Summa sidvisningar

lördag 29 december 2018

Det är nu och ett avslutat intresse


Julmaten är slut! Men granen har ännu inte börjat släppa barr. Trots det åker den ut vilken dag som helst, tillsammans med allt det andra pyntet. Vill ersätta det elektriska ljuset mot det det naturliga som finns där ute någon stans och som stundom släpps igenom.
Maken suckar, ser med bävan fram mot januari som enligt hans tycke är den värsta och längsta månaden på året. Jag tröstar. Klarade vi november klarar vi även januari. Vi stretar oss framåt. Mot den väntande våren. Och ett helt nytt boksläpp. Vilket betyder fest.

Nu ska inte jag ta äran åt mig. Det är dottern som samlat sina alster vilka nu ska ta plats mellan två bokpärmar. På sina lediga stunder, då inte småtvillingarna och deras storasyster kräver sitt, arbetet och allt annat  mitt i livet har hon skrivit. Texter som berör, väcker tankar, ger förtröstan och hopp.

Själv har jag enligt författarens önskemål bidragit med korrekturläsning och illustrationer. Ett hedervärt uppdrag. Att få se mina bilder tillsammans med hennes texter ska bli spännande.
Som förälder få dela intressen med sina barn känns uppfriskande och roligt. Ett givande och ett tagande. Kritik och stöttning. Allt för att ge en knuff i positiv riktning.

För en tid sedan intervjuade jag en mamma som är mycket engagerad i sina barns förehavande ute på fotbollsplanen. Hon har blivit utsedd till Årets fotbollsförälder och fick ta emot diplom vid den stora Fotbollsgalan i Globen. Hon hade ett viktigt budskap; Barn är inga fotbollsspelare, de är barn som spelar fotboll. Vidare berättade hon att föräldrar erbjuds utbildning i hur en bra fotbollsförälder ska vara. För det finns problem. Stora problem till och med. Problem som kommer i takt med föräldrarnas förhoppning om att just deras telning ska bli en ny Zlatan. Vuxna människor som gormar och skriker åt sina sjuåringar som jagar bollen åt förhoppningsvis rätt planhalva. Eller uttrycker sig hotfullt mot den ej ännu helt vuxne domaren. Föräldrar som överreagerar och trycker ner sina barn så långt det går i fotbollsskorna.
Barn som i tidig ålder känner så stor press att de väljer bort sitt intresse och stoppar undan fotbollsutstyrseln så långt in i garderoben som det bara går.

Det finns jobbiga föräldrar och så finns det föräldrar. Jag är en blandning av bådadera. Men jag har aldrig skrikit åt våra barn för att på så sätt förmå dem att uppfylla några förväntningar till framgång och ära. Däremot känner jag en enorm stolthet över allt det de åstadkommer. Oavsett vad de kämpat och kämpar sig fram emot. I stort som i smått.

söndag 23 december 2018

Växtvärk och samtal över Bottenviken


Dan före dan... Granen är klädd. Försiktigt har jag hängt de färgade glaskulorna på granens grenar.
De har hängt med länge nu, de färgade glaskulorna. Nyinköpta år 1978 då maken och jag firade vår första jul tillsammans. Mycket har hänt under dessa år julgranskulorna plockats fram och lagts undan. De väcker nostalgi men även eftertänksamhet.

Vi och världen har förändrats genom åren som passerat. Personer som stått oss nära har på olika sätt försvunnit ur våra liv medan andra tillkommit. Liv som kommit oss till del genom födelse eller genom knutna kontakter. Liv som genom döden tagits ifrån oss.
Förändringar kan först verka skrämmande men kan också ge styrka. Det gäller bara att ta sig igenom den förvirring som vissa förändringar kan orsaka. Oftast mynnar det hela ut i något positivt.

När jag dan före dan vänder huvudet bakåt och blickar ut över året som gått märker jag, trots en turbulent inledning, har det varit ett år med mycket glädje och samhörighet med de som står oss närmast. Dessutom har vi fått ytterligare ett år tillsammans med min mamma. Något vi inte vågat hoppas på.

Ju äldre jag blir desto viktigare blir det att ta vara på stunderna. Omvandla det till något betydelsefullt. Just därför har jag dragit ner en smula på mina frilansande skrivuppdrag åt tidningen. För att ge plats åt mig själv. Jag behöver bekvämlighetszonen trots vissa antydningar om att just den zonen behöver vi kliva ur för att kunna växa som människa. Jag har inget behov av att växa något mer, tror det enbart skulle ge mig växtvärk. I min bekvämlighetszon frodas ingen lathet. Den ger mig enbart vila, återhämtning och omvända synsätt.

I går kväll fick jag ett telefonsamtal. Jag bleknade när jag såg vem uppringaren var. Vågade först inte svara för samtalet krävde att det utfördes på finska.
"Svara nu", sa maken. "Du klarar det, om inte är det ingen katastrof". Jag svarade. Samtalet blev ganska långt. Satte på högtalaren så maken kunde känna sig delaktig. Trots att han inte är inbegripen i det finska språket.
Paret  på andra sidan Bottenviken har jag inte talat med på över fyrtio år. Det blev ett glatt samtal. Vi delgav varandra livshändelser om dåtid och nutid. Men det som gladde mig mest var att de inte glömt bort mig. Deras mod att ringa mig utan att veta om det fanns möjlighet att göra oss förstådda imponerade också.

Samtalet gav ett bevis på att år som passerar inte är några hinder för goda minnen, gemenskap och samhörighet. Trots att jag numera inte känner någon som helst samhörighet med de som ringde kändes pratstunden bra, även om min finska är knagglig.
Juletid kan vara en bra öppning för det där telefonsamtalet vi kanske länge gått och funderat över. Ett samtal som kan göra skillnad. Det gäller bara att våga slå telefonnumret och hoppas på att när modet övervunnit rädslan så är det någon som i sin tur vågar svara.

tisdag 18 december 2018

Härskna mandlar och påtvingat vuxenliv


"Nu kommer du aldrig mer att drabbas av halsont", sa läkaren på Centralsjukhuset i Karlstad och skar ut mina härskna halsmandlar.
Ack, vilken naiv tanke. Visserligen befriades jag, då som 16-åring, från ständigt återkommande halsinfektioner vår och höst. Något som krävde penicillin ur apotekets bruna glasflaska. Jag matades två gånger om året med den illasmakande smörjan från det jag lärde mig gå till den dagen operationen blev ett måste. Benämningen resistensutveckling var ännu inte uppfunnet.

Genom de feberyrsliga dimmorna såg jag läkaren plocka upp sina instrument ur sin stora läkarväska. Han var kallad hem till oss av min mamma. Så var praxis. Läkaren kom till den sjuke istället för tvärt om. Efter den sedvanliga halsbesiktningen och febertagning med kvicksilvertermometern skrev läkaren ut ett recept. Pappa körde in till Kristinehamn och hämtade ut min medicin. Kvällstid genom apotekets nattlucka som öppnades av jourhavande apotekare.

Dagarna som följde hälsade syster Birgit på. Distriktssköterskan med uppdrag att journalföra  händelseutvecklingen och hålla koll på medicinflaskans stadigt sjunkande innehåll. Varje sked åtföljdes av ett glas sockerdricka. Syster Birgit berömde mamma för god omvårdnad och mig för att vara en  beskedlig patient.
Många gånger under många år hjälpte syster Birgit mig genom halsflussens obarmhärtiga plågor. Men den dag då jag som ung vuxen behövde hennes hjälp såg hon på mig med sorgsna ögon. Sa, "tyvärr Carina, det här kan jag inte hjälpa dig med. Det måste du klara av på egen hand".
Syster Birgit med sina mjuka händer och milda utstrålning. Vad jag hatade henne just då!

När jag opererade bort halsmandlarna hade jag lämnat dockskåpslek, dockan Julia och Barbie bakom mig. Jag läste Stephen Spenders böcker om klasskamp. Ville bli kommunist, flytta till Kuba och skörda sockerrör. Jag stod i det avslutande skedet av den mest upproriska delen av tonårstiden. Två år senare tvingades jag alldeles för tidigt in i vuxenlivet. Vilket jag på långa vägar inte var mogen för.
Teven i sjukhusets dagrum visade En dag i vilda västern med bröderna Marx. Jag skrattade högt och det blödde ymnigt ur halsen. Sjuksköterskan i stärkt vit rock greppade min arm. Förmanade, bad mig skratta tyst. Jag störde de andra sjuklingarna på samma avdelning. Sjuksköterskor i stärkta rockar utstrålade auktoritet och jag fann det för gott att lyda.

Det blev inget av med mina kommunistiska drömmar. Stephen Spenders bok hamnade bland gömmorna men halsmandlarna var för alltid borta. Idag har jag väldigt ont i halsen. Det känns som ett öppet sår då jag sväljer. Någon läkare med stor väska och en syster Birgit i släptåg tillhör en förgången tid. Nu får den som är sjuk känna sig lyckligt lottad om primärvården har någon läkare att tillgå. Annars finns det virtuella vårdcentraler med allmänläkare som kan ge digital vård. Något som kostar landstinget miljoner i förlust sägs det på nyheterna.

måndag 17 december 2018

Otillåten väderspänning och texter som berör


Måste tillstå, jag som inte gillar snö blir förförd av det vackra landskap som dagen bjudit på. De snötäckta vyerna för tankarna till ett julkort i gammaldags klassisk stil.
På grund av onda halsar, hosta och kroppslig temperaturhöjning är vi dock nödgade att beskåda härligheten genom glasrutan. Med ett undantag, jag har varit till mataffären och julhandlat. Nu återstår enbart lite småplock. Jag känner mig präktig som avklarat allt i mycket god tid.

Trots vinterns skönhet är kyla. snö och is förenade med vissa besvärliga moment. Snöskottning i första hand men också rengöring av bilrutor innan färd. Lagen säger, den som kör med isiga bilrutor kan få böter. Något bilburna spanjorer inte behöver bekymra sig om. Däremot säger den spanska lagen att det är strängeligen förbjudet att måla sina läppar under bilkörning. Vilket, likt isiga bilrutor i Sverige, kan ge böter som påföljd.

Ibland funderar jag precis som många andra hur lagar och regler tillkommer. Vem det egentligen är som sitter och klurar ut bötesstraff. I Oklahoma är det till exempel förbjudet att låta en åsna sova i badkaret efter klockan 19.00. Världen består av åsnor så i mitt tycke är det oklart på vilka åsnor det egentligen åsyftas.
I Chicago bötfälls den som äter i ett brinnande hus och i England är det förbjudet att befinna sig i onykter tillstånd på puben. Dessutom bötfälls den engelsman som äter knölsvan. Drottning Elizabeth II har däremot sin fulla rätt att hugga in på av slottskockens tillredda knölsvan. Utan att det för den delen kostar henne annat än de nödvändiga ingredienser som krävs för smaken av svan ska förhöjas.
I South Dakota blir det böter om någon råkar somna inne i en ostfabrik och i Minnesota finns en lag som säger att det är förbjudet för någon att hänga herr-och damunderkläder på ett och samma klädstreck. På torsdagar efter klockan 18.00 får ingen släppa väder på offentliga platser i Florida och fram till mitten av 1900-talet fick ogifta män inte valla får i Sverige.

Kanske låter jag bitter över alla lagar. Rent utav olycklig. Jag fick häromdagen ett mejl från någon som läst min blogg. Denne någon var villig att dra upp mig ur den mörka avgrund som personen ansåg jag låg och famlade i. Personen vars namn jag redan glömt sade sig gjort en djupdykning i mina texter och fann då att en mycket olycklig människa låg bakom de skrivna raderna. Med behjärtansvärd medmänsklighet kunde jag få hjälp ur tragiken genom ett svarsmejl och en insättning av en ansenligt stor summa pengar på det uppgivna kontot.

Jag måste ta reda på om det är lagligt att mot betalning utan kvitto låta någon behandla mig för melankoli. Eller så får jag helt enkelt sluta blogga så sinnesstämningen höjs. Kanske ligger problemet i att jag retat upp någon med mina texter men det tänker jag varken betala eller be om ursäkt för.

söndag 16 december 2018

Explosiv vara och drömmen om ett eget citronträd



Flygplatsens säkerhetskontrollens syfte är att hitta föremål som är förbjudna inom det som kallas behörighetsområde och ombord på flygplane. Sällan klarar jag av denna säkerhetskontroll, vad det egentligen beror på är höljt i dunkel. Vad som säkert är, jag bär aldrig förbjudna föremål. Denna gång upptäcktes att jag var explosiv varpå en extra kontroll utfördes. Både kroppsligt och av mitt bagage. Något som inte förvånade maken ehuru han anser mig vara ytterst explosiv.
När samtliga formaliteter var avklarade och EDT-utrustningen friförklarade mig var jag och den övriga familjen inne på behörighetsområdet. Platsen där återvändande är förbjuden. Det var där jag gjorde den fasansfulla upptäckten. I bakfickan låg våra nyckelkort till hotellrummet där vi spenderat första natten på vår resa. Inte nog med det, jag hade glömt checka ut oss. I dagens moderna tider klarades fadäsen upp via mejl. Det spanska äventyret kunde således fortsätta utan vedergällning.
Planet lättade från startbanan och vi såg den svenska marken försvinna i takt med uppstigandet.

Nästa utmaning blev att hitta rätt till vårt boende i den spanska småstaden som bestod mestadels av utlänningar. Efter några telefonsamtal visade det sig, vår hyresvärd hade glömt bort vår ankomst. Också detta missöde klarades upp varpå vi fick våra husnycklar. Då kom nästa dråpslag. Vissa mycket nödvändiga persedlar låg kvar på det svenska hotellrummet. Ett nytt mejl som lugnade, grejerna fanns i hotellets reception och kunde bytas ut mot en handfull nyckelkort då vi åter var på svenska mark. Vilket så skedde i går under seneftermiddagen. Då passade maken på att försvinna, uppgivet anförtrodde jag receptionisten om förlusten. Bad honom märka upp maken med mitt namn och telefonnummer när han upphittats så kunde jag komma någon dag före julafton och hämta honom. Lyckligtvis kom maken spatserande så några ytterligare åtgärder från receptionistens sida blev därmed inte aktuellt.

Tack vare familjens äldste son med frun, vintertid bosatta i det behagliga klimatet Spanien erbjuder, har vi fått se och uppleva allt från bergens smala serpentinvägar, saltsjöar och citrusodlingar till äventyrliga shoppingcentra, det slottsliknande militärområdet Bateria los Castillos, en småländsk julgran och bevattningsanläggningar. Sålunda en resa som uppfyllde de behov turister eftertraktar.

Nu sitter vi åter här på våra hemman, tittar ut genom fönstren och konstaterar, det är svensk vinter med nederbörd. En blandning bestående av snö och regn. En vecka kvar till jul. Och vår amaryllis har öppnat upp för att visa upp sig i all sin prakt. När vinter övergår till vår ska jag plantera ett  citronträd.


måndag 10 december 2018

Tapperhetsmedalj och kärleksformler


Det börjar dra ihop sig. Allt är förberett och i det närmaste fullbordat. Snart dags att lätta från marken och skåda ut över andra vyer.
Blommorna är vattnade och husvakten informerad om rutinerna. Barnbarnen är i extas och jag har koll på biljetterna. Mamma är utrustad med mat och omhändertagande. Jag har lovat skicka sms varje dag. Inget kan gå fel kan tyckas.

Några dagar utan åtagande som den frilandande pensionär jag är. Tanken på en fast anställning där tider måste passas varje arbetsdag känns främmande men även skrämmande. Tänker på de som ägnar sina dagar åt att putsa mässingshandtag på ett av Stockholms förnämsta hotell. Eller de som sköter om ankfarmen som en hotellägare i Memphis nödvändigtvis känner sig manad att ha på sitt hotelltak.
För att inte tala om de två sjöjungfrur som simmar omkring i ett 450 kubikmeter stora akvariet i ett hotell i Las Vegas. Allt för att behaga gästerna.
Värst är det nog för älvan i Georgia. Hennes uppgift är att överösa hotellgästerna med kärleksformler. Om det träffar rätt måste älvan förbereda bubbelbad och hålla champagnens rätta temperatur.
Det är en arbetsuppgift som kan sluta precis hur som helst. Ty det gäller att kasta formeln åt rätt håll så det inte uppstår några missöden.

Vi har packat lätt bagage. Åtminstone maken och jag som inte längre behöver tänka på små barns packning. Ju mindre bagage desto bättre. Risken är dessutom mindre att något blir kvar som sedan kommer saknas vid hemkomsten.
För visst glöms det bort saker och ting på hotellrum runt om i världen. Stackars den krake som då resväskan packades upp och den hemska upptäckten gjordes att tapperhetsmedaljen från andra världskriget låg kvar i en av hotellets byrålådor. För att inte tala om de två bortglömda pappfigurer i naturlig storlek föreställande Brad Pitt och Ryan Goslinger. Och vad förvånad ägaren till svart Range Rover med tillhörande nycklar måste ha blivit då han vid hemkomsten upptäckte att bilen stod kvar där han ställde den.
Värst av allt var det nog för den krake som glömde kvar sin svärmor på rummet. Anar att den fadäsen inte slutade lyckligt och väl.

Nu ska vi i alla fall njuta i fulla drag av trevlig samvaro, ledig tid och förhoppningsvis en och annan solglimt. Så ska vi passa på att fira vår bröllopsdag medan vi är borta. Det är nu 40 år sedan vi sa ja till att leva med varandra, sida vid sida. I nöd och lust. Vi har många gånger prövats i nöden men lusten har hela tiden funnits med. Något vi är oerhört tacksamma över. Vår kärlek till varandra är starkare än de hinder vi under året stött på. Det har snarare stärkt än stjälpt och våra gemensamma år är verkligen något värt att fira. Det behövs inga kärleksformler från någon älva i vårt äktenskap.


lördag 8 december 2018

En krävande befattning och våndan av skitprat


Denna dag går rakt igenom i festligheternas tecken. Julsmörgås, kakor och glögg. Samt en förfrågan gällande mitt ställningstagande som resurs vid akuta behov. Därmed måste jag tänka lite extra på min figur. Inte lägga på mig några extra kilo så den för länge sedan undanhängda begravningskostymen kommer kännas allt för trång då det är dags.
Visserligen har jag gjort mitt som begravningsentreprenör men  representant vid en och annan begravning kan jag tänka mig så länge som det håller sig inom de ramar jag själv sätter upp.

Just nu är det julens fröjder som florerar med ett avbrott beroende på en stundande resa. Jag bär huvudansvaret med allt det praktiska. Bland annat vårt boende samt resebiljetterna. Bestående av 14 FJORTON biljetter. Ett mycket ansvarsfullt uppdrag som kräver yttersta noggrannhet. Biljetterna ligger i plastmappar där jag gjort markeringar vilka biljetter som är för utresan och vilka som är för hemresan. Jag har koll på läget.

Värre blev det med vårt boende där betalningen skulle vara uthyraren tillhanda senast 26 november.
Ett mejl påkallade min uppmärksamhet, där stod uttryckligen att hyresvärden kunde med omedelbar verkan säga upp vårt boende på grund av utebliven betalning. Kalla fötter och ett nervöst sammanbrott innan det ursprungliga mejlet med kontonummer i utlandsbank letades upp bland skräpposten. Där låg det, bland omoraliska erbjudanden och trånsjuka kavaljerers påträngande inviter.
Vår familjs äldste son och hans fru räddade oss från att tillbringa semesterresan sovandes på någon parkbänk i främmande land. Eftersom de är på plats och ställe och väl inbegripna i utländska kontonummer halade de upp kosing. Därmed blev vår hyresvärd nöjd och upplåter fortsättningsvis sängplats för vår räkning.

Rollen som reseledare känns krävande. Vilket jag har tidigare erfarenheter av då jag försökte få ombord en hel hembygdsföreningen  på en dubbelbokad båt som skulle föra oss längst med Göta kanal. Vissa av hembygdsföreningens äldsta medlemmar försökte avsätta mig från min post som reseledare samt styrelseledamot med omedelbar verkan. Endast ett kafébesök i Motala kunde stilla  känslostormarna som uppstod och jag fick behålla min av årsstämman valda position.

Nu känns hela upplägget med vår förestående resa någorlunda hanterbart. Gäller bara att övertyga stortvillingarnas lillebror att flyget är snabbaste sättet för förflyttning. Han känner sig tveksam och funderar om han ska ta tåget. Han menar att flygplan är bajs. Vilket jag i och för sig kan hålla med om med tanke på miljön. Å andra sidan anser gossen  att det mesta är bajs. Vilket han ofta och gärna påtalar för den som orkar lyssna.

tisdag 4 december 2018

Sköldpaddsstek och oätliga revben


I söndags tändes den. Världens högsta adventsljusstake. I alla fall var den högst fram till förra året då Malmö snuvade vår kommun på äran och berömmelsen.

Ljusstaken i Malmö är monterad på Öresundsbrons pyloner och är överlägsen med sina 220 meter medan Norrköping får nöja sig med 50 meter ljusstake. Värmekyrkans fyra skorstenar omvandlas årligen till adventsljusstake vilket skapat en tradition bland oss boende i Norrköping kommun.

Hos oss är det tradition att till varje jul baka vörtbröd. Sedan många år tillbaka bakar jag surdegsvörtbröd. Till detta krävs en väl mogen surdeg så under gårdagen sattes denna surdeg. Assisterad av stortvillingarnas lillebror. Vilken var fullt och fast övertygad om att det var chokladpudding vi höll på att tillreda. Besvikelsen i gossens ögon gick inte att misstolka.
Som en stämningshöjare tog jag ur kylskåpet fram en färsk kyckling. Att låta gossen hjälpa farmor steka kyckling borde lätta hans tyngda börda på grund  av utebliven chokladpudding.

Gossebarnets sorgsna blick övergick till ren och skär skräck när jag daskade den likbleka kycklingen på skärbrädet. Han slog ut med händerna i en förtvivlad gest och skrek att jag inte fick döda sköldpaddan. Med en konservöppnare försökte han parera knivens vassa egg att tränga igenom kycklingen knottriga skinn.
Själv försökte jag se likheten mellan en slaktad kyckling och en sköldpadda.
Endast pepparkaka och mjölk kunde stilla hans upprörda sinne över sköldpaddans dystra öde.

När kycklingen äntligen var styckad, stekt och överhöljd med gräddig currysås erbjöd jag barnet ett smakprov. Han nekade. Ansåg stekt sköldpadda vara helt oätlig. Inte ens en tillsats av curry kunde få honom att falla för frestelsen.

Ibland kan det vara svårt att förstå sig på barns upplevelser. Det som verkar vanligt och vardagligt normalt för en vuxen kan se annorlunda för ett barn. Jag minns så väl då jag var barn och trodde att min mamma serverade mig telefoninstallatörens revben under jullunchen. Upprinnelsen var nämnda telefoninstallatör som satte in vår svarta bakelittelefon. Under hela installationen jämrade han sig över sina revben som värkte efter det att han ramlat och brutit av några av dem. Mamma föll in i klagolåten för att på så vis visa sin medkänsla. Personligen trodde jag att när mannen plockade ihop sina verktyg lämnade han samtidigt kvar revbenen. Färdiga att marineras i olja och kryddor.

Historien om revbenen har följt mig genom hela min uppväxt. Innan min mormor föll in i ett annat medvetande påminde hon mig gärna och ofta om revbenen som jag vägrade äta.

fredag 30 november 2018

Långlivad flaska och starka äggkoppar


Så, nu har vårt hem antagit en julig outfit. I år som alla andra år strejkar en av våra adventsljusstakar. Och i år som alla andra år tänker jag, nästa år då ska jag ha koll på läget. Se till att extra lampor finns hemma, be maken om en översyn för kontroll av sladdar och elförsörjning. Men då Knut knackar på dörren och jag i glädjefull iver plockar undan allt för att gå våren till mötes faller mina ambitioner om nästkommande advent i glömska.

För övrigt strilar regnet ner, dropparna studsar muntert mot nytvättade fönster. Jag drar för julgardinerna och skjuter undan förhoppningarna om en vit och kall advent. Som ett gammaldags julkort.
Å andra sidan, i förrgår var det minus 12 grader. Isiga bilrutor som vägrade släppa greppet trots kraftfulla drag med isskrapan. Då muttrade jag över kylan, blåste min varma andedräkt över stela fingrar och kalla händer. I människans natur ligger den eviga klagan och önskan om något som är bättre än det som är för stunden.

I år har jag pyntat lite extra. Tagit fram julsaker som väcker känslor. Jag kastas tillbaka till tider då våra barn var små. Saker som fått vara kvar i jullådan när barnen flyttat hemifrån.
Fyra saker finns kvar från då jag själv var barn. En bonad föreställande tomtebarn som har sin hemvist i ett rött äpple, en röd gris som min moster Karin sydde till mig, en rund ljusstake av trä samt en stor smällkaramell som är en gåva från min farfar. Mina julsaker som våra barn vuxit upp med.

I mitt andra liv var julen förknippad med ångest. En ångest som satt kvar under många år. Oron som kröp under skinnet och accelererade i takt med dagarna fram till julafton. Innan min kropp och mitt förnuft sa mig, då är inte nu. Nya tider och nya förutsättningar. Trygghet och lugn. Men framför allt, alkoholfria jular. Den bästa julgåvan till alla barn och som jag önskar att alla barn får uppleva. Precis så som jag fick uppleva julen när jag var barn. Mina föräldrar drack starkvinsglögg. Ur äggkoppar. Stående i köket på julafton slog de ihop sina äggkoppar, sa God jul och skål. Sedan åkte flaskan tillbaka in i skåpet och där fick den stå till nästkommande jul. En flaska glögg räcker många julaftnar om det endast hälls upp två äggkoppar om året.

Om en stund åker maken och jag in till Norrköping. Jag ska på jobb och maken ska se till att jag känner mig trygg då jag ska gå från och till bilen. Därefter ska vi äta på restaurang. Och när vi kommer hem ämnar vi dricka glögg. Inköpt på Ica. Dricker inte ur äggkoppar utan ur glöggmuggar.
På söndag är det advent. Härliga tider stundar!

måndag 26 november 2018

Kärleksfulla ord och kackel från Finland


Både maken och jag är hängivna anhängare till maträtter innehållande kyckling. I dessa tider då vi ska undvika äta allt för mycket rött kött gör vi också miljön en tjänst då vi ofta äter kyckling.
För visst är vi miljömedvetna. Sopsorterar rätt, köper i möjligaste mån närproducerat och försöker släppa ut så lite metan som möjligt genom att hålla rapar och fisar inne i det längsta. Som en parentes, det sistnämnda gäller mig.

Men vi kör våra bilar på diesel. Tillhör därmed eliten som gör det värsta tänkbara mot miljön. Till vårt försvar måste tilläggas, då vi för ett par år sedan köpte bilarna diesel det skonsammaste alternativet. Då, innan uträkningar med efterföljande larmrapporter nådde alla som trodde sig uträtta något bra.
Visst, vi kan sälja bilarna och köpa elbilar. Låta någon annan köra runt i de dieselbilar vi ägt ty de är i det skicket att skrotning inte är aktuellt. Men eftersom de kommer att gå i trafik kan vi lika gärna behålla dem. Det går så att säga på ett ut vem som står för just den miljöförstöringen.
Däremot är det gott nog med att samla ihop många ärenden till en och samma resa för undvikande av okynneskörning.

De gånger jag handlar kött är jag oerhört noga med att varan ska vara svenskproducerad. För mig är något annat helt otänkbart. Det ligger många aspekter i mitt val då det gäller kött och mejeriprodukter.
Därför blev jag glad då jag upptäckte en ny kycklingsort. En kyckling som vuxit upp hemma på gården, enbart ätit spannmål som odlats på kycklinguppfödarens egen jord. Den hade strövat omkring, lycklig och glad fram till den dag då fjäderfäet mötte sin baneman.
Nu skulle den lyckliga kycklingen tillredas och hamna på Larssons tallrikar.

Vi behöver alla kärlek. Gäller både människor och djur. En kram, snälla ord och ömma blickar.
Smågnolande skar jag kycklingen i bitar, Brynte svenskt smör i stekgrytan och lär därefter kycklingbitarna blir härligt brynta innan soya, vatten och kryddor tillsattes. Under tiden tänkte jag på kycklingen lyckliga liv. Hur den fått uppleva allt det där kärleksfulla den så väl behövde innan den blev människoföda.

Medan kycklingen puttrade på röjde jag upp på arbetsbänken. Kastade förpackningen som kycklingen legat i enligt sopsorteringens reglemente. Det var då jag gjorde den fasansfulla upptäckten. Kycklingen hade haft sin hemvist på en gård i Finland! Genast falnade min entusiasm. Vilken lång och miljöförstörande resa den gjort för att komma hem till vårt kök! Att Finland  har ansvarsfull och hållbar djurhållning och ligger på andra plats efter Sverige i EU med att undvika antibiotika  hjälpte inte min dalande sinnesstämning. Jag hade bidragit till miljöbrott! Så kändes det i alla fall för stunden.

Kycklingen var mycket god. Saftig och mör. Så som en lycklig kyckling ska vara. När jag tänker efter så är det högst troligt att nästa gång vi ska äta kyckling väljer jag en finsk som levt sina korta dagar i harmoni.

fredag 23 november 2018

Framgång och professionell respekt


Idag är den svarta dagen. Dagen då vi ska handla svart, köpfesten har startat. Grymma priser och grymt stort utbud. I Amerika köar folk utanför butikerna i dagar innan det är dags. De mest hängivna slår till och med upp nattliga läger för att inte missa sin plats i kön. Omsättningen ligger på 425 miljarder kronor, i dollar är det så många siffror och nollor att jag med sifferproblem inte ens kan skriva det korrekt.
Här hemma i vårt land ökar handeln med 100 procent jämför med en helt vanlig fredag.

Personligen vågar jag vägra handla en svart fredag. Istället siktar jag in mig på en köpfri dag och fortsätter bestyren i köket som omvandlats till en bagarstuga. Det stora julbaket inleddes i tisdags. Som förr i tiden, innan jag kastade mig ut i karriärslivet.
För övrigt är sedan tidigare samtliga julklappar inhandlade och inslagna i fin julpapper. Nu kan jag med stor frenesi och hängivenhet ge mig i kast med julpyntandet. Siktar på en karriär som husmoder, jag har sedan tidigare goda grundegenskaper för uppgiften.

Att göra en framgångsrik karriär kräver ett stort ordförråd av svordomar har studier visat. Det skapar bra relationer med kollegor samtidigt som det kan leda till en högre befordran. Det finns enkom en hake, svordomarna ska komma vid rätt tillfälle, inte kännas kränkande för andra och ej heller vara gränsöverskridande. Däremot stärker det den egna positionen om chefen utsätts för kraftfulla uttryck.

Min inledning i husmoderskarriären verkar mycket lovande efter gårdagskvällens omilda kraftuttryck. Vilket förstummade våra barnbarn. Efter en trevlig kväll på restaurang i Norrköping tillsammans med småtvillingarna, deras storasyster och mamma skulle vi bege oss hemåt. Eftersom vi inte kan klämma in sex personer i vår bil där vissa nödgas sitta på bilbarnstolar bytte vi bil med vår son som har en modell större. Även om jag stundom kör sonens familjebil känner jag mig  obekväm då jag kör andras bilar. Precis som jag gör då jag lagar mat i andras kök. De välkända greppen känns obekanta.

När vi kom fram till bilen förstod jag genast, här är det bäddat för problem. Den bakomvarande bilen hade parkerat sin bil så nära det gick bakom vår. Måste dock erkänna, jag hade parkerat bakom framförvarande bil så nära det gick. Vilket hade sina förklarliga orsaker med tanke på parkeringsskyltens position.
Alla hade intagit sina platser och jag gjorde ett försök att lirka mig ut på gatan. Utan märkbart resultat. Maken fick order att gå ut och dirigera. Och jag svor, högt och kraftfullt så som en karriärist sig bör.
I baksätet hördes barnen mumla; "Mormor, man får faktiskt inte svära". De har mycket att lära de små liven innan de själva ska göra sina karriärer.

fredag 16 november 2018

Skräpiga erbjudanden och spruckna sömmar


Varje dag måste jag gå in på min mejl och rensa skräpposten. Det fullkomligt dräller in mejl med obscent karaktär. Skamlösa förslag och med lika skamlösa erbjudanden. Jag har inga kroppsdelar som är i behov av kirurgi. Ej heller lockas jag till män i stiliga uniformer eller ludna bringor som fallit ner i fattigdomens djupaste mörker och behöver en kvinna med stark ekonomi för att komma på fötter.

Förutom alla erbjudanden har en agentur hört av sig. Han vill ha mig som fotomodell. Iförd lättare klädsel ska jag posera och därmed vinna kändisskap. Nu är jag en ganska välkänd profil i Skärblacka, fullt påklädd bör tilläggas, vilket räcker för mig. Något annat eftersträvas icke.
Hur agenturen valt ut just mig när det finns så många andra som suktar efter kändisskap är en gåta bland alla livets ytterligare små mysterier.

I mitt sociala medieflöde dök en lättklädd kvinna upp. Hon hade gjort en halvkroppsselfie för att visa i vilket uselt tillstånd hon för närvarande befann sig i. All världens olycka i form av tristess hade drabbat henne. Som på en given signal överöstes hon med hjärtan och uppmuntrande tillrop. Vackraste, bästa och underbaraste. Kommentarerna gjorde hennes dag.
När jag förde detta på tal med vår dotter sa hon skrattade att, mamma du fattar väl, hon gör parodi på alla som lägger upp vackra bilder av sig själv?
Nej jag fattar inte. Men, du har ju gjort samma sak själv. Jag ställde mig helt oförstående inför ett sådant drastiskt uttalande.

I somras, på vår årliga Englandsresa besökte vi en trendig butik där det såldes trendiga plagg. Ytterst små plagg för min smak och figur. Vilket inte hindrade mig från att prova. Dottern blev nervös. Hon valde med omsorg, drog och sträckte i minimala linnen medan hon försäkrade sig om att inget skulle spricka i sömmarna då jag skulle testa hur det kändes att bära dessa linnen.
Inne i provbåset uppstod muntration. Jag svettades och klämde mig in i ett linne medan magen på ett oroväckande klämdes ut.
Det blev dags för en selfie. Ämnad för sociala medier. I smädande syfte. Jo, jag har också gjort det.

Kanske den där agenturen har sett bilden på mig när jag trutar med läpparna och iförd ett maglinne visar upp mig i all min prakt. Det är kanske sådana modeller han söker. Övermogna kvinnor. Som för länge sedan lagt sina skönhetsideal åt sidan. Som inte känner ångest över sitt utseende. Som prioriterar frukosten framför två timmars make up framför badrumsspegeln.
För många unga flickor/kvinnor är livet en ständig kamp. Mot ett halv kilo för mycket, bristande självkänsla och förvrängda skönhetsideal som rubbar välbefinnandet. Så har jag en gång i tiden också känt mig. Otillräcklig, ful men framför allt på tok för mager. Fram till den dagen jag kom till insikt, jag duger precis så som jag är. Och vill jag gå i maglinne så gör jag det. Möjligtvis enkom hemma med maken som enda åskådare. Tror han skulle gilla det....

tisdag 13 november 2018

Samvetskval och charmanta Pica pica


Maken och jag var för en tid sedan på en tillställning. Vid varje tillställning med klass ingår det lotteri. Fina priser mestadels tillverkade av lokala förmågor. Maken siktade in sig på ett fågelbord. Förhoppningen var att just han skulle dra vinslotten. Vårt fågelbord har gjort sitt och förpassats till kommunens förbränningsugn så ett sprillans nytt skulle vara fint att erbjuda hungriga smågäster när kylan slår till.

Nu hade en bekant till oss bättre lycka än maken. Med stumma ögon såg min älskade på då lyckovinnaren mottog sin vinst. Kanske kände vår vän ett sting av samvetskval för igår överräckte han vinsten till mig. Nu står fågelbordet, som egentligen är en fågelstuga där taket fälls upp då fågelfrön ska fyllas på, utanför vårt fönster.
Första gästen har redan anlänt. Skatan. Småfåglarna sitter förfärade på rönnens grenar och stirrar på maten som försvinner i rask takt.

Maken och jag har delade åsikter om skator. Han tycker de är trevliga, roliga och underhållande. Jag är mest irriterad eftersom de ställer till med ofog. Som den gången en skata helt fräckt klev in genom den öppna altandörren, hoppade upp på soffbordet och åt ur skålen med jordnötter. Innan den gav sig av lämnade den en tackhälsning genom att skita blåbär på fåtöljen.

Din gamla skata, du ser ut som ett skatbo i håret! Förnedrande benämning på medelålders kvinnor. Män blir aldrig kallade för skata, det är enkom tilldelat oss kvinnor och uttrycks alltid i nedlåtande ton.
En skata är klädd i svart och vitt samt gillar det som glimmar. Vill gärna visa upp sig i all sin prakt, är social och tycker om att befinna sig i händelsernas mitt. En skata som mister sin livspartner ser sig genast om efter en ny att dela bo med. Helst ett yngre exemplar.  Skatan uppvisar ett ganska mänskligt beteende när allt kommer omkring.

Skator har sinne för andrahandskontrakt gällande sin bostad. När skatorna flyttar ut upplåter de sitt bo till någon annan fågel som kan inreda efter eget tycke och smak. Har den nyinflyttade dessutom extra mycket tur kan de gotta sig åt en bostad i två våningar. Även skator känner till innebörden av skrytbyggen. Ytterligare ett bevis på människligt beteende, strävan efter mycket vill ha mer.

Jag är ingen missgynnsam person, delar gärna med mig av det jag kan avvara. Men i detta fallet  skriker jag åt skatan att försvinna. Fågelfröna är till för småfåglarna. Pica pica må ha sin charm men jag är ingen större beundrare av denna kråkfågel trots att den anses vara både smart och snygg.


söndag 11 november 2018

Sonora och mönstrade kalsonger


Idag är dagen då vi tänker extra mycket på våra fäder. Om vi nu har några. Själv är jag faderlös vilket inte hör till ovanligheterna i min ålder.
Jag tänker ofta på min pappa. Hur han var då och hur han blev när hans personlighet försvann. Blicken som inte sa mig något. Hans ögon som såg något bortom min horisont. En egen värld dit jag inte hade tillträde.

Den natten för sju år sedan höll han mig hårt i handen. Viskade att han såg en liten flicka som satt på en sten vid vår stuga Majorbäcken. Stugan där mamma och pappa bodde som nygifta och där jag sprang omkring under mina första fyra år.
Vad heter flickan? frågade jag.
Carina, svarade han och dog.
Då kände jag hur mycket pappas flicka jag varit för honom.

Om en stund kommer våra barn med familjer för att fira sin pappa. Inte för att vi egentligen behöver en speciell dag för varje dag vi träffar våra barn är mors- och fars dag. Men idag blir det extra festligt i det grå novembermörkret.

Säkerligen är detta en dag då pappor som längtar efter sina barn har det tuffare än vanligt. Barn som av någon anledning skilts från sina pappor kanske också längtar. Där det kvinnliga perspektivet i socialtjänsten varit behjälpliga och den uråldriga lagen om umgängesrätten tolkas och stöds utifrån mammors behov.

En dag kanske pappan inte längre känner igen sitt barn. Barnet blir en del av alla dem som ser till att pappan har det drägligt de sista åren. Ett främmande ansikte med en främmande röst. Minnen har gått före in i den eviga sömnen.

Enligt uppgift firas 1,3 miljoner av Sveriges 2,6 miljoner svenska fäder en dag som denna. Med tårta, blommor och presenter. Dressman jublar ty kalsonger, skjortor och slipsar står högst upp på fädernas önskelista. Eller så är det barnen som inbillar sig att papporna är i skriande behov av dessa persedlar. Verkligheten kan se annorlunda ut. Kanske blir papporna blir allra mest glada över att barnen kommer eller hör av sig på annat sätt. Utan presenter...


fredag 9 november 2018

Ett nytt raffset och fett över kanten


Tänker, nu ska jag bara ta en karamell ur påsen. En blir lätt två och två blir hela påsen. På mindre än en timma är det roliga slut och valkarna runt min magen har fått näring till en markant förökning.
Nu har jag införskaffat mig en magplågare. Valkarna ska bort, i alla fall temporärt.
Här är det inte några tuffa magövningar som gäller, jag tar helt sonika genvägen genom shapewear som lovar; håller in, formar och lyfter.

Maken undrade varför jag betalat dyra pengar på en utstyrsel som inte bara är ful att skåda utan också verkar ytterst obekväm. Jag förklarar. Vill se snygg ut i en snygg klänning. Inte få medlidsamma blickar av andra som ifrågasätter hur en kvinna i min ålder kommer på tanken att skaffa barn.

Du är alltid snygg, kontrar maken. Jag vet, svarar jag men nu har jag köpt en shapewear och tänker använda den vid speciella tillställningar.
Dottern var mer krass. Påpekade att fettet runt magen måste ta vägen någon stans. Därmed är risken överhängande att det pöser över och hänger fram lite här och var.

Maken ställer sig ändå lite förväntansfull inför åsynen då jag ska ikläda mig mitt nya plagg. Så till den milda grad att han föreslog en uppvisning redan under gårdagskvällen. Nu hör det till saken att han enbart har fått min shapewere beskriven i ord. Därför anar jag att han förväntar sig något raffigt. Inte en elastisk trosa i naturfärg som slutar strax under brösten.

Nu under morgonen stängde jag in mig i badrummet och klämde in mig i det som ska hålla in, forma och lyfta. Resultatet blev inte riktig vad jag förväntade mig, det måste erkännas. Förpackningens bild av en leende dam i smärt figur överensstämde inte med verkligheten. I viss mån har dottern rätt, det som ska hållas in kom ut vid sidorna och baktill, strax över stussen. Magens kontur däremot kändes rätt okej om ej tillfredsställande fullt ut. Vilket känns viktigast eftersom jag inte kan se hur jag ser ut där bak.

Nu ser jag fram mot att få använda min shapewear. Glänsa i beröm över min vackra figur. För inget är så viktigt som att hålla formen inför andra. Det tyder på ett sunt leverne utan onödigt intag av kalorier, idogt skavande på motionscykeln och femtio sit ups i platt liggande ställning innan frukost.


onsdag 7 november 2018

Skräckens näste och sorgens ansikte


Känslan som uppstår då dagens arbete är avklarat ger en behaglig känsla. Nu finns tid över för annat. Eller kanske jag ska ta tillvara på tiden till en mer återhållen aktivitet. Som typ ingenting. Skrolla runt bland nyheterna som mest ger upphov till pessimism, utöva maraton i någon bra serie på Netflix eller ligga raklång och fundera över livets mysterier. Det finns valbara utbud som behagar en hängiven soffliggare.

Möjligtvis kunde jag ägna tiden åt förrådsstädning. Plocka ihop förbrukat material som inte platsar någon annan stans än i återvinningsstationens containrar.
Förvisso innebär det en stor risk med ett besök på vår lokala återvinningsstation. En plats som tidigare utstrålat harmoni och vänligt bemötande. Oavsett om jag ämnar hämta påsar till matavfall eller kasta sopar av grov kaliber.

På vår återvinningsstation har kommunen anställt en skräcködla. Jag skulle inte bli förskräckt om jag mötte den skräcködla som levde för femton miljoner år sedan vid Malawisjön. Den ödlan är inget i jämförelse med den tvåbente kommendant som numera håller ordning på ortsborna och dess avfallsprodukter.

Det är för mig ett mysterium varför vissa personer inte kan vara tillfreds ihop med andra. Det är för vissa viktigt med särställning där den unika positionen inger makt och förmynderi. Peka med hela handen och ge order. Så sker numera även på vår återvinningsstation. Det gemytliga är som bortblåst, nu känner jag enbart fasa och beslutar mig härmed för att lägga förrådsstädningen på framtiden.

Igår fick jag ett sorgebud. En väninna har lämnat jordelivet. Eftersom vi de sista åren endast haft sporadisk kontakt har jag av förklarliga skäl inte tidigare blivit underrättad. När vi talades vid förra året berättade hon om den sjukdom som till sist blev starkare än hennes vilja att leva.
Det är vid sådana bud som jag tvivlar på mänsklighetens förmåga att leva i harmoni med varandra.
Min väninna och jag hade inget otalt med varandra. Vilket känns skönt. Olika skeenden i våra liv gjorde dock att vi gled isär så pass mycket att vi inte hade lika intensiv kontakt som tidigare. Hon stod kvar på sin plats medan jag gick vidare mot nya mål. Var och en upptagna med sitt.

Jag känner mig sorgsen. I sorgen har det onåbara bäddats in. Nu finns endast bilder kvar som tröst. Det finns även bilder jag inte har tillgång till. Bilder jag saknar och längtar efter att få se. Ett framtidshopp som jag klamrar mig fast vid.
Kanske borde jag ändå åka ner till återvinningsstationen och tala med den jag kallar skräcködla. Det är inte omöjligt att det bor en sorg i hjärtat som förklarar det motsträviga och militäriska beteendet.
Sorgen behöver mildras. Kanske är jag den trösterska som krävs för att återvinningsstationen återfår sin tidigare gemytliga plats i vårt samhälle. Det är i alla fall värt ett försök...

söndag 4 november 2018

Skriande behov och extra åtgärder


Helgen har gått åt till minnen. Minnen av de som inte längre finns bland oss på annat sätt än just minnen. Därför blev fredagens inledning i Söderledskyrkan men en finstämd konsert med de tre M:en, Mikaela, Martin, Micke en fin start på denna eftertänksamma helg.

Största begivenheten för småtvillingarnas storasyster var troligtvis reptilmässan i Himmelstalunds Mässhallar. Ormar, ödlor, skorpioner, spindlar och grodor. Flickebarnet trånar efter en egen majsorm.
Fram till dess drömmen går i uppfyllelse får hon nöja sig med sin ögonfransgecko. En blyg typ som äntligen upplåter sin rygg för en lätt pekfingerstrykning.
Däremot kräver en önonfransgecko attiraljer som förhöjer komforten i terrariet. Och vad lämpar sig bättre att införskaffa sig dessa på en reptilmässa. Flickan plockade på sig vad som krävdes och mormor betalade. Allt fanns förutom torkade mjölmaskar i praktisk förpackning.
Därmed blev det en tur till en av Norrköpings djuraffärer som saluför torkade mjölmaskar.

Att gå på reptilmässa är tröttande och skapar hungerkänslor. Med knorrande magar klev vi in på en av stadens snabbmatskedjor. Lade en beställning och betalkortet åkte ånyo fram. Kortläsaren vägrade frammana det fält där min kod skulle tryckas in. Trots upprepade försök. Vi fick lämna matstället för att ta ut pengar i bankomaten. Där kom beskedet, kortet är trasigt, vänligen kontakta din bank.
I detta kontantlösa samhälle stod vi där med en skriande hunger utan möjlighet att stilla rumsterande magsäckar. Även köpet av torkade maskar höll på att gå i stöpet. Damen i djuraffären såg plågad ut då hon upplyste att hon varken tog emot swish eller kunde mata in mitt kort manuellt.

Då skred en man med utländskt påbrå in på arenan.
"Klart flickan ska ha torkade maskar! Jag betalar och du swishar mig". Jäntan höll de torkade maskar tätt tryggt mot sitt bröst medan vi gjorde ett försök att åtminstone få till en köttbullemacka. Om inte kunde vi snaska lite på maskarna för att stilla den värsta hungern. Men på kondis kunde mitt kort knappas in manuellt. Vi var för stunden räddade!

Med ett trasigt betalkort insåg jag hur kontantlöst sårbar jag är. Klarar inte ens av att ge mitt barnbarn mat. Kontanter är inte teknikberoende eller skapar irritation i den bakomvarande kassakön genom strulande kort och kortläsare.
Nu har jag i alla fall beställt ett nytt kort av min bank. Till och med designat med ett foto jag själv tagit. Med det kan jag sedan ta ut lite kontanter och lägga i plånboken. Som en extra säkerhetsåtgärd.

onsdag 31 oktober 2018

En klistrig pannkaka och en utmanande mattant



Skolmaten är en ständigt het potatis. Eller fisljummen, dåligt kokt, sönderkokt eller kokt på annat icke smakfullt sätt. Så även då jag gick i skolan. Då var det inte matens kvalitet eller näringsriktighet som dryftades. Nej då var den helt enkel äcklig. Tyckte de flesta utom jag. Njutningsfullt slevade jag i mig den stuvade spenaten, petade bort benen ur makrillen och viftade undan mina kamraters fasta övertygelse att mattanten serverade kokta myrägg istället för ris.

Vår dotter skickade mig en länk från en nättidning, närmare bestämt Uppsala Nya Tidning. Där har både skolbarn och lärare tröttnat på maten som serveras i skobespisningen. Eller skolrestaurangen som det heter nu för tiden.
Artikeln beskrev hur det för dagen serverades ugnspannkaka. Oätlig sådan till råga på allt. Som klistrig gröt ungefär. Uppretade tog elever och lärare med sig sina tallrikar med den hemska pannkakan och styrde stegen mot rektorns kontor. Varpå rektorn såg som sin plikt att i sin tur säga mattanten ett sanningens ord.

Om jag var mattant skulle jag genast börja grina om jag fick rektorn på mig i ett sådant ej delikat ärende. Känna mig som en mycket dålig ugnspannkakemakerska. Men icke denna mattant, hon var av ett grövre virke än jag.

Beslutsamt gav hon svar på tal. Genom att bryskt kasta av sig sitt förkläde, dra ner gylfen i byxorna, släppa ut sitt hår och mot en stång åla sig i minst sagt oanständiga rörelser som säkerligen fick rektorns tankar att fara iväg mot det håll där kvinnor har poledans som sitt yrke.

Skolans kurator kom rusande för att med sina kunskaper försöka få ordning på den mot stången vilt ålande mattanten. Vilket visade sig vara helt resultatlöst. Mattanten var i sett esse och gick inte att hejda. Varken av rektorn eller kuratorn.

Funderingar kring detta är om mattanten egentligen jobbade på rätt ställe. Hon kanske skulle byta karriär och söka sig dit där poledans uppskattas. En annan fråga jag ställer mig är var skolbarnen och deras lärare egentligen utfodras? Är det vanligt förekommande att det finns en stång för poledans i skolbespisningar? Eller får skolelever och lärare äta lunch i en nattklubb som kvällstid står för underhållning av en mer lätt och ledigt klädd personal än mattantens förklädesutstyrsel?

Vår dotters förnuftiga svar på mina funderingar var, skicka mattanten på en matlagningskurs så är problemet troligtvis löst.

Hur gick det då med den förfärliga ugnspannkakan i Uppsala? Jo nu ligger den hos kommunens måltidschef för provsmakning och åtgärd. Det är även hon som ska avgöra om den dansanta och utmanande mattanten ska få jobba kvar eller ej. Hon kanske måste provdansa inför måltidschefen innan svar avkunnas.

måndag 29 oktober 2018

Ett gulnat papper och fascinerande nystan


Natten till den 29 april 1984 föddes vår son i Örebro förlossningsavdelning. I förlossningsrummet intill vårt fanns ett annat par som även de hälsade sin son välkommen till världen.
Vi nyförlösta mammor skapade ett band mellan oss som håller än i dag.
Pappan i den andra familjen är präst och så som brukligt är bland präster lockar andra tjänster i församlingar än den där de för tillfället är anställda. Så även för denna präst och flyttlassen drog iväg till nya orter under årens lopp. Bland annat till Svenska kyrkan i utlandet. Under några år bodde familjen i Berlin och på den tiden hörde brevkorrespondens till vanligheterna. Därmed fick jag återkommande rapporter brevledes gällande familjens väl och ve.

För nästan trettio år sedan flyttade även vi. Inte utomlands men väl till Östergötland från Värmland. Nya platser och nya människor att utforska och bekanta oss med. Samt en ny lantgård med allt vad det innebär.
Efter fjorton år på Vikbolandet kände vi att det var dags att gå vidare mot nya mål. Vi sålde gården och köpte Christer Wides hus i Kolmården. Christer var en känd konstnär vars verk pryder offentliga rum lite var stans runt om i vår kommun.

Mitt frilansande som reporter har jag dock aldrig avslutat och för ett par år sedan gjorde jag ett reportage om Johan Perwe med anledning av hans bok Mörkläggningen. Johans morfar Erik Perwe var präst i Norrköping sedan i Berlin under andra världskriget. Han hjälpte judar och politiska flyktingar, både genom att gömma dem med också med att fly. Tyvärr avled den ädelmodige prästen mitt under sin gärning och fick därmed aldrig uppleva freden.

Nu under helgen fick jag syn på ett litet papper som stack upp ur ett av våra fotoalbum. Nyfiket drog jag fram det och som visade sig vara en tidningsartikel, dock ej skriven av mig. Skrynkligt och gulnat men fullt läsbart.
På den tillhörande bilden syns tydligt prästen Christer och hans fru Elisabeth, paret vi blev bekanta med då våra söner föddes och när artikeln skrevs bodde i Berlin där Christer var kyrkoherde. På bilden ses även drottning Silvia, en ung kronprinsessa och två för mig okända damer.
Artikeln är skriven för omkring tjugo år sedan och med nyfikna ögon läste jag den.
Förbluffad avslutade jag läsningen.  Vid en mässa i Victoriakyrkan i Berlin avtäcktes en tavla till minne av Erik Perwe, gjord av konstnären Christer Wide.

I artikeln finns gemensamma nämnare till oss. Christer och Elisabeth som funnits med i vår bekantskapskrets under många år, Christer Wide som vi en gång köpte huset av samt Erik Perwe vars barnbarn Johan jag intervjuat. De sistnämnda var när skribenten knattrade ner sin artikel på sin skrivmaskin för oss helt okända personer.

Livet är som ett garnnystan. Längst med garnets spunna trådar finns det alltid något som sammanflätar människor på ett eller annat sätt. Vilket jag finner vara mycket fascinerande.

lördag 27 oktober 2018

Härskna minnesnötter och ointressanta titlar


Tillsammans med stortvillingarna, deras lillebror och föräldrar gör vi upp planer inför vår kommande resa. Utrikesresa. Vi ska resa med lätt packning, i alla fall maken och jag som inte behöver bekymra oss om extra barnkläder, gosedjur eller annat praktiskt som tillhör barnfamiljer.

Med lätt packning går det att fylla på väskorna vid hemresan med diverse inköp av brukbart och minnesvärt gods.
För många år sedan gjorde vi ett besök hos makens syster och hennes familj i Frankrike. I vanlig ordning reste vi med halvfyllda resväskor. Vilket visade sig vara praktiskt då min svägerska skänkte oss en stor påse valnötter som hon plockat från trädgårdens valnötsträd.
Vid incheckningsdisken i flygets avgångshall visade min väska en oroväckande stor övervikt. Valnötterna. "Vi slänger nötterna", sa maken men jag vägrade. Varpå maken fick punga ut med flera hundralappar för att göra sin fru till viljes.

Idag har dessa nötter ett stort affektionsvärde. Visserligen har de under åren härsknat och blivit oätliga. Men de är ett minne av min svägerska som slutade sin livsvandring en kort tid efter vårt besök.
Det händer att maken muttrar över den skrymmande påsen. Påtalar att det nog är dags att göra sig av med de oätliga nötterna. Varpå jag trycker påsen tätt intill mitt bröst och med tydlighet i rösten förkunnar att nötterna inte på villkors vis förpassas till soptunnan.

Det är alltid skönt att få sista ordet. Det gäller bara att spara på krutet så sista ordet blir genomtänkt och träffsäkert. Igår till exempel fanns inte läge att avfyra min frustrations skarpa ammunition. Nej, istället sov jag på saken och lät känsloyttringarna komma till vila. Styrkt av nattens timmar formades under morgonen orden till den effekt jag hoppas uppnå.  Nu kan jag lägga  det uppenbara försöket förminska mig och den kunnighet jag besitter till handlingarna.
Jag bad maken granska orden innan jag tryckte på avfyrningsknappen. Det är alltid bäst att låta någon annan förhandsgranska dokument med allvarlig innebörd innan det förmedlas vidare till mottagaren.

Fina och krångliga titlar, helst på engelska, som ska signalera högutbildning, kompetens och framgång imponerar inte på mig när den statuskåte inte besitter helt vanligt folkvett utan istället beter sig som en påse nötter.


onsdag 24 oktober 2018

Födelsedagskram och en förskottstårta


Varje gång jag kör ut på Skärblackavägen möts jag av vår lokale matvaruhandlare. Fryntligt blickar han ner på mig från bondgårdens ladugårdsvägg. Som en vägens skyddshelgon. "Kör försiktigt", ler blicken. "När du ändå är ute och åker, passa på att kom in till oss och handla dina dagliga varor".
Vilket jag också gör.  Är bygdens företagare köptrogen.
I vår matvaruaffär känner jag mig trygg. Vet var varje vara har sin plats. Vänlig och språkvillig personal och alltid träffar jag på en och annan kund att växla några ord med.

Igår kom kassörskan springande. Ropade mitt namn och gav mig en kram. Jag kände hennes värme genom jacktyget.
"Grattis på födelsedagen", sa hon och klämde till lite extra.
Hövligt tackade jag för omtänksamheten. Passade i samma andetag på att nämna att min bemärkelsedag infaller den 3 mars. Hon såg snopen ut.
"Asch bättre att vara ute i god tid än inte alls. God jul och gott nytt år förresten".
Jag funderade på att införskaffa mig en tårta. I förskott på min födelsedag.

Maken och jag delar förmågan att tappa bort andras födelsedagar. Skamset uppdagas det att nej nu har vi glömt bort att gratulera. I år igen! Vilket föranleder försenade gratulationer.
Nu kan vi trösta oss med en ny forskarstudie. Glömska är ett bevis på hög intelligens, säger forskarrapporten. Tvärt emot tidigare analyser, nämligen det att de med gott minne är de smartaste.
Att glömma bort som till exempel födelsedagar är det yttersta beviset på ett friskt minnessystem. Genom att sålla bort viss information optimerar vi vår beslutsamhetsförmåga för sådant som har betydelse i vår överlevnadsförmåga.

Vilket inte hindrar mig från den pinsamma känslan som uppstår då jag glömt bort någons födelsedag.
"Använd dig av Facebook, där dyker alla som fyller år upp och du uppmanas att gratulera".
Den funktionen har jag tagit bort då det gäller mig självt. Av den enkla anledningen att jag är en sådan dålig Facebookvän att jag istället föredrar att ringa eller skicka ett gratulationskort. I den händelse jag kommer ihåg det vill säga.

tisdag 23 oktober 2018

Andliga hus och avstressat skvaller


Vi ser dem lite  var stans ute på landsbygden. Spår av väckelserörelsen som bredde ut sig under 1800- och 1900-talet. Nämligen bönhusen. Enkla byggnader som idag är omgjorda till privatbostäder, sommarstugor eller står helt öde och i långt framskridet förfall. Flertalet av landets bönehus är till och med jämnade till marken och tillsammans med  rivandet har ett kulturarv gått i graven.
Dock finns ett bönhus i Jämtland med byggnadsår 1936 som av länsstyrelsen byggminnesförklarats.

Precis som med gamla nedlagda affärer ute på landsbygden fyller dessa bönhus mig med vemod. Borta är tiden då närheten till allt som behövdes ute på landsbygden är förbi.
Jag gör mig en föreställning om hur predikanten i bönhusen med kraft och styrka förkunnade ordet medan arbetshänder knäpptes i bön.
Styrkta av stundens allvar dracks det kaffe när predikanten stoppat undan den heliga skriften i sin portfölj. Bönhuset fylldes med kaffedoft och skvallret tog vid när händer sträcktes mot faten med bullar, sockerkaka bakad på färska lantägg och småkakor som drömmar, vaniljhorn och brysselkex med röd kant.

Skvaller är inte enbart omoraliskt. Det har även sitt syfte för skvaller behöver nödvändigtvis inte vara förtal. Skvaller knyter människor samman vilket i sig kan vara något positivt. På bönehusens tid fanns varken mobiltelefoner eller sociala medier. Då var det öga mot öga som gällde.
Det sägs att stresshormonet minskar när vi skvallrar. Kanske är det därför begreppet "utbrändhet" inte förekom när allt det som var viktigt eller oviktigt dryftades direkt människor emellan.
Idag känns det stressande att ständigt ha en känsla att på ett ofördelaktigt sätt hamna högst upp i sociala mediers glödande trådar.

Det märkligaste bönhus jag någonsin sett var när maken och jag gjorde en rundtur i Värmland. På baksidan av en ekonomibyggnad som trots ett mycket förnämligt tak såg helt öde ut satt en skylt som påvisade att här höll Pingstkyrkan till. Om det hölls bönemöte i nutid eller om det var en nedlagd aktivitet framkom aldrig med tydlighet. Trots att vi ställde frågan till de som ännu bodde kvar i byn fick vi endast svävande svar. Ingen visste så noga hur det var med andligheten i den till synes öde ekonomibyggnaden.

måndag 22 oktober 2018

Transfetter och friterade fortplantningsorgan


Nu ser vi in till grannen. Kala grenar sträcker sig mot oss. Endast ett och annat löv gör ett sista försök att hålla sig fast för att undvika dala till marken och undkomma förmultningen.
Nu varnas det för den norska vinden som kan uppgå till orkanstyrka. Jag har laddat upp med böcker som förströelse medan stormen rasar utanför stugknuten. Promenaderna är härmed inställda.

Om jag inte vill ligga i soffan och läsa kan jag alltid sträcka mig efter fjärrkontrollen, trycka igång teveapparaten och hänge mig åt matlagning. Där lagas bra och nyttig mat. Nu för tiden gäller det inte att äta vad jag själv tycker är gott. Nej, det måste noga vara utvalda råvaror med nyttiga fetter, kolhydrater och proteiner. Dristar jag mig att säga något annat är det likställt med att svära i kyrkan.
Det slås larm och vi blir rädda för socker, transfetter och dödsframkallande halvfabrikat. Mathysterin vet inga gränser.

Vad äter folk i andra länder? funderar jag över denna blåsiga måndag då det står hemtrillade köttbullar och egenstompat potatismos med den där extra klicken smör som förhöjer mosets karaktär på dagens meny.
I Kambodja friterar husmödrarna fågelspindlar medan det i Peru serveras friterade marsvin. I Asien anses befruktade kycklingägg som kokats då kycklingen är i beredskap att picka sönder skalet som en riktig delikatess. Åker jag till den amerikanska mellanvästern kan jag bli bjuden på stekta tjurtestiklar med som doppats i smält choklad om jag inte hellre åker till Kina för att avnjuta åsnehannens fortplantningsorgan. En måltid som sägs ge en mycket vacker och spänstig hy. Krispigt steka anktungor låter inte heller så dumt om de serveras med finhackad färsk chili.
Matkulturer som krockar med våra egna trots att vi sneglar mot det utländska köket när vi vill bli inspirerade. En sjukt hälsosam middag tillagat med dofter och smaker från medelhavet imponerar om vi bjuder hem gäster. Då krävs det även ett eller ett par glas vin, upphälld från den praktiska vinboxen. Vin lär dessutom vara väldigt nyttigt för hjärta och blodkärl.

På tal om födointag. Edward Blom är på krigsstigen. På grund av butikskedjornas tjuvstart med julmust. Enligt Instagram. Han håller benhårt på traditionerna den annars så fryntlige Blom. Äter julmat varje dag med början då det egentliga startskottet avfyras för  julmat fram till Tjugondag Knut. Då har jag redan ätit min första semla. Faktiskt tidigare än så. För snart är det dags för saffranssemlorna att göra sin entré.

söndag 21 oktober 2018

Timjan och livets verksamhetsberättelse


Jag träffar regelbundet våra barn. Ofta flyktiga möten, när jag lämnar eller hämtar barnbarn, har varit barnvakt eller något annat av praktisk art som ska utväxlas. Dock sker det sällan möten på tu man hand. Möten där vi kan språkas vid, dryfta det viktiga eller oviktiga.

Därför värdesätter jag högt de stunder då vi får möjlighet att umgås utan återkommande avbrott som telefon, sms eller påkommen uppmärksamhet.
Gårdagen var en sådan dag. Ett par timmar tillsammans med dottern. Jag föll för frestelsen, köpte julmust och pepparkaksmuffins trots att tiden ännu inte är inne. Vet att dottern gillar julmust och en pepparkaksmuffins slinker ner med små vällustiga grymtningar den också.
Packade godsakerna i en ryggsäck, hämtade dottern och hennes hund. Han hoppade förväntansfullt upp i bilens bagageutrymme. En resa med matte och mormor betyder en resa utan jobbsele. Med andra ord, en fridag för oss alla.

Skogspromenad som enkom stördes av två hundar som vad det lät ilsket skällde och drog i kopplen. Annars var stillheten i höstlandskapet total. Vid rastplatsen dukade vi upp vår förning. Hunden hittade något eget att glufsa i sig. Kanske en korv som något kastat och som surnat till den smakliga arom som passar en hund.

Vi samtalade, skrattade och jag kände en enorm tacksamhet över vår förtrolighet. Det känns fint att ha en dotter som med förtroende överlämnar sina tankar till sin mamma. Jag bevarar dessa leveranser som en dyrbar skatt i mitt hjärta.

När vi återkom hem vankades det porterstek. Kokt i porter, svartvinbärssaft, buljong, soya, torkade enbär och lite timjan. Gräddig sås och vinbärsgelé därtill. En fulländad dag som gav energi som räcker även denna dag. Har hört att det ska bli korvgrillning och trädfällning hemma hos sonen och hans familj. Maken har vässat motorsågskedjan och vi är beredda för avfärd.
I morgon börjar en ny framtidsvecka. Jag ser fram mot den och möten med de som står mig nära men även med möten där personerna idag är för mig okända. Med öppet sinne och glatt humör ska jag ta emot det som ligger framför mig. Alltid finns det något eller någon som berikar, berör och sätter avtryck i den verksamhetsberättelse som kallas livet.

torsdag 18 oktober 2018

Fyra krakar och känsliga ord


Självklart har även jag varit ute i skog och mark för att plocka svamp. Fyra kantareller lyckades jag få ihop. Svampstuvning skall tillredas.
Tack vare dotterns hund som vistats hos oss några dagar har jag kommit ut på rejäla promenader. Det är inte enbart skönt för hälsan och humöret, det rensar också hjärnan. Eller rättare sagt sätter hjärnans tankeverksamhet i viloläge.

Sista tiden har jag gått runt och funderat på ord. Orden har fastnat och jag har upprepat dem som ett mantra. Ungefär som när en speciell sång kilar sig fast och det är svårt att bli kvitt text med tillhörande melodi.
Det finns vackra ord och ord som jag av någon anledning tycker mindre om. "Bägge" är ett sådant ord jag ogillar. Dock kan jag komma på mig att nyttja ordet "bägge".  Rättar mig snabbt för att istället säga "båda".  Nu är det fritt fram för var och en att själva bestämma hur "båda" eller "bägge" ska användas eftersom det har samma betydelse.

Så finns det ord jag av ovana har svårt att uttala." Hen" till exempel. Även ordet "man" är omdiskuterat. Speciellt bland genusmedvetna. Nu är den "en" som gäller.
"En kan lika gärna äta gurka istället för vattenmelon". I språkbruk använder jag ofta "en" men har svårare för att skriva in det i en mening. Tycker det ser märkligt ut.  Ofta när "man" eller "en" används syftas det på sig själv i egen person. Då kan jag lika gärna skriva jag istället för att dra in andra genom att säga "man" eller "en" i mitt tänkande och tyckande. Ty alla tycker inte alltid som jag även om det vore önskvärt.

Ett av de vackraste orden jag vet är "skymning". För mig är det omslutande, mjukt och känns tryggt.
Skymning övergår i mörker men det är inget som stör mig. Mörkerrädsla ligger inte i min natur. Inget gömställe är bättre än mörker för där är jag svår att upptäcka om någon fara hotar. Jag vet dock de som är plågsamt mörkrädda.

Nu är det läge för svamprensning. Fyra kantareller bör inte ta så lång tid att befria från barr, mossa och eventuella småkryp. Under den korta tiden hinner jag inte med så många tankar kan jag tro. Men man, nej menar naturligtvis jag, kan inte så noga veta vilka tankar som plötsligt dyker upp. Hur korta och enkla de än må vara så har de flesta tankar betydelse.


måndag 15 oktober 2018

Lid under tystnad och antydan till något löst


Jag tillhör de lyckligt lottade som inte lider av någon fobi. Möjligtvis då det gäller tandläkaren. Ett besök i tandläkarstolen föregår uteslutande alltid en viss ångest. Ändå går jag lydigt dit då jag blir kallad för den årliga undersökningen eller om jag råkat bita sönder en tand. Bemästrar rädslan och låter tårarna trilla utefter mina kinder.  Känslan när allt är klart är obeskrivlig men det gäller nog alla.

Under gårdagen bevittnade jag ett gäng personer som lider av verklig fobi, nämligen flygrädsla. Det som slog mig var att så många män samlats för att få hjälp. Vilket bevisar att män inte är starkare än kvinnor. Vi lever i ett samhälle där jämställdhet är ett hyperaktuellt ämne och det är på plats att män och kvinnor även är jämställda då det gäller fobier.
En man stack ut ur mängden. Kraftiga muskler som förstärkte intrycket i den slimmade t-shirt bar. Hans breda nacke, hals och armar smyckade med konstfulla tatueringar. Han verkade inte vara rädd för något som skrämmer. Förutom flygrädslan då.

Vissa i åhörarskaran grät under föreläsningen. Män lika väl som kvinnor. Alla fick ta den plats som behövdes. Det fanns dock en skillnad i könsfördelningen. Männen skämdes inför släkt, vänner och kollegor för sin flygrädsla men kvinnorna gick ut helt öppet med problemet.
Männen hittade på alla tänkbara ursäkter för att undkomma flygresor medan kvinnorna skrev avskedsbrev, tog ett sista farväl av sina kära och dödstädade inför resorna. De män som trots sin rädsla för att flyga ändå tog plats i kabinen styrkte sig med whisky och diverse piller för att härda ut.

Psykologen var tuff, rak och hård. "Tig och lid"! var hans råd. Rid ut ångesten och gör er inga tröstetankar. Störtar planet, tappar en vinge eller får motorhaveri är det inget någon kan göra något åt. Det är bara att gilla läget och inte älta problemen i förväg. Brutalt kan tyckas men ändå ganska logiskt. Vilket är lätt för mig att säga som enkom anser momentet då det är dags för landning känns en smula obehagligt. Kanske drogs jag ändå med en smula in i ångesten bland de rädda åhörarna ty vid hemkomsten fanns en antydan till lös mage. Eller så berodde det helt enkelt på kaffet.

Förutom att jag fick provsitta min väninnan piloten Thereses arbetsplats i cockpit fick jag en bok av psykologen. Som tack för att jag ville vara med och göra publicitet av kursen som förhoppningsvis ska bota de flesta deltagarna från flygrädsla.
"Sluta älta och grubbla" är bokens titel. En bra-att-ha bok i största allmänhet. Ett uppslagsverk att tillgå när något känns betungande. Jag vet några personen i min omgivning som också skulle vara i behov av just denna bok. Kanske ger jag bort den i julklapp. Det är dags att börja tänka på julgåvor för nu dyker det upp erbjudande om förbokning av julbord. Härliga tider nalkas gourmander och näringsidkare.

torsdag 11 oktober 2018

Brutna löften och lagar som skyddar


Nu är det oryggligt. Sommaren är passé, maken har plockat undan utemöblerna. Det främsta beviset på det förgångna. Egentligen, vad skulle det göra om möblerna fick stå kvar ute under vintern? Som en påminnelse över det som väntar. Det finns dock en osynlig regel som varje ägare av en utemöbel måste följa. När sommaren är slut ska möblerna ställas undan i skydd mot isande vindar, snö och frost.
Vi måste göra det rätta och göra rätt för oss. Något som i alla fall jag lärt mig sedan barnsben. Att göra rätt för mig. Arbeta, betala skatt på lönen och i möjligaste mån hålla ett löfte. Det sistnämnda kan vara svårt, löften utan underskrift med namnförtydligande är lätt att bryta.

Lånta prylar eller ekonomiska medel ska återbördas. Teveavgiften betalas pliktskyldigt. Köper jag en vara ska den betalas. Likaså om jag anlitar någon att utföra en tjänst. Jag betalar även om det svider. Ty så är jag lärd och så förväntar sig motparten att jag ska agera.

Men, om jag då inte vill betala och göra rätt för mig, vad händer då? I rättssamhället Sverige där stiftande lagar med domstolar som tolkar lagarna torde det vara enkelt. Gör jag något brottsligt får jag ett straff som jag med största sannolikhet inte överklagar. Om jag vet med mig att jag utfört brottet vill säga. 

Så finns det de som slipat sitt samvete vasst mot slipstenens roterande sten. Hårdhudade individer som känner till varje kryphål som de med vighet kan ta sig igenom. Där grundläggande principer som att göra rätt för sig totalt kollapsar. Hänsynslöst och utan tanke på vilken skada som åsamkas motparten.

Det som retar mig mest är att ingen kan ta de som inte vill göra rätt för sig i örat. Ruska om till dess öronen glöder av smärta och skam. Jag tänker också, vilken glädje skänker det som någon stulit för någon annan? Skaver det inte en aning längst där inne i den svarta själen?
Nu har inte jag blivit lurad och bestulen. Men jag står som betraktare och lider med den som är drabbad. Ser våndan och vanmakten hos den som kämpar mot de element som på grund av sin slughet har makten och övertaget. I rättssamhället Sverige. Där lagar om ordning och reda ska vara ett skydd och till hjälp för alla som inte är ute i ont uppsåt.

Banne mig, jag ska sluta betala teveavgiften. Eller kanske köpa en ny bil utan att för den skull betala vad den kostar. För inget lär väl hända om jag slingrar mig tillräckligt mycket.

söndag 7 oktober 2018

Stagnerade rörelser och vår egen tid


Talade med en kvinna häromdagen. Hon var ledsen. Tyckte att någon behandlat henne ovarsamt.
Vi besitter en palett med olikfärgade känslor. Kanske är det därför som det är så lätt att bli sårad. Speciellt av någon som har svårt att lyfta blicken över kanten till den egna sfären.

Under samtalets gång lättade det. Blicken blev klar och skrattet kom tillbaka. Vi behöver stundom ventilera det som känns svårt. Vara en god lyssnare utan att avbryta mitt i en mening. Möjligtvis inflika några visdomsord om vi besitter sådana. Om inte är det bättre att vara tyst för visdomsord kan många gånger förvärra det som redan känns svårt. Framhäva det otillräckliga i tillvaron.

Vissa hävdar att fysik smärta beror på svårigheter med de inre känslorna. Vi lyssnar inte till vad vi vill och hur vi egentligen känner, den inre rörelsen stagnerar och då går det inte att ta sig framåt.
Själv tror jag att vi har en lång kedja inom oss som består av olika val och handlingar. I kedjan finns också engagemang för andra och för sin egen del, lusten att leva och utmaningar att klara av de påfrestningar som vi stundom stöter på.

Livet består av så mycket mer än materiella ting. Allt det nya blir en dag gammalt. åldras fortare än vad vi själva gör. Blir förbrukat och göms undan om det inte helt sonika kasseras.
Själv blir jag glad och upprymd över de färger som just nu omger oss. Och att vi om en liten stund ska åka på körkonsert. Där mitt ibland alla sångare finns vår dotter som övat in sin stämma. Jag blir glad när sonen säger i telefonen att hans förkylning med halsont gett vika.
Jag blir glad när jag tänker på att då mörkret sänker sig i afton sitter jag bredvid maken i soffan med en kopp te. Att vi får somna bredvid varandra och i morgon vakna tillsammans för att möta en ny dag. Glädjen över det våra barnbarn skänker oss och att den tid vi förvaltar tillhör våra liv.
Mer begär jag inte för att må bra.

torsdag 4 oktober 2018

Att bjuda till och en varsam smet


Vi var ett gäng mor-och farföräldrar som satt i Skärblackabadets entré. Våra barnbarn går på simskola. Alla talade vi välvilligt om underverken. Var och en mest hängivet kring sitt barnbarn. Inget barnbarn kan mäta sig mot det vars egna gener finns sammanflätade med barnets.
En morfar skulle bege sig till Grensholm för att titta efter hjortar. Bara barnet kom upp ur bassängen och tvålat av sig den klormättade huden.
En mormor såg med bedrövade ögon på oss övriga. Hon var fattig. Så fattig att det enda hon kunde bjuda på var sig själv. Inget annat. Bio och kafébesök hägrade men nekades på grund av dålig ekonomi.
Men att bjuda på sig själv är väl det bästa, försökte vi. En klen tröst för en fattigpensionär insåg vi så fort orden yttrats.

Jag funderade lite över mormorn då stortvillingarnas lillebror och jag under gårdagen var ute på äventyr. IKEA i Linköping. Köttbullar och potatismos i restaurangen. Därefter fika på ett finkafé. Vackra tavlor på väggarna, bakverk i överflöd och så glass. En pojke nyss fyllda tre år som i sin barnsliga iver över att få spendera en hel dag tillsammans med sin farmor inte ännu har förmågan att reflektera kring fattiga mor-och farföräldrar.

Vi har det bra. Ordnat det för oss så vi på gamla dagar har råd att unna både oss själva och barnbarnen lyxbakelser på finkafé. Vilket inte betyder att vi inte bjuder på oss själva. På sådant som inte kostar en krona. Som att koka in skänkta päron. Socker, vatten och en bit kanel är förvisso en kostnad. Samt strömmen som spisen drar. Men när treåringen uppflugen på en pall bredvid mig ger sig i kast med att bearbeta ett päron med hjälp av konservöppnaren är det enda som bekymrar mig att han ska göra sig illa på fingrarna.

Nu är det höst på riktigt. Naturen sprakar och vi kurar ihop oss under filten.
"Gör amerikanska pannkakor så åker jag och köper glass. Vi äter det som kvällsmat framför teven", sa maken.
Medan jag separerade äggulor från äggvita, vispade vitan till hårt skum och rörde ner färskost tillsammans med mjölk, vetemjöl, bakpulver och salt för att sedan varligt vända vitan ner i smeten åkte maken och köpte glass.
"Jag tog en påse Twist också. För alla eventualiteter".
Bra, det gäller att gardera sig i den händelse amerikanska pannkakor inte mättar.

söndag 30 september 2018

Maskintvättföreskrifter och en falsk krokodil


Vårt valnötsträd som skänkt oss glädje trots att det inte givit oss några nötter har till synes gått ett dystert öde till mötes. Kala grenar sträcker sig mot den grå himlen vilket gör det svårbegripligt att trädet om cirka sju månader åter kommer att grönska.
Naturen förbereder sig på vila. Även jag borde vila ty förkylningen håller kvar sitt järngrepp. Vilket känns tröttsamt.

I morgon går vi in i oktober månad. Två månader kvar till jul. Butikerna har i vanlig ordning startat i god tid. Här ska handlas. Lysande renar, tomtar och allt annat tingel tangel som ger den rätta stämningen. Bäst att sätta en pepparkaksdeg. Och stöta saffran.

I samband med att maken och jag gifte oss för 40 år sedan förärades vi av samhället med en bok. En handbok som omfattade allt kring ett äktenskap. Hur vardags- och festbord bör dukas för ett fulländat resultat. Handtvätt- och maskintvättföreskrifter, inköp som gynnar hushållskassan samt vikten av vår-och höststädning. Listan av praktiska tips som underlättar i äktenskapet kan göras hur lång som helst.
Boken finns ej längre kvar i våra gömmor, antagligen mötte den sitt öde vid en vår- eller höststädning.

Dock gjorde boken intryck på mig som ung kvinna. beredd att ta klivit in i äktenskapet. Ty detta med vår- och höststädning har jag tagit till mitt hjärta. Jag fullkomligt älskar denna syssla. Upplever storstädning som en krydda i livet. Jag kan bli så uppspelt av blotta tanken att jag kvällen innan det hela drar igång har insomningssvårigheter. Det låter helt befängt och något jag borde gå i terapi för. Kanske någon tycker.

I den virvlande städningen kasseras mycket av sådant vi mellan städningarna hamstrat. Allt ska bli luftigt och fräscht. Dock finns ett arvegods från min farfar som jag, maken och många med oss uppskattar och som för alltid kommer finnas kvar i vårt hem. Nämligen ett skohorn med skaft av imiterat krokodilskinn. Eller om det är äkta krokodil, när min farfar var ung och införskaffade sig skohornet var det inte så noga med krokodiler och deras skinn.
Detta skohorn älskas inte bara av oss. Våra barnbarn hyser en förkärlek till denna tingest. Skohornet förvandlas till trollspö, svärd, käpphäst och nu senast en gitarr. Bara fantasin sätter gränser.
Stortvillingarnas lillebror samt dotterns ledarhund var under några timmar daghemsplacerade hos oss. Gossen spelade skohornsgitarr för hunden som satt i sin bädd och mest önskade ett slut på föreställningen. Gitarren kärvade plötsligt men smordes upp med spelolja. Gitarrsolot fortsatte och hunden antog en allt mer olycklig uppsyn.  När det äntligen var över blev skohornet en kniv, väl lämpad till att skära bitar av ett päron med.

Tror att min farfar skulle känna sig nöjd med att arvegodset förvaltas väl. Det finns saker som jag kan ha och mista. Men skohornet med skaft av krokodilskinn har en speciell plats i vår hall. Det är oersättligt.

onsdag 26 september 2018

Ett kraftfullt experiment och en korrekt avnavling


Jag föder hellre barn än detta öde, sa mannen till sin hustru. Hon tittade medlidsamt på honom medan pannan baddades med svalkande linnedukar. Hustrun greppade runt mannens nacke, reste hans huvud och förde en tesked med varmt honungsvatten mellan hans torra läppar.
Jag förstår mannen, man cold har även drabbat mig. Körkarlen parkerade sin skraltiga vagn bredvid min bil, hasade sig fram till vårt sovrumsfönster och kikade in på mitt sjukläger i väntan på transport till paradisets evigt grönskande ängar.

När mannen tillfrisknat frågade hans hustru om han fortfarande hade i åtanke att byta bort en förkylning mot barnafödande. Utan tvekan, svarade han. Då så. Hustrun iscensatte ett experiment. Beordrade mannen att dra ut underläppen så långt det gick. En försmak av värkarbetet, förklarade hon. Mannen försökte le. Hävdade att det jämförelsevis inte uppnådde styrkan av en riktigt besvärlig förkylning. Fortsätt dra, manade hustrun. När det tar stopp för du upp läppen över ansiktet, fortsätter över huvudet och sedan så långt ner över nacken du kan komma. Ungefär så känns det att föda barn, till och med aningen värre.

Denna gång lurade jag körkarlen och i ruelse över mitt påbörjande välmående har jag bokat en tid hos fotvårdsterapeuten. Nagelrensning, nagelklippning och skön fotmassage. Belöningen för dagar av lidande.

För övrigt fyller stortvillingarnas lillebror tre år idag. I morgon är det deras tur att fylla år. Sju år har de hunnit bli och det vankas tårta, paket och hurrarop. Treåringen telefonerade i arla morgonstund till farmor och farfar för att bli gratulerad. Vi sjöng i luren vilket väckte så pass stor bestörtning att telefonen överlämnades till barnafadern. När vi i morgon ska räcka över jubilarernas paket
ska jag ännu en gång påminna den minsta gossen att det var jag, hans farmor, och ingen annan som klippte navelsträngen. Hur avnavlingen utförs har stor betydelse i livet.

Det bör nämnas att även min make varit sjuk. Dock är han av den stammen då varken hjärtinfarkt, lunginflammation, blodförgiftning, magsjuka eller förkylningsbesvär hindrar honom från ett aktivt liv. Han bekymrar sig mest över mig och mitt hälsotillstånd.Vi har delat rättvist på flaskan med hostmedicin, febernedsättande piller och mjuka pappersnäsdukar.
Om det behövs skulle min make utan att jämra sig allt för mycket klara av experimentet med underläppen. Ett experiment jag omedelbart skulle sätta stopp för. Tänk om läppen skulle låsa sig i den positionen, det vore värre än värsta tänkbara man cold!

torsdag 20 september 2018

Stillhetens rum och regionens tjänare


Tystnaden bröts enbart av prassel när damtidningarnas sidor vändes. Det är aldrig så tyst som i ett väntrum. Ett gäng luttrade damer som varit med förr, och så nykomlingarna. Svettpärlor på överläppen, uppskrämda av de mer erfarna.

Idag kom beskedet. "Denna gång visade undersökningen inga tecken på bröstcancer".
Jag fnissade. Mest av lättnad. Men också av formuleringen i brevet. Som om det gällde ett lotteri. "Denna gång ingen vinst, bättre lycka nästa gång".
På sätt och vis är mammografi ett lotteri. Det som inte känns utanpå kan finnas inuti. Osynligt lurande. Plötsligt en dag finns knölen där. Som en ärta beredd på ett maktövertagande.

Mammografi är en förmån som sträcker sig från det kvinnan fyllt 40 år till dess hon är 74. Vart annat år går 80 % av Norrköpings kommuns kvinnor för att klämma ihop behagen till en form som mest påminner och stekta ägg. Vändstekta. Plågan är helt gratis, för visst känns det, konstigt vore annat. Men inte så till den milda grad att svetten dryper.

Nu är min mamma utskriven från den specialsjukvård hon haft. Vårdcentralen ska ta över. Mamma bävar. Men så går det när hon haft den dåliga smaken att inte dö efter ordning i sin cancersjukdom.
I ren protest slängde hon ut sin rollator på trottoaren utanför sin ytterdörr och gick till Coop. Det var min tur att bäva. Jag jämrade mig. Var det verkligen tillrådligt? I ditt tillstånd? Du vet, jag ska in till stan på jobb och kan inte hjälpa dig om du inte orkar hela vägen.
"Jag är inte död, har tydligen evigt liv vilket är tur eftersom det inte finns läkare på vårdcentralen", fräste hon.
Jag retirerade. Bad henne gå sakta och vila ofta. Hon hade proppat sig full med morfin, garanterade hon. Så jag kunde känna mig lugn.

När läkaren meddelade beslutet om utskrivning från den vård som varit mammas och min trygghet frågade jag hur vi skulle bära oss åt när det blir som värst. Vilket det blir då och då.
"Ring vårdcentralen".
Men om det blir akut och vårdcentralen har stängt? Javisst, ja det finns jour. Väntetid i telefonen förvisso men det finns hjälp att få. I Norrköping. Om mamma orkar åka dit när det är som värst. Hon såg blek ut. Ingen av oss protesterade över beslutet. Makthavaren Region Östergötlands tjänare hade sagt sista ordet.

Att bli sjuk är precis som med mammografi, ett riktigt lotteri.