Summa sidvisningar

måndag 30 april 2018

Ett salladsblad nära dig och syndarens lilla slatt


Jag gillar våra soptunnor som vi nu haft ett tag. Två stycken "fyrfackstunnor" vilka avsevärt underlättar sopsorteringen.
Måste tillstå att jag är en mycket duktig sopsorterare. Varje skräp har sin givna plats och då maken stundom fuskar eller inte tänker sig för blir jag anklagade. Håller upp en sladdrig plastpåse där osten lämnat sina spår och frågar med skärpa i rösten hur påsen egentligen hamnat i facket med papper som ska återvinnas.

Likaså köper jag så långt det är möjligt svenskproducerat. Väljer mellan ekologisk sallad med sitt ursprung i Spanien och icke ekologisk sallad producerad i Mantorp. På en gård nära mig. Eller i alla fall producerad i Östergötland. Där vinner transportsträckan så det får bli Mantorpssalladen som åker ner i min varukorg tillsammans med svenskt kött, smör, mjölk och grädde.

Olivolja är min favoritolja. Olivolja pressas inte i Sverige men jag köper flaskan med etiketten som talar om att den är ekologisk. Nu har en bekant i Växjö köpt ett olivträd och ämnar pressa den finaste jungfruoljan. Jag ska nogsamt följa experimentet innan jag själv införskaffar ett olivträd för att starta upp produktionen av egenpressad olja. Måste dock poängtera att jag alltid har en flaska rapsolja från Sänkdalens gård på Vikbolandet hemma. Som kompensation till att jag köper olivolja med lång transportsträcka.

"Vilket rekorderligt fruntimmer", kanske någon tänker nu. Förutom de som är anförare i genusdebatten där båda könen räknas och där ordet fruntimmer är smått kränkande.
Men, jag måste härmed erkänna att jag använder sköljmedel som avslutning på tvättmaskinens tvättprogram. Visserligen enbart en liten slatt men är ändå ett dåligt föredöme gällande vår miljö.
Ättika går lika bra. Med tillsats av en aning eterisk olja typ lavendel som doftförhöjande tillsats. Olja som pressats ur mandel vilket flaskan innehållsförteckning ej kan upplysa om mandeln utsatts för bekämpningsmedel eller ej.
Jag har testat denna form av sköljmedel. Därefter gick jag omkring i min präktighet och doftade spya. Till den dag då mina blusar var behov av tvätt. Då återgick jag till slatten med sköljmedel.

Nu är jag uthängd som värsta sortens miljöförstörare tack vare mitt sköljmedel. De som anklagar mig skulle aldrig komma på den befängda idén att hälla sköljmedel i tvättmaskinen som sedan pumpar ut smörjan till våra reningsverk för vidare färd till den miljö vi ska vara så rädda om.
I samma stund som de miljömedvetna ickeanvändarna av sköljmedel uttalad sitt förakt mot mig och mitt usla agerande berättar de med stor tillfredsställelse att de ska åka bort. Till fjärran länder. Med flygmaskin. Samt att det finns bra långtidsparkeringar som inte kostar så mycket i nära anslutning till flygplatsen. Bilen är ett måste. Mycket packning ska med och det är därmed knöligt att åka kollektivt. Men de använder i alla fall inte sköljmedel utan tar sitt ansvar för miljön på största allvar.

Till skillnad mot mig, min arma syndare...

fredag 27 april 2018

Bejaka livet och den långa väntan


Vi ser ut genom fönstret medan vi tuggar i oss vår frukostmacka. Sippar på kaffe och te och skalar våra ägg. En ensam svan glider fram över vikens vatten och klyver vattenytan med sitt huvud. Halva kroppen försvinner och jag föreställer mig hur näbben söker över botten efter något att beta.
Den andra hälften glider upp bredvid sin partner. Jag undrar hur länge de levt tillsammans. Svanar sägs leva och vara varandra trogna livet ut.

"Bejaka livet och inte döden", sa doktor Nikolaos och tittade på min mamma och mig. "Lev varje dag och försök att njuta", fortsatte han.
Vi satt vid mammas köksbord. Doktorn, hans medhjälpare, mamma och jag. Mamma vårdas nu i sitt hem. Den svenska sjukvården när den fungerar som allra bäst. Till skillnad mot vår vårdcentral där det råder personalbrist. I undersökningsrummen dukas diverse instrument upp åt patienterna som får egenvårda sig själv efter bästa förmåga och därefter lämna resultatrapport i receptionen. Jag hoppas verkligen att jag inte drabbas av någon sårskada som bör sys ihop ty jag är helt kass på att hantera nål och tråd.

Doktor Niko frågade om mamma är rädd. Om hon har ångest och oro. Hon skakade på huvudet. Varken det ena eller det andra. "Bra, då höjer vi morfindosen ett snäpp". Då såg mamma orolig ut. Hon vill inte bli någon morfinist vid livet slut. Eller dö av en överdos. Niko skrattade. "Vi tänker inte ta livet av dig, inte heller få dig att bli beroende". Mammas oro övergick i ett lugn.

Men för första gången sedan hennes resta tog sin början kan jag skönja ett missmod hos henne. Den råa humorn över tillståndet har dragit sig tillbaka en aning. Att sitta i ett väntrum och vänta på att bli uppropad kan kännas tröstlöst. När de slitna och tummade veckomagasinen, där någon helt fräckt ryckt ur en sida med beskrivning hur en god måltid ska tillagas, är färdiglästa för länge sedan kan väntan kännas mycket lång. Mammas glädje är numera att sitta ute på sin altan där maken och jag ställt i ordning utemöblerna. Där sitter hon och tittar på sina barnbarnsbarn som leker på gräsmattan utanför deras radhus som ligger mitt emot min mammas radhus. Mamma ger mig rapport om mina barnbarns förehavande.

Jag hjälper min mamma så mycket jag kan och förmår. Är det praktiskt jobbigt? Svar nej. Är det känslomässigt jobbigt? Svar ja. Att se sina föräldrar sakta brytas ner är fasansfullt. Dessutom har mamma släppt in mig i det allra mest privata. Jag har total insyn i hennes liv vilket jag måste bemöta med stor respekt och varsamhet. Det finns inte längre några gränser som säger hit men inte längre.

"Du vet Carina, pappa väntar på mig. Tänk på det och var inte ledsen", säger mamma och stryker med en mycket tunn hand över min kind.
Jag tänker på det, på pappas otålighet då han och mamma skulle någonstans. "Rappa på ôm du ska mä. Vad du knôvvlar och môrslar", sa han alltid.

Precis som svanarna på sjön utanför vårt fönster levde mamma och pappa trofast med varandra i över femtio år. Om några månader, ett halvår, ett år eller mer är de återförenade. Jag kan förstå om väntan för dem båda känns mycket lång.



måndag 23 april 2018

En knuten hand och ett svårhanterligt verktyg


Hon är där nu. På den plats jag en gång befann mig. Det var väntat. Frågan jag ställt så många gånger; När kommer det att ske?
Ett år av tapperhet har nått sin kulmen. Hon satt bredvid mig i bilen då jag hämtade henne. Tårar och snor. Ordlösa hulkningar. Kräkreflex. Jag kände mig tafatt. Stök henne över håret, försökte ta handen som var så hårt knuten.
Vårt vuxna barn. Nu har hon en resa framför sig.

Kan vi göra något? Barnen, hjälp mig med barnen i kväll. Och hunden. Och stallet. Och att handla mat. Och tvättkorgen. Så är det stopp i handfatet också.

Ring vårdcentralen. Sjukskriv dig. Sluta tänka. Låt andra ordna sina egna problem. Släpp inte igenom allt. Vila. Sov. Läs. Ät.

Jag vill kräkas. Ja jag vet. Men ändå. Jag sa inte skärp dig. Inte heller ryck upp dig eller det ordnar sig. Jag sa, vi kommer att hjälpa och stötta dig så mycket vi förmår.

Det finns tidiga tecken som omgivningen ser. Det finns också verktyg att hantera situationen. Gäller bara att hitta rätt. Bästa verktyget i verktygslådan heter NEJ. Men det är det svåraste verktyget att hantera. Ett NEJ för med sig så mycket obehag. Mest för andra. NEJ skapar besvikelse, brutna löften. Ibland till och med skuldkänslor.

Just nu är jag rädd. Rädd för efterdyningarnas hjärntrötthet. Som aldrig vill släppa greppet utan följer med år efter år. Rädd för att den tunna tråden mellan välbefinnande och olust ska brista. För kroppens tröttheten som inte vill ge vika. Sömnlösa oroliga nätter. Orkeslöshet och irritation. Bristen på lust inför det som gör gott.

Allt detta är skrämmande. För jag vet hur det känns. Men bakom det där mörka bryter solen igenom. Så småningom.

söndag 22 april 2018

Frimodighet och kaos i örtagården



Han vinkade hej då, stortvillingarnas lillebror. Utan några som helst betänkligheter stannade han hos farmor och farfar när föräldrarna skulle göra ärende i Norrköping.
Fika, glass och varmkorv. Strövtåg i vår trädgård och en cykeltur genom örtagården. Obekymrad om den snabbt växande libbstickans väl och ve då cykelhjulen passerade.

Vi är betrodda att ta hand om det dyrbaraste som finns. Känner oss privilegierade för att få umgås med sina barnbarn är ingen självklarhet.
Den här ungen står på tillväxt. Formar ord som stundom är svåra att tolka. Han blir frustrerad, försöker forma om. Visar med sitt kroppsspråk vad som gäller och får på så vis fram budskapet.

Jag ler mot honom och han ler tillbaka. I hans värld finns ingen ondska. Ingen ovänskap och ingen som gör varandra illa i ord och handling. Jag avundas barnet. Frimodigheten i sitt inre. Nöjd med det som sker för stunden.

Med åren kommer pojken att stöta på hinder. Som han måste kravla sig över i hopp om att någon finns där för att ta emot om han faller. Stress och jäkt kommer att förfölja honom precis så som det förföljer de som är långt före honom. De som är vuxna och har makten att styra över sina egna liv men även över andras. Vid den tanken blir jag modstulen för jag vet vad det innebär.

Vi lever ett intensivt liv som farmor/farfar, mormor/morfar. Är behjälpliga i smått och stort. Om tio år är den mista en gänglig tonåring. Min förhoppning är att vi då fortfarande kan le tillsammans. Och om vår örtagård ännu är i livet så kanske han erbjuder sig att rensa lite ogräs mellan timjan, basilika, mejram och libbsticka.




fredag 20 april 2018

Dags för förnyelse och en kränkt ungdomlig gamling


Jag sträcker ut mina bara ben och låter solen smeka huden. Eller rättare sagt bränna den. Det vinterbleka tål inte allt för mycket exponering. Risken är att benen blir grisrosa istället för läckert gyllenbruna.

Hur som helst njuter jag liksom majoriteten av den befolkning som bor så lämpligt till att det äntligen är dags för en känsla av sommar.
För att njuta i fulla drag utan att bli störd har jag stängt av allt som piper, larmar och plingar i min mobiltelefon.  Dock ej ringsignalen. Den kan vara bra att ha på i den händelse att någon behöver komma i kontakt med mig.

Vanligtvis brukar jag vara vaksam över vem som ringer. Under gårdagen brast jag i uppmärksamheten och tryckte på "svara" utan att först kolla det inringade numret.
"Hej Carina, jag ringer på uppdrag av Tele2".
Nu har abonnemanget löpt ut och det är dags för en förnyelse, var min första tanke. Laddade för att snika åt mig en ny telefon som brukligt är efter hot om att lämna operatören för någon mer generös sinnad. Det har fungerat i samtliga fall.

"Nu har du fyllt 63 år och då tänkte vi bjuda på mer pengar i plånboken genom att sänka din månadskostnad".
Finemang, det är alltid positivt att bli gammal.
"Vi skickar ett nytt simkort som gör att du kommer höra mycket bättre. Äldre har ju lite svårt med hörseln, hehehe. Vill bara upplysa dig om att det är en bindningstid på 12 månader och det vi skickar är tre".
"Tre? Vad har jag nu, fyra"?
Han skrattade. Gamla människor är dementa vilket är allmänt bekant. Inte utan att jag kände en liten släng av demens. 
"Nej jag menar TRE, du ska byta operatör till TRE för TRE är mycket bättre, speciellt i Skärblacka. Där har alla TRE".
Jag vägrade. Han stod på sig, lockade med en ny telefon. En Iphone om jag hört talas om en sådan. Jag kände mig kränkt. Tänkte svara att jag minsann använt mobil telefoni långt innan han lämnat fortplantningsorganet. Jag vet allt om modeller och fabrikat.
Försäljaren bytte stil. Från att visa sin väluppfostrade sida blev hans röst skarp. Nästan hotfull.
"Vill du inte ha mer pengar, VA"?

Jag avslutade samtalet och ringde min ordinarie operatör. Beklagade och jämrade mig. Hon tröstade och ordnade helt utan kostnad ett arrangemang som förhindrar telefonförsäljare att hitta mig.
Och nej, ynglingen som försökte lura en äldre dam ringde inte på uppdrag av Tele2. Det var bara hittepå. Jag må vara gammal men jag är inte dum i huvudet. Dessutom är jag ägarinna till en Iphone.

torsdag 19 april 2018

Hälften utanför och ett visst affektionsvärde


Det sista av vinterns foder till småfåglarna är serverat. Även om myggor och insekter vaknat till liv är det trots allt bekvämare att flyga till dukat bord än att själv införskaffa föda.

Maken min är vårrusig. Vilket innebär att en hel del som han anser vårt hushåll som onödigt ska bort. Det som inte sitter fast förankrat läggs därmed ut till försäljning på Blocket. Vilket visar sig vara en ekonomisk vinning. Om än i små mått.

Under gårdagen pumpade maken däcken på den åkgräsklippare vi aldrig använder. Det är ett arvegods som i makens tycke är helt och hållet överflödig. När gräset ska klippas ska klipparen springa. Tvåtusen kvadratmeter gräs genererar därmed i hälsosam motion.

Ett arvegods i form av åkgräsklippare väcker köplusten. Sms, mejl och telefonsamtal rullade in i en jämn ström. Den hetaste spekulanten var bördig från Jönköping. Tillsammans med sin pappa kom de farande i en bil så liten att de själva knappast fick plats.
Jag varnade maken, här kommer det att bli tal om en rejäl prutning på priset.

Gräsklipparen genomgick en grundlig obduktion innan hälsotillståndet konstaterades till fullo. Spekulanten fann mer än fem fel. Bland annat var det spruckna däck, rostangrepp, kniven gick inte runt och motorn, ja den var inte heller till belåtenhet. En riktig expert inom området stod i vår trädgård. Omedveten om att maken är en ärlig person som aldrig skulle prångla på någon en defekt vara. Viss om sin ärlighet och att gräsklipparen var i mycket god kondition vek maken inte från utgångspriset.
"Gör som ni vill. Åk hem till Jönköping med eller utan gräsklippare. Jag ska ha full betalning", löd budskapet.
Köpare och säljare skakade hand och vår gräsklippares nya hemvist blir Småland. Med en prissänkning på etthundra kronor.

Gräsklipparen stuvades in i den pyttelilla bilen. Den fick lika lite plats som föraren av fordonet samt den medföljande passageraren. Inget är omöjligt för en smålänning. Gräsklipparen fick färdas till slutdestinationen hängande till hälften utanför bilen. En resa på omkring femton mil.

Makens försäljningslusta verkar stegra i graderna. Själv ska jag nogsamt bevaka det som har affektionsvärde. När allt kommer omkring får det till syvende och sist stanna kvar i vårt övriga bohag.

onsdag 18 april 2018

Rosett under hakan och kluriga bobyggare


Temadagar och ideligen nya #hashtags åt folket som vill hänga med. Den senaste är knytblusen, symbolen som varje feminist bör bära. Det är nu vi ställer upp för varandra och vi gör det med knytblus. Rättar oss efter den enda funktionella domstolen. Skapad av oss via sociala medier. Där finns sanningen oavsett om de som är utredare till yrket sekretessbelagt ärendet eller ej. Folket vet bäst och folket dömer.

Själv har jag inte iklätt mig knytblus. Ej heller har jag firat någon temadag. Som idag är Amatörradions dag. På fredag är det Internationella cannabisdagen samt Polkagrisens dag och under lördagen blir det festligt värre då vi firar Terrakottakrukans dag. Nästa vecka är det Ledarhundens dag vilket föranleder någon extravagans åt vår låneledarhund.

Däremot har jag denna dag firat att min allra första pension betalats ut. Jag har med stor förundran loggat in mig på banken bara för att titta på summan. Pengar som hamnat där utan att jag behövt anstränga mig till det yttersta. Så kommer det att vara fram till den dag då pensionen ska gå till  betalning för min begravning.

Förutom att fira den stora händelsen med nybakad banankaka har jag pysslat i vår trädgård. Kom då att tänka på mina svärföräldrars solur som min svärfar fick då han firade en av sina bemärkelsedagar.
Soluret står numera vid min svåger och svägerskas sommarstuga. Där hamnade den då svärföräldrarna sålde sin villa och flyttade till lägenhet.
Men, även vi är innehavare av ett solur som ingick i köpet då vi blev ägare till grannens hus. Dock har vi aldrig ställt fram det till allmän beskådan för vad jag minns var den ingen större fröjd för ögat.
Idag beslutade jag mig ändå att leta reda på skapelsen och hittade den i ett av våra uthus.
På väggen bredvid soluret hänger en gammal spark. Den är inte använd på flera år, annars är spark ett trevligt fortskaffningsmedel på isiga vägar.

Sparkstöttingen har ändå kommit till nytta. Ett fågelpar har använt sig av den till bobygge. Måste tillstå att det var en mycket klurig plats som det företagsamma paret valt. Väl värt att uppmärksammas med en temadag under epitetet Fågelboets dag.


söndag 15 april 2018

Tunga vingslag och bränt fläsk


Det dunsade till på vårt sovrumsfönster. Vid en besiktning visade det sig vara en rödhake som blivit övermodig, missade svängen och kraschade in i rutan. Med den tragiska påföljden att kraken bröt nacken och dog på fläcken.
Jag placerade fågeln i vår magnolia. De stela benen spretade rakt ut, huvudet kraftigt tillbakalutat och näbben vidöppen.
Håll till godo. Den enes död den andras bröd. Efter endast fem minuter låg en hög fjädrar på marken under magnolian. Naturens egen återvinning.

Troligtvis var grannens katt framme. Han brukar smyga på småfåglarna men katten tillhör inte den smidiga arten så bytet går oftast förlorad. Nu blev katten serverad men behövde dock anstränga sig en smula för att nå munsbiten.

Att det skulle vara örnen som gjorde sina lovar över vår trädgård, spanade in liket för att sedan slå till håller jag som föga troligt. Däremot var det en mäktig syn att se örnen sitta på det som återstår av isskorpan i viken av Glan. Den vik vi har en tydlig uppsikt av vid vår plats vid matbordet och där nu sjöfåglarna rumsterar om bland vassen.

Jag hoppade i skorna, tog min kamera och traskade ut i morgonrocken för att fånga örnen på bild. Då lyfte den och flög. Bilden blev kass, det är inte alla gånger en amatörfotograf får till det efter behag.

Behagfullt blev söndagen i sin helhet. Vilken avslutades med ett restaurangbesök. Vi beställde vår mat och när servitrisen vände med beställningen i beredskap upptäckte vi att hon glömt ta på sig sin kjol. Eller om hon ämnat ikläda sig långbyxor ska jag låta vara osagt. Det sista plagget fattades hur som helst och strumpbyxorna skar in i den springa som håller stussen samman. Vi var inte de enda matgästerna som upptäckt fadäsen. Det drogs på smilbanden bland sittande gäster medan servitrisen artigt och belevat frågade om maten smakade bra. Vilket det gjorde. Med beröm utmärkt till kocken.

Nu ska jag iväg och smaka fläsk. Valfläsk. Stekt i det som utlovas bli Norrköpings bästa framtid någonsin efter valet.

lördag 14 april 2018

Bidragsresor och en spottkopp av porslin


I går kom det. Brevet från Pensionsmyndigheten. Härmed bekräftas att jag är en pensionär all in. Utbetalning den 18:e i varje månad. Förutom i augusti och november. Då är det en dag före respektive en dag efter som gäller. Enda smolken i glädjebägaren är avdrag för preliminär skatt. Pengar som bland annat ska gå till den äldrevård jag antagligen aldrig kommer att få. När det är så dags är äldreboendet skrotat. Förvisso träder hemtjänsten in vilket jag också är med och betalar till. Samt till alla de som har försörjningsstöd. Så ett visst antal av dessa bidragsberättigade har möjlighet att resa utomlands i rekreationssyfte. För de finns, de som åker på solresor för skattebetalarnas pengar.

Nåväl, vad tänker jag göra för mina pensionspengar som sätts in på mitt konto månadsvis? Det återstår att se. Min första planering är att inhandla en ny eltandborste. Den nuvarande börjar gå trögt. Den är sliten. Som en pensionär ungefär.
I förrgår var jag hos tandläkaren. Eller rättare sagt tandhygienisten. Tandläkaren åtar sig enbart det hygienisten inte går i land med.
Hon var en ny bekantskap, den förra hygienisten har sökte sig till stadsinnevånarnas tandstatus.
Därför kände jag att viss information gällande mina gaddar var på plats. Eller snarare min rädsla över att behöva visa upp tandraderna.
Hon var försiktig, hade korta fingrar och milda ögon.
"Ska du dra tandsten måste du använda kroken. Inget annat är tillåtet. Dessutom kan det kännas rätt så skönt att bli behandlad med en krok".
Jag var barsk. Hon log så ögonen smalnade.
"Tänk vad mycket konstigt folk det finns", svarade hon.

"Du har verkligen en utmärkt tandstatus", sa hon. "Tack", svarade jag och spottade tandsten.
Avslutningsvis fick jag en slurk fluor. Av den bästa och starka sorten. Om inget oförutsett sker ser jag den väna tandhygienisten om exakt ett år. Mina tänder är fina och omsorgsfullt vårdade.
Vilket i sin tur gynnar mina pensionspengar.

torsdag 12 april 2018

Isig lemonad och kärlek i varje bräda


"Allt jag gör är till för dig", sa maken och kopplade släpvagnen efter sin bil och körde iväg.
Jag hörde släpkärrans skrammel försvinna bortöver grusvägen.
När maken återvände hade han brädor på släpet. Han ämnade snickra en veranda framför min skrivarbod.
"En lagom stor med plats för en liten trädgårdsmöbel", förkunnade han innan såg och skruvdragare togs i bruk.

Nu är verandan på plats. Likaså den lilla utemöbeln. När värmen stabiliserats kan jag och datorn flytta ut då skrivklådan sätter in. Eller så sitter vi där tillsammans och dricker lemonad med is och en skiva citron.
Skrivarboden har fått ett litet lyft. Med det är jag så innerligt glad. Glad över att känna glädje över en åtgärd som tagit några timmar i anspråk. Men den största glädjen är ändå att maken hade mig i åtanke när han skulle snickra verandan. I varje bräda som fogades samman finns hans kärlek till mig.

Jag har förmågan att glädjas över de små formaten. Det kan kanske låta suspekt, konstruerat och glättigt. Faktum är att den som kan glädjas åt det lilla har mycket att vara glad över.
När andra känner en stor glädje över att resväskan är packad med pass och biljetter inför den stundande resan till fjärran länder där all inclusive väntar kan jag ligga vaken en hel natt och glädjas över att få vara hemma och tvätta fönster. Eller steka pannbiff med lök och brun sås. En av makens favoriträtter. Det är ett givande och ett tagande. Maken snickrar en veranda till min snickarbod och jag steker pannbiff i gengäld.

Den största glädjen är dock att vi får vara tillsammans och har förmågan att ta vara på tiden. Helt anspråkslöst. Det om något är all inclusive.

onsdag 11 april 2018

Känsloladdade affärer och en fotfraktur


Det händer att jag går in på sajter där anlitade mäklare lägger ut fastigheter till försäljning. Inte för att jag ämnar ge mig in i någon fastighetsaffär utan enkom av ren nyfikenhet. Intresset att kika in hemma hos andra kittlar. Då är Hemnet.se ett bra alternativ. Dessutom får den vetgirige reda på vad tomter, villor, bostadsrätter, sommarhus och gårdar hamnar på i slutänden av budgivningarna.

Att köpa en fastighet kan bli en stor affär, den största spekulanten någonsin gjort. Det kan även vara en känsloladdad affär. Både den som säljer och den som köper står inför något nytt. Ibland kan försäljningen vara påtvingad, men oftast hägrar något som verkar bättre än det gamla. Människan är i grunden ombytlig vad det gäller det mesta.

I vårt bostadsområde har vår granne beslutat sig för att sälja sitt hus och ersätta det med en nybyggnation. Utan att för den skull flytta från idyllen intill Glan. Därmed sålde han sitt hus till den som var villig att ta det med sig.
Vilket i sin tur resulterade i dagens begivenhet. Som tog sin början redan igår då en enormt lång trailer, två grävmaskiner samt en kranbil körde in på vår grusväg. Trailern stötte på problem i kurvorna och kranbilen körde fast i den mjuka vägen som just nu genomgår tjällossning.

Vi hörde maskinerna mullra på avstånd då vi gick till sängs under gårdagskvällen. Under mörkrets timmar utspelades en viss dramatik då kranföraren hoppade ur sitt fordon varpå han bröt foten. Lyckligtvis finns det fler kranförare så den med obrukbar fot har fått en ersättare.

Under förmiddagen var allt klart för det stora lyftet. Spända följde vi dramat på behörigt avstånd. Efter det att två polacker sågat lite i taket så de grova kättingarna fick plats drog kranföraren i spakarna. Med stor skicklighet lyfte han huset med veranda och utomhusbelysning. Det knakade och svajade en aning allt medan till trakten vårens anlända sädesärlorna obekymrat badade fötterna intill strandkanten där isen gått upp.

Under kvällen sker nästa attraktion. Då ska trailern med huset lämna området. Enligt gängse regler klockan 21.00. Innan dess får tungt och utstickande gods ej transporteras på motorväg. Vi som icke är involverade känner en viss bävan för huruvida staket, brunnslock samt raddan med postlådor ska undkomma att bli skadade.
Trailerchauffören verkar dock oberörd. Iförd träskor och neongul jacka har han den rätta outfiten för sitt uppdrag. Han representerar sitt kall med den äran.

Att köpa hus kräver planering in i minsta detalj. Speciellt om köpet ska flyttas med trailer för att sedan ställas ner på en ny boplats.

söndag 8 april 2018

Smulor i springan och ständiga projekt


Fågelholkarna inspekteras. Förra vårens näste kanske inte faller på näbben i år. Det finns inga garantier för något.
Att vården definitivt har anlänt råder dock ingen tvekan om. Sommarstugorna besöks och röken står som en pelare ur skorstenarna. Kylan ska tryckas ut med hjälp av kaminer och vedspisar.

Själv har jag vårstädat bilen. En riktig guldgruva vad det gäller pinaler som hamnat i springor mellan säten och i olika sorters förvaringsfack.
Min vintermössa till exempel. Den som jag ihärdigt sökt när vintern var som kallast. Min mössa med öronlappar och skärm av fuskpäls. Eller om nån stackars kanin fått släppa livet till ska få vara osagt.
För att inte få djurens vänner på halsen fastslår jag när allt kommer omkring att det ändå är fusk som ger mössa en extra finess.
Mössan har av någon ouppklarad anledning hamnat i det utrymme reservdäcket ligger tillsammans med varningstriangeln och domkraften. Där låg för övrig även sonens konfirmationsbibel. Vilket kan tyckas mer märkligt än min mössas belägenhet. Nu har sonen inte haft några som helst anspråk på att få tillbaka sin bibel så jag antar att han inte har några skriade behov av varken gamla eller nya testamentet.

I kupén där förare och passagerare uppehåller sig under färd stod att finna godis, brödsmulor, småstenar, torkade växter som ej går att artbestämma, sladdar av allehanda slag, två flaskor handsprit och en ask med tandstickor. Samt avtryck på allt som går att sätta avtryck på bestående av barnbarnens vinterkängor.
Förutom denna kompott fylldes dammsugaren med hundhår. Vi är dock inga hundägare men kör ofta på låneledarhunden vilket sätter sina tydliga spår.

Nu är bilen skinande ren. Rattmuff av och jag känner mig tillfreds. Också maken har drabbats av våryra. I sin iver togs det raska beslutet att verandan framför min skrivarbod ska byggas om och bli så pass stor att det ska få plats ett mindre utomhusmöblemang.
Det är de ständiga projekten som håller oss igång. Oavsett vad projekten består av.


lördag 7 april 2018

Komposterbar efterrätt och borttappade nollor


Äntligen. Kaffe och skinkmackor ute på altanen. Nu är det hopp om det. Tänker hänga undan vinterjackan. Vågar vägra vinterutstyrseln, heller huttrar jag i vårblåsten som under gårdagen hade inslag av snö.

Kvällens begivenheter är väntande gäster. Eller "främmat" som värmlänningarna säger. "Främmat" låter mer som om helt obekanta människor bjuds in att gästa vårt bord. Så är inte fallet, vi känner våra gäster mycket väl.
Enligt kutym bör gästerna undfägnas. På lite extra gott till och med. På förekommen anledning står maten i kylskåpet i väntan på att bli serverad.
Sedan blir det kaffe på maten. Med tilltugg. Ett tilltugg som  befinner sig i vår soptunna, i facket för komposterbart. Det vill säga den först tillagade satsen. Den andra, som tycks ha blivit ätbar och med relativt snyggt resultat vilar till dess den rätta konsistensen infunnit sig. Om jag har tur...

Tror att det var den där tre fjärdedels decilitern som ställde till alltihop. Maken var till staden för att köpa penséer så jag hade ingen att tillfråga. Därmed höftade jag till i det jag antog vara tre fjärdedels deciliter.
Det kan tyckas banalt att inte klara av den enklaste sak i världen som att mäta upp tre fjärdedels deciliter. Men för mig är det oöverstigligt svårt. Hjärnan blockeras och nervositeten slår till.

Stundom vållar min dyskalkyli mig bekymmer. Som när jag i egenskap av ordförande i vår vattenförening ska skicka ut mejl till styrelsen där det ingår siffror. Eller då vi sitter i ett styrelsemöte och kassören redovisar siffror, visar diagram med staplar och ekonomiska sammanställningar.
Jag nickar, klottrar ner siffror helt utan sammanhang i mitt linjerade block och förlitar mig på mina styrelsekamrater. Inte minst på vår sekreterare som sammanställer ett protokoll med korrekta siffror.

"Hurra", utbrast jag vid en redovisning kassören höll. Jag antog att siffrorna hade en positiv betydelse men av de andras blickar förstod jag snabbt att så var inte fallet.
"Hurra för att du räknat ut det så bra, menade jag", skyndade jag mig att tillägga och ordningen blev med ens återställd.

Läste en gång att 5 procent av Sveriges befolkning lider av dyskalkyli. Var av jag ingår i det procenttalet. Vilket i praktiken betyder att jag inte kan räkna och därmed betraktas som dum. Men, det har visat sig att en dyskalkylektiker har en högre normalbegåvning än de som kan räkna. Trots att det av en och annan skarpslipad matematiker kan tyckas vara en missvisande rapport av studien så känns det ändå förtröstansfullt. Och, bör tilläggas, jag känner mig inte speciellt dum i huvudet även om jag inte kan addera annat än ettor med tvåor.

tisdag 3 april 2018

Hotel Uman och bubbelvatten i smeten


Den väckte mig i gryningsljuset. Bofinken. Sittande på en gren i det som min mamma befarade var en haschplanta men som visade sig vara en sorts fläder. Precis utanför vårt sovrumsfönster satt den och spelade sin melodi. Tyst smög jag upp ur bädden, öppnade fönstret och hakade sedan fast det så en liten springa bildades.
Kröp ner under täcket och lät fågelsången strömma in. Brukligt är då jag vaknar före maken att plugga in hörsnäckan för att sedan somna om när rösten från det jag laddat ner mal på. Men inte denna morgon. Bäst att passa på, vem vet, nästa vår kanske mina ögon är slutna och med den eviga vilans påföljd har även förmågan att höra upphört.

Det är nu som allt sker. Snön smälter undan och det sätter fart. Det eviga kretsloppet som aldrig ger upp. Nytt ersätter gammalt, solen värmer även de som drabbats av sorg.

Jag satt och åt frukost vid ett ensamt bord på ett hotell i Umeå. Årtalet har fallit i glömska. Min familj var kvar hemma och jag var på vidareutbildning. Tror det handlade om försäkringsärenden i samband med dödsfall. Ännu sov de flesta hotellgäster, allt var lugnt och stilla. Då kom en liten gubbe med sin frukostbricka. Harklar sig och ställer sedan frågan om han fick slå sig ner vid mitt bord.
Jag nickade samtidigt som jag förvånades över att den lille gubben satte sig bredvid mig. Inte mitt emot.
I samma stund som han placerade sin bricka på bordsskivan såg jag vem det var. Kungen av rock´n roll. Jerry Williams. Av alla tomma platser valde han en plats där det satt en vilt främmande människa. Jag blev förbryllad. Skulle jag anta en kändisvarningsuppsyn eller helt enkelt låtsas som inget.

"Jasså du är i krokarna". "Mmm, vi har lirat här i går kväll". Han slörpade lite ur koppen. Kaffe eller te? Jag vet inte.
"Du äter våfflor ser jag". Han tittade sig omkring. Sökte med blicken efter våffeltanten.
"Du får steka på dem själv. Våffeljärnet står där borta". Jag pekade och han såg åt det håll mitt finger visade vägen.
Umans frasvåfflor. Med tillhörande recept. Jag fladdrade med pappret. Sa att smeten ska beredas dagen innan. Det ska vara bubbelvatten i smeten. Och havregryn.
Rockkungen log. Han ville inte ha receptet. Tänkte inte göra någon smet och steka våfflor när han kom hem från turnén.
Jag reste mig och tackade för sällskapet.
"Hej på dig", sa han och jag klappade honom lite på axeln. Han satt helt stilla.

När hissen stannade på entréplan klev några av bandmedlemmarna ut. Jag hälsade men de såg mig inte. Receptet har jag sparat. Det händer att jag blandar smeten utefter instruktionerna. Umans frasvåfflor är rena rama delikatessen.

I en nästan folktom frukostrestaurang kan allt hända.  Som att prata våffelrecept med en lågmäld rockartist av klass.

söndag 1 april 2018

Symbolik och tätväxande fjäderskrud


Inga bilder på vår påskmat florerar i sociala medier. Av den enkla anledningen att den mat jag tillagat inte skiljer sig speciellt från den mat andra dukat upp. Därmed finns inget revolutionerande intresse som är värt att dokumentera och delge andra. Men mat har vi ätit, påskmat med allt som tarvas för ett lyckat resultat.

Ägg fanns naturligtvis med på påskbordet. Symbolen för liv och Jesus uppståndelse. Eller helt enkelt vanliga hönsägg resonerar vissa och äter sina ägg utan att för den del lägga ner någon större kristen betraktelse kring det hönan klämt ut ur sin bakdel.

Men, som alltid finns det grupperingar kring högtiders traditioners vara eller icke vara. I påskens firande ligger fjädrar och ägg i fokus. Båda dessa viktiga ingredienser förorsakar djur stort lidande. Fjädrar rycks från levande fjäderfän och dess kulörta färger lyser upp vårt påskris. Äggproducenterna pressar sina hönor till det yttersta för att tjäna mer pengar på sin produktion. Hönor som har det direkt eländigt som det är.

För något år sedan såg jag en dokumentär som visade dessa hönors erbarmliga leverne. Drog mig till  minnes när jag för många år sedan själv var småskalig äggproducent. Hur jag åkte till hönsbönder och köpte en låda förbrukade hönor. När jag släppte ut hönorna i det fria kunde de inte stå på sina förvrida fötter. Halsarna var fjäderlösa och bakarna svullna. Ett liv i bur förvandlades till ett liv i frihet. Efter några veckor var hönorna lyckliga och sprätte omkring i myllan för att fånga en mask eller två.

Med bävan körde jag förra året till en äggproducent för att göra ett reportage om hans verksamhet. Dokumentärfilmen rullades upp i mitt huvud och jag befarade det värsta.
Äggproducenten bjöd på kaffe, vi pratade om hans hönor och vad de presterar. Därefter frågade han om jag ville gå in och hälsa på hans levebröd.
Klädd i rock och tossor över skorna gick jag efter mannen som knackade på dörren till hönornas boning.
"Jag måste förvarna att vi kommer", förklarade hönsmannen. Vilket verkade logiskt.
När dörren sköts upp hördes ett öronbedövande kackel. Ett hav av vita fjäderfän sprätte omkring i halmen, obekymrade över besöket. Till dess att de fick syn på mig. Då smällde de ihop sina näbbar och rusade bort så långt de kunde komma. Hönor kan verka befriade från all intelligens men så är inte fallet. De märkte direkt att en främling var på besök.
Nyfikenheten tog dock överhand. De kom småkacklade fram mot mig och gjorde därefter en okulärbesiktning för att utröna inkräktarens identitet.
Hönsmannen satte sig ner. Genast hoppade höns upp i hans knä, lade sig tillrätta och blev kliade i den tätväxande fjäderskruden.
Hönorna var granna. De verkade glada och nöjda där de spatserade omkring på extremt stora ytor. För att ge dem extra krydda i tillvaron hade deras ägare snickrat ihop en klätterställning samt lagt in några leksaker. Precis som till barn i förskolan.

Upplevelsen gladde mig mycket. Jag tänkte, hit borde teve bege sig för att göra en dokumentärfilm. Där fanns beviset för att äggproducenten tillsammans med Svenskt lantbruk och svensk djurhållning håller sig till världens strängaste djurlagstiftning.
Efter det besöket köper vi alltid våra ägg på den gården. För där finns det glada, friska höns som levererar ägg garanterat fria från salmonella.