Summa sidvisningar

torsdag 31 maj 2018

Bedårande skönhet och ett oförklarligt fenomen


Det klagas på värmen. Människan är benägen att ständigt klaga. I juni, då lågtrycket stärkt sin position och det regnar ihållande från en mörkgrå himmel tar nästa klagovisa vid. Då är det helt plötsligt för kallt och blött. Sverige är ett riktigt skitland sommartid. Tacka vet jag Thailand, Turkiet, Grekland och Spanien. Dit vallfärdar många medan vi andra som väljer att stanna hemma går omkring i regnkappa, sydväst och gummistövlar. Och känner oss lika mörka inombords som den himlen visar upp. Suckar över skitlandet Sverige där det alltid regnar sommartid.

Själv njuter jag av värmen. Den driver på blomningen (som så snart midsommar passerat är överspelad) och vi som har tillgång till sommarvatten direkt från Glan kan hålla blomningen i gång och gräsmattorna gröna.
Många av våra blommor väcker varje blomningstid minnen. Som vår pion, den har följt med oss i över trettio års tid. Snällt och lydigt har den gjort sig hemmastadd och blommat rikligt vart än vi flyttat.

När vi första gången stiftade bekantskap med denna röda skönhet växte den tätt intill en fallfärdig stentrappa. Till synes bortglömd av världen. Pionen ingick i det gårdsförvärv vi gjorde av två bröder som var barnfödda på gården. Bröderna vandrade mellan ladugården och mangårdsbyggnaden, dag ut och dag in. Till en dag då orken tog slut och vi blev gården nya ägare. Bröderna var ogifta och lite säregna. Den ene av dem hade ett blått och ett brunt öga. Ett originellt och svårförklarligt fenomen. Hygienen sköttes på lördagar och julgranen kastade ut ur finrummet den dag då det var dags att hugga en ny.
Eftersom vi inte hade för avsikt att flytta in i huset då brödernas flyttlass lämnat gårdsplanen grävde vi upp pionen och flyttade hem den till vårt. Ett flytt på några hundra meter genvägen tvärs över åkrarna.

Efter några år blev pionen liksom vi östgötar. Den grävdes upp och grävdes ner, denna gång i rabatten intill mangårdsbyggnaden på gården vi köpt på Vikbolandet. Det skulle dröja fjorton år innan det blev dags för en ny flytt. Till Kolmården, närmare bestämt Sandviken. Ett kort mellanspel innan det åter var dags att ta fram spaden. En ny boplats väntade.
Nu, snart trettio år senare har jag lovat vår pion att den för evigt ska få stå på den plats där den under tio års tid rotat sig ordentligt.

Det händer att maken och jag står framför den röda pionen. Sida vid sida står vi där och beundrar den.
"Nybäckspionen", säger vi till varandra. Att fortsätta meningen är överflödigt. Vi bär på en och samma känsla, maken och jag. En känsla som inte behöver uttalas i ord.

tisdag 29 maj 2018

Våta jaktmarker och bättre kommunikationsförmåga


Söndagens tilldragelse som omtalats i dagar blev en flopp. På grund av tre hästar. Uppsatta varningstexter lät påskina att ingen utomstående hade på hästarnas territorium att göra. Vi ifrågasatte Allemansrätten men hästarnas pådrivna nyfikenhet avgjorde det hela. Vi slog upp vår markfilt med tillhörande fikakorg utanför det elektrificerade stängslet.
Hästarna tröttnade snart och återvände till sitt. När fikakorgen var tömd dristade vi oss det vill säga småtvillingarna, deras storasyster, mamma och barnens morföräldrar, att trotsa det uppsatta förbudet och krypa under avgränsningsbanden. Vi var på jakt efter salamandrar. Då dundrade hästhovarna över den torra marken varpå jag kastade mig tillbaka över stängselgrinden för att finna trygghet.
Två salamandrar visade sig som hastigast då de simmade upp mot ytan för att snappa åt sig något, ingen vet riktigt vad. Fångsten blev tre små genomskinliga räkor och en vattensnäcka. Vilka nu bosatt sig i vår trädgårdsdamm.

Det där med vatten och barn har en egen historia. Ju blötare ett barn blir ju bättre verkar det som.
Barns lek med vatten lär vara pedagogiskt och främjar barnets utveckling. Ja till och med en viktig del av ett sunt lärande. Helst om det finns tillgång till sand att blanda upp det hela med. Vi vuxna kan sitta bredvid och bidra med att hjälpa barnet till ett bättre vokabulär och kommunikationsförmåga genom att gegga med vatten och sand. Dessutom blir barnet kreativt, socialt anpassad samt lär sig vikten av att sköta sin hygien. Allt enligt expertisen.

Igår var stortvillingarnas lillebror här hela dagen. Under en hel timmas tid ägnade han sig åt att skruva på och av kranen till vårt sommarvatten. Vattenstrålen gav upphov till skräckblandad förtjusning. Och blöta kläder. Då stortvillingarna dök upp efter skoldagens slut greppade flickan genast vattenslangen som ringlade sig över gräsmattan. Jag förmanade. Spruta inte vatten på dina bröder! Jag talade för döva öron och snart nådde vattenleken sin kulmen. Kläderna åkte av och barnens farfar fann det för gott att helt enkelt sätta fart på vattenspridaren. Svårare än så är det inte att roa barnbarn en varm och knastertorr dag i slutet av maj då syrenerna inom ett par dagar är helt överblommade.





söndag 27 maj 2018

Assisterande fäder och bräckligt lergods


I morse ringde jag och gratulerade min mamma. Hon tackade, blev därefter tyst en stund innan hon ställde frågan vad denna morgongratulation gick ut på.
Mors dag, för tusan! Varje dag är Mors dag hävdade mamma. Varje dag och stund då jag ägnar henne omsorg för att tillgodose hennes behov betyder mer än den sista söndagen i maj. Enligt mamma.

En mamma väcker starka känslor. I båda riktningar. Hon kan vara lika älskad som hon är hatad. Ändå gör de flesta av oss mammor så gott vi förmår. Med varierat resultat. Att bli mamma betyder inte med automatik att mammarollen bli perfekt. En mamma är dock en mamma livet ut. Kärleken till sitt barn slocknar aldrig även om kärleken från barnets sida kan slockna och de förkolnade resterna spridits för vinden. En mamma gör så gott hon kan i tro och förhoppning att det hon gör är till gagn för sitt barn. Ibland blir det fel men fel går alltid att rätta till om bara viljan finns.
Det går heller aldrig till fullo att lösgöra sig från sin mamma. Hon finns med som en ständig påminnelse om vår existens. Utan våra mödrar, och med viss assistans av våra fäder, skulle vi inte finnas till.
Den omsorg hon visat oss när vi var små byts ut ut mot något annat när hon blivit gammal, sjuk och orkeslös. Då träder barnets oro för sin mamma in. Mamman blir ett bräckligt kärl som måste vårdas för att inte gå sönder. Malas ner i byråkratins kvarnar när hon inte längre kan stå upp för sina rättigheter. Det är då vi barn får hoppa in och ta upp kampen för det värdiga liv vi önskar våra mödrar innan de lämnar jordelivet.

Som dotter ser jag det inte som en plikt att finnas till för min mamma. För mig är det en lika stor självklarhet som att finnas till för mina barn då de ber om det. När vi tillsammans med läkaren satt hemma hos mamma vid köksbordet för att tala om den lilla framtid som finns kvar ville han skriva ett intyg. Ett intyg som ger mig rätten att få betalt för den omvårdad jag ger mamma. Jag blev förfärad. Vill inte ha betalt i pengar för det jag uträttar. Jag vill bara ha den kärlek mamma ger mig. En kärlek som kommit att bli mycket speciell för oss båda.

Nu blommar vår rhododendron. Precis lagom till Mors dag. En dag som vi ska fira genom att äta nybakad sockerkaka och tillsammans med barnbarnen fånga salamandrar.
Dagen kommer att avslutas med grillat hemma hos sonen och hans familj. En riktigt bra dag för mor är förhoppningen.

torsdag 24 maj 2018

En uppäten riddare och fniss i salongen


Fortfarande sommar. Sol, värme och torka. Trots att maken ofta saknar tiden som lantbrukare gläds han åt att slippa bekymra sig över nyuppkommen gröda som riskerar att förtäras i brist på vatten.
"Se där, vilket bekymmerslöst liv vi lever", påpekar jag. Fäller upp det nyinköpta parasollet och bjuder på fattiga riddare som tillsammans med fjolårets jordgubbssylt påminner om barndomens mögliga vetebrödsskivor som piffats till i stekpannan. Dock var icke de frasiga riddare vi under förmiddagsfikat avnjöt gjorda på mögligt bröd. Utan av några bortglömda semmelbullar jag hittade i frysen.
Semlornas tid är för denna gången förbi, nu är det istället fattiga riddare som står på agendan.

När jag inte steker dessa delikatesser som jag doppar i en blandning av socker och kanel kör jag grus. Så mycket grus att axlarna på boggiekärran hotar att gå av. Vilket växer ilska hos vår son som står för mottagare av nämnda gruslass. Hans bestämda åsikt är att när det kommer en liten gumma för att hämta grus ska det inte lastas med övervikt. Vilket han ber mig hälsa lastmaskinsföraren i grusgropen vilken enligt vår son gjort bort sig rejält.

Nu tror jag inte att lastmaskinsföraren känner sig tillintetgjord. Han gör enkom sitt jobb oavsett vem som kommer för att hämta grus. Däremot känner säkerligen en kostymklädd herre sig tillintetgjord då över 200 personer inklusive jag bevittnade hans framfart vid Södra skogsägarnas årsstämma under gårdagsförmiddagen.
Pressen blev hänvisad egen plats i De Geerhallen. En plats med god utsikt över de församlade. På främsta raden satt Södras viktigaste personer. Enligt den nya moderna traditionen läppjande på take away-kaffe. Det är då, minuterna innan ordföranden svingar sin klubba och låter pålysa att stämman tar sin början, som den kostymklädde herren gör entré. Utan att uppmärksamma den lilla förargliga upphöjningen där sista trappsteget tar slut.
All aktivitet med kaffedrickande ur pappmuggar avstannar. Blickarna fästes istället på den stilige herren. Vilken vilt flaxande med armarna försökte hålla sig i upprätt ställning. Jag höll krampaktigt i min penna och reporterblock medan alla andra istället höll andan. Med en duns föll mannen ner över benen på den första sittande raden. De trendiga muggarna i papper studsade och kaffefläckarna spred sig över viktiga dokument och dokumentens ägare.
Ordföranden tog ett skutt åt sidan och lyckades hålla sig torr. De övriga hjälptes åt att torka varandras kläder och dokument med servetter. Den stilige herren kravlade sig upp, såg aningen tillskrynklad ut medan jag med min kamera knäppte några bilder för att visa maken på spektaklet vid återkomsten hem.

"Varför i hela fridens namn ska det vara så svårt att hålla sig för skratt", tänkte jag skamset där jag satt och blickade ner över folksamlingen.
"Antagligen för att du själv inte är drabbad", viskade en röst inombords.

söndag 20 maj 2018

Proteinrik spyfluga och ett stopp efter vägen


Vad hände? undrar jag i mitt stilla sinne. Allt har fullkomligt exploderat och jag hinner inte med. Min vision om att sitta under det blommande äppelträdet, läsa en bok och läppja kall lemonad medan rosa blomblad sakta singlar ner och lägger sig i mitt hår har grusats. Blomningen är över men jag försöker efter bästa förmåga fånga det som nu slagit ut i sin fulla prakt.
Ändå, det känns som om tiden inte räcker till. Jag hänger inte med i svängarna, göra det där som jag vill. Vilket i sig betyder så lite som möjligt.

Planen för dagen är en utflykt. Med stortvillingarna. Om det nu är möjligt. Något annat kan dyka upp innan planen ska genomföras.
Som barn gjordes sällan några större utflykter till skog och mark. Min pappa tillbringade genom sitt jobb största tiden i skogen. Han åt sin andra frukost, lunch och eftermiddagsfika utomhus. Oavsett väder. Han blev därmed mättad av utomhusätande. När han var ledig ville han inta sina måltider sittande vid köksbordet. Äta lagad mat som omväxling till smörgåsar med svettig ost, mjölk som hotade att klumpa sig i glasflaskan av sommarhettan och under timmarnas gång fisljummen kaffe från termos.

När jag var skolledig följde jag med pappa till arbetet. Vi bredde våra mackor och for iväg med folkan. Det var mitt största nöje i livet. Jag missade aldrig tillfället och jag tror de där somrarna med pappa skapade speciella band mellan oss.
Timret kördes ut från skogen med häst. Gubbarna barkade stockarna för hand och jag kan än idag känna det vita lena från barken insida och hur det doftade. Jag kan höra ljudet från hästarna när de malde ner det medhavda höet med sina kraftiga tänder.
Vid ett tillfälle var vi flera stycken som satt tillsammans och vecklade upp våra smörpappersinklädda smörgåsar. Jargongen mellan gubbarna var rå men hjärtlig.  Då och då drog pappa ihop ögonbrynen. Varnade och sa att det finns ett barn med i gruppen. Sneda leenden och tysta ursäkter.
En präktig spyfluga kom långsamt surrande. Alla höll undan sina svettiga ostmackor. Alla utom en gubbe. Han pratade och skrattade. Torkade snor med ovansidan av handen och tuggade brett. Flugan slog sig tungt ner på hans smörgås och gubben bet av. Små hulkande hördes och mackorna åkte tillbaka in i kladdiga smörpapper. Rasten var avslutad.

Min pappa uppskattade att äta sina måltider inomhus då han var ledig. Oavsett väderlek. Men varje maj månad gjorde vi en utflykt med ett rejält matförråd i korgar. Mamma, pappa och jag. Den årliga överraskningen då jag väcktes klockan fyra på morgonen. Det var större än självaste julafton. Kvällen innan tisslades och tasslades det ute i köket. Förberedelserna var på gång. Vi skulle på gökotta. Klockan fyra på morgonen var bästa chansen att höra göken. Det var mina föräldrars fasta övertygelse.
Då körde vi ut i skogen, bredde ut en filt och åt medhavd matsäck. Ibland hade vi tur och göken var lika morgonpigga som vi. Men göken kunde lika gärna ta sovmorgon.

Idag ska det annat till en en morgontidigt gökotta för att överraska barn. Kanske det skulle funka om iPaden packades med och det finns tillgång till Wifi. Eller till en plats med Pokemon stop.

tisdag 15 maj 2018

Explosivt förfaringssätt och en felaktig fot


Det gäller att hålla sig uppdaterad då nya förordningar äger laga kraft. Körförbud om inte bilen besiktigas inom den nya uppsatta tidsramen till exempel.
En snabbkoll gav mig insikten om att min bil måste in på kontroll senast 30 juni. Eljest får jag trampa cykel.
Nu för tiden är det smidigt att boka besiktning via nätet. Välja och vraka bland stationer som står till förfogande. Samt förhandsbetala. Jag valde utifrån makens rekommendationer.
"Så kan du passa på att shoppa loss lite när du ändå är i närheten av köpcentrum", sa han i sin spontana iver över att bli befriad från bilbesiktningen.

Efter att under gårdagen ha klivit upp okristligt tidigt, kört grus från stora grusgropen samt i stekande hetta grävt ett grönsaksland som efter utförd tillkrattning ska täckas med gräsfrö var mina krafter förbrukade. Trots att jag hittat en mycket för stor keps i sonens arbetsbil som skydd mot solens skarpa strålar kändes det som jag drabbats av ett smärre solsting.
I god tid körde jag in till Norrköping och den väntande bilkontrollanten. Klev in i receptionen och anmälde min ankomst. Flickan vid disken knappade på sin dator, såg sorgsen ut och lät meddela att ingen tid var bokad.
Resultatet blev likartad med att kasta en glödande sticka i torr kådrik tallved. Jag fullkomligt exploderade och sa ärligt vad jag ansåg om dylikt slarv.
"Har du fått någon bekräftelse"? frågade flickan allt medan köande bilägare utstötte små stön.
"Kan du lita på att jag har"! Jag fräste som en ilskan katta, skrollade fram bekräftelsen på mobiltelefonen och skulle precis trycka upp den i flickan plyte då jag upptäckte det. FEL station. Jag hade kört till helt fel besiktningsstation, eller rättare sagt bokat tid på ett ställe som maken inte rekommenderat. Min fasta övertygelse var dock när jag bokade att jag följt hans goda råd.

"Vi skiter i alltihop, jag åker hem"! Innombord dog jag en smula av förnedring och skam.
"Har du förbetalt"? hörde jag flickan ropa efter mig. Jag skulle i ärlighetens namn vänt mig om, sett henne i ögonen och bett om ursäkt för mitt dåliga uppförande. Sagt som det var, att jag var ohjälpligt förvirrad. Istället funderade jag var Malmgatan 21 ligger. Jag hittade dit och min bil gick genom besiktningen med beröm godkänd.

Shoppade lite gjorde jag också av bara farten. Ett solparasoll med tillbehöret gjuten fot. Vid uppackningen hemmavid visade det sig att jag köpt en fot ämnad för hängparasoll. Inte ett parasoll där röret sticks ner i ett runt hål foten för att hålla det på plats. Maken, min älskade tålmodige vapendragare håller säkert parasollet med sina starka händer över mitt huvud om jag ska sitta ute i solen till dess jag varit inne i Norrköping och bytt ut parasollfoten. Han vill inte riskera att frugan drabbas av solsting med dåligt humör som påföljd.

måndag 14 maj 2018

Flytande potatis och ökande röstvolym


Den småskaliga odlaren har utfört sitt dagsverke. Morötter, rödbetor, plocksallad och rädisor. Och så den oerhört viktiga potatisen. Pärer är en självklarhet för torparen. Allt sedan år 800 före Kristus. Eller i våra breddgrader allt sedan 1800-talet men då drack folk mest klar potatisspad som genom viss framställning resulterat i den rätta styrkan.

Nu har våra syrener slagit ut. Påminner om våra barns skolavslutningar när de var små. Jag lät blomsterhandlaren binda vackra kransar som jag trädde på döttrarnas huvuden medan sonen fick en bukett som fästes på skjortan. Vackrast av dem alla tågade de därefter in i kyrkan tillsammans med sina klasskamrater. Sjöng Den blomstertid nu kommer. Sedan genomled den publika delen av de församlande nära anhöriga barnens uppträdande på fiol, blockflöjt, bastuba och klaviaturinstrument. De som var mest hänförda var de uppträdande barnens föräldrar. Som avslutning välsignade prästen barnen och det väntande sommarlovet.

Jag hinner till viss del njuta av vår trädgårdsprakt. Just nu känns det mest som om jag är transportör på heltid. Barnbarn från förskolan och till ögonläkaren sedan vidare färd hem till föräldrarna, stora maskiner till och från Sankt Anna och idag är jag dessutom grustransportör.
I väntrummet hos ögonläkaren läste jag sagor för barnbarnen. Tumme Lisa. En smått märklig historia som är svår att tolka. En äldre herre lyssnade spänt till berättelsen. När sköterskan kom och ropade upp mitt barnbarn såg herren besviken ut. Han tyckte det var trevligt med en farmor som läste sagor istället för att plocka med mobiltelefonen.

"Du får höra mer sen, barnet ska bara in på en liten koll sedan kommer han, hans syster och farmor tillbaka och läser mer innan han ska in till doktorn", sa sköterskan. Varpå herren såg nöjd ut.
När vi kom tillbaka hade herren ersatts med en annan herre. Som plockade med sin mobiltelefon. Den ringde, herren svarade och talade högt och ljudligt. Ingen fick missa ett enda ord av samtalet. Jag läste för barnen. Ökade min egen ljudvolym varpå den telefonerande mannen irriterat blängde åt mitt håll. Han skruvade upp röstvolymen och jag följde efter. Övriga patienter följde intresserat händelseförloppet.
"Jag hör inte vad du säger, det är så förbannat högljutt här", skrek mannen in i sin mobiltelefon.
Hela väntrummet log. Mannen avslutade samtalet, suckade och mumlade något om hänsynslöshet.

Maken och jag avslutade kvällen med sill och potatis ute på vår veranda. Glass till efterrätt. Just nu är livet bra gött. Om en stund ska jag bege mig till den stora grusgropen vid Klinga. Plikten kallar mitt uppe i den ljuvliga försommaren.

lördag 12 maj 2018

Bensprattel och sorgkanter


Vår sedan många år tillbaka inneboende badrumsspindel har bytt domäner. Numera befinner den sig i vårt sovrum. Kan tänkas att den till slut inte stod ut med den lukt som stundom sprider sig i ett utrymme med vattenklosett och därför fann det lämpligt med miljöombyte.
Jag för en inre kamp gällande vår hyresgäst. Är skapt att inte känna någon rädsla för spindlar men finner det dock högst otrevligt då den firar sig ner och med ett långt ben kittlar mig i ansiktet som morgonhälsning. Då slår jag mot den. Hotar med dammsugaren varpå spindeln snabbt klättrar tillbaka längst den vävda tråden och försvinner in bakom taklisten.

Som barn roade vi oss, mina kamrater och jag, med att rycka benen av långbenta spindlar. Med stor förtjusning studerade vi benen som i spasmer rörde sig trots att de avlägsnats från kroppen. Varje förnuftig förälder ingriper vid sådana tillfällen. Hutar åt sina telningar att vara rädd om det liv som skapats oavsett det gäller stora djur, småkryp eller människor. Därför utförde vi våra spindelexperiment då ingen vuxen befann sig i närheten. Än idag är det osäkert om min mamma vet om mitt ytterst hänsynslösa tilltag. Skulle hon av någon anledning få reda på det kan hon näppeligen  stå till svars för något jag gjorde som barn och som hon inte kände till.

Det sägs att en seriemördare inleder sin mordiska bana genom att rycka benen av spindlar. Eller flugornas vingar. Risken är även överhängande att småkrypsplågaren utvecklas till en psykopat utan några som helst empatiska känslor.
Nu är vi som var barn då vuxna. Har egna barn som vi efter bästa förmåga försökt uppfostra i läran om vad som är rätt och fel. Barn som i sin tur fått egna barn att göra folk av.
Om någon av oss som var barn då och ryckte benen av spindlar blivit seriemördare eller banditer är inget jag har kännedom om. Visserligen kom Knutbypastorn från den värmländska bruksort där jag växte upp. Från den tiden minns jag honom mest som en osnuten unge som satt pakethållaren när han och pappan var ute och cyklade. Han och jag ryckte aldrig gemensamt några ben från spindlar. Vilket kan bero på att jag var mycket äldre och med åldern kom insikten att det jag höll på med var en högst plågsam och elak handling. Att gossen skulle bli en pastor som med tiden skapade stora feta rubriker med svarta sorgkanter anade ingen.

Vår sovrumsspindel behöver inte känna någon oro över att mista sina ben. Jag utfärdar enkom hot och besvärjelser då den blir allt för närgången. I värsta fall får den flytta tillbaka in till skitlukten där den från början hörde hemma.


fredag 11 maj 2018

Whiskyångor och skevhet


Jag springer oroligt fram och tillbaka. Det luktar rök. Brandrök. Just som jag greppar telefonen för att ringa larmcentralen går det upp för mig, grillsäsongen är här. Det är nu som vi bereder våra måltider utomhus. Vissa av oss har avancerade grillar som drivs med gasol, pellets eller elektricitet. Det finns till och med grillar som styrs med mobiltelefonen. Andra har helt vanliga klotgrillar som införskaffats på något lågprisvaruhus. Vi tillhör den sistnämnda kategorin grillare.

Gårdagen bjöd på ett underbart grillväder. Därmed for jag åstad till vår lokala matvaruhandlare, stegade till delikatessdisken och handlade manuellt.
"Grillkött av den bästa sorten, tack". Köttmästaren skar upp tjocka skivor av entrecote. Jag knorrade. "För mycket fett i min smak". Hon såg ut som om jag anklagat henne för personligt misslyckande i uppfödningen av nötkreaturet. Påpekade att köttet skulle grillas, då ska det vara insprängt fett för bästa resultatet.
"Det blir bra, jag köper det argumenterade köttet".

Maken stod beredd med klotgrillen och en påse kol. Miljövänligt. Lätt att tända, lång och bra glödbädd, stod det på påsen.
Själv gick jag in i köket, kvinnans plats då det gäller grillaftnar tyd då är jämställdheten mellan könen som skevast.
Medan jag klyftade potatisen hojtade maken att grillen var tänd och klar att tas i bruk. Jag hojtade tillbaka att det var långt kvar till potatisen antagit den rätta härligt frasiga konsistensen.
Himmel, köttet var inte marinerat! För sent med egenhändigt hoprörd marinad. Jag rotade bland flaskorna i kylskåpet. Där, längst bak på översta hyllan en flaska grillolja med den rätta rökiga smaken och ett stänk av whisky. Bästföredatum 2016. Jag hällde en slatt över köttet och penslade in det noga.

Nu stod maken plötsligt inne i mina domäner. Han såg orolig ut. Köttet borde läggas på grillen. Jag gav honom fatet med det marinerade köttet och han gick ut till sitt. Efter en stund ropade han på hjälp. Vi stod sida vid sida och glodde ner i grillen där en liten ynklig hög med resterna från det som tidigare var ett prima grillkol. Några små strimmor av rök med inslag av whisky steg upp från köttet. "För lite kol på grillen". "Det var precis lagom med kol", hävdade maken. "Vi gör om det", kontrade jag.

Den perfekta grillmåltiden kräver ett glas rött. Maken hällde upp vinet och jag dukade fram grilltillbehören. Med en suck över att allt äntligen stod på bordet satte vi oss till rätta. Sjöfåglarna seglade sakta fram över vikens vattenyta och göken höll konsert. Solen sken och livet kändes så där avslappnat och härligt. Då kom molnet. En mörk skugga föll precis över vår altan. Temperaturskillnaden märktes tydligt. Vi hämtade våra tjocka tröjor. När det är svensk sommar ska grillmåltiden alltid inmundigas utomhus. Där styr inte vädret.

Måltiden var superb. När faten var renslickade och vinglasen tömda återkom kvällssolen. Koftorna åkte av. Återstoden av kvällen njöt vi av stillheten. Belåtna med våra färdigheter vid grillen som vi klarar av utan att följa mästerkocken Jamie Olivers bästa grilltips.

onsdag 9 maj 2018

Årets första kallvattenchock och en psykiatriker med behörighetsintyg


Idag har jag tagit årets första kallvattensdusch! Så fantastiskt skönt. Jag mjukstartade med den temperatur jag vanligtvis nyttjar. Så hett som det går att uppnå. Därefter vred jag blandaren mot det kalla, sedan stod jag i hela min nakenhet och kände duschstrålarnas kyla mot huden. En obeskrivligt uppfriskande känsla. Kommer inte bli den sista kallvattendusch i sommar. Ingen ska få tillfälle att kalla mig duschkruka!

Duschen var välbehövlig. Ty under dagen har jag varit trädgårdsarbetare. Tillsammans med maken och sonsambon. Pensionärstillvaro som inte kräver någon skatteinbetalning.
Normalt sett är jag ytterst sällan med och jobbar i sonens och sonsambons trädgårdsfirma. Jag kör istället omkring på deras barn under ordinarie arbetstid. Om jag inte kör omkring på deras kusiner och ledarhunden vill säga. Men måndagen bjöd på något extraordinärt gällande transporter. Då var det tunga maskiner som skulle fraktas från utkanten av Söderköping in till Norrköping där sonen väntade på leverans i en trädgård som står under förvandling.
För att hinna med tidsangivelsen ringde klockan 05.00 och manade till uppstigning. Att inneha körkortets högre behörighet innebär vissa åtagande. Som att transportera tunga maskiner.

Nu hotar dock Transportstyrelsen med att dra in körkortets högre behörighet om jag inte införskaffar mig ett läkarintyg som påvisar att jag är en lämplig innehavare till alla de bokstäver jag en gång i tiden införskaffat mig och som ger mig tillstånd att köra tung lastbil, släp och buss. Framförande av motorcykel går också bra men det låter jag bero. Detta hot av indragning om inte läkaren säger sitt sker vart tionde år.  Jag känner mig vid god vigör och finner detta påfund från Transportstyrelsen som helt överflödigt. Dessutom visar det sig vara omöjligt och mycket problematiskt att hitta en doktor som utfärdar nämnda intyg. Efter en hel del googlade fann jag en psykiatriker i Linköping som kan allt om högre behörighetsintyg.  Jag känner mig dock aningen skeptisk till att besöka en psykiatriker i ärendet. Som dessutom inte vill tala i telefon utan endast ha mejlkontakt. Enligt hemsidan har psykiatrikern en mycket vänlig sekreterare som gärna svarar på frågor. Vilket ej gäller mina spörsmål. Hennes väna telefonsvararröst uppmanar mig att mejla in mina frågor, vad de än må vara.

Nu känner jag mig villrådig. Det lutar åt att jag struntar i alltihop och enbart ägnar mig åt helt vanlig bilkörning. Men då protesterar de som inte har den högre behörigheten. Vem ska då köra de tunga transporterna? utropar de unisont.
Jag ler och tänker, "hur skulle livet te sig utan mamma?" Det blir väl igen annan råd än att nästa vecka göra ett nytt försök med den där psykiatrikern. Just nu lägger jag behörighetsintyget åt sidan en stund och njuter istället över att vårt körsbärsträd står i full blom.

söndag 6 maj 2018

Röda fjäll och en burk manligt vax


Med försiktig optimism tror jag att sommaren äntligen är i antågande. Under hela dagen idkade jag utomhusliv vilket resulterat i att vinterhudens blekhet antagit en mer röd ton istället för det bruna skinnet som indikerar det vackra folkets perfekta sommarlook.
Jag älskar solen men är ingen soldyrkare i den mening att jag kan ligga raklång på en filt och likt ett vändstekt ägg uppnå den rätta nyansen. Därtill är jag alldeles för rastlös. Inte heller ger jag mig i kast med att i ett försök genom solexponering symbolisera ungdom och skönhet. Risken är istället överhängande att jag utvecklas till ett vandrande russin med läderartad hud och djupa rynkor. Lagom är bäst vilket jag borde haft i beaktande under gårdagen. Om ett par dagar kan jag roa mig med att peta bort röda fjäll som antagligen kommer att klia.

Sommaren är dock den tid då vi tillåts att visa upp vår hud. Och orakade ben. För att inte tala om orakade armhålor! Kroppsbehåring är en het fråga för många. Tänker på rabaldret som uppstod då Julia Roberts under en filmpremiär sträckte armarna mot taket och blottade sina mörkt hårbevuxna armhålor. Eller när Nour El Refai inte hade rakat sig under armarna då hon medverkade i Melodifestivalen 2014.

Kvinnor har en naturlig drift att vilja raka bort sin kroppsbehåring, hävdade rakhyvelns grundare King Camp Gillette. Och vände sig därmed inte enbart till skäggiga män i sin ekonomiska iver att folk skulle se propra ut. Då visste Gillette att i framtiden skulle feministerna dyka upp, de som vågar vägra raka sina armhålor. Som till och med med stolthet håller upp sina armar för allmän beskådning.
Det är dags att normalisera kvinnors hårväxt och visa männen att kvinnan bestämmer själv hur hennes kropp ska se ut.

Själv har jag inga åsikter. Var och en måste få bestämma huruvida håret under armarna ska få växa fritt eller ej. Jag har dock alltid rakat mina armhålor och dragit med hyveln över smalbenen. Inte får att behaga andra utan för att jag vill det. För att jag har rätten att bestämma över min kropp. Nu för tiden sker rakningarna allt mer sällan. Hårväxten under armhålorna har istället förflyttat sig till min överläpp. Antagligen naturens gång, suckar jag uppgivet och rycker med pincetten omsorgsfullt bort varje stelt strå som försöker vinna seger.
När de som idag vågar vägra raka sina armhålor uppnår den ålder då även deras armhålor är hårlösa får vi garanterat se många kvinnor som köper sig en burk mustaschvax. Och som dessutom skapar stora rubriker skrivna av män som känner sina egna mustascher hotade.


onsdag 2 maj 2018

Lejontassar och dubbelbröllop


Ibland behövs de där stunderna av stillhet. Nödvändigheten av energipåfyllning. När det känns som pyspunka. Det kan vara svårt att dra sig undan till en enskild vrå. Vägen är snitslad, den som vill hittar fram till mig och bubblan av behövlig ensamhet spricker precis som när en syl sticks in i en uppblåst ballong.

Genom att tackat jag till värdskapet i Kolmårdskyrkan fick jag under gårdagen njuta av den välbehövliga ensamheten. Väskan packad med mat, min stickning och en ljudbok nedladdad i telefonen drog jag åstad. Tillsammans med goda vänner som ämnade idka friluftsliv bland de inhägnade vilda djuren i Kolmårdens djurpark. Deras korg var sprängfylld med fikabröd, en korg som jag ömsint vakade över till det var dags för eftermiddagsfika då de dök upp för en vilopaus.

Att vistas i kyrkan mellan klockan 10.00 till 17.00 kan tyckas lång. Men faktum är att tiden rusar. Det gäller bara att ta vara på timmarna. Förvalta dem väl och se det som ett slags retreat. Hinna ifatt mig själv och reflektera över vad som egentligen är viktigt i mitt liv.

Då och då kom människor på besök. Tyst och stilla skred de in i kyrkan, andäktiga. Jag stängde av min ljudbok, lade undan stickningen och hälsade. Frågade om de ville veta något speciellt om den unika kyrkan. De flesta ville vara ifred, de sa inte det uttryckligen men jag läste av deras kroppsspråk. Drog mig undan till min avskilda plats. Lät människorna sitta på de klädda stolsdynorna och fundera över sina egna ämnen som de kanske behövde fundera över. Ingen vet vad som rör sig i andras inre.

En man kom och frågade om det var möjligt att gifta sig i Kolmårdskyrkan. Ja visst, det har vår yngsta dotter gjort. Har du någon käresta så skrid till verket. Får ni sedan en unge kan ni ordna med barndop i er vigselkyrka. Han suckade, berättade att han redan var gift och hade en hel hög med ungar. Han såg inte glad ut. Jag lät saken bero ty jag är inte hågad att axla främmande människors eventuella bekymmer. I alla fall inte då jag idkar retreat på helig plats i Kolmårdens djurpark.

Idag är en ny dag. Energipåfylld. Vilket kan behövas då jag i dagarna tre ska vistas tillsammans med en stortvillingpojke som drabbats av ögoninflammation. Där till är han nödd och tvungen att stanna hemma från skolan. Äta medicin och få ögonsalva, på bestämda tider. Ingen kan sköta ett sådant uppdrag bättre än en farmor.