söndag 17 juni 2018

En vandrande vålnad och pensionärsklåda


Maken och jag har fått sommarjobb. Ställer klockan på tidigt och beger oss efter frukost iväg till vårt dagsverke. Som trädgårdsarbetare i sonens och sonsambons firma Kullerstad Trädgårdsservice. Känns som i gamla tider, då vi ägnade oss åt skötseln av kyrkogårdar. Enda skillnaden är att vi blir allt som oftast undfägnade med kaffe, kakor, bullar och ibland bredda smörgåsar av tacksamma kunder som av olika skäl inte längre orkar med sina trädgårdar.

Det är spännande att träffa på nya människor. Vissa visar vad som ska göras medan andra söker kontakt. Många lider av ensamheten och törstar efter mänsklig omtanke och samtal.
En kvinna blev dock rädd då jag knackade på hennes dörr. Förskräckt kikade hon genom dörrspringan och jag meddelade skyndsamt vem jag var och i vilket ärende jag kom.
Dörren slogs upp på vid gavel och kvinnan drog en suck av lättnad.
"Jag blev förfärligt rädd ty jag trodde du var min syster", sa hon.
"Men, var hon farlig?" en naturlig följdfråga från min sida.
"Nej inte farlig men hon har varit död i flera år".
Att bli tagen för en vålnad hör verkligen inte till vanligheterna.
Maken däremot har blivit tagen för att komma som representant från hemtjänsten då han presenterat sig och grästrimmern.

Trädgårdsarbetet har för oss varit lönsamt i form av en rejäl solbränna. Då menar jag bränna i ordets rätta bemärkelse. Nu har dock det röda övergått i mörkt brunt och kommentarerna därom har yttrats sig olika. Några har ansett det snyggt och ett tecken på att vi tillhör det vackra soldyrkande folket. Andra har däremot gett en ingående beskrivning omkring farorna med allt för mycket solande.
Enda dilemmat för min egen del är det ständiga kliandet en brun hud bjuder på. Klådan kan även komma an på de otaliga bett jag fått av myggor, knott och allahanda flygfän. Samt taggar med hullingar som rispat armar och ben. Att vara trädgårdsarbetare medför risker om blessyrer.

I morgon är det måndag och en ny arbetsvecka inleds. Midsommarafton närmar sig och i juli tänker vi säga upp vårt vikarierande sommarjobb. Vi är när allt kommer omkring pensionärer.

tisdag 12 juni 2018

Raggaråk och åldrade bönor


"Nu kommer snart bönorna", sa den åldrige mannen som stod vid min sida. Han var från födsel en äkta söderkis men hamnat i Skärblacka tack vare sin kusin. Han hade varit bokbindare hos Bonniers passade han på att förtälja i väntan på bönorna.

Så kom de då äntligen. Mullret hördes först svagt men i höjd med Vånga kyrka mullrade motorljuden rejält och fem raggarbilar gled långsamt fram på den asfalterade landsortsvägen.
Den första bilen hade nercabbat och bönans gråa hår såg aningen ostyrigt ut.

När jag blir så gammal att jag inte längre kan bo hemma tänker jag ansöka om boende på Hallegården. För då får även jag åka raggarbil. I alla fall en gång om året. När sommaren står i sin vackraste skrud.
Initiativtagare till årets viktigaste händelse för de som bor på Hallegården är ortens egen mjölnare.
Han är av den åsikten att oavsett ålder ska alla ha möjligheten att ha roligt. Därmed samlade han ihop sina polare och deras amerikanare för att bjuda Skärblackas medborgare vilka tillhör de övre åldersgrupperna på en rejäl åktur. För femte året i rad, var det någon som upplyste mig om.

Svenska kyrkan och framför allt  kyrkliga syföreningen i Vånga står för den efterföljande festen. Sill, färskpotatis, jordgubbar och glass. Samt musikalisk underhållning av det lättsamma slaget framfört av Mona.

Det gick inte att ta miste på glädjen. Vissa återupplevde 1950-talet då de själva var raggare. Några behandlade forna bönder då de körde förbi gårdar. Bönder som en gång levt och verkat på sina gårdar som med tidens gång genomgått generationsskiften eller slutat brukas. Andra däremot drabbades av åksjuka som vid framkomsten till Vånga snabbt botades med ett glas vatten i svalkan under ett träd.
Rollatorer, kryckor och käppar lastades ur bagageutrymmen. De med svaga ben lyftes ur bilsätet av starka raggararmar.

Jag blev rörd av åsynen. Drog mig undan en bit och lät tårarna trilla. När jag såg glädjen hos dessa gamla människor med böjda ryggar, skröpliga ben, svag syn och hörsel samt alla de krämpor som hör ålderdomen till berörde det mig djupt. De må vara gamla men vill precis som barn, unga och medelålders som ännu inte kommit dit hän att orken tryter ha roligt. Jag håller fullt och fast med i mjölnarens åsikter.

Tack vare denne driftiga mjölnare, engagerad personal på Hallegården och Vånga kyrkliga syförenings damer blir den äldre generationen i Skärblacka raggare för en dag.

söndag 10 juni 2018

Herrens mustasch och vetenskapens vatten


Vi har kört Vätternrundan. Jag lämnar fritt spelrum för den som vill fundera i termerna hur vi tog oss runt.
Två hela dagar har vi fått spendera helt för oss själva. En välbehövlig ledighet utan hets och jäkt. Ej heller har vi strävat efter att komma i mål på en tid som ger medalj, ära och berömmelse. Finner därmed turen runt Vättern som väl utnyttjad tid.

Vi tog den långa vägen via Aneby. Där finns Thimons café vilka serverar allt en småländsk bagare kan åstadkomma. I Husqvarna åkte cyklisterna vilse i skogen och på utsiktsberget fanns en bänk ämnat för kuttrasju. Tyvärr var bänken upptagen av ett yngre par som genom sitt ihärdigt kyssande visade att kärleken var nyutsprungen.

Mycket glass har det blivit. Och i Hjo går folk i badrockar ute på gator och torg eller så kör de raggarbil. Sparris odlade de också. Vit. Om tid finnes röker de även fisk och fångar kräftor.
Vårt natthärbärge var i ett stall där det en gång i tiden fanns plats för både grisar och hästar. Det enda inneboende djur för tillfället är en lurvig hund. Något Vätternbad har det inte blivit för vår del. Misstänker att det var kallt i vattnet efter att ha hört badarna utstöta små stön och rop då de kastat av sig badrockarna och sänkt ner sina näst intill nakna kroppar.

Karlsborgs fästning är en egen värld och i Nässja har Jesus mustasch. Utanför kyrkan från 1100-talet ligger de som drunknat i Vättern.  Kyrkogården är liten, en storslagen viloplats är inte helt nödvändigt då de sextio personer som bor i byn lär få plats när den dagen kommer. Troligtvis dör de inte på en och samma gång utan sprider ut dödsfallen förmodar jag.  I Nässja finns även domarringar äldre än järnåldern.

I Medevi är de snåla om hälsokällans vattnet men säljer gärna salva som lindrar sveda i ömmande rumpor. Vi tackade nej till salvan eftersom vi inte fick dricka doktor Urban Hjärnes vatten som han analyserade efter det att bonden på Stora Baggeby år 1678 fyllt två buteljer från den heliga källan och skickat honom i vetenskapligt syfte.

En tur runt Vättern är inte enbart ett stort nöje. Det ger även en lektion i vår svenska historia.


onsdag 6 juni 2018

Vasasoppa och ensamhetens spegelbild


Lagom till Sveriges försök till plagiat av Norges nationaldagsfirande slog våra doftpioner ut i full blom.
Tillsammans med den blå-gula flaggan, som maken efter påminnelse av mig hissat och som nu muntert och trivsamt  fladdrar i blåsten är det hela fullbordat. Svenskare än så kan det knappast bli.

Nationaldagen är dock ingen nykommet påfund. Sverige har till skillnad mot Norge ingen grundlag och självständighet att luta sig mot gällande firandet. Däremot har vi Gustav Vasa som valdes till konung på tronen den 6 juni 1893 och bara det torde vara skäl nog att fira. För utan Gustav Vasa funnes inte Vasaloppet och då hade blåbärssoppebranchen gått putten.

Vår kung drar också sitt stå till stacken gällande denna dag genom att bjuda in alla intresserade undersåtar i sitt rike till ett besök på slottet. Helt gratis dessutom. Det finns ingen hejd på generositeten. En röd dag som markerar dagens betydelse för det svenska samhället och det smäller högre än grosshandlare Nils Ljunggrens påhitt om Svenska flaggans dag.

Liksom högtider som jul, påsk och midsommar har nationaldagen infört traditionsenlig mat. Nu är det smörgåstårta samt grillat som gäller. Dock bör varje medborgare tända grillen med sunt förnuft och iakttaga försiktighet när markerna är torra,  värre än fnöske.

Själv följer jag bränderna i Västmanland med stor förskräckelse. Massmedias svarta rubriker låter meddela att en kvinnlig mordbrännare härjar och att det torde vara hon som tuttat på. Även om det  alla gånger inte är lätt att begripa sig på människors förehavande är insikten inte långt borta att det här är en person med en allvarlig störning. Om det nu är hon som strukit eld på stickan. Det återstår att se.
Enligt källor på sociala medier ska röklukten från Västmanland kännas ända till Skärblacka. Vilket skapar en viss oro mitt i nationaldagsfirandet. Jag har dock inte känt av någon röklukt, däremot var maken och jag för ett par år sedan till Västmanland och skådade förödelsen efter den förra branden.
Vilket var en mycket skräckinjagande syn.

Vårt eget nationaldagsfirande har inletts med bokföring och stadsfotografering. Endast jag och min kamera avspeglades i en glasad dörr under den tidiga morgontimman. Övriga medborgare låg antagligen och sov. Strax innan jag åkte hem vaknade staden Norrköping. Till en blåsig men solig nationaldag.




söndag 3 juni 2018

Kärlekens dag och djupa tidsfåror


Den 3 juni 1975 dog min farfar. Jag var 20 år och döden existerade inte innan dess. Sorgen sköljde över mig, som ett svart täcke genomdräkt av tårar. Vi stod varandra mycket nära, min farfar och jag.

Den 3 juni 1978 växlade min blivande make och jag ringar. Val av förlovningsdag var en ren slump och hade ingen koppling till min farfars dödsdag. I efterhand känns det dock bra att vår förlovning skedde på samma dag tre år senare. 3 juni kom att bli en kärleksdag fast med olika betydelser. Ett farväl till en älskad farfar och en innerlig kärlek mellan man och kvinna med sikte på en gemensam framtid.
Idag, 40 år senare sitter ringarna av guld fortfarande kvar. Vi är ett med varandra och med våra ringar. Om de någon enstaka gång tas bort visar huden på ringfingrarna en djup tidsfåra.

När våra barn var små for vi ganska ofta ut med vår båt till S:t Annas skärgård och lade till vid bryggan på Västra Gärdsholmen. Högst upp på öns klippa står Capella Ecumenica, som ett kristet landmärke öppet för alla.
Föga anade vi då att på vår förlovningsdag den 3 juni 2018 skulle vi borda kyrkbåten tillsammans med våra barnbarn för att vara med på gudstjänst ledd av vår prästvigda dotter.

När kyrkbåten närmade sig bryggan såg en av småtvillingarna sin mamma som åkt dit i förväg stå utanför kapellet. Flickan vinkade och ropade på mamma, ivrig över att få komma i land. Vår sons reaktion var att ön verkade mindre än han uppfattade den från sina barndomsminnen.
I ett barns ögon är hela världen enorm, vid vuxen ålder krymper det mesta av barndomens intryck.

Det kändes fint att tillsammans med våra barn och barnbarn samt våra grannar tillika goda vänner få fira vår 40-åriga förlovningsdag med gudstjänst och efterföljande kyrkfika ute på denna heliga skärgårdsö.



torsdag 31 maj 2018

Bedårande skönhet och ett oförklarligt fenomen


Det klagas på värmen. Människan är benägen att ständigt klaga. I juni, då lågtrycket stärkt sin position och det regnar ihållande från en mörkgrå himmel tar nästa klagovisa vid. Då är det helt plötsligt för kallt och blött. Sverige är ett riktigt skitland sommartid. Tacka vet jag Thailand, Turkiet, Grekland och Spanien. Dit vallfärdar många medan vi andra som väljer att stanna hemma går omkring i regnkappa, sydväst och gummistövlar. Och känner oss lika mörka inombords som den himlen visar upp. Suckar över skitlandet Sverige där det alltid regnar sommartid.

Själv njuter jag av värmen. Den driver på blomningen (som så snart midsommar passerat är överspelad) och vi som har tillgång till sommarvatten direkt från Glan kan hålla blomningen i gång och gräsmattorna gröna.
Många av våra blommor väcker varje blomningstid minnen. Som vår pion, den har följt med oss i över trettio års tid. Snällt och lydigt har den gjort sig hemmastadd och blommat rikligt vart än vi flyttat.

När vi första gången stiftade bekantskap med denna röda skönhet växte den tätt intill en fallfärdig stentrappa. Till synes bortglömd av världen. Pionen ingick i det gårdsförvärv vi gjorde av två bröder som var barnfödda på gården. Bröderna vandrade mellan ladugården och mangårdsbyggnaden, dag ut och dag in. Till en dag då orken tog slut och vi blev gården nya ägare. Bröderna var ogifta och lite säregna. Den ene av dem hade ett blått och ett brunt öga. Ett originellt och svårförklarligt fenomen. Hygienen sköttes på lördagar och julgranen kastade ut ur finrummet den dag då det var dags att hugga en ny.
Eftersom vi inte hade för avsikt att flytta in i huset då brödernas flyttlass lämnat gårdsplanen grävde vi upp pionen och flyttade hem den till vårt. Ett flytt på några hundra meter genvägen tvärs över åkrarna.

Efter några år blev pionen liksom vi östgötar. Den grävdes upp och grävdes ner, denna gång i rabatten intill mangårdsbyggnaden på gården vi köpt på Vikbolandet. Det skulle dröja fjorton år innan det blev dags för en ny flytt. Till Kolmården, närmare bestämt Sandviken. Ett kort mellanspel innan det åter var dags att ta fram spaden. En ny boplats väntade.
Nu, snart trettio år senare har jag lovat vår pion att den för evigt ska få stå på den plats där den under tio års tid rotat sig ordentligt.

Det händer att maken och jag står framför den röda pionen. Sida vid sida står vi där och beundrar den.
"Nybäckspionen", säger vi till varandra. Att fortsätta meningen är överflödigt. Vi bär på en och samma känsla, maken och jag. En känsla som inte behöver uttalas i ord.

tisdag 29 maj 2018

Våta jaktmarker och bättre kommunikationsförmåga


Söndagens tilldragelse som omtalats i dagar blev en flopp. På grund av tre hästar. Uppsatta varningstexter lät påskina att ingen utomstående hade på hästarnas territorium att göra. Vi ifrågasatte Allemansrätten men hästarnas pådrivna nyfikenhet avgjorde det hela. Vi slog upp vår markfilt med tillhörande fikakorg utanför det elektrificerade stängslet.
Hästarna tröttnade snart och återvände till sitt. När fikakorgen var tömd dristade vi oss det vill säga småtvillingarna, deras storasyster, mamma och barnens morföräldrar, att trotsa det uppsatta förbudet och krypa under avgränsningsbanden. Vi var på jakt efter salamandrar. Då dundrade hästhovarna över den torra marken varpå jag kastade mig tillbaka över stängselgrinden för att finna trygghet.
Två salamandrar visade sig som hastigast då de simmade upp mot ytan för att snappa åt sig något, ingen vet riktigt vad. Fångsten blev tre små genomskinliga räkor och en vattensnäcka. Vilka nu bosatt sig i vår trädgårdsdamm.

Det där med vatten och barn har en egen historia. Ju blötare ett barn blir ju bättre verkar det som.
Barns lek med vatten lär vara pedagogiskt och främjar barnets utveckling. Ja till och med en viktig del av ett sunt lärande. Helst om det finns tillgång till sand att blanda upp det hela med. Vi vuxna kan sitta bredvid och bidra med att hjälpa barnet till ett bättre vokabulär och kommunikationsförmåga genom att gegga med vatten och sand. Dessutom blir barnet kreativt, socialt anpassad samt lär sig vikten av att sköta sin hygien. Allt enligt expertisen.

Igår var stortvillingarnas lillebror här hela dagen. Under en hel timmas tid ägnade han sig åt att skruva på och av kranen till vårt sommarvatten. Vattenstrålen gav upphov till skräckblandad förtjusning. Och blöta kläder. Då stortvillingarna dök upp efter skoldagens slut greppade flickan genast vattenslangen som ringlade sig över gräsmattan. Jag förmanade. Spruta inte vatten på dina bröder! Jag talade för döva öron och snart nådde vattenleken sin kulmen. Kläderna åkte av och barnens farfar fann det för gott att helt enkelt sätta fart på vattenspridaren. Svårare än så är det inte att roa barnbarn en varm och knastertorr dag i slutet av maj då syrenerna inom ett par dagar är helt överblommade.





söndag 27 maj 2018

Assisterande fäder och bräckligt lergods


I morse ringde jag och gratulerade min mamma. Hon tackade, blev därefter tyst en stund innan hon ställde frågan vad denna morgongratulation gick ut på.
Mors dag, för tusan! Varje dag är Mors dag hävdade mamma. Varje dag och stund då jag ägnar henne omsorg för att tillgodose hennes behov betyder mer än den sista söndagen i maj. Enligt mamma.

En mamma väcker starka känslor. I båda riktningar. Hon kan vara lika älskad som hon är hatad. Ändå gör de flesta av oss mammor så gott vi förmår. Med varierat resultat. Att bli mamma betyder inte med automatik att mammarollen bli perfekt. En mamma är dock en mamma livet ut. Kärleken till sitt barn slocknar aldrig även om kärleken från barnets sida kan slockna och de förkolnade resterna spridits för vinden. En mamma gör så gott hon kan i tro och förhoppning att det hon gör är till gagn för sitt barn. Ibland blir det fel men fel går alltid att rätta till om bara viljan finns.
Det går heller aldrig till fullo att lösgöra sig från sin mamma. Hon finns med som en ständig påminnelse om vår existens. Utan våra mödrar, och med viss assistans av våra fäder, skulle vi inte finnas till.
Den omsorg hon visat oss när vi var små byts ut ut mot något annat när hon blivit gammal, sjuk och orkeslös. Då träder barnets oro för sin mamma in. Mamman blir ett bräckligt kärl som måste vårdas för att inte gå sönder. Malas ner i byråkratins kvarnar när hon inte längre kan stå upp för sina rättigheter. Det är då vi barn får hoppa in och ta upp kampen för det värdiga liv vi önskar våra mödrar innan de lämnar jordelivet.

Som dotter ser jag det inte som en plikt att finnas till för min mamma. För mig är det en lika stor självklarhet som att finnas till för mina barn då de ber om det. När vi tillsammans med läkaren satt hemma hos mamma vid köksbordet för att tala om den lilla framtid som finns kvar ville han skriva ett intyg. Ett intyg som ger mig rätten att få betalt för den omvårdad jag ger mamma. Jag blev förfärad. Vill inte ha betalt i pengar för det jag uträttar. Jag vill bara ha den kärlek mamma ger mig. En kärlek som kommit att bli mycket speciell för oss båda.

Nu blommar vår rhododendron. Precis lagom till Mors dag. En dag som vi ska fira genom att äta nybakad sockerkaka och tillsammans med barnbarnen fånga salamandrar.
Dagen kommer att avslutas med grillat hemma hos sonen och hans familj. En riktigt bra dag för mor är förhoppningen.

torsdag 24 maj 2018

En uppäten riddare och fniss i salongen


Fortfarande sommar. Sol, värme och torka. Trots att maken ofta saknar tiden som lantbrukare gläds han åt att slippa bekymra sig över nyuppkommen gröda som riskerar att förtäras i brist på vatten.
"Se där, vilket bekymmerslöst liv vi lever", påpekar jag. Fäller upp det nyinköpta parasollet och bjuder på fattiga riddare som tillsammans med fjolårets jordgubbssylt påminner om barndomens mögliga vetebrödsskivor som piffats till i stekpannan. Dock var icke de frasiga riddare vi under förmiddagsfikat avnjöt gjorda på mögligt bröd. Utan av några bortglömda semmelbullar jag hittade i frysen.
Semlornas tid är för denna gången förbi, nu är det istället fattiga riddare som står på agendan.

När jag inte steker dessa delikatesser som jag doppar i en blandning av socker och kanel kör jag grus. Så mycket grus att axlarna på boggiekärran hotar att gå av. Vilket växer ilska hos vår son som står för mottagare av nämnda gruslass. Hans bestämda åsikt är att när det kommer en liten gumma för att hämta grus ska det inte lastas med övervikt. Vilket han ber mig hälsa lastmaskinsföraren i grusgropen vilken enligt vår son gjort bort sig rejält.

Nu tror jag inte att lastmaskinsföraren känner sig tillintetgjord. Han gör enkom sitt jobb oavsett vem som kommer för att hämta grus. Däremot känner säkerligen en kostymklädd herre sig tillintetgjord då över 200 personer inklusive jag bevittnade hans framfart vid Södra skogsägarnas årsstämma under gårdagsförmiddagen.
Pressen blev hänvisad egen plats i De Geerhallen. En plats med god utsikt över de församlade. På främsta raden satt Södras viktigaste personer. Enligt den nya moderna traditionen läppjande på take away-kaffe. Det är då, minuterna innan ordföranden svingar sin klubba och låter pålysa att stämman tar sin början, som den kostymklädde herren gör entré. Utan att uppmärksamma den lilla förargliga upphöjningen där sista trappsteget tar slut.
All aktivitet med kaffedrickande ur pappmuggar avstannar. Blickarna fästes istället på den stilige herren. Vilken vilt flaxande med armarna försökte hålla sig i upprätt ställning. Jag höll krampaktigt i min penna och reporterblock medan alla andra istället höll andan. Med en duns föll mannen ner över benen på den första sittande raden. De trendiga muggarna i papper studsade och kaffefläckarna spred sig över viktiga dokument och dokumentens ägare.
Ordföranden tog ett skutt åt sidan och lyckades hålla sig torr. De övriga hjälptes åt att torka varandras kläder och dokument med servetter. Den stilige herren kravlade sig upp, såg aningen tillskrynklad ut medan jag med min kamera knäppte några bilder för att visa maken på spektaklet vid återkomsten hem.

"Varför i hela fridens namn ska det vara så svårt att hålla sig för skratt", tänkte jag skamset där jag satt och blickade ner över folksamlingen.
"Antagligen för att du själv inte är drabbad", viskade en röst inombords.

söndag 20 maj 2018

Proteinrik spyfluga och ett stopp efter vägen


Vad hände? undrar jag i mitt stilla sinne. Allt har fullkomligt exploderat och jag hinner inte med. Min vision om att sitta under det blommande äppelträdet, läsa en bok och läppja kall lemonad medan rosa blomblad sakta singlar ner och lägger sig i mitt hår har grusats. Blomningen är över men jag försöker efter bästa förmåga fånga det som nu slagit ut i sin fulla prakt.
Ändå, det känns som om tiden inte räcker till. Jag hänger inte med i svängarna, göra det där som jag vill. Vilket i sig betyder så lite som möjligt.

Planen för dagen är en utflykt. Med stortvillingarna. Om det nu är möjligt. Något annat kan dyka upp innan planen ska genomföras.
Som barn gjordes sällan några större utflykter till skog och mark. Min pappa tillbringade genom sitt jobb största tiden i skogen. Han åt sin andra frukost, lunch och eftermiddagsfika utomhus. Oavsett väder. Han blev därmed mättad av utomhusätande. När han var ledig ville han inta sina måltider sittande vid köksbordet. Äta lagad mat som omväxling till smörgåsar med svettig ost, mjölk som hotade att klumpa sig i glasflaskan av sommarhettan och under timmarnas gång fisljummen kaffe från termos.

När jag var skolledig följde jag med pappa till arbetet. Vi bredde våra mackor och for iväg med folkan. Det var mitt största nöje i livet. Jag missade aldrig tillfället och jag tror de där somrarna med pappa skapade speciella band mellan oss.
Timret kördes ut från skogen med häst. Gubbarna barkade stockarna för hand och jag kan än idag känna det vita lena från barken insida och hur det doftade. Jag kan höra ljudet från hästarna när de malde ner det medhavda höet med sina kraftiga tänder.
Vid ett tillfälle var vi flera stycken som satt tillsammans och vecklade upp våra smörpappersinklädda smörgåsar. Jargongen mellan gubbarna var rå men hjärtlig.  Då och då drog pappa ihop ögonbrynen. Varnade och sa att det finns ett barn med i gruppen. Sneda leenden och tysta ursäkter.
En präktig spyfluga kom långsamt surrande. Alla höll undan sina svettiga ostmackor. Alla utom en gubbe. Han pratade och skrattade. Torkade snor med ovansidan av handen och tuggade brett. Flugan slog sig tungt ner på hans smörgås och gubben bet av. Små hulkande hördes och mackorna åkte tillbaka in i kladdiga smörpapper. Rasten var avslutad.

Min pappa uppskattade att äta sina måltider inomhus då han var ledig. Oavsett väderlek. Men varje maj månad gjorde vi en utflykt med ett rejält matförråd i korgar. Mamma, pappa och jag. Den årliga överraskningen då jag väcktes klockan fyra på morgonen. Det var större än självaste julafton. Kvällen innan tisslades och tasslades det ute i köket. Förberedelserna var på gång. Vi skulle på gökotta. Klockan fyra på morgonen var bästa chansen att höra göken. Det var mina föräldrars fasta övertygelse.
Då körde vi ut i skogen, bredde ut en filt och åt medhavd matsäck. Ibland hade vi tur och göken var lika morgonpigga som vi. Men göken kunde lika gärna ta sovmorgon.

Idag ska det annat till en en morgontidigt gökotta för att överraska barn. Kanske det skulle funka om iPaden packades med och det finns tillgång till Wifi. Eller till en plats med Pokemon stop.

tisdag 15 maj 2018

Explosivt förfaringssätt och en felaktig fot


Det gäller att hålla sig uppdaterad då nya förordningar äger laga kraft. Körförbud om inte bilen besiktigas inom den nya uppsatta tidsramen till exempel.
En snabbkoll gav mig insikten om att min bil måste in på kontroll senast 30 juni. Eljest får jag trampa cykel.
Nu för tiden är det smidigt att boka besiktning via nätet. Välja och vraka bland stationer som står till förfogande. Samt förhandsbetala. Jag valde utifrån makens rekommendationer.
"Så kan du passa på att shoppa loss lite när du ändå är i närheten av köpcentrum", sa han i sin spontana iver över att bli befriad från bilbesiktningen.

Efter att under gårdagen ha klivit upp okristligt tidigt, kört grus från stora grusgropen samt i stekande hetta grävt ett grönsaksland som efter utförd tillkrattning ska täckas med gräsfrö var mina krafter förbrukade. Trots att jag hittat en mycket för stor keps i sonens arbetsbil som skydd mot solens skarpa strålar kändes det som jag drabbats av ett smärre solsting.
I god tid körde jag in till Norrköping och den väntande bilkontrollanten. Klev in i receptionen och anmälde min ankomst. Flickan vid disken knappade på sin dator, såg sorgsen ut och lät meddela att ingen tid var bokad.
Resultatet blev likartad med att kasta en glödande sticka i torr kådrik tallved. Jag fullkomligt exploderade och sa ärligt vad jag ansåg om dylikt slarv.
"Har du fått någon bekräftelse"? frågade flickan allt medan köande bilägare utstötte små stön.
"Kan du lita på att jag har"! Jag fräste som en ilskan katta, skrollade fram bekräftelsen på mobiltelefonen och skulle precis trycka upp den i flickan plyte då jag upptäckte det. FEL station. Jag hade kört till helt fel besiktningsstation, eller rättare sagt bokat tid på ett ställe som maken inte rekommenderat. Min fasta övertygelse var dock när jag bokade att jag följt hans goda råd.

"Vi skiter i alltihop, jag åker hem"! Innombord dog jag en smula av förnedring och skam.
"Har du förbetalt"? hörde jag flickan ropa efter mig. Jag skulle i ärlighetens namn vänt mig om, sett henne i ögonen och bett om ursäkt för mitt dåliga uppförande. Sagt som det var, att jag var ohjälpligt förvirrad. Istället funderade jag var Malmgatan 21 ligger. Jag hittade dit och min bil gick genom besiktningen med beröm godkänd.

Shoppade lite gjorde jag också av bara farten. Ett solparasoll med tillbehöret gjuten fot. Vid uppackningen hemmavid visade det sig att jag köpt en fot ämnad för hängparasoll. Inte ett parasoll där röret sticks ner i ett runt hål foten för att hålla det på plats. Maken, min älskade tålmodige vapendragare håller säkert parasollet med sina starka händer över mitt huvud om jag ska sitta ute i solen till dess jag varit inne i Norrköping och bytt ut parasollfoten. Han vill inte riskera att frugan drabbas av solsting med dåligt humör som påföljd.

måndag 14 maj 2018

Flytande potatis och ökande röstvolym


Den småskaliga odlaren har utfört sitt dagsverke. Morötter, rödbetor, plocksallad och rädisor. Och så den oerhört viktiga potatisen. Pärer är en självklarhet för torparen. Allt sedan år 800 före Kristus. Eller i våra breddgrader allt sedan 1800-talet men då drack folk mest klar potatisspad som genom viss framställning resulterat i den rätta styrkan.

Nu har våra syrener slagit ut. Påminner om våra barns skolavslutningar när de var små. Jag lät blomsterhandlaren binda vackra kransar som jag trädde på döttrarnas huvuden medan sonen fick en bukett som fästes på skjortan. Vackrast av dem alla tågade de därefter in i kyrkan tillsammans med sina klasskamrater. Sjöng Den blomstertid nu kommer. Sedan genomled den publika delen av de församlande nära anhöriga barnens uppträdande på fiol, blockflöjt, bastuba och klaviaturinstrument. De som var mest hänförda var de uppträdande barnens föräldrar. Som avslutning välsignade prästen barnen och det väntande sommarlovet.

Jag hinner till viss del njuta av vår trädgårdsprakt. Just nu känns det mest som om jag är transportör på heltid. Barnbarn från förskolan och till ögonläkaren sedan vidare färd hem till föräldrarna, stora maskiner till och från Sankt Anna och idag är jag dessutom grustransportör.
I väntrummet hos ögonläkaren läste jag sagor för barnbarnen. Tumme Lisa. En smått märklig historia som är svår att tolka. En äldre herre lyssnade spänt till berättelsen. När sköterskan kom och ropade upp mitt barnbarn såg herren besviken ut. Han tyckte det var trevligt med en farmor som läste sagor istället för att plocka med mobiltelefonen.

"Du får höra mer sen, barnet ska bara in på en liten koll sedan kommer han, hans syster och farmor tillbaka och läser mer innan han ska in till doktorn", sa sköterskan. Varpå herren såg nöjd ut.
När vi kom tillbaka hade herren ersatts med en annan herre. Som plockade med sin mobiltelefon. Den ringde, herren svarade och talade högt och ljudligt. Ingen fick missa ett enda ord av samtalet. Jag läste för barnen. Ökade min egen ljudvolym varpå den telefonerande mannen irriterat blängde åt mitt håll. Han skruvade upp röstvolymen och jag följde efter. Övriga patienter följde intresserat händelseförloppet.
"Jag hör inte vad du säger, det är så förbannat högljutt här", skrek mannen in i sin mobiltelefon.
Hela väntrummet log. Mannen avslutade samtalet, suckade och mumlade något om hänsynslöshet.

Maken och jag avslutade kvällen med sill och potatis ute på vår veranda. Glass till efterrätt. Just nu är livet bra gött. Om en stund ska jag bege mig till den stora grusgropen vid Klinga. Plikten kallar mitt uppe i den ljuvliga försommaren.

lördag 12 maj 2018

Bensprattel och sorgkanter


Vår sedan många år tillbaka inneboende badrumsspindel har bytt domäner. Numera befinner den sig i vårt sovrum. Kan tänkas att den till slut inte stod ut med den lukt som stundom sprider sig i ett utrymme med vattenklosett och därför fann det lämpligt med miljöombyte.
Jag för en inre kamp gällande vår hyresgäst. Är skapt att inte känna någon rädsla för spindlar men finner det dock högst otrevligt då den firar sig ner och med ett långt ben kittlar mig i ansiktet som morgonhälsning. Då slår jag mot den. Hotar med dammsugaren varpå spindeln snabbt klättrar tillbaka längst den vävda tråden och försvinner in bakom taklisten.

Som barn roade vi oss, mina kamrater och jag, med att rycka benen av långbenta spindlar. Med stor förtjusning studerade vi benen som i spasmer rörde sig trots att de avlägsnats från kroppen. Varje förnuftig förälder ingriper vid sådana tillfällen. Hutar åt sina telningar att vara rädd om det liv som skapats oavsett det gäller stora djur, småkryp eller människor. Därför utförde vi våra spindelexperiment då ingen vuxen befann sig i närheten. Än idag är det osäkert om min mamma vet om mitt ytterst hänsynslösa tilltag. Skulle hon av någon anledning få reda på det kan hon näppeligen  stå till svars för något jag gjorde som barn och som hon inte kände till.

Det sägs att en seriemördare inleder sin mordiska bana genom att rycka benen av spindlar. Eller flugornas vingar. Risken är även överhängande att småkrypsplågaren utvecklas till en psykopat utan några som helst empatiska känslor.
Nu är vi som var barn då vuxna. Har egna barn som vi efter bästa förmåga försökt uppfostra i läran om vad som är rätt och fel. Barn som i sin tur fått egna barn att göra folk av.
Om någon av oss som var barn då och ryckte benen av spindlar blivit seriemördare eller banditer är inget jag har kännedom om. Visserligen kom Knutbypastorn från den värmländska bruksort där jag växte upp. Från den tiden minns jag honom mest som en osnuten unge som satt pakethållaren när han och pappan var ute och cyklade. Han och jag ryckte aldrig gemensamt några ben från spindlar. Vilket kan bero på att jag var mycket äldre och med åldern kom insikten att det jag höll på med var en högst plågsam och elak handling. Att gossen skulle bli en pastor som med tiden skapade stora feta rubriker med svarta sorgkanter anade ingen.

Vår sovrumsspindel behöver inte känna någon oro över att mista sina ben. Jag utfärdar enkom hot och besvärjelser då den blir allt för närgången. I värsta fall får den flytta tillbaka in till skitlukten där den från början hörde hemma.


fredag 11 maj 2018

Whiskyångor och skevhet


Jag springer oroligt fram och tillbaka. Det luktar rök. Brandrök. Just som jag greppar telefonen för att ringa larmcentralen går det upp för mig, grillsäsongen är här. Det är nu som vi bereder våra måltider utomhus. Vissa av oss har avancerade grillar som drivs med gasol, pellets eller elektricitet. Det finns till och med grillar som styrs med mobiltelefonen. Andra har helt vanliga klotgrillar som införskaffats på något lågprisvaruhus. Vi tillhör den sistnämnda kategorin grillare.

Gårdagen bjöd på ett underbart grillväder. Därmed for jag åstad till vår lokala matvaruhandlare, stegade till delikatessdisken och handlade manuellt.
"Grillkött av den bästa sorten, tack". Köttmästaren skar upp tjocka skivor av entrecote. Jag knorrade. "För mycket fett i min smak". Hon såg ut som om jag anklagat henne för personligt misslyckande i uppfödningen av nötkreaturet. Påpekade att köttet skulle grillas, då ska det vara insprängt fett för bästa resultatet.
"Det blir bra, jag köper det argumenterade köttet".

Maken stod beredd med klotgrillen och en påse kol. Miljövänligt. Lätt att tända, lång och bra glödbädd, stod det på påsen.
Själv gick jag in i köket, kvinnans plats då det gäller grillaftnar tyd då är jämställdheten mellan könen som skevast.
Medan jag klyftade potatisen hojtade maken att grillen var tänd och klar att tas i bruk. Jag hojtade tillbaka att det var långt kvar till potatisen antagit den rätta härligt frasiga konsistensen.
Himmel, köttet var inte marinerat! För sent med egenhändigt hoprörd marinad. Jag rotade bland flaskorna i kylskåpet. Där, längst bak på översta hyllan en flaska grillolja med den rätta rökiga smaken och ett stänk av whisky. Bästföredatum 2016. Jag hällde en slatt över köttet och penslade in det noga.

Nu stod maken plötsligt inne i mina domäner. Han såg orolig ut. Köttet borde läggas på grillen. Jag gav honom fatet med det marinerade köttet och han gick ut till sitt. Efter en stund ropade han på hjälp. Vi stod sida vid sida och glodde ner i grillen där en liten ynklig hög med resterna från det som tidigare var ett prima grillkol. Några små strimmor av rök med inslag av whisky steg upp från köttet. "För lite kol på grillen". "Det var precis lagom med kol", hävdade maken. "Vi gör om det", kontrade jag.

Den perfekta grillmåltiden kräver ett glas rött. Maken hällde upp vinet och jag dukade fram grilltillbehören. Med en suck över att allt äntligen stod på bordet satte vi oss till rätta. Sjöfåglarna seglade sakta fram över vikens vattenyta och göken höll konsert. Solen sken och livet kändes så där avslappnat och härligt. Då kom molnet. En mörk skugga föll precis över vår altan. Temperaturskillnaden märktes tydligt. Vi hämtade våra tjocka tröjor. När det är svensk sommar ska grillmåltiden alltid inmundigas utomhus. Där styr inte vädret.

Måltiden var superb. När faten var renslickade och vinglasen tömda återkom kvällssolen. Koftorna åkte av. Återstoden av kvällen njöt vi av stillheten. Belåtna med våra färdigheter vid grillen som vi klarar av utan att följa mästerkocken Jamie Olivers bästa grilltips.

onsdag 9 maj 2018

Årets första kallvattenchock och en psykiatriker med behörighetsintyg


Idag har jag tagit årets första kallvattensdusch! Så fantastiskt skönt. Jag mjukstartade med den temperatur jag vanligtvis nyttjar. Så hett som det går att uppnå. Därefter vred jag blandaren mot det kalla, sedan stod jag i hela min nakenhet och kände duschstrålarnas kyla mot huden. En obeskrivligt uppfriskande känsla. Kommer inte bli den sista kallvattendusch i sommar. Ingen ska få tillfälle att kalla mig duschkruka!

Duschen var välbehövlig. Ty under dagen har jag varit trädgårdsarbetare. Tillsammans med maken och sonsambon. Pensionärstillvaro som inte kräver någon skatteinbetalning.
Normalt sett är jag ytterst sällan med och jobbar i sonens och sonsambons trädgårdsfirma. Jag kör istället omkring på deras barn under ordinarie arbetstid. Om jag inte kör omkring på deras kusiner och ledarhunden vill säga. Men måndagen bjöd på något extraordinärt gällande transporter. Då var det tunga maskiner som skulle fraktas från utkanten av Söderköping in till Norrköping där sonen väntade på leverans i en trädgård som står under förvandling.
För att hinna med tidsangivelsen ringde klockan 05.00 och manade till uppstigning. Att inneha körkortets högre behörighet innebär vissa åtagande. Som att transportera tunga maskiner.

Nu hotar dock Transportstyrelsen med att dra in körkortets högre behörighet om jag inte införskaffar mig ett läkarintyg som påvisar att jag är en lämplig innehavare till alla de bokstäver jag en gång i tiden införskaffat mig och som ger mig tillstånd att köra tung lastbil, släp och buss. Framförande av motorcykel går också bra men det låter jag bero. Detta hot av indragning om inte läkaren säger sitt sker vart tionde år.  Jag känner mig vid god vigör och finner detta påfund från Transportstyrelsen som helt överflödigt. Dessutom visar det sig vara omöjligt och mycket problematiskt att hitta en doktor som utfärdar nämnda intyg. Efter en hel del googlade fann jag en psykiatriker i Linköping som kan allt om högre behörighetsintyg.  Jag känner mig dock aningen skeptisk till att besöka en psykiatriker i ärendet. Som dessutom inte vill tala i telefon utan endast ha mejlkontakt. Enligt hemsidan har psykiatrikern en mycket vänlig sekreterare som gärna svarar på frågor. Vilket ej gäller mina spörsmål. Hennes väna telefonsvararröst uppmanar mig att mejla in mina frågor, vad de än må vara.

Nu känner jag mig villrådig. Det lutar åt att jag struntar i alltihop och enbart ägnar mig åt helt vanlig bilkörning. Men då protesterar de som inte har den högre behörigheten. Vem ska då köra de tunga transporterna? utropar de unisont.
Jag ler och tänker, "hur skulle livet te sig utan mamma?" Det blir väl igen annan råd än att nästa vecka göra ett nytt försök med den där psykiatrikern. Just nu lägger jag behörighetsintyget åt sidan en stund och njuter istället över att vårt körsbärsträd står i full blom.

söndag 6 maj 2018

Röda fjäll och en burk manligt vax


Med försiktig optimism tror jag att sommaren äntligen är i antågande. Under hela dagen idkade jag utomhusliv vilket resulterat i att vinterhudens blekhet antagit en mer röd ton istället för det bruna skinnet som indikerar det vackra folkets perfekta sommarlook.
Jag älskar solen men är ingen soldyrkare i den mening att jag kan ligga raklång på en filt och likt ett vändstekt ägg uppnå den rätta nyansen. Därtill är jag alldeles för rastlös. Inte heller ger jag mig i kast med att i ett försök genom solexponering symbolisera ungdom och skönhet. Risken är istället överhängande att jag utvecklas till ett vandrande russin med läderartad hud och djupa rynkor. Lagom är bäst vilket jag borde haft i beaktande under gårdagen. Om ett par dagar kan jag roa mig med att peta bort röda fjäll som antagligen kommer att klia.

Sommaren är dock den tid då vi tillåts att visa upp vår hud. Och orakade ben. För att inte tala om orakade armhålor! Kroppsbehåring är en het fråga för många. Tänker på rabaldret som uppstod då Julia Roberts under en filmpremiär sträckte armarna mot taket och blottade sina mörkt hårbevuxna armhålor. Eller när Nour El Refai inte hade rakat sig under armarna då hon medverkade i Melodifestivalen 2014.

Kvinnor har en naturlig drift att vilja raka bort sin kroppsbehåring, hävdade rakhyvelns grundare King Camp Gillette. Och vände sig därmed inte enbart till skäggiga män i sin ekonomiska iver att folk skulle se propra ut. Då visste Gillette att i framtiden skulle feministerna dyka upp, de som vågar vägra raka sina armhålor. Som till och med med stolthet håller upp sina armar för allmän beskådning.
Det är dags att normalisera kvinnors hårväxt och visa männen att kvinnan bestämmer själv hur hennes kropp ska se ut.

Själv har jag inga åsikter. Var och en måste få bestämma huruvida håret under armarna ska få växa fritt eller ej. Jag har dock alltid rakat mina armhålor och dragit med hyveln över smalbenen. Inte får att behaga andra utan för att jag vill det. För att jag har rätten att bestämma över min kropp. Nu för tiden sker rakningarna allt mer sällan. Hårväxten under armhålorna har istället förflyttat sig till min överläpp. Antagligen naturens gång, suckar jag uppgivet och rycker med pincetten omsorgsfullt bort varje stelt strå som försöker vinna seger.
När de som idag vågar vägra raka sina armhålor uppnår den ålder då även deras armhålor är hårlösa får vi garanterat se många kvinnor som köper sig en burk mustaschvax. Och som dessutom skapar stora rubriker skrivna av män som känner sina egna mustascher hotade.


onsdag 2 maj 2018

Lejontassar och dubbelbröllop


Ibland behövs de där stunderna av stillhet. Nödvändigheten av energipåfyllning. När det känns som pyspunka. Det kan vara svårt att dra sig undan till en enskild vrå. Vägen är snitslad, den som vill hittar fram till mig och bubblan av behövlig ensamhet spricker precis som när en syl sticks in i en uppblåst ballong.

Genom att tackat jag till värdskapet i Kolmårdskyrkan fick jag under gårdagen njuta av den välbehövliga ensamheten. Väskan packad med mat, min stickning och en ljudbok nedladdad i telefonen drog jag åstad. Tillsammans med goda vänner som ämnade idka friluftsliv bland de inhägnade vilda djuren i Kolmårdens djurpark. Deras korg var sprängfylld med fikabröd, en korg som jag ömsint vakade över till det var dags för eftermiddagsfika då de dök upp för en vilopaus.

Att vistas i kyrkan mellan klockan 10.00 till 17.00 kan tyckas lång. Men faktum är att tiden rusar. Det gäller bara att ta vara på timmarna. Förvalta dem väl och se det som ett slags retreat. Hinna ifatt mig själv och reflektera över vad som egentligen är viktigt i mitt liv.

Då och då kom människor på besök. Tyst och stilla skred de in i kyrkan, andäktiga. Jag stängde av min ljudbok, lade undan stickningen och hälsade. Frågade om de ville veta något speciellt om den unika kyrkan. De flesta ville vara ifred, de sa inte det uttryckligen men jag läste av deras kroppsspråk. Drog mig undan till min avskilda plats. Lät människorna sitta på de klädda stolsdynorna och fundera över sina egna ämnen som de kanske behövde fundera över. Ingen vet vad som rör sig i andras inre.

En man kom och frågade om det var möjligt att gifta sig i Kolmårdskyrkan. Ja visst, det har vår yngsta dotter gjort. Har du någon käresta så skrid till verket. Får ni sedan en unge kan ni ordna med barndop i er vigselkyrka. Han suckade, berättade att han redan var gift och hade en hel hög med ungar. Han såg inte glad ut. Jag lät saken bero ty jag är inte hågad att axla främmande människors eventuella bekymmer. I alla fall inte då jag idkar retreat på helig plats i Kolmårdens djurpark.

Idag är en ny dag. Energipåfylld. Vilket kan behövas då jag i dagarna tre ska vistas tillsammans med en stortvillingpojke som drabbats av ögoninflammation. Där till är han nödd och tvungen att stanna hemma från skolan. Äta medicin och få ögonsalva, på bestämda tider. Ingen kan sköta ett sådant uppdrag bättre än en farmor.

måndag 30 april 2018

Ett salladsblad nära dig och syndarens lilla slatt


Jag gillar våra soptunnor som vi nu haft ett tag. Två stycken "fyrfackstunnor" vilka avsevärt underlättar sopsorteringen.
Måste tillstå att jag är en mycket duktig sopsorterare. Varje skräp har sin givna plats och då maken stundom fuskar eller inte tänker sig för blir jag anklagade. Håller upp en sladdrig plastpåse där osten lämnat sina spår och frågar med skärpa i rösten hur påsen egentligen hamnat i facket med papper som ska återvinnas.

Likaså köper jag så långt det är möjligt svenskproducerat. Väljer mellan ekologisk sallad med sitt ursprung i Spanien och icke ekologisk sallad producerad i Mantorp. På en gård nära mig. Eller i alla fall producerad i Östergötland. Där vinner transportsträckan så det får bli Mantorpssalladen som åker ner i min varukorg tillsammans med svenskt kött, smör, mjölk och grädde.

Olivolja är min favoritolja. Olivolja pressas inte i Sverige men jag köper flaskan med etiketten som talar om att den är ekologisk. Nu har en bekant i Växjö köpt ett olivträd och ämnar pressa den finaste jungfruoljan. Jag ska nogsamt följa experimentet innan jag själv införskaffar ett olivträd för att starta upp produktionen av egenpressad olja. Måste dock poängtera att jag alltid har en flaska rapsolja från Sänkdalens gård på Vikbolandet hemma. Som kompensation till att jag köper olivolja med lång transportsträcka.

"Vilket rekorderligt fruntimmer", kanske någon tänker nu. Förutom de som är anförare i genusdebatten där båda könen räknas och där ordet fruntimmer är smått kränkande.
Men, jag måste härmed erkänna att jag använder sköljmedel som avslutning på tvättmaskinens tvättprogram. Visserligen enbart en liten slatt men är ändå ett dåligt föredöme gällande vår miljö.
Ättika går lika bra. Med tillsats av en aning eterisk olja typ lavendel som doftförhöjande tillsats. Olja som pressats ur mandel vilket flaskan innehållsförteckning ej kan upplysa om mandeln utsatts för bekämpningsmedel eller ej.
Jag har testat denna form av sköljmedel. Därefter gick jag omkring i min präktighet och doftade spya. Till den dag då mina blusar var behov av tvätt. Då återgick jag till slatten med sköljmedel.

Nu är jag uthängd som värsta sortens miljöförstörare tack vare mitt sköljmedel. De som anklagar mig skulle aldrig komma på den befängda idén att hälla sköljmedel i tvättmaskinen som sedan pumpar ut smörjan till våra reningsverk för vidare färd till den miljö vi ska vara så rädda om.
I samma stund som de miljömedvetna ickeanvändarna av sköljmedel uttalad sitt förakt mot mig och mitt usla agerande berättar de med stor tillfredsställelse att de ska åka bort. Till fjärran länder. Med flygmaskin. Samt att det finns bra långtidsparkeringar som inte kostar så mycket i nära anslutning till flygplatsen. Bilen är ett måste. Mycket packning ska med och det är därmed knöligt att åka kollektivt. Men de använder i alla fall inte sköljmedel utan tar sitt ansvar för miljön på största allvar.

Till skillnad mot mig, min arma syndare...

fredag 27 april 2018

Bejaka livet och den långa väntan


Vi ser ut genom fönstret medan vi tuggar i oss vår frukostmacka. Sippar på kaffe och te och skalar våra ägg. En ensam svan glider fram över vikens vatten och klyver vattenytan med sitt huvud. Halva kroppen försvinner och jag föreställer mig hur näbben söker över botten efter något att beta.
Den andra hälften glider upp bredvid sin partner. Jag undrar hur länge de levt tillsammans. Svanar sägs leva och vara varandra trogna livet ut.

"Bejaka livet och inte döden", sa doktor Nikolaos och tittade på min mamma och mig. "Lev varje dag och försök att njuta", fortsatte han.
Vi satt vid mammas köksbord. Doktorn, hans medhjälpare, mamma och jag. Mamma vårdas nu i sitt hem. Den svenska sjukvården när den fungerar som allra bäst. Till skillnad mot vår vårdcentral där det råder personalbrist. I undersökningsrummen dukas diverse instrument upp åt patienterna som får egenvårda sig själv efter bästa förmåga och därefter lämna resultatrapport i receptionen. Jag hoppas verkligen att jag inte drabbas av någon sårskada som bör sys ihop ty jag är helt kass på att hantera nål och tråd.

Doktor Niko frågade om mamma är rädd. Om hon har ångest och oro. Hon skakade på huvudet. Varken det ena eller det andra. "Bra, då höjer vi morfindosen ett snäpp". Då såg mamma orolig ut. Hon vill inte bli någon morfinist vid livet slut. Eller dö av en överdos. Niko skrattade. "Vi tänker inte ta livet av dig, inte heller få dig att bli beroende". Mammas oro övergick i ett lugn.

Men för första gången sedan hennes resta tog sin början kan jag skönja ett missmod hos henne. Den råa humorn över tillståndet har dragit sig tillbaka en aning. Att sitta i ett väntrum och vänta på att bli uppropad kan kännas tröstlöst. När de slitna och tummade veckomagasinen, där någon helt fräckt ryckt ur en sida med beskrivning hur en god måltid ska tillagas, är färdiglästa för länge sedan kan väntan kännas mycket lång. Mammas glädje är numera att sitta ute på sin altan där maken och jag ställt i ordning utemöblerna. Där sitter hon och tittar på sina barnbarnsbarn som leker på gräsmattan utanför deras radhus som ligger mitt emot min mammas radhus. Mamma ger mig rapport om mina barnbarns förehavande.

Jag hjälper min mamma så mycket jag kan och förmår. Är det praktiskt jobbigt? Svar nej. Är det känslomässigt jobbigt? Svar ja. Att se sina föräldrar sakta brytas ner är fasansfullt. Dessutom har mamma släppt in mig i det allra mest privata. Jag har total insyn i hennes liv vilket jag måste bemöta med stor respekt och varsamhet. Det finns inte längre några gränser som säger hit men inte längre.

"Du vet Carina, pappa väntar på mig. Tänk på det och var inte ledsen", säger mamma och stryker med en mycket tunn hand över min kind.
Jag tänker på det, på pappas otålighet då han och mamma skulle någonstans. "Rappa på ôm du ska mä. Vad du knôvvlar och môrslar", sa han alltid.

Precis som svanarna på sjön utanför vårt fönster levde mamma och pappa trofast med varandra i över femtio år. Om några månader, ett halvår, ett år eller mer är de återförenade. Jag kan förstå om väntan för dem båda känns mycket lång.



måndag 23 april 2018

En knuten hand och ett svårhanterligt verktyg


Hon är där nu. På den plats jag en gång befann mig. Det var väntat. Frågan jag ställt så många gånger; När kommer det att ske?
Ett år av tapperhet har nått sin kulmen. Hon satt bredvid mig i bilen då jag hämtade henne. Tårar och snor. Ordlösa hulkningar. Kräkreflex. Jag kände mig tafatt. Stök henne över håret, försökte ta handen som var så hårt knuten.
Vårt vuxna barn. Nu har hon en resa framför sig.

Kan vi göra något? Barnen, hjälp mig med barnen i kväll. Och hunden. Och stallet. Och att handla mat. Och tvättkorgen. Så är det stopp i handfatet också.

Ring vårdcentralen. Sjukskriv dig. Sluta tänka. Låt andra ordna sina egna problem. Släpp inte igenom allt. Vila. Sov. Läs. Ät.

Jag vill kräkas. Ja jag vet. Men ändå. Jag sa inte skärp dig. Inte heller ryck upp dig eller det ordnar sig. Jag sa, vi kommer att hjälpa och stötta dig så mycket vi förmår.

Det finns tidiga tecken som omgivningen ser. Det finns också verktyg att hantera situationen. Gäller bara att hitta rätt. Bästa verktyget i verktygslådan heter NEJ. Men det är det svåraste verktyget att hantera. Ett NEJ för med sig så mycket obehag. Mest för andra. NEJ skapar besvikelse, brutna löften. Ibland till och med skuldkänslor.

Just nu är jag rädd. Rädd för efterdyningarnas hjärntrötthet. Som aldrig vill släppa greppet utan följer med år efter år. Rädd för att den tunna tråden mellan välbefinnande och olust ska brista. För kroppens tröttheten som inte vill ge vika. Sömnlösa oroliga nätter. Orkeslöshet och irritation. Bristen på lust inför det som gör gott.

Allt detta är skrämmande. För jag vet hur det känns. Men bakom det där mörka bryter solen igenom. Så småningom.

söndag 22 april 2018

Frimodighet och kaos i örtagården



Han vinkade hej då, stortvillingarnas lillebror. Utan några som helst betänkligheter stannade han hos farmor och farfar när föräldrarna skulle göra ärende i Norrköping.
Fika, glass och varmkorv. Strövtåg i vår trädgård och en cykeltur genom örtagården. Obekymrad om den snabbt växande libbstickans väl och ve då cykelhjulen passerade.

Vi är betrodda att ta hand om det dyrbaraste som finns. Känner oss privilegierade för att få umgås med sina barnbarn är ingen självklarhet.
Den här ungen står på tillväxt. Formar ord som stundom är svåra att tolka. Han blir frustrerad, försöker forma om. Visar med sitt kroppsspråk vad som gäller och får på så vis fram budskapet.

Jag ler mot honom och han ler tillbaka. I hans värld finns ingen ondska. Ingen ovänskap och ingen som gör varandra illa i ord och handling. Jag avundas barnet. Frimodigheten i sitt inre. Nöjd med det som sker för stunden.

Med åren kommer pojken att stöta på hinder. Som han måste kravla sig över i hopp om att någon finns där för att ta emot om han faller. Stress och jäkt kommer att förfölja honom precis så som det förföljer de som är långt före honom. De som är vuxna och har makten att styra över sina egna liv men även över andras. Vid den tanken blir jag modstulen för jag vet vad det innebär.

Vi lever ett intensivt liv som farmor/farfar, mormor/morfar. Är behjälpliga i smått och stort. Om tio år är den mista en gänglig tonåring. Min förhoppning är att vi då fortfarande kan le tillsammans. Och om vår örtagård ännu är i livet så kanske han erbjuder sig att rensa lite ogräs mellan timjan, basilika, mejram och libbsticka.




fredag 20 april 2018

Dags för förnyelse och en kränkt ungdomlig gamling


Jag sträcker ut mina bara ben och låter solen smeka huden. Eller rättare sagt bränna den. Det vinterbleka tål inte allt för mycket exponering. Risken är att benen blir grisrosa istället för läckert gyllenbruna.

Hur som helst njuter jag liksom majoriteten av den befolkning som bor så lämpligt till att det äntligen är dags för en känsla av sommar.
För att njuta i fulla drag utan att bli störd har jag stängt av allt som piper, larmar och plingar i min mobiltelefon.  Dock ej ringsignalen. Den kan vara bra att ha på i den händelse att någon behöver komma i kontakt med mig.

Vanligtvis brukar jag vara vaksam över vem som ringer. Under gårdagen brast jag i uppmärksamheten och tryckte på "svara" utan att först kolla det inringade numret.
"Hej Carina, jag ringer på uppdrag av Tele2".
Nu har abonnemanget löpt ut och det är dags för en förnyelse, var min första tanke. Laddade för att snika åt mig en ny telefon som brukligt är efter hot om att lämna operatören för någon mer generös sinnad. Det har fungerat i samtliga fall.

"Nu har du fyllt 63 år och då tänkte vi bjuda på mer pengar i plånboken genom att sänka din månadskostnad".
Finemang, det är alltid positivt att bli gammal.
"Vi skickar ett nytt simkort som gör att du kommer höra mycket bättre. Äldre har ju lite svårt med hörseln, hehehe. Vill bara upplysa dig om att det är en bindningstid på 12 månader och det vi skickar är tre".
"Tre? Vad har jag nu, fyra"?
Han skrattade. Gamla människor är dementa vilket är allmänt bekant. Inte utan att jag kände en liten släng av demens. 
"Nej jag menar TRE, du ska byta operatör till TRE för TRE är mycket bättre, speciellt i Skärblacka. Där har alla TRE".
Jag vägrade. Han stod på sig, lockade med en ny telefon. En Iphone om jag hört talas om en sådan. Jag kände mig kränkt. Tänkte svara att jag minsann använt mobil telefoni långt innan han lämnat fortplantningsorganet. Jag vet allt om modeller och fabrikat.
Försäljaren bytte stil. Från att visa sin väluppfostrade sida blev hans röst skarp. Nästan hotfull.
"Vill du inte ha mer pengar, VA"?

Jag avslutade samtalet och ringde min ordinarie operatör. Beklagade och jämrade mig. Hon tröstade och ordnade helt utan kostnad ett arrangemang som förhindrar telefonförsäljare att hitta mig.
Och nej, ynglingen som försökte lura en äldre dam ringde inte på uppdrag av Tele2. Det var bara hittepå. Jag må vara gammal men jag är inte dum i huvudet. Dessutom är jag ägarinna till en Iphone.

torsdag 19 april 2018

Hälften utanför och ett visst affektionsvärde


Det sista av vinterns foder till småfåglarna är serverat. Även om myggor och insekter vaknat till liv är det trots allt bekvämare att flyga till dukat bord än att själv införskaffa föda.

Maken min är vårrusig. Vilket innebär att en hel del som han anser vårt hushåll som onödigt ska bort. Det som inte sitter fast förankrat läggs därmed ut till försäljning på Blocket. Vilket visar sig vara en ekonomisk vinning. Om än i små mått.

Under gårdagen pumpade maken däcken på den åkgräsklippare vi aldrig använder. Det är ett arvegods som i makens tycke är helt och hållet överflödig. När gräset ska klippas ska klipparen springa. Tvåtusen kvadratmeter gräs genererar därmed i hälsosam motion.

Ett arvegods i form av åkgräsklippare väcker köplusten. Sms, mejl och telefonsamtal rullade in i en jämn ström. Den hetaste spekulanten var bördig från Jönköping. Tillsammans med sin pappa kom de farande i en bil så liten att de själva knappast fick plats.
Jag varnade maken, här kommer det att bli tal om en rejäl prutning på priset.

Gräsklipparen genomgick en grundlig obduktion innan hälsotillståndet konstaterades till fullo. Spekulanten fann mer än fem fel. Bland annat var det spruckna däck, rostangrepp, kniven gick inte runt och motorn, ja den var inte heller till belåtenhet. En riktig expert inom området stod i vår trädgård. Omedveten om att maken är en ärlig person som aldrig skulle prångla på någon en defekt vara. Viss om sin ärlighet och att gräsklipparen var i mycket god kondition vek maken inte från utgångspriset.
"Gör som ni vill. Åk hem till Jönköping med eller utan gräsklippare. Jag ska ha full betalning", löd budskapet.
Köpare och säljare skakade hand och vår gräsklippares nya hemvist blir Småland. Med en prissänkning på etthundra kronor.

Gräsklipparen stuvades in i den pyttelilla bilen. Den fick lika lite plats som föraren av fordonet samt den medföljande passageraren. Inget är omöjligt för en smålänning. Gräsklipparen fick färdas till slutdestinationen hängande till hälften utanför bilen. En resa på omkring femton mil.

Makens försäljningslusta verkar stegra i graderna. Själv ska jag nogsamt bevaka det som har affektionsvärde. När allt kommer omkring får det till syvende och sist stanna kvar i vårt övriga bohag.

onsdag 18 april 2018

Rosett under hakan och kluriga bobyggare


Temadagar och ideligen nya #hashtags åt folket som vill hänga med. Den senaste är knytblusen, symbolen som varje feminist bör bära. Det är nu vi ställer upp för varandra och vi gör det med knytblus. Rättar oss efter den enda funktionella domstolen. Skapad av oss via sociala medier. Där finns sanningen oavsett om de som är utredare till yrket sekretessbelagt ärendet eller ej. Folket vet bäst och folket dömer.

Själv har jag inte iklätt mig knytblus. Ej heller har jag firat någon temadag. Som idag är Amatörradions dag. På fredag är det Internationella cannabisdagen samt Polkagrisens dag och under lördagen blir det festligt värre då vi firar Terrakottakrukans dag. Nästa vecka är det Ledarhundens dag vilket föranleder någon extravagans åt vår låneledarhund.

Däremot har jag denna dag firat att min allra första pension betalats ut. Jag har med stor förundran loggat in mig på banken bara för att titta på summan. Pengar som hamnat där utan att jag behövt anstränga mig till det yttersta. Så kommer det att vara fram till den dag då pensionen ska gå till  betalning för min begravning.

Förutom att fira den stora händelsen med nybakad banankaka har jag pysslat i vår trädgård. Kom då att tänka på mina svärföräldrars solur som min svärfar fick då han firade en av sina bemärkelsedagar.
Soluret står numera vid min svåger och svägerskas sommarstuga. Där hamnade den då svärföräldrarna sålde sin villa och flyttade till lägenhet.
Men, även vi är innehavare av ett solur som ingick i köpet då vi blev ägare till grannens hus. Dock har vi aldrig ställt fram det till allmän beskådan för vad jag minns var den ingen större fröjd för ögat.
Idag beslutade jag mig ändå att leta reda på skapelsen och hittade den i ett av våra uthus.
På väggen bredvid soluret hänger en gammal spark. Den är inte använd på flera år, annars är spark ett trevligt fortskaffningsmedel på isiga vägar.

Sparkstöttingen har ändå kommit till nytta. Ett fågelpar har använt sig av den till bobygge. Måste tillstå att det var en mycket klurig plats som det företagsamma paret valt. Väl värt att uppmärksammas med en temadag under epitetet Fågelboets dag.


söndag 15 april 2018

Tunga vingslag och bränt fläsk


Det dunsade till på vårt sovrumsfönster. Vid en besiktning visade det sig vara en rödhake som blivit övermodig, missade svängen och kraschade in i rutan. Med den tragiska påföljden att kraken bröt nacken och dog på fläcken.
Jag placerade fågeln i vår magnolia. De stela benen spretade rakt ut, huvudet kraftigt tillbakalutat och näbben vidöppen.
Håll till godo. Den enes död den andras bröd. Efter endast fem minuter låg en hög fjädrar på marken under magnolian. Naturens egen återvinning.

Troligtvis var grannens katt framme. Han brukar smyga på småfåglarna men katten tillhör inte den smidiga arten så bytet går oftast förlorad. Nu blev katten serverad men behövde dock anstränga sig en smula för att nå munsbiten.

Att det skulle vara örnen som gjorde sina lovar över vår trädgård, spanade in liket för att sedan slå till håller jag som föga troligt. Däremot var det en mäktig syn att se örnen sitta på det som återstår av isskorpan i viken av Glan. Den vik vi har en tydlig uppsikt av vid vår plats vid matbordet och där nu sjöfåglarna rumsterar om bland vassen.

Jag hoppade i skorna, tog min kamera och traskade ut i morgonrocken för att fånga örnen på bild. Då lyfte den och flög. Bilden blev kass, det är inte alla gånger en amatörfotograf får till det efter behag.

Behagfullt blev söndagen i sin helhet. Vilken avslutades med ett restaurangbesök. Vi beställde vår mat och när servitrisen vände med beställningen i beredskap upptäckte vi att hon glömt ta på sig sin kjol. Eller om hon ämnat ikläda sig långbyxor ska jag låta vara osagt. Det sista plagget fattades hur som helst och strumpbyxorna skar in i den springa som håller stussen samman. Vi var inte de enda matgästerna som upptäckt fadäsen. Det drogs på smilbanden bland sittande gäster medan servitrisen artigt och belevat frågade om maten smakade bra. Vilket det gjorde. Med beröm utmärkt till kocken.

Nu ska jag iväg och smaka fläsk. Valfläsk. Stekt i det som utlovas bli Norrköpings bästa framtid någonsin efter valet.

lördag 14 april 2018

Bidragsresor och en spottkopp av porslin


I går kom det. Brevet från Pensionsmyndigheten. Härmed bekräftas att jag är en pensionär all in. Utbetalning den 18:e i varje månad. Förutom i augusti och november. Då är det en dag före respektive en dag efter som gäller. Enda smolken i glädjebägaren är avdrag för preliminär skatt. Pengar som bland annat ska gå till den äldrevård jag antagligen aldrig kommer att få. När det är så dags är äldreboendet skrotat. Förvisso träder hemtjänsten in vilket jag också är med och betalar till. Samt till alla de som har försörjningsstöd. Så ett visst antal av dessa bidragsberättigade har möjlighet att resa utomlands i rekreationssyfte. För de finns, de som åker på solresor för skattebetalarnas pengar.

Nåväl, vad tänker jag göra för mina pensionspengar som sätts in på mitt konto månadsvis? Det återstår att se. Min första planering är att inhandla en ny eltandborste. Den nuvarande börjar gå trögt. Den är sliten. Som en pensionär ungefär.
I förrgår var jag hos tandläkaren. Eller rättare sagt tandhygienisten. Tandläkaren åtar sig enbart det hygienisten inte går i land med.
Hon var en ny bekantskap, den förra hygienisten har sökte sig till stadsinnevånarnas tandstatus.
Därför kände jag att viss information gällande mina gaddar var på plats. Eller snarare min rädsla över att behöva visa upp tandraderna.
Hon var försiktig, hade korta fingrar och milda ögon.
"Ska du dra tandsten måste du använda kroken. Inget annat är tillåtet. Dessutom kan det kännas rätt så skönt att bli behandlad med en krok".
Jag var barsk. Hon log så ögonen smalnade.
"Tänk vad mycket konstigt folk det finns", svarade hon.

"Du har verkligen en utmärkt tandstatus", sa hon. "Tack", svarade jag och spottade tandsten.
Avslutningsvis fick jag en slurk fluor. Av den bästa och starka sorten. Om inget oförutsett sker ser jag den väna tandhygienisten om exakt ett år. Mina tänder är fina och omsorgsfullt vårdade.
Vilket i sin tur gynnar mina pensionspengar.

torsdag 12 april 2018

Isig lemonad och kärlek i varje bräda


"Allt jag gör är till för dig", sa maken och kopplade släpvagnen efter sin bil och körde iväg.
Jag hörde släpkärrans skrammel försvinna bortöver grusvägen.
När maken återvände hade han brädor på släpet. Han ämnade snickra en veranda framför min skrivarbod.
"En lagom stor med plats för en liten trädgårdsmöbel", förkunnade han innan såg och skruvdragare togs i bruk.

Nu är verandan på plats. Likaså den lilla utemöbeln. När värmen stabiliserats kan jag och datorn flytta ut då skrivklådan sätter in. Eller så sitter vi där tillsammans och dricker lemonad med is och en skiva citron.
Skrivarboden har fått ett litet lyft. Med det är jag så innerligt glad. Glad över att känna glädje över en åtgärd som tagit några timmar i anspråk. Men den största glädjen är ändå att maken hade mig i åtanke när han skulle snickra verandan. I varje bräda som fogades samman finns hans kärlek till mig.

Jag har förmågan att glädjas över de små formaten. Det kan kanske låta suspekt, konstruerat och glättigt. Faktum är att den som kan glädjas åt det lilla har mycket att vara glad över.
När andra känner en stor glädje över att resväskan är packad med pass och biljetter inför den stundande resan till fjärran länder där all inclusive väntar kan jag ligga vaken en hel natt och glädjas över att få vara hemma och tvätta fönster. Eller steka pannbiff med lök och brun sås. En av makens favoriträtter. Det är ett givande och ett tagande. Maken snickrar en veranda till min snickarbod och jag steker pannbiff i gengäld.

Den största glädjen är dock att vi får vara tillsammans och har förmågan att ta vara på tiden. Helt anspråkslöst. Det om något är all inclusive.

onsdag 11 april 2018

Känsloladdade affärer och en fotfraktur


Det händer att jag går in på sajter där anlitade mäklare lägger ut fastigheter till försäljning. Inte för att jag ämnar ge mig in i någon fastighetsaffär utan enkom av ren nyfikenhet. Intresset att kika in hemma hos andra kittlar. Då är Hemnet.se ett bra alternativ. Dessutom får den vetgirige reda på vad tomter, villor, bostadsrätter, sommarhus och gårdar hamnar på i slutänden av budgivningarna.

Att köpa en fastighet kan bli en stor affär, den största spekulanten någonsin gjort. Det kan även vara en känsloladdad affär. Både den som säljer och den som köper står inför något nytt. Ibland kan försäljningen vara påtvingad, men oftast hägrar något som verkar bättre än det gamla. Människan är i grunden ombytlig vad det gäller det mesta.

I vårt bostadsområde har vår granne beslutat sig för att sälja sitt hus och ersätta det med en nybyggnation. Utan att för den skull flytta från idyllen intill Glan. Därmed sålde han sitt hus till den som var villig att ta det med sig.
Vilket i sin tur resulterade i dagens begivenhet. Som tog sin början redan igår då en enormt lång trailer, två grävmaskiner samt en kranbil körde in på vår grusväg. Trailern stötte på problem i kurvorna och kranbilen körde fast i den mjuka vägen som just nu genomgår tjällossning.

Vi hörde maskinerna mullra på avstånd då vi gick till sängs under gårdagskvällen. Under mörkrets timmar utspelades en viss dramatik då kranföraren hoppade ur sitt fordon varpå han bröt foten. Lyckligtvis finns det fler kranförare så den med obrukbar fot har fått en ersättare.

Under förmiddagen var allt klart för det stora lyftet. Spända följde vi dramat på behörigt avstånd. Efter det att två polacker sågat lite i taket så de grova kättingarna fick plats drog kranföraren i spakarna. Med stor skicklighet lyfte han huset med veranda och utomhusbelysning. Det knakade och svajade en aning allt medan till trakten vårens anlända sädesärlorna obekymrat badade fötterna intill strandkanten där isen gått upp.

Under kvällen sker nästa attraktion. Då ska trailern med huset lämna området. Enligt gängse regler klockan 21.00. Innan dess får tungt och utstickande gods ej transporteras på motorväg. Vi som icke är involverade känner en viss bävan för huruvida staket, brunnslock samt raddan med postlådor ska undkomma att bli skadade.
Trailerchauffören verkar dock oberörd. Iförd träskor och neongul jacka har han den rätta outfiten för sitt uppdrag. Han representerar sitt kall med den äran.

Att köpa hus kräver planering in i minsta detalj. Speciellt om köpet ska flyttas med trailer för att sedan ställas ner på en ny boplats.

söndag 8 april 2018

Smulor i springan och ständiga projekt


Fågelholkarna inspekteras. Förra vårens näste kanske inte faller på näbben i år. Det finns inga garantier för något.
Att vården definitivt har anlänt råder dock ingen tvekan om. Sommarstugorna besöks och röken står som en pelare ur skorstenarna. Kylan ska tryckas ut med hjälp av kaminer och vedspisar.

Själv har jag vårstädat bilen. En riktig guldgruva vad det gäller pinaler som hamnat i springor mellan säten och i olika sorters förvaringsfack.
Min vintermössa till exempel. Den som jag ihärdigt sökt när vintern var som kallast. Min mössa med öronlappar och skärm av fuskpäls. Eller om nån stackars kanin fått släppa livet till ska få vara osagt.
För att inte få djurens vänner på halsen fastslår jag när allt kommer omkring att det ändå är fusk som ger mössa en extra finess.
Mössan har av någon ouppklarad anledning hamnat i det utrymme reservdäcket ligger tillsammans med varningstriangeln och domkraften. Där låg för övrig även sonens konfirmationsbibel. Vilket kan tyckas mer märkligt än min mössas belägenhet. Nu har sonen inte haft några som helst anspråk på att få tillbaka sin bibel så jag antar att han inte har några skriade behov av varken gamla eller nya testamentet.

I kupén där förare och passagerare uppehåller sig under färd stod att finna godis, brödsmulor, småstenar, torkade växter som ej går att artbestämma, sladdar av allehanda slag, två flaskor handsprit och en ask med tandstickor. Samt avtryck på allt som går att sätta avtryck på bestående av barnbarnens vinterkängor.
Förutom denna kompott fylldes dammsugaren med hundhår. Vi är dock inga hundägare men kör ofta på låneledarhunden vilket sätter sina tydliga spår.

Nu är bilen skinande ren. Rattmuff av och jag känner mig tillfreds. Också maken har drabbats av våryra. I sin iver togs det raska beslutet att verandan framför min skrivarbod ska byggas om och bli så pass stor att det ska få plats ett mindre utomhusmöblemang.
Det är de ständiga projekten som håller oss igång. Oavsett vad projekten består av.


lördag 7 april 2018

Komposterbar efterrätt och borttappade nollor


Äntligen. Kaffe och skinkmackor ute på altanen. Nu är det hopp om det. Tänker hänga undan vinterjackan. Vågar vägra vinterutstyrseln, heller huttrar jag i vårblåsten som under gårdagen hade inslag av snö.

Kvällens begivenheter är väntande gäster. Eller "främmat" som värmlänningarna säger. "Främmat" låter mer som om helt obekanta människor bjuds in att gästa vårt bord. Så är inte fallet, vi känner våra gäster mycket väl.
Enligt kutym bör gästerna undfägnas. På lite extra gott till och med. På förekommen anledning står maten i kylskåpet i väntan på att bli serverad.
Sedan blir det kaffe på maten. Med tilltugg. Ett tilltugg som  befinner sig i vår soptunna, i facket för komposterbart. Det vill säga den först tillagade satsen. Den andra, som tycks ha blivit ätbar och med relativt snyggt resultat vilar till dess den rätta konsistensen infunnit sig. Om jag har tur...

Tror att det var den där tre fjärdedels decilitern som ställde till alltihop. Maken var till staden för att köpa penséer så jag hade ingen att tillfråga. Därmed höftade jag till i det jag antog vara tre fjärdedels deciliter.
Det kan tyckas banalt att inte klara av den enklaste sak i världen som att mäta upp tre fjärdedels deciliter. Men för mig är det oöverstigligt svårt. Hjärnan blockeras och nervositeten slår till.

Stundom vållar min dyskalkyli mig bekymmer. Som när jag i egenskap av ordförande i vår vattenförening ska skicka ut mejl till styrelsen där det ingår siffror. Eller då vi sitter i ett styrelsemöte och kassören redovisar siffror, visar diagram med staplar och ekonomiska sammanställningar.
Jag nickar, klottrar ner siffror helt utan sammanhang i mitt linjerade block och förlitar mig på mina styrelsekamrater. Inte minst på vår sekreterare som sammanställer ett protokoll med korrekta siffror.

"Hurra", utbrast jag vid en redovisning kassören höll. Jag antog att siffrorna hade en positiv betydelse men av de andras blickar förstod jag snabbt att så var inte fallet.
"Hurra för att du räknat ut det så bra, menade jag", skyndade jag mig att tillägga och ordningen blev med ens återställd.

Läste en gång att 5 procent av Sveriges befolkning lider av dyskalkyli. Var av jag ingår i det procenttalet. Vilket i praktiken betyder att jag inte kan räkna och därmed betraktas som dum. Men, det har visat sig att en dyskalkylektiker har en högre normalbegåvning än de som kan räkna. Trots att det av en och annan skarpslipad matematiker kan tyckas vara en missvisande rapport av studien så känns det ändå förtröstansfullt. Och, bör tilläggas, jag känner mig inte speciellt dum i huvudet även om jag inte kan addera annat än ettor med tvåor.

tisdag 3 april 2018

Hotel Uman och bubbelvatten i smeten


Den väckte mig i gryningsljuset. Bofinken. Sittande på en gren i det som min mamma befarade var en haschplanta men som visade sig vara en sorts fläder. Precis utanför vårt sovrumsfönster satt den och spelade sin melodi. Tyst smög jag upp ur bädden, öppnade fönstret och hakade sedan fast det så en liten springa bildades.
Kröp ner under täcket och lät fågelsången strömma in. Brukligt är då jag vaknar före maken att plugga in hörsnäckan för att sedan somna om när rösten från det jag laddat ner mal på. Men inte denna morgon. Bäst att passa på, vem vet, nästa vår kanske mina ögon är slutna och med den eviga vilans påföljd har även förmågan att höra upphört.

Det är nu som allt sker. Snön smälter undan och det sätter fart. Det eviga kretsloppet som aldrig ger upp. Nytt ersätter gammalt, solen värmer även de som drabbats av sorg.

Jag satt och åt frukost vid ett ensamt bord på ett hotell i Umeå. Årtalet har fallit i glömska. Min familj var kvar hemma och jag var på vidareutbildning. Tror det handlade om försäkringsärenden i samband med dödsfall. Ännu sov de flesta hotellgäster, allt var lugnt och stilla. Då kom en liten gubbe med sin frukostbricka. Harklar sig och ställer sedan frågan om han fick slå sig ner vid mitt bord.
Jag nickade samtidigt som jag förvånades över att den lille gubben satte sig bredvid mig. Inte mitt emot.
I samma stund som han placerade sin bricka på bordsskivan såg jag vem det var. Kungen av rock´n roll. Jerry Williams. Av alla tomma platser valde han en plats där det satt en vilt främmande människa. Jag blev förbryllad. Skulle jag anta en kändisvarningsuppsyn eller helt enkelt låtsas som inget.

"Jasså du är i krokarna". "Mmm, vi har lirat här i går kväll". Han slörpade lite ur koppen. Kaffe eller te? Jag vet inte.
"Du äter våfflor ser jag". Han tittade sig omkring. Sökte med blicken efter våffeltanten.
"Du får steka på dem själv. Våffeljärnet står där borta". Jag pekade och han såg åt det håll mitt finger visade vägen.
Umans frasvåfflor. Med tillhörande recept. Jag fladdrade med pappret. Sa att smeten ska beredas dagen innan. Det ska vara bubbelvatten i smeten. Och havregryn.
Rockkungen log. Han ville inte ha receptet. Tänkte inte göra någon smet och steka våfflor när han kom hem från turnén.
Jag reste mig och tackade för sällskapet.
"Hej på dig", sa han och jag klappade honom lite på axeln. Han satt helt stilla.

När hissen stannade på entréplan klev några av bandmedlemmarna ut. Jag hälsade men de såg mig inte. Receptet har jag sparat. Det händer att jag blandar smeten utefter instruktionerna. Umans frasvåfflor är rena rama delikatessen.

I en nästan folktom frukostrestaurang kan allt hända.  Som att prata våffelrecept med en lågmäld rockartist av klass.

söndag 1 april 2018

Symbolik och tätväxande fjäderskrud


Inga bilder på vår påskmat florerar i sociala medier. Av den enkla anledningen att den mat jag tillagat inte skiljer sig speciellt från den mat andra dukat upp. Därmed finns inget revolutionerande intresse som är värt att dokumentera och delge andra. Men mat har vi ätit, påskmat med allt som tarvas för ett lyckat resultat.

Ägg fanns naturligtvis med på påskbordet. Symbolen för liv och Jesus uppståndelse. Eller helt enkelt vanliga hönsägg resonerar vissa och äter sina ägg utan att för den del lägga ner någon större kristen betraktelse kring det hönan klämt ut ur sin bakdel.

Men, som alltid finns det grupperingar kring högtiders traditioners vara eller icke vara. I påskens firande ligger fjädrar och ägg i fokus. Båda dessa viktiga ingredienser förorsakar djur stort lidande. Fjädrar rycks från levande fjäderfän och dess kulörta färger lyser upp vårt påskris. Äggproducenterna pressar sina hönor till det yttersta för att tjäna mer pengar på sin produktion. Hönor som har det direkt eländigt som det är.

För något år sedan såg jag en dokumentär som visade dessa hönors erbarmliga leverne. Drog mig till  minnes när jag för många år sedan själv var småskalig äggproducent. Hur jag åkte till hönsbönder och köpte en låda förbrukade hönor. När jag släppte ut hönorna i det fria kunde de inte stå på sina förvrida fötter. Halsarna var fjäderlösa och bakarna svullna. Ett liv i bur förvandlades till ett liv i frihet. Efter några veckor var hönorna lyckliga och sprätte omkring i myllan för att fånga en mask eller två.

Med bävan körde jag förra året till en äggproducent för att göra ett reportage om hans verksamhet. Dokumentärfilmen rullades upp i mitt huvud och jag befarade det värsta.
Äggproducenten bjöd på kaffe, vi pratade om hans hönor och vad de presterar. Därefter frågade han om jag ville gå in och hälsa på hans levebröd.
Klädd i rock och tossor över skorna gick jag efter mannen som knackade på dörren till hönornas boning.
"Jag måste förvarna att vi kommer", förklarade hönsmannen. Vilket verkade logiskt.
När dörren sköts upp hördes ett öronbedövande kackel. Ett hav av vita fjäderfän sprätte omkring i halmen, obekymrade över besöket. Till dess att de fick syn på mig. Då smällde de ihop sina näbbar och rusade bort så långt de kunde komma. Hönor kan verka befriade från all intelligens men så är inte fallet. De märkte direkt att en främling var på besök.
Nyfikenheten tog dock överhand. De kom småkacklade fram mot mig och gjorde därefter en okulärbesiktning för att utröna inkräktarens identitet.
Hönsmannen satte sig ner. Genast hoppade höns upp i hans knä, lade sig tillrätta och blev kliade i den tätväxande fjäderskruden.
Hönorna var granna. De verkade glada och nöjda där de spatserade omkring på extremt stora ytor. För att ge dem extra krydda i tillvaron hade deras ägare snickrat ihop en klätterställning samt lagt in några leksaker. Precis som till barn i förskolan.

Upplevelsen gladde mig mycket. Jag tänkte, hit borde teve bege sig för att göra en dokumentärfilm. Där fanns beviset för att äggproducenten tillsammans med Svenskt lantbruk och svensk djurhållning håller sig till världens strängaste djurlagstiftning.
Efter det besöket köper vi alltid våra ägg på den gården. För där finns det glada, friska höns som levererar ägg garanterat fria från salmonella.

onsdag 28 mars 2018

Flammande argument och den eviga vilan


Stilla veckan. En vecka jag klamrar mig fast vid med ett enda syfte. Den ska vara stilla. Min dator har sedan förra torsdagen varit nedsläckt. Inga sociala medier och endast nödvändiga telefonsamtal samt sms har presterats. Jag har helt enkelt befunnit mig i stillhet. Sittande i vår soffa med fötterna upplagda på bordet framför mig. Endast mina händer har rört sig, därmed är en till mig ny vårkofta näst intill färdigtillverkad. 

Stora delar av förra veckan var desto mer hektisk. Där litterära och kulturella inslag dominerat. Både privat och yrkesmässigt betingat. Dessvärre har jag varit sjuk. Tryckt i mig olika sorters tabletter med och utan paracetamol för att orka hänga med. Samt mängder av hostmedicin. När så veckan klarats av var min ork förbrukad. Varje muskel i min bröstkorg värker ännu, de har fått jobba hårt för att vara lungorna behjälpliga med att hosta upp segt slem. Ett tag befarade jag att drastiska åtgärder som inläggning på sjukhus för omvårdnad var det enda raka.
Trötthet och den tärande sjukdomsbilden resulterade i ett riktigt praktgräl mellan mig och maken. Ett gräl som varade i dagarna två. Sådant som händer mellan makar men som sällan omskrivs. Speciellt inte i sociala medier.  Dock kan ett gräl när upproret mojnat stärka och liva upp. Nu känner vi oss som nykära. Vilket vi känt oss många gånger under dessa fyrtio år vi levt tillsammans måste erkännas. Dock går det numera år mellan gångerna vi grälar. Jag som alltid är upphovet till hetsiga dispyter har antagit ett mer lugnt och moget uppförande.

Men på de sociala medierna fortgår det trätoämnen. Direkta personangrepp där det bildas två läger, allt för att skapa så många sympatier som möjligt.
När jag för första gången på en vecka loggade in hamnade jag mitt i ett hunddrama. Vilket utspelats för exakt ett år sedan i den värmländska bruksort där jag är uppvuxen. Trots att tiden har gått är händelsen toppaktuell och inlägget sprids från norr till söder.
Ett par beslutade sig för att köpa en hund. Studerade annonser och beslutade sig därefter att en dobermann vid namnet Jax skulle bli den nya familjemedlemmen. En fin hund som enkom vaktade om någon kom i närheten av hans tuggben.
Väl hemma visade det sig att hunden högg efter allt och alla, hade ett skraltigt bakben samt var extremt mjällig. Som om detta inte vore nog, det arma kräket hade dessutom vårtor i ansiktet. Olater och symptom som aldrig uppmärksammades av köparna när hunden presenterades.
Ett sådant hundspektakel vill av förståeliga skäl ingen ha. Därmed lämnades hunden tillbaka varpå säljarna gick ut i skogen och sköt jycken.
Nu flammar åsikterna upp och alla gör sitt bästa att bräcka varandra med spektakulära idéer om hur säljarna ska straffas. Det bästa vore ett naturligtvis nackskott på samma plats där hunden gick sitt tragiska öde till mötes. Köparna är däremot befriade från allt ansvar i affären. Den skabbiga och argsinta hundens prislapp á 4000 kronor återbetalades aldrig trots löfte. Bara det gör händelsen så pass legitimt att säljarna avporträtteras med bild och fullständigt namn. Så alla ska veta vilka de dömer till ett förestående straff.

Händelsen med hunden upprör även mina känslor. Vilket kommer an på ett inlägg i tråden där skribenten på fullaste allvar menar att den värmländska bruksorten Björneborg tillhör Örebro län. Vilket är direkt felaktigt. Det gäller att ha torrt på fötterna då det ska argumenteras i offentlighetens ljus.

R.I.P Jax.