Summa sidvisningar

torsdag 30 november 2017

Färgade kulor och oväntat besök


Jag klänger mig fast vid julens traditioner likt en reva vildvin vid en grindstolpe. Dock har jag lugnat ner mig gällande bestyren. Vi har till exempel inte längre någon gris att slakta. Ej heller några hemmavarande barn med tindrande ögon behjälpliga med julpyntandet och för varje år blir allt mer av julpyntet liggande kvar i lådan.

Varje år tillverkade våra barn julpynt i skolan, främst då de gick i de lägre klasserna. I samband med inträdet till jullovet forslades detta pynt av skiftande kvalité och kreativitet hem i skolryggsäckarna. Kreationer ämnade som utfyllnad till det mer kommersiella pyntet.
I föräldraskapet ingår hänförelse för barns egenhändiga knåpande och skapande av kräppapper, flirtkulor och piprensare. Vad är då mer lämpligt än att införskaffa två julgranar? Vilket vi själva praktiserat under ett antal år. I den stora granen hängdes de tunna färgade glaskulorna och tjockt glitter. Den lilla granen, vilken placerades i närheten av barnens rum på övervåningen, fick barnens alster dingla från granens grenar.

Förra året kom maken och jag oss inte för att införskaffa någon gran. I år tänker vi inte frångå traditionen. Dessutom kommer hela flocken av barnbarn och då måste vi ha en gran med tillhörande julklappar.
Någon jultomte har vi inte beställt. I vår familj är tomten överskattad. Den kan även tyckas rent livsfarlig för ett litet barn. Vilket är vetenskapligt bevisat. Jag har själv testat reaktionen på ett av våra barn genom att dra på mig en tomtemask och sedan kräla mig uppför trappan till övervåningen. Bara
för att få se mitt barns förvånande min som enligt min egen bedömning skulle åtföljas av ett skratt.
Resultatet blev allt annat än muntert, kan i och för sig bero på att det var mitt i sommaren och ett oväntad besök av en tomte blev aningen skrämmande för ett litet aningslöst barn.

Jag har för övrigt läst att i Nederländerna blir mindre snälla barn stoppade i en säck och förda till Spanien av tomtens medhjälpare. Det kan mycket väl vara en skröna, eller fake news som mister president Trump säger.

För ett par år sedan intervjuade jag en pensionerad präst om hur han firade jul. Helt traditionsenligt lät han meddela. Med tomte, gran och hela den juliga verksamheten. Han var den som agerade tomte, sa han och jag hörde en smula stolthet i rösten.
Jag kunde inte hålla mig utan ställde frågan vem han trodde mest på. Tomten eller Jesus. Faktiskt tyckte jag att prästen tvekade en sekund för länge men det var nog inbillning. Han skrattade och berättade vem som stod honom närmast hjärtat. Det var inte tomten...


måndag 27 november 2017

Armhålesniffare och tuggmotstånd


Jag fick en förfrågan gällande fotografering av tomteklädd personal i en matvarubutik. Naturligtvis tackade jag inte nej till detta schangtila erbjudande.
Medan personalen styrslade ut sig plockade butikschefen fram tre blå backar. Han staplade dem på varandra och beordrade mig att kliva upp på dessa för att komma i höjd. Dock misstog han sig på min förmåga att klättra på staplade backar varpå den högsta fick bli ett lämpligt steg upp till höjden.
Där stod jag sedan och väntade. Länge och väl medan kunder storögt tittade. En dam höll på att köra på mig och backarna med sin rollator. Hon föreföll ej förvånad enbart förgrymmad över att jag spärrade hennes framfart.

Inför en fotosession är det mycket att tänka på enligt expertisen. Bland annat gäller det att vara utvilad. Därtill avlägsna överflödig ansiktsbehåring (för kvinnor på överläpp och haka), noppa ögonbrynen, raka ben och armhålor och avlägsna gammalt nagellack. Samt ha rena och skrynkelfria kläder.
Några sådana krav ställer jag inte på butikspersonal utklädda till tomtar. Jag bara fotar och skickar därefter en faktura. Med det är jag nöjd och belåten.

Jag känner ett stort välbehag över att vara frilansare och ägna mig åt det jag gillar bäst. På topp ligger frilansande pensionär tätt följd av skribent och fotograf. Jag har alltid själv valt vad jag vill syssla med och det som inte passat mig har jag sållat bort. Vilket inte är alla förunnat. Vissa är tvingade att ta de jobb som erbjuds hur motbjudande de än må vara.
Som till exempel armhålesniffare.Vilket går ut på att lukta i andra människors armhålor för att ge de som jobbar i luktlaboratorier en hint om vilka produkter som passar bäst att använda i armhålor. Eller lukta på kattsand som katter kissat i för att därefter ta fram en produkt som inte luktar efter det att katten kissat.  Allt för att behaga luktsinnet hos kattägare som har till uppgift att tömma kelgrisarnas avträdeslådor.
Att jobba som ersättare åt kunder som köar i väntan på att få betala sina varor verkar nästan värre än att sniffa folk i armhålorna. Eller vara hundmatsprovsmakare. Där ska hundmatens konsistens, tuggmotstånd och smak utvärderas. Det måste ändå vara värsta tänkbara yrke. Då föredrar jag att damma av skelettdelar från dinosaurier och andra hudlösa djur på Naturhistoriska museet.

Nu behöver jag dock inte fundera över framtida försörjning. Jag har mitt på det torra. Även om jag en gång i tiden fick frågan huruvida jag ska klara av att bli pensionär. Med tanke på att jag enligt frågeställaren aldrig haft ett ordentligt jobb och därmed aldrig kommer att få någon pension. Jag har  dock skrapat ihop så pass mycket att jag kunnat påbörja mitt pensionärsliv i förtid utan att behöva nalla på min folkpension. Ej heller tvingas att äta hundmat i brist på annat.

torsdag 23 november 2017

Adventscamping och femstjärnig lyx


Det pågår för fullt. Förberedelserna inför den stundande högtiden. Jag hänger med och har inlett med ett lussekattbak. Varm choklad och färska lussekatter strax innan sänggående ger en god natts sömn.

Att fira advent och jul i vårt pyntade hem har alltid varit en självklarhet. Tillsammans med de som står mig allra närmast. Vilket inte är alla förunnat. För många är julen långt ifrån glädjens högtid.
Som för de vilka har funnit sin bostad nere vid idrottsplatsen i Skärblacka. I närheten av de uppställda sopkärlen för återvinning. Kanske kommer de att tillbringa advent, jul och nyår i den för oss betraktare bristfälliga bostaden.

Många är bekymrade över detta plötsliga härbärge bestående av ett par bilar och en till synes ruffig husvagn. Det lyser svagt ur fönstren där kondensen rinner i tunna strilar över rutorna.
Vilka är dessa människor? undrar ortsbefolkningen. Och var kommer de ifrån?
Busar och löst folk, resonerar vissa. Utlänningar, säger andra.
En del har till och med gett sig på en vild gissning att det är en läkare med anställning på vårdcentralen som ställt upp sin husvagn på den asfalterade planen. Ty enligt rykten bor läkaren i husvagn.
Men ingen vågar sig fram för att fråga utan hoppas på att polismakten ska ta sig an det medborgerliga bekymret.
Det är mycket möjligt att det finns en helt naturlig förklaring. Att det är några gästarbetare som slagit läger för en liten tid. När jobbet är klart försvinner bilar och husvagn lika fort som när de kom till platsen.

När jag kör förbi det lilla lägret ryser det till i mig. Inte för att det stör mig utan för att det ser kallt och otrivsamt ut. Men inte heller jag vågar mig fram för att knacka på och fråga om det finns något jag kan göra för att underlätta. Vill inte störa eller bli tillintetgjord i den händelse att personerna som bor där har valt att göra det av praktiska skäl. Den svenska fegheten slår till,  jag väljer att köra förbi och inte låtsas om att jag ser något.

Det jag funderar mer över är den femstjärnig lyxsemester på Malta som jag fått. Gratis dessutom. Via sms. Bara att klicka på länken så är resan bokad och klar. Synd att den troligtvis går av stapeln nu när det ska bli jul och allt. Har så mycket att dona med inför helgerna så det blir ingen tid över för någon resa. Kanske kan jag få ha trippen innestående till fram i januari. Ska mejla researrangören och fråga. Om det finns någon mejladress i den bifogade länken vill säga. Eljest får jag stanna hemma vilket går bra det också. Allt som är gratis behöver nödvändigtvis vara till belåtenhet.

tisdag 21 november 2017

Papperskonst och en evighetslång natt


Vissa människor påverkar mig starkt. Då det handlar om positiv energi tackar jag och tar emot. Idag har jag träffat en kvinna som förutom kaffe därtill utsökta kakor gav mig en sådan energiboost att jag sjöng högt i bilen hela vägen från grannkommunen till vårt hem.
Där maken väntade med påtår och morotskaka. Mellan tuggorna berättade jag hänfört om min upplevelse. Maken nickade och lyssnade tålmodigt.

För över två decennium sedan blev kvinnan änka. Alldeles för ung för att konfronteras med döden. Kreativiteten kom att dra henne ur mörkret. Hennes fantastiska tavlor gjorda av små sönderklippta papperslappar vars ursprung är reklamblad, dagstidningar och magasin har inte enbart gett kvinnan tröst utan skänker glädje åt varje betraktares ögon.

Apati och undvikande är fallgropar då livet förändrats. Men kreativiteten kan vända hopplöshet mot nya ljusa höjder. Det gäller bara att hitta rätt.
Själv är jag inte konstnärligt lagd. Ej heller musikalisk. Vid sömnad slår tråden knut på sig själv och knyppling verkar komplicerat. Däremot kan jag skriva. Vilket hjälpt mig genom stunder som känts motiga. Ofta styr sinnesstämningen över mina texter och det pendlar mellan ljust och mörkt. Där oftast de ljusa partierna ligger i framkant.

Att ta sig ur svårigheter är en styrka, inte alla förunnade. Något maken och jag talade om igår efter ett tv-inslag vi såg.
"Du är starkare än vad du egentligen tror. Det är mest synd om de som ger sig på dig", sa maken.
Jag funderade över vårt samtal. Kom fram till att styrkan kommer med åldern. Vilket nödvändigtvis inte behöver bero på ökad livserfarenhet. Idag kan jag unna mina eventuella motståndare sista ordet.
Vilket var helt otänkbart för tjugo år sedan. Då kämpade jag verbalt till dess orken och orden tog slut. Utmattad föll jag samman i en evighetslång natt där jag brottades med negativt tänkande.

Jag är född som en glad människa. Men när jag för många år sedan drabbades av utmattningssyndrom försvann all glädje. Sakta men säkert kom glädjen tillbaka, visserligen med många djupa dalgångar men idag ska det mycket till för att rubba glädjen som finns inom mig.

Efter förmiddagens möte känner jag mig extra glad och tillfreds. Vackra tavlor, samtal om livets mysterium, lyckan över våra barn och barnbarn, katolsk respektive protestantisk lära, gudstro och att rida ut sorgen då döden knackat på gav mina goda endorfiner en extra kick. Dessutom har jag lärt känna en kvinna som jag gärna vill knyta en närmare kontakt med. Orädd tänker jag skicka henne ett vykort med en inbjudan till en vänskaplig återkoppling. Bara tanken är något att glädjas över!

måndag 20 november 2017

En svart dag och stark begärelse


Min smarttelefon blinkade till, först en gång sedan en gång till. Meddelande på ingång. Min vana trogen klickade och skrollade jag för att inget skulle undslippa mig.

Första meddelandet handlade om att minst femton personer dödats då gratis livsmedelsransonering delades ut. Hungriga människor trängdes för att hinna fram. Panik uppstod med tragisk utgång.
Platsen belägen inte allt för långt från en turistort där ett femstjärnigt hotell kostar i snitt 758 kronor per natt för två personer.
Turister med paraplydrinkar i händerna bekvämt tillbakalutade i solstolar. Halvliggande under samma sol som torkar upp grödorna för fattiga bönder. I brist på mat finns ingen annan råd än att med risk för sina liv bege sig till platser som delar ut gratis föda. Allt medan turisten beställer mer att dricka och samtidigt klagar över rummets bristfälliga luftkonditionering.

Nästa meddelande gällde Black fredag. Denna magiskt härliga dag då vi välbeställda beger oss ut på jakt efter extra billigt. Med fara för liv och lem, det måste vi ha i åtanke. Vilket Ö&B i en svensk stad kan vittna om. 70 vattenkokare till extra lågt pris skapade ett liknande kaos som vid utdelandet av matransoneringar i fattiga länder.
Då vattenkokarna slumpades bort ramlade en äldre dam omkull. Utan att någon av hennes medkonsumenter tog någon större notis om henne. Folkmassan pressade på och damen fick ett blått öga. Precis som delar av personalen vilka gjorde sitt yttersta för att lugna horden  som var i skriande behov av en billig köksattiralj som värmer friskt och rent vatten på några ynka minuter.
När hyllan var länsad begav sig flocken ut på lagret i den tron att personalen undanhöll ytterligare vattenkokare. Vilket slutade med högersvingar mot personalstyrkan som under tumultet tagit sin tillflykt ut på lagret där de förskansat sig bakom lagerhyllor. Resultatet slutade med skrubbsår, blåtiror och tårar. Samt tillkallande av en vaktstyrka i ett försök att eliminera uppretade kunder.

Tacka vet jag näthandeln! Alla dagar året om. Letar jag noga kan jag hitta varor till låga priser tillverkade i länder med billig arbetskraft. Det främjar min plånbok och jag får råd till fler inköp.

torsdag 16 november 2017

Fantasin omkring en ensam sko och en låda fylld med mystik


Damskon stod uppställd på fönsterbrädan i den tomma lokalen. Vart den andra skon tagit vägen är höljd i dunkel. Ingen visste, därmed ingen förklaring. Jag kände en lätt förvåning, det måste märkas om promenaden hem utförs med endast en sko. En sko med klack dessutom. Gången borde därmed vara aningen haltande.
Skon är ett fall för hittegodsavdelningen då den såg ut att vara välskött och ämnad tillhöra en dam med relativt god smak. Även om det aldrig skulle falla mig in att införskaffa skor med höga klack såg den tilltalande ut. Min förhoppning är att skon så småningom kommer den rättmätiga ägaren till del. Vilket nödvändigtvis behöver vara en kvinna. Den kan lika gärna tillhöra en man, eller en hen.
Kanske det till och med har förekommit en dragshow i den lantliga hembygdsgården. Även om jag finner det föga troligt eftersom det då kommit till min kännedom. En frilansande reporter är alltid på plats om det händer något stort i bygden.
Tänk vad en ensam sko kan sätta fart på fantasin...

Hittegods i centrala Stockholm får dagligen in runt 300 föremål som folk glömt då de kliver av sin resa med kollektivtrafiken. det har till och med hänt att någon glömt sin hund. Vilken därmed räknas som hittegods. Däremot inte hästar, kor och grisar. Om nu någon händelsevis får för sig att ta med sig sin kossa under resan med kollektivtrafiken. För dessa kreatur gäller helt andra regler.

Som barn var jag ofta med min pappa i hans arbete som virkesmätare. Det var vid en av mina strapatser i skog och mark som jag hittade unikaboxen. Förväntansfullt petade jag upp spännet och öppnade locket. Där låg en hel bunt med ovikta sedlar i stora valörer. Vilket kunde ha varit grundplåten till en kommande rikedom. Det fanns dock ett hinder för upptakten till att bli miljonär. Min pappa. Utan ett ord satte han tillbaka locket och ställde unikaboxen med hela dess innehåll i den svarta folkvagnens baksäte.
På kvällen ringde en åkare. Han undrade med skakig röst om pappa händelsevis sett till en unikabox då han mätte det virke åkaren skulle lasta på sin timmerbil.
"Jodå, dotra hittade den och nu finns din unikabox här hos mig".
Ett par timmar senare stod åkaren i dörren och med allvarsam min överlämnade pappa lådan med det dyrbara innehållet.
Åkaren drog upp ett paket cigaretter som han tryckte i pappas hand.
"Som tack för hjälpen", sa åkaren och försvann.
Cigarettpaketet åkte i soporna eftersom min pappa endast nyttjade snus.
När jag gått och lagt mig om kvällen hörde jag pappa muttra till mamma något om att flickan ändå kunde ha fått en tia eller mer som hittelön. Men antagligen var de upphittade pengarna omgivna  av mystik.
Morgonen därpå tittade pappa på mig och började tala. Lade tonvikten på att aldrig någonsin behålla det som upphittas, oavsett vad fyndet bestod av.

Min pappa hade också ett regelverk där ärlighet och att inte falla för ekonomiska frestelser var de viktigaste punkterna. En unikabox till bredden fylld av tusenlappar kunde aldrig rucka hans moral.

onsdag 15 november 2017

Kristendom och böneutrop


Läste i Norrköpings Tidningar att den högt älskade 116-åriga Femöresbron genomgått en obduktion.
Gångbron som i alla tider varit förbindelsen över Strömmen mellan Kneippen och Himmelstalund har styckats och befaras nu fått bestående men.
När det blev allmän känt att bron av åldersmässiga skäl behövde flyttas till Bråvalla för översyn och en eventuell reparation lät inte reaktionerna vänta på sig. Folk föll i chock. Sociala medier svämmades nära nog över av kommentarer där de uttryckte sorg och bestörtning.
Medborgarna är enhälliga. En ny bro måste till, kosta vad det kosta vill. Vilket är omkring 30 miljoner kronor.

Något Norrköpingsborna inte är eniga om är det påtänkta moskébygget som den Bosniska Islamska församlingen vill bygga. Arbetet med detaljplanen påbörjades redan 2013 vilken efter demokratisk ordning fastställdes. Nu verkar det också som om byggnadsnämnden med flera ger församlingen grönt ljus.
Kyrkoherden i Svenska kyrkan Norrköping, kommunstyrelsens ordförande samt flertalet politiska partier menar att det inte finns några problem med bygget. De hänvisar dessutom till religionsfriheten.
Andra tongångar gör sig hörda hos SD. De vill utlysa en folkomröstning. Blir det så kommer jag att rösta JA. Med reservation om böneutrop. Trots att böneutroparen knappast lär höras så långt som till Skärblacka.

Då vår kyrkoherde uttalade sig i frågan hotade kristna med att lämna Svenska kyrkan. Jag undrar stilla hur de kristna som vill lämna kyrkan tänker kring religionsfrihet. Skulle vara intressant att veta.
Jag har full förståelse om det finns rädsla med i bilden. Människor är rädda och rädslan har trängt sig in både i det civila samhället och i politiken. Rädsla som grundar sig på extremism och intolerans. Bränder, våldtäkter, mord, hedersmord, terrorism och förföljelse. Vi är rädda för religionen islam som ingen av oss begriper sig på.

Att vi däremot skulle behöva vara rädda för ett moskébygge i Norrköping förstår jag inte. En plats dit muslimerna kan gå för att utöva sin tro. Precis så som vi kristna går till våra kyrkor. Det viktigaste är att vi aldrig någonsin försöker pådyvla varandra det vi tror på utan istället gemensamt försvarar det demokratiska samhället vi har förmånen att leva i. 

I kväll ska maken och jag åka till vår kyrka. En plats som ger oss andrum och påfyllning av vår kristna tro. Det kan ingen hindra oss från vilket jag är evigt tacksam för.

tisdag 14 november 2017

Ivar den starke och vaccinerade fötter


Jag stod ensam i mörkret på kajen i Norrköpings inre hamn. Endast några sjöfåglar simmade i sakta mak förbi utan att göra någon större notis av mig. Bortifrån Bråviken syntens den första morgonstrimman som färgade himlen rosa.

Trafiken på hamnbron tätnade, människor på väg mot sina arbeten. En gång i tiden var Norrköpings hamn en livlig plats. En viktig del i Norrköpings logistiknav. Textil och papper som skeppades ut till världens alla hörn under 1800-talets industrialisms blomstrande era.
Fartyg som ökade i längd och omfång vilket under 1900-talet ställde till med problem då inseglingsleden blev för trång.
I början av 1960-talet byggdes en oljehamnanläggning ute vid Händelö och efter det växte den yttre hamnen allt mer.
Sveriges starkaste kran Ivar jobbade hårt i den inre hamnen, det krävdes en Ivar för att lyfta turbiner och transformatorer som tillverkats hos Siemens.

Nu ligger den inre hamnen tyst och stilla, inga skepp kommer för att bli lossade och lastade. Inre hamnen ska bli Norrköpings nya stadsdel. Bostadshus, restauranger, caféer och kultur. Samt träningslokaler som främjar hälsan och figuren.
Om det skulle jag tala med mannen jag i morgonljuset väntade på.
Han stannade sin bil strax intill mig och jag hoppade in i passagerarsätet. Han såg trött ut. Hade spelat fotboll framför teven större delen av gårdagskvällen.
Så även jag upplyste jag honom. Så till den milda grad att jag tvingades ta en dusch i pausen mellan första och andra halvlek,

Sverige har gjort en bragd! Italien rasar och skyller allt på domaren. I båda matcherna. Tårarna flödade bland grabbarna på planen när slutsignalen ljöd. Glädjetårar som blandades med vanmaktens tårar. Samt ett avslitet främre korsband.

Under eftermiddagen har maken och jag tagit var sin spruta med influensavaccin. Även det en bragd ty enligt mig  är sprutor jämställt med ett avslitet främre korsband.  Vår eminenta hembrödsbagare Camilla som satt i väntrummet försökte sig på att ge mig några tröstande ord. Så nu vet jag att sprutor i fötterna är mycket värre och gör mycket ondare än en spruta i armen. Bra att veta i den händelse jag någon gång i framtiden behöver få mina fötter vaccinerade.

måndag 13 november 2017

Adelsmän och småtjuvar


Maken och jag har talat om det länge. Att vi borde börja släktforska. Men allt som ofta faller saker och ting ihop likt ett korthus på grund av tidsbrist eller att annat som inplanerats tar överhand.
Nu har vi ånyo lyft frågan och det verkar som om vi eventuellt börjar närma oss det som lagts på is. Tack vare mitt jobb som under förmiddagen var att besöka ett gäng släktforskar.

Varken maken eller jag har någon större koll på våra respektive förfäder, det stannar vid våra mor-och farföräldrar även om vi båda har vaga minnen baserade på hörsägen omkring generationen före dem.
Kanske är vi sprungna ur en adlig släkt eller så blir vi chockerade då det visar sig att våra ättlingar var dräpare eller simpla småtjuvar.

Jag ångrar mig bittert att jag inte då det ännu fanns tid förhörde min farfar och mormor. Eller min egen pappa. Frågade och antecknade. Morfar dog innan jag ens var påtänkt och farmor finns som en svag skugga eftersom hon lämnade jordelivet då jag var sex år gammal. Mamma finns ännu kvar så hos henne kan jag göra en djupdykning för att höra efter vad hon vet.

Kan jag avskärma mig från det faktum att historien eventuellt möter mig med ond, bråd död? Troligtvis. Generationer har överlevt vilket jag är ett bevis på. Det som oroar mig är den generation som nu är på uppväxt. Vad går de för öde till mötes? Kommer det att finnas en ny nyfiken generation efter dem?
Barnbarnen känner inte av min oro. De lever i nuet och ser på livet med barnens ögon. Skratt och tårar, snabbt övergående bekymmer och tryggheten i att det närliggande skyddsnätet omfamnar dem efter bästa förmåga.

När jag kom fram till dagens jobb parkerade jag i närheten av småtvillingarnas storasysters skola. På gräsplanen utanför skolan pågick en utomhuslektion i idrott och hälsa. Mitt barnbarn stannade upp mitt i aktiviteten och jag såg genom bilrutan på hennes mun att hon ropade "mormor". Vi vinkade till varandra men förstod olämpligheten i att springa fram för att ge en kram. Jag klev ur bilen och tittade en stund på barnen som sprang runt några uppsatta blå koner. Flickan tappade koncentrationen och jag hörde läraren mana på henne varpå jag vinkade en sista gång och lämnade därefter platsen.
Vårt barnbarn som tillsammans med de övriga barnbarnen är en länk i generationskedjan.

För några år sedan bad vår yngsta dotter mig att skriva ner den livshistoria som jag hittills hunnit med. Men även skriva ner mitt ursprung så långt som jag kunde. Eftersom jag tog kopia på min berättelse finns den troligtvis kvar i någon låda. Kanske borde jag rota fram skriften, göra ytterligare några kopior och ge till våra barnbarn. Så de har en dokumentation för eventuella framtida behov.
Börjar vi nu att släktforska ska jag se till att berättelserna om våra rötter inte stannar i vår ägo utan förs vidare och förvaltas av de som finns kvar då vi inte längre kan berätta. En dag kan hända att även barnbarnen anser det som spännande att veta sitt ursprung och då har vi hjälpt dem en bit på traven.

lördag 11 november 2017

Novemberrusk och kärleksfulla plankor


Det snöar på sociala medier. Hos oss, i det verkliga livet, regnar det. Tunga droppar blandar sig med blåsten och dunsar hårt mot fönsterrutan.
Men vad gör väl det när vi väntar besök från Värmland. Jag känner en spänd förväntan. Som när jag var barn och vaknade på julaftonsmorgon.

Vårt besök är nära vänner sedan fyrtio år tillbaka i tiden. När maken och jag var i början av vårt förhållande var Hasse och Iris de första jag blev presenterad för. Det klickade omgående mellan oss och trots att vi inte numera träffas regelbundet har vänskapsbanden aldrig brutits.

Hasse och Iris förmedlar en känsla av hemmatillhörighet. Min längtan tillbaka till Värmland har inte avtagit trots att det är tjugoåtta år sedan vi flyttade till Östergötland. Längtan har förvisso mattats av men finns rotat djupt inom mig. När vi träffar våra nära vänner känns det som om en bit av vårt gamla liv återkommer. Precis som det en gång tedde sig. Allt det vi talar om är igenkännande. Jag kan återuppleva platser och personer trots att tiden som gått lett till förändringar även där vi en gång hörde hemma.

Men skulle jag vilja återvända "hem"? Nej, blir mitt svar. Det är här i Östergötland vi hör hemma, det som en gång varit kan aldrig återskapas. Det är dömt att misslyckas för det har jag sett på nära håll. Människor som återvänder och inbillar sig att allt kan börja om där det en gång slutade har blivit gruvligt besvikna.
Min saknad efter Värmland och vår röda lilla stuga Nybäck är sammankopplat med tiden då vi var nykära, nygifta och våra barns ankomst till världen. Dessutom kom Nybäck att bli mitt allra första riktiga hem efter det att jag lämnat mitt föräldrahem.
Ett öde torp som vi köpte för 62 000 kronor. Mycket pengar ansåg maken men torpet skulle bli vårt och så blev det. Vi rev och renoverade. Folk körde förbi på vägen, gruvade sig och sa att nu har Larsson tagit sig vatten över huvudet.  Vi värmde soppa på röret till vedpannan, snickrade och murade. Tapetserade och satte efter dåtidens renoveringsmode furupanel i samtliga tak.
När vi flyttat in kom nyfikna på besök. De liknade vår boning vid ett rart litet dockhus.

Det händer att vi kör förbi vårt gamla hem. Ser med vemod hur det under åren hamnat i förfall. Men då tänker jag att tillsammans med varje spik som slagits in i virket och varje penseldrag som färgat plankorna röda är uppblandat med vår kärlek. Torpet står där ännu intakt på stadig grund trots väder och vind.  Precis ett långvarigt äktenskap som stundom utsätts för hårda stormar. Är bara grunden stadig och rejäl så håller konstruktionen.

torsdag 9 november 2017

Tre ledsagare och en styrd morsa


Varannan onsdag är vi vår dotter behjälplig med barnen eftersom hon arbetar sent. Fem timmars tillbakablick i hur livet ter sig med små barn. Något som vi lämnat bakom oss sedan många år.
Nu mera flyter vi enkom omkring, äter när vi blir hungriga, lägger oss för att sova när tröttheten tar överhand och sover till dess vi vaknar av oss själv på morgonen. Rutiner är lätt att bryta och låta ett annan livsmönster ta vid.
Vi käkar godis, bullar, kakor och andra onyttigheter när helst det behagar. Vi äter dessutom sådant som våra barn inte gillade. Blodpalt med stekt fläsk och vit sås, levergryta och stekt sill med löksås för att nämna några av de kulinariska rätter som vi aldrig lyckats lära våra barn att uppskatta.

Vi hämtar barnen på skola och förskola. Ryggsäckar, vantar och mössor. Viktiga informationsblad och notering av diverse skriftliga upplysningar som är uppsatta vid utgången och som föräldern bör få veta. Allt ska kommas ihåg och förmedlas vidare.
Matlagning, tevemys, tvagning och godnattsaga. Stoppa om tre täcken, pussa, krama och starta cd-spelaren med stillsam sovmusik. Därefter däckar morfar och mormor i soffan till dess ytterdörren öppnas och barnens mamma hänger upp sin kappa på kroken.

Under gårdagen var barnen ute och lekte medan jag lagade maten. Med upphetsad röst rusade en av tvillingarna in och skrek att nu mormor tänker en av mina systrar rymma!
"Hälsa henne att hon får vänta med det till efter maten", ropade jag tillbaka och vände på fisken i stekpannan.
Med alla ungar i en intakt skara satte vi oss till bords. De viktiga samtalen kunde ta sin början.
Mörkret, vi pratade om mörkret som nu är över oss. Problemen med att ta sig till och hem från skolan och förskolan när det är som att ha en säck över huvudet.
"Det är nog värst för mamma. Vi måste styra henne annars går hon in i bommen på gångvägen. Varje gång".
"Men hon har ju Sigge. Styr inte han åt henne"?
"Nej han ser inte han heller när det är mörkt. Vi måste styra honom också".

Jag fascineras över barnen som redan vid späd ålder förstod att deras mamma inte ser lika bra som alla andra. Till exempel hur de spontant lärde sig att lägga saker i hennes händer för att hon skulle "se" vad de ville visa.
När vi var till Malmö, småtvillingarnas storasyster, mamma och jag gjorde vi som sig bör i en främmande stad. En shoppingrunda. Jag höll avståndet, lät mor och dotter botanisera bland kläder och accessoarer. Flickan hittade en klänning som hon ansåg skulle passa mamma perfekt. Hon läste på de fästade lapparna, tog fram rätt storlek, upplyste om priset och klänningens färgsättning. Följde sin mamma till provhytten och tillsammans granskade de passformen.

När jag såg på dem svämmade mitt hjärta över. Insåg hur mycket de faktiskt behöver varandra. En mammas omsorg över sina barn men också mammans stundom uppdykande behov av hjälp från barnen. Att deras mamma inte ser så bra är inget de ordar om eller bekymrar sig över. Förutom de gånger jag föreslår att mamma kan få köra bilen när vi ska ut och åka. Då brukar de av någon anledning protestera vilt, barnen som är vana vid att mamma normalt sett klarar det mesta. Förutom de gånger hon måste styras upp för att inte gå in i bommen.

onsdag 8 november 2017

Frostiga rosor och partykalsonger med fot


Iskristallerna lägger sig som en hinna på de ännu blommande rosorna. Trots att jag fryser måste jag ändå erkänna att frosten tillsammans med rosorna bildar ett vackert konstverk.

Stortvillingarnas lillebror har fått en ny overall. Eller funktionsoverall som plagget heter. Robust vinterutstyrsel i lättskött material. Håller barnet varmt och torrt. Annat var det då jag som barn tumlade runt i snön. Ty då var vintrarna snörika och kalla. Vilket inte hindrade oss barn att vara ute och leka.
En klick Nivea från den runda plåtburken smordes in på kinderna sen var det bara att ge sig ut och sätta fart på kälken.

Höststrumporna byttes ut mot tjocka strumpor vilka blev upphov till ett vansinnigt kliande. Strumpor som hakades fast i livstyckets strumpeband men där en bit hud mellan underbyxorna och strumporna blev bar. Tillbaka inne i stugvärmen bildades en röd rand högst upp på låren. Det sved och stack när huden tinades upp och jag rev frenetiskt i ett försök att stilla den värsta klådan.

En dag kom mamma hem från postkontoret med en försändelse från ett postorderföretag. Hon hade skickat efter kalasbyxor. Under tydliga instruktioner stack jag ner mina magra ben i dessa tingest. Jag hatade kalasbyxorna från allra första stund. De snodde sig kring låren och benen ingick i ett sorts kvävningstillstånd. I ett försök att befria mig från plågan spolade jag ner kalasbyxorna i toaletten.
Med ett ljudligt slurpande gjorde det vita porslinet allt som stod i dess makt att pressa ner benklädseln men gav kort därefter upp och släppte istället ut vattnet på golvet.
Mamma kom rusande och lyckades med nöd och näppe få fatt i det som stack fram ur kröken. Det blev en dragkamp, toalettstolen höll kvar sitt grepp men mamma var starkare.
Kalasbyxornas befrielse var ett faktum och jag fick snällt falla till föga.

Det är inte alltid som nymodigheterna faller i smaken. Det hade kanske fungerat bättre om funktionsoverallen uppfunnits när jag var liten flicka. Då skulle jag ha sluppit striden mellan mamma och mig om de förhatliga partykalsongerna med fot. En strid där mamma alltid korades som segrare och jag fick foga mig i ödet att genomlida vintrarna iförd slutet av 1950-talets strumpbyxutveckling.


måndag 6 november 2017

Firma Ruffel och Lås


"Han var från Östergötland. Det hördes när han pratade", sa min mamma.
Jag förstod inte, vem var från Östergötland och vad hade mamma och han haft för sorts kontakt med varandra?
"Ja han som kom för att kolla mina lås".

Jag blev iskall inombords. Hade min mamma, som är en hängiven vän av försiktighetsåtgärder släppt in en helt främmande man i sin boning? En man som hon aldrig kallat på eller som inte hört av sig för att meddela sin ankomst.

Min första fråga blev därför om mamma sett hans legitimation. Vad han hette och vilket företag som skickat iväg honom med uppdrag att se till äldre, ensamstående kvinnors dörrlås.
Absolut, mamma hade sett legitimationen och jag kände mig något lugnad.
"Han hade ju en skylt på jackan. En namnskylt. Det såg jag tydligt även om jag inte precis såg vad det stod på skylten. Han sa för övrigt att han var låssmed".

Jag kan också låta tillverka en skylt och sätta på mig. Firma Ruffel och Lås. Greta Gustafsson om jag får lov att presentera mig.
Mamma såg skeptisk ut. Påtalade att han hade haft verktyg med sig men inte lyckats ta bort altanlåset med dessa medhavda instrument. Trots att han idogt försökt under en ganska så lång tid.
Låssmeden hade tittat oroligt på altanlåset. Det var inte av ett godkänt märke, dessutom skulle låset inte sitta på en altandörr utan på ett fönster. Nu skulle han byta ut det, naturligtvis mot ersättning.

"Är du inte riktigt klok! Har du släppt in en man som ville ta bort ditt altanlås"?
Mamma nickade. Försäkrade att han var vänligt sinnad. Han hade kollat att hon hade larm samt att ytterdörren såg stabil ut med en plåt överst som garanterade svåråtkomligheten för eventuella inbrottstjuvar nu när mörkret är här.

Eftersom den vänligt sinnade mannen inom rimlig tid inte lyckades ta bort altanlåset för att byta ut det mot ett mycket säkrare ansåg mamma att han nog borde plocka ihop sina grejer och bege sig mot nya mål. Till dörrar vars lås var mer instabila än hennes.
Mannen gjorde som mamma sa. Innan han tackade för sig kollade han säkerhetskedjan. Uppmanade mamma att aldrig öppna dörren utan att först kedja fast den.
"För man vet inte vem som kommer på besök".

Jag känner att jag borde göra en insats. Speciellt då jag berättade om händelsen för min make.
"Han var ingen riktig låssmed om han inte fick bort altanlåset", var hans första reaktion.
Vilket inte har lugnat ner mig nämnvärt.
Nu vet jag dock inte vart jag ska vända mig. Har inget signalement, eventuellt bilmärke eller andra viktiga kännetecken. Det jag kan göra i nuläget är att kontakta mammas grannar för att höra efter om också de haft påhälsning. Eljest får jag ringa polismyndigheten. Om de nu tar sig an ärendet. Inget brott verkar ha begåtts ty mammas bohag och värdesaker finns kvar.

Mamma kan känna sig säker. Hon har larm, ett rejält altanlås, stabil ytterdörr med tillhörande överhängande plåtskydd samt säkerhetskedja. Mamma bor i ett fort. Skulle någon mot förmodan olovandes ta sig in kan hon även trycka på säkerhetslarmet hon har runt handleden. Då rycker hemtjänsten ut i den tron att hon ramlat omkull.

Men den där östgöten med verktygslåda skulle jag tros allt bra gärna vilja byta ett och annat ord med.

lördag 4 november 2017

Bensprattel och gravpynt


Denna vecka och inledningen på helgen har bjudit på stora variationer av bilder i det sociala flödet.
Gravar, ljus, spindlar, monster och lysande pumpor. Vi sörjer, minns och skräms.Tårar, skratt och bus eller godis.
Även i det verkliga livet har jag stött på människor vars utstyrsel anspelar på det amerikanska påhittet Halloween.
Damen sittande vid receptionsdisken i Norrköpings Rådhus, för att ta ett exempel. Hon hade dagen till ära spänt på sig ett diadem där glosögda spindlar vippade käckt från uppåtstående spiraler.
Jag skrattade mot henne, sa att hon var fin. Hon nickade i medhåll och spindelbenen sprattlade i takt med huvudrörelsen.

Igår när mörkret lagt sig var jag med vår dotter och låste dörren till Skogskapellet. Människor, boende i Skärblacka och utsocknes, hade dagen före Alla Helgons dag vallfärdat till gravar och minneslund för att tända ljus. Därefter suttit ner i kapellet, druckit kaffe, lyssnat på musik och med lågmälda röster talat bort en stund. Kanske delgav de varandra minnen från tider då den de tänt ljus för fanns med i livet.
Allhelgonahelgen är en känslosam helg på många sätt och vis. Dagar då vi kommer varandra nära så  som vi aldrig gör under årets övriga dagar. Vi söker stöd och tröst hos varandra. Bekanta eller obekanta spelar mindre roll. Ljuständningen förenar oss. Vissa är i början av sorgearbetet medan andra är mitt i den eller har klarat av den tid som krävs innan sorgen lägger sig till rätta. När minnen inte längre smärtar utan istället skänker en välbehövlig glädje.
Vid gravvårdar fladdrar ensamma ljus men i minneslunden står de tätt. En kollektiv plats för sorg och saknad.

Maken och jag tänder dagligen ljus för att skapa mysfaktor. Dagen har mindre betydelse. Men ganska ofta tänder jag ljus för att få fart på tankeverksamheten. Ett ljus för några vars röster för alltid har tystnat, för de som  finns kvar och  för de som ännu inte är födda. Ibland får var och en dela på ett och samma ljus, ibland får de var sitt. En fladdrande låga som ger plats åt tankar och böner. Tysta ord om tacksamhet över det som varit, det som är och det som förhoppningsvis ligger på framtiden.


onsdag 1 november 2017

Resedrömmar och en tur genom sjumilaskogen



Jag har tillsammans med vår dotter och småtvillingarnas storasyster varit på resande fot under ett par dagar. Tre generationer med ryggsäckar fyllda av äggmackor, godis och reseunderhållning.
Två hotellrum var bokade. Ett enkelt och ett dubbelt. I den smala sängen sov jag. Med utsikt över Malmö Centralstation.
Innan jag drog för mörkläggningsgardinerna satt jag en stund och tittade ut över rörelsen av människor. Människor som var på väg till andra platser eller just hemkomna.
Jag funderade en stund över de för mig okända som jag från mitt hotellfönster studerade. Vilka de kunde tänkas vara, vart de kom ifrån och vart de var på väg.
Kanske någon lämnat en relation bakom sig. Med ett stråk av smärta och ensamhet i bagaget. Eller kan hända med en känsla av lättnad och frihet. Andra kanske stod på Malmö Centralstation för att ta emot sin längtan. Ett par korta dagar innan det blev dags för avskedstagande och en ny längtan.
Det kan mycket väl hända att någon kom hem för att stanna. Gjorde liksom vi, en kortare resa för att få lite omväxling i vardagslivet.
För några kan resandet vara en del i vardagen. Tåg och buss till och från arbetet.

Jag blev sömnig, ringde hem till maken och sa god natt. Tittade en sista gång ut genom fönstret. Det hade börjat glesna på människor och en bit bort glimmade fönstren från Turning Torsos fasad mot den svarta himlen.
Klockan sex på morgonen knackade det försynt på min dörr. Ingen roomservice, däremot ett klarvaket barnbarn som inte fick den uppmärksamhet av sin mamma som hon önskade. Hoppet stod istället till mormor som sömndrucket öppnade dörren. Därmed tog dagens första samtal sin början.

Idag har jag gjort en annan sorts resa. Tillsammans med en gammal hund. Vi satt i samma vagn, dragen av en 4-hjuling genom storskogen. Det märktes tydligt att hunden hade vanan inne. Själv kände jag mig ängslig, klamrade mig fast ömsom vid hunden ömsom vid vagnens kant. Föraren kastade då och då till mig lite hundgodis som jag förmodade var ämnat åt hunden.
Det lutade betänkligt när vi färdades över kala, sluttande stenhällar och det stänkte om hjulen då vattenfyllda hålor forcerades. Stundom svettades jag nervöst, stundom frös jag. Inget var på något sätt lagom.
När färden var över blev jag bjuden på kaffe och hembakade kakor. Kändes som en belöning, precis som när hunden fick sitt godis. Den som är duktig belönas rikligt med beröm och något ätbart.
Själv är jag i denna stund mest glad och tacksam över att jag överlevde den vådliga färden.