marsipan och en dansvirvel med tungan


"Jag fyller 62 år", sa jag till mannen som satt mitt emot mig vid hans köksbord.
"Ja må säga att du bär din ålder med heder", svarade han.
Jag tackade och log.

Mannen ska fylla 90 år. Han har fått gratis medlemskap på vårt lokala gym. Livet ut får han gå till gymmet och pressa musklerna fulla med mjölksyra. När jag fyller 90 år ska även jag bli medlem i vårt lokala gym. Sanna mina ord.

Maken förärade mig med en operatårta. Med en ros av marsipan och mitt namn skrivet med färgad kristyr över hela härligheten.
Aldrig tidigare har jag fått en tårta med mitt namn!
Tårtan har jag idag delat med maken, våra barn och barnbarn. De små liven bråkade lite om rosen, tiggde och såg på mig med bedjande ögon. Men nej, rosen är till mig och jag tänker äta upp den helt på egen hand. I kväll, när vi ser på teve. En liten bit av tårtan blev över, biten med rosen.

Jag är omåttligt förtjust i marsipan. Så förtjust att jag till och med kan stjäla marsipan om tillfälle ges.
För många år sedan var jag på en tillställning som skulle likna en bröllopsfest. Det gick vilt till väga, ja det till och med plockades fram ett gevär. Det är än idag oklart om det skulle skjutas salut för brudparet eller om det dök upp något villebråd som skulle fällas.

I tumultet som uppstod drog jag mig tillbaka till det rum där ett par lager av bröllopstårtan återstod och som befann sig mol allena och helt obevakad.
Runt kanterna hade konditorn fäst små rosor av marsipan. Ivrigt plockade jag till mig av läckerheterna. Stoppade dem snabbt i munnen bara för att upptäcka till min stora fasa att det var nån sorts smörkräm, konstfullt ihopsatta till rosor.
Gommen blev hal och tungan slittrade runt likt en skridskodansös dansvirvel. Smörkräm är det absolut värsta jag vet.  Sent skall syndaren vakna och jag kände mig spyfärdig.
Sedan dess har jag nogsamt kontrollerat vad läckerheterna består av. Jag har dessutom aldrig mer hängett mig åt att vara en marsipantjuv.

Min tårta har en ros av äkta marsipan. Maken vet vad jag vill ha. Han tillgodoser mina behov, vad det än må vara.

onsdag 1 mars 2017

Att ha kontroll och ett vackert objekt


Under två dagar har jag lärt mig allt om skönhet, hälsa och konsten att uppnå ett mild och avstressat sinne. Eftersom jag är så pass lyckligt lottad att jag besitter samtliga komponenter har jag inte lagt någon större vikt vid detta utan enbart sett det utifrån mitt perspektiv som frilansande skribent.

Oftast går intervjuerna som de ska, men när jag plockar fram min kamera för att fånga intervjuobjekten på bild blir det andra tongångar. Då syftar jag på punkten "skönhet". Folk i allmänhet anser sig vara mindre vackra så de lämpar sig inte vara med på bild. Om det inte gäller en selfie. Då går det bra att se hur anskrämlig ut som helst. Eller så är det helt enkelt kontrollen det hela handlar om. Kontrollen över att styra utförandet och inte lägga den uppgiften i vilt främmande människors händer.

För en tid sedan skulle jag fota en person som snällt och fogligt ställt upp på en intervju. När grunden till textmaterialet var avklarat kom vi till det besvärliga momenten. Det knorrades, kammades och ordnades med anletet.
Efteråt ville den som blivit fotograferad titta på bilderna genom kameran och ge sin tillåtelse till publicering.
Jag bläddrade igenom bilderna för att ligga steget före och eventuellt radera något som inte var lyckat.
Plötsligt dök ett glatt leende skelett upp. Bilder från en kiropraktorklinik jag tidigare besökt. I kiropraktorns behandlingsrum stod skelettet vilket visade sig vara kiropraktorns oumbärliga kompis då han behandlade sina patienter. Skelettet användes i förevisningssyfte om nu någon patient inte förstod var och varför det smärtade.

Inte vet jag vad som egentligen flög i mig men flinande bedyrad jag att alla bilder var toppenfina, ja de tillhörde rent utav den främsta kategorin av fotografiska objekt jag någonsin stött på.
Jag frös bilden och med stor iver böjde sig den som blivit avporträtterad över kameran, stelnade till och tittade sedan storögt på mig.
"Jodå, det är så här du ser ut, vacker som få och du vet väl om att kameran aldrig ljuger."

Jag fick tillåtelse att publicera bilden, dock med några få undantag. Att jag valde bilderna med mycket stor noggrannhet samt inte förväxlade bildtexterna.

Jag har alltid roligt när jag är ute på mina uppdrag, men ibland blir det lite extra påkostat.