söndag 30 april 2017

Liten blir stor och konungens hälsoråd




Valborgsmässoafton utan hällande regn eller ännu värre, snöglopp. Firandet av abbedissan Sankta Walpurgis är oftast en kall utomhustillställning som kräver både långkalsonger och vinterjacka.
Det är även vår konungs bemärkelsedag. Han håller sig rask och kry genom att vara spontan, bege sig ut på resor, nyttjar sin medfödda humor, är sportsligt lagt samt bjuder på sig själv. Det om något är att eftersträva för att hålla spänsten.

Också vi har födelsedag att fira. En dag som egentligen inföll igår men ska firas först i morgon. Vår son har uppnått en ålder av trettiotre år men som vuxen hade han liksom de flesta vuxna åtaganden att utföra så hans födelsedag blev som vilken vanlig dag som helst.
Annat var det förr. Då sonen var en liten gosse och ville ha kakor som innehöll choklad på sin födelsedag. Jag bakade vilt. Alla upptänkliga kakor där en av ingredienserna var just choklad.
Den natten då vår son föddes kom även en annan liten gosse till världen. Vägg i vägg i var sin förlossningssäng pustade och stånkade vi blivande mammor medan våra äkta hälfter höll våra händer och torkade svetten ur våra pannor.
Födelserna ägde rum på Örebro förlossningsavdelning och när saken var avklarad paketerades pojkarna i en och samma plastbalja. Ett nät spändes över dyrgriparna och vi nyförlösta mammor samt baljan med spädbarnen placerades i en taxi för vidare transport till Karlskoga sjukhus för så kallad eftervård.
Så här i efterhand kan jag tycka att det var ett vanskligt företag utan några som helst säkerhetsanordningar. Förutom nätet som spänts över baljan och där jag anmodats att hålla nämnda balja på plats i bilens baksäte.
Den andra mamman och jag har genom åren behållit kontakten. Stundom en ganska oregelbunden kontakt men vi tänker ofta på varandra. Genom sociala medier följs vi åt och ser hur livet ter sig för både oss och våra söner. Ibland krävs en mer grundlig genomgång av våra liv och då finns telefon att tillgå. Tack och lov att det finns möjlighet att höra varandras röster och inte enbart ett umgänge via Facebook som blivit den moderna människans sätt att upprätthålla vänskap. Eller ovänskap för den delen. Att radera bort en människa genom att avsluta vänskapen på Facebook anses av många vara det grövsta och mest sårande vi kan göra mot varandra.

Nu är vår son själv trebarnsfar med allt vad det innebär. Vi är farmor och farfar tillika mormor och morfar och veckan som kommer är vi det näst intill på heltid. Vår uppgift blir att köra barn till och från förskola och förskoleklass, steka pannkaka, utföra kvällsrutiner och följda med till ridskola. Några av veckans nätter ska även barnbarn övernatta hos oss för enkelhetens skull. En äventyrsresa ska också hinnas med. Veckan avslutas med några timmars ensamtid tillsammans med barnaskarans minsting. Förväntningarna är höga åt båda håll.

Vid närmare eftertanke behöver jag inte lägga så stora aspekter vid att följa vår konungs goda hälsoråd. Det räcker med att vara farmor och mormor för att känna mig vital. Det borde kungen lägga till på sin lista...





fredag 28 april 2017

Inoljade höfter och en flämtning bakom skynket


Nu, äntligen något som liknar vår. Redan i går kväll kändes det som en vändning och i ren ruelse köpte jag mig ett par nya jeans när jag så påpassligt var inne i Norrköping på jobb.
Egentligen skulle jag inte ekipera mig mer än vad jag redan gjort i och med det tidigare köpet av en röd tunika med vitt mönster. Men när jag promenerade förbi en butik som saluför jeans drogs jag dit som en magnet.
Förvisso är behovet av detta klädesplagg mycket stort ty de jeans jag har kan jag om jag oljar in mig väl dra upp över höfterna. Sedan är det totalstopp.
Jag har försökt mig på lite olika tekniker för att mäkta med att få ihop byxorna över magen. Placerar jag mig i ryggläge på köksgolvet och samtidigt drar in muffinsmagen går det med ett visst besvär att få upp dragkedjan. Sedan måste jag rulla mig runt, ställa mig på knä och med hjälp av stöd resa mig i upprätt ställning. Detta är en oerhört påfrestande manöver. Likaledes känner jag mig obekväm när jag ålat mig in i byxan, det spränger runt magmuskulaturen, höftkammarna värker  och sömmarna i akterkastellet hotar att brista.
Så kan jag helt enkelt inte ha det men nu är det slut på pinan.

Damen i jeansbutiken hade också en muffinsmage så hon var mycket väl inbegripen i problemet. Vi dryftade våra magar under tiden hon letade upp ett par byxor hon trodde sig skulle passa mig. Tog ögonmått runt min midja, hummade för sig själv och överräckte sedan två par och föste milt in mig i provhytten.

Låga midjor på båda paren. Magen lade sig tillrätta över byxlinningen och det kändes aningen märkligt. Försäljerskan drog bort förhänget och tittade bekymrat på mig. Sakade missmodigt på huvudet och sa att byxan satt illa. Riktigt illa till och med. Jag uppskattade hennes ärlighet.

Det tredje paret satt som en smäck. Hög midja och gott om plats för min muffins, magmuskler och höftkammar. Men priset, ack så dyrt. Snålheten slog till och jag undslapp mig en flämtning bakom skynket.
Ingen fara lilla vän, du får procent, sa den vänligt sinnade försäljerskan.
Trots att butiken inte hade rea fick jag en personligt utställd rea i mitt namn. Vad mer kan jag begära?!

Det finns två teorier om detta köp som för mig blev ett verkligt kap. Antigen tyckte damen att jag såg mycket fattig ut och behövde ett visst ekonomiskt bistånd. Eller så körde hon med ett fulknep, byxan kanske från begynnelsen kostade det jag fick betala men att hon ville jag skulle känna mig speciellt utvald i våra gemensamma affärer.

Det får vara hur det vill med den saken, nya byxor ligger på min garderobshylla och jag tänker inviga dessa den 30 april då maken, jag, småtvillingarna, deras storasyster och mamma beger oss till Vånga för att rasa ut vintern.

På gräsmattan hoppas vårfåglarna omkring och letar mask. Feta daggmaskar slingrar sig runt deras näbbar innan de försvinner ner genom fågelhalsarna. Hägern kikar misstänksamt fram ur vassruggen och på en närbelägen åkerlapp spatserade en ensam trana på sina höga ben. Jag fotograferade tranan för att sedan av misstag radera bilderna från minneskortet när jag kom hem. Jag får vara nöjd med att än så länge ha tranan kvar på näthinnan.



onsdag 26 april 2017

Emanuels paradis och den långa trappan


Så lätt det är att skapa kontakter med andra. Människor som för ett år sedan var totalt okända har nu kommit att bli en del av vardagen. Lungklinikens sjuksystrar på Universitetssjukhuset i Linköping är några av dessa okända kända kvinnor. Mellan dem, min mamma och mig löper det en osynlig tråd som en dag kommer att klippas av. För min del kommer trådstumpen för alltid att dingla kvar även om jag så småningom kommer att glömma namnen Cecilia, Pia och Berit. Men tråden kommer jag alltid att bära med mig, som ett minne av alla dagar jag suttit i anhörigfåtöljen och bläddrat i tummade tidskrifter med bäst föredatum flera år tillbaka i tiden.

Och doktor Fredrik som lämnar sjukhuset i Linköping för att börja en ny tjänst i Jönköping.
Vad ska det vara nödvändigt för? frågade jag och han log. Vi ska skicka julkort till varandra, doktor Fredrik och jag. Men vi glömde byta adresser.
Den nya läkaren var som en grekisk gud. Det gick mamma förbi, hon ansträngde sig för att förstå vad han sa. Svenskan var otydlig men han hade snälla händer och tog försiktigt i min mamma.

I väntrummet stod teven på. Nyhetsmorgon och vi tittade håglöst på skärmen. Väntrum är trista och opersonliga. Det är inte meningen att patienter och deras anhöriga ska trivas medan de väntar på att få följa med de vita rockarna.
Röda Korsets sjukhusvärd kom dragande på en rullstol. En hopkurad man satt i rullstolen, huvudet hängde ner mot hakan, händerna hårt knutna i knät. Röda Korsets sjukhusvärd lämnade mannen i väntrummet och gick tillbaka till sin plats i foajén. Mannen lyfte huvudet och tittade rakt på mig. Vattniga blå ögon mötte mina. Jag stelnade till men han rörde inte en min. Inget i blicken sa mig att han kände igen mig. Men jag kände igen honom. Jag kan kalla honom för Emanuel fast han egentligen heter något annat.

För många år sedan träffades vi, Emanuel och jag, på en offentlig plats. Han luktade starkt av tobak och på högra handen var hans pek- och långfinger starkt nikotingula.Många skulle nog säga att Emanuel är lite annorlunda. Inte stöpt i den där enligt vissa helt felfria formen. Vi började prata och det visade sig att vi delade på ett och samma intresse. Att fotografera. I sin mycket slitna portfölj förvarade Emanuel sina fotografier. Många av dem var tagna runt Motala ström och Å-backarna.
Varsamt lade han upp bilderna på bordet och lät mig titta. Efter det träffades vi lite då och då, han ville jag skulle se hans nytagna bilder. De var vackra, fulla av liv och årstidsväxlingar. Emanuel var sliten, tilltufsad och skrynklig men hans fotografier fulländade.

Jag reste mig och gick fram till rullstolen. Lade ena handen på hans axel och sa tyst; Hej Emanuel. Sakta lyfte han på huvudet som åter fallit ner mot bröstet. Såg förvirrad ut och frågade vem jag var. Jag berättade och han sprack upp i ett stort leende.
Jag är döende, sa han.
Jag ser det, svarade jag.
En torr hand sökte min. Mamma vände bort blicken och tittade ut genom fönstret. Hon förstod att stunden var Emanuels och min. Ett kort ögonblick i lungklinikens väntrum.
Tror du att det finns ett liv efter detta? frågade Emanuel.
Absolut, svarade jag. Han började gråta. En hackig gråt och saliven rann ner över hakan som skakade lite grann.
Är det paradiset? frågade han.
Jag vet inte, svarade jag. Kanske. Eller nåt annat som är bra.
Läkaren ropade upp mammas namn.
Jag måste gå nu, Emanuel, sa jag.
Förlåt, viskade han. Förlåt att jag började gråta.
Det gör ingen, sa jag och tittade in i hans blå ögon som verkade bottenlösa.
Det är glädjetårar, sa Emanuel. Glädjetårar över att du tror på paradiset, eller på något annat som är bra.

Du har gått många trappsteg, du Emanuel. Nu har du nästan kommit upp till det sista steget. Där väntar paradiset på dig. Eller något annat som är bättre än det som är idag.

tisdag 25 april 2017

En kräfta av järn och dödsföraktade konster på papperslina


Det känns som om jag de senaste dagarna varit isolerad i en bubbla. Fjärran från sociala medier, vardagslyx och hembakade bullar. Mitt liv har kastats fram och åter mellan förgyllda speglar, kulturhistoriska miljöer, kyrkliga föredrag och dödsföraktade strapatser på slak lina tillverkad av papper.
Och så hembygdsföreningen i Regna, ej att förglömma. Mer än tjugo mil i sommardäcken och mängder av kaffe som ger mig sura uppstötningar.
Sittande i ett dragit lider på isande kalla stolar pratade hembygdsmannen och jag om livets mysterium medan vi sörplade i oss vårt kaffe. I mysteriet ingick även döden, Detta tabubelagda ämne.
Jag tänker på henne varje dag, sa mannen. Sippade kaffe och blev lite röd på ögonvitorna.
Jag nickade i samförstånd. Det är inte lätt att mista någon som står hjärtat närmast.

Mannen gaskade upp sig. Hämtade en oxpiska tillverkad av uråldriga tjurmuskler (läs tjurpenisar) och bedyrade att piskan var katalogiserad helt enligt gängse regler. Vi vände och vred på dyrgripen innan jag blev förevisad en kräfta gjuten i järn någon gång från den tiden då det var populärt att gjuta kräftor i järn. Vill vi lära oss något ska vi bege oss till närmaste hembygdsförening, det är då ett som är säkert.

Nästa begivenhet sker om ett par timmar. Då sätter jag mig åter i min bil och kör till vårens modevisning för damer. Inte helt mitt ämne om jag ska vara uppriktig. Mitt klädkonto är minimalt även om jag på makens inrådan häromdagen dristade mig till att köpa en röd tunika med vitt mönster.
Så nu är vårens klädinköp avklarad och jag behöver inte göra några ytterligare ikväll utan endast hämta in mitt arvode för utfört uppdrag.

Ännu väntar jag och många med mig på vårvärmen. Vi pendlar mellan olika klassvarningar, snö, hagel och regn. Jag sprang på en uppgiven italienare. Han svor över den svenska sommaren.
Jag lugnade honom med att sommaren ännu inte trätt i laga kraft, än får han vänta en månad eller troligtvis två. Han ruskade på huvudet och ämnade omgående bege sig hem till sitt land där citronerna växer och frodas i solen.
Själv köper jag mina citroner hos den lokala matvaruhandlaren och med det är jag nöjd och belåten, vädret till trots.

Även ledarhunden som under dagarna två är vår lånehund verkar nöjd och belåten. Som vanligt rullar han ihop sig till en liten obestämd hög vid mina fötter. Suckar då och då njutningsfullt, gäspar och luktar hund ur käften. Nästa vecka, när jag tänker ta lite ledigt ska jag eftersträva hundens beteende. Att kura ihop mig till en liten hög kan bli påfrestande men sträcka ut mig i soffan och blunda borde jag nog klara av.




söndag 23 april 2017

Utlånade verktyg och en källa som aldrig får bli torrlagd


För några veckor sedan var maken och jag till Vadstena för att titta på de klosterliljorna som då ännu blommade. När vi skådat klar gick vi runt en liten sväng på stadens pittoreska gator. Det som slog oss var att samtliga butiken var stängda. Vilket vi ansåg som sunt. Butikspersonalen fick en dags välbehövlig vila så som det var förr i tiden. Då när det var strängeligen förbjudet att arbeta i affär eller annorstädes på söndagarna. Så till vida att inga medborgare eller industrier och dyligt blev lidande på grund av stängda arbetsplatser vill säga. Sedan kom lagen under 1960-talet vilken tillät de butiksägare som ville ha affären öppen fram till klockan 20.00. Under förutsättning att det var vardag.
Annat blev det år 1972 du affärsidkarna fick fullständiga rättigheter gällande öppettider kvällstid alla veckans dagar. Det fanns ett behov, sades det och hela Europas affärskår skakade medlidsamt på sina huvuden över den svenska galenskapen.
De som var med och skapade behoven hette konsumenter. Och behoven att handla kvällar och helger tycks hålla i sig än i dessa dagar. Trots att det då och då inkommer riksdagsmotioner mot söndagsöppet med hänvisning samhällsstress och utbrändhet.

Söndagar är utomordentligt trevliga dagar för mig Jag som inte är verksam inom affärsverksamheten utan enkom kan bege mig till vår lokala matvaruaffär om jag upptäcker att mjölken är slut strax före kl. 22.00, vardag som helgdag.
Kanske infinner sig trivseln tack vare vetskapen om att när det blir måndag morgon kan jag lojt ligga kvar i sängen och dra mig så länge som jag behagar. Eller så beror det på fikat. Söndagar kan vi släppa loss och fika på obestämda tider. Vardagar är fikastunderna av någon outgrundlig anledning lite mer uppstyrda.

Denna söndag blev det nybakad toscakaka uppdukat på fikabordet. Med strykande åtgång. När jag som bäst höll på att skära upp två rejäla bitar knackade det plötsligt på dörren. Utanför stod grannen och undrade om jag hade någon tändstiftsnyckel nummer 21 att låna ut. Eftersom jag inte är så hemma på just tändstiftsnycklar skickade frågan vidare till maken som begav sig till sin mångsidiga verkstad för att leta medan jag återvände till toscakakan.

Njutningen av nygräddad kaka med den lite sega mandelglasyr höjde denna dag till skyarna och om detta inte vore nog så fick vi ett telefonsamtal gällande en inbjudan till Skåne. Vilken fulländad söndag! Än är den inte till ända, mycket kan hända under de timmar som är kvar.
Det bör även nämnas att under förmiddagen kom småtvillingarnas storasyster, deras mamma och en väninna till henne och hälsa på oss. Ridande på var sin häst. Tyvärr var toscakakan ännu inte påtänkt så de fick därmed rida hem till stallet utan att först bli undfägnade.

Nu ligger en ny vecka framför oss och väntar. Dagarna går fort, snart är det helg och söndag igen. Då ska vi gratulera vår son som fyller 33 år. Festligheterna är en aldrig sinande källa, det gäller bara att hålla källan igång så den inte plötsligt blir torrlagd.


lördag 22 april 2017

En snurra i papp och en läkare med märkliga förslag


Vågorna på Glan kan inte bestämma sig åt vilket håll de vill rulla. Vinden drar in från alla håll verkar det som. Dock skiner solen sedan morgontimmarna då de första strålarna letade sig in mellan rullgardinsglipan och bildade mönster på garderobsdörrarna.

Veckan har gått i en rasande takt. Fredagsmiddagen blev inte på något sätt så exotisk som det är förekommande på de sociala medierna. Orken var helt enkelt förbrukad. Därmed fanns inget över till matlagning på de högre nivåerna. Vi fick nöja oss med spagetti och köttfärssås medan vi studerade upplagda bilder på vad andra åt. Nu återstår att se vad som bjuds på faten när vi idag är inviterade till sonen och hans familj på middag.
Efter nio timmars välbehövlig sömn har både maken och jag fått krafterna tillbaka vilket yttrar sig genom att han enträget snickrar på utbygget medan jag roar mig med att redigera bland annat gårdagens arbetsbilder.

Bilderna är från grannkommunens kulturhistoriska byggnader. Tidigare har den kommunen mest tett sig ganska trist på ytan. Men efter otaliga resor dit har jag lärt mig uppskatta orten och dess rika historieskatt. Dessutom har jag där kommit att bli ett välkänt ansikte. Folk stannar upp, pratar en stund och hör sig för om vad jag är ute i för något slags uppdrag.
Dock stötte jag på en för mig helt okänd man då jag parkerade bilen på den kommunala parkeringsplatsen som kräver pareringssnurra i papp. Mannen hade parkerat i rutorna framför mig. Han hade öppnat bagageluckan och vid närmare granskning såg nämnda baklucka mest ut som en hopskrynklad pappersservett. Uppenbarligen hade mannen vissa problem med att stänga luckan så jag kände mig manad att vara honom behjälplig. I den mån jag klarar av skrynkliga bakluckor vill säga.

Det visade sig att mannen med den öppna baklucka hade backat mot ett bakomvarande hinder. Oklart vad hindret egentligen bestod av eftersom det inte fanns några direkta synliga hinder att backa på. Samtliga parkerade bilar såg oskadda ut, men min finkänslighet förbjöd mig att göra vidare efterforskningar.
Bakluckan satt som berget i den position den befann sig. Mannen såg gråtfärdig ut och jag klappade honom tafatt på axeln i ett försök till tröst. Skadan var skedd och inget varken han eller jag kunde göra något åt, än mindre se till att luckan blev ordentligt stängd. Vi enades om att det bästa vore att köra direkt till en auktoriserad bilverkstad. Med detta konstaterande gav vi varandra ett rejält handslag och skiljdes därefter åt. Jag styrde kosan mot de kulturhistoriska platserna och på ditvägen kunde jag konstatera att snart blommar kastanjeträden.

För många år sedan blev min bil påbackad på personalparkeringen då jag skulle åka hem efter avslutat arbetspass på det sjukhus där jag hade min anställning. Vi som var inblandade klev ur våra bilar och synade var och en bärande på sin egen uppkomna sorg den  ganska så kraftiga plåtskadan. Min spontana första tanke var att vi skulle fylla i en skadeanmälan vilket viftades bort med en handrörelse av mannen som backat på min bil. Han var läkare på sjukhuset, förklarade han morskt och hade en egen idé hur han på ett smidigt sätt skulle ge mig ersättning för min krockskadade bil. Genom att genomföra en kroppsundersökning av min lekamen, naturligtvis helt utan ekonomisk ersättning som skulle belasta mitt konto.
Eftersom jag inte led av några plågor eller dolda symptom skakade jag på huvudet och viftade envist med skadeanmälningsblanketten. När det så visade sig att läkaren arbetade som gynekolog fattade jag det definitiva beslutet. Blanketten blev korrekt ifylld och jag drog därmed tillbaka hotet om en polisanmälan.

torsdag 20 april 2017

Gemytliga soldater och en direktörskram


Ömsom sol ömsom regn. Om det inte snöar. Snart är april till ända och då är det slut på aprilvädret enligt Bondepraktikan.
Igår såg jag dock årets första maskrosor. En föraning om den annalkande sommaren. Ett litet frö hade letat sig ner i stadens betong. Slagit rot och genom sin livskraft växt sig stark och frodig. Skymd av rappade väggar mäktar den ändå med att sträcka sina gula solar mot himlen. På ett sätt något av livets under.

Gårdagens händelser kastade sig vilt mellan diverse uppdrag. Och i virvelns mitt befann jag mig och lät mig forslas fram och tillbaka.
Något otippat hamnade jag av en ren slup hos Frälsningsarmén i grannkommunen. Dörren stod öppen och jag dristade mig till att kika in. Genast blev jag av två trevliga soldater fägnad med knäckesmörgåsar dekorerade med ost. Till efterrätt kakor och te. De liksom jag blev likna häpna över den oväntade entré jag gjorde. De lotsade mig runt i lokaliteterna men ställde inga frågor huruvida jag ämnade bli någon Frälsningssoldat eller ej. Mitt egentliga syfte var att fotografera soldathusets exteriör men öppna sinnen och öppna dörrar ger god gemenskap.
Välkommen åter, sa soldaterna och jag visste inte om jag skulle göra honnör eller ej men lovade att tänka över ett eventuellt återbesök. Kunde jag traktera ett instrument hade det avgjort saken. När jag övat in mig på ståbasen kanske jag ringer och spörjer om de är i behov av en basist.

Lite senare satt jag nedsjunken i en mjuk soffa på ett äldreboende. Där spelades det bingo. Olof etta, Bertil femma och Ivar trea. BINGO och en burk äppelmos stod på spelplanen. En kille på runt 90 år raggade på mig. Takterna sitter i, sa hans sambo och bjöd mig på en leverpastejsmörgås. Sedan talade vi om råmjölkens beskaffenhet och våndan i att tillreda en perfekt kalvdans. Det är inte så lätt som det verkar, den kan lätt bli pipig om man inte ser upp.

Styrelsemöte i avloppsföreningen innan det blev dags för lyrikafton i Norrköping. Vi läste egenhändigt hopsnickrade dikter och analyserade. Även blindtarmen, springmask och hårlöss avhandlades, Dock ej på skrift i obunden form, poetiska texter eller på rim. Det föll sig enkom så. Allt kan bearbetas under en lyrikafton.

Idag har jag medverkat i Skärblackas genom tiderna största händelse. Lilla Coop på Centrumplan hade invigningsfest och då måste naturligtvis den frilansande reportern finna spå plats. Kön ringlade sig lång utanför dörrarna. Det låg festivalstämning över torget. Kommunens näringslivsdirektör hitrest ända från Norrköping klippte banden och Coops vd var så exalterad att han gav mig en hård och innerlig kram. Jag kramade tillbaka för vem vet när Coops vd tänker kramas igen så det är väl bäst att passa på, var min spontana tanke.

Livet bjuder på många händelser, stundom något extraordinära, vare sig jag är ute på frilansande uppdrag eller är den helt vanliga Carina.


måndag 17 april 2017

Påskdrama och en flaska Klorin


Varför firar vi påsk? Den frågan fick skolbarnen vid ett museibesök vid vilket jag som förälder deltog i. Jag och några andra föräldrar ställde upp som chaufförer då våra barns klass skulle bege sig in till Norrköping för att lära mer om den största kristna högtiden. Istället för att ränna på stan följde jag med fröken och barnen till museet eftersom jag fann hela tillställningen intressant.

Vår dotter räckte upp handen och svarade på frågan.
"Vi firar påsk för att Jesus dog på korset och därefter återuppstod."
Guiden, som dagen till ära var iförd gammaldags kläder med tillhörande huckle tittade allvarsamt på barnet. Nickade och hummade.
"Nja, men nu tänker jag främst på de målade äggen och kärringarnas färd mot blåkulla", blev i mitt tycke det något suspekta svaret.
Vår dotter såg förvirrad ut. Sökte med blicken stöd hos mig som ställde mig bakom feghetens skrank där skolbarnens fröken höll mig sällskap.
Efter det att guiden förevisat gamla påskägg och allt det där andra som hon ansåg hörde påsken till blev det lunch. Vi lämnade den huckleförsedda damen i påskkärringarnas våld och begav oss av mot restaurangen där maten väntade på oss.

I takt med att jag skyfflade in påskmat rann fegheten av mig och jag tog upp påskens egentliga firande med fröken och de andra föräldrarna.
Låt maten tysta munnen blev svaret och jag förstod genast att den kristna tråden som påsken har som grund var inget vi skulle tala med barnen om. I min naivitet trodde jag att museibesöket var en del av skolundervisningen och att det i den undervisningen ingick påskens huvudsakliga budskap. Men religion är ett hett ämne och inget barn ska bli pådyvlat något som de inte kan värja sig mot. Vilket i och för sig är helt korrekt.
Nu är vår dotter till lika de andra som då var barn vuxna och firar påsk på det sätt som passar dem bäst.

Själva har vi firat påsk till största delen i kyrkan tillsammans med vår dotter som varit där i sitt ämbete. Där emellan har maken och jag samlat de delar av vår familj som varit tillgängliga och vi har suttit i vårt kök och spisat påsklunch.
Hela påskdramat har sedan avslutats med en rejäl magsjuka vilken jag varit den enda som än så länge drabbats. Klorinflaskan åkte fram och efter varje spya har jag noggrant avlägsnat varje bacill från toalettstolens innanmäte, sittring och spolknapp. När jag frestades att ta en slurk ur flaskan för att inte försmäkta blev maken förfärad och åkte omgående till affären för att införskaffa blåbärssoppa.

Nu är även jag återuppstånden och efter att ha summerat påskens högtid finner jag att den varit lugn och behaglig med inslag som tilltalar oss. Trots att det hela mynnade ut i spysjuka vilket kan anses som mindre trevligt i sammanhanget. Ont krut förgås dock inte så lätt. Med ömmande magmuskler har jag idag varit makens assistent vid takläggningen på vårt utbygge. Livet är behagfullt, snön som föll till påsk har smält undan och påskliljorna har rest sig upp i all sin prakt.

torsdag 13 april 2017

Källardispyt och mörka ordlistor


Trots att vädret inte är det ultimata har jag ändå hängt tvätten ute på torkvindan. Det är något visst med att få hänga ut det nytvättade och låta sol och vindar bidra med torkningen.
Nu är det dock inte alla som har den möjligheten utan är hänvisad till en gemensam tvättstuga där tvätten hängs upp i ett torkrum eller stoppas in i en torktumlare när tvättmaskinen gjort jobbet klart.
Så var det en gång i tiden även för mig då jag bodde i lägenhet.

Tydlig uppsatta instruktioner gällande kraven hur den som tvättar ska sköta sig i tvättstugan. Regelverket omfattade så väl hanteringen av maskinerna som vikten av att lämna tvättstugan i ett rent och fint skick. Samt inte knycka varandras tvättider. Den kanske viktigaste regeln av dem alla för att bibehålla god grannsämja.

Dispyter i tvättstugor hör dock inte till ovanligheterna. Jag har hört talas om en man vilken tog en grannes tvätt som gisslan och vägrade återlämna paltorna till dess rättmätiga ägare innan det till synes ohederliga förfarandet retts ut en gång för alla.
I Lindesberg gick det en gång så illa att osämjan slutade i handgemäng varpå en av parterna fick uppsöka läkarvården.

Därför blev jag ganska så förvånad då jag under morgontimmarna drabbade samman med en person utanför en  tvättstuga där jag varken bokat tvättid eller hade för avsikt träda in i tvätteriets lokaliteter.
Vad som var upprinnelsen till dispyten men framför allt vad ordväxlingen bestod i väljer jag att lämna där hän med hänsyn till eventuella känsliga läsare.

Ett kan jag dock låta pålysa, jag blev rosenrasande. Det var många år sedan som jag så totalt tappade sans och besinning. Speciellt med tanke på att den här människan för mig är helt obekant. Inför obekanta går det att till viss del behärska sig och stanna vid att vara spydig men icke i detta fallet. Jag blev så arg att det blev helt mörkt framför mina ögon och jag kände hur jag blev röd från halsen och upp till huvudsvålen.

Det vokabulär som jag tillät mig nyttja hämtade jag från de mer mörka ordlistorna och överdriver inte om jag påstår att mitt kraftfulla ordval satte min motståndare på plats.
Eftersom jag inte på ohederligt vis eller med ont uppsåt vistades i källargången där tvättstugan var belägen utan enkom var där av legitima skäl kände jag att jag inte accepterade att bli illa behandlad. Ej heller oförtjänt bli anklagad för något jag gjort och dessutom på uppdrag skulle utföra. Jag må i min plötsligt uppdykande motståndares betraktande ögon anses vara en gammal kärring men även kärringar har kurage nog att inte ta emot skit.

Ilska är en färskvara som snabbt blossar upp men lika snabbt försvinner när ovädret väl dragit förbi.
Därför blev makens och min fikastund lättsam då jag med stor muntration återberättade händelsen som uppstod utanför en tvättstuga där jag inte behöver följa gängse regler gällande tvättider, ludd i torktumlaren eller ursköljda tvättmedelsfack.

Det är gôtt att ha en egen tvättmaskin samt tillgång till en torkvinda ute på gräsmattan bakom stugknuten. Det är också gôtt då ilskan viker undan och känslan av lugn och harmoni sammetslent och mjukt bäddar in sinnelaget.

onsdag 12 april 2017

Maskinella pip och rejält virke


Blötsnö mötte oss i morse när vi drog upp rullgardinen. Precis så som det är i april. Ömsom sol ömsom blötsnö. Vilket inte får hindra några åtaganden. Det är bara att ge sig iväg dit plikten kallar.
Denna morgon var det Linköpings universitetssjukhus som kallat. Fika i sjukhuscaféet. Smörgås och kakor i plast.

Det hostades och harklades i salen. Blodpåsar, droppåsar och maskinella pip. Samtliga dagsjukvårdssängar var upptagna. Milda och vänliga sköterskor i blå rockar och foppatofflor i glada färger på fötterna.
Jag var tvungen att gå ut en liten stund. Satte mig vid fönstret längst ner i korridoren. Tittade ner på grävmaskinerna som med skoporna föste undan sprängsten. Nya sjukhusbyggnader är på gång och de redan fullmatade parkeringsplatserna kommer att bli ännu mer fullmatade.
Några som passerar sjukhusentréerna känner sig lättade medan andra är lika bedrövade åt vilket håll de än går.

Här hemma ska maken lägga tak. I en prydlig hög ligger takplåten, nyss hemkomna från Norrköping.
Tänker att tiden går så fort. Till midsommar är det 11 år sedan vi för allra första gången satte nyckel i låset till vårt sommartorp. Det som skulle komma att bli vårt permanenta hem.
Det har verkligen blåst förändringarnas vindar över vårt lilla hus sedan dess. Nya liv har kommit oss till del medan andra har försvunnit. Ändå står vi här, tillsammans. Starkare än någonsin. Händelser och episoder ur livsboken kan söndra men även stärka. Livet behöver inte krympa på grund av att någon försvinner. Det kan även byggas ut precis så som vårt lilla hus har byggts ut. Det beror helt och hållet på hur vi väljer att bygga. Använda vattenpass, rejält virke och kraftiga spikar. Då välter inte byggnationen om förändringarnas vindar ökar till orkanstyrka.

Dottern har ringt. Vi har gjort upp planer inför påsken. Om ett par timmar är hon hemma från konfirmationslägret och sitt arbete. Hemma hos sin make, småtvillingarna och deras storasyster. Då vill hon ha sin hund tillbaka. Han ligger hopkrupen vid mina fötter. Tre dagars semester från sin uppgift som ledarhund. Vi tycker om varandra, hunden och jag. Om hans känslor för mig enkom grundar sig på att jag ger honom mat och vi gör trevliga promenader ihop låter jag vara osagt. Men vårt förhållande till varandra är okomplicerat, så mycket kan jag i alla fall säga.

Jag ser fram emot påsken. Då vi får vara tillsammans. Känner att det är viktigt att ta vara på tiden som är trots att tiden är knapp i den stressade och kravfyllda tid vi lever i. Den enda som tar det lugnt är hunden. Han rullar ihop sig och sover mest bort sin lediga tid. Lyfter på huvudet vid varje okänt ljud, spejar sig omkring och lägger sedan tungt tillbaka huvudet mellan tassarna.
Jag ska snart bära ut hundbädden till förrådet. Köra hem hunden till sin matte för att ladda inför nästa hedervärda uppdrag. Vilket är att ta hand om stortvillingarnas lillebror som kommer för att sova mellan sin farmor och farfar. Det är hos oss de samlas då det behövs. Vare sig de är tvåbenta eller fyrbenta...





tisdag 11 april 2017

Bland vildsvin och blåsippor


Hunden, jag och tystnaden. Tvåtimmarsretreat bland blåsippor och tussilago. Det behövs en time-out lite då och då och vad passar väl bättre än att i stilla mak promenera längs med Glansgruvans vandringsled.
Det blåste friska vindar från Glan men i skogen var det lä. Jag dristade mig att dra ner dragkedjan på min jacka. Solen värmde och hunden lufsade vid min sida. Stannade till ibland för att lukta på något doftspår som hundar före honom lämnat efter sig .Eller kanske doften från en räv eller vildsvin. Marken var uppbökad på sina ställen och det oroade mig. Att möta vildsvin på nära håll är inget jag eftersträvar.

Vi mötte varken människor eller vildsvin under vår vandring. Djuren höll sig inom sina territorium och människorna nere på Ica. Det blev jag varse när jag på hemvägen stannade till där för att köpa en tub pepparrot. Tisdagar är dagar då Ica-handlaren ger 5 % avdrag på hela köpet. Under förutsättning att kunden är 65 år fyllda. Med det sagt så fick jag betala fullt pris för pepparroten.

Årets sista semla är inmundigad. Annika på hembageriet såg glad ut när jag efter pepparrotsinköpet steg in genom dörren. Hon packade varsam ner semlan i påsen och överräckte den till mig. Nu blir det till att invänta saffranssemlan. Alltid finns det små guldkorn att se fram emot.

För att återgå till vandringsleden. Där finns förutom en unik natur med allehanda slags växter många kulturhistoriska sevärdheter. En bit av leden går över Kungsvägen som innan den flyttades under 1700-talet var stora landsvägen mellan Finspång och Norrköping. På Glansgruvefältet finns inte mindre än 20-talet gruvor som idag är vattenfyllda hål. Rester av kalkugnar, lämningar av hyttor och torp samt en mäktig ormgran.

Blåsipporna är i full blomning, om en månad kommer liljekonvaljerna, sen olika sorters orkidéer och köttätande växter. Då får det bli en ny vandring och förhoppningsvis följer maken med mig istället för lånehunden. Vilken rikedom att leva i ett land där vi kan få ströva fritt ut i Allemansrätten!





måndag 10 april 2017

En åskrädd yngling och den viktiga kunskapsbanken


Plötsligt blev det höst. Grått och kallt. Den springa av ljus som syntes på morgonhimlen doldes med ens av blygrå moln när åskan rullade in över nejden. Blixtar ljungade som åtföljdes av skarpa knallar.

Lastbilen som kom med  leverans av fönster stannade utanför vårt staket. En blek yngling hoppade ur hytten för att meddela mig sin rädsla för åska. Jag engagerade mig enkom i våra nya fönster ty den darrhänte chauffören fick med nöd och näppe upp dem på den manuellt manövrerade gaffeltrucken.
Fönstren svajade betänkligt på gafflarnas spetsar varpå jag kände mig nödd och tvungen att bistå med en hjälpande hand.
Gemensamt fick vi därefter ut fönstren från lastbilens inre och vi hissades ner på den släta marken.
Jag är född till avlastare av gods. Det kände jag tydligt då lastbilschauffören gav mig uppskattande blickar.

Några identitetshandlingar krävdes inte, försäkrade ynglingen. Det räckte med mitt ord och en underskrift så var saken ur världen och fönstren våra. Vi tackade varandra med ett hjärtligt handslag och chauffören for vidare med nästa leverans.

När lastbilen försvunnit kom flockar med svanar. Skränande fällde de ut sina fötter och landade på Glans vattenyta. Enligt en expert på fåglars flygmekanik uppnår en svan flyghastigheten av 17,5 m/s. Innan den lättar springer den igång på vattenytan med en hastighet av 10 m/s. Något att lägga till i den egna kunskapsbanken. Om just den kunskapen är av betydande vikt för gemene man är ovisst. Det har kanske endast betydelse för en expert på fåglars flygmekanik.

Själv har jag planer på att bege mig ut i skogsterrängen för att skövla björkris. Men det tar dock emot en smula med tanke på rådande väderlek, Vid min sida ligger ledarhunden vars matte lämnat honom till oss medan hon lotsar runt ett gäng konfirmander på läger. Inte ens hunden visar någon böjelse för att gå ut. Jag fick med starka ordalag uppmana honom att pinka så vi snabbt fick komma inomhus efter vår morgonrunda.
Vinterjackorna är tvättade och undanhängda i förrådet och jag vägrar att åter igen ta fram dessa persedlar. Det är ju vår för tjyven även om vårvärmen tycks ha gjort en avstickare och lämnat plats åt rysskylan.

Det får helt enkelt bli inomhusaktiviteter en dag som denna. Hett te som toppas med en bra bok. Vardagslyx som förnöjer.


söndag 9 april 2017

Klosterliljor och plåster på huvudet


För att komma bort från nyhetsbevakning, terrorister, hjältar, offer och stolta svenskar reste maken och jag i morse till Vadstena. Det har länge varit en önskan att få se klosterliljorna blomma. Idag uppfylldes äntligen mina önskemål.
Hela det stora fältet vid munkarnas fruktträdgård var magiskt i all sin prakt. Dock blåste det en isande vind från Vättern så när vi tittat klart gick vi till Gamla Konditoriet och åt varm smörgås.

Några nunnor såg vi inte till. De var antagligen mitt uppe i söndagsbönen. Däremot fick vi en bit bröd och en slurk vin av en hostig präst i Klosterkyrkan.
På tal om nunnor. För en tid sedan var stortvillingflickan och jag till IKEA. Där träffade vi på en av Vadstenanunnorna som skulle göra affärer med Kamprad. Mitt barnbarn tittade storögt på nunnan och frågade mig om jag visste varför hon hade plåster på huvudet. Jag uppmanade barnet att stilla sin nyfikenhet genom att själv ställa frågan varför kvinnan var utstyrslad på detta uppseendeväckande vis. Plåstret var inget plåster utan några vita tygremsor som tillhörde huvudbonadens utsmyckning, upplyste nunnan  och med det blev flickebarnet nöjd. Inga frågor ger inga svar och jag känner mig belåten med att mina barnbarn är lagda åt det vetgiriga hållet.

På Östgötaslätten är vårbruket i full gång. Odlaren i maken väcktes till liv men den eran är över för hans del så han får nöja sig med att vårbruka genom bilrutan. Samt byta till sommardäck på våra bilar istället för att montera dubbelmontage på traktorer. Om några veckor kan han börja gräva i potatislandet. Småskalig odling är den trivsamma odlingen och inte allt för tidskrävande. Det ska vara behagfullt att leva ut i våren när den yrkesverksamma tiden är till ända. Oron över torka och missväxt, för mycket regn och skadedjursangrepp är överstånden. Men även tiden då vi stannade våra traktorer och drack kaffe vid dikesrenen är över. När jag tänker på flydda lantbrukartider hugger det till i hjärttrakten också för mig. Men jag är glad över minnet. Och glad över att äntligen fått uppleva Klosterliljornas blomning. Om en vecka är nog hela härligheten överstånden.




lördag 8 april 2017

Mörka nyanser av brunt och svärmande svanar



Allt tycks vara precis som vanligt. Påskliljor, tulpaner och blåstjärna. Gräset grönskar och småfåglarna inspekterar holkarna. Fika i solen ute på trappan. Maken snickrar på utbygget och jag har tagit hand om mamma ett par timmar.

Ändå är allt inte som vanligt. Inte om utan när förändringen skulle ske är vi nog många som funderat över.
Vi ser och hör det på nyheterna varje dag. Om vi läser det i pressen , papperstidningar eller på nätet spelar ingen roll. Vi översköljs av terror och våld dagligen och stundligen. Men det är ju så långt borta. Vi påverkas inte mer än mentalt av det vi ser fladdra förbi på teverutans nyhetsutsändning medan vi avnjuter vårt kvällskaffe eller ett glas rött. Kan inte riktigt ta in händelseförloppen och förstå. Inte för än vi själva blir drabbade. Det är då vi kan känna den empatiska smärtan. När det gäller våra egna. Som blir dödade på gatan i vår huvudstad.

Jag och fler med mig kände skräcken att någon vi står nära, känner eller håller av skulle bli buren till en väntande ambulans och förd till sjukhus. Samma skräck som människor varje dag råkar ut för. Som är deras vardag. Människor som på morgonen inte vet om de lever när solen dalar och natten tar vid.
Giftgasattack i Syrien som tog över sjuttio människors liv. Som svar riktar Trump  militärt anfall mot Syrien. USA står för rättvisan. Gud välsigne Amerika och hela världen.
Vissa tror och litar Gud. Andra till Guds sista profet.

Nu hedrar vi de som föll offer för en terrorists djävulska dåd. Hatar den som gjorde detta mot oss. Känner rädsla, ilska och vanmakt. De bruna nyansen förstärks men jag vägrar lyssna till extremistiska grupper som säger "Vad var det jag sa!"

Det är människan som gjort världen ond. Nu har ondskan träffat även oss. Men mitt i ondskan finns medmänskligheten. Okända som öppnar upp för varandra. Precis så som vårt land öppnat upp och tagit hand om de som färdas på farliga vatten för att finna trygghet. Kan de känna sig trygga efter det som hänt? Det är nu vi behöver ge varandra kärlek, inte hat. Oavsett nationalitet och härkomst.

Nu är det dags för lite kaffe igen. Eftermiddagskaffe. I vår trygga lilla värld kan vi avnjuta vårt kaffe ute på trappan. I solskenet. Jag vågar vägra vara rädd. Ute på Glan svärmar svanarna. Förskonade från terror och giftgasattacker, brunbyxor och Trump.  


fredag 7 april 2017

Mindfulness och reglerat kösystem


Gårdagen tarvade raggsockor. Idag har värmen återvänt och fötterna är åter igen befriade från fotbeklädnad.
I kryddlandet står gräslöken färdig att förtäras. Det är enkom sillen som fattas. Och färskpotatis. Den lär vi får vänta på, i alla fall fram till midsommar.

Det spritter i mig. Som om blodet ersatts med bubbelvatten. Solen och värmen gör mig glad. Här behövs ingen utbildning där det ingår mindfulness och tips på hur jag ska hitta balans i livet. Solen kostar gratis och jag håvar in i rikliga mängder. Endorfinnivån är hög vilket medför att mitt biokemiska glädjetillstånd är stabilt.

Idag såg jag en prydnadshäck som var helt utslagen med små gröna blad. Inser att det går fort nu. Det gäller att ta vara på tiden och njuta av det som väcks upp ur vintertillståndet.
Dess värre har också svartmyrorna vaknat till liv. De har en förmåga att strömma in i vårt kök. Skapar en gångväg över diskbänken bort till arbetsbänken. Som en svart liten bäck rinner de snabbt över ytan och försvinner någonstans som ingen riktigt vet vart det är.
För att bekämpa de objudna gästerna i ekologisk och naturvänlig anda har jag försökt med olika sorters kryddor i enlighet med väl beprövade husmorsknep. Vilket resulterat i att jag kommit till den insikten att husmödrar inte vet hur svartmyror ska bekämpas. Det måste till en annan ammunition än kryddor för att bli myrfri inomhus. Skarpa vapen med påklistrad varningstext vilken uppmanar djur och små barn att hålla sig borta från saneringsprodukten.
Det går inte att hårdnackat agera miljökämpe. Stundom är jag en miljöbov. I alla fall då det gäller svartmyror.

Jag tröstar mig med att jag helt slutat köpa plastkassar då jag är i vår lokala matvaruaffär. Det om något är bra för miljön. Istället tar jag med mig en tygkasse fylld med gamla plastkassar som härrör sig från tiden då jag struntade i de konsekvenser onödig konsumtion av plast ger. Nu känner jag mig präktig och rejäl. Plockar demonstrativt upp mina skrynkliga kassar och ruskar dem lite framför de medkunder som köper nya. Sida vid sida står vi sedan och plockar ner våra varor som matas fram mot oss på det svarta varubandet. Miljöboven och miljökämpen.

En annan intressant sak jag vill belysa i sammanhanget inköp är den regel jag nyss lärt mig. Detta gäller vårt kösystem framför kassan. Ofta hamnar jag i fel kassa, gör en missvisande bedömning gällande kassörens snabbhet och framförvarande kunds varuvagn. När så kassören greppar mikrofonen och ropar ut att en till kassa måste öppnas spänns musklerna. Vi kunder är färdiga att ta språnget mot den stängda kassan. Greppar hårt om varuvagnens handtag och gör oss beredda på en framrusning. Men nu vill jag upplysningsvis tala om att det är kund nr 2 i kön som har företrädesrätten på sin sida.
Det är nog inte många av medborgarna som vet om det gällande regelsystemet,

För vara en medveten konsument gäller det att läsa innehållsförteckningar men också att räkna rätt.


onsdag 5 april 2017

Utlämnande texter och hemligheter i byrålådan


Ibland händer det att inplanerade åtaganden ändras med mycket kort varsel. Oftast skapar det en viss irritation men det kan lika gärna hamna i positiv riktning.
Ett återbud medförde att jag helt plötsligt fick en hel dag att förfoga över. Och jag passade på att förvalta timmarna väl. Ägna mig åt skriverier i lättsam anda. En lyxig känsla utan avbrott av vare sig det ena eller det andra. Det är egentligen det jag eftersträvar men så sällan lyckas införskaffa. Alltid är det något som pockar och tar ifrån mig den egentid jag så gärna vill ha.

Jag har fattat modet att låta en lektör, litterär rådgivare eller om jag ska kalla henne manuskriptläsare, kärt barn har många namn, ta sig an mina texter. Det var med skräckblandad förtjusning jag för en vecka sedan mejlade över mitt material. Hon är en riktig författare, inte någon som skriver för byrålådan utan har fått sina verk tryckta mellan pärmar.
Därför tvekade jag innan jag tog kontakt. Vacklade fram och tillbaka i beslutsångest. Maken pushade på. Tyckte mitt initiativ var bra och uppmuntrade mig i att ta det rätta beslutet. Trots att maken alltid är den jag lutar mig mot när det blåser starka vindar kände jag mig inte helt trygg i att utlämna mig och mina texter till någon utomstående. Han är av den åsikten att allt jag tar mig för är bra. Även om han kanske inte har helt rätt inställning alla gånger.

Han ändrade därför taktik.
Unna dig det här, även om du får kritik och texterna kapade. Gör något av det du skriver så får du reda på vart det leder, sa han och jag lyssnade till honom. Läste och korrigerade. Tog bort och lade till. Ändra igen och kastade om meningar och ord. Sedan gjorde jag det. Skickade alltihop till den litterära rådgivaren.

I går kväll kom två av mina texter tillbaka. Precis när vi skulle gå och lägga oss. Jag ställdes inför ett dilemma. Läsa direkt eller vänta till morgonen. Jag valde det första alternativet. Och fylldes med glädje över det fina svaret jag fick. Beviset på att jag kan. Med hjälp av vissa korrigeringar, naturligtvis. Vad annat hade jag att vänta?
Hon ville veta mer omkring mina karaktärer. Att jag skulle utveckla handlingen för den hade väckt hennes nyfikenhet. Precis så som jag önskade. Bli ledd i rätt riktning, få råd och inspiration att fortsätta.

Därför är jag tacksam över dagens avbokade möte. Mina tankar och fingrarnas framfart över skrivbordstangenterna har i flera timmar varit i samexistens med varandra. Texten har fått ett större liv och utvecklats. Bearbetats och växt fram i ett tempo jag inte ens visste existerade. Utskriven men kanske ännu inte helt färdig. Maken ska få läsa ikväll när lugnet lägrats sig och vi kommit till rätta för soffan och kvällsfika.

Inte vet jag om det här kommer att leda någon stans. Men jag har ändå fått bekräftelse i mitt skrivande. Och det är gott nog. Att veta att jag duger till även om  det jag producerat fram är ämnat stanna i min byrålåda för all framtid.

måndag 3 april 2017

Nakna fötter och en förverkligad dröm


Det eviga tjatet. När jag som barn bönade och bad om att få ta av mig mina tjocka strumpor och lägga dem i korgen för vinterplagg. Samma visa varje år då vårsolens strålar nådde min vinterglåmiga hud.
Mammas svar blev alltid det samma, när det är varmt om nätterna, då blev fötterna frisläppta.
Nu är jag vuxen och bestämmer själv. Och idag bestämde jag mig för att hoppa i skorna utan några strumpor. Vilken befriande känsla! Nu åsyftar jag inte känslan att ha egen bestämmanderätt utan känslan av att kliva rakt ut i vårens sköte på nakna fötter.

Tre frågor mötte mig i morse. Svar som inte ska skrivas ner, varken av mig personligen eller av någon annan. De behöver inte ens redovisas, det räcker att jag bär dem inombords. Låta svaren mogna vart efter och med tiden blir kanske svaren helt annorlunda än vad de är i nutid.

En av de ställda frågorna jag skulle fundera över löd när jag senast mådde riktigt bra. Fysiskt sett mår jag alltid bra. Men precis som för alla andra svänger humöret lite upp och ner. Små till synes obetydliga fragment i livet kan få mig att bli låg. Fragment som för utomstående kan tolkas som petitesser vilka högst kräver en axelryckning i anspråk kan för mig bli djupa avgrundshål. Det var dock mycket länge sedan det drabbade mig. Sist det hände var när ett fotografi på en person dök upp. En person som inte har något med mitt liv att göra och har heller aldrig haft det. Trots det blev jag mycket upprörd och det krävdes disciplin av mig själv att skaka av mig det obehag som bilden förorsakat.
För det mesta mår jag alltid riktigt bra. Hur ska jag annars må när livet vill mig väl? Därför var frågan svår att ange i detalj.
Den andra frågan var lättare, den avverkade vi tillsammans maken och jag vid frukostbordet. Frågan handlade om minnen och vi letade upp de bästa minnen vi har upplevt under våra gemensamma år.
Det kom upp många goda och glada minnen.

Sista frågan berörde stolthet. Där fick jag tänka efter en god stund. Det finns mycket som jag presterat och som mynnat ut i stolthet. Till sist kom jag fram till att det jag är stoltast över är att jag som som 22-åring bad om att få en egen nyckel. En nyckel som bara var ämnad för min egen dörr. Mycket mod krävdes innan jag fattade det beslutet. Hade jag inte gjort det skulle jag inte vara där jag är idag.
Jag är stolt över att jag den gången satte mig själv i främsta rummet. Stoltheten över den bedriften blandas med glädjen över förmånen att gå ut i vår trädgård utan strumpor på fötterna och titta på vårens första blomning.

Idag har jag dessutom förverkligat en dröm. Glesbygdsrebellerna gav mig den möjligheten då jag fick provspela på basistens kontrabas. Livet äger och jag lägger frågorna åt sidan. Tänker inte fördjupa mig något mer i dessa spörsmål. De känns vid det här laget avklarade.



lördag 1 april 2017

En besynnerlig fisk och högskolefusk


En lördag fylld med frilansuppdrag. Egentligen hade jag föredragit att stanna hemma och målat på huset tillsammans med maken. Men eftersom jag är en vän av ordning så for jag utan att knota iväg på det jag lovat göra.

Dock kändes det aningen trist att köra iväg på egen hand och bad därför småtvillingarnas storasyster att bli min följeslagare.
Hon är pigg på det mesta, dessutom förhindrad som planerat var att följa med sin mamma och rida på grund av sitt sargade finger, så några större övertalningsförsök behövde jag icke besvära mig med.

Under den långa resvägen roade vi oss med att ställa gåtor till varandra. Klassiska gåtor där klockan aldrig kommer fram till dörren och skor fylls upp med kött och blod om dagarna men gapar tomma om nätterna.

Så fick jag en minst sagt klurig gåta.
"Vad är det som ligger nere i en djuphavsgrav och har tre långa ben?"
Mina svar ratades. Den ena efter den andra. Mitt förråd av gissningar tog slut och jag bad om att få mig svaret tilldelat.
"En stativfisk!"

På sin höjd känner jag till gädda, mört, abborre och möjligtvis en gös uppe på det. Fiskar som finns i Glan men som jag av någon outgrundlig anledning själv aldrig lyckas få på kroken.
Men en stativfisk, det hade jag då aldrig hört talas om. Förbryllad blev jag även hur en sexåring känner till en sådan märklig skapelse. Det var snudd på att jag misstänkte att det hela helt enkelt var ett påhitt av henne.

Väl hemma efter väl utfört arbete, hamburgare och varmkorv med mos och räksallad googlade jag på stativfisk. Jodå den finns. På 4720 meters havsdjup. 30 cm i längd och med stativliknande fenor som kan bli upp till en meter långa. Där lever den i mörker och är i det närmaste helt blind. Bröstfenorna använder den som ett slags händer och med dem sveper fisken in förbipasserande föda i sin mun.

Fisken verkar vara ganska ensam där nere i djupet. Det motsatta könet är mycket sällsynt därför befruktar den sig själv i brist på kärlekskranka partners. När den inte behagar simma fyller fisken upp sina långa fenor och använder dem som ett slags styltor. Mycket märkligt alltihop.

Ett är då bevisat, den som är äldst behöver nödvändigtvis inte sitta inne med all slags kunskap. Det går att lära sig mycket nytt av en vetgirig sexåring.

Stativfisk, lägg det på minnet. Kanske dyker frågan upp i något högskoleprov och då behöver ingen fuska sig fram till svaret.