torsdag 18 oktober 2018

Fyra krakar och känsliga ord


Självklart har även jag varit ute i skog och mark för att plocka svamp. Fyra kantareller lyckades jag få ihop. Svampstuvning skall tillredas.
Tack vare dotterns hund som vistats hos oss några dagar har jag kommit ut på rejäla promenader. Det är inte enbart skönt för hälsan och humöret, det rensar också hjärnan. Eller rättare sagt sätter hjärnans tankeverksamhet i viloläge.

Sista tiden har jag gått runt och funderat på ord. Orden har fastnat och jag har upprepat dem som ett mantra. Ungefär som när en speciell sång kilar sig fast och det är svårt att bli kvitt text med tillhörande melodi.
Det finns vackra ord och ord som jag av någon anledning tycker mindre om. "Bägge" är ett sådant ord jag ogillar. Dock kan jag komma på mig att nyttja ordet "bägge".  Rättar mig snabbt för att istället säga "båda".  Nu är det fritt fram för var och en att själva bestämma hur "båda" eller "bägge" ska användas eftersom det har samma betydelse.

Så finns det ord jag av ovana har svårt att uttala." Hen" till exempel. Även ordet "man" är omdiskuterat. Speciellt bland genusmedvetna. Nu är den "en" som gäller.
"En kan lika gärna äta gurka istället för vattenmelon". I språkbruk använder jag ofta "en" men har svårare för att skriva in det i en mening. Tycker det ser märkligt ut.  Ofta när "man" eller "en" används syftas det på sig själv i egen person. Då kan jag lika gärna skriva jag istället för att dra in andra genom att säga "man" eller "en" i mitt tänkande och tyckande. Ty alla tycker inte alltid som jag även om det vore önskvärt.

Ett av de vackraste orden jag vet är "skymning". För mig är det omslutande, mjukt och känns tryggt.
Skymning övergår i mörker men det är inget som stör mig. Mörkerrädsla ligger inte i min natur. Inget gömställe är bättre än mörker för där är jag svår att upptäcka om någon fara hotar. Jag vet dock de som är plågsamt mörkrädda.

Nu är det läge för svamprensning. Fyra kantareller bör inte ta så lång tid att befria från barr, mossa och eventuella småkryp. Under den korta tiden hinner jag inte med så många tankar kan jag tro. Men man, nej menar naturligtvis jag, kan inte så noga veta vilka tankar som plötsligt dyker upp. Hur korta och enkla de än må vara så har de flesta tankar betydelse.


måndag 15 oktober 2018

Lid under tystnad och antydan till något löst


Jag tillhör de lyckligt lottade som inte lider av någon fobi. Möjligtvis då det gäller tandläkaren. Ett besök i tandläkarstolen föregår uteslutande alltid en viss ångest. Ändå går jag lydigt dit då jag blir kallad för den årliga undersökningen eller om jag råkat bita sönder en tand. Bemästrar rädslan och låter tårarna trilla utefter mina kinder.  Känslan när allt är klart är obeskrivlig men det gäller nog alla.

Under gårdagen bevittnade jag ett gäng personer som lider av verklig fobi, nämligen flygrädsla. Det som slog mig var att så många män samlats för att få hjälp. Vilket bevisar att män inte är starkare än kvinnor. Vi lever i ett samhälle där jämställdhet är ett hyperaktuellt ämne och det är på plats att män och kvinnor även är jämställda då det gäller fobier.
En man stack ut ur mängden. Kraftiga muskler som förstärkte intrycket i den slimmade t-shirt bar. Hans breda nacke, hals och armar smyckade med konstfulla tatueringar. Han verkade inte vara rädd för något som skrämmer. Förutom flygrädslan då.

Vissa i åhörarskaran grät under föreläsningen. Män lika väl som kvinnor. Alla fick ta den plats som behövdes. Det fanns dock en skillnad i könsfördelningen. Männen skämdes inför släkt, vänner och kollegor för sin flygrädsla men kvinnorna gick ut helt öppet med problemet.
Männen hittade på alla tänkbara ursäkter för att undkomma flygresor medan kvinnorna skrev avskedsbrev, tog ett sista farväl av sina kära och dödstädade inför resorna. De män som trots sin rädsla för att flyga ändå tog plats i kabinen styrkte sig med whisky och diverse piller för att härda ut.

Psykologen var tuff, rak och hård. "Tig och lid"! var hans råd. Rid ut ångesten och gör er inga tröstetankar. Störtar planet, tappar en vinge eller får motorhaveri är det inget någon kan göra något åt. Det är bara att gilla läget och inte älta problemen i förväg. Brutalt kan tyckas men ändå ganska logiskt. Vilket är lätt för mig att säga som enkom anser momentet då det är dags för landning känns en smula obehagligt. Kanske drogs jag ändå med en smula in i ångesten bland de rädda åhörarna ty vid hemkomsten fanns en antydan till lös mage. Eller så berodde det helt enkelt på kaffet.

Förutom att jag fick provsitta min väninnan piloten Thereses arbetsplats i cockpit fick jag en bok av psykologen. Som tack för att jag ville vara med och göra publicitet av kursen som förhoppningsvis ska bota de flesta deltagarna från flygrädsla.
"Sluta älta och grubbla" är bokens titel. En bra-att-ha bok i största allmänhet. Ett uppslagsverk att tillgå när något känns betungande. Jag vet några personen i min omgivning som också skulle vara i behov av just denna bok. Kanske ger jag bort den i julklapp. Det är dags att börja tänka på julgåvor för nu dyker det upp erbjudande om förbokning av julbord. Härliga tider nalkas gourmander och näringsidkare.

torsdag 11 oktober 2018

Brutna löften och lagar som skyddar


Nu är det oryggligt. Sommaren är passé, maken har plockat undan utemöblerna. Det främsta beviset på det förgångna. Egentligen, vad skulle det göra om möblerna fick stå kvar ute under vintern? Som en påminnelse över det som väntar. Det finns dock en osynlig regel som varje ägare av en utemöbel måste följa. När sommaren är slut ska möblerna ställas undan i skydd mot isande vindar, snö och frost.
Vi måste göra det rätta och göra rätt för oss. Något som i alla fall jag lärt mig sedan barnsben. Att göra rätt för mig. Arbeta, betala skatt på lönen och i möjligaste mån hålla ett löfte. Det sistnämnda kan vara svårt, löften utan underskrift med namnförtydligande är lätt att bryta.

Lånta prylar eller ekonomiska medel ska återbördas. Teveavgiften betalas pliktskyldigt. Köper jag en vara ska den betalas. Likaså om jag anlitar någon att utföra en tjänst. Jag betalar även om det svider. Ty så är jag lärd och så förväntar sig motparten att jag ska agera.

Men, om jag då inte vill betala och göra rätt för mig, vad händer då? I rättssamhället Sverige där stiftande lagar med domstolar som tolkar lagarna torde det vara enkelt. Gör jag något brottsligt får jag ett straff som jag med största sannolikhet inte överklagar. Om jag vet med mig att jag utfört brottet vill säga. 

Så finns det de som slipat sitt samvete vasst mot slipstenens roterande sten. Hårdhudade individer som känner till varje kryphål som de med vighet kan ta sig igenom. Där grundläggande principer som att göra rätt för sig totalt kollapsar. Hänsynslöst och utan tanke på vilken skada som åsamkas motparten.

Det som retar mig mest är att ingen kan ta de som inte vill göra rätt för sig i örat. Ruska om till dess öronen glöder av smärta och skam. Jag tänker också, vilken glädje skänker det som någon stulit för någon annan? Skaver det inte en aning längst där inne i den svarta själen?
Nu har inte jag blivit lurad och bestulen. Men jag står som betraktare och lider med den som är drabbad. Ser våndan och vanmakten hos den som kämpar mot de element som på grund av sin slughet har makten och övertaget. I rättssamhället Sverige. Där lagar om ordning och reda ska vara ett skydd och till hjälp för alla som inte är ute i ont uppsåt.

Banne mig, jag ska sluta betala teveavgiften. Eller kanske köpa en ny bil utan att för den skull betala vad den kostar. För inget lär väl hända om jag slingrar mig tillräckligt mycket.

söndag 7 oktober 2018

Stagnerade rörelser och vår egen tid


Talade med en kvinna häromdagen. Hon var ledsen. Tyckte att någon behandlat henne ovarsamt.
Vi besitter en palett med olikfärgade känslor. Kanske är det därför som det är så lätt att bli sårad. Speciellt av någon som har svårt att lyfta blicken över kanten till den egna sfären.

Under samtalets gång lättade det. Blicken blev klar och skrattet kom tillbaka. Vi behöver stundom ventilera det som känns svårt. Vara en god lyssnare utan att avbryta mitt i en mening. Möjligtvis inflika några visdomsord om vi besitter sådana. Om inte är det bättre att vara tyst för visdomsord kan många gånger förvärra det som redan känns svårt. Framhäva det otillräckliga i tillvaron.

Vissa hävdar att fysik smärta beror på svårigheter med de inre känslorna. Vi lyssnar inte till vad vi vill och hur vi egentligen känner, den inre rörelsen stagnerar och då går det inte att ta sig framåt.
Själv tror jag att vi har en lång kedja inom oss som består av olika val och handlingar. I kedjan finns också engagemang för andra och för sin egen del, lusten att leva och utmaningar att klara av de påfrestningar som vi stundom stöter på.

Livet består av så mycket mer än materiella ting. Allt det nya blir en dag gammalt. åldras fortare än vad vi själva gör. Blir förbrukat och göms undan om det inte helt sonika kasseras.
Själv blir jag glad och upprymd över de färger som just nu omger oss. Och att vi om en liten stund ska åka på körkonsert. Där mitt ibland alla sångare finns vår dotter som övat in sin stämma. Jag blir glad när sonen säger i telefonen att hans förkylning med halsont gett vika.
Jag blir glad när jag tänker på att då mörkret sänker sig i afton sitter jag bredvid maken i soffan med en kopp te. Att vi får somna bredvid varandra och i morgon vakna tillsammans för att möta en ny dag. Glädjen över det våra barnbarn skänker oss och att den tid vi förvaltar tillhör våra liv.
Mer begär jag inte för att må bra.

torsdag 4 oktober 2018

Att bjuda till och en varsam smet


Vi var ett gäng mor-och farföräldrar som satt i Skärblackabadets entré. Våra barnbarn går på simskola. Alla talade vi välvilligt om underverken. Var och en mest hängivet kring sitt barnbarn. Inget barnbarn kan mäta sig mot det vars egna gener finns sammanflätade med barnets.
En morfar skulle bege sig till Grensholm för att titta efter hjortar. Bara barnet kom upp ur bassängen och tvålat av sig den klormättade huden.
En mormor såg med bedrövade ögon på oss övriga. Hon var fattig. Så fattig att det enda hon kunde bjuda på var sig själv. Inget annat. Bio och kafébesök hägrade men nekades på grund av dålig ekonomi.
Men att bjuda på sig själv är väl det bästa, försökte vi. En klen tröst för en fattigpensionär insåg vi så fort orden yttrats.

Jag funderade lite över mormorn då stortvillingarnas lillebror och jag under gårdagen var ute på äventyr. IKEA i Linköping. Köttbullar och potatismos i restaurangen. Därefter fika på ett finkafé. Vackra tavlor på väggarna, bakverk i överflöd och så glass. En pojke nyss fyllda tre år som i sin barnsliga iver över att få spendera en hel dag tillsammans med sin farmor inte ännu har förmågan att reflektera kring fattiga mor-och farföräldrar.

Vi har det bra. Ordnat det för oss så vi på gamla dagar har råd att unna både oss själva och barnbarnen lyxbakelser på finkafé. Vilket inte betyder att vi inte bjuder på oss själva. På sådant som inte kostar en krona. Som att koka in skänkta päron. Socker, vatten och en bit kanel är förvisso en kostnad. Samt strömmen som spisen drar. Men när treåringen uppflugen på en pall bredvid mig ger sig i kast med att bearbeta ett päron med hjälp av konservöppnaren är det enda som bekymrar mig att han ska göra sig illa på fingrarna.

Nu är det höst på riktigt. Naturen sprakar och vi kurar ihop oss under filten.
"Gör amerikanska pannkakor så åker jag och köper glass. Vi äter det som kvällsmat framför teven", sa maken.
Medan jag separerade äggulor från äggvita, vispade vitan till hårt skum och rörde ner färskost tillsammans med mjölk, vetemjöl, bakpulver och salt för att sedan varligt vända vitan ner i smeten åkte maken och köpte glass.
"Jag tog en påse Twist också. För alla eventualiteter".
Bra, det gäller att gardera sig i den händelse amerikanska pannkakor inte mättar.

söndag 30 september 2018

Maskintvättföreskrifter och en falsk krokodil


Vårt valnötsträd som skänkt oss glädje trots att det inte givit oss några nötter har till synes gått ett dystert öde till mötes. Kala grenar sträcker sig mot den grå himlen vilket gör det svårbegripligt att trädet om cirka sju månader åter kommer att grönska.
Naturen förbereder sig på vila. Även jag borde vila ty förkylningen håller kvar sitt järngrepp. Vilket känns tröttsamt.

I morgon går vi in i oktober månad. Två månader kvar till jul. Butikerna har i vanlig ordning startat i god tid. Här ska handlas. Lysande renar, tomtar och allt annat tingel tangel som ger den rätta stämningen. Bäst att sätta en pepparkaksdeg. Och stöta saffran.

I samband med att maken och jag gifte oss för 40 år sedan förärades vi av samhället med en bok. En handbok som omfattade allt kring ett äktenskap. Hur vardags- och festbord bör dukas för ett fulländat resultat. Handtvätt- och maskintvättföreskrifter, inköp som gynnar hushållskassan samt vikten av vår-och höststädning. Listan av praktiska tips som underlättar i äktenskapet kan göras hur lång som helst.
Boken finns ej längre kvar i våra gömmor, antagligen mötte den sitt öde vid en vår- eller höststädning.

Dock gjorde boken intryck på mig som ung kvinna. beredd att ta klivit in i äktenskapet. Ty detta med vår- och höststädning har jag tagit till mitt hjärta. Jag fullkomligt älskar denna syssla. Upplever storstädning som en krydda i livet. Jag kan bli så uppspelt av blotta tanken att jag kvällen innan det hela drar igång har insomningssvårigheter. Det låter helt befängt och något jag borde gå i terapi för. Kanske någon tycker.

I den virvlande städningen kasseras mycket av sådant vi mellan städningarna hamstrat. Allt ska bli luftigt och fräscht. Dock finns ett arvegods från min farfar som jag, maken och många med oss uppskattar och som för alltid kommer finnas kvar i vårt hem. Nämligen ett skohorn med skaft av imiterat krokodilskinn. Eller om det är äkta krokodil, när min farfar var ung och införskaffade sig skohornet var det inte så noga med krokodiler och deras skinn.
Detta skohorn älskas inte bara av oss. Våra barnbarn hyser en förkärlek till denna tingest. Skohornet förvandlas till trollspö, svärd, käpphäst och nu senast en gitarr. Bara fantasin sätter gränser.
Stortvillingarnas lillebror samt dotterns ledarhund var under några timmar daghemsplacerade hos oss. Gossen spelade skohornsgitarr för hunden som satt i sin bädd och mest önskade ett slut på föreställningen. Gitarren kärvade plötsligt men smordes upp med spelolja. Gitarrsolot fortsatte och hunden antog en allt mer olycklig uppsyn.  När det äntligen var över blev skohornet en kniv, väl lämpad till att skära bitar av ett päron med.

Tror att min farfar skulle känna sig nöjd med att arvegodset förvaltas väl. Det finns saker som jag kan ha och mista. Men skohornet med skaft av krokodilskinn har en speciell plats i vår hall. Det är oersättligt.

onsdag 26 september 2018

Ett kraftfullt experiment och en korrekt avnavling


Jag föder hellre barn än detta öde, sa mannen till sin hustru. Hon tittade medlidsamt på honom medan pannan baddades med svalkande linnedukar. Hustrun greppade runt mannens nacke, reste hans huvud och förde en tesked med varmt honungsvatten mellan hans torra läppar.
Jag förstår mannen, man cold har även drabbat mig. Körkarlen parkerade sin skraltiga vagn bredvid min bil, hasade sig fram till vårt sovrumsfönster och kikade in på mitt sjukläger i väntan på transport till paradisets evigt grönskande ängar.

När mannen tillfrisknat frågade hans hustru om han fortfarande hade i åtanke att byta bort en förkylning mot barnafödande. Utan tvekan, svarade han. Då så. Hustrun iscensatte ett experiment. Beordrade mannen att dra ut underläppen så långt det gick. En försmak av värkarbetet, förklarade hon. Mannen försökte le. Hävdade att det jämförelsevis inte uppnådde styrkan av en riktigt besvärlig förkylning. Fortsätt dra, manade hustrun. När det tar stopp för du upp läppen över ansiktet, fortsätter över huvudet och sedan så långt ner över nacken du kan komma. Ungefär så känns det att föda barn, till och med aningen värre.

Denna gång lurade jag körkarlen och i ruelse över mitt påbörjande välmående har jag bokat en tid hos fotvårdsterapeuten. Nagelrensning, nagelklippning och skön fotmassage. Belöningen för dagar av lidande.

För övrigt fyller stortvillingarnas lillebror tre år idag. I morgon är det deras tur att fylla år. Sju år har de hunnit bli och det vankas tårta, paket och hurrarop. Treåringen telefonerade i arla morgonstund till farmor och farfar för att bli gratulerad. Vi sjöng i luren vilket väckte så pass stor bestörtning att telefonen överlämnades till barnafadern. När vi i morgon ska räcka över jubilarernas paket
ska jag ännu en gång påminna den minsta gossen att det var jag, hans farmor, och ingen annan som klippte navelsträngen. Hur avnavlingen utförs har stor betydelse i livet.

Det bör nämnas att även min make varit sjuk. Dock är han av den stammen då varken hjärtinfarkt, lunginflammation, blodförgiftning, magsjuka eller förkylningsbesvär hindrar honom från ett aktivt liv. Han bekymrar sig mest över mig och mitt hälsotillstånd.Vi har delat rättvist på flaskan med hostmedicin, febernedsättande piller och mjuka pappersnäsdukar.
Om det behövs skulle min make utan att jämra sig allt för mycket klara av experimentet med underläppen. Ett experiment jag omedelbart skulle sätta stopp för. Tänk om läppen skulle låsa sig i den positionen, det vore värre än värsta tänkbara man cold!

torsdag 20 september 2018

Stillhetens rum och regionens tjänare


Tystnaden bröts enbart av prassel när damtidningarnas sidor vändes. Det är aldrig så tyst som i ett väntrum. Ett gäng luttrade damer som varit med förr, och så nykomlingarna. Svettpärlor på överläppen, uppskrämda av de mer erfarna.

Idag kom beskedet. "Denna gång visade undersökningen inga tecken på bröstcancer".
Jag fnissade. Mest av lättnad. Men också av formuleringen i brevet. Som om det gällde ett lotteri. "Denna gång ingen vinst, bättre lycka nästa gång".
På sätt och vis är mammografi ett lotteri. Det som inte känns utanpå kan finnas inuti. Osynligt lurande. Plötsligt en dag finns knölen där. Som en ärta beredd på ett maktövertagande.

Mammografi är en förmån som sträcker sig från det kvinnan fyllt 40 år till dess hon är 74. Vart annat år går 80 % av Norrköpings kommuns kvinnor för att klämma ihop behagen till en form som mest påminner och stekta ägg. Vändstekta. Plågan är helt gratis, för visst känns det, konstigt vore annat. Men inte så till den milda grad att svetten dryper.

Nu är min mamma utskriven från den specialsjukvård hon haft. Vårdcentralen ska ta över. Mamma bävar. Men så går det när hon haft den dåliga smaken att inte dö efter ordning i sin cancersjukdom.
I ren protest slängde hon ut sin rollator på trottoaren utanför sin ytterdörr och gick till Coop. Det var min tur att bäva. Jag jämrade mig. Var det verkligen tillrådligt? I ditt tillstånd? Du vet, jag ska in till stan på jobb och kan inte hjälpa dig om du inte orkar hela vägen.
"Jag är inte död, har tydligen evigt liv vilket är tur eftersom det inte finns läkare på vårdcentralen", fräste hon.
Jag retirerade. Bad henne gå sakta och vila ofta. Hon hade proppat sig full med morfin, garanterade hon. Så jag kunde känna mig lugn.

När läkaren meddelade beslutet om utskrivning från den vård som varit mammas och min trygghet frågade jag hur vi skulle bära oss åt när det blir som värst. Vilket det blir då och då.
"Ring vårdcentralen".
Men om det blir akut och vårdcentralen har stängt? Javisst, ja det finns jour. Väntetid i telefonen förvisso men det finns hjälp att få. I Norrköping. Om mamma orkar åka dit när det är som värst. Hon såg blek ut. Ingen av oss protesterade över beslutet. Makthavaren Region Östergötlands tjänare hade sagt sista ordet.

Att bli sjuk är precis som med mammografi, ett riktigt lotteri.


måndag 17 september 2018

Ett rosa pass och en borttappad globetrotter


Varje resa i sig är ett äventyr. Det som är vardag för hemlandets befolkning är nytt för den tillresta tillfälliga besökaren. Men för att ta sig till ett annat land krävs giltiga handlingar. Om icke giltiga handlingar finns gäller det att omgående införskaffa sig ett tillfälligt mot en kostnad av 980 kronor.
Vilket maken fick erfara dagen innan vår avresa till Tallinn tillsammans med småtvillingarna, deras storasyster och mamma.

Efter diverse telefonsamtal med polismyndigheten stuvade vi in småtvillingarna och deras storasyster i bilen och körde i rasande fart mot Nyköping och Skavsta flygplats. Ty det är enda stället i hela Östergötland som utfärdar tillfälliga pass. Poliskvinnan på flygplatsen var inte sprungen ur den muntra skaran. Hon såg mest besvärad ut, antagligen trött på resenärer som inte håller ordning på sina handlingar.
Maken ställde sig lydigt framför kameran. Rufsig i håret och med rejäl skäggstubb glodde han stint in i kameraögat. Blev strängeligen tillsagd att inte se glad ut. En tillsägelse han tog på största allvar. När passet med giltighetstid två veckor framställts uppstod muntration bland hans följeslagare. Även poliskvinnan kostade på sig att dra upp mungiporna. Missnöjd var dock passinnehavaren trots att det tillfälliga passet hade ett läckert rosa ytterhölje. Men för att ta sig in i Tallinn krävs pass, oavsett det gäller ett ordinarie med fem års giltighetstid eller ett läckert rosa som enkom varar under två veckors tid.

Familjegemenskap, fint väder, god mat och strövtåg på kullerstensgator blev vår upplevelse av Tallinn. En utflykt vi verkligen var värda. Ett välkommet avbrott i vardagens göromål.

Hemresan kantades av viss dramatik då vi på färjan tappade bort en tvilling. Medan vi i sällskapet delade upp oss för att leta lyckades det borttappade barnet som antagligen kände sig mest övergiven i hela världen haspla ur sig vårt hyttnummer till en dam som förbarmat sig över henne. Varpå  mamman  därmed kunde spåras. Högtalarsystemet utstötte en trudelutt och en röst med brytning uppmanade barnets mor att omgående bege sig till informationen. Ordningen var återställd och flocken samlad.

Värre var det för den krake av okänt kön och nationalitet som lyckades drulla av färjan och hamna i havets vågor. Vilket icke bekom farkostens kapten som obekymrat höll farten och fortsatte kursen genom Stockholms skärgård. Dock agerade personalen snabbt och vi följde med spänning sjösättningen av räddningsbåten. Efter en timmas pådrag var den halvdränkta resenären återbördad till säkerheten och fördes omlindad i ett prassligt värmelakan ner till sjukvårdsinrättningen på däck 5.
Gladast av alla var nog ett gäng japaner som tog tillfället i akt att föreviga dramatiken. Hemkomna kan de visa upp fotografierna för släkt och vänner om vad som kan utspelas på en färja mellan Tallinn och Stockholm om någon lutar sig för långt ut över relingen.

Horisonterna expanderas för globetrotters. Det gäller bara att ha giltigt pass.

fredag 14 september 2018

Andliga druvor och kastade sedlar


"Jag är det sanna vinträdet, och min Fader är vingårdsmannen..."
Vindruvan, tecknet för den kristna församlingen och Jesus. Urban den helige är vindruvans skyddspatron. Enligt kristendomen men till syvende och sist är alltihop skapat av människan själv.

Utan några som helst religiösa inslag eller tankar har jag skördat frukten från vår egen vinranka. Söta druvor i svulstiga klasar. Dock räcker skörden ej till en pava vin, möjligtvis tänker vi spara några druvor för framställning av russin. Julbaket drar snart igång och då kan det kännas fint att använda sig av närodlade och garanterat giftfria russin.

För övrigt har vi påbörjat höststädningen av vår trädgård. Med ett inslag av vemod, det måste erkännas. Och svallvågorna efter valet har ännu inte lagt sig till ro. Om det någonsin blir lugn och ro efter detta drama.
Vi röstade tillsammans med sonen och hans familj. Medan modern och fadern gömde sig bakom den gröna skärmen för att i lönndom lägga valsedlarna i de vita kuverten tog vi hand om deras telningar.
Stortvillingarna följde hela händelseförloppet med stor intensitet. Eftersom vi inte har något att dölja inom familjen fick de följa med farmor och farfar bakom skärmarna, lämna valkuverten och se på hur dessa stoppades ner i de olikfärgade springorna. Vi såg det som en viktig samhällsinformation i demokratisk anda.
När vi skulle gå från vallokalen upptäckte vi att deras lillebror var försvunnen. Letandet satte fart, men då dök gossen upp. Med en valsedel i varje hand. M och V hade han plockat fram ur valmöjligheterna. Innan han lämnade fram sina båda val studerade jag dem noga. Jag vill förvisso inte påverka någons egna val men det finns befogade begränsningar i vissa fall. Även om det handlar om en 3-årings val. Jag kunde andas ut, trots att inget av partierna är något jag själv skulle rösta på. 

Det som värme mitt farmorshjärta var att de båda valsedlarna verkligen togs emot. Med stort allvar till och med. Ingen viftade bort honom utan han ansågs istället vara en blivande röstberättigande individ. Ett bra sätt att tidigt få stifta bekantskap med det som är den viktigaste händelsen för landets framtid. Nöjd och belåten tog han farmor och farfars hand. Om han vänt huvudet en aningen bakåt hade han sett hur hans valsedlar hamnade i papperskorgen. Så som det sig bör då en 3-åring tänker rösta i riksdagsvalet. Däremot går det tidigt att lära barn om rätten att vara olika, åsiktsfrihet, demokrati och vad följderna blir om krafter vilka inte eftersträvar mänskliga rättigheter får makten. Det finns hopp om en framtid i våra barnbarn.

tisdag 11 september 2018

Världsomfattande sulor och en obesvarad kyss


Som pensionär är livet inriktat på ständig semester. Så borde det i alla fall vara. Tempot har dock varit så uppskruvat att jag vaknat om nätterna med en panikartad känsla. Skrivet material och bilder är borta, jag har glömt inbokade tider eller missat ringa och boka möten. När tankarna lagt sig till rätta har jag vänt upp kuddens svala sida, makat mig in under makens täcke och med kinden mot hans lugna trygga ryggtavla somnat om. I visshet om att inget är borta eller glömt. Bara en rörig dröm som ställt till det hela.
Av den anledningen har jag tagit ledigt. Njutit pensionärsliv så som den ska njutas. Låtit datorskärmen förbli svart, inte öppnat kalendern utan istället frossat i spännande tevedokumentärer
medan arbetet med makens blå tröja växt fram genom stickor och garn.

Nu regnar det och jag känner ett vemod över höstens grå ankomst. Tänker tillbaka på sommaren. När vår veranda fylldes med skor som normalt trampar runt i Frankrike, Mauritius och valda delar av Skärblacka. Tänker på våra utflykter, fika i trädgården och glass med barnbarnen. Goda, glada minnen att ta fram när kylan tränger sig på.

År 2001, den 11 september satt jag i soffan och broderade. Vita orkidéer i en kruka. Allt i korsstygn. Då ägnade jag all min tid till att bli frisk. Mitt liv var skakigt och jag höll på att ta min familj med mig i djupet av mörker. Då hände katastrofen som lamslog en hel värld.
År 2003 hälsade jag varje morgon på en leende Anna Lindh som satt uppklistrad i spårvagnshållplatsen utanför mitt arbete. Bilden på kvinnan iförd endast en spetsbehå samt ett par lika spetsiga trosor som skulle locka andra kvinnor att gå till H&M hade bytts ut. Den halvnakna kvinnan frestade  en man som i väntan på spårvagnen lade sina händer på de toppiga brösten, ställde
 sig på tå och kysste modellens mun. Jag såg ingen kyssa Anna Lindh. Hon som sa JA till Euron.
Den 11 september plockade bilden på Anna Lindh bort.

Det finns minnen då jag med exakthet vet vad jag gjorde och var jag befann mig. 11 september är en sådan dag då jag minns allt med klarhet. I morse påminde jag vår son om att idag är det hans och hans sambos förlovningsdag. Han svarade att det inte fallit honom i glömska men jag tycktes ana en tacksamhet över upplysningen i hans röst.

fredag 7 september 2018

Vänskapsord och sorgsen onåbarhet


Jag har inte hört av henne på länge. Började undra, är det något som är fel? Kanske till och med mycket allvarligt fel?
Skickade ett meddelande. Inget svar. Oron började gnaga. Först smygande, som en kittling i magtrakten. Känslan ökade i kraft och styrka. Svaret kom från hennes son. Läget är allvarligt, men mamma kämpar på. Lång väg har hon innan allt är så normalt som ett liv kan bli efter en svår hjärnblödning.

Livet kan försvinna bort på en sekund. Glida undan likt en fjäder över mörkt vatten.

Kvinnan och jag har haft ett speciellt band. Ett band som knutit samman det som för mig är oåtkomligt. Hon har ömsom talat vänligt till mig, ömsom med skärpa i rösten. Väglett och givit visdomsord. Nu är jag rädd att aldrig mer få ta del av kunskapen, råden, informationen och hoppet om att nå det onåbara.

Vänskap kan knytas på de mest otänkbara sätt. Vänskapen mellan den här kvinnan och mig började för flera år sedan genom ett trasigt påslakan, en otrevlig person på Coop samt en anställd på det som en gång kallades Posten.

Vår vänskap har under åren utvecklats till förtrolighet. Men det unika i vår vänskap är att vi aldrig träffats. Vi känner till varandras röster genom telefonsamtal och känner våra egenskaper genom skrivna ord. Den där sommarträffen vi talat om blev aldrig av. Trots att viljan varit tätt inpå.

Varför skjuter vi allt som ofta upp det som i tanken slagit rot och som vi planerar? Det föresvävar oss aldrig att det kan bli för sent. Vi lever i nuet och i nuet vill vi stanna. Ända till dess tiden kommer ifatt och någon vi håller av inte längre är nåbar.


måndag 3 september 2018

Katastrofläge och en skvätt livgivande dryck


Ett stort problem i välfärden, i våra butiker finns ingen O´boy! Den som händelsevis har lite pulver kvar i sitt skafferi lägger nu ut det till försäljning. O´boy är guld värt! Folk ger vad som helst för att få tillreda sig drycken.

Jag minns min barndoms O´boy. Tre rågade skedar till ett glas mjölk. Varm eller kall. Burken var rund och av papp. En sockerstinn pojke slickade sig om munnen och på baksidan burken fanns färdigberedda glas med randiga sugrör. Det såg festligt ut. Sugrör var en lyx och hörde inte hemma i vardagslivet.

När jag var fyra år gammal lanserades drycken av Findus. När jag nått elvaårsstrecket kom O´boy med jordgubbssmak. Det smakade förfärligt illa. Mjölken blev rosa med en stark bismak av kemikalier. Mamma slängde burken i soporna och vi höll oss enbart till chokladsmaken.

Nu rasar de kunder som har för vana att dricka O´boy. De kräver besked från leverantörerna om orsaken. Vilka svarar att det beror på ett tekniskt fel.
Vissa gnuggar händerna över chokladdryckskrisen. En stockholmsbo säljer portionspaket där startbudet ligger på 5 000 kronor stycket. Nu när folk är desperata gäller det att passa på med försäljningen, resonerar affärsmannen som på bild mest liknar någon som till vardags kunde vara aktiemäklare.

Där nöden är som störst finns inte heller någon O´boy. Där är istället barnen undernärda. Behovet av rent vatten och torrmjölk är stort. Torrmjölk som innehåller livsviktiga vegetabiliska fetter, kolhydrater, vitaminer och mineraler som ett litet barn behöver för att överleva, bli friska och utvecklas normalt.

Kanske den som säljer O´boy för 5 000 kronor kan tänka sig skänka lite av förtjänsten till hjälporganisationer så fler undernärda barn kan få en skvätt torrmjölk som blandats ut i rent vatten.


söndag 2 september 2018

Ordduell och behagfulla rörelser


En SD politiker pekade på en person och sa att denne är helt emot SD;s politik. Eftersom politikern vände sig till mig blev svaret att jag är av samma åsikt som den utpekade. Sverigedemokrati är för mig inte rätta vägen mot demokrati. Politikern härsknade till, så till den milda grad att jag fick stränga tillsägelser om olämpligheten i mitt uttalande. Han sa att jag inte fick säga så eftersom jag är journalist. För visso frilansare och vid tillfället ännu inte i tjänst, men ändå. Jag skulle hålla tyst om min åsikter, ansåg Sverigedemokraten.
Vart tog den demokratiska yttrandefriheten vägen? undrade jag och har därmed skaffat mig en ovän för livet.

Mycket har under veckan handlat om politik. Ska bli skönt när detta skakiga och nervpåfrestande val är över. Då återstår de oändliga analyserna. Jag tänker likt en snäcka krypa in i mitt skal och komma fram först när allt lugnat ner sig. Om det är möjligt. Kanske mörka krafter efter den 9 september tagit vårt land i besittning. Jag darrar.


Ute på Vikbolandet finns världens enda oljeeldade kärnkraftverk. Som ett monument över mänsklighetens optimism eller dumdristighet. Ett bygge som då det byggdes under 1960-talet för en kostnad av flera miljoner kronor avvecklades innan det ens togs i bruk. Kärnkraftverket blev ett reservkraftverk med en personalstyrka på tjugoåtta personer.
Nu är det sålt och hela härligheten med omnejd ska bli en nyutvecklad boplats för människor med feta konton.
Maken och jag besökte platsen i morse. Där rådde ett spöklikt lugn som endast avbröts av skuttande rådjur vilka tagit sig in i det inhägnande området.
I  havsvattnet nedanför anläggningen simmade öronmaneter. Sakta drog de ihop sig, tog fart och svävade därefter fritt under vattenytan. Obekymrade om människans demokratiska valmöjligheter.

I morgon är en ny dag. Jag ska börja simma i Skärblackas simhall. Är inte lika graciös i mina rörelser i vattnet som en öronmanet men jag ska göra mitt bästa. Bröstsim är min gren. Nästa söndag bär det av till valurnorna, vet vilket parti som ska få min röst. Länge leve den rätta demokratin!






onsdag 29 augusti 2018

Bedårande utsikt och när livet är som bäst


Läste i vanlig ordning nyheterna i morse, om allt som hänt under de timmar jag rensat hjärnan genom en god natts sömn.
Det första jag läste var att allt vi ser på sociala medier inte är sanningsenligt. Speciellt bilder av lyckliga människor, vackra miljöer och god mat hör till den kategori som innehåller lägst sanningshalt.
Men, det beror på vad vi gör det till, tänker jag. Är livet inte på topp kanske utsikten från hotellfönstret som inte innehåller de där blå vågorna som mjukt rullar upp på sandstranden och där solstolarna inbjuder till sköna timmar mellan vajande palmer kännas så värst upplyftande. Då kan en utsikt som dottern och jag hade under en hotellvistelse i London kasta den mest hängivne semesterfotograf rakt ner i den geggiga melankolins mörker.
Eftersom både dottern och jag var pigga, glada och förväntansfulla över vad vi skulle få möta i storstaden fann vi utsikten från hotellfönstret så pass intressant och spännande så vi dristade oss att lägga ut en bild av den på sociala medier. Naturligtvis med en kommentar om att sämre kan vi ha det. Vi hängde inte upp oss på en sådan bagatell som dålig utsikt från vårt hotellrum. Det var ju inte där vi skulle spendera vår tid.

Men någon sanning i vad som läggs ut i sociala medier måste det väl ändå finnas? Under en lång tid har mitt flöde invaderats om uppmaning till att återskapa kontakter som inte synts till på Facebook. Jag har för det mesta skrollat förbi dessa inlägg men för att visa vilket god kamrat jag är på sociala medier har jag stundom följt uppmaningen om en liten kommentar så hela grejen ska fungera tillfredsställande.
När jag så fick se en av mina Facebookvänner kopierat, klistrat och uppmanat till ett kringgående av Facebooks nya algoritm kunde jag inte hålla mig. Eftersom den här personen  anses som ytterst intelligent, påläst, kultiverad och har en stor framtoning i Norrköpings kulturliv kände jag mig säker på min sak. Jag kopierade, klistrade och delade. Helt emot mina principer vilket går ut på att aldrig göra det jag blir uppmanad till att göra på sociala medier. Speciellt inte kopiera och klistra.

Genast kom kommentarer som indikerade om min bristande intelligens. Jag kände mig dum och tog omgående bort mitt inlägg. Allt ihop är fake news vilket jag borde ha räknat ut från början.
Jag berättade om händelsen för dottern. Hon skrattade rått och brutalt. Det gick inte ens att övertyga henne om de positiva effekter mitt kopierande och klistrande faktiskt hade. Vänner och grupper jag inte sett på länge fanns plötsligt i mitt flöde. Hon trodde inte på mig utan höll med skribenterna som visat intresse för mitt inlägg. Nämligen att jag är dum i huvudet som mot bättre vetande gått på den lätta moderna och fantasifulla skrönan.

Nej, allt som visas på sociala medier är inte sant. Men vi vill gärna tro på bilder som visar hur bra alla har det. Det uppstår känsla inom oss och vi blir härligt avundsjuka vilket ger näring till att efter bästa förmåga göra om livet så det blir mycket bättre, vackrare och gladare. Så där som alla andra har det.
Gäller bara att ha många vänner på sociala medier så våra perfekta liv sprids med full intensitet.

måndag 27 augusti 2018

Äppeltjuvar och extremstrykning


Det händer ofta att grannfrun tvärs över gatan och jag under kvällstid skickar sms till varandra. Varierande ämnen som kan handla om allt från förfrågningar och det går bra att låna en skvätt mjölk till kvällskaffet till mer djupsinniga textmeddelanden.
Nu har grannfrun under en period hållit mig underrättad om rådjuret som pallar äpplen från vårt äppelträd. Varpå jag omedelbart rusar ut och skrämmer djuret på flykt.
Jag är ytterst rädd om våra äpplen. Trädet är gammalt och har aldrig tidigare erbjudit oss annat än små ynkliga maskangripna äpplen. Fram till i år, nu dignar grenarna av de mest smakfulla, väldoftande och maskfria äpplen. Det är som trädet genomgått ett mirakel. Eller så beror det på att maken ägnat trädet omtanke genom en grundlig beskärning.

Vad passade då bättre än att ta in några av dessa ljuvliga äpplen som bordsdekoration vid årets kräftskiva. Som detta år arrangerades hos oss.
Av min svärmor har jag en gång i tiden fått en vacker linneduk som jag tar fram vid högtidliga tillfällen. Kräftskiva är ett sådant tillfälle. Men en linneduk kräver omsorg om den ska behaga vid ett snyggt dukat bord. I omsorgen ingår bland annat strykning. Vilket jag inte har något emot då strykning är en favoritsyssla.
Doften av nytvättat som stiger upp tillsammans med strykjärnets heta ånga samt en god bok i örat är direkt avkopplande och kan varmt rekommenderas.

Strykning ingår dessutom under epitetet extremsport. Strykbrädor med tillhörande strykjärn fraktas till avlägsna och svårtillgängliga platser. En sport som går ut på extrem utomhusaktivitet förenat med känslan som uppstår då skrynkliga kläder blir släta.
Tävlingen kan förläggas på ett högt berg, i någon form av flytetyg, på toppen av en hög staty, under vatten eller i samband med ett fallskärmshopp. Det senare alternativet kräver möjligtvis en liten näsduk och det ska bli någon poängplats.
Problemet, som jag ser det, är hur det går till att få strykjärnet varmt vid till exempel undervatten- eller fallskärmsstrykning. Men det finns som bekant lösningar på allt så det är kanske inget stort problem i det stora hela.

Själv nöjer jag mig med att stryka tvätten i min skrivarbod som vid dessa specifika tillfällen omvandlas till en strykarbod.
Idag har jag inte strukit några kläder, däremot dragit rådjuren vid nosen genom att plocka en hel kasse äpplen. Frukten har sedan förädlats till äppelmos vilket kan komma väl till pass när vi ska äta pannkaka.

fredag 24 augusti 2018

De ungas vishet och ett fult ord


Jag är omtumlad och skakad efter dagens förmiddagstimmar. Vi satt på ett café, läppjade hett kaffe och te. Sa till varandra att nu är det brittsommar vilket känns skönt. Vilsamt och avslappnat.
En ung kvinna på andra sidan bordet. Röda läppar som ständigt formades till ett leende.

"Hur kan du vara så glad"? frågade jag. Hon svarade att det är inte svårt att vara glad eftersom livet är dyrbart. Varför slösa bort livet genom att vara missmodigt? Vi måste vara förstående men viktigast av allt vara förlåtande. Oavsett vad som hänt och vad som kommer att ske. Sa den unga kvinnan med de rödmålade läpparna.

Inom henne rasar en kamp. Cancertrådar som grävt sig djupt ner i hennes kropp, likt rötter som gräver sig ner i sandbanken för att hålla stammen upprätt.
Vi håller andan. Hoppas och ber. Jag tycker livet far orättvist fram. Unga människor ska inte få cancer. De ska leva och blomstra. Ge kärlek och liv. Ta emot kärlek och frossa i det liv de fått som gåva.

"Men det gör jag ju", sa kvinnan. "Jag lever och tar vara på varje stund tillsammans med de jag älskar. Vad annat kan jag begära av livet"?
Jag nickade och frågade mig tyst om det verkligen är så enkelt.
"Jag tror på livet och på mig själv, det är bäst så", fortsatte hon.
Jag kände mig mycket yngre, mer oerfaren än hon trots att det skiljer trettiofem år mellan oss. Det är ju jag som ska stå för visheten gentemot den som är mycket ung. I det här fallet hade den unga kvinnan med de röda läpparna mer livserfarenhet än jag. En erfarenhet jag vill vara utan men som väcker tankar om mitt eget liv. Och så det där hon sa om att kunna förlåta. Det svåraste av allt. Att förlåta med hjärtat och inte enbart genom tomma ord.

Hon ville berätta för mig om det hon gått igenom. Inte för att få medömkan utan för att ge av sin styrka till andra. Vi kramades farväl. De röda läpparna skildes åt i ett nytt leende.
"Lev väl och njut av livet"!

Cancer är ett fult ord. Mycket fult!

måndag 20 augusti 2018

Paltkoma och kärlekshormon


Det hör inte till vanligheterna att ett läkarbesök slutar med en lunch där läkaren står för notan. I alla fall har jag aldrig tidigare varit med om den upplevelsen förrän idag. Den angenäma lunchen på en av Norrköpings bästa lunchrestaurang var ingen invit från något håll. Även om kyparens leende speglade på något annat då läkaren frågade om vi kunde få sitta i en avskild vrå.
Jag skyndade mig att poängtera, det hela var ren arbetslunch, inget annat!

Det läkarbesök jag gjorde för någon månad sedan var snabbt avklarat. Därmed fick läkaren och jag tid över för småprat. Vilket i sin tur föranledde en lunch där läkaren av mig skulle bli intervjuad gällande sitt jobb.
Jag ser ofta potentialen hos människor att öppna upp sig publikt. Oavsett skrå. Det finns alltid något att berätta som kan intressera andra.

Under samtalets gång visade det sig att läkaren förutom sitt yrke grottat in sig i ämnet sömn.
"Från sömnlös till utsövd" är titeln på den bok han skrivit. Den som kommer över boken kan anses den som sömnens egen Bibel, sprängfylld med goda råd. Sömnproblem kan till exempel botas med Pavlovs princip. Denne ryske fysiolog studerade hundars matsmältning utefter hundars inlärda reaktioner. Reaktioner som förknippas med vissa företeelser. Samma sak gäller oss människor, vi kan förknippa våra sovrum med söm eller sömnlöshet. Det gäller bara lära sig bryta mönstret, förkunnade läkaren mellan tuggorna av fisk.

Jag passade på att få en gratis konsultation gällande min egen sömn. Den är förvisso utmärkt god men ibland händer det att jag inte kan komma till ro. Jag ville lära mig ett knep inför eventuellt kommande sömnlöshet. Speciellt då månen är full. Då rubbas min goda sömn.
"Be din man stryka dig över ryggen. Då frigörs mängder med oxytocin i kroppen", löd rådet.

Jag har läst att fysisk närhet är en bristvara hos människor i västvärlden. De som inte ingår i en kärleksrelation utan enbart är vänner rör aldrig vid varandra förutom vid den där kramen vi ger varandra vid möte och avsked. Däremot rör kamrater bosatta i Puerto Rico varandra så ofta som 180 gånger då de träffas.
Kan hända beror vår svenska stelhet på brist av kroppsberöring. Det är kanske dags att öppna upp och börja ta mer på varandra för ett mjukare och snällare samhälle. Låta kärlekshormonet flöda genom en varm och vänskaplig beröring.


söndag 19 augusti 2018

Bristande sympati och sommarfiske


Om exakt fyra månader är jag i full färd med att stoppa korv, pressa sylta, griljera skinka, steka rosmarindoftande revbensspjäll och koka in grisfötter. Samt tillreda en läcker mandelmousse med lingon. En ren och skär överdrift. Numera köper jag färdigkokt skinka som enbart kräver griljeringen, allt det andra hör till det förgångna.
Nu ska vi äta sunt för att hålla vikten, slippa hälsoproblem och på så sätt undvika andras granska blickar som säger oss att vi är osunda och anskrämliga.

Men studier har visat förbluffande resultat. En näve lingon om dagen och vi slipper bli tjocka. Trots feta födointag. Det funkar i alla fall på möss. Kan hända även på människor. Kanske det är därför min make är så smal och smärt. Han anser att lingon passar bra ihop med det mesta. Eller "gifter sig fint" som de kulinariska allvetarna uttrycker sig. När jag häller ketchup över min spagetti slevar maken lingonsylt över anrättningen. Av någon obegriplig anledning blir jag alltid lika irriterad när lingonburken plockas fram ur kylskåpet. Var och en måste få göra som den själv vill, men lingon på spagetti väcker inga sympatier hos mig.

Det är tyst ute i naturen. I takt med att lingonen mognar och lyser röda på sina tuvor gör sig flyttfåglarna beredda på avfärd. Det kniper till i hjärteroten. Jag vill inte att sommaren ska vara slut. Som alltid har de här månaderna förflutit i allt för snabb takt. Snart får vi ställa om klockorna till vintertid. Då blir mörkret ännu mörkare. Vi EU-medborgare kan rösta för en fortsatt sommartid. Vår regering ställer sig positiv till förslaget men jag misstänker ett vagt intresse som i grund och botten handlar om röstfiske.

Valet är nära. Det känns skrämmande. Jag läser om Åkessons dröm om ett konservativt block där han tillsammans med Moderaterna och Kristdemokraterna ska styra vårt land. Något som statsvetare anser som orealistiskt men inte teoretiskt omöjligt. Hur nu det ska tolkas.
På nätet finns olika valkompasser. Jag har gjort flertalet av dem som visar förvirrande resultat. Därför kommer jag att ta det egna beslutat och rösta på det parti som alltid fått min valsedel. Det känns tryggast så. Då har i alla fall jag gjort det jag kan för hindrandet av ett parti som kan orsaka svår skada på demokratin.

fredag 17 augusti 2018

Oönskade varelser och kombattanternas ordkrig


Veckan lider mot sitt slut. Det har varit händelserika dagar som till största delen handlat om djur.
Ömsint behandling av sällskapsdjur samt skadedjursutrotning av oönskade varelser.
Vid gårdagskvällens sänggående konstaterade maken och jag att vi får vara med om de mest märkliga uppdrag. Ständigt händer något nytt som vi blir involverade i. Och så detta med djur. Funderar på att öppna smådjursklinik. Känns som om jag numera innehar den kompetens.

För att driva smådjursklinik krävs dock ett visst djurintresse samt förmågan att tycka om djur. Jag har varken det ena eller det andra. Tycker inte direkt illa om djur, framför allt inte om de djur som stundom behöver mig och tillhör någon av mina närstående. De djuren tycker jag faktiskt mycket bra om.  Alla andra är för mig totalt ointressanta. Jag varken tycker om eller inte tycker om dem, de bara finns där. De på sin kant och jag på min.

Häromdagen florerade en hätsk stämning på sociala medier. En hundägare ville ha ett råd huruvida personen i fråga skulle förhålla sig och sin hund vid möte med de katter som stryker omkring utanför porten. Hundägaren var rädd att hunden skulle göra katterna illa och genast tog diskussionerna fart. Hundägare mot kattägare. Ordkriget växte och mörka moln tornade upp sig i cyberrymden, kombattanterna kastade hundskit och kattskit på varandra. Någon dristade sig till ett påpekande om grannarnas katter vilka hårar ner i hennes trädgårdsmöbler medan andra inte gillade kattbajs i sina rabatter. Fler hakade på och beklagade sig över katters uträttade behov i offentliga sandlådor där barn leker.
Kattägarna kokade av ilska och länkade kommunala regler och fastställda paragrafer gällande lösspringande katter. Där går att läsa om katternas privilegium att röra sig fritt, var de vill och hur de vill. De som inte vill ha andras katter grävande avträdeshål i sina rabatter och sovande på trädgårdsmöblernas dynor måste själva åtgärda problemet.
Fick hundägaren ett tillfredsställande svar? Tveksamt eftersom den ursprungliga välmenta frågan hamnade i skymundan.

Själv känner jag mig belåten med att ha lånehund lite då och då. Det är som med barnbarnen, inget huvudansvar utan enbart ett enda stort nöje. 

onsdag 15 augusti 2018

Fallfrukt och en välanpassad gasmask


Det slutgiltiga beviset på att sommaren nått sitt slut. Affärerna säljer höstblommor. Ut med den gamla och in med det nya. Dock har grillförbudet upphört i Östergötland. Pris ske lov! utbrister grillarna och eldar på.
Vårt plommonträd bär för första gången frukt. Söta blå plommon , inte många till antal men vi vet nu att trädet är fruktsamt.
Ekens grenar tyngs ner av ekollon. De är vackra och för mina tankar till Ocke, Nutta och Pillerill. Elsa Beskows saga skriven rakt igenom på rim. Som liten älskade jag boken, den finns fortfarande kvar i vår bokhylla. Sliten och sönderläst. Bladen har gulnat men texten är densamma. Gammaldags och antagligen full av nutidens moraliska aspekter. Men det finns också en sammanhållning i handlingen. Mänsklighet och omtänksamhet blandas till en enda stor avslutande fest.

Igår var jag till vårt lilla apotek för att hämta ut medicin åt min mamma. Apotekspersonalen är ytterst trevliga och hälsar med ett leende varje kund välkommen. Vi som i olika ärenden besöker vårt apotek känner oss betydelsefulla. Ett leende och ett varmt välkomnande betyder oerhört mycket. Men igår satt ett stort plakat på dörren: Långa väntetider på grund av sjukdom. Piller och medikamenter till trots, också en farmaceut kan drabbas av krämpor som kräver sjukanmälan. En ensam farmaceut skulle serva tio kunder som trängdes i det minimala utrymmet. Hon gjorde sitt bästa, log matt och såg svettig ut i pannan där luggen allt mer antog en stripig hållning.

Det suckades och pustades. Svors och förbannades. Sjukvården åkte med på samma klagoresa. Endast en dam vände det hela i positiv riktning med att berätta livfullt om sina besvär med gaser i magen. Därav hennes apoteksbesök. Jag bad en tyst bön: "Milde Herre Gud, låt mig aldrig någonsin drabbas av onaturligt mycket gaser i magen. Amen".

Knorret över den långa väntetiden ökade i styrka. Folks irritation stegrades och farmaceuten såg plågad ut. Jag tog ton, "hejda er kära Skärblackabor! Stressa inte upp vår egen farmaceut, hon har nått bristningsgränsen"!
Damen med den gasiga magen räckte upp handen och lät meddela att hon var från Kimstad. Hennes besök på apoteket skulle gå snabbt garanterade hon. Som en sista upplysning lät hon samtliga församlade få veta att hon uppnått den aktningsvärda åldern av 85 år samt icke var innehavare av varken körkort eller bil.

Jag älskar människor! De förbryllar, överraskar, roar, väcker tankar, förenar och delar med sig av egna erfarenheter. Speciellt vid långa väntetider på vårt apotek i Skärblacka.


söndag 12 augusti 2018

Höstvärmare och inträdesprov


Plötsligt blev det höst. Med en temperaturskillnad på 15 grader känns det kyligt. Byxor och tröjor som legat i garderoben plockas fram. När dagen övergår till kväll tänder vi ljus och dricker varm choklad. Kurar ihop oss och säger till varandra, om fyra månader är det jul.

Lagom till höstens inträde blev tröjorna jag stickat till småtvillingarna och deras storasyster klara. De har själva valt ut sina tröjors färger. Idag blir det leverans av den färdiga produkten. Hoppas dessa plagg ska värma skönt när stormarna drar in över landet.

Veckan som kommer är sommarlovets sista vecka. Sedan drar skolorna igång och för vissa är det första årets skolstart. Stortvillingarna lämnar förskoleklass och börjar ettan. Medan småtvillingarnas storasyster börjar en klass över sina kusiner. Småtvillingarna slutar på "dagis" och ersätter stortvillingarnas plats i förskoleklass.

Jag minns min allra första dag i skolan. När vi barn som klarat inträdesprovet genom att genomgått en undersökning för att utröna om vi var skolmogna eller ej var det dags.
Natten innan förblev sömnlös. Det pirrade i magen av spänd förväntan. Ryggsäcken var packad med en rulle papper som skulle klippas till och anpassas till skolbänkens mått. Resten av rullen var ämnad för inslagning av nya skolböcker.
Vi hängde upp våra ytterkläder på anvisade krokar,. I väntan på fröken satte vi oss tillrätta på den långa bänken som var placerad under rader av kläder. En av mina klasskamraters kappa doftade örter och te. En doft jag inte tidigare var bekant med, jag förstod genast att hon var en betydelsefull person. För vem doftar örter och te om personen inte var speciell? En bedömning som senare skulle visa vara korrekt. Flickan var klassens populäraste och det var en ynnest om hon lade någon som helst notis av de kamrater hon inte utvalt som följeslagare.
När ingen såg brukade jag lukta på hennes kappa som hängde snyggt och prydligt på korridorens krok.

Många år av studier väntar våra barnbarn. Den ena examen avlöser den andra. Val av inriktningar ska väljas. Några val kanske visar sig efter en tid vara fel väg att gå medan andra blir en fullträff. När min tid på grundskolan var överstökad var jag utled på allt och alla. Fick omgående ett jobb som innebar att löda ihop små trådar som skulle sitta i innanmätet av telefoner. Ett tröstlöst arbete som enbart livades upp då jag varje månad gick in till chefen och hämtade lönen. Jag fladdrade vidare, från jobb till jobb. Det var bara att välja och vraka. Ingen ifrågasatte min utbildning eller kompetens. Det är en överdrift om jag påstår att jag blev förmögen. Men jag klarade mig på de pengar jag tjänade ihop på att skura offentliga toaletter, torka gamla och svaga i rumpan, plocka bort stygn från åderbråcksopererade ben, assisterande ambulansbiträde samt supportsvarvare.

Till sist landade jag och blev bonde. Upplärd i yrket av bonden som friade till mig. Han ifrågasatte inte heller min kompetens, han bara visste att jag ville och kunde.


lördag 11 augusti 2018

Ett känslosamt möte och två stinkande tunnor


Denna vecka har i stort sett gått åt till festligheter. Inledningsvis en resa och avslutningsvis en kräftskiva. Höjdpunkten blev dock släktträffen där första mötets tårar övergick i skratt. Ty det är lätt att börja grina när släkt som inte setts på många år strålar samman. Vi översköljs av känslosamma minnen och saknaden av de som inte längre finns med bland oss blir påtaglig.

Vid varje familjesammankomst då kusinskaran är samlade har jag ambitioner om det där riktigt lyckade gruppfotot. Där de små barnen ler mot kameran, rosenkindade och exemplariskt uppställda.
Deras föräldrar suckar uppgivet, ställer frågor om varför jag träget hänger mig åt barnfotografering i grupp. Allt medan jag arrangerar, uppmanar och ger allt jag har. Istället för stela poser är barnen helt naturliga i sina roller och med det borde jag vara nöjd. Ögonblicksbilder lär vara de allra bästa bilderna.

Slutligen, innan vår släkt skildes åt skulle det bli en gruppbild med både stora och små. Samt ledarhunden Sigge. Varpå grannen tillkallades för att med min kamera agera fotograf  och de kringspringande barnen fångades in. När vi räknade samman oss fattades ett barn. Hon vågade vägra vara med på bild. Vi lockade och pockade, grannes fru ryckte in och gjorde sitt bästa med sin pedagogiska övertalningsförmåga som anstår den förskolepedagog hon är. Men flickebarnet var istadig där hon kurade ihop sig mellan våra sommarstinkade soptunnor. Hon, liksom de övriga i småkusinskaran hade fått nog av arrangerad fotografering. Men till skillnad från de andra barnen lyckades hon smita undan kameralinsen.

Med vemod tog vi farväl av släkten bosatta i Frankrike och Mauritius med ett löfte om en relativt snar återföreningen. Om det blir här eller där återstår att se.


onsdag 8 augusti 2018

Svinröv och en luggsliten ikon


Ett regnigt men framför allt kallt Göteborg mötte oss och sonens familj under måndagens förmiddag. Efter den långdragna värmeböljan frös vi ända in i märgen då vi steg in i kylan med en utomhustermometer som visade + 19 grader.
Efter att ha begapat stadens landmärke Poseidon på Götaplatsen begav vi oss ut på jakt efter en Svinröv. Eller Dragon Mouth som den kallas på engelska. Bara för att få känna stanken.
Efter att ha letat och nosat runt på Trädgårdsföreningen uppgavs det vid förfrågningar att Svinröven befinner sig på Göteborgs Botan.
Själv har jag haft äran att stifta bekantskap med den illaluktande Drakkallan i ett växthus På Kew Gardens i London. Så för min del var det ingen direkt nödvändighet med en återförening även om jag inte missgynnade det övriga i sällskapet odören.

Under gårdagen visade dock Göteborg upp sin bästa sida. Strålande sol och behaglig temperatur. Därmed kunde vi fröjdas på Liseberg utan att för den skull förfrysa oss.
Jag är ingen hängiven karusellåkare. Känner mest yrsel och panikartad skräck. Men i en treårings sällskap är det betydligt lugnare åkturer som gäller än att hänga upp-och ner i framrusande attraktioner. Nalla från barnens sockervadd är också det en farmors privilegium. 

Höjdpunkten på nöjestrippen var nog ändå mötet med legenden Iggy Pop. I alla fall då det gällde stortvillingarnas och deras lillebrors föräldrar.
Under en rundvandring i hotellets korridorer klev en hotellanställd fram och frågade mig myndigt vart vi var på väg. Han såg sträng ut varpå jag svarade att jag egentligen inte visste vad vi gjorde i just den korridoren.
Då öppnades en dörr och en sliten man med lika slitet axellångt hår kikade ut. Sonen och sonsambon tvärstannade. Tittade på mig och mimade, "Är det han"? Jag nickade och kände mig betydelsefull. Ty det var jag som först av alla gjorde den stora upptäckten. Inte ens en Svinröv skulle ha satt djupare intryck än ett flyktigt möte med Iggy Pop i en öde hotellkorridor. Att få andas samma luft och sova under samma tak som den 71-årige popikonen tillika rockens mest inflytelserika artist måste helt enkelt vara höjden av upplevelse. Trots ett ganska luggslitet yttre.

Nu är vi hemma för att under dagen ta emot Afrikas värme. Summerar resan och kan konstatera - Göteborg äger!




söndag 5 augusti 2018

Skuffelse och en repa i lacken


Det är lätt vid en desillusion att tycka synd om sig själv. Älta besvikelsen till dess att den känns som en överarbetad vetebrödsdeg. Men hårda bullar är inger vidare, så istället för att låta ältandet förvandlas till bitterhet är det bättre att resa sig och gå vidare. Låta den skummande vågen dra sig tillbaka för att skapa stiltje i själen.
Men när besvikelsen blir ständigt återkommande skapar det misstro, inte minst hos ett barn.
Lova aldrig en handling du inte kan hålla!
Vi är i full färd med att utarbeta en ny plan istället för den som tidigare sprack. En hastigt påkommen backup-plan. Vi gör det inte enkom för vår egen skull utan även för våra barnbarn. Som blev på grund av vuxenovilja snuvade på ett äventyr. Nu väntar således ett utbytesäventyr som verkar ha hamnat i god jord. Ett äventyr som kräver en stadig matsäck om vi ska orka fullfölja planen.

Jag följer en ganska rolig webbsajt där resenärer uttrycker sina besvikelser som uppstår i samband med semesterresor. Det kan vara allt från att servitören hade synliga näshår till att någon glömt både plånbok och glasögon då de checkat ut från sitt hotellrum. Eller att medresenären var så kraftig att dennes lår inkräktade på den andres flygplansstol och att solsemestern blev förstörd på grund av allt för många turister. Besvikelser som i sin tur genererar i krav på återbetalning av resan.

Ofta ligger något till grund då besvikelser övergår i något annat. Då kallas det ilska och frustration. Kanske en dålig dag på jobbet eller en konfliktfyllt relation. Sviktande hälsotillstånd eller ekonomiska svårigheter.
För många år sedan medan barnen ännu bodde hemma var hela vår familj ute på en bilresa. Maken och jag skulle springa in i en affär för diverse inköp, troligtvis godis eller något annat onyttigt. Som sig bör vid längre bilresor. Barnen satt kvar i bilen och när vi kom tillbaka stod en mycket uppretad man bredvid sin bil som var parkerad bredvid vår.  Ilsket visade han upp en mycket liten repa på sin bildörr. Anklagade våra barn för att ha orsakat denna skada i lacken genom att ha slagit vår bildörr mot hans bil. Barnen satt tysta och förskrämda i vår bil med bilbältena ordentligt fastspända. Ingen hade öppnat vår bildörr försäkrade de. Mannen stod dock på sig och hotade med hårda åtgärder om inget gjordes.
Maken, som är en lugn och sansad man, plockade upp plånboken, tog fram några sedlar och uppmanande därefter mannen att åka till färgaffären för att införskaffa sig en burk målarfärg i passande kulör. Eller stoppa upp pengarna på ett mörkt ställe efter att först ha dragit ner byxorna.
Jag stod hänförd bredvid maken, full av beundran över hans modiga tilltag. Mannens ilska övergick till något som verkade vara en besvikelse. Han hade antagligen förväntat sig att få sin bil omlackerad och uppfräschad. Vilket hade varit dumt eftersom det finns risk för en värdeminskning på omlackerade bilar vid försäljning. Då hade mannen stått inför ytterligare besvikelse den dag han ämnade sälja sitt fordon.

Förberedelserna inför vårt äventyr fortgår. Allt ska vara klart i minsta detalj. Ingen ska behöva känna sig besviken när vi återvänder hem.

lördag 4 augusti 2018

Gemensamhetsprojekt och en bestående kärleksgåva


Ibland räcker varken ord eller handling till när förvirringen är total. Då är det skönt när någon annan tar över. Någon med kunskap, mjuka snälla händer och beslutsamhet.
Orosmolnen skingras och allt blir som vanligt. Nästan.
En sista ansträngning och ängsgräset vissnar, släpper taget och faller till marken för omvandling. Likt ängsgräset följer vi rytmen och inget blir riktigt sig likt.
Men ännu finns tid för glädje och skratt. Ännu en liten tid får vi vara tillsammans innan vi som en nattfjäril söker oss till ljuset.

"Mamma", sa vår dotter en dag. "Ska vi göra ett projekt ihop"?
Hjärtat tog ett glädjeskutt. Självklart vill jag det. Som mamma kände jag stolthet i att bli tillfrågad. Jag menar, det finns ju andra att fråga. Men nu ville hon ha mamma med i sitt projekt. Våra kunskaper sammanfogas under ledning av dottern som är projektledare under hela processen.  Något som så småningom leder fram till ett bra slutresultat.

Min mamma och jag är också uppe i ett gemensamt projekt. Ett projekt som pågått under lång tid. Ett projekt som ingen av oss vill delta i. Här finns inget val, vi har ingen bestämmanderätt. Det finns heller inga bestämmelser över hur vi ska agera. Inga regler, delegater eller strukturer att följa.
Till skillnad från dotterns och mitt gemensamhetsprojekt. Vi måste följa vissa mönster om det ska bli något bra av det självvalda projektet.

Det skulle aldrig falla mig in att hoppa av min mammas och mitt projekt. Jag känner dock ingen skyldighet att delta, bara en självklarhet. Men insikten i våra ombytta roller känns, inte besvärande men overklig. Bräckligheten som framträder allt mer och hennes fasta övertygelse om att det är jag som på ett eller annat sätt klarar de situationer som uppstår. Här är det jag som är projektledaren.
Mamma och jag har kommit varandra oerhört nära genom detta sista gemensamma projekt. Hade pappa funnits vid hennes sida eller om jag hade haft syskon skulle troligtvis var och en av oss ha sin bestämda plats i projektet.
När vårt projekt genomförts kommer det att bli tomt. Mycket tomt. Dock kommer jag alltid att känna en oerhörd tacksamhet över det vi skapat tillsammans. Gemenskapen mellan mor och dotter, förtroligheten och de där viktiga samtalen vi borde haft för mycket länge sedan. Ord som blivit sagda innan vi för alltid skiljs åt. Det känns tryggt och mycket fint. En kärleksgåva vi förärat varandra, min mamma och jag.



torsdag 2 augusti 2018

Ett anstötligt fikon och ilskna fotoblixtar


Vilken överraskning! Vårt lilla fikonträd som jag i våras planterade i kruka börjar bära frukt. Vilket jag i min vildaste fantasi aldrig kunnat föreställa mig. Varför då köpa ett fikonträd om det inte finns hopp om frukt? För de vackra bladens skull, svarar jag då.

Fick du fikon Zackarias? Ett uttryck som lär ha myntats då den kortväxte Zackarias klättrade upp i ett mullbärsfikonträd för att på så sätt få en bättre skymt av Jesus. Mästaren ombad Zackarias att klättra ner och om det nu är sant lär någon spefullt frågat Zackarias om han fick fikon.
Hur som helst utvecklades det hela till mycket oanständigt uttryck som gärna och illvilligt användes på 1800-talet. Varför det nu skulle vara direkt anstötligt är idag svårt att förstå. Nu slungar vi värre påståenden än detta mot varandra för att såra och verbalt trycka ner motståndare.
Anledningen tros vara att den som under 1800-talet använde sig av uttrycket samtidigt gjorde en obscent gest genom att sätta tummen mellan pekfingret och långfingret. Vilket anspelade på en viss kvinnlig kroppsdel. Därav det oanständiga i att "göra ett fikon".

Med anledning av mitt byte från ett utgående körkort till ett nytt var jag för en tid sedan nödd och tvungen att låta fotografera mig hos en yrkeskunnig fotograf. Jag hade sett en fotostudio som annonserade om "drop-in" så jag styrde stegen mot studion. En fotograf som haft bättre dagar i sitt liv tog emot och genast uppstod en häftig dispyt. Möjligtvis bidrog den tropiska hettan till hans humörsvängningar men till saken hör ingen för den skull behöver uppträda ohövligt.
Orsaken till den hätska ordväxlingen var mina nya glasögon. Fotografen ville ta av mig dom under fotograferingen men jag höll krampaktigt fast i skalmarna bakom öronen. Jag skulle fotograferas och på fotot ha mina nya glasögon.
Tidigare hade jag  med stort intresse läst igenom Transportstyrelsens instruktioner gällande körkortsfotografering. Där stod inget att läsa om glasögonförbud. Jag kollade mitt gamla körkort för att förvissa mig om att jag under tio års tid kört bil med ett glasögonprytt körkort. Dessutom finns en liten notering längst ner på baksidan körkortet: 01.06. Vilket betyder att jag ovillkorligen måste ha glasögon vid framförandet av motordrivna fordon. Därmed vidhöll jag rätten att behålla glasögonen på.
Enligt fotografen skulle jag av Transportstyrelsen bli nekad ett nytt körkort på grund av dessa glasögon. Om de händelsevis såg mellan fingrarna och släppte igenom min bild skulle jag framledes bli tvungen att låta tillverka ett nytt körkort om jag byter glasögonbågar. Jag skrattade hånfullt och brutalt.

Fotografen fotade mig surmulet, avsade sig allt ansvar med betoning på att han inte tänkte betala tillbaka några pengar eller ta emot klagomål framförda av mig som kund om det inte blev något nytt körkort.
Idag ska jag in till Norrköping. Tänker gå in till fotografen och visa upp mitt nytillverkade körkort. Tacka för senast och  bjuda honom på ett fikon, plockat direkt från vårt lilla fikonträd. Utan att för den delen göra någon obscent gest. Denna gång var det inte jag som fick fikon utan den trumpne fotografen som behöver muntras upp en smula.

onsdag 1 augusti 2018

Uppslukade ord och en längtan efter återförening


Saknad är som att återvända till ett tomt rum där någon älskad inte längre befinner sig. Idag saknar jag min pappa. Han som just idag såg dagens ljus för 94 år sedan. En ros från vår trädgård, en liten stund på bänken i minneslunden på Skogskyrkogården. Jag är inte mycket för att prata med någon där orden uppslukas av rymden. Ändå gratulerade jag pappa på födelsedagen. Pratade om livet och saknaden efter honom. Kikade lite över axeln i förvissning om att ingen stod och lyssnade.

Jag kan inte längre frammana pappas röst. Inte heller rösten från andra som stått mig nära men som inte längre finns i min närhet. Kanske ett skydd för att minska saknaden? Minnet finns däremot i min hjärna och är för mig inte sammankopplat med att känna saknad eller längtan. Minnen hjälper mig att glädjas över det som varit och ett avstamp till allt det jag vill hinna med medan jag orkar. Som till exempel återuppleva platser som haft stor betydelse i mitt liv. Platser fyllda med minnen av en svunnen tid. Förvisso kan dessa platser skapa ett nostalgiskt vemod med en saknad över åren som springer iväg. Men mest skänker dessa platser mig glädje och tacksamhet över det som varit och det som är nu.

Mamma orkade inte följa med till minneslunden. Värmen och hennes sjukdom tär på krafterna. Jag berättade det för min pappa. Hälsade och sa att hon tänker på honom. Varje dag och varje sekund. Mamma känner en innerlig, tyst och personlig saknad efter honom. Längtar efter en återförening.
Dock bör hon ej sakna och längta törstig. Under morgontimmarna blandade jag hemmagjord vätskeersättning till mamma Spetsade med en aning svartvinbärssaft för den goda smakens skull. Misstänker att hon dricker alldeles för lite i hettan. Det gäller att pyssla om de som står mig nära medan tid är. Vet inte hur länge jag har den förmånen. När som helst kan det självklara bytas ut mot en smärtsam saknad och ett tomrum som aldrig går att fylla.

tisdag 31 juli 2018

En delad halvliter och ett meningslöst hot


Vårt fågelbad är torrlagt. Då och då häller vi ner en skvätt vatten av omsorg. Även småfåglar känner törst. Gårdagens regnväder gick i det närmaste förbi oss. Ett par skurar som endast orsakade växthuskänsla istället för en välbehövlig rotblöta.
Jag passade på att baka bullar. Insikten över mitt ologiska tänkande smög sig på i takt med att bullarna gräddades. När sista plåten togs ur ugnen trodde jag för ett ögonblick att jag helt tappat förståndet. Var helt enkelt inte snäll mot mig själv, dock hör kanelbullar och hemmagjord vinbärssaft sommaren till.

Ännu råder totalt eldningsförbud i Östergötland. Grillälskarna finner sig i förbudet, dricker sin öl framför ugnsluckan medan köttbiten bereder sig under den röda grillspiralen. En nödlösning i väntan på att förbudet hävs. Vi andra som inte är hängivna grillare kan ännu ett tag njuta av svaga brisar vilka inte innehåller doften av bränt kött.

Själv är jag ingen glassälskare av stora mått mätt. Dock har jag denna sommar ätit mer glass än jag gjort under hela min pågående livstid.
Mina glassminnen som barn är beströdda med ångest istället för färgglatt strössel och chokladsås.
I mitt föräldrahem hade vi sällan glass. Mycket beroende på att hushållets enda barn inte var förtjust i GB:s förädlade mejeriprodukt. Mina kamraters ömma mödrar köpte däremot halvliterspaket med glass som förvarades i kylskåpens isiga små fack ämnade för frysvaror. Dessa halvliterspaket delades med vass kniv på mitten och vi blev tilldelade var sin halva samt tillhörande äggsked. För mig utvecklades dessa tillfällen till en långdragen pina allt medan glassen smälte och sipprade ur pappersförpackningen. Ty hur kunde jag neka ta emot det som alla ungar borde älska? Antagligen hade mitt avsägande av glass mottagits med förvåning och bestörtning. Det var i alla fall det jag i min barnsliga naivitet trodde.

Eller som den gången då jag fick följa med en kamrat till deras sommarstuga. Kamratens snälla pappa överraskade oss med var sin Top Hat för en kostnad av 1 kr/st. Meningen var att vi i bilens baksäte skulle svalka oss med glass allt medan pappan fryntligt rattade bilen på krokiga vägar. Först av allt bet jag av av den ännu frasiga strutens nederst spets. Därefter tog åksjukan vid. Jag svalde tappert spyorna medan glassen rann i strida strömmar. Nedför mina barnahänder, vidare längst underarmarna och landade därefter i bilens säte.
Min kamrat upptäckte till sist min belägenhet och påkallade pappans hjälp. Med skammens röda rosor blossande på mina kinder stod jag vid dikesrenen och kräktes. Strutglassen, ja den kastade pappan så långt han kunde in i det intilliggande skogspartiet. Med ett löfte att aldrig mer köpa glass för 1 krona till dotterns kamrat. Ett löfte jag inte förknippade med något hot, jag kände enkom en stor tacksamhet mot pappan.

lördag 28 juli 2018

Rimmarstuga och en skitnödig fundering


Alla gör det men få talar om det. Om det inte är sjukdomsrelaterat, då är det relevant att ta upp till diskussion. Svenska folket älskar att dela med sig om diverse sjukdomar som vi drabbats av.
Det jag nu åsyftar är ämnet som rimmar på majs.

När jag började högstadiet hörde det till kutym och vanligt folkvett att flickorna följdes åt vid toalettbesöken. Så många som möjligt i den inre populära kretsen klämde in sig i toabåset för att lätta på blåsan. Eftersom jag inte tillhörde den nämna kretsen fick jag nöja mig med att kissa i min tragiska ensamhet medan det populära gänget ytterligare stärkte gemenskapen genom ett unisont kissande.
Men, då det där besöket som rimmar på majs skulle utföras skedde det i total enskildhet. Om det ens skedde överhuvudtaget under skoltid. Ytterst tveksamt. Studier visar att skolbarn oavsett ålder lider av förstoppning.
Risken är överhängande att diverse ljud tränger genom väggar och dörrar som förhoppningsvis är ljudisolerade. Undantagsvis offentliga toalettväggar/dörrar som endast består av tunna skivor som inte når ner till golv och upp till tak. Naturliga behov som tränger på och vilka utspelar sig i offentliga toaletter är därmed ej att rekommendera för den som vill vara ifred med sina göromål som rimmar på majs.
Om inte ljuden vore nog, oftast luktar det också. En otvivelaktig odör som skvallrar om vad toalettbesöket handlat om.

I vårt bostadsområde är varje fastighetsägare lyckliga ägare till sin egna skitbrunn. Där samlas allt vi släpper från oss. Det rent kroppsliga men även disk, tvätt-och duschvatten för vidare transport ut i det stora gemensamma systemet. Denna brunn måste med jämna mellanrum spolas rent från fett och diverse andra beläggningar. En enkel procedur där inget äckel behöver vidröras med händerna. Det räcker enkom med en trädgårdsslang som har ett skapligt vattentryck.
Min vana trogen utförde jag under gårdagsmorgonen mina toalettbestyr där även det som rimmar på majs ingår.
När allt var överstökat gick jag ut i trädgården. Där står maken i full färd med att rengöra skitbrunnen.
"Hur länge har du sysslat med det där"? blev min första spontana aningen ängsliga fråga.
"Inte så länge", löd svaret.
"Men HUR länge"? ville jag veta.
Maken skrattade brett.
"Så länge att jag såg vad som kom när du spolade toaletten"!

Det är vid sådana tillfällen jag är ytterst tacksam över att vi varit gifta i 40 år. Tänk om något sådant hänt på vår första dejt! Jag skulle ha skämts ögonen ur mig över mitt helt naturliga utsläpp.

fredag 27 juli 2018

Currykocken och en metallisk kjol


"Jag tänker f*n inte köpa svensk fläskfilé för 179 kronor kilot", sa kvinnan i vår matvaruaffär. Hon hade lärt sig bruka ett mycket kraftfullt vokabulär som hon ideligen nyttjade sig av.
"Men, vi måste stödja de svenska bönderna nu när det är så torrt och bedrövligt", sa hennes vad jag antog äkta hälft.
"Det har inte jag med att göra, skiter väl i bönderna och deras torka. Förresten skulle inte du drick gin och tonic ikväll? Gå iväg till frysdisken och köp sånadäringa färdigfrysta isbitar".
Inte för att jag själv var i behov av svensk fläskfilé men för den goda sakens skull köpte jag ändå en. Gick så nära kvinnan att jag nästan strök den mot hennes ärmlösa arm.

Det är olidligt hett. I England önskar befolkningen att allt ska vara som vanligt. Sommar fyra dagar om året. Allt annat är överflödigt, menar engelsmännen som haft sommar med kaotisk hetta i fyra veckor.
Dottern och jag har under två dagar bott på den engelska landsbygden. Lika spraktorr som den svenska. En kall öl på The Sex Bells satt fint i värmen. Currymannen som drev byns enda och mycket lilla mataffär annonserade om Currynight every night. Med egen kock, HURRAY! Vi gjorde ett försök att beställa var sin måltid men currymannen ställde sig frågande. Ville vi äta i hans butik kunde vi få fryst currymat, gå hem och mikra för att sedan återvända för intagandet av födan. Eftersom det verkade vara en krånglig procedur åkte vi istället till närmaste stad för att dinera. Ditkörda i hyrbil av två Värmlänningar från Karlstad. Vars dotter jobbar på stadsbiblioteket i Norrköping. Vi förundrades över sammanträffandet.

The Six Bells är kommissarie Barnabys favorittillhåll när han inte är i tjänst med att lösa mordfall. Han var antagligen upptagen de kvällar vi besökte puben. Däremot var gubbdagis ute på egen hand och utförde sportsliga laglekar. Ivrigt påhejade av lagkamrater, dottern och mig samt tre berusade manliga ortsbor som ville bjuda kvällens enda kvinnliga färgring på drinkar. Vi kontrade med att bjuda på snus men efter en hastig sniff i snusdosorna tackade de artigt nej. Likaså gjorde vi till drinkar, gick hem för att sova inför nästkommande dags begivenheter. Oxford. Den universitetsstinna staden besöker vi gärna igen.

London nästa. På vår eftermiddagsvandring gick vi vilse. I 1 1/2 timma irrade vi på Londons gator med en död telefon, ingen karta och där hotellets namn samt adress fallit i glömska. Vi tänkte strategiskt. Gick till Covent Garden Metro beläget 700 meter från vårt hotell, där dottern trampat i ett tuggummi. Som föranledde att ett papper fastnade under skon. På ett trottoargaller, nära en husfasad hade dottern försökt skrapa bort tuggummit. Hittade vi bara gallret skulle vi även hitta hotellet. Londons trottoarer är försedda med många galler, inget av det dottern provskrapade med skon på uppnådde förväntningarna. Inte heller hittade vi pappret jag ryckt loss från skosulan, det hade annars varit ett bra riktmärke. Av en ren händelse upptäckte vi så småningom vårt hotell. Varma, trötta och lite omskakade av upplevelsen stöp vi utmattade i säng ty då hade dagen börjat övergå till natt.

Hemfärden kantades av dramatik då det uppdagades vid incheckningen på Stansted flygplats att jag skrivit ut två utresebiljetter i dotterns namn från Stockholm Skavsta till London Stansted. Däremot ingen åt andra hållet, det vill säga hemåt. Tack vare den moderna tekniken löstes problemet efter dryga en halvtimma. På utresan till London blev jag helkroppsvisiterad och de engelska myndigheterna i kroppsvisitation hängde på. Min egen teori var kjolens metallknappar och för att tidmässigt underlätta undersökningen började jag dra av mig kjolen. Då uppstod protester av de pryda engelsmännen som när allt var överstökat förstod att en dam av min kaliber inte gömmer något otillåtet närmast kroppen.

Nu är vi hemma och den engelska hettan är utbytt mot den svenska. Maken har saknat mig. Även om han varit fullt sysselsatt med att ta hand om dotterns ledarhund och barnbarnets ödla så anser han att vårt hem ter sig tomt och innehållslöst utan frugan.


söndag 22 juli 2018

Missvisande färger och ett ihärdigt snoppande


Maken är omåttligt förtjust i hemkokad sylt, marmelad samt kräm. Att införskaffa råmaterialet till dessa anrättningar faller dock inte inom hans intresseramar. Faktum är att han avskyr bärplockning. Anledningen lär vara hans medfödda färgblindhet. Han hävdar med bestämdhet att han inte ser röda bär bland allt det gröna. Gäller även blåbär trots att den färgblinde enligt hörsägen kan urskilja färgen blå bland andra färger.
Ofta har jag ifrågasatt hans oförmåga att på grund av färgblindhet plocka bär. Under dessa 40 somrar vi levt sida vid sida har jag åtskilliga gånger ertappat honom med att stå vid den röda vinbärsbusken eller hukande i jordgubbslandet. Ivrigt mumsande på röda bär. När jag glädjestrålande utbrister att det måtte skett ett mirakel, han ser plötsligt röda färger så nu kan han vara mig behjälplig hävdar han bestämt att det hela helt enkelt rör sig om ett misstag.

Döm om min förvåning då maken plötsligt dök upp bredvid mig där jag under morgontimmarna repade bär från krusbärsbuskarnas stickiga grenar.  Han stod i beredskap att plocka de röda bären.
Åtta liter lyckades vi med gemensamma krafter, utrop av smärta följt av nersvärtade ord då taggar trängde in i skinnet på underarmarna, få ihop.

Innan bären kan förädlas till marmelad, sylt och kräm måste de snoppas. Låter kanske inte så betungande men betänk, varje krusbär måste snoppas i varje ände. rester av blomman samt det lilla skaftet där bäret suttit fast måste ovillkorligen bort. Då ger åtta liter ganska mycket snoppning.
Vi satte oss tillrätta på altanen i skydda av solen under det uppspända parasollet. Utrustade med var sin sax skred vi till verket allt medan nedladdade sommarpratarna i P1 fick stå för underhållningen.

Nu har maken fått en helt annan syn på bärplockning. Ett lugnt och avspänt göromål som under alla år totalt undgått honom. I köket finns nu tillredda krusbär i olika konstellationer, färdiga att avnjutas på bröd, pannkaka och i en djup tallrik med tillsats av kall gräddmjölk.