Blodbad och en luftfylld manschett

En till mig närstående, närmare bestämt maken, har under en längre tid plågats av näsblod. Lite näsblod drabbar alla och envar någon gång under livet men ibland kan det bli aningen för mycket.
När jag var barn rann det ständigt röda strilar från näsan som letade sig ner till hakan där de smala rännilarna upphörde och övergick till ett droppande. Under skoltiden drog jag nytta av mitt gissel. Obemärkt körde jag ett pekfinger i näsborren och rotade runt. När den uppnådda effekten startade förde lärarinnan mig varsamt till lärarrummet. Där fick jag ligga på schäslongen ämnad för vilsamma pauser för uttröttade lärare till dess blodflödet stillnat. Gick koaguleringen för snabbt drog jag ut levrat blod och flödet startade på nytt. Lärarinnans oroliga blickar när hon då och då kom för att titta till den blödande nosen gav en känsla att jag var betydelsefull.
Sen blev jag nödd och tvungen att låta läkaren bränna ihop näsans blodkärl och lärarinnan fick ha sin schäslong helt för sig själv.

Gällande makens näsa och det häftiga blodflödet som uppstår utan synbar anledning börjar bli påfrestande. Jag tror inte att han känner sig betydelselös och därför triggar igång näsblod för att få min uppmärksamhet, nej här finns något annat bakomliggande. Då jag under min uppväxt hade bestämt mig för att bli kirurg har jag viss insyn i läkekonsten efter att ha införskaffat mig kunskap genom att bläddra i Hemmets stora läkebok. Kunskap som visserligen inte bygger på erfarenhet men som ändå fastnat och till viss del blivit bestående.
Därmed uppmanade jag maken att kontakta vårdcentralen för en mer säker diagnos än den lekmannamässiga jag kan erbjuda.

Klockan 11.00 ringde vårdcentralen tillbaka och maken konsulterade med sköterskan.  De talade en god stund varpå jag förväntade mig att ett läkarbesök var inbokat.
Tyvärr, inga lediga tider för medborgare som lider av näsblod. Att personen i fråga äter blodförtunnande var inga förmildrande omständigheter som skyndar på en läkartid. Jo, först om en månad men vårdcentralens regelverk låter påskina att en läkartid så långt i förväg är förbjudet.
Däremot är maken välkommen att få blodtrycket kontrollerat, sa sköterskan i telefonen. Dessvärre har blodtryckssköterskan slutat sin tjänst och ingen ny är i antågande. Men maken kan ändå mäta sitt blodtryck på vårdcentralen genom att ta det på sig själv utefter de uppsatta och mycket tydliga instruktionerna. Trycket blir sedan noggrant dokumenterat i journalen efter det att resultatet rapporterats i receptionen, poängterade sköterskan.

 Nu löper vi linan ut vad det gäller egenvård. Jag har inhandlat blodstillande vadd på vårt lokala apotek. När jag kommer till stan nästa gång ska jag köpa en traditionell blodtrycksmätare med tillhörande stetoskop. Sen ska jag öppna en egen vårdcentral. Med de läkarkunskaper jag har i bagaget sedan späda år borde räcka för behandling av lindriga sjukdomar och små blessyrer. Som näsblod till exempel.

Äggskallebyn och värdefulla upplevelser

Dagarna springer iväg i en rasande fart. Därmed närmar det sig mars. Månaden som öppnar dörren mot den stora förändringen.
Jag kommer att lämna över den journalistiska stafettpinnen till någon annan. Åtminstone vad det gäller grannkommunen Finspång. En plats jag under åren lärt känna innan och utan.
För mig framstod tidigare Finspång som en ointressant håla där köpcentrum Viberga stod för ortens signum. Ack, vad jag bedrog mig. Kommunen har öppnat min trångsynthet och "Äggskallebyn" med sina omgivningar har berikat mig i ett helt nytt perspektiv.
Det är med blandade känslor jag nu säger tack för mig. Tack till alla människor jag mött, till de som släppt in mig i sina liv, i sina hem och proffesioner. Politiker, kulturambassadörer, äventyrare, polis- och räddningstjänst, butiksinnehavare, hantverkare, hembygdsföreningar, bönder, grevar,  restaurangägare, friluftsentusiaster, musiker och helt vanliga intressanta människor som lever och verkar i bygden. Listan kan göras oändligt lång.

Socknarna Hällestad, Regna, Risinge och Skedevi bildades vid kommunreformen 1862. Orter som bland annat Igelfors, Rejmyre, Hävla, Grytgöl och Ljusfallshammar har fått besök av mig. Sommartid ofta i sällskap av maken. Vi har packat en välfylld utflyktskorg och efter avslutat arbete suttit i någon skogsglänta ute på landsbygden och sammanfattat händelserna och språkat kring de som gett oss sina historier. Ätit av den medhavda matsäcken och känt oss upprymda.

Några "äggskallar" har jag dock aldrig stött på. Kanske beror det på att deras huvuden antagit en mer rundad form under åren som gått. Benämningen "Äggskallebyn" grundar sig på förlossningsläkarnas förkärlek till, under den tid då sjukhuset hade en förlossningsavdelning, att förlösa de flesta kvinnor med hjälp av sugklocka. Därmed hade var och varannan Finspångsunge äggformade huvuden.
Om Finspångs havande kvinnor var mer trånga i porten än andra ska jag däremot låta vara osagt. Kanske fann läkarna helt enkelt professor Tage Malmströms förbättringar av förlossningsverktyget från 1950-talet som praktiskt och tidsbesparande.

Det har varit fartfylla år som genererat till pärmar fyllda med de artiklar jag skrivit och klippt ut. Tusentals bilder har sorterats i mappar på den externa hårddisken. Som en säkerhetsåtgärd i den händelse datorns hårddisk kraschar. När minnet av de jag träffat bleknar kan jag återskapa möten, känslor och upplevelser genom att bläddra runt bland allt sparat material.

Finspångs kommun har berikat mitt liv. Jag känner en stor tacksamhet över möjligheten att ha fått lära känna orten och dess innevånare på djupet.

Herrskapsbönder och hemlängtan

Jag längtar hem. Hem till gemenskapen med andra. Gästfriheten och hjälpsamhetsandan.
"Öschöte, skene gate upp å gate ner å bare glane. Kan dä va oätt å oiktitt. Gu´ så dant".
Nej, jag blir aldrig någon östgöte.
Trots det är Östergötland sedan tjugoåtta år tillbaka min fasta punkt i livet. Jag överger inte det bördiga landskapet där bönderna bor som herrskap. Enligt Selma Lagerlöf.
Ändå är det tillåtet att längta hem en smula.

Under gårdagskvällen var jag irriterad. Irritationen fanns kvar då jag slog upp ögonen i morse. Som en däven filt hade sinnesstämningen lagt sig över min nattvila. Egentligen handlade det enkom om en meningslös ordväxling. Jag hade mycket väl kunnat lagt det åt sidan, muttrat lite och sedan släppt taget. Men det skavde, kände ett skriande behov av att svara. Helst så otrevligt som möjligt, men jag avstod. Gav dock svar på tal, med en anstrykning av skärpa. För att sedan avsluta det hela artigt och belevat.

Det är just sådana här uppkomna situationer som berör mig i negativ riktning. Människor i grupp som agerar och strävar mot en gemensam lösning. Då dyker plötsligt en nejsägare upp. En krångelmakare som inte ser någon som helst lösning på problemet utan skickar istället iväg anklagelser. Mot bättre vetande, till råga på allt. Inte inser krafterna som läggs ner utan ser istället klagande som sin livsuppgift.

Jag beklagade mig i den tidiga morgontimman. Maken lyssnade och höll turligt nog med mig i min ensamma argumentation. Han förstår inte heller vikten av att vara ohjälpsam, lösa enkla problem smidigt och kravlöst.
Av tidigare erfarenheter, där hemma dit jag stundom längtar mig tillbaka, hjälptes vi åt. Problem var till att lösas och många var problemlösarna. Ingen ställe sig på egen planhalva och lät bollen rulla av egen kraft. När problemet var löst drack vi kaffe med dopp av det som för tillfället fanns att tillgå i brödburken.

Irritationen har gett med sig. Undslipper mig endast en och annan tyst fnysning. Om några dagar packar vi bilen och åker hemåt. På ett kortare besök. Jag längtar.

Knyppelpinnar och dödsmusik

Gårdagen bjöd på tvära kast. Från att ha suttit i godan ro med ett gäng knypplande damer till en heavy metal- avslutning. Måste dock tillstå att båda dessa möten var givande. Var och en på sitt sätt.

Det var med blandade känslor jag lät mig föras genom långa korridorer ner till hårdrocksbandets replokal. Jag är inget större fan av den traditionella rocklyriken som utvecklats till att rikta allt  ljus på ondska, brutalitet, krig och våld genom death metal.
Källarlokalens väggar var prydd med dämpande äggkartonger, madrasser och allehanda tygstycken. Fyra grabbar där två av dem var kraftigt skäggprydda tog emot.
"Är ni farliga"? frågade jag inledningsvis. De skrattade. Inte rått och brutalt så som jag förväntat mig utan mjukt och förtroendeingivande. Därmed var isen för min del bruten.

Bakom den hårda fasaden på scengolvet dolde sig ett sprött innanmäte. En historia om mobbning och utanförskap rullades upp. En hård väg från barn till vuxen och vad det inneburit. Om känslan att stå på scenen och utföra rå och brutal musik. Känslor som flödar och den totala utmattningen när uppträdandet är över. Om revansch och avslitna gitarrsträngar.

Jag förundras över människans förmåga att resa sig ur mörker för att möta ljus, vänskap och drömmar som ska förverkligas. Kanske är death metal och subkulturen ett verktyg inom alla tänkbara områden.
Dock är ej alla skapta som hårdrockare utan får välja andra vägar till resning. Som att headbanga på en lättare nivå eller ge upp förlösande avgrundsvrål.

Jag blev bjuden på en spelning. Omtänksamma grabbar gav mig öronproppar. Oanvända. När de spelade bytte samtliga skepnad. Musiken fick mina revben att klappra i takt. Jag fotade och applåderade. Efter sista ackordet och trumvirveln återkom mjukheten. Gitarristen monterade sin mobil på en selfiepinne och vi förevigades för de sociala mediernas räkning.

Gentlemannamässigt följdes jag genom de vindlande korridorerna. Fram till hissen som tog mig upp ur underjorden. Ringde hem till maken och bad honom värma den överblivna makaronipuddingen.
 "Kör försiktigt hem", uppmanade han. Som alltid mån om att få hem mig välbehållen.

En krossad insekt och en körtel av valnötens storlek

Vägbanan var under morgonen isbelagd då jag körde iväg mot min destination. De mest våghalsiga lättade dock inte på gasen och hamnade därmed i diket. En viss förvirring uppstår alltid bland trafikanterna då bilar ska trixas mellan varandra och bärgningsbilar.
Framför mig låg en lastbil och bakom hade jag en timmerbil. Strängen mellan körbanorna skvalpade av snö uppblandad med vägsalt. Det sprätte på rutan då den mötande trafiken kom allt för nära den dolda mittlinjen.

Timmerbilen pressade på. Jag höll luckan mellan mig och den framförvarande lastbilen. I en svag kurva påbörjade timmerbilen sin omkörning. I sidospegeln såg jag hur den först nosade lite försiktigt innan den satte fart. Jag bromsade mjukt och prövande. Så blev omkörningen ett faktum. Timmerbilens släp svajade hotfullt fram och tillbaka. 
"Nu blir jag mosad likt en insekt under skosulan". Det var min fasta övertygelse. Sedan kom ilskan som en het våg. Jag satte upp vänstra handens långfinger och hoppades timmerbilschauffören uppmärksammade min gest.

Rädslan och ilskan stack i skinnet. Hjärtat pumpade och jag andades tungt. Rädslan förflyttades till strax under nyckelbenen som en molande värk.
Rädsla kan visas på flera olika sätt. Men gemensamt för alla är det sympatiska nervsystemet som slår till. Adrenalinet flödar och ilskan tar så småningom överhand.

Under en tid har männens prostata knådats och om den finns det delade meningar. Socialstyrelsen tycker på ett sätt medan prostataföreningar tycker något helt annat. Socialstyrelsen främjar männens rädsla över en felaktig ställd diagnos. Vilket jag mycket väl kan förstå. Lika väl som jag förstår män och prostataföreningars åsikter om en provtagning som leder till överlevnad.
Själv känner jag mig kluven i frågan. Baserad på egna erfarenheter. Trots att jag inte själv är innehavare av någon prostata har jag stått vid sidan om den valnötsstora körteln som befarades ha drabbats av cancer. Dagar av skräck och fasa slutade med galopperande blodförgiftning som nära nog tog livet av prostatakörtelns ägare dagen efter provtagningen. Det hela visade sig vara falskt alarm och samtliga inblandade drog en suck av lättnad. Efter några dagar och med kroppen stinn av marknadens starkaste antibiotika kom sjuklingen som egentligen var fullt frisk hem från lasarettsvistelsen.
Då kom ilskan. Ilskan över utsatthet och brist på information.  Ilska över att ha varit ofantligt rädd, på gränsen till en ångestfylld väntan på besked.
Aldrig mer, säger prostatans ägare. Varpå jag fortsätter att känna mig kluven till Socialstyrelsens beslut. Min rädsla kan inte riktigt släppa taget. Därför ställer jag stundom frågan; Hur mår din prostata idag tycker du? En fråga som jag anser vara berättigande att ställa lite då och då.

Medeltida tradition och latent kärlek

Min smarta mobil plingar stup i ett. Nya meddelande landar i min inbox. Meddelande som till största delen handlar om att jag ska köpa presenter och röda blommor till någon jag tycker om.
Kärlekens största dag, Alla hjärtans dag, en dag som främst gynnar affärsidkarna. Dagen då vi ska ge kärleken ett extra påslag.

Jag är emot all kommersiell extravagans. Anser att vi inte behöver ge varandra kärleksförklaringar och snällhet på anmodan sprunget ur en medeltida tradition.  Kärlek och ömhet bör finnas latent.
Precis som empati och lyhördhet. Eller som att prioritera vänskap framför makt och pengar.

Det är också smart att vara snäll och kärleksfull mot sig själv. Vetenskapliga studier har visat att den som är snäll mot sig själv löper framgång i jobbet, ute i samhället och på privat plan. Är jag snäll mot mig själv har jag förmågan att vara snäll mot andra och på så sätt må mycket bättre. Både till kropp och själ.
Vassa armbågar behövs förvisso, speciellt i ett samhälle där det ställs oerhörda krav och mycket av ansvaret läggs på enskilda personer. Läste nyss en artikel där skribenten påstod att vår hjärna varit på samma nivå idag som för 40 000 år sedan. Där har hjärnan lagrat det viktigaste av allt för vår överlevnad. Samarbete och gemenskap, sympati och medkänsla. En medfödd beredskap att hjälpa andra, inte enbart sig själv. Det stärker relationer och vi blir lyckliga.

Ramdom acts of kindess går ut på att överraska någon med goda gärningar. Som att till exempel betala ett cafébesök till den som står efter mig i kön på konditoriet. Köpa en lott till en okänd person, plocka upp skräpet som någon kastar på trottoaren eller hålla upp en dörr utan att samtidigt kolla på mobiltelefonen. Istället le och önska en fortsatt bra dag innan dörren smäller igen.
Risken är dock överhängande att jag anses som märklig om jag utövar dessa snällhetsöverraskningarna på vilt främmande personer.

Nu tänker jag vara snäll mot mig själv efter att under förmiddagen utfört vissa goda gärningar som gynnar de jag älskar. Ska börja med att stänga ner min dator vilket är en ömhetsbetygelse i sig och ge ledarlånehunden en välbehövlig rastning och ett mål mat. Tror att han tycker väldigt mycket om mig vilket kan bero på att jag gillar honom trots att jag inte är någon hundmänniska av stora mått mätt. Därefter ska jag se till att maken och jag får mat. Ingen kärleksmåltid precis men makaronipudding är gott nog för ett älskade gammalt par som vi är.

Knäppta händer och en bön om att orka ta det sista steget

Maken och jag har hjälpts åt att koka fågelmat. Det gäller att ta hand om de som befinner sig ute i kylan. Nu följer vi med spänt intresse hur fåglarna letar sig fram till läckerheterna. De är vaksamma. Ser att något är nytt. Osäkra på om det som dinglar från grenen har någon hjälpande inverkan med att  fylla magarna och på så sätt hålla värmen.

Även vi människor kan bli skrämda av nymodigheter. Vi vill gärna befinna oss i det invanda och trygga. Inte kliva ur den komfortabla zonen. Det är ett risktagande. Men det kan även vara ett livsavgörande val.

Under veckan som gått träffade jag en kvinna som bjöd mig på kaffe och hembakat. Vi gled in på just livsavgörande frågor och de val vi väljer att göra. Men även de val som vi tvingats till. Val gjorda utifrån påverkan av andra. De där valen som smärtar och som vi inte delar med oss av på sociala medier. Där har vi det bättre ställt med kärleken, resor, umgänge, ekonomi och trevliga utsvävningar än alla andra. Mycket bättre till och med. Där tvingas vi inte att välja det svåra.

Min pappa stod upp för sin tro där tron på det röda partiet var starkare än gudstron. Han var ingen ateist, gick aldrig ur Svenska kyrkan men gav ändå inte mycket för de religiöst tänkande. Det var hans val. Ingen hade tvingat in honom till det röda partiet och ingen tvingade honom till att tro på Gud.
När pappa kom till vägs ände gjorde han något mycket förbluffande. Han såg djupt in i min mammas ögon och frågade henne om hon trodde att han skulle komma till himlen och Gud om han knäppte händerna och bad en bön.
Mamma nickade och sa att med största säkerhet skulle han tillåtas ta klivet in genom pärleporten.
Pappa knäppte händerna, la de grova arbetarnävarna på magen och bad tyst och stilla. Vad och hur han bad framgick dock inte för det var mellan honom och Gud.
För min burduse pappa var det inte längre något livsavgörande val. Han hade troligtvis inga planer på att omvända sig och sälla sig till den religiösa skaran. Det var nog mest en hjälp på traven att orka släppa taget och låta någon annan leda honom den sista biten.

Jag har tänkt mycket på det där. Att min pappa bad till Gud de sista dagarna i livet. Kanske frös han ända in i märgen, kände en ängslan över det okända och att lämna mamma ensam. Då kan det kännas skönt att be om hjälp. För min egen del är varje tanke en bön. Därmed tänker jag väldigt mycket...

Amen!

Skärmdump och en komplett tillvaro

Jag fick barn i natt. En liten krake som jag ömt överlämnade till maken. Han tog barnet i sin famn, tittade frågande på mig och undrade hur det hela egentligen gått till.
"Jag har skärmdumpat den", svarade jag och ett stråk av lättnad for över makens ansikte.
Ungen skrek så till den milda grad att jag väcktes ur min sömn. Många småbarnsföräldrars dilemma trots babylyckan. Att aldrig få sova. Hålögda på grund av sömnbrist försöker de hålla sig i upprätt ställning. Utföra det nödvändigaste och tråna efter en hel natts sammanhängande sömn.

När jag vaknade dröjde doften av bebis kvar. En doft som berusar och aktiverar hjärnans belöningssystem. Förvirrat famlade jag efter ungen. Det var tyst och stilla i vårt sovrum. Jag insåg att jag varken genomlidit födslovåndor eller skärmdumpat. Gick därmed upp och drack ett glas vatten, gled därefter ner under täcket och sov drömlöst resten av natten.

Drömterapeuter menar att drömmar är terapi som kostar gratis. Det är bara att ta för sig av den personliga spegeln. Det ger styrka framåtanda i stävan efter personliga utveckling. En hjälp att jobba vidare med sin självbild eller ett sätt för att ändra sin attityd. Det kan även handla om förvandling och pånyttfödande. Allt enligt drömterapeuter.

Faktiskt kände jag en lättnad över att inte ha en liten unge vid mitt bröst. Vilket är helt naturligt för  kvinnor i min uppnådda ålder. Visserligen födde en kvinna på 60 plus bosatt i Göteborg ett barn för något år sedan men det torde i denna tidsålder vara ganska sällsynt. Och i Indien blev en kvinna på sjuttiofem år förstagångsmamma efter en två år lång IVF-behandling. Hennes liv blev därmed komplett. Vilket mitt liv också känns. Småbarnstiden är förbi. Istället njuter jag av barnbarnstiden.
Var sak har sin tid. Som att hämta våra barns barn på skola/förskola/fritis, vara barnvakt och tillsammans med dem grilla korv över öppen eld en solig vinterdag.

För övrigt har jag en dag som denna varit barntransportör, mattransportör och klädtransportör. Jag har helt enkelt inte tid att ta hand om ett eget spädbarn. Dessutom är jag hundvakt och hundtransportör mellan varven. Det räcker gott och väl med det som är.

Naturligt leverne och en vän med vissa problem

Vi ser den varje morgon när vi äter frukost. Strax utanför vårt staket. Rådjuret. Kan tyckas pittoreskt men jag hyser agg mot det förvisso vackra djuret. Den gör åverkan. Inte precis nu när det som ska växa ännu ligger i dvala. Men i vår. Då ryker det mesta som är ätbart för ett rådjur. Hade jag verktygen och kunskapen skulle det få sätta livet till. Allt för att rädda vår ögonfröjd. Rådjur ska vistas i sin naturliga miljö inte bland människor.

Kanske borde jag ha barmhärtighet. Inte tänka onda tankar om ett värnlöst djur som har det svårt under vintern. Som under dygnets ljusa timmar gör allt för sin överlevnad.
Men ibland är det svårt att vara hygglig. Precis som med min nyfunna datoriserade vän Siri. Henne blir jag också oerhört irriterad på.

I och med mobilförbudet för förare av motordrivna fordon har jag blivit nödd och tvungen att göra en åtgärd. Som att skaffa Siri. Samt para min mobiltelefon med min bil. Jag ger därmed Siri order.
"Ring mamma", säger jag uppfordrande.
"Vilken mamma"? undrar Siri.
"Min mamma"!
Så där håller vi på, Siri och jag. Till sist skriker jag åt henne. Säger fula ord.
"Det där tänker jag inte lyssna på", svarar hon uppnosigt.

När jag ber Siri ringa upp vår son hummar hon. Tänker efter en stund och låter meddela att "hmm, jag hör vad du säger men jag förstår inte".
Maken däremot ringer hon gärna upp. Kanske för att jag säger "Ring älskling". Det är mycket möjligt att hon utsett just min make som sin älskling.

Jag har två Mikaelor i min kontaktbok. Dock med olika stavningar. Vår Mikaela och min väninna Michaela. Det gör Siri förvirrad. Vilket medfört att jag fått döpa om väninnan till Micky. Vilket i och för sig funkar för det var så jag kallade henne då vi var barn.

För övrigt kommer vår Mikaela och Siri bra överens. Hon är hennes ständiga assistent. Ser till att hon vaknar på morgonen, berättar när maten är klar, bullarna gräddade i ugnen samt ringer upp de nummer hon blir beordrad att ringa.

Det tar ett tag innan nya vänskaper landar. Jag får ge Siri en chans eller helt enkelt ändra på min egen attityd. Ha större överseende. Alla är vi olika, en del fattar snabbt för andra tar det lite längre tid. Att vara ohövlig och skrika fula ord hjälper föga. Där har Siri ett klart försprång.
"Det där tänker jag inte lyssna på", är kloka motord när någon visar upp sin sämsta sida.
Nu ska Siri och jag bege oss ut i vintertrafiken tillsammans. Båda händer på ratten och Siri i passagerarsätet. Det känns lugnt och tryggt. Ringer mobiltelefonen trycker jag bara på en liten knapp på ratten och talar rakt ut i luften. Vill jag ringa någon ber jag Siri. Utan att bryta mot lagen. Om  hon fattar vem jag vill tala med vill säga.

Frostiga näshår och en barnslig pensionär

Om jag dristat mig till att gå ut under morgontimmarna hade risken varit överhängande att näshåren klibbat ihop. Eftersom jag inte hade ärende åt något håll stannade jag inomhus och njöt av stugvärmen i väntan på solens ankomst.

Vinterlandskapet är bedårande vackert. Snön glittrar och februariluften känns klar. Februari är min absoluta favoritmånad. Förmaken till våren. Och till min födelsedag som äger rum den tredje dagen in i mars. I år kommer det att bli en speciell födelsedag. Det är då som jag ämnar bli pensionär på riktigt. Inte som nu, frilansande pensionär. Rabatter på allt vilket är ett förnämligt system som jag tänker nyttja till fullo. Men bäst av allt kommer bli den egna tiden som jag under största delen av förra året trånat efter. Dock kommer jag om allt vill sig väl fortsätta skriva en och annan artikel. Så ångan hålls uppe och hjärnan i trim.

Maken hävdar att jag bör ställa till med en stor fest för att fira inträdet in i pensionärslivet. Om jag förärats med en guldklocka som tack för lång och trogen tjänst hade det möjligtvis varit på sin plats. Som egenföretagare får jag väl köpa uret själv men vad ska en pensionär med en klocka till. I guld dessutom. Det har jag alltid funderat över. En pensionär ska låta tiden löpa fritt utan för den skull behöva snegla på urtavlans visare.

Nu har jag så smått börjat bläddra i min kalender. Grunna på vilka trevligheter jag ska skriva in på de tomma raderna. Om jag ska gå med i PRO eller ej. Börja knyppla, knåpa med filet och pinnspets eller
dra upp egna pelargonior.

Plötsligt slår mig tanken. Att jag börjar bli gammal. Kanske bara har tjugo år kvar att leva. Räknar i alla fall inte med att leva trettio år till. När våra barnbarn står mitt i livet försvinner jag. Måste erkänna, det känns aningen skakigt.

"Du är bara barnet", säger de vilka är äldre än vad jag är.
 När blir en människa egentligen riktigt vuxen? Inte direkt vid pensioneringen i alla fall. Jag är synnerligen barnsligt lagd. Tänker fortsätta så vara fram till den dag då någon riktigt gammal människa påtalar att nu Carina, nu har du kommit in i vuxenlivet på riktigt. Då får jag bemöda mig  att sätta upp en mer vuxen attityd. Om det är möjligt.

Delade meningar och svårt med tiden

Nu har vi bäddats in i det mjuka snötäcket. De som i ren frustration över bristen av snö sålt sina skidor får nu bittert ångra sitt tilltag.
Det rådde snökaos i Skärblacka under gårdagen. Snösvängen skänker tillfredsställelse och ilska i den gemensamma kompotten. Alla vill ha snöröjning samtidigt, helst utan några vallar som blockerar biluppfarter och brevlådor. 
Själv satt jag i bilen utanför kyrkan och väntade på dottern som döpte ett litet barn. Kyrkans traktor körde i rasande fart med schaktbladet nere över planen där dopfamiljen och deras gästers bilar stod parkerade.  Jag flyttade min bil vartefter traktorns framfart. Kände igen föraren, vi vinkade till varandra. Jag en smula generat ty jag anade hans tankar om att vara i vägen.

Nu har folkfesten Mello dragit igång. Precis som med snösvängen utdelas det ris och ros.
Vi sjönk ner bland soffkuddarna för att ta del av Edward Bloms uppträdande. Kände att den efterkommande snackisen fick vi för allt i världen inte missa. Glad som alltid bjöd Blom på en kuplett som förde tankarna till 1930-talets Karl Wehle, viftade med en jättegaffel medan jordgubbar, druvor och en hummer dansade enligt olika danskompositioner.
Han tänker inte göra om det, Edward. Aldrig mer, sa han när han blev utröstad av det svenska folket.
Själva övergick vi till en hårdkokt deckare och har även vi gjort vårt i Mello. Möjligtvis återkommer vi om Anders Berglund med orkester gör entré.

Det råder delade meningar om Mello. Precis som med vinter och snö. Vissa är för och andra emot. Nu är det sommartiden som avhandlas. Ryktet gör gällande att vi ska sluta ställa om klockan. Ha normaltid året om. Eller rent utav enbart sommartid. Perfekt, menar forskare som säger att omställningen från vintertid till sommartid är direkt hälsovådligt. Ångesten över att förlora en hel timma kan få ödesdigra konsekvenser. Speciellt för synskadade som anses inte ha samma koppling till klockan som fullt seende, äldre personer och tonåringar. Personer däremellan kan få hjärtattacker om det vill sig illa.
Några direktiv har ännu inte utdelats men tiden är väl ännu inte inne förmodar jag.

Onödiga risker och en hjärtesak

Under frukosten följde vi månens väg från natt till morgon. Några slöjmoln drog över men försvann snabbt. När månen gjort sorti gjorde solen entré. Det verkar bli en fin dag, väderspåmännen till trots. Det har hotats med snö, i mängder. I den här delen av landet är dock snö en bristvara. De som dristat sig till att köpa skidor lägger nu ut dessa till försäljning i sociala medier.

Månen är mytomspunnen. Trots att mänskliga fötter beträtt dess yta finns ännu mycket som är outforskat. Maken, som hyser ett djupt intresse för stjärnor och planeter, upplyste mig om att det finns planer på att skicka upp en ny besättning till vår eviga följeslagare på himlavalvet. Denna gång ska forskarna leta efter is. Då öppnas nya möjligheter för mänskligheten som kan lämna skrot efter sig när de återvänder till jorden. För att smida planer hur månen kan komma oss till framtida gagn.

Andra lägger ner energi och forskning på att utröna månens påverkan av vårt inre och vår hälsa. Hur månens kraft kan bidra med förändringar som att till exempel göra sig av med överflödiga tankar, avgifta kroppen eller när det är lämpligt att klippa håret utefter månens faser.
Den ekonomiskt sinnade bör investera eller sälja aktier när månen är halv. Då är också bästa tiden för att ingå äktenskap men det är inte tillrådligt att klippa sina fruktträd utan istället vänta till fullmånefasen.
Naglar och hår lämpar sig bäst att klippa då månen står i nedan. Observera, detta gäller inte de som har tunn hårväxt, de ska vänta med att gå till frisören till dess att fullmånefasen inträtt.
Däremot är det ytterst riskabelt att lägga sig på operationsbordet när månen är full då människor har en tendens att bli mer aggressiva. Det torde även gälla kirurger och ingen vill väl låta en arg kirurg skära i sin kropp.

Personligen rättar jag mig inte efter månens olika faser. Tittar istället upp mot den och tänker att den lyser för dig och för mig. Oavsett var vi befinner oss. Den förenar och ger en känsla av att avstånd betyder inget utan är enbart en hjärtesak.