onsdag 31 maj 2017

En svidande känsla och en stackars synderska


Idag bjöd dottern mig på lunchrestaurang. Allt för sällan får vi tid för varandra så detta blev ett riktigt festligt avbrott mitt i vardagsbestyren.
Dock sved det rejält i min egen plånbok då jag till min fasa upptäckte när vi närmade oss min bil att det satt en gul lapp fäst under ena vindrutetorkaren.
Således är jag en lagförbrytare och straffet därav blev 400 kronor,
Nu är jag inte av den stridbara sorten som hänger mig åt att bestrida parkeringsvakt 6133 och dennes rådiga insats å Europarks vägnar. Böterna är betalda och om ett par dagar har svedan avtagit och jag är lika glad som jag brukar vara. Livet går vidare och Europark har förutom de trettio kronorna jag betalt för parkeringen tjänat en slant på mitt dåliga uppförande.

Förra året var bråda tider för parkeringsvakterna i Norrköping. Hela 21 164 personbilsförare bötfälldes med gula lappar. Linköping däremot hade enbart 9 863 lagbrytare som i strid mot skyltade parkeringsvillkor fått utfärdade kontrollavgifter.

Jag läste om en expert inom området parkeringsböter som uppmanar varje bilförare att ha en tumstock liggande i handskfacket. Anledningen till detta är att om parkeringsskylten inte sitter i rätt höjd ska den bötfällde genast överklaga sin böteslapp. Straffavgiften är endast giltig om skylten sitter i rätt höjd. Hur många bilförare känner till det? undrar jag.
Men om skylten nu mot förmodan inte är rätt placerad på sin stolpe kan det bli en domstolsprocedur av det hela. Då finns det teknisk bevisning att luta sig mot. Om någon domstol känner sig manad att ta upp tid med en nitisk person som mätt skyltens placering med tumstock och ett bestridande parkeringsbolag så kan om turen är framme den gula lappen med böter rivas i småbitar.

Det är även bra att fotografera sin bil och omgivningarna innan den parkerade bilen lämnas i den händelse att en parkeringsvakt dyker upp i högsta beredskap att utfärda en kontrollavgift. Allt enligt expertisens inrådan.
Verkar högst komplicerat för min del som ligger åt det mer okomplicerade hållet.

Kvällen tänker jag avrunda med kvällsmässa och få syndernas förlåtelse genom bröd och vin. Det kan jag, arma synderska behöva efter att ha varit inne i Norrköping och skämt ut mig inför hela stadens befolkning och Europark.

tisdag 30 maj 2017

Den snygge greken och en japansk Kusari-doi i Krokek


Den grekiska guden i vit rock gav oss broschyrer. Han som tidigare lett mot oss och blottat sina kritvita tänder såg nu sammanbiten ut. Mamma vek ihop bunten med papper och stoppade omsorgsfullt ner allt i sin väska.
"Jag vill inte ha någon peruk," sa hon bestämt.
"Vi köper en snygg schal", sa jag men mamma hävdade att hon med största säkerhet har något tygstycke med klämmigt mönster liggande i sin källare.
Jag grät en skvätt och torkade bort snoret med blusärmen.

Vi åkte hem och pratade under resan om allt möjligt utan om just det. På torsdag ska vi träffa den snygge greken igen. Han har fula skor. Och ett slappt handslag. Kallt och lite fuktigt. Antagligen för mycket handsprit. Jag vet inte om jag längre är så förtjust i honom.
Doktor Axelsson och jag ska i alla fall skicka julkort till varandra. Han som flyttade till Jönköping.
Vi har lärt känna de med vita rockar, mamma och jag.

När jag kom hem åt jag en smörgås. Kliade lånehunden ledarhunden bakom öronen. När jag ätit klar skulle jag iväg på jobb. Hunden såg anklagande på mig.
"Du får följa med,"sa jag och han gick omedelbart och ställde sig framför ytterdörren.

Jag skulle bekanta mig med en japansk Kusari-doi i Krokek. Som frilansare lär jag mig något nytt mest hela tiden. Att föreslå maken att byta ut våra stuprör mot Kusari-doi är inte lönt att ens föreslå. Det räcker med att han bygger altaner mest hela tiden. Stora fina altaner med plats för sittmöbel och vackra krukor. Fyllda med krasse och hänglobelia, pelargoner och tagetes.

Vi tog en promenad innan jobbet. Gick genom Krokeksskogen där jag och min familj gått så många gånger förr. Följde stigen som leder till vårt gamla hus. I den skog där vi för tio år sedan rastade en annan hund. När stigen tog slut syntes vårt förra hem. Nyfiket tittade jag in i trädgården. Kände mig som en tjuv om natten.
Vi vände och gick tillbaka in i skogen, följde stigen åt det håll där vi kom ifrån.
Jag öppnade bagageluckan, beordrade hunden att hoppa in. Han löd på direkten. Jag borrade in ansiktet i den mjuka pälsen strax bredvid hans ena öra. Det luktade hund, vad annars. Men det kändes varmt och tryggt.
Här hör vi inte hemma, tänkte jag och smällde igen bagageluckan.

Livet har många stigar att följa. Ibland går vi lite vilse men rätt vad det är öppnar sig skogen och vi kan få ligga på rygg i en solvarm glänta. Titta upp på molnen som liknar små ulliga tussar. Fyllas med glädje över dagen som är och över dagar som varit.

Och en Kusari-doi klarar jag mig utan. Det finns annat som är mycket viktigare.

måndag 29 maj 2017

En osannolik historia och girl power



En ny maskin har fått fäste i vårt hem. En bandagerad man med adress någon stans i Sverige kom med leverans. Lossade lasten, tackade för sig och for vidare mot för oss okända mål. Möjligtvis till Anderstorp men där kan jag ha tagit miste.
Hur som helst, maken tog en första provtur och vi höll så när på att få äta kall kvällsmat. Ibland kan det vara svårt att slita sig från det som förefaller intressant.

Förhoppningsvis får även jag ta en åktur, i alla fall kan det bli så att jag får bli transportör av maskinen och det krävs  lastbil med släp ty endast jag av dem alla har tillstånd att köra tunga fordon.

Vår granne tittade in i vårt kök under kvällen. Hon berättade för mig om en fasansfull händelse vilken hon på nära håll fått bevittna. Om grannen inte var så trovärdig och redig skulle jag tro att hon for med osanning och att hela historien var en skröna.

Det hela utspelades sig på parkeringen till vår lokala matvarubutik. En bil bogserade en annan och det är i och för sig inget ovanligt. Det händer stundom att det blir motorhaveri varpå en bogsering är en nödvändighet.
Nej det uppseendeväckande var att den bogserade bilen var herrelös. Var och en som begriper sig på bogsering inser att det krävs två förare, en som sköter om själva dragandet och en som ser till att bilen som bogseras håller sig på rätt köl.
Färdig blev vinglig, den bakomvarande bilen levde sitt eget liv efter bogserlinan. Till dess att en kvinna kom rusande och gjorde ett tappert försök att kasta sig in bakom ratten. Föraren i den framförvarande bilen körde obekymrat vidare, helt ovetande vad som hände bakom honom.
Att göra ett dödsföraktande språng in i en rullande bil kräver övning och erfarenhet. Vilken kvinnan inte verkade ha. Dock lyckades hon greppa ratten medan hon släpades med utanför bilens kaross. Med nöd och näppe förhindrade hon plåtskador på parkerade bilar plus rädda en kvinna som kastade sopor vid återvinningsstationen från döden.

Vid det här laget var kvinnan som hängde utanför bilen rejält sönderskrapad på sina nakna ben för i vårt land går vi utan någon längre benklädsel då solen strålar från klarblå himmel.
Med den lilla sans som fanns kvar höll hon krampaktigt fast med ena handen om ratten medan hon placerade den andra på bromspedalen och klämde till. Den lilla kolonnen stannade med ett ryck och föraren i den första bilen klev ur och stirrade förvirrat på sin hustru som blodig och skärrad låg bredvid bilen.

När själva bogserandet skulle starta kom kvinnan i det bakre ekipaget på att hon skulle gå ur för att göra en inspektionsrunda. Vilket inte uppmärksammades av maken. Han antog att allt var i sin ordning och for iväg med det han hoppats på skulle bli en lyckad bogsering.

I denna tragiska historia måste jag ändå tillstå det som är bevisat sedan länge. Kvinnor kan göra två saker samtidigt. Jag tror knappast att en man skulle klara av att hängande på utsidan av en bil iförd kortbyxor skulle fixa att utföra så många manövrar som denna rådiga kvinna lyckades med.

Girl power i Blacka!

söndag 28 maj 2017

Lavendel framför stenen och kampen om att bli mamma


Idag har alla mammor firats för sina insatser för mänskligheten. Främst då i Jönköpings län är det enligt statistiken finns mammor med flest barn.
Men det är även en kommersiell dag. Blommor, tårta och presenter. I god tid innan Mors dag annonseras det och vissa blomsterbutiker har under dagen haft extraöppet.
Även jag har blivit firad trots att vi i vår familj aldrig lagt någon stor vikt på Mors dag eller Fars dag. Varje gång vi träffar våra barn är ett firande i sig så vi, mamma och pappa, behöver inget extra.

Idag har jag tänkt lite extra på tre kvinnor i min vänskapskrets. Tre kvinnor med en innerlig längtan efter sina barn.  Den ena kvinnan längtar efter det barn som tagits ifrån henne. Hon som går till sin sons grav och planterar lavendel. Hennes längtan kan närmast kallas för saknad.
Även den andra kvinnan har mist sitt barn genom döden. Om hon planterat lavendel på barnets grav vet jag inte men jag vet att hon delar sorgen med alla andra mammor som inte längre kan krama sina barn, slå en signal för att säga hej, oroas och glädjas över sina barns förehavande. Barnen vars liv avslutades i förtid, mammorna får aldrig veta hur livet skulle ha utvecklats för sina barn.

Den tredje kvinnans längtan är efter det barn hon ännu inte fått. Hennes längtan är så stark att den nästan kan verka outhärdlig. På nära håll får jag följa hennes kamp kring det barn som ännu inte fötts.
Hon ger inte upp trots motgångar och den ekonomiska belastning som drabbar henne på grund av sin längtan efter att bli mamma.

I morse packade vi en matsäck och gick på skogspromenad med småtvillingarna, deras storasyster, mamma och ledarhund. Vrister som sved av nässlornas obarmhärtiga attacker, saft och smörgåsar som smakade kanelbullar, nyckelpigor och midsommarblomster.
Sedan smörgåstårta, glass och kakor på vår altan. Också min mamma fick smörgåstårta. Om jag får fira Mors dag med min mamma även nästa år känner jag mig tveksam till. Men hon är stark och en riktig kämpe. I skuggan av henne känner jag mig ytterst svag. Det verkar som om det är värre att stå bredvid, oförmögen att vara till hjälp annat än som ett stöd i svåra beslut som måste tas.

Ett kort regn blev avslutningen på denna Morsdagseftermiddag. Så pass att det mesta av allt pollen sköljdes bort. Allt är gult, både ute och inne. Ett övergående bekymmer som endast drabbar en pollenallergiker som inte kan ha det lätt i dessa pollentider.
Nu ska vi koka te och äta upp resterna av smörgåstårtan, maken och jag. En mamma och en pappa som gläds och känner stolthet över våra älskade barn och barnbarn.  Alla dagar är Mors -och Fars dag. För oss behöver det inte stå med i almanackan.



lördag 27 maj 2017

Gymnastiska övningar och en oerhörd rädsla



Går det att känna annat än glädje när frukosten kan inmundigas i trädgårdens grönska? Blomsterdofter som blandas med dofter från nybryggt kaffe, te och bröd. Solstrålar som smeker nyvaken hud, därtill fågelsång och det svaga pipet som tränger ut ur holkarna där nykläckta fågelungar gapar efter mat.
En lördagsmorgon då den är som bäst.

Under gårdagseftermiddagen var småtvillingarna och deras storasyster här på visit. Rabarberkräm, glass och gymnastiska uppvisningar. Vid det sistnämnda hade jag svårt att känna någon större uppskattning. Ideligen påpekade jag riskerna om att bryta nacken trots att jag är väl medveten om att övning ger färdighet.

Det finns mycket att känna rädsla för i livet. Extrema grupper till exempel. Trots att jag aldrig varit i närkontakt med dylika grupper vet jag att de kan ställa till med mycken oreda. Om det rapporterar massmedia dagligen.
Snart åker vår dotter och jag till London. Jag ser fram mot vår traditionella årliga resa dit men jag känner också en oro. Är oturen framme hamnar vi mitt i ett scenario där någon extrem grupp, eller en enskild fanatiker gör sitt yttersta för att ta kål på den som kommer i vägen.
Vi har därmed tagit beslutet att inte vistas i turistsmeten, ej heller nyttja tunnelbanesystemet. Nej vi ämnar bege oss ut på landsbygden, hur vi ska ta oss dit blir en senare fråga när vi är på plats och ställe.

Dock går det att bli attackerad hemma i soffhörnet. På grund av de sociala medierna. Vilket jag blev i går kväll. Det fullkomligt rasade in skällsord av värsta sorten. Av en för mig helt okänd person. Vilken är för dödsstraff. Personen i fråga hänvisar till att det är Gud som enligt skriften instiftat straffet som  människan är delegerad att följa. Vilket även enligt personen bekräftas av Jesus. Att människan är förpliktigad att ta hand om sig själv och inte andra. Den som inte arbetar skall inte heller äta.
Vad envägskommunikationen innehöll tänker jag inte ödsla någon energi på att berätta. Jag svarade helt enkelt inte på påhoppen utan gjorde det jag fann som rätt för mitt eget välbefinnande. Nämligen nyttjade funktionen blockering.
Jag måste dock tillstå att jag blev oerhört rädd och kände resten av kvällen ett stort obehag. Rädd för en person som i vår tid med ord och lagar lever och följer den skrift som uppkom för 2000 år sedan.
I min trygga vrå har jag, om än helskinnad men något tilltufsad, fått uppleva en extremist.




torsdag 25 maj 2017

En frånvarande gök och sjungande poliser


Helt traditionsenligt steg jag upp ur bädden när de flesta andra låg och sov. Kristi himmelsfärdsdag är förutom himmelsfärden även tid för gökotta.
Visserligen har vi gökotta varje morgon. Genom det öppna sovrumsfönstret vaknar vi till gökens galande. Fram till dess att natten smyger sig på fortsätter galandet, oförtrutet dag efter dag. När veckorna gått och göken är inne på sista versen brukar han vara tämligen hes och det är inte samma tonart som inledningsvis.

En av småtvillingflickorna, hennes storasyster samt mamma var med på ottan. Som ägde rum i ett , för mig tidigare helt okänd, litet grönområde i Norrköping. Närmare bestämt i Kneippen, mitt emot Landerholms bageri.
Någon gök hörde vi inte, däremot lyssnade vi till Norrköpings Polissångkör med anor från 1905. Samtliga sångare iklädda uniformer med guldgula streck på axelklaffarna, så även körens dirigent Martin trots att han med största säkerhet aldrig ingått i den egentliga polismakten.
Liksom vår Bäckstugegök hade Polissångkören lite svårt med att hålla tonarten men vad kan man begära en tidig morgon vars morgonluft dessutom var fylld med kringvirvlande pollen.
Martin gjorde sitt bästa för att hålla stämmorna samlade där de skulle vara men vad jag uppmärksammade hade sångarna enkom ögon för sina medhavda notblad.
Hur som helst var det hela mycket vackert och stämningsfullt.

I Polissångkören är inga poliskvinnor välkomna. Som bekant finns det gott om kvinnliga poliser men sjunga i den anrika manskören går inte för sig. Som i sin tur betyder att körverksamheten sakta men säkert utarmas på grund av ålderdom. Men än hänger gubbarna med och ser faktiskt betydligt yngre ut än de avfotograferade föregångarna från 1905. Några till och med såg ut att vara yngre än så...
Regelverket över det rådande kvinnoförbudet, vilket känns aningen förlegat, borde ses över för körens överlevnads skull eftersom det verkar vara svårt att få in fler unga manliga polissångare i gruppen. Det är helt i sin ordning med kvinnliga poliser bara de inte tar ton ty sådana är reglerna.

Hela gökottan med sång och predikning avslutades med medhavd saft, smörgås och melon. I morgon bitti är det som vanligt gökotta i vår säng, vilket kan tolkas så som det själv behagar läsaren.




onsdag 24 maj 2017

Sommarkollo och ett lock av trä


Min barndoms somrar tillbringade jag ofta hos min farfar. Det var på den tiden då skolavslutningarna ägde rum i kyrkan. Med prästens välsignelse svävande över våra nyklippta huvuden rusade vi ut i det hett efterlängtade sommarlovet.
För mig var sommaren ensamhetens tid. Jag hade inge syskon att dela ledigheten med. Inga kamrater heller för samhällets tömdes i stort sett på ungar. De reste på kollo. Med packade resväskor i hårdpressat papp radade de upp sig framför bussen som skulle föra dem till det stora äventyret.
Små nävar som höll hårt om resväskornas metallhandtag, det låg en spänd förväntan i luften och jag beskådade avresan på håll. Mammorna vinkade av sina telningar och släntrade därefter hem till sina köksregioner som var garanterat barnfritt under ett par veckors tid.

Jag tjatade och gnatade om att få åka på kollo men mina föräldrar var obevekliga. Pappa körde mig istället hem till farfar för luftombyte och jag minns än idag mina farfarsomrar med stor glädje.
Varför jag aldrig fick stå i ledet med en packad resväska i hårdpressad papp och känna metallhandtagets kyla i min hand fick jag aldrig någon förklaring till. Som vuxen kan jag kanske ana mig till vad som var den bakomvarande orsaken. Min  morfar arbetade då mamma var ung som tjänsteman på barnavårdsnämnden. Han hjälpte, speciellt ogifta och ensamma mödrar, att se till att de klarade livhanken på sina barn. I det ingick även kolonivistelse så mödrarna kunde pusta ut någon vecka under sommaren.
Barnen blev bedömda av koloniföreståndaren. Nogsamt skrev hon upp hur barnen skötte sig, om de hade löss eller ej, om de verkade nervklena eller led av åkommor som inte på något vis främjade deras utveckling. Kanske satt det så hårt rotat i min mamma, som för övrigt aldrig tillbringa några sommarvistelser på koloni men som ändå hade insikten om att hennes barn kunde löpa risken att bli bedömd av någon utomstående. Anteckningar som för alltid skulle vara nedskrivna.
Det här är en vild gissning, jag har aldrig tänkt på att fråga mamma varför jag fick stanna hemma när de andra barnen åkte.

Idag, vid 62 års ålder har jag dock varit på mitt allra första kollo. På andra sidan om Glan. Varje sommar sedan sjutton år tillbaka har två eldsjälar som arbetar på Hallegårdens äldreboende i Skärblacka arrangerat en veckas sommarkollo för de boende. Många av timmarna är på frivillig basis och de båda kvinnorna ser veckan som årets höjdpunkt. Det gick inte att ta miste om glädjen hos de gamla. Rollatorer och rullstolar var parkerade vid sidan om det stora kaffebordet som stod i skuggan av ett stort träd.Till eftermiddagsfikat var det blå marsipantårta och i kväll blir det pizza.

Mitt bland grönskan fanns också romantiken. Två av kollodeltagarna hade blivit ett par. Kärleken lyste ur deras ögon där de satt på bryggan, hand i hand. Fårade händer som uträttat så mycket under åren som gått. De trasslade med sina rollatorer, hjälptes åt att få styrhjulen åt rätt håll. Lite lomhörda, lite skumögda men ack så glada och förnöjsamma.

På bilresan hem fattade jag ett beslut. Jag ska göra en skrivelse medan jag ännu kan skriva. Måste jag en dag bo på ett äldreboende ska det vara på Hallegården. Då får jag åka på kollo ända fram till den dag då jag ska göra den allra sista åkturen liggande på rygg och med oseende ögon stirra upp i ett lock av trä.


söndag 21 maj 2017

Den ofullständiga gurklisten och sekreterarens tårdränkta postlåda


"Det är kallt idag", sa maken och tog på sig en tröja.
"Nej det är svenska sommar", svarade jag.
Han gav mig en blick och knäppte demonstrativt tröjan till översta knapphålet.

Gårdagen krävde ingen tröja. Vi småbrukade i vårt land. Sallad och rädisor. Påsen med morotsfrön ligger ännu oöppnad. Gurklisten har företräde och den är ej färdigställd. Av oss två är maken bäst på gurkodling så det får han ta hand om.

I denna stund känner jag stor tacksamhet över den för närvarande fungerande tekniken. Förra dygnets eftermiddag fortlöpte under stor frustration. Min dator och jag var inte ens i närheten av ett samarbete.  Vi levde helt enkelt våra egna liv. I egenskap av ordförande av våra båda föreningar skulle jag skicka ut kallelse samt dagordningar till stundande årsmöten.
Datorskärmen visade en korrekt uppsatt dagordning varpå jag skickade ett massmejl. Vid utskrift visade sig dokumentet vara felaktigt. Så ytterst pinsamt! Nu har medlemmarna fått en galen dagordning och jag känner ännu skammens rosor hetta på mina kinder.
Jag ropade på maken. Han skulle få bevittna det högst otroliga fenomenet.
"Vad i all sin dar, du måste ju spara", sa han med bekymrad uppsyn och återgick till trädgårdsodlingen.
Jag ropade ut genom den öppna dörren att jag min sann hade sparat men att datorn inte beviljade något sparat material.
Sen grät jag och ringde vår sekreterare. Uppgivet, snabbt och osammanhängande försökte jag få fram budskapet. Då hade datorn dessutom antagit en egen skrivstil och istället för bokstäver blev det endast symboler då jag tryckte ner tangenterna.
"Skit i det där. Slå igen och ta istället ett glas vin", sa vår stabile sekreterare.
Jag hade dock varit förutseende och skrivit om allt medan det ännu gick att skriva, gjort fyrtionio kopior, lade det i ett kuvert och stoppade allt i henne postlåda. Jag hade enkom ringt för att få tröst och stöd och jag gjorde som hon sa. Nu får hon ta hand om resten.

Idag ska jag på konfirmation. Sist jag var på en sådan händelse var när vår yngsta dotter konfirmerades. Prästen var inte nådig mot vår dotter vid undervisningen. Det krävdes samtal tillsammans med kyrkoherden. Antagligen hyste prästen något agg mot flickan som vi aldrig fick någon förklaring till. Kanske berodde det på att vår dotter var inbegripen i kristendomen och prästen kände sig förbigången. Men det är endast en vild gissning från min sida.
Själv är jag inte konfirmerad. Jag gjorde ett tappert försök. Sedan gick jag hem till prästen som djupt nedsjunken i sin öronlappsfåtölj lyssnade till mitt budskap. Han var en beläst och vis man och hade insikten om att denna gängliga flicka inte skulle gå att övertala. Därmed släppte han mig helt okonfirmerad ut i den begynnande tonårstiden men jag tror han ändå bad en bön om att det trots allt skulle gå mig väl i livet.

Inte heller har jag tagit studenten. Jag utbildade mig istället till verkstadsmekaniker. Många gånger har jag ställt mig frågan hur jag egentligen kom på den idén. Men jag kan hantera en supportsvarv och ett skjutmått om det skulle behövas. Det är minsann inte alla vilka tagit studenten som kan!

torsdag 18 maj 2017

Robin Hood och en blåhårig församlingspedagog


Äntligen kom värmen. Efter dagar med klagolåt åkte pantalongerna av och sandalerna plockades fram. Jobb i stan och jag höll på att få värmeslag. En eldkonstnär uppträdde på gatan som ångande.  Konstnären ångade han också, om det berodde på hettan från elden, den plötsligt påkomna sommaren eller av ren nervositet är svårt att begripa sig på.
På väg till bilen ämnade jag köpa mig en mjukglass i glasskiosken som enligt vissa håll är ett svartbygge och lyder inte under byggnadsnämndens riktlinjer. Hur som helst får kiosken stå kvar, kanske kommunens tjänstemän inkluderat byggnadsnämnden stundom går dit i sommarvärmen för att svalka struparna med glass. Det som ligger i eget intresse bör får stå kvar och jag tror att problematiken fallit i glömska.
Någon glass blev det inte för min del, folk stod i kö och jag orkade inte vänta på min tur. I bilen fanns en ljummen och avslagen läskedryck som jag fick nöja mig med under hemvägen.

Igår kväll var det sommarfest i dotterns församling. Hela den kyrkliga personalen hade spökat ut sig till allehanda sagoväsen och ingick i sagostigen där vi besökare skulle utföra och lösa vissa tävlingsuppgifter.
Med mig hade jag stortvillingarna medan deras kusiner småtvillingarna och deras storsyster  deltog i en springtävling hemma i Skärblacka och var således inte med om festligheterna.

Församlingspedagogen hade iklätt sig en blå peruk och serverade besökarna bål. Stortvillingflickan ville utröna vad i bålen bestod av och fick svaret flädersaft, sprite och jordgubbar.
Barnet bleknade och undrade hur en man i blå peruk var funtad som bjöd femåriga barn på sprit. I kyrkliga sammanhang dessutom. Hon avstod därmed från drycken, antagligen av rädsla att bli berusad.
Det tarvades många övertalningsförsök och förklaringar att bålen var garanterat alkoholfri. Till sist blev frestelsen allt för stor. Hon tog emot glaset och fann det hela mycket smakfullt.

Stundom händer det att vi vuxna är otydliga gentemot barn. Som den gången då var dotter som liten flicka inte fick på sig sina skor under en semesterresa på Madeira.  Varken hotellet eller vi var utrustade med något skohorn varpå jag föreslog att vi skulle använda oss av en kniv. Ungen blev skräckslagen ty hon anade att vi tänkte karva av henne hälarna för att på så sätt få plats med fötterna i skorna. Om vi fick på henne skorna eller ej har fallit i glömska, dock vet jag med största säkerhet att vi inte skar i hennes hälar och inte heller hade några tankar åt det hållet.

Tvärt emot de småtaskiga styvsystrarna i Askungen, de gjorde allt för att få skon att passa foten för att kunna äkta prinsen.
Någon Askunge fanns inte med vid gårdagens festligheter. Däremot Robin Hood, Pippi Långstrump, godmodiga troll, en kantor som föreställde Hattmakaren, en skrudad indian och Långe mannen. Samt förutom bål rikligt med mat så det räckte till alla.

Kyrkans arbetslag äger!

Hur det gick i tävlingen? Vårt lag kom på andra plats och priset som delades ut var såpbubblor. Mycket passande nu i sommarvärmen.




onsdag 17 maj 2017

En solvarm hörna och en ogin campingägare


Hur blir det nu? tänker jag och stirrar håglöst ut genom fönstret. Med vårt sommarhörn, där vi planerat sitta och njuta av solen som smeker vår hud.
Lugn, säger maken. Det är bara i mitten av maj. Värmen kommer.
Mitten av maj. Tanken svindlar och veckorna går. I rasande takt dessutom. Snart juni, sen juli och augusti. Jag drabbas av en lättare ångest. Vill inte tänka framåt, mot höststormar och snöslask. Jag vill sitta i vårt sommarhörn, sippa på något läskande, resa mig för att repa av några blåbär och stoppa i munnen. Sedan sjunka tillbaka ner i sittmöbeln och bara njuta av sommaren.

Tids nog blir det sommar, i år som alla andra år. Vissa somrar så varma att vi storknar medan andra regnar bort. Och vi överlever trots allt vädrets nycker.
Om ett par timmar ska jag iväg för att fotografera en trädgård. I regnblötan. Missmodigt skapar jag inom mig en leverans av dåliga bilder. Sen ska vi på en sommarfest. Hur festligt det nu kan tänkas bli i detta väder.

Bönderna och naturen jublar. Regnet behövs men varför just idag? Jag fortsätter att gnälla och gnöla. Vädret är en aldrig sinande källa för samtal. Länge lever vädret!

Nu blandar sig Länsstyrelsen i vem som ska få bada vid Pinnarpsbadet i Kisa. Huvudorsaken till detta är en campingägare som öronmärkt badet åt sina campinggäster. Helt i strid mot allemansrätten. Kisaborna som badat där i över åttio års tid är rosenrasande. Kommunen har gjort det fatala misstaget att inte föra in rätten om allemansbad när marken såldes till den ogine campingägaren. Vilket nu är åtgärdat och badplatsen ska få nyttjas av alla. Strider har uppstått och nu måste Länsstyrelsen kliva in och ta beslut.
En helt otrolig historia och det är nästan att jag misstänker campingägaren för den regniga inledningen av sommaren. Och som alltid i en strid, oskyldigt folk blir drabbade, även vi som bor långt borta från Kisa. Vi får också klä oss i regnrock och gummistövlar. Tack ska du ha campingägaren i Kisa!

Något som också är märkligt är att ett nytt samfund har vuxit fram i Östergötland som bygger på asatro. Det firas hedniska högtider, ledda av en kvinnlig rådsgydja med Tors hammare dinglande runt halsen. Allt medan den riksblotansvarige sitter på en sten i skogen och drömmer om att en ny nordisk tradition ska införas.

Var och en är salig i sin tro. Vare sig det gäller badförbud, asagudar eller tron på en härlig sommar.
Lugn, det är bara mitten av maj...


måndag 15 maj 2017

Känslostormar och tappra riddare


Vaknade i morse till ett strilande vårregn. Äntligen, nu kommer det att grönska i backarna som mest ser ut som om det vore sensommar. Dess värre vaknar väl de förgjordade mördarsniglarna till liv när fukten tränger ner i gräsmattan. Men jag har vässat saxen, ett raskt klipp och sniglarna blir förpassade in i evigheten. Än så länge har vi dock ej sett till ett enda snigelspår, men att de utrotats är nog att hoppas för mycket.

Just nu känns livet som en enda berg-och dalbana. Jag kastas runt bland känslostormarna, far ömsom hit ömsom dit men det är väl så som livet ter sig kan jag tro. Det kan inte vara stagnation hela tiden, det är bara att följa med i virveln till dess att lugnet lägrat sig. Ta vara på nuet medan blickarna vänds framåt och finna tröst i att det finns en problemlösning på allt.

Helgen har varit fullspäckad utav trevligheter, inte enkom utav tårar. Maken och jag festade loss på langos medan våra sinnen fylldes med reggae. Kaffe serverades av prästerna i kyrktältet. Några av besökarna som uppmanats av ordningsmakten att hälla ut sin öl slog sina lovar runt tältet i hopp om att kyrkan kunde bistå med en och annan öl. Men där var det endast saft, kaffe eller te som stod till buds och det var rykande åtgång på allt. Främst kaffet.

Gårdagen gick i medeltida tecken. Det sedvanliga arrangemanget vid Ekenäs slott då tappra kvinnor och män i rustningar drabbar samman sittande på eldiga springare lockade som vanligt massor med folk. Det stektes vildvin så oset låg tät över nejden. Gnisslande fioler och genomträngande flöjter. Medeltida kläder och svettiga smeder som bankade hästskor och smycket vid sina städ.
Stortvillingarna och deras lillebror var i extas. Även de sittande på eldiga springare för en summa av trettio riksdaler för en ritt på cirka tio meter. Själv ägnade jag mig hänfört åt brända mandlar.

Helgen avslutades med högmässa. Jag fick bistå vår dotter med att duka nattvardsbordet samt dela ut bröd och vin. Kyrkkaffe därpå och under bilresan hem kantades dikesrenarna av djupsinniga samtal.

Nu lägger vi festligheterna till våra handlingar, intar vardagens bestyr med allt vad det innebär. Ser fram mot nästa begivenhet som omfattar en resa till Skåne. Det finns mycket att glädjas över trots att glädjen stundom naggas i kanterna när orosmolnen drar fram.


lördag 13 maj 2017

Avgnagda hudflagor och sotigt kött


Vår badrumsspindel har dristat sig till att bege sig ut i den begynnande sommaren. Sakta firande den sig ner, till synes från ingen stans, och landade på det tomma kakfatet. Spatserade planlöst omkring över uppläggningsfatets blå blommönster bara för att finna det helt tomt.
Vad annat är att vänta. Kakorna på Larssons kakfat har alltid strykande åtgång.
Missmodigt försvann spindeln lika stilla och tyst som den kommit. Kravlade sig antagligen tillbaka in i badrummet för att trösta sig med gamla hudflagor som dess hyresvärdar lämnat efter sig.

Den stora trädgårdsmöbeln, den som består av soffa, två fåtöljer och ett bord har kommit på plats. Maken kom på eget bevåg till insikt om att den gamla altanen borde rivas och en ny upprättas. När han kommer i snickartagen går det av bara farten. Nu när utbygget är klart utvändigt och det fanns lite spilltid så byggdes en ny altan upp på enkom två dagar.

Idag är det dock vilodag för både maken och mig. Lojt har vi suttit utomhus, knaprat på nybakade kakor som förgyllts med krusbärssylt. Druckit bubblig fläderdryck och studerat olika sorters lektyr. Maken ägnade sig åt Länstidningen medan jag själv fördjupade mig i en trädgårdstidning. Aldrig är trädgårdar så vackra som på bild i ett magasin med blankt lyxiga sidor. Med ett undantag, vår egen trädgård som i våra ögon och sinnen är vackrast av dem alla. Precis så som det ska vara. Lyckan finns i det vi själv finner som mest förnöjsamt.

Bortifrån Skärblacka hörs basgången. Bob Marley årliga minneskonsert pågår för fullt. Också vi ska bege oss dit för att kasta med rastaflätorna i takt med musiken. Papa Dee, Gräsrot, Marx Gallo &Dj Badejo och så vårt eget Kalle Baah så klart.  Norrlands guld och gyros. Färgstark klädstil och lustiga mössor som nån mormor eller farmor virkat under kalla vinterkvällar.

Vi blir nog inte långvariga misstänker jag. Mamma sa i telefonen att kommer vi till henne bjuder hon på kaffe. Hon är närmaste granne med festivalområdet och gör sig bekymmer.

Men först ska vi in till Norrköping för att hämta dottern. Tre barndop på raken ska hon klara av innan hon installerar sig i festivalens kyrktält. Det kan kännas tryggt att prästen är på plats för alla eventualiteters skull. Dock brukar minneskonserten vara en ganska fridsam tillställning där unga som gamla samlas till det som är Skärblackas absolut största höjdpunkt.

Trots att vi inte är några hängivna grillare ska vi ändå släpa fram klotgrillen. Ladda med kol och bränna upp en köttbit. Grillat kött ska ha en svart och sotig framtoning, det är min bestämda åsikt.
Sittande på vår nya altan och blicka ut över Glan ska vi inta vår måltid. Nu är det sommar!










torsdag 11 maj 2017

Soppa på gamla kängor och öppna vidder


Det är i alla fall ingen risk att sädesärlorna bränner fötterna då de landar på plåttaken. Gotland har slagit köldrekord och jag tror nog att vi inte ligger så värst långt efter i tabellen.
Läste som hastigast på nyhetsajten att år 1867 var det så kallt och bedrövligt att folk kokade sina gamla kängor och jag misstänker att de tvingades äta anrättningen för att inte avlida på grund av den svåra kölden.

Kanske bäst att jag rotar fram kängor som är förpassade längst in i förrådsutrymmet. Eftersom jag ändå tycks avstå från att trä i fötterna i dem kan jag lika gärna koka soppa på skodonen. Om det blir ännu kallare, menar jag. Vilket det tydligen finns stor risk för.

Mån tro om det är kylan lockar till mordbrand?  Det brinner lite var stans numera. Någon har till och med försökt sig på att tutta eld på det hus jag en gång för mycket länge sedan bodde i. Hyresgästerna väcktes ur nattsömnen och skrämda fick de svara på frågor har jag hört från säkra källor. Branden började i ett källarutrymme men jag kan dock inte erinra mig om hur varken lägenheten eller källarutrymmet var utformade. Efter intensiv bearbetning har jag lyckats skjuta undan de minnen som härrör sig från nämnda hyreshus, så även interiör och exteriör.

Under förmiddagen hade vi fikabesök av goda vänner. Sådant livar alltid upp. Vi talade om sommaren. Om en inbjudan att få följa med dem ut i deras båt. Se blommande skärgårdsöar, måsar och om vi har tur några sälar.
Det är något speciellt med skärgården. Ljuset verkar ha mer inslag av blått än på land. Klipporna och de öppna vidderna.
Skärgården och havet för med sig goda minnen från tiden då även vi var båtägare och hela familjen gjorde kortare eller längre turer.
Numera nöjer vi oss med att ro ut med vår eka på Glan. Dock är matsäcken lika viktig nu som då.
Min picknickkorg i all ära, men ingen gör så goda picknickkorgar som min vän Birthe. Av till synes enkla medel kan hon trolla fram de mest hänförande små rätter ur sin korg. Snart ska vi åka de många milen hem till henne och hennes make. Hon har lovat en utflykt och vart de än tänker ta oss med är matsäcken det som hägrar mest. I alla fall för min del. Även om utflykter bidrar till att våra vyer vidgas och vi lär känna det besökta landskapet lite bättre.

Idag är det tydligen chokladbollens dag. Något som förvånande nog gått mig helt förbi. Men chokladbollar kan avnjutas vilken dag som helst. Det behövs inget speciellt datum för den sakens skull. För mig har dagens datum en helt annan betydelse. Den här dagen för fyra år sedan var det nära nog att jag hade blivit änka. Så länge jag har förmågan att minnas kommer det aldrig att falla i glömska.

tisdag 9 maj 2017

Slitsamma turer och envisa myggor


Björkarna står i sin allra skiraste grönska. Det är så vackert att det nästan tar andan ur mig. Samtidigt så overkligt. För några dagar sedan var grenarna kala, till synes döda efter vintern. Men så med ens, svällande knoppar som spricker och ut vecklar sig små gröna blad. Dags att beskära rosorna vilket nu är avklarat.
Om det inte vore så förbaskat kallt. Morgonens fotopromenad gav stela fingrar istället för ett större antal bilder till min fotosamling vilket var förhoppningarna.
Det fick bli soppa kokt på jordärtskocka, vitlök, vitt vin och grädde till kvällsmat. Till det äppelpaj med vaniljsås. Riktig höstruskmat väl passande till det rådande klimatet.

Eftersom det inte blev några mer vidlyftiga utomhusaktiviteter har jag hållit mig inomhus, kokat te och läst boken om Anna Sundberg. En självbiografi om en ung kvinna som förälskar sig i Walid, en vacker muslim från Algeriet. Walid talade lika vackert som sin egen skönhet om andlighet, Anna föll som en fura och två veckor efter första mötet blev hon hans fru. Konverterade till islam, bar niqab och slutade umgås med otrogna. Födde två pojkar och blev då svartsjukan lagt sig god vän med Walids andra hustru som han delade säng med när han inte var hos Anna.
Turerna i äktenskapet var många och slitsamma vilket till sist mynnade ut i skilsmässa.
Firare strömmade till men Anna valde Said Arif, vilken senare skulle komma att bli en eftersökt terrorist. Efter att ha flyttat runt i världen landade familjen i en by belägen  i Georgien. Maken stred mot ryssen och Anna umgicks med grannfruarna. Ytterligare ett flyttlass och nästa hemvist blev Syrien.

Längre än så har jag inte kommit i boken men den har redan väckt en massa tankar och känslor inom mig. Frågor som hur en svensk kvinna med hela livet framför sig väljer att gifta sig med en terrorist, konvertera till islam, klä sig i niqab och byta ut Halmstad och Lund mot Syrien.

Syftet med boken är enligt Anna själv att berätta den hemska sanningen om vilka vansinniga val hon gjorde men även varna andra som går i giftastankar efter att ha kärat ner sig i en terrorist.
Det är lätt att vara efterklok. Det behöver inte nödvändigtvis vara en terrorist om det ska gå illa för en flicka. Under 2000-talet dödades 267 kvinnor av män som de älskat och litat på. De flesta blev dräpta i sina hem.

Det blev min själ ingen uppmuntrande blogg denna gång. Men allt ska kanske inte vara glatt och livat hela tiden. Det finns jämmerdalar och det finns frostnätter. Men även jämmerdalar har en exitskylt och frostnätter övergår till ljumma sommarkvällar. Då vi kan sitta ute länge, länge och svära över myggen som envisas med att sticka sönder smalbenens nakna hud.



måndag 8 maj 2017

Prickiga bananer och Larssons kastrullresa


Köpte en klase bananer förra vecka. Banan tillhör dock inte min favoritfrukt men är ett bra mellanmål, praktiskt förpackad, lättäten och sprängfull med olika sorters vitaminer.
En enda banan ligger kvar i fruktskålen. Den har börjat ändra skepnad så som bananer gör. Det gula skalet har blivit mörkt prickigt och om inte någon av oss äter upp den snart är den mörk helt och hållet och åker därefter antagligen direkt ner i kompostpåsens innanmäte.

Mörka bananer lämpar sig väl till banankaka. Då ska den vara väl mogen och lättmosad. Så varför köper vi inte prickiga bananer som enligt expertisen är bättre än en helgul eller rent utav grön?
Istället petar vi undan klasen med prickiga bananer, ser till att den hamnar underst i fruktlådan och förser oss med de prickfria bananerna. På kvällen får den fruktansvariga samla ihop det vi konsumenter ratar och hiva ner allt i de väldiga sopcontainrar som är uppställda bakom livsmedelsbutikerna. Där för övrigt allt annat vi inte vill köpa på grund av kort datum, skönhetsfel eller trasiga ytterförpackningar hamnar.

Varje år kastas 74 kilo ätbar mat per person. Eller 717 000 ton om den summan känns bekvämare. Tänker att i dessa ton är inte jag inblandad, så kan det i rimlighetens namn inte vara. Ändå är jag en av alla som kastar mat som börjat bli aningen antik. Det konstaterandet går inte att komma ifrån. Jag är inte bättre än någon annan, trots att jag ofta piffar till gårdagsrester, smakar på grädden, luktar på grytbitarna och bakar banankaka på prickiga bananer.

I Norrköping finns Matbanken. Vilken utomordentligt bra idé! Ria hämtar en gång i veckan upp mat som vi konsumenter inte vill ha och kör sedan ut livsmedlen till olika församlingar som packar om och gör rätt. Idag var jag med och bevittnade transport, avlastning och vidare leverans till de som står utanför samhällets välfärd. Människor som av olika anledningar inte har pengar till sitt dagliga bröd. Föräldrar som är förtvivlade när skolorna har stängt på grund av lov och studiedagar. Då deras barns tomma magar knorrar på grund av utebliven skollunch.
Våra egna barns magar har aldrig knorrat några längre stunder. Därför är det svårt att sätta sig in i den situationen. Jo en gång var det verklig kris. Den gången då hela familjen plus dotterns tidigare ledarhund Tootsie begav sig ut i skogen runt Omberg sittande i en prärievagn dragen av en halt häst.
Vi skulle idka semesterliv i prärievagnen som var utrustad med köksutrustning, sovplatser och ett vattentätt kapell. Larsson kände sig som Pip-Larsson i Kastrullresan.

Kylväskan var välfylld vid avfärden. Innehållet minskade dock snabbt och vid dagens slut var även maten slut. Mitt ute i ingenstans skumpade vi fram i prärievagnen allt medan hungern slet och rev i våra bukar. Efter en övernattning spände vi på morgonkulan hästen framför vagnen och smackade på den hemöver. Då hade för övrigt hästens hälta ökat i styrka så vi hade egentligen inget annat val än att se till att kusen kom hem till sin rättmätiga ägare.
Om jag inte missminner mig stannade vi i Mantorp eller möjligen tidigare än så och åt pizza.

Det händer att vi talar om vår präriesemester. Skrattar åt våra öden och äventyr. Har roligt åt att maten sinade och frågar varandra hur vi (läs mamman) kunde missbedöma vårt behov av matförråd så totalt.

Nu ska jag nog äta upp den prickiga bananen. Under tiden ska jag tänka på att tio familjer i Klockartorpet har hämtat veckans matranson. Mat som ingen annan vill ha. Trots att den är helt och hållet felfri samt ätbar.

söndag 7 maj 2017

Amorösa aktiviteter och grusade planer


Det är full fart i vår trädgård. Jag lyssnar och tar in så många intryck det är möjligt. Efter midsommar kommer fågelsången att tystna, då är fågelungarna flygfärdiga och holkarna gapar tomma.
Vår rosbuske är ett tillhåll för fåglarnas amorösa aktiviteter och vi har sett allt ifrån rödhakar och domherrar till bofinkar och bergfinkar fortplanta sig.
Sädesärlorna däremot utför sin kärleksakt på våra hustak. Det ser aningen vanskligt ut då de halkar omkring på plåten. Speciellt farligt verkar det för hanarna som innan de får till det med honorna måste utföra en slags uppvisning som bevis på att just han är den rätte till att föra sin avkomma vidare.

Idag hade vi för avsikt att besöka Tåkern och dess häckningsplats för alla slags fåglar. Tyvärr har barnbarnbarnets uppkomna sjukdom satt stopp för dylika utflykter där pannkakor och andra smårätter skulle mätta oss under färden. Nya tider för utflykten har satts upp och det ska bli ett sant nöje då det blir av om två veckor framöver. Det är dessutom en julklapp till min mamma ty nu för tiden uppskattar hon att få små dagsturer i gåva istället för en massa pinaler hon inte har någon användning av.

En annan favoritsysselsättning när vårpirret ökar i styrka är badandet i sjöar och hav. Så fort solen får temperaturmätaren att stiga ska folk kasta sig ner i isvattnet. Trots att bästa tiden för utomhusbad är i augusti klarar badarna inte av att vänta.
Själv är jag ingen hängiven utomhusbadare. Däremot kan jag drista mig till att ställa badrumsfönstret på vid gavel då jag befinner mig under duschmunstyckets behagliga varmvattenstrålar. Eftersom fönstret är placerat intill duschutrymmet känns det som om jag befinner mig utomhus utan att jag för den skull behöver förfrysa min nakna lekamen.

Idag är dock Glan tömd på badare. Vädrets makter står inte längre på vattenälskarna sida. Det hotande lågtrycket är på rask inmarsch men vi har ändå hunnit med att fika sittande på yttertrappans trädäck. I morgon kommer snön, om det är jag viss och säker. Trist om vårt körsbärsträd som äntligen har slagit ut i full blom skulle förfrysa sina ljusrosa kronblad. Alltid är det något som bidrar till att den fulla belåtenheten går i stöpet.

Ändå, idag är det söndag vilket är min största favoritdag bland favoritdagarna. Dessutom min namnsdag som uppmärksammats på de sociala medierna trots att jag själv inte uppmärksammat att det står Carina under dagens datum.
En gammal vecka ersätts med en ny vilket skapar en viss förväntan. Speciellt med tanke på den kommande tisdagen. Tack vare min fotoutställning har jag skapat en ny kontakt. Ännu känner vi inte varandra men efter tisdagens fotopromenad kommer nog hon och jag att inte bara dela på det gemensamma fotointresset utan bli goda vänner. Sånt känner jag på mig. Öppna sinnen och delade tankar är en bra början till vänskap. Men vänskap kan vara skör, likväl som den uppstår kan den försvinna. Mycket handlar om livets förändringar, tillit och ömsesidighet. Det kan ibland vara en svår kombination.

lördag 6 maj 2017

Ett virrvarr i vardagen och hästhovskrafs


Känner mig rastlös. Det är som om något fattas mig. Jag vankade runt i trädgården under eftermiddagens sista timmar. Konstaterade att mörka moln drog in och dolde solen. Högtryck stannar aldrig någon längre tid. Tvärt emot lågtryck som har en förmåga att envist hänga sig fast.

Trots trädgårdsnjutningen känns det fortfarande som om det är något som saknas. Kan inte skaka av mig känslan men har nu kommit underfund med vad det hela handlar om. Det oplanerade, det som inte längre står skrivet i min kalender. Under en veckas tid har jag och maken hyst omsorg gällande våra barnbarn. Vilket inneburit många tider att passa. Nervöst har jag ideligen stämt av med min kalender för att undvika att någon unge blivit kvarglömd på nåt ställe. Det hela har varit en vild framfart genom vardagen. Så som föräldrarna har det dag ut och dag in. Vardag som helg. Ett virrvarr av åtagande gentemot deras avkommor.

Jag känner mig näst intill dränerad, inte på grund av att det på något sätt varit trist, tråkigt eller speciellt arbetsamt. Min påkomna trötthet beror mest på det ansvar som vilat på en ansvarstagande mormor/farmors axlar. Till viss del även en morfar/farfars axlar även om det varit jag som haft huvudansvaret med att se till att barnen kommit i rätt tid dit de skulle samt hämta hem dem på exakt utsatt hämtningstid. Dessutom skött utfodringen.

Till råga på allt blev en ur barnaskaran sjuk. Läkarvård krävdes och det var plågsamt att se barnets smärta utan att kunna göra annat än vara ett stöd för både barn och föräldrar.
Gårdagskvällen tillbringade vi på barnakuten. Rädslan i barnets ögon. Snälla händer, medicinering och isglass. Sittande i bakgrunden på en stol lät jag barnet, dess förälder, läkare och sköterskor vara ifred. Jag var endast med för alla eventualiteters skull. Vilket skulle visa sig var bra eftersom timmarna gick, provsvar skulle bli klara och medicin skrivas ut. Då är det skönt att vara två då det ena föräldraparet måste vara hemma för att ta hand om övriga små familjemedlemmar som ska genomgå kvällsritualer i lugn och ro. Apotekskön var lång trots att timman var sen, men ändå, tack och lov för kvällsöppna apotek. Det är enda gången som det känns legitimt att handla sent på aftonen.
Chokladmilkshake och röd himmel på hemvägen. Jag sittande i baksätet bredvid bilbarnstolen med en liten hand i min medan en trött men lättad förälder framförde fordonet mot våra hemtrakter.

När jag kom hem stöp jag i säng. Sömnen hade dock svårt att infinna sig. På näthinnan fanns barnbarnet som fastetsat. Det jag hade fått bevittna var bland det värsta jag sett. Mitt hjärta värkte ikapp med barnets egen smärta. Tack vare medicin och den läkningsförmåga ett barn ofta besitter är vårt barnbarn på bättringsvägen.

Som grande finale på denna vecka blev det idag ridskola med småtvillingarna och deras mamma. Därefter middag med efterrätt hemma hos oss.
På ridskolan fanns en annan mormor och morfar. Mormodern njöt av solen medan morfadern hjälpte sitt barnbarn med hästvård. Att "krafsa" hästhovar ansåg han vara överflödigt, det viktigaste var att manen var kammad och låg som den skulle. Hästen var liten men även små hästar inger respekt. På den punkten var för mig den okände morfadern och jag helt överens. I alla fall då det gäller att "krafsa" hovar.

Nu är veckan som stand in slut. Allt återgår till den ordinarie verksamheten. Både här och där. Till nästa gång vi behövs...


torsdag 4 maj 2017

En skopa ovett och svampförgiftning




Ett par timmars tidsfrist innan det åter är dags för att styra kosan mot förskolan. Den här veckan har vi återinförts i livet som småbarnsföräldrar. Eller småbarnsmorföräldrar vilket är det som numera gäller. Småbarnstiden har för länge sedan passerat och det går upp för oss vilket stilla liv vi faktiskt lever. Tiden är anpassad utefter våra egna behov och vi förvaltar tiden så som det behagar oss bäst.

Småtvillingarna och deras storasyster är de som behöver sin mormor och morfar den här veckan, eller rättare sagt deras mamma då barnafadern rest till Amerika med sitt jobb Barnens tider ska passa ihop med mammans arbete och det kan vara svårt att få allt att gå ihop. Av den anledningen har vi blivit tillfrågade om vardagsstöttning. Sannerligen en hedervärd uppgift där många moment ingår.

Gårdagseftermiddagen samt kvällen tillbringade vi hemma hos barnen. Stekoset från pannkakorna låg tät över köksregionerna. Jag har glömt hur det är att steka pannkakor vid spisen samtidigt som jag befinner mig i badrummet för att torka en rumpa som är beredd för torkning. Plåstra om ett trasigt knä, titta på ett fästingbett, sätta en teckning på kylskåpsdörren, granska ett nyträtt halsband eller medla i uppkomna konflikter. Allt medan smöret fräser i stekpannan och pannkakan intar den rätt gyllengula färgen.

Släpper du iväg oss till grannen som bor långt bort kommer du att få skäll av mamma, sa småtvillingarnas storasyster och fick medhåll av de små.
Jag lovade att inte släppa iväg dem till grannen som bor långt borta. Det gäller att hålla sig till de uppsatta reglerna.

Egentiden fram till hämtning på förskola tänker jag tillbringa i potatislandet tillsammans med maken.
Han har varit inne till Norrköping och köpt sättpotatis. Det var för övrigt han som hittade en ensam vacker murkla som på något obegripligt sätt funnit sin plats bakom min skivarbod. Murklor har jag inte sett på många år och nu hoppas jag på en spridning även om jag inte tänker reda till någon murkelstuvning på grund av förgiftningsrisken.

I våra krukor och lådor har jag äntligen petat ner lite vårblommor. Ljungen från i fjol har sett tragisk och avvikande ut. Trädgårdsdammen är tömd på vatten och har frigjorts från gamla löv, kvistar och vissna växter. Nytt vatten ska tillsättas och det lilla vattenfallet ska åter igen få porla in i den grönskande vårens härlighet.

Det är här hemma som jag förser mig med energi och den glädje som energin ger. Tankar upp och fyller på depåerna efter den utarmning som skett under vinterhalvåret. Har vi dessutom turen på vår sida kan vi avnjuta färskpotatis till midsommar. Bara det är något att se fram mot.




måndag 1 maj 2017

Vårsånger upp mot himlen och den skenande Valborgsmässoelden


Kasten är så tvära att det knappt går att hänga med i svängarna. Naturen fullkomligt exploderar och gräset både gror och grönskar i samma rasande takt.
Den gamla Klippon är för dagen nyservad och har fått gjort årets första dagsverke. Fordonet framfördes av mig och under fikapausen förslog jag att vi ska införskaffa oss en robotklippare. På den punkten är maken och jag inte helt överens. Han hävdar att springa runt ett par timmar med en motorgräsklippare främjar både kropp och själ.

Valborgsmässoafton blev precis så festlig och gemytlig som en Valborgsmässoafton ska vara. Långkallingarna satt inte  i vägen, men idag är dessa ersatta med en byxa i svalare kvalité vars byxben slutar strax under knäna. Maken har till och med dristat sig till att kastat av sig skjortan och blottar sin vinterbleka bringa där bonnbrännan vid nacke och hals står i skarp kontrakt till det vita. Men det jämnar väl ut sig med tiden om vädret håller sig.

Åter till gårdagskvällens firande som hade sin början i Vånga kyrka. Kyrkklockorna klämtade varpå de främre bänkraderna reste sig. Resterande ur församlingen följde plikttrogen gängse ordning och vi reste oss vi också. Bara för att konstatera att det var kyrkokören som skulle inta sina platser. Under stor muntration, inte minst från vår dotter som för dagen inte var iförd sin prästkrage men ändå följde människornas rörelse trots att hon är kyrkvan genom sitt ämbete, lät vi alla våra rumpor falla tillbaka på kyrkans hårda träbänkar.
Kyrkokören under ledning av Maria sjöng så inlevelsefullt om den bakomvarande vintern och den framförvarande våren att sången antagligen nådde upp till Herren själv. Det är inte ofta en kyrkokör får stående ovationer men Vånga kyrkokör tillhör den mäktigaste av alla kyrkokörer i vårt land och var värd varenda applåd.

Fackeltåg fram till rishögen där antagligen vettförskrämda igelkottar försökt att finna en fristad tuttades på av fackelbärarna. Varmkorv och kaffe med dopp. Lotteri och en vunnen kaffeburk. Fyrverkeri som tillverkaren gjort ljudlösa, hur det nu går till är en gåta men raketerna undslapp sig endast en harmlös litet puff medan de färgglada stjärnfallen dalade mot marken.

Väl hemma nåddes vi av en viss dramatik. De boende på andra sidan viken hade arrangerat en mer privat Valborgsmässoeld. Vilken fick stor spridning och vi kunde beskåda dramat från vår grind som vetter ner mot sjön. Siluetter sprang fram och tillbaka vilka försökte begränsa eldens framfart. Vi kände i den stunden stor tacksamhet över att Glans lilla vik låg mellan oss och den skenande Valborgsmässoelden. Lagom till dess att vi tröttnat på skådespelet slocknade allt och vi kunde i trygg förvissning om att dramat ansågs som avslutat gå in till vårt.

Nu gäller det att till fullo njuta av vårens hett efterlängtade ankomst. Det känns ännu aningen ovisst hur länge den behagar stanna. Kanske faller det snö under veckoslutet.