lördag 30 juni 2018

Ordkunskap och närmanden


Våra röda vinbärsbuskar fullkomligt dignar av bär. Eller rättare sagt dignade. Med handräckning av maken, stortvillingarna och deras lillebror är bärbuskarna renplockade och i frysen finns burkar med röda vinbär och i kylen står flaskor med nykokt saft.
Utanför vår veranda växer blåbärsris. Maken har vattnat med vårt källvatten vilket gett gott resultat. Blåbären har mognat och av enkom tre deciliter som jag plockat ihop sittande på verandagolvet blev det blåbärskaka till dagens förmiddagskaffe.

Solen skiner och temperaturen är behaglig. Jag varken svettas eller fryser, helt perfekt i mitt tycke. Mogna bär, sommar och kaffe med ljummen blåbärskaka där till ett glas rödvinbärssaft. Vad mer går det att begära av livet?

Dock är det något som skavt. I kanterna av sommarvärmen har det funnits en flikig rand av frost som inte velat smälta värmen till trots. Jag har under en längre tid gått och grunnat över problemet. Tänk så som man alltid tänker när något känns fel. Det blir bättre, om inte i morgon så längre fram.
Idag tog känslorna och tankarna allt för stor plats i mitt liv. Beslutade mig därmed att ta tag i det som irriterar. Varför låta de mörka orosmolnen ta över allt det klarblå.

Jag meddelade maken mitt beslut. Precis som alltid gav han mig en uppmuntrande klapp. Och jag skred till verket. Med darrande nervtrådar, klappande hjärta och dåligt tillströmning av saliv, det måste erkännas.
Mötet gick över förväntan. Ord lades till ord. Väl avvägda men för den skull inte inlindade. Varför är vi så rädda för att prata med varandra? frågade jag. Vad är det som kan hända som inte redan hänt?
Det är väl så vi är. Vi bär våra plågor för oss själva, vill inte blotta oss allt för mycket och visa våra svagheter. Eller rädslor. Men inget kan bli värre genom att vi närmar oss varandra. Om vi gör det respektfullt och utan anklagelser.

Ett handslag, en kram och jag gick lättad hemåt för att plocka de där tre deciliter blåbär som krävs för att kakan ska få den rätta smaken. De mörka molnen drar sig sakta tillbaka. Det skulle bli molnig över Östergötland idag. Så sa de på väderleksrapporten igår kväll. Den blå himlen dominerar dock. Inget som skaver och frosten har smält.

onsdag 27 juni 2018

Tårfylld förlust och nyp fylld av kärlek


För att inte avvika från mängden i Sveriges absolut viktigaste händelse tittade maken och jag på fotbollsmatchen. Den mellan Sverige och Tyskland. Vi hurrade när Sverige satte bollen i mål, svor när Tyskland kvitterade och grät när Tyskland vann. Som så riktiga supportrar gör. I alla fall vill vi låta påskina att så förhöll sig händelseförloppet i vårt vardagsrum.

Varje gång, och jag menar det jag skriver, varje gång jag tittar på fotboll slutar det med förlust för hemmalaget. Det liksom vilar som en förbannelse över mitt fotbollsdeltagande. Därmed sagt kommer jag inte att titta på dagens match. Vid en eventuell ny förlust blir jag med största säkerhet utsatt för näthat.
När något går fel är det alltid skönt att skylla på någon annan. Oavsett vad saken gäller. Grova ord och diskriminering. Helst mot en hel familj som kommer att känna obehag och rädsla under lång tid.

Podcasten Berghagen och Tess har haft premiär. Personligen har jag inte lyssnat på den och det är ytterst tveksamt om jag någonsin kommer att göra det. Däremot har jag läst på nätet att Malin Berghagen öppenhjärtigt berättade om händelsen då hon nöp Niclas Wahlgren och hans vän i rumporna. Helt vänskapligt, tro inget annat! En tredje person, helt okänd för Berghagen bevittnade händelsen varpå Berghagen erbjöd även honom ett nyp. Gapskratt utbröt samtidigt som en het och plötslig kärlek blossade upp mellan Berghagen och den okände mannen.
Det finns rubriker som skapar näthat och det finns rubriker med rosenskimrande mönster. Beroende på vem som nyper vem i arslet.

Igår fyllde våra barnbarn, småtvillingarna 6 år. Den ena har börjat tappa tänder och den andra fäller väl sina inom en snar framtid. Gräddtårta med jordgubbar och en namnskylt av marsipan. Barn som ännu är förskonade från näthat. I uppkomna situationer som kräver motstånd uttrycker de sig verbalt, öga mot öga i det riktigt verkliga livet. De är ännu små barn som kan vara med och påverka framtiden.
Själv har jag gjort valkompassen för att få en uppfattning om det parti jag tänker rösta på kommer att vara mig behjälplig i min egen påverkan av framtiden. Det blev ett mycket överraskade resultat. Jag blev i alla fall inte Sverigedemokrat bör tilläggas.

söndag 24 juni 2018

Kassaförvaltare och långa ögonfransar


Dags att lägga 2018 års midsommarfirande till handlingarna. För mig är midsommarhelgen ångestladdad. Sviter som hänger med sedan 1970-talet. Vissa händelser i livet gräver djupa fåror i själen. Det går visserligen att fylla fårorna med näringsrik och väldränerad mull för att sedan så och skörda något nytt. Men i mitt fall blir resultatet alltid missväxt trots att jag vattnar ordentligt och sköter om sådden på bästa sätt.

Ändå, jag försöker hänga med i firandet. Har till och med hoppat runt den lövade stången i den tron att jag har förmågan att efterlikna en liten groda. Även om det var många år sedan sist så har jag gjort det. Färskpotatis, sill och finklippt gräslök över den lena gräddfilen. Dock ingen snaps. Där går min orubbliga gränsdragning. Eftersom vår familj inte anser att snaps och andra starka dryckesvaror är en nödvändighet och en viktig del i firandet av högtidsdagar spetsar vi istället hemmagjord flädersaft med bubbelvatten och dricker sprattlet ur finglasen.
Därmed inte sagt att jag är någon absolutist. Ej heller har jag problem med spriten. Ingen annan i vår familj heller för den delen, därför kan vi läppja starkt vilken annan dag som helst. Bara på midsommarafton. Det är just där problemet och alla känslor som väcks till liv befinner sig.

Denna midsommarhelg kommer Sverige för all framtid förknippa med förlusten i fotboll mot Tyskland. Kan vara nog så traumatiskt.
För att inte falla ner i melankolins djupa dike gläds jag åt att halva vår barnaskara besökt oss under helgen. Teater och tvårätters på Löfstad slott, långfrukost och midsommarmat.
Och idag har småtvillingarnas storasyster och jag haft en hel förmiddag tillsammans inne i Norrköping. Flickan hade med sig en egenhändigt nedskriven inköpslista. Av sin mammas bror och hans sambo har jäntan fått en ögonfransgecko. Den kan bli 20 cm lång och har en livslängd av hela 20 år. Ett terrarium med tillhörande inredning skulle köpas in. Inköpschef och kassaförvaltare utgjorde ett starkt team.

Glädjen i ögonen då flickebarnet hämtade ödlan hos sin morbror är obeskrivlig. Tösen uppgav att hon kände det som om hon befanns sig i ett drömlikt tillstånd. Sittande bredvid mig i bilen med ett fast grepp om handtaget till transportterrariet tittade hon på sin ödla med ett lyckligt leende på läpparna. Det riktigt strålade om henne, tack vare en ynkligt liten ögonfransgecko som med lite tur kan leva fram till dess att ägarinnan är 28 år.

onsdag 20 juni 2018

En överjäst pint och vilsna turister


Om lite mer än en månad är det dags för den traditionsenliga Londonresan dottern och jag gör varje sommar. Vilt och ohämmat har vi kastat oss ut i turistvimlet. Slagit våra lovar runt Big Ben, sökt oss till Covent Garden, stått under Lonon Eye och åkt kanalbåt till Camden Market. Botaniserat bland växterna på Kew Gardens samt shoppat i butikerna på Oxford Street. Precis så som det anstår en äkta turist.

Denna gång har vi dock beslutat oss för att ta oss från Stansted Airport till The English Countryside. Bo några nätter i ett litet gemytligt hotell med spröjsade fönsterrutor. Dricka afternoon tea och bre tjock med lemon curd på nybakade scones. Strosa runt på smala gator, dricka mörkt öl på en av byns kvällsöppna pubar och insupa atmosfären som för tankar och sinnen direkt till Midsomer. Förhoppningsvis utan några inslag av  mord.
Hur hittar jag då en by som motsvarar våra förväntningar? Jo jag googlar. Skriver i textraden "mysig by på den engelska landsbygden". Anmodar datorn att enkom söka på bilder. Och där, exakt det vi söker. Små hus, smala gator, gott om pubar och näringsställen där det säkerligen serveras fish and chips. Som om detta inte vore nog, en flod med överbyggda gamla stenbroar skär genom byn vilket förhöjer den pittoreska stämningen.

Byn är beskaffad med ett bed&breakfast. Jag söker på datum, två nätter och mina förhoppningar om att tillbringa nattlig vila på den engelska landsbygden slår in. Jag bokar och betalar. Allt är förberett.
Berättar för dottern att nu är det bokat och klart. Bara att ge sig iväg när tiden är kommen. Hon tycker det låter förnämligt det hela. Passar samtidigt på att fråga mig var i den engelska landsbygden denna by är belägen.
Något jag helt förbisett, jag vet nämligen inte var. Jag vet inte i vilket väderstreck vi ska vända oss eller med vilket fortskaffningsmedel vi ska ta oss dit. Dottern lär bekymrad. Mest med tanke av tidigare erfarenheter då jag nära nog bryter ihop varje gång vi lämnat flygplasten och inte hittar ut. Jag fräser och grälar på dottern som i en avvärjande gest sätter upp sina händer och säger: "Skäll inte på mig, jag är ju synskadad så det här måste du klara själv åt oss". Jag har lyckats varje gång att så småningom hitta till rätt adress och rätt hotell. Även om vi fått trava länge och väl med våra rullväskor i släptåg.

Om vi nu tar oss till den engelska landsbygden dit jag inte vet vägen för att sedan lämna den bakom oss blir det en natt i London. "Var"? frågar dottern. "Vet inte", svarar jag. "Bara att hotellet ligger nära en tunnelbanestation. Det är bokat och klart så känn ingen oro".
Innan vår resa är slut ämnar dottern gå till en butik i London för att köpa sig lite nya prästskjortor. Hon har googlat och vet exakt var butiken är belägen. Det är bara för mig att hänga på.

tisdag 19 juni 2018

Gastropoda och med huvudet i en buske


Plötsligt försvann de från Skärblackas två största gator. Skolbarnen. Det är sommarlov, ett lov som under 1800-talet anpassades efter det gamla bondesamhället. Då, när skörden skulle bärgas behövdes barnen som extra arbetskraft. Även jag har under min tidiga ungdom jobbat under sommarloven. Med att rulla timmer som min pappa virkesmätaren skulle mäta in åt skogsbönderna. Så småningom avancerade jag och fick vara med och mäta massaved i Kristinehamns hamn.

Numera befinner sig de flesta barnen på frita eftersom deras föräldrar måste jobba fram till den dag då de får semester. Så även våra barnbarn. Eftersom maken och jag på gamla dagar fått sommarjobb kan det bli svårt att kombinera jobbet med barnpassning av barnbarnen. Då får barnbarnen helt enkelt följa med oss och träna inför deras förhoppningsvis framtida sommarjobb när de har åldern inne.
Stortvillingpojken gav sig i kast med att plocka häckklipp. Stuvade korgen full och tömde därefter i släpkärran. Fram till dess han hittade en trädgårdssnäcka. Då tog intresset av snäckan överhand och granskades minutiöst under minst en halvtimmas tid.
Plötsligt kom tre flickor utspringande genom dörren till villan där vi klippte trädgårdens häck. Glada skuttade de fram över gräsmattan, föga saknade de klassrummets instängdhet. Jag frågade om de skulle gå och bada. Eller kila till affären och köpa glass. Ingendera hävdade de. Kanske leka med Barbie eller My little ponny. För det är väl sånt flickor gör. De skrattade. Sa att de tyckte jag verkade konstig för ingen leker väl med Barbie eller My little ponny i deras ålder. Jag envisades. Ville veta vad de tänkta ägna sommarlovet till. Se på teve eller spela dataspel? Nej, de skulle leka kurragömma. Vår stortvillingpojkbarnbarn fick också vara med. Han blev först lite blyg men flickorna drog med honom. Efter att ha räknat till tjugo letades kamraterna upp där de satt bland buskar och snår i ett försök att hålla sig tysta och stilla.

Jag blev varm och glad när jag såg barnen springa omkring i den lummiga trädgården. Trygga barn i ett tryggt land. Det började lukta pannkaka. Köksfläktens system släppte ut doften som spred sig. Lekande bekymmerslösa sommarlediga barn vilka serverades pannkaka som energipåfyllning. En i tycke helt vanlig och normal företeelse vilket inte är alla barn förunnade. Barn som riskerar att få benen söndersprängda då de leker kurragömma. Eller barn som får finna föda på soptippar. Om de inte ligger i magplågor efter att ha druckit orent vatten. Eller vistas i en gummibåt över ett osäkert hav i hopp om att finna trygghet.

söndag 17 juni 2018

En vandrande vålnad och pensionärsklåda


Maken och jag har fått sommarjobb. Ställer klockan på tidigt och beger oss efter frukost iväg till vårt dagsverke. Som trädgårdsarbetare i sonens och sonsambons firma Kullerstad Trädgårdsservice. Känns som i gamla tider, då vi ägnade oss åt skötseln av kyrkogårdar. Enda skillnaden är att vi blir allt som oftast undfägnade med kaffe, kakor, bullar och ibland bredda smörgåsar av tacksamma kunder som av olika skäl inte längre orkar med sina trädgårdar.

Det är spännande att träffa på nya människor. Vissa visar vad som ska göras medan andra söker kontakt. Många lider av ensamheten och törstar efter mänsklig omtanke och samtal.
En kvinna blev dock rädd då jag knackade på hennes dörr. Förskräckt kikade hon genom dörrspringan och jag meddelade skyndsamt vem jag var och i vilket ärende jag kom.
Dörren slogs upp på vid gavel och kvinnan drog en suck av lättnad.
"Jag blev förfärligt rädd ty jag trodde du var min syster", sa hon.
"Men, var hon farlig?" en naturlig följdfråga från min sida.
"Nej inte farlig men hon har varit död i flera år".
Att bli tagen för en vålnad hör verkligen inte till vanligheterna.
Maken däremot har blivit tagen för att komma som representant från hemtjänsten då han presenterat sig och grästrimmern.

Trädgårdsarbetet har för oss varit lönsamt i form av en rejäl solbränna. Då menar jag bränna i ordets rätta bemärkelse. Nu har dock det röda övergått i mörkt brunt och kommentarerna därom har yttrats sig olika. Några har ansett det snyggt och ett tecken på att vi tillhör det vackra soldyrkande folket. Andra har däremot gett en ingående beskrivning omkring farorna med allt för mycket solande.
Enda dilemmat för min egen del är det ständiga kliandet en brun hud bjuder på. Klådan kan även komma an på de otaliga bett jag fått av myggor, knott och allahanda flygfän. Samt taggar med hullingar som rispat armar och ben. Att vara trädgårdsarbetare medför risker om blessyrer.

I morgon är det måndag och en ny arbetsvecka inleds. Midsommarafton närmar sig och i juli tänker vi säga upp vårt vikarierande sommarjobb. Vi är när allt kommer omkring pensionärer.

tisdag 12 juni 2018

Raggaråk och åldrade bönor


"Nu kommer snart bönorna", sa den åldrige mannen som stod vid min sida. Han var från födsel en äkta söderkis men hamnat i Skärblacka tack vare sin kusin. Han hade varit bokbindare hos Bonniers passade han på att förtälja i väntan på bönorna.

Så kom de då äntligen. Mullret hördes först svagt men i höjd med Vånga kyrka mullrade motorljuden rejält och fem raggarbilar gled långsamt fram på den asfalterade landsortsvägen.
Den första bilen hade nercabbat och bönans gråa hår såg aningen ostyrigt ut.

När jag blir så gammal att jag inte längre kan bo hemma tänker jag ansöka om boende på Hallegården. För då får även jag åka raggarbil. I alla fall en gång om året. När sommaren står i sin vackraste skrud.
Initiativtagare till årets viktigaste händelse för de som bor på Hallegården är ortens egen mjölnare.
Han är av den åsikten att oavsett ålder ska alla ha möjligheten att ha roligt. Därmed samlade han ihop sina polare och deras amerikanare för att bjuda Skärblackas medborgare vilka tillhör de övre åldersgrupperna på en rejäl åktur. För femte året i rad, var det någon som upplyste mig om.

Svenska kyrkan och framför allt  kyrkliga syföreningen i Vånga står för den efterföljande festen. Sill, färskpotatis, jordgubbar och glass. Samt musikalisk underhållning av det lättsamma slaget framfört av Mona.

Det gick inte att ta miste på glädjen. Vissa återupplevde 1950-talet då de själva var raggare. Några behandlade forna bönder då de körde förbi gårdar. Bönder som en gång levt och verkat på sina gårdar som med tidens gång genomgått generationsskiften eller slutat brukas. Andra däremot drabbades av åksjuka som vid framkomsten till Vånga snabbt botades med ett glas vatten i svalkan under ett träd.
Rollatorer, kryckor och käppar lastades ur bagageutrymmen. De med svaga ben lyftes ur bilsätet av starka raggararmar.

Jag blev rörd av åsynen. Drog mig undan en bit och lät tårarna trilla. När jag såg glädjen hos dessa gamla människor med böjda ryggar, skröpliga ben, svag syn och hörsel samt alla de krämpor som hör ålderdomen till berörde det mig djupt. De må vara gamla men vill precis som barn, unga och medelålders som ännu inte kommit dit hän att orken tryter ha roligt. Jag håller fullt och fast med i mjölnarens åsikter.

Tack vare denne driftiga mjölnare, engagerad personal på Hallegården och Vånga kyrkliga syförenings damer blir den äldre generationen i Skärblacka raggare för en dag.

söndag 10 juni 2018

Herrens mustasch och vetenskapens vatten


Vi har kört Vätternrundan. Jag lämnar fritt spelrum för den som vill fundera i termerna hur vi tog oss runt.
Två hela dagar har vi fått spendera helt för oss själva. En välbehövlig ledighet utan hets och jäkt. Ej heller har vi strävat efter att komma i mål på en tid som ger medalj, ära och berömmelse. Finner därmed turen runt Vättern som väl utnyttjad tid.

Vi tog den långa vägen via Aneby. Där finns Thimons café vilka serverar allt en småländsk bagare kan åstadkomma. I Husqvarna åkte cyklisterna vilse i skogen och på utsiktsberget fanns en bänk ämnat för kuttrasju. Tyvärr var bänken upptagen av ett yngre par som genom sitt ihärdigt kyssande visade att kärleken var nyutsprungen.

Mycket glass har det blivit. Och i Hjo går folk i badrockar ute på gator och torg eller så kör de raggarbil. Sparris odlade de också. Vit. Om tid finnes röker de även fisk och fångar kräftor.
Vårt natthärbärge var i ett stall där det en gång i tiden fanns plats för både grisar och hästar. Det enda inneboende djur för tillfället är en lurvig hund. Något Vätternbad har det inte blivit för vår del. Misstänker att det var kallt i vattnet efter att ha hört badarna utstöta små stön och rop då de kastat av sig badrockarna och sänkt ner sina näst intill nakna kroppar.

Karlsborgs fästning är en egen värld och i Nässja har Jesus mustasch. Utanför kyrkan från 1100-talet ligger de som drunknat i Vättern.  Kyrkogården är liten, en storslagen viloplats är inte helt nödvändigt då de sextio personer som bor i byn lär få plats när den dagen kommer. Troligtvis dör de inte på en och samma gång utan sprider ut dödsfallen förmodar jag.  I Nässja finns även domarringar äldre än järnåldern.

I Medevi är de snåla om hälsokällans vattnet men säljer gärna salva som lindrar sveda i ömmande rumpor. Vi tackade nej till salvan eftersom vi inte fick dricka doktor Urban Hjärnes vatten som han analyserade efter det att bonden på Stora Baggeby år 1678 fyllt två buteljer från den heliga källan och skickat honom i vetenskapligt syfte.

En tur runt Vättern är inte enbart ett stort nöje. Det ger även en lektion i vår svenska historia.


onsdag 6 juni 2018

Vasasoppa och ensamhetens spegelbild


Lagom till Sveriges försök till plagiat av Norges nationaldagsfirande slog våra doftpioner ut i full blom.
Tillsammans med den blå-gula flaggan, som maken efter påminnelse av mig hissat och som nu muntert och trivsamt  fladdrar i blåsten är det hela fullbordat. Svenskare än så kan det knappast bli.

Nationaldagen är dock ingen nykommet påfund. Sverige har till skillnad mot Norge ingen grundlag och självständighet att luta sig mot gällande firandet. Däremot har vi Gustav Vasa som valdes till konung på tronen den 6 juni 1893 och bara det torde vara skäl nog att fira. För utan Gustav Vasa funnes inte Vasaloppet och då hade blåbärssoppebranchen gått putten.

Vår kung drar också sitt stå till stacken gällande denna dag genom att bjuda in alla intresserade undersåtar i sitt rike till ett besök på slottet. Helt gratis dessutom. Det finns ingen hejd på generositeten. En röd dag som markerar dagens betydelse för det svenska samhället och det smäller högre än grosshandlare Nils Ljunggrens påhitt om Svenska flaggans dag.

Liksom högtider som jul, påsk och midsommar har nationaldagen infört traditionsenlig mat. Nu är det smörgåstårta samt grillat som gäller. Dock bör varje medborgare tända grillen med sunt förnuft och iakttaga försiktighet när markerna är torra,  värre än fnöske.

Själv följer jag bränderna i Västmanland med stor förskräckelse. Massmedias svarta rubriker låter meddela att en kvinnlig mordbrännare härjar och att det torde vara hon som tuttat på. Även om det  alla gånger inte är lätt att begripa sig på människors förehavande är insikten inte långt borta att det här är en person med en allvarlig störning. Om det nu är hon som strukit eld på stickan. Det återstår att se.
Enligt källor på sociala medier ska röklukten från Västmanland kännas ända till Skärblacka. Vilket skapar en viss oro mitt i nationaldagsfirandet. Jag har dock inte känt av någon röklukt, däremot var maken och jag för ett par år sedan till Västmanland och skådade förödelsen efter den förra branden.
Vilket var en mycket skräckinjagande syn.

Vårt eget nationaldagsfirande har inletts med bokföring och stadsfotografering. Endast jag och min kamera avspeglades i en glasad dörr under den tidiga morgontimman. Övriga medborgare låg antagligen och sov. Strax innan jag åkte hem vaknade staden Norrköping. Till en blåsig men solig nationaldag.




söndag 3 juni 2018

Kärlekens dag och djupa tidsfåror


Den 3 juni 1975 dog min farfar. Jag var 20 år och döden existerade inte innan dess. Sorgen sköljde över mig, som ett svart täcke genomdräkt av tårar. Vi stod varandra mycket nära, min farfar och jag.

Den 3 juni 1978 växlade min blivande make och jag ringar. Val av förlovningsdag var en ren slump och hade ingen koppling till min farfars dödsdag. I efterhand känns det dock bra att vår förlovning skedde på samma dag tre år senare. 3 juni kom att bli en kärleksdag fast med olika betydelser. Ett farväl till en älskad farfar och en innerlig kärlek mellan man och kvinna med sikte på en gemensam framtid.
Idag, 40 år senare sitter ringarna av guld fortfarande kvar. Vi är ett med varandra och med våra ringar. Om de någon enstaka gång tas bort visar huden på ringfingrarna en djup tidsfåra.

När våra barn var små for vi ganska ofta ut med vår båt till S:t Annas skärgård och lade till vid bryggan på Västra Gärdsholmen. Högst upp på öns klippa står Capella Ecumenica, som ett kristet landmärke öppet för alla.
Föga anade vi då att på vår förlovningsdag den 3 juni 2018 skulle vi borda kyrkbåten tillsammans med våra barnbarn för att vara med på gudstjänst ledd av vår prästvigda dotter.

När kyrkbåten närmade sig bryggan såg en av småtvillingarna sin mamma som åkt dit i förväg stå utanför kapellet. Flickan vinkade och ropade på mamma, ivrig över att få komma i land. Vår sons reaktion var att ön verkade mindre än han uppfattade den från sina barndomsminnen.
I ett barns ögon är hela världen enorm, vid vuxen ålder krymper det mesta av barndomens intryck.

Det kändes fint att tillsammans med våra barn och barnbarn samt våra grannar tillika goda vänner få fira vår 40-åriga förlovningsdag med gudstjänst och efterföljande kyrkfika ute på denna heliga skärgårdsö.