söndag 22 juli 2018

Missvisande färger och ett ihärdigt snoppande


Maken är omåttligt förtjust i hemkokad sylt, marmelad samt kräm. Att införskaffa råmaterialet till dessa anrättningar faller dock inte inom hans intresseramar. Faktum är att han avskyr bärplockning. Anledningen lär vara hans medfödda färgblindhet. Han hävdar med bestämdhet att han inte ser röda bär bland allt det gröna. Gäller även blåbär trots att den färgblinde enligt hörsägen kan urskilja färgen blå bland andra färger.
Ofta har jag ifrågasatt hans oförmåga att på grund av färgblindhet plocka bär. Under dessa 40 somrar vi levt sida vid sida har jag åtskilliga gånger ertappat honom med att stå vid den röda vinbärsbusken eller hukande i jordgubbslandet. Ivrigt mumsande på röda bär. När jag glädjestrålande utbrister att det måtte skett ett mirakel, han ser plötsligt röda färger så nu kan han vara mig behjälplig hävdar han bestämt att det hela helt enkelt rör sig om ett misstag.

Döm om min förvåning då maken plötsligt dök upp bredvid mig där jag under morgontimmarna repade bär från krusbärsbuskarnas stickiga grenar.  Han stod i beredskap att plocka de röda bären.
Åtta liter lyckades vi med gemensamma krafter, utrop av smärta följt av nersvärtade ord då taggar trängde in i skinnet på underarmarna, få ihop.

Innan bären kan förädlas till marmelad, sylt och kräm måste de snoppas. Låter kanske inte så betungande men betänk, varje krusbär måste snoppas i varje ände. rester av blomman samt det lilla skaftet där bäret suttit fast måste ovillkorligen bort. Då ger åtta liter ganska mycket snoppning.
Vi satte oss tillrätta på altanen i skydda av solen under det uppspända parasollet. Utrustade med var sin sax skred vi till verket allt medan nedladdade sommarpratarna i P1 fick stå för underhållningen.

Nu har maken fått en helt annan syn på bärplockning. Ett lugnt och avspänt göromål som under alla år totalt undgått honom. I köket finns nu tillredda krusbär i olika konstellationer, färdiga att avnjutas på bröd, pannkaka och i en djup tallrik med tillsats av kall gräddmjölk.

fredag 20 juli 2018

Luftintag och Barfota-Magnus


Maken for in till staden. Hemkommen packade han upp en transportabel fläkt som han efter idogt letande lyckats komma över. Fläktar är en bristvara i dessa dagar.
Maken ängslas antagligen över att jag i ren desperation ska ställa mig spritt språngande naken under vattenspridaren där jag till allmän beskådan svalkar min svettiga lekamen. Därav detta överraskande och mycket uppskattade inköp.
Jag har provkört apparaten vilket visar full funktionsduglighet.

Under gårdagen åkte vi tillsammans med småtvillingarna, deras storasyster och mamma på äventyr. Vikingastaden Birka var vår destination. En timmas härlig båttur ut på Mälarens vatten innan vi steg iland. Där mötte oss ett torrt och sönderbränt landskap samt en guide vilken upplyste oss om egna teorier gällande vikingatiden. Samt en grundlig utläggning kring dåtidens kungar verksamma i olika Europeiska länder. Under den timslånga historielektionen fick vi även lära oss om vikingarnas begravningsseder samt hur berusade vikingar blidkade sina fruar med en kam då de rumlat runt på krogen.
Avslutningsvis uppmanade guiden alla närvarande barn vikten av hågkomsten kring denna excellenta guidning då de åter sitter i skolbänken.
Svetten dröp och en deltagare misstänkte att båten kört fel och vi alla hamnat i ett förtvinat Grekland.

Nu närmar sig nästa äventyr med stormsteg. Dotterns om min årliga Englandsresa. Ut till the real english countryside. Vi har orienterat oss och vet därmed åt vilket håll i vi ska färdas. Nu hotar Ryanair med strejk, något som skulle vara förargligt nu när allt är bokat och klart. Rätten till strejk ska ingen ta ifrån kabinpersonalen som jobbar under usla premisser men de behöver inte strejka precis då vi ämnar oss ut i världen.

Fram till avresedagen får jag sitta framför den nyinförskaffade fläkten och försöka uthärda denna tropiska hetta. Tänka på alla arma människor som drabbats av skogsbrand med förödande konsekvenser. Det är svårt att föreställas vad räddningsstyrkorna samt civilbefolkningen uppåt landet just nu genomgår.

Den siste vikingakungen hette förresten Magnus Barfot och stupade på Irland år 1103. Ingen dagsfärsk nyhet precis som föranleder spekulationer på sociala medier men efter gårdagens upplevelser kan det ändå vara på plats att det omnämns. 










onsdag 18 juli 2018

Hallonmask och inträde i bokföringsbranschen


Killen på macken undrade om han fick klaga på vädret. Klaga går bra men det hjälper föga. Vilket också blev mitt enkla men mycket förnuftiga svar.
En som inte klagar är stortvillingarnas lillebror. I alla fall inte då han är hos farmor och farfar. Gissningsvis är det andra tongångar hemma hos föräldrarna.
Vi plockade svarta vinbär, gossen och jag. Svetten dröp och hinken fylldes ända upp till kanten.
Små fingrar som omsorgsfullt repade bär medan tusen frågor strömmade.
Har vinbär mask? Varför inte, när det finns mask i hallon? Varför låter det i löven när vinden sveper genom grenverket? Vad är det för fågel som gör just det där ljudet? Varför är jordgubbarna slut i landet?
Många frågor som kräver svar för en vetgirig kille som snart fyller tre år.

Barn, liksom vuxna, tröttnar ibland på sin uppgift. Skillnaden är att den vuxne oftast stannar kvar vid sin läst medan barnet svävar iväg mot nya upptäckter. Lekstugan, eller Larssons handelsbod, som vi byggt som underhållning och kreativa lekar till våra barnbarn är en plats som ofta besöks. Handelsbodens välfyllda hyllor skulle göra den mest garvade specerihandlare grön av avund.
Till handelsboden styrde min bärplockande kompis stegen. Han rumsterade om bland bröd, bakelser, bullar, ägg, grönsaker, frukt, kaffe och kryddor. Växelpengarna skramlade och papperssedlarna prasslade när de sorterades i kassaapparatens sedel- och myntfack.

Plötslig kom pojken springande. I nypan höll han en "femhudrasedel". Viftade med den framför mig och utbrast: "Farmor, nu har jag tömt hela kontot"!
Gissningsvis kommer han som vuxen att jobba i bokföringsbranschen.
Som en grundläggande introduktion i ekonomins värld påtalade jag vikten i att hålla hårt i kosingen. Men tillade att konton stundom töms på sitt innehåll. Fortare än vad som förväntas. Det händer även den ekonomiskt sinnade människa som jag är.
Idag har jag hämtat ut mina nya glasögon, vilket grävde ett rejält hål i kassan. Som påspädning till ytterligare utgifter måste jag bege mig till tandläkaren för lagning av min sönderbitna tand.

Efter stadsresan blir det siesta resterande tid av denna dag. Tid som inte kostar något. Att inte göra något speciellt är en trivsam sysselsättning väl förunnande den som lever av sin hopsparade pension.

måndag 16 juli 2018

Förmågan att flyga och en osannolik väggprydnad


Jag läste en gång att den som inte har någon fantasi saknar vingar. Och att det är dagens moderna leverne som sätter käppar i fantasins hjul. Därav har vi mist drömmarnas flygförmåga. Skolan lastas också eftersom vitala ämnen som filosofi försvunnit ur läroplanen. Om det stod filosofi på schemat när jag gick i skolan har dessvärre fallit i glömska. Däremot minns jag med tydlighet hur vi fick dissekera grodor på biologilektionerna. Vilket i och för sig kunde få fantasin att skena upp till skyhöga höjder för den som var lagd åt det morbida hållet.

Som barn hade vår dotter, småtvillingarnas och deras storasysters mamma, en fantastisk fantasi. Hon kunde skapa egna figurer av luft. Hennes egenhändigt materiallösa designade vän Pim-Pim var hennes trogna följeslagare.  Även då vi åkte på semester skulle Pim-Pim med. Ett trauma utspelades då Pim-Pim  valde att stanna kvar på den restaurang vi lämnade efter att ha ätit oss mätta. Varpå barnets far fick vända åter för att locka ut Pim-Pim till en väntande återförening.

När Pim-Pim upplöstes i tomma intet minns jag inte, däremot minns jag hur kul vår dotter hade med sin kamrat. Och vilken omsorg hon visade honom, både i glädje och sorg.
Den genom fantasin skapade kamraten var harmlös. Fantasins kreativitet flödade och banade väg för de texter vår dotter idag har förmåga att skriva. Vissa av dem även tonsatta och framförda inför publik.

Men, fantasin kan också vara skrämmande. Uppdiktade historier som gör större skada än nytta. Mardrömsliknande historier som skapar kaos hos den som fantiserar men också för den närmaste omgivningen.
Barn har en förmåga att vränga till det för oss vuxna helt osannolika. Som den gången då jag jobbade som begravningsentreprenör och jag i en kyrka var i färd med att arrangera blommor runt kistan.
En av stadens blomsterhandlare kom in genom kyrkporten. I släptåg hade hon sitt lilla barn, kanske tre år gammal. Barnet tvärstannade och stirrade rakt fram där kistan stod.
Jag höll andan, tänkte att det är varje förälders ansvar att ta med sitt barn till en kista där en som väntar på överlåtelsen ligger under det stängda locket.
Barnet fortsatte att stirra. Inte på kistan utan på Jesus som i naturlig storlek hängde uppspikad på korset. Plötsligt kom tårarna ur barnets ögon. Strilade ner som salta små rännilar över de runda kinderna.
"Pappa", hulkade hon. "Någon har hängt upp min pappa på väggen"!
Om barnets far hade likheter med Guds son framgick inte, dock var ungen fullt och fast övertygad om att den som var hennes trygghet i livet råkat ut för något förfärligt. Gissningsvis hade barnafadern en hel del att förklara innan den dagen nått sitt slut.

fredag 13 juli 2018

Skånes Selma och kräsmagade stadsbor


Våra skånska vänner har tagit sitt katt och lämnat oss mot nya äventyr farande i sin husbil. Som alltid lämnas kvar ett vemod då goda vänner efter ett par dagars gemenskap kör ut ut från vår gårdsplan. Vemod men också glädje över den lycka vänskapen skänker. Vemodet som saknaden ger är ett tecken på återseende.

Till skillnad från vännernas förra katt som hade ett hetsigt humör var den nya katten en mycket stillsam varelse som ledde sin husse och matte i koppel. Meningen bakom kopplet torde vara tvärt om men en katt i koppel går sina egna vägar. Människan som håller i kopplet är nödd och tvungen att följa efter i kattspåren.
Kopplet är en säkerhetsåtgärd, en bortsprungen katt på okänd mark kan förorsaka förseningar i resplanen ty en bortsprungen katt kommer förhoppningsvis åter då det behagar. Därav kopplet.

Det finns många myter bakom en katts nio liv. Vad som är falskt eller sant är inte jag rätt person att bedöma. Våra katter har mest tillbringat sina dagar i ladugården eller fått skrota lite hur som helst på gården. Agerat råttsanerare. Stundom försvunnit, stundom ersatts av nya. Bondgårdskatters livsöde.
Dock är ett sant, katter är kräsna djur. Vilken min väninna och jag vid ett besök i Norrköpings djuraffär under förmiddagen fick erfara.
Framför oss i kön stod en minst sagt mycket uppretad kattägare. För att inte tala om den hemmavarande kattens sinnesstämning. Katten var i det närmaste i upplösningstillstånd på grund av sin ägares val av kattmat. Inhandlad i nämnda djuraffär. Lyxmat till råga på allt vilken ändå inte föll den kräsmagade storstadskatten i smaken. Nu krävde kattägarna pengarna tillbaka. För att gå ytterligare ett steg beordrade kattägaren expediten att ringa den som uppfunnit receptet samt till kocken som följt dessa instruktioner. Uppenbarligen med mycket dåligt slutresultat.
"Katten undrade vad jag höll på med när jag serverade smörjan", hävdade kattägaren som under samtalets gång inte nämnvärt fick ordning på sin aggression.
Expediten gjorde en återbetalning men menade att kattägaren nog fick ombesörja det planerade telefonsamtalet helt på egen hand.

Taste of the Wild, om katten själv får bestämma...


onsdag 11 juli 2018

En känsla av dygd och social istid


Människans tre egenskaper sägs vara medkänsla, medlidande och hjälpsamhet. Att besitta sedda egenskapar kallas dygd. Även om vi känner en släng av dygd eller tror oss besitta den så har forskning visat att vi är få som innerst inne är förståelsefulla. Däremot ökar antalet egoister dramatiskt.  Det har till och med talats om en social istid.

När jag var ung förbjöd mina föräldrar mig att stå utmed vägen och lifta. Däremot tog pappa gärna upp liftare i sin bil. Han menade att människor måste hjälpa varandra som är på väg någonstans. Förutsatt att det inte var hans tonårsunge som skulle ut på äventyrligheter genom att snika sig till en snålskjuts med tummen.

Idag vågar ingen ta upp en liftare. Inte ens stanna till för att fråga om det behövs assistans då någon fått motorhaveri längst med riksvägen. Vi kliver över blödande människor som ligger hjälplösa på trottoarer, tittar bort från uppkomna situationer och vägrar ingripa om rollatorn sparkas undan för tant Greta 94 år och hon blir av med handväskan innehållande pensionen.
Människor kan till och med ligga och dö i sina lägenheter utan att någon upptäcker det. Förrän det börjar lukta märkligt i trapphuset. Då går larmet för ingen vill ha in äckliga odörer i sin lägenhet.
Vi lever nära varandra men är som stenar på en sandstrand. Finns där men förhåller oss orörliga  även om en jättevåg sveper fram. Åtminstone om vi är rädda för att bli inblandade i något.

I morse ringde jag till ett vandrarhem för att boka två rum. Vi är sammanlagt sju personer som behöver ha en natts härbärge. Jag hörde hur kvinnan i andra änden av den mobila linjen prasslade med sin bokningskalender. Hon hummade och mumlade. Jag väntade.
"Nja, det kan bli lite svårt ser jag". Jag svor inombords, bannade mig själv att jag inte varit ute tidigare med min förfrågan.
"Vänta lite", sa kvinnan och hoppets låga tändes. "Ge mig ett par timmar så ska jag se om jag kan flytta runt på de andra gästerna", fortsatte hon.
Jag tackade för besväret och undrade om det verkligen är möjligt genomförbart att flytta redan boende gäster till förmån för nya.

Innan vi avslutade samtalet sa kvinnan mycket överraskande att om hon inte lyckades  få ihop pusslet kunde vi få bo hemma hos henne. I den privata bostaden. Jag häpnade. Kunde detta erbjudande verkligen vara sant?
Jodå, hon hade ett jättestort hus. Några extrasängar bara så skulle allt lösa sig till det bästa.
Jag glömde fråga denna kvinna som är så långt ifrån en social istid som det går att komma om vi skulle ha med oss egna lakan.

tisdag 10 juli 2018

Nummer åttiofem och den makalösa såsen


Det är dags att plocka krusbär. Min absoluta favorit i vår trädgård. Eftersom vi ska få långväga gäster som ämnar övernatta tänker jag bjuda på krusbärsmarmelad till frukostmackan.
När det anländer gäster är maten förutom gemenskapsfaktorn ett viktigt inslag. Men det får inte bli krångligt och tidsödande. För när långväga gäster kommer på besök gäller det att ta vara på tiden. Vi ses inte så ofta på grund av långa avstånd. Trots att många mil ligger mellan oss har vi genom många år bibehållit vänskapen. När vi träffas kanske maten inte har så stor betydelse när allt kommer omkring. Viktigast är vänskapsmötet.

Vill jag göra det så enkelt som möjligt kan vi gå ut och äta på restaurang. I Norrköping finns många förtäringsställen att välja på. Men det är inte nödvändigt att söka sig längre bort än till centrala Skärblacka. För även här finns krögare men söks omväxling i menyerna går det med fördel bra att åka till Norsholms nyöppnade restaurang "Norsholms vilt". Beläget mindre än ett stenkast från Göta kanal och omkring femton minuters enkel bilresa från Skärblacka. Om det körs efter rådande hastighetsbegränsningar vill säga, om inte går det snabbare än så.

Idag besökte jag ägarna till den nyöppnade restaurangen i tjänstens vägnar. Den kvinnliga delen av ägarduon avslöjade att det så här innan vanan infinner sig kan vara svårt att hålla reda på vem som beställt vad. Hon hade sina trix, precis som en tågkonduktör vet vilka som är nypåstigna eller ej. Vilket är en väl förborgad hemlighet.
Den serviceinriktade ägarinnan talade i alla fall om att hon använder sig av numrerade lappar vilket i och för sig inte var helt överraskande. Det har vi alla som någon gång spisat mat ute fått erfara.

För några år sedan blev maken och jag rekommenderade att besöka Stavsjö vägkrog för att äta schnitzel. Främst för den goda såsens skull. Den skulle enligt utsago vara helt makalös.
Vi klev in i en helt folktom restaurang. Flickan tog upp beställningen vid vårt bord. Antecknade noga och försvann in till kocken. Vi hörde hur schnitzeln fräste i stekpannan och såsen puttrade i kastrullen.
När maten var tillagad efter konstens alla regler kom fickan tillbaka. I varje hand höll hon våra tillredda tallrikar och ropade med hög och klar röst: "Nummer åttiofem"! Vi satt tysta och tittade på henne. Hon fortsatte flacka fram och tillbaka med blicken över lokalen där tomma stolar och bord berättade att det inte var någon direkt rusning till förtäringsstället. Den goda såsen till trots.
Med antydan till höjning av röstläget ropade hon igen: "Nummer åttiofem"! Då kände vi oss nödgade att svara att det var vi som satt med nummerlappen som tryckts upp med nummer 85.
Flickan såg nöjd ut och vi fick vår mat.

Efter en stund kom en man som såg ut att tillhöra åkeribranschen in för att stilla sin hunger. Flickan tog upp beställningen, påkallade kockens uppmärksamhet vid spisen och återvände efter en liten stund. "Nummer åttiosex" ropade hon och höll upp lastbilschaffisens tallrik fylld med pommes och en stor hamburgare.

Det finns nu två alternativ att välja på. Serveringsflickan tog det där med beställningsnummer på största allvar ty så hade hon blivit lärd den dag hon fick sin anställning på Stavsjö vägkrog. Eller så intalade hon sig själv att restaurangen var fylld med matglada gäster som åkt dit enkom för den goda såsens skull. Så är det ofta med oss människor, vi ser det vi vill se. Ibland kan vi känna oss glada över den syn vi kan påverka oss till att se men ibland händer det att den frammanade synen har motsatt verkan.

måndag 9 juli 2018

Originalskrift och en rosa kyss


Som brukligt är då maken och jag ger oss ut på äventyr kör jag bilen och han läser kartboken. Ett upplägg vi båda känner oss tillfreds med. Jag blir ofta ansatt av svår åksjuka som medpassagerare, att därtill stirra ner i kartboken för att lista ut vilka vägar vi ska ge oss in på är inte att rekommendera.
Maken är en fantastisk kartläsare. Inga vägar hur små de än må vara undgår hans blick. Efter Jönåker fick jag olika kommandon, sväng vid Bäle, ta till höger vid Askartorp. När vi kommer till Glippsta ska du svänga vänster.
"Skulle vi inte till Strängnäs"?

Mitt ute i ingenstans fanns ett café. Med tillhörande loppis och katthotell. Allt inrett i en ladugård där den hemvävda trasmattan på det skrovliga och lutande golvet hängt med sedan urminnes tider. De inslagna trasorna har en gång varit bondens avlagda ladugårdbyxor, bondmorans rutig förkläde och för länge sedan bortglömda och urvuxna kläder som deras avkommor burit. I alla fall om min fantasi gällande trasmattan tillåts att springa iväg.

En fjunig yngling stekte våra smörgåsar frasigt gyllenbruna. Serverade oss vid bordet och önskade oss smaklig måltid. Vid de andra borden satt pensionärer, barnfamiljer och döttrar som bjöd sina åldriga mödrar på en sommarutflykt.
Jag vecklade upp min servett i händelse av hakspill. Servetten hade ett tryck i snirkliga bokstäver.
"Helan går, sjung hopp fallerallanlallanlej..." Hela den klämmiga fyllerivisan fick plats på den storleksmässigt ordinära servetten. Jag förundrades. En sådan servett ingår nog endast till fikat vid ett café utanför storstadsbebyggelsen.

Efter fem timmar på snirkliga vägar där vi passerat slott och herresäten, enkla torp och medelstora mangårdsbyggnader, läst drottning Christinas privilegiebrev i originalskrift samt tittat in i en kyrka från 1200-talet där herrskapet på 1700-talet låtit bygga en egen läktare nådde vi målet. Taxinge slott.
65 sorters bakverk utlovades. En halvtimmas kö fram till kakbuffén. Maken gav mig en vädjande blick. Nej, hade det tagit oss fem timmar på vägar jag inte visste fanns fram till kakorna skulle jag provsmaka varenda en av dessa delikatesser. Vi stod kvar och insöp svettdoften samt andra odörer som samtliga köande släppte från sig.
Väl framme vid det åtråvärda kakbordet i två våningar kände jag mig lätt illamående. Två tårtbitar, tre bakelseliknande kakor samt Estelles rosa marsipankyss var allt vad vi mäktade med.



torsdag 5 juli 2018

Förädlade former och torra framtidsutsikter


Det är inte enbart när Sverige spelar fotboll som lugnet ute på vägarna lägrar sig. Semesterfirarna sitter hellre under solparasollen i den egna trädgården, ute i allmänna parker eller ägnar sig åt strandhäng istället för att sitta innestängda i en bil.
Semester, lagstadgad ledighet som i sin tur kräver sol och värme. Eljest är hela semestern förstörd.
Regn har plötsligt blivit en bristvara. Till soldyrkare, campingägare och glassförsäljares stora glädje. Vad gör det då att gräsmattor är sönderbrända och frasiga under skosulorna. Att blommor slokar och dör eller att björkarnas löv redan gulnat. Bara vi får ha det varmt och torrt under ledigheten.

Slakterierna har stängt portarna för djur som måste skickas till nödslakt på grund av foderbrist. Men vad gör väl det, bara vi får ha soliga semesterdagar. Dessutom finns det utländskt kött i matvarubutikernas köttdiskar. Tillagat lika gott som svenskt kött. Mycket billigare också, semesterkassan belastas inte i onödan.

De som lider är lantbrukarna. Deras försörjning, vår föda, är i farozonen.
"Men det finns ju mat i affärerna", sa någon.
Ja eller så kan man alltid nappa på att ta hand om en svältande gris. Kanske lika roligt som en sommarkatt. En gris går att göda lättare än en hel besättning. I ren desperation månglar nu en grisbonde ut hela sin besättning till vänligt sinnade som kan se till att hålla grisarna vid liv. Om de mot förmodan inte stryker med i torkan och brist på foder utan klarar livhanken fram till hösten. Först då blir de förädlad i form av skinkor, korv och rökt sidfläsk. 

Idag fick jag mig berättat att det inte varit en sådan extrem torka i Sverige sedan 1955. Trots att det är samma år som jag föddes har jag aldrig tidigare hört talas om det. Under min barndom fick jag endast höra om de svältande barnen i Afrika. Speciellt när jag inte ville äta upp det som låg framför mig på tallriken. Ingen berättade för mig varför barnen var svältfödda, bara att jag skulle tänka på dem och äta upp min mat. Idag vet jag att i Afrika dör 2,7 miljoner barn innan de hunnit fylla fem år. Mycket på grund av smutsigt och förorenat vatten. Och torka.

Är vi på väg åt samma håll som de länder där jorden är ständigt full av djupa torra sprickor? Länder där människors vardag är ett enda torrt lidande. Kan Sverige i framtiden bli ett land i behov av hjälp för att undgå en humanitär katastrof? Vem ska då hjälpa oss? Och hur kommer det att gå i valet i höst? Kommer det att bildas en ny regering där alla människors lika värde inte står högst upp på listan bland de styrande makthavarna?

Det är mycket att fundera över så här i semestertider. När torkan är som värst och valet närmar sig. Än så länge orkar i alla fall tisteln blomma, alltid något att vila ögonen på under tiden jag funderar.

onsdag 4 juli 2018

Sladdriga behållare och en skvätt torrmjölk


Den 4 juli 1979 spelade Östers IF mot AIK på Värendsvallen i Växjö. Vinst till Öster med 2-0. AIK var ett pressat lag som hoppades att Arne Axelsson från Skärblacka skulle blåsa en gynnade straff för AIK.
Då hade jag aldrig besökt Växjö. Inte heller hade jag någon kunskap gällande Skärblacka. Att jag den 4 juli 39 år senare skulle sitta på en solvarm altan i Skärblacka och att äta blåbärsbulle för att fira vår dotters 39-årsdag fanns inte nedtecknat på vår livskarta. Men så är det, livet gör krumbukter och styr in oss på vägar vi inte trodde fanns.

Mitt i höskörden kom hon, vårt första gemensamma barn. Vi fick lämna det sista gärdet med torrt hö för att åka och föda vårt barn. Jag härdade ut in det längsta, höll krampaktigt i traktorratten och låt höpressen mata ihop balar som damp ner i balvagnen. Men även den mest härdade måste till sist ge upp sina åtaganden. Det är inte lätt att knipa till om det som vill ut. Maken fick pressa upp det sista av höskörden på egen hand när ungen kommit till världen och jag vilade upp mig på ortens BB-avdelning.

Vår dotter föddes i en tid då folk pratade med varandra, öga mot öga. Eller genom den väggfasta telefonen. Brevkorrespondens hörde till vanligheterna och stundom levererade postköraren ett och annat vykort. Varor betalades med utskrivna checkar som vi rev ur våra checkhäften. Om vi inte hade kontanter i plånboken vill säga. Maken bokförde vårt lantbruksföretags kredit och debet med penna i en stor linjerad bok. Och räknemaskinen matade ut långa remsor med siffror.
Vi fotograferade med Kodak Instamatic och lämnade in filmkassetten till fotohandlaren för framkallning.
Sociala medier fanns i mataffären eller hos Torsten i järnaffären. Större händelser av betydelse avhandlades tillsammans med en kopp kaffe och hembakat hos någon lantbrukskollega och maskinförsäljaren från Närke uppvaktade oss bondfruar med köksklockor i renaste furu där företagsloggan ristats in med brännpenna.

På jobbet hängde vårt nyfödda barn i en sele mellan mina bröst. Maten fanns nära till hands och plockades fram när jag satte mig till rätta på en dikesren. Eller så tog hon sig en slurk medan jag körde traktorn. När amningsperioden var över fanns alltid farmor och farfar där för att med en hjälpande hand ta hand om barnbarnet under den mest hektiska perioden.
Vi åt hemlagad husmanskost på bestämda tider och tog allt som oftast en tupplur på maten. Som varade inte längre än max tio minuter.

Om någon drabbades av sjukdom svarade läkaren i telefonen eller så skickades distriktssköterskan ut på hembesök. Nyheterna hämtades från morgontidningen där trycksvärtan ännu inte torkat. Vi kände oss nöjda med två public service kanaler och färgteve.

Det är lätt att bli nostalgisk nu i övermogen ålder då det enda som finns att tillgå i min sladdriga byst är torrmjölk om ens det.  Jag känner mig dock glad över att vår dotter som idag firar sin 39-åriga födelsedag fått växa upp i en tid då det moderna digitala samhället ännu inte var uppfunnet.



måndag 2 juli 2018

Mekaniska puffar och ett oidentifierat hål


Dagens första uppdrag var att besiktiga sonens familjebil. Vilken gick genom kontrollen utan anmärkning. Det andra uppdraget gällde för omväxlings skull mig själv. Jag har äntligen fått tid hos läkaren för det där intyget som ger mig rätten att fortsättningsvis inneha körkort med högre behörighet. Enda kruxet var att själv ombesörja ett intyg från en optiker som garanterar i skrift att jag har synen i behåll. Resten får körkortsdoktorn sköta om.

Tiden mellan bilbesiktningen och besöket hos optikern spenderade jag med morgonfika i ett näst intill på gäster tomt café samt en promenad till Carl Johans park för att skåda kaktusplaneringen. 25 000 kaktusar som i år ärar Högre Allmänna Läroverkets 150-årsjubileum. Allt sedan år 1926 har staden fört traditionen vidare med varierande hedrande motiv.

Jag antog att synundersökningen hos stadens optiker skulle gå fort och utan några större problem. Jag hade aningen bråttom ty jag skulle hem till vår dotter för att diskutera hur nödsamtal på telefon fungerar. Visserligen har hon inte bett om någon sådan information. Men som mamma tycker jag ändå att det kan vara på sin plats att jag försäkrar mig om att hon verkligen besitter den kunskapen. I den händelse att hon skulle hamna i nöd.

När mitt namn ropades upp blev jag hänvisad in i ett litet bås. Anmodades att lägga hakan i hakstödet samt trycka pannan mot pannstödet. Titta rakt in i apparaten och lyssna till givna instruktioner. Det kändes som om jag kastades rakt in i ett dataspel. Overkligt och aningen skrämmande. Luftpuffar och skarpa blixtar. Robotarmar som undslapp sig allehanda ljud och som mekaniskt svävade runt mitt ansikte. Jag ifrågasatte metoden, fast övertygad att optikerassistenten ämnade frånta mig min fulla syn.
Ett uppsåt  hon i viss mån lyckades med. När optiken väl gjorde sin entré hävdade hon med bestämdhet att nya glasögon måste beställas. Själv anser jag att jag ser utmärkt med de jag har vilka endast är två år gamla.

Optikern tittade på mig med allvarlig min. Sa att det tyvärr fanns mer att orda om. "Nu ryker mitt körkort med högre behörighet", hann jag tänka innan hon vände dataskärmen mot mig.
"Ser du fläcken som finns i ögonbotten på högra ögat"? frågade hon och pekade på skärmen med spetsen av en penna.
Jag såg men min okunskap om fläckar på ögats ögonbotten är begränsad. Att det var allvar begrep jag dock.
"Ett sår, en infektion eller kanske rent utav ett hål, det kan jag inte svara på", sa optikern och tittade beklagande på mig. Allt medan hon skrev en remiss till ögonläkaren.

Över 5000 kronor fattigare och med ett sår, en infektion eller rent utav ett hål i högra ögats ögonbotten åkte jag hem. Förhoppningsvis får jag fortsätta att köra motordrivna fordon samt behålla mitt körkort med högre behörighet. Om inte så kommer jag i alla fall att prydas med helt nya glasögon.
Det kan kanske vara på sin plats att be maken göra en översyn av min cykel. Att styra den krävs inget körkort. Trafikvett, cykelhjälm, benmuskler och skaplig syn räcker så långt som till våra lokala matvaruhandlare. Ska jag iväg på längre turen på egen hand får jag väl ansöka om färdtjänst.

lördag 30 juni 2018

Ordkunskap och närmanden


Våra röda vinbärsbuskar fullkomligt dignar av bär. Eller rättare sagt dignade. Med handräckning av maken, stortvillingarna och deras lillebror är bärbuskarna renplockade och i frysen finns burkar med röda vinbär och i kylen står flaskor med nykokt saft.
Utanför vår veranda växer blåbärsris. Maken har vattnat med vårt källvatten vilket gett gott resultat. Blåbären har mognat och av enkom tre deciliter som jag plockat ihop sittande på verandagolvet blev det blåbärskaka till dagens förmiddagskaffe.

Solen skiner och temperaturen är behaglig. Jag varken svettas eller fryser, helt perfekt i mitt tycke. Mogna bär, sommar och kaffe med ljummen blåbärskaka där till ett glas rödvinbärssaft. Vad mer går det att begära av livet?

Dock är det något som skavt. I kanterna av sommarvärmen har det funnits en flikig rand av frost som inte velat smälta värmen till trots. Jag har under en längre tid gått och grunnat över problemet. Tänk så som man alltid tänker när något känns fel. Det blir bättre, om inte i morgon så längre fram.
Idag tog känslorna och tankarna allt för stor plats i mitt liv. Beslutade mig därmed att ta tag i det som irriterar. Varför låta de mörka orosmolnen ta över allt det klarblå.

Jag meddelade maken mitt beslut. Precis som alltid gav han mig en uppmuntrande klapp. Och jag skred till verket. Med darrande nervtrådar, klappande hjärta och dåligt tillströmning av saliv, det måste erkännas.
Mötet gick över förväntan. Ord lades till ord. Väl avvägda men för den skull inte inlindade. Varför är vi så rädda för att prata med varandra? frågade jag. Vad är det som kan hända som inte redan hänt?
Det är väl så vi är. Vi bär våra plågor för oss själva, vill inte blotta oss allt för mycket och visa våra svagheter. Eller rädslor. Men inget kan bli värre genom att vi närmar oss varandra. Om vi gör det respektfullt och utan anklagelser.

Ett handslag, en kram och jag gick lättad hemåt för att plocka de där tre deciliter blåbär som krävs för att kakan ska få den rätta smaken. De mörka molnen drar sig sakta tillbaka. Det skulle bli molnig över Östergötland idag. Så sa de på väderleksrapporten igår kväll. Den blå himlen dominerar dock. Inget som skaver och frosten har smält.

onsdag 27 juni 2018

Tårfylld förlust och nyp fylld av kärlek


För att inte avvika från mängden i Sveriges absolut viktigaste händelse tittade maken och jag på fotbollsmatchen. Den mellan Sverige och Tyskland. Vi hurrade när Sverige satte bollen i mål, svor när Tyskland kvitterade och grät när Tyskland vann. Som så riktiga supportrar gör. I alla fall vill vi låta påskina att så förhöll sig händelseförloppet i vårt vardagsrum.

Varje gång, och jag menar det jag skriver, varje gång jag tittar på fotboll slutar det med förlust för hemmalaget. Det liksom vilar som en förbannelse över mitt fotbollsdeltagande. Därmed sagt kommer jag inte att titta på dagens match. Vid en eventuell ny förlust blir jag med största säkerhet utsatt för näthat.
När något går fel är det alltid skönt att skylla på någon annan. Oavsett vad saken gäller. Grova ord och diskriminering. Helst mot en hel familj som kommer att känna obehag och rädsla under lång tid.

Podcasten Berghagen och Tess har haft premiär. Personligen har jag inte lyssnat på den och det är ytterst tveksamt om jag någonsin kommer att göra det. Däremot har jag läst på nätet att Malin Berghagen öppenhjärtigt berättade om händelsen då hon nöp Niclas Wahlgren och hans vän i rumporna. Helt vänskapligt, tro inget annat! En tredje person, helt okänd för Berghagen bevittnade händelsen varpå Berghagen erbjöd även honom ett nyp. Gapskratt utbröt samtidigt som en het och plötslig kärlek blossade upp mellan Berghagen och den okände mannen.
Det finns rubriker som skapar näthat och det finns rubriker med rosenskimrande mönster. Beroende på vem som nyper vem i arslet.

Igår fyllde våra barnbarn, småtvillingarna 6 år. Den ena har börjat tappa tänder och den andra fäller väl sina inom en snar framtid. Gräddtårta med jordgubbar och en namnskylt av marsipan. Barn som ännu är förskonade från näthat. I uppkomna situationer som kräver motstånd uttrycker de sig verbalt, öga mot öga i det riktigt verkliga livet. De är ännu små barn som kan vara med och påverka framtiden.
Själv har jag gjort valkompassen för att få en uppfattning om det parti jag tänker rösta på kommer att vara mig behjälplig i min egen påverkan av framtiden. Det blev ett mycket överraskade resultat. Jag blev i alla fall inte Sverigedemokrat bör tilläggas.

söndag 24 juni 2018

Kassaförvaltare och långa ögonfransar


Dags att lägga 2018 års midsommarfirande till handlingarna. För mig är midsommarhelgen ångestladdad. Sviter som hänger med sedan 1970-talet. Vissa händelser i livet gräver djupa fåror i själen. Det går visserligen att fylla fårorna med näringsrik och väldränerad mull för att sedan så och skörda något nytt. Men i mitt fall blir resultatet alltid missväxt trots att jag vattnar ordentligt och sköter om sådden på bästa sätt.

Ändå, jag försöker hänga med i firandet. Har till och med hoppat runt den lövade stången i den tron att jag har förmågan att efterlikna en liten groda. Även om det var många år sedan sist så har jag gjort det. Färskpotatis, sill och finklippt gräslök över den lena gräddfilen. Dock ingen snaps. Där går min orubbliga gränsdragning. Eftersom vår familj inte anser att snaps och andra starka dryckesvaror är en nödvändighet och en viktig del i firandet av högtidsdagar spetsar vi istället hemmagjord flädersaft med bubbelvatten och dricker sprattlet ur finglasen.
Därmed inte sagt att jag är någon absolutist. Ej heller har jag problem med spriten. Ingen annan i vår familj heller för den delen, därför kan vi läppja starkt vilken annan dag som helst. Bara på midsommarafton. Det är just där problemet och alla känslor som väcks till liv befinner sig.

Denna midsommarhelg kommer Sverige för all framtid förknippa med förlusten i fotboll mot Tyskland. Kan vara nog så traumatiskt.
För att inte falla ner i melankolins djupa dike gläds jag åt att halva vår barnaskara besökt oss under helgen. Teater och tvårätters på Löfstad slott, långfrukost och midsommarmat.
Och idag har småtvillingarnas storasyster och jag haft en hel förmiddag tillsammans inne i Norrköping. Flickan hade med sig en egenhändigt nedskriven inköpslista. Av sin mammas bror och hans sambo har jäntan fått en ögonfransgecko. Den kan bli 20 cm lång och har en livslängd av hela 20 år. Ett terrarium med tillhörande inredning skulle köpas in. Inköpschef och kassaförvaltare utgjorde ett starkt team.

Glädjen i ögonen då flickebarnet hämtade ödlan hos sin morbror är obeskrivlig. Tösen uppgav att hon kände det som om hon befanns sig i ett drömlikt tillstånd. Sittande bredvid mig i bilen med ett fast grepp om handtaget till transportterrariet tittade hon på sin ödla med ett lyckligt leende på läpparna. Det riktigt strålade om henne, tack vare en ynkligt liten ögonfransgecko som med lite tur kan leva fram till dess att ägarinnan är 28 år.

onsdag 20 juni 2018

En överjäst pint och vilsna turister


Om lite mer än en månad är det dags för den traditionsenliga Londonresan dottern och jag gör varje sommar. Vilt och ohämmat har vi kastat oss ut i turistvimlet. Slagit våra lovar runt Big Ben, sökt oss till Covent Garden, stått under Lonon Eye och åkt kanalbåt till Camden Market. Botaniserat bland växterna på Kew Gardens samt shoppat i butikerna på Oxford Street. Precis så som det anstår en äkta turist.

Denna gång har vi dock beslutat oss för att ta oss från Stansted Airport till The English Countryside. Bo några nätter i ett litet gemytligt hotell med spröjsade fönsterrutor. Dricka afternoon tea och bre tjock med lemon curd på nybakade scones. Strosa runt på smala gator, dricka mörkt öl på en av byns kvällsöppna pubar och insupa atmosfären som för tankar och sinnen direkt till Midsomer. Förhoppningsvis utan några inslag av  mord.
Hur hittar jag då en by som motsvarar våra förväntningar? Jo jag googlar. Skriver i textraden "mysig by på den engelska landsbygden". Anmodar datorn att enkom söka på bilder. Och där, exakt det vi söker. Små hus, smala gator, gott om pubar och näringsställen där det säkerligen serveras fish and chips. Som om detta inte vore nog, en flod med överbyggda gamla stenbroar skär genom byn vilket förhöjer den pittoreska stämningen.

Byn är beskaffad med ett bed&breakfast. Jag söker på datum, två nätter och mina förhoppningar om att tillbringa nattlig vila på den engelska landsbygden slår in. Jag bokar och betalar. Allt är förberett.
Berättar för dottern att nu är det bokat och klart. Bara att ge sig iväg när tiden är kommen. Hon tycker det låter förnämligt det hela. Passar samtidigt på att fråga mig var i den engelska landsbygden denna by är belägen.
Något jag helt förbisett, jag vet nämligen inte var. Jag vet inte i vilket väderstreck vi ska vända oss eller med vilket fortskaffningsmedel vi ska ta oss dit. Dottern lär bekymrad. Mest med tanke av tidigare erfarenheter då jag nära nog bryter ihop varje gång vi lämnat flygplasten och inte hittar ut. Jag fräser och grälar på dottern som i en avvärjande gest sätter upp sina händer och säger: "Skäll inte på mig, jag är ju synskadad så det här måste du klara själv åt oss". Jag har lyckats varje gång att så småningom hitta till rätt adress och rätt hotell. Även om vi fått trava länge och väl med våra rullväskor i släptåg.

Om vi nu tar oss till den engelska landsbygden dit jag inte vet vägen för att sedan lämna den bakom oss blir det en natt i London. "Var"? frågar dottern. "Vet inte", svarar jag. "Bara att hotellet ligger nära en tunnelbanestation. Det är bokat och klart så känn ingen oro".
Innan vår resa är slut ämnar dottern gå till en butik i London för att köpa sig lite nya prästskjortor. Hon har googlat och vet exakt var butiken är belägen. Det är bara för mig att hänga på.

tisdag 19 juni 2018

Gastropoda och med huvudet i en buske


Plötsligt försvann de från Skärblackas två största gator. Skolbarnen. Det är sommarlov, ett lov som under 1800-talet anpassades efter det gamla bondesamhället. Då, när skörden skulle bärgas behövdes barnen som extra arbetskraft. Även jag har under min tidiga ungdom jobbat under sommarloven. Med att rulla timmer som min pappa virkesmätaren skulle mäta in åt skogsbönderna. Så småningom avancerade jag och fick vara med och mäta massaved i Kristinehamns hamn.

Numera befinner sig de flesta barnen på frita eftersom deras föräldrar måste jobba fram till den dag då de får semester. Så även våra barnbarn. Eftersom maken och jag på gamla dagar fått sommarjobb kan det bli svårt att kombinera jobbet med barnpassning av barnbarnen. Då får barnbarnen helt enkelt följa med oss och träna inför deras förhoppningsvis framtida sommarjobb när de har åldern inne.
Stortvillingpojken gav sig i kast med att plocka häckklipp. Stuvade korgen full och tömde därefter i släpkärran. Fram till dess han hittade en trädgårdssnäcka. Då tog intresset av snäckan överhand och granskades minutiöst under minst en halvtimmas tid.
Plötsligt kom tre flickor utspringande genom dörren till villan där vi klippte trädgårdens häck. Glada skuttade de fram över gräsmattan, föga saknade de klassrummets instängdhet. Jag frågade om de skulle gå och bada. Eller kila till affären och köpa glass. Ingendera hävdade de. Kanske leka med Barbie eller My little ponny. För det är väl sånt flickor gör. De skrattade. Sa att de tyckte jag verkade konstig för ingen leker väl med Barbie eller My little ponny i deras ålder. Jag envisades. Ville veta vad de tänkta ägna sommarlovet till. Se på teve eller spela dataspel? Nej, de skulle leka kurragömma. Vår stortvillingpojkbarnbarn fick också vara med. Han blev först lite blyg men flickorna drog med honom. Efter att ha räknat till tjugo letades kamraterna upp där de satt bland buskar och snår i ett försök att hålla sig tysta och stilla.

Jag blev varm och glad när jag såg barnen springa omkring i den lummiga trädgården. Trygga barn i ett tryggt land. Det började lukta pannkaka. Köksfläktens system släppte ut doften som spred sig. Lekande bekymmerslösa sommarlediga barn vilka serverades pannkaka som energipåfyllning. En i tycke helt vanlig och normal företeelse vilket inte är alla barn förunnade. Barn som riskerar att få benen söndersprängda då de leker kurragömma. Eller barn som får finna föda på soptippar. Om de inte ligger i magplågor efter att ha druckit orent vatten. Eller vistas i en gummibåt över ett osäkert hav i hopp om att finna trygghet.

söndag 17 juni 2018

En vandrande vålnad och pensionärsklåda


Maken och jag har fått sommarjobb. Ställer klockan på tidigt och beger oss efter frukost iväg till vårt dagsverke. Som trädgårdsarbetare i sonens och sonsambons firma Kullerstad Trädgårdsservice. Känns som i gamla tider, då vi ägnade oss åt skötseln av kyrkogårdar. Enda skillnaden är att vi blir allt som oftast undfägnade med kaffe, kakor, bullar och ibland bredda smörgåsar av tacksamma kunder som av olika skäl inte längre orkar med sina trädgårdar.

Det är spännande att träffa på nya människor. Vissa visar vad som ska göras medan andra söker kontakt. Många lider av ensamheten och törstar efter mänsklig omtanke och samtal.
En kvinna blev dock rädd då jag knackade på hennes dörr. Förskräckt kikade hon genom dörrspringan och jag meddelade skyndsamt vem jag var och i vilket ärende jag kom.
Dörren slogs upp på vid gavel och kvinnan drog en suck av lättnad.
"Jag blev förfärligt rädd ty jag trodde du var min syster", sa hon.
"Men, var hon farlig?" en naturlig följdfråga från min sida.
"Nej inte farlig men hon har varit död i flera år".
Att bli tagen för en vålnad hör verkligen inte till vanligheterna.
Maken däremot har blivit tagen för att komma som representant från hemtjänsten då han presenterat sig och grästrimmern.

Trädgårdsarbetet har för oss varit lönsamt i form av en rejäl solbränna. Då menar jag bränna i ordets rätta bemärkelse. Nu har dock det röda övergått i mörkt brunt och kommentarerna därom har yttrats sig olika. Några har ansett det snyggt och ett tecken på att vi tillhör det vackra soldyrkande folket. Andra har däremot gett en ingående beskrivning omkring farorna med allt för mycket solande.
Enda dilemmat för min egen del är det ständiga kliandet en brun hud bjuder på. Klådan kan även komma an på de otaliga bett jag fått av myggor, knott och allahanda flygfän. Samt taggar med hullingar som rispat armar och ben. Att vara trädgårdsarbetare medför risker om blessyrer.

I morgon är det måndag och en ny arbetsvecka inleds. Midsommarafton närmar sig och i juli tänker vi säga upp vårt vikarierande sommarjobb. Vi är när allt kommer omkring pensionärer.

tisdag 12 juni 2018

Raggaråk och åldrade bönor


"Nu kommer snart bönorna", sa den åldrige mannen som stod vid min sida. Han var från födsel en äkta söderkis men hamnat i Skärblacka tack vare sin kusin. Han hade varit bokbindare hos Bonniers passade han på att förtälja i väntan på bönorna.

Så kom de då äntligen. Mullret hördes först svagt men i höjd med Vånga kyrka mullrade motorljuden rejält och fem raggarbilar gled långsamt fram på den asfalterade landsortsvägen.
Den första bilen hade nercabbat och bönans gråa hår såg aningen ostyrigt ut.

När jag blir så gammal att jag inte längre kan bo hemma tänker jag ansöka om boende på Hallegården. För då får även jag åka raggarbil. I alla fall en gång om året. När sommaren står i sin vackraste skrud.
Initiativtagare till årets viktigaste händelse för de som bor på Hallegården är ortens egen mjölnare.
Han är av den åsikten att oavsett ålder ska alla ha möjligheten att ha roligt. Därmed samlade han ihop sina polare och deras amerikanare för att bjuda Skärblackas medborgare vilka tillhör de övre åldersgrupperna på en rejäl åktur. För femte året i rad, var det någon som upplyste mig om.

Svenska kyrkan och framför allt  kyrkliga syföreningen i Vånga står för den efterföljande festen. Sill, färskpotatis, jordgubbar och glass. Samt musikalisk underhållning av det lättsamma slaget framfört av Mona.

Det gick inte att ta miste på glädjen. Vissa återupplevde 1950-talet då de själva var raggare. Några behandlade forna bönder då de körde förbi gårdar. Bönder som en gång levt och verkat på sina gårdar som med tidens gång genomgått generationsskiften eller slutat brukas. Andra däremot drabbades av åksjuka som vid framkomsten till Vånga snabbt botades med ett glas vatten i svalkan under ett träd.
Rollatorer, kryckor och käppar lastades ur bagageutrymmen. De med svaga ben lyftes ur bilsätet av starka raggararmar.

Jag blev rörd av åsynen. Drog mig undan en bit och lät tårarna trilla. När jag såg glädjen hos dessa gamla människor med böjda ryggar, skröpliga ben, svag syn och hörsel samt alla de krämpor som hör ålderdomen till berörde det mig djupt. De må vara gamla men vill precis som barn, unga och medelålders som ännu inte kommit dit hän att orken tryter ha roligt. Jag håller fullt och fast med i mjölnarens åsikter.

Tack vare denne driftiga mjölnare, engagerad personal på Hallegården och Vånga kyrkliga syförenings damer blir den äldre generationen i Skärblacka raggare för en dag.

söndag 10 juni 2018

Herrens mustasch och vetenskapens vatten


Vi har kört Vätternrundan. Jag lämnar fritt spelrum för den som vill fundera i termerna hur vi tog oss runt.
Två hela dagar har vi fått spendera helt för oss själva. En välbehövlig ledighet utan hets och jäkt. Ej heller har vi strävat efter att komma i mål på en tid som ger medalj, ära och berömmelse. Finner därmed turen runt Vättern som väl utnyttjad tid.

Vi tog den långa vägen via Aneby. Där finns Thimons café vilka serverar allt en småländsk bagare kan åstadkomma. I Husqvarna åkte cyklisterna vilse i skogen och på utsiktsberget fanns en bänk ämnat för kuttrasju. Tyvärr var bänken upptagen av ett yngre par som genom sitt ihärdigt kyssande visade att kärleken var nyutsprungen.

Mycket glass har det blivit. Och i Hjo går folk i badrockar ute på gator och torg eller så kör de raggarbil. Sparris odlade de också. Vit. Om tid finnes röker de även fisk och fångar kräftor.
Vårt natthärbärge var i ett stall där det en gång i tiden fanns plats för både grisar och hästar. Det enda inneboende djur för tillfället är en lurvig hund. Något Vätternbad har det inte blivit för vår del. Misstänker att det var kallt i vattnet efter att ha hört badarna utstöta små stön och rop då de kastat av sig badrockarna och sänkt ner sina näst intill nakna kroppar.

Karlsborgs fästning är en egen värld och i Nässja har Jesus mustasch. Utanför kyrkan från 1100-talet ligger de som drunknat i Vättern.  Kyrkogården är liten, en storslagen viloplats är inte helt nödvändigt då de sextio personer som bor i byn lär få plats när den dagen kommer. Troligtvis dör de inte på en och samma gång utan sprider ut dödsfallen förmodar jag.  I Nässja finns även domarringar äldre än järnåldern.

I Medevi är de snåla om hälsokällans vattnet men säljer gärna salva som lindrar sveda i ömmande rumpor. Vi tackade nej till salvan eftersom vi inte fick dricka doktor Urban Hjärnes vatten som han analyserade efter det att bonden på Stora Baggeby år 1678 fyllt två buteljer från den heliga källan och skickat honom i vetenskapligt syfte.

En tur runt Vättern är inte enbart ett stort nöje. Det ger även en lektion i vår svenska historia.


onsdag 6 juni 2018

Vasasoppa och ensamhetens spegelbild


Lagom till Sveriges försök till plagiat av Norges nationaldagsfirande slog våra doftpioner ut i full blom.
Tillsammans med den blå-gula flaggan, som maken efter påminnelse av mig hissat och som nu muntert och trivsamt  fladdrar i blåsten är det hela fullbordat. Svenskare än så kan det knappast bli.

Nationaldagen är dock ingen nykommet påfund. Sverige har till skillnad mot Norge ingen grundlag och självständighet att luta sig mot gällande firandet. Däremot har vi Gustav Vasa som valdes till konung på tronen den 6 juni 1893 och bara det torde vara skäl nog att fira. För utan Gustav Vasa funnes inte Vasaloppet och då hade blåbärssoppebranchen gått putten.

Vår kung drar också sitt stå till stacken gällande denna dag genom att bjuda in alla intresserade undersåtar i sitt rike till ett besök på slottet. Helt gratis dessutom. Det finns ingen hejd på generositeten. En röd dag som markerar dagens betydelse för det svenska samhället och det smäller högre än grosshandlare Nils Ljunggrens påhitt om Svenska flaggans dag.

Liksom högtider som jul, påsk och midsommar har nationaldagen infört traditionsenlig mat. Nu är det smörgåstårta samt grillat som gäller. Dock bör varje medborgare tända grillen med sunt förnuft och iakttaga försiktighet när markerna är torra,  värre än fnöske.

Själv följer jag bränderna i Västmanland med stor förskräckelse. Massmedias svarta rubriker låter meddela att en kvinnlig mordbrännare härjar och att det torde vara hon som tuttat på. Även om det  alla gånger inte är lätt att begripa sig på människors förehavande är insikten inte långt borta att det här är en person med en allvarlig störning. Om det nu är hon som strukit eld på stickan. Det återstår att se.
Enligt källor på sociala medier ska röklukten från Västmanland kännas ända till Skärblacka. Vilket skapar en viss oro mitt i nationaldagsfirandet. Jag har dock inte känt av någon röklukt, däremot var maken och jag för ett par år sedan till Västmanland och skådade förödelsen efter den förra branden.
Vilket var en mycket skräckinjagande syn.

Vårt eget nationaldagsfirande har inletts med bokföring och stadsfotografering. Endast jag och min kamera avspeglades i en glasad dörr under den tidiga morgontimman. Övriga medborgare låg antagligen och sov. Strax innan jag åkte hem vaknade staden Norrköping. Till en blåsig men solig nationaldag.




söndag 3 juni 2018

Kärlekens dag och djupa tidsfåror


Den 3 juni 1975 dog min farfar. Jag var 20 år och döden existerade inte innan dess. Sorgen sköljde över mig, som ett svart täcke genomdräkt av tårar. Vi stod varandra mycket nära, min farfar och jag.

Den 3 juni 1978 växlade min blivande make och jag ringar. Val av förlovningsdag var en ren slump och hade ingen koppling till min farfars dödsdag. I efterhand känns det dock bra att vår förlovning skedde på samma dag tre år senare. 3 juni kom att bli en kärleksdag fast med olika betydelser. Ett farväl till en älskad farfar och en innerlig kärlek mellan man och kvinna med sikte på en gemensam framtid.
Idag, 40 år senare sitter ringarna av guld fortfarande kvar. Vi är ett med varandra och med våra ringar. Om de någon enstaka gång tas bort visar huden på ringfingrarna en djup tidsfåra.

När våra barn var små for vi ganska ofta ut med vår båt till S:t Annas skärgård och lade till vid bryggan på Västra Gärdsholmen. Högst upp på öns klippa står Capella Ecumenica, som ett kristet landmärke öppet för alla.
Föga anade vi då att på vår förlovningsdag den 3 juni 2018 skulle vi borda kyrkbåten tillsammans med våra barnbarn för att vara med på gudstjänst ledd av vår prästvigda dotter.

När kyrkbåten närmade sig bryggan såg en av småtvillingarna sin mamma som åkt dit i förväg stå utanför kapellet. Flickan vinkade och ropade på mamma, ivrig över att få komma i land. Vår sons reaktion var att ön verkade mindre än han uppfattade den från sina barndomsminnen.
I ett barns ögon är hela världen enorm, vid vuxen ålder krymper det mesta av barndomens intryck.

Det kändes fint att tillsammans med våra barn och barnbarn samt våra grannar tillika goda vänner få fira vår 40-åriga förlovningsdag med gudstjänst och efterföljande kyrkfika ute på denna heliga skärgårdsö.



torsdag 31 maj 2018

Bedårande skönhet och ett oförklarligt fenomen


Det klagas på värmen. Människan är benägen att ständigt klaga. I juni, då lågtrycket stärkt sin position och det regnar ihållande från en mörkgrå himmel tar nästa klagovisa vid. Då är det helt plötsligt för kallt och blött. Sverige är ett riktigt skitland sommartid. Tacka vet jag Thailand, Turkiet, Grekland och Spanien. Dit vallfärdar många medan vi andra som väljer att stanna hemma går omkring i regnkappa, sydväst och gummistövlar. Och känner oss lika mörka inombords som den himlen visar upp. Suckar över skitlandet Sverige där det alltid regnar sommartid.

Själv njuter jag av värmen. Den driver på blomningen (som så snart midsommar passerat är överspelad) och vi som har tillgång till sommarvatten direkt från Glan kan hålla blomningen i gång och gräsmattorna gröna.
Många av våra blommor väcker varje blomningstid minnen. Som vår pion, den har följt med oss i över trettio års tid. Snällt och lydigt har den gjort sig hemmastadd och blommat rikligt vart än vi flyttat.

När vi första gången stiftade bekantskap med denna röda skönhet växte den tätt intill en fallfärdig stentrappa. Till synes bortglömd av världen. Pionen ingick i det gårdsförvärv vi gjorde av två bröder som var barnfödda på gården. Bröderna vandrade mellan ladugården och mangårdsbyggnaden, dag ut och dag in. Till en dag då orken tog slut och vi blev gården nya ägare. Bröderna var ogifta och lite säregna. Den ene av dem hade ett blått och ett brunt öga. Ett originellt och svårförklarligt fenomen. Hygienen sköttes på lördagar och julgranen kastade ut ur finrummet den dag då det var dags att hugga en ny.
Eftersom vi inte hade för avsikt att flytta in i huset då brödernas flyttlass lämnat gårdsplanen grävde vi upp pionen och flyttade hem den till vårt. Ett flytt på några hundra meter genvägen tvärs över åkrarna.

Efter några år blev pionen liksom vi östgötar. Den grävdes upp och grävdes ner, denna gång i rabatten intill mangårdsbyggnaden på gården vi köpt på Vikbolandet. Det skulle dröja fjorton år innan det blev dags för en ny flytt. Till Kolmården, närmare bestämt Sandviken. Ett kort mellanspel innan det åter var dags att ta fram spaden. En ny boplats väntade.
Nu, snart trettio år senare har jag lovat vår pion att den för evigt ska få stå på den plats där den under tio års tid rotat sig ordentligt.

Det händer att maken och jag står framför den röda pionen. Sida vid sida står vi där och beundrar den.
"Nybäckspionen", säger vi till varandra. Att fortsätta meningen är överflödigt. Vi bär på en och samma känsla, maken och jag. En känsla som inte behöver uttalas i ord.

tisdag 29 maj 2018

Våta jaktmarker och bättre kommunikationsförmåga


Söndagens tilldragelse som omtalats i dagar blev en flopp. På grund av tre hästar. Uppsatta varningstexter lät påskina att ingen utomstående hade på hästarnas territorium att göra. Vi ifrågasatte Allemansrätten men hästarnas pådrivna nyfikenhet avgjorde det hela. Vi slog upp vår markfilt med tillhörande fikakorg utanför det elektrificerade stängslet.
Hästarna tröttnade snart och återvände till sitt. När fikakorgen var tömd dristade vi oss det vill säga småtvillingarna, deras storasyster, mamma och barnens morföräldrar, att trotsa det uppsatta förbudet och krypa under avgränsningsbanden. Vi var på jakt efter salamandrar. Då dundrade hästhovarna över den torra marken varpå jag kastade mig tillbaka över stängselgrinden för att finna trygghet.
Två salamandrar visade sig som hastigast då de simmade upp mot ytan för att snappa åt sig något, ingen vet riktigt vad. Fångsten blev tre små genomskinliga räkor och en vattensnäcka. Vilka nu bosatt sig i vår trädgårdsdamm.

Det där med vatten och barn har en egen historia. Ju blötare ett barn blir ju bättre verkar det som.
Barns lek med vatten lär vara pedagogiskt och främjar barnets utveckling. Ja till och med en viktig del av ett sunt lärande. Helst om det finns tillgång till sand att blanda upp det hela med. Vi vuxna kan sitta bredvid och bidra med att hjälpa barnet till ett bättre vokabulär och kommunikationsförmåga genom att gegga med vatten och sand. Dessutom blir barnet kreativt, socialt anpassad samt lär sig vikten av att sköta sin hygien. Allt enligt expertisen.

Igår var stortvillingarnas lillebror här hela dagen. Under en hel timmas tid ägnade han sig åt att skruva på och av kranen till vårt sommarvatten. Vattenstrålen gav upphov till skräckblandad förtjusning. Och blöta kläder. Då stortvillingarna dök upp efter skoldagens slut greppade flickan genast vattenslangen som ringlade sig över gräsmattan. Jag förmanade. Spruta inte vatten på dina bröder! Jag talade för döva öron och snart nådde vattenleken sin kulmen. Kläderna åkte av och barnens farfar fann det för gott att helt enkelt sätta fart på vattenspridaren. Svårare än så är det inte att roa barnbarn en varm och knastertorr dag i slutet av maj då syrenerna inom ett par dagar är helt överblommade.





söndag 27 maj 2018

Assisterande fäder och bräckligt lergods


I morse ringde jag och gratulerade min mamma. Hon tackade, blev därefter tyst en stund innan hon ställde frågan vad denna morgongratulation gick ut på.
Mors dag, för tusan! Varje dag är Mors dag hävdade mamma. Varje dag och stund då jag ägnar henne omsorg för att tillgodose hennes behov betyder mer än den sista söndagen i maj. Enligt mamma.

En mamma väcker starka känslor. I båda riktningar. Hon kan vara lika älskad som hon är hatad. Ändå gör de flesta av oss mammor så gott vi förmår. Med varierat resultat. Att bli mamma betyder inte med automatik att mammarollen bli perfekt. En mamma är dock en mamma livet ut. Kärleken till sitt barn slocknar aldrig även om kärleken från barnets sida kan slockna och de förkolnade resterna spridits för vinden. En mamma gör så gott hon kan i tro och förhoppning att det hon gör är till gagn för sitt barn. Ibland blir det fel men fel går alltid att rätta till om bara viljan finns.
Det går heller aldrig till fullo att lösgöra sig från sin mamma. Hon finns med som en ständig påminnelse om vår existens. Utan våra mödrar, och med viss assistans av våra fäder, skulle vi inte finnas till.
Den omsorg hon visat oss när vi var små byts ut ut mot något annat när hon blivit gammal, sjuk och orkeslös. Då träder barnets oro för sin mamma in. Mamman blir ett bräckligt kärl som måste vårdas för att inte gå sönder. Malas ner i byråkratins kvarnar när hon inte längre kan stå upp för sina rättigheter. Det är då vi barn får hoppa in och ta upp kampen för det värdiga liv vi önskar våra mödrar innan de lämnar jordelivet.

Som dotter ser jag det inte som en plikt att finnas till för min mamma. För mig är det en lika stor självklarhet som att finnas till för mina barn då de ber om det. När vi tillsammans med läkaren satt hemma hos mamma vid köksbordet för att tala om den lilla framtid som finns kvar ville han skriva ett intyg. Ett intyg som ger mig rätten att få betalt för den omvårdad jag ger mamma. Jag blev förfärad. Vill inte ha betalt i pengar för det jag uträttar. Jag vill bara ha den kärlek mamma ger mig. En kärlek som kommit att bli mycket speciell för oss båda.

Nu blommar vår rhododendron. Precis lagom till Mors dag. En dag som vi ska fira genom att äta nybakad sockerkaka och tillsammans med barnbarnen fånga salamandrar.
Dagen kommer att avslutas med grillat hemma hos sonen och hans familj. En riktigt bra dag för mor är förhoppningen.

torsdag 24 maj 2018

En uppäten riddare och fniss i salongen


Fortfarande sommar. Sol, värme och torka. Trots att maken ofta saknar tiden som lantbrukare gläds han åt att slippa bekymra sig över nyuppkommen gröda som riskerar att förtäras i brist på vatten.
"Se där, vilket bekymmerslöst liv vi lever", påpekar jag. Fäller upp det nyinköpta parasollet och bjuder på fattiga riddare som tillsammans med fjolårets jordgubbssylt påminner om barndomens mögliga vetebrödsskivor som piffats till i stekpannan. Dock var icke de frasiga riddare vi under förmiddagsfikat avnjöt gjorda på mögligt bröd. Utan av några bortglömda semmelbullar jag hittade i frysen.
Semlornas tid är för denna gången förbi, nu är det istället fattiga riddare som står på agendan.

När jag inte steker dessa delikatesser som jag doppar i en blandning av socker och kanel kör jag grus. Så mycket grus att axlarna på boggiekärran hotar att gå av. Vilket växer ilska hos vår son som står för mottagare av nämnda gruslass. Hans bestämda åsikt är att när det kommer en liten gumma för att hämta grus ska det inte lastas med övervikt. Vilket han ber mig hälsa lastmaskinsföraren i grusgropen vilken enligt vår son gjort bort sig rejält.

Nu tror jag inte att lastmaskinsföraren känner sig tillintetgjord. Han gör enkom sitt jobb oavsett vem som kommer för att hämta grus. Däremot känner säkerligen en kostymklädd herre sig tillintetgjord då över 200 personer inklusive jag bevittnade hans framfart vid Södra skogsägarnas årsstämma under gårdagsförmiddagen.
Pressen blev hänvisad egen plats i De Geerhallen. En plats med god utsikt över de församlade. På främsta raden satt Södras viktigaste personer. Enligt den nya moderna traditionen läppjande på take away-kaffe. Det är då, minuterna innan ordföranden svingar sin klubba och låter pålysa att stämman tar sin början, som den kostymklädde herren gör entré. Utan att uppmärksamma den lilla förargliga upphöjningen där sista trappsteget tar slut.
All aktivitet med kaffedrickande ur pappmuggar avstannar. Blickarna fästes istället på den stilige herren. Vilken vilt flaxande med armarna försökte hålla sig i upprätt ställning. Jag höll krampaktigt i min penna och reporterblock medan alla andra istället höll andan. Med en duns föll mannen ner över benen på den första sittande raden. De trendiga muggarna i papper studsade och kaffefläckarna spred sig över viktiga dokument och dokumentens ägare.
Ordföranden tog ett skutt åt sidan och lyckades hålla sig torr. De övriga hjälptes åt att torka varandras kläder och dokument med servetter. Den stilige herren kravlade sig upp, såg aningen tillskrynklad ut medan jag med min kamera knäppte några bilder för att visa maken på spektaklet vid återkomsten hem.

"Varför i hela fridens namn ska det vara så svårt att hålla sig för skratt", tänkte jag skamset där jag satt och blickade ner över folksamlingen.
"Antagligen för att du själv inte är drabbad", viskade en röst inombords.

söndag 20 maj 2018

Proteinrik spyfluga och ett stopp efter vägen


Vad hände? undrar jag i mitt stilla sinne. Allt har fullkomligt exploderat och jag hinner inte med. Min vision om att sitta under det blommande äppelträdet, läsa en bok och läppja kall lemonad medan rosa blomblad sakta singlar ner och lägger sig i mitt hår har grusats. Blomningen är över men jag försöker efter bästa förmåga fånga det som nu slagit ut i sin fulla prakt.
Ändå, det känns som om tiden inte räcker till. Jag hänger inte med i svängarna, göra det där som jag vill. Vilket i sig betyder så lite som möjligt.

Planen för dagen är en utflykt. Med stortvillingarna. Om det nu är möjligt. Något annat kan dyka upp innan planen ska genomföras.
Som barn gjordes sällan några större utflykter till skog och mark. Min pappa tillbringade genom sitt jobb största tiden i skogen. Han åt sin andra frukost, lunch och eftermiddagsfika utomhus. Oavsett väder. Han blev därmed mättad av utomhusätande. När han var ledig ville han inta sina måltider sittande vid köksbordet. Äta lagad mat som omväxling till smörgåsar med svettig ost, mjölk som hotade att klumpa sig i glasflaskan av sommarhettan och under timmarnas gång fisljummen kaffe från termos.

När jag var skolledig följde jag med pappa till arbetet. Vi bredde våra mackor och for iväg med folkan. Det var mitt största nöje i livet. Jag missade aldrig tillfället och jag tror de där somrarna med pappa skapade speciella band mellan oss.
Timret kördes ut från skogen med häst. Gubbarna barkade stockarna för hand och jag kan än idag känna det vita lena från barken insida och hur det doftade. Jag kan höra ljudet från hästarna när de malde ner det medhavda höet med sina kraftiga tänder.
Vid ett tillfälle var vi flera stycken som satt tillsammans och vecklade upp våra smörpappersinklädda smörgåsar. Jargongen mellan gubbarna var rå men hjärtlig.  Då och då drog pappa ihop ögonbrynen. Varnade och sa att det finns ett barn med i gruppen. Sneda leenden och tysta ursäkter.
En präktig spyfluga kom långsamt surrande. Alla höll undan sina svettiga ostmackor. Alla utom en gubbe. Han pratade och skrattade. Torkade snor med ovansidan av handen och tuggade brett. Flugan slog sig tungt ner på hans smörgås och gubben bet av. Små hulkande hördes och mackorna åkte tillbaka in i kladdiga smörpapper. Rasten var avslutad.

Min pappa uppskattade att äta sina måltider inomhus då han var ledig. Oavsett väderlek. Men varje maj månad gjorde vi en utflykt med ett rejält matförråd i korgar. Mamma, pappa och jag. Den årliga överraskningen då jag väcktes klockan fyra på morgonen. Det var större än självaste julafton. Kvällen innan tisslades och tasslades det ute i köket. Förberedelserna var på gång. Vi skulle på gökotta. Klockan fyra på morgonen var bästa chansen att höra göken. Det var mina föräldrars fasta övertygelse.
Då körde vi ut i skogen, bredde ut en filt och åt medhavd matsäck. Ibland hade vi tur och göken var lika morgonpigga som vi. Men göken kunde lika gärna ta sovmorgon.

Idag ska det annat till en en morgontidigt gökotta för att överraska barn. Kanske det skulle funka om iPaden packades med och det finns tillgång till Wifi. Eller till en plats med Pokemon stop.

tisdag 15 maj 2018

Explosivt förfaringssätt och en felaktig fot


Det gäller att hålla sig uppdaterad då nya förordningar äger laga kraft. Körförbud om inte bilen besiktigas inom den nya uppsatta tidsramen till exempel.
En snabbkoll gav mig insikten om att min bil måste in på kontroll senast 30 juni. Eljest får jag trampa cykel.
Nu för tiden är det smidigt att boka besiktning via nätet. Välja och vraka bland stationer som står till förfogande. Samt förhandsbetala. Jag valde utifrån makens rekommendationer.
"Så kan du passa på att shoppa loss lite när du ändå är i närheten av köpcentrum", sa han i sin spontana iver över att bli befriad från bilbesiktningen.

Efter att under gårdagen ha klivit upp okristligt tidigt, kört grus från stora grusgropen samt i stekande hetta grävt ett grönsaksland som efter utförd tillkrattning ska täckas med gräsfrö var mina krafter förbrukade. Trots att jag hittat en mycket för stor keps i sonens arbetsbil som skydd mot solens skarpa strålar kändes det som jag drabbats av ett smärre solsting.
I god tid körde jag in till Norrköping och den väntande bilkontrollanten. Klev in i receptionen och anmälde min ankomst. Flickan vid disken knappade på sin dator, såg sorgsen ut och lät meddela att ingen tid var bokad.
Resultatet blev likartad med att kasta en glödande sticka i torr kådrik tallved. Jag fullkomligt exploderade och sa ärligt vad jag ansåg om dylikt slarv.
"Har du fått någon bekräftelse"? frågade flickan allt medan köande bilägare utstötte små stön.
"Kan du lita på att jag har"! Jag fräste som en ilskan katta, skrollade fram bekräftelsen på mobiltelefonen och skulle precis trycka upp den i flickan plyte då jag upptäckte det. FEL station. Jag hade kört till helt fel besiktningsstation, eller rättare sagt bokat tid på ett ställe som maken inte rekommenderat. Min fasta övertygelse var dock när jag bokade att jag följt hans goda råd.

"Vi skiter i alltihop, jag åker hem"! Innombord dog jag en smula av förnedring och skam.
"Har du förbetalt"? hörde jag flickan ropa efter mig. Jag skulle i ärlighetens namn vänt mig om, sett henne i ögonen och bett om ursäkt för mitt dåliga uppförande. Sagt som det var, att jag var ohjälpligt förvirrad. Istället funderade jag var Malmgatan 21 ligger. Jag hittade dit och min bil gick genom besiktningen med beröm godkänd.

Shoppade lite gjorde jag också av bara farten. Ett solparasoll med tillbehöret gjuten fot. Vid uppackningen hemmavid visade det sig att jag köpt en fot ämnad för hängparasoll. Inte ett parasoll där röret sticks ner i ett runt hål foten för att hålla det på plats. Maken, min älskade tålmodige vapendragare håller säkert parasollet med sina starka händer över mitt huvud om jag ska sitta ute i solen till dess jag varit inne i Norrköping och bytt ut parasollfoten. Han vill inte riskera att frugan drabbas av solsting med dåligt humör som påföljd.

måndag 14 maj 2018

Flytande potatis och ökande röstvolym


Den småskaliga odlaren har utfört sitt dagsverke. Morötter, rödbetor, plocksallad och rädisor. Och så den oerhört viktiga potatisen. Pärer är en självklarhet för torparen. Allt sedan år 800 före Kristus. Eller i våra breddgrader allt sedan 1800-talet men då drack folk mest klar potatisspad som genom viss framställning resulterat i den rätta styrkan.

Nu har våra syrener slagit ut. Påminner om våra barns skolavslutningar när de var små. Jag lät blomsterhandlaren binda vackra kransar som jag trädde på döttrarnas huvuden medan sonen fick en bukett som fästes på skjortan. Vackrast av dem alla tågade de därefter in i kyrkan tillsammans med sina klasskamrater. Sjöng Den blomstertid nu kommer. Sedan genomled den publika delen av de församlande nära anhöriga barnens uppträdande på fiol, blockflöjt, bastuba och klaviaturinstrument. De som var mest hänförda var de uppträdande barnens föräldrar. Som avslutning välsignade prästen barnen och det väntande sommarlovet.

Jag hinner till viss del njuta av vår trädgårdsprakt. Just nu känns det mest som om jag är transportör på heltid. Barnbarn från förskolan och till ögonläkaren sedan vidare färd hem till föräldrarna, stora maskiner till och från Sankt Anna och idag är jag dessutom grustransportör.
I väntrummet hos ögonläkaren läste jag sagor för barnbarnen. Tumme Lisa. En smått märklig historia som är svår att tolka. En äldre herre lyssnade spänt till berättelsen. När sköterskan kom och ropade upp mitt barnbarn såg herren besviken ut. Han tyckte det var trevligt med en farmor som läste sagor istället för att plocka med mobiltelefonen.

"Du får höra mer sen, barnet ska bara in på en liten koll sedan kommer han, hans syster och farmor tillbaka och läser mer innan han ska in till doktorn", sa sköterskan. Varpå herren såg nöjd ut.
När vi kom tillbaka hade herren ersatts med en annan herre. Som plockade med sin mobiltelefon. Den ringde, herren svarade och talade högt och ljudligt. Ingen fick missa ett enda ord av samtalet. Jag läste för barnen. Ökade min egen ljudvolym varpå den telefonerande mannen irriterat blängde åt mitt håll. Han skruvade upp röstvolymen och jag följde efter. Övriga patienter följde intresserat händelseförloppet.
"Jag hör inte vad du säger, det är så förbannat högljutt här", skrek mannen in i sin mobiltelefon.
Hela väntrummet log. Mannen avslutade samtalet, suckade och mumlade något om hänsynslöshet.

Maken och jag avslutade kvällen med sill och potatis ute på vår veranda. Glass till efterrätt. Just nu är livet bra gött. Om en stund ska jag bege mig till den stora grusgropen vid Klinga. Plikten kallar mitt uppe i den ljuvliga försommaren.

lördag 12 maj 2018

Bensprattel och sorgkanter


Vår sedan många år tillbaka inneboende badrumsspindel har bytt domäner. Numera befinner den sig i vårt sovrum. Kan tänkas att den till slut inte stod ut med den lukt som stundom sprider sig i ett utrymme med vattenklosett och därför fann det lämpligt med miljöombyte.
Jag för en inre kamp gällande vår hyresgäst. Är skapt att inte känna någon rädsla för spindlar men finner det dock högst otrevligt då den firar sig ner och med ett långt ben kittlar mig i ansiktet som morgonhälsning. Då slår jag mot den. Hotar med dammsugaren varpå spindeln snabbt klättrar tillbaka längst den vävda tråden och försvinner in bakom taklisten.

Som barn roade vi oss, mina kamrater och jag, med att rycka benen av långbenta spindlar. Med stor förtjusning studerade vi benen som i spasmer rörde sig trots att de avlägsnats från kroppen. Varje förnuftig förälder ingriper vid sådana tillfällen. Hutar åt sina telningar att vara rädd om det liv som skapats oavsett det gäller stora djur, småkryp eller människor. Därför utförde vi våra spindelexperiment då ingen vuxen befann sig i närheten. Än idag är det osäkert om min mamma vet om mitt ytterst hänsynslösa tilltag. Skulle hon av någon anledning få reda på det kan hon näppeligen  stå till svars för något jag gjorde som barn och som hon inte kände till.

Det sägs att en seriemördare inleder sin mordiska bana genom att rycka benen av spindlar. Eller flugornas vingar. Risken är även överhängande att småkrypsplågaren utvecklas till en psykopat utan några som helst empatiska känslor.
Nu är vi som var barn då vuxna. Har egna barn som vi efter bästa förmåga försökt uppfostra i läran om vad som är rätt och fel. Barn som i sin tur fått egna barn att göra folk av.
Om någon av oss som var barn då och ryckte benen av spindlar blivit seriemördare eller banditer är inget jag har kännedom om. Visserligen kom Knutbypastorn från den värmländska bruksort där jag växte upp. Från den tiden minns jag honom mest som en osnuten unge som satt pakethållaren när han och pappan var ute och cyklade. Han och jag ryckte aldrig gemensamt några ben från spindlar. Vilket kan bero på att jag var mycket äldre och med åldern kom insikten att det jag höll på med var en högst plågsam och elak handling. Att gossen skulle bli en pastor som med tiden skapade stora feta rubriker med svarta sorgkanter anade ingen.

Vår sovrumsspindel behöver inte känna någon oro över att mista sina ben. Jag utfärdar enkom hot och besvärjelser då den blir allt för närgången. I värsta fall får den flytta tillbaka in till skitlukten där den från början hörde hemma.


fredag 11 maj 2018

Whiskyångor och skevhet


Jag springer oroligt fram och tillbaka. Det luktar rök. Brandrök. Just som jag greppar telefonen för att ringa larmcentralen går det upp för mig, grillsäsongen är här. Det är nu som vi bereder våra måltider utomhus. Vissa av oss har avancerade grillar som drivs med gasol, pellets eller elektricitet. Det finns till och med grillar som styrs med mobiltelefonen. Andra har helt vanliga klotgrillar som införskaffats på något lågprisvaruhus. Vi tillhör den sistnämnda kategorin grillare.

Gårdagen bjöd på ett underbart grillväder. Därmed for jag åstad till vår lokala matvaruhandlare, stegade till delikatessdisken och handlade manuellt.
"Grillkött av den bästa sorten, tack". Köttmästaren skar upp tjocka skivor av entrecote. Jag knorrade. "För mycket fett i min smak". Hon såg ut som om jag anklagat henne för personligt misslyckande i uppfödningen av nötkreaturet. Påpekade att köttet skulle grillas, då ska det vara insprängt fett för bästa resultatet.
"Det blir bra, jag köper det argumenterade köttet".

Maken stod beredd med klotgrillen och en påse kol. Miljövänligt. Lätt att tända, lång och bra glödbädd, stod det på påsen.
Själv gick jag in i köket, kvinnans plats då det gäller grillaftnar tyd då är jämställdheten mellan könen som skevast.
Medan jag klyftade potatisen hojtade maken att grillen var tänd och klar att tas i bruk. Jag hojtade tillbaka att det var långt kvar till potatisen antagit den rätta härligt frasiga konsistensen.
Himmel, köttet var inte marinerat! För sent med egenhändigt hoprörd marinad. Jag rotade bland flaskorna i kylskåpet. Där, längst bak på översta hyllan en flaska grillolja med den rätta rökiga smaken och ett stänk av whisky. Bästföredatum 2016. Jag hällde en slatt över köttet och penslade in det noga.

Nu stod maken plötsligt inne i mina domäner. Han såg orolig ut. Köttet borde läggas på grillen. Jag gav honom fatet med det marinerade köttet och han gick ut till sitt. Efter en stund ropade han på hjälp. Vi stod sida vid sida och glodde ner i grillen där en liten ynklig hög med resterna från det som tidigare var ett prima grillkol. Några små strimmor av rök med inslag av whisky steg upp från köttet. "För lite kol på grillen". "Det var precis lagom med kol", hävdade maken. "Vi gör om det", kontrade jag.

Den perfekta grillmåltiden kräver ett glas rött. Maken hällde upp vinet och jag dukade fram grilltillbehören. Med en suck över att allt äntligen stod på bordet satte vi oss till rätta. Sjöfåglarna seglade sakta fram över vikens vattenyta och göken höll konsert. Solen sken och livet kändes så där avslappnat och härligt. Då kom molnet. En mörk skugga föll precis över vår altan. Temperaturskillnaden märktes tydligt. Vi hämtade våra tjocka tröjor. När det är svensk sommar ska grillmåltiden alltid inmundigas utomhus. Där styr inte vädret.

Måltiden var superb. När faten var renslickade och vinglasen tömda återkom kvällssolen. Koftorna åkte av. Återstoden av kvällen njöt vi av stillheten. Belåtna med våra färdigheter vid grillen som vi klarar av utan att följa mästerkocken Jamie Olivers bästa grilltips.

onsdag 9 maj 2018

Årets första kallvattenchock och en psykiatriker med behörighetsintyg


Idag har jag tagit årets första kallvattensdusch! Så fantastiskt skönt. Jag mjukstartade med den temperatur jag vanligtvis nyttjar. Så hett som det går att uppnå. Därefter vred jag blandaren mot det kalla, sedan stod jag i hela min nakenhet och kände duschstrålarnas kyla mot huden. En obeskrivligt uppfriskande känsla. Kommer inte bli den sista kallvattendusch i sommar. Ingen ska få tillfälle att kalla mig duschkruka!

Duschen var välbehövlig. Ty under dagen har jag varit trädgårdsarbetare. Tillsammans med maken och sonsambon. Pensionärstillvaro som inte kräver någon skatteinbetalning.
Normalt sett är jag ytterst sällan med och jobbar i sonens och sonsambons trädgårdsfirma. Jag kör istället omkring på deras barn under ordinarie arbetstid. Om jag inte kör omkring på deras kusiner och ledarhunden vill säga. Men måndagen bjöd på något extraordinärt gällande transporter. Då var det tunga maskiner som skulle fraktas från utkanten av Söderköping in till Norrköping där sonen väntade på leverans i en trädgård som står under förvandling.
För att hinna med tidsangivelsen ringde klockan 05.00 och manade till uppstigning. Att inneha körkortets högre behörighet innebär vissa åtagande. Som att transportera tunga maskiner.

Nu hotar dock Transportstyrelsen med att dra in körkortets högre behörighet om jag inte införskaffar mig ett läkarintyg som påvisar att jag är en lämplig innehavare till alla de bokstäver jag en gång i tiden införskaffat mig och som ger mig tillstånd att köra tung lastbil, släp och buss. Framförande av motorcykel går också bra men det låter jag bero. Detta hot av indragning om inte läkaren säger sitt sker vart tionde år.  Jag känner mig vid god vigör och finner detta påfund från Transportstyrelsen som helt överflödigt. Dessutom visar det sig vara omöjligt och mycket problematiskt att hitta en doktor som utfärdar nämnda intyg. Efter en hel del googlade fann jag en psykiatriker i Linköping som kan allt om högre behörighetsintyg.  Jag känner mig dock aningen skeptisk till att besöka en psykiatriker i ärendet. Som dessutom inte vill tala i telefon utan endast ha mejlkontakt. Enligt hemsidan har psykiatrikern en mycket vänlig sekreterare som gärna svarar på frågor. Vilket ej gäller mina spörsmål. Hennes väna telefonsvararröst uppmanar mig att mejla in mina frågor, vad de än må vara.

Nu känner jag mig villrådig. Det lutar åt att jag struntar i alltihop och enbart ägnar mig åt helt vanlig bilkörning. Men då protesterar de som inte har den högre behörigheten. Vem ska då köra de tunga transporterna? utropar de unisont.
Jag ler och tänker, "hur skulle livet te sig utan mamma?" Det blir väl igen annan råd än att nästa vecka göra ett nytt försök med den där psykiatrikern. Just nu lägger jag behörighetsintyget åt sidan en stund och njuter istället över att vårt körsbärsträd står i full blom.