Summa sidvisningar

onsdag 29 augusti 2018

Bedårande utsikt och när livet är som bäst


Läste i vanlig ordning nyheterna i morse, om allt som hänt under de timmar jag rensat hjärnan genom en god natts sömn.
Det första jag läste var att allt vi ser på sociala medier inte är sanningsenligt. Speciellt bilder av lyckliga människor, vackra miljöer och god mat hör till den kategori som innehåller lägst sanningshalt.
Men, det beror på vad vi gör det till, tänker jag. Är livet inte på topp kanske utsikten från hotellfönstret som inte innehåller de där blå vågorna som mjukt rullar upp på sandstranden och där solstolarna inbjuder till sköna timmar mellan vajande palmer kännas så värst upplyftande. Då kan en utsikt som dottern och jag hade under en hotellvistelse i London kasta den mest hängivne semesterfotograf rakt ner i den geggiga melankolins mörker.
Eftersom både dottern och jag var pigga, glada och förväntansfulla över vad vi skulle få möta i storstaden fann vi utsikten från hotellfönstret så pass intressant och spännande så vi dristade oss att lägga ut en bild av den på sociala medier. Naturligtvis med en kommentar om att sämre kan vi ha det. Vi hängde inte upp oss på en sådan bagatell som dålig utsikt från vårt hotellrum. Det var ju inte där vi skulle spendera vår tid.

Men någon sanning i vad som läggs ut i sociala medier måste det väl ändå finnas? Under en lång tid har mitt flöde invaderats om uppmaning till att återskapa kontakter som inte synts till på Facebook. Jag har för det mesta skrollat förbi dessa inlägg men för att visa vilket god kamrat jag är på sociala medier har jag stundom följt uppmaningen om en liten kommentar så hela grejen ska fungera tillfredsställande.
När jag så fick se en av mina Facebookvänner kopierat, klistrat och uppmanat till ett kringgående av Facebooks nya algoritm kunde jag inte hålla mig. Eftersom den här personen  anses som ytterst intelligent, påläst, kultiverad och har en stor framtoning i Norrköpings kulturliv kände jag mig säker på min sak. Jag kopierade, klistrade och delade. Helt emot mina principer vilket går ut på att aldrig göra det jag blir uppmanad till att göra på sociala medier. Speciellt inte kopiera och klistra.

Genast kom kommentarer som indikerade om min bristande intelligens. Jag kände mig dum och tog omgående bort mitt inlägg. Allt ihop är fake news vilket jag borde ha räknat ut från början.
Jag berättade om händelsen för dottern. Hon skrattade rått och brutalt. Det gick inte ens att övertyga henne om de positiva effekter mitt kopierande och klistrande faktiskt hade. Vänner och grupper jag inte sett på länge fanns plötsligt i mitt flöde. Hon trodde inte på mig utan höll med skribenterna som visat intresse för mitt inlägg. Nämligen att jag är dum i huvudet som mot bättre vetande gått på den lätta moderna och fantasifulla skrönan.

Nej, allt som visas på sociala medier är inte sant. Men vi vill gärna tro på bilder som visar hur bra alla har det. Det uppstår känsla inom oss och vi blir härligt avundsjuka vilket ger näring till att efter bästa förmåga göra om livet så det blir mycket bättre, vackrare och gladare. Så där som alla andra har det.
Gäller bara att ha många vänner på sociala medier så våra perfekta liv sprids med full intensitet.

måndag 27 augusti 2018

Äppeltjuvar och extremstrykning


Det händer ofta att grannfrun tvärs över gatan och jag under kvällstid skickar sms till varandra. Varierande ämnen som kan handla om allt från förfrågningar och det går bra att låna en skvätt mjölk till kvällskaffet till mer djupsinniga textmeddelanden.
Nu har grannfrun under en period hållit mig underrättad om rådjuret som pallar äpplen från vårt äppelträd. Varpå jag omedelbart rusar ut och skrämmer djuret på flykt.
Jag är ytterst rädd om våra äpplen. Trädet är gammalt och har aldrig tidigare erbjudit oss annat än små ynkliga maskangripna äpplen. Fram till i år, nu dignar grenarna av de mest smakfulla, väldoftande och maskfria äpplen. Det är som trädet genomgått ett mirakel. Eller så beror det på att maken ägnat trädet omtanke genom en grundlig beskärning.

Vad passade då bättre än att ta in några av dessa ljuvliga äpplen som bordsdekoration vid årets kräftskiva. Som detta år arrangerades hos oss.
Av min svärmor har jag en gång i tiden fått en vacker linneduk som jag tar fram vid högtidliga tillfällen. Kräftskiva är ett sådant tillfälle. Men en linneduk kräver omsorg om den ska behaga vid ett snyggt dukat bord. I omsorgen ingår bland annat strykning. Vilket jag inte har något emot då strykning är en favoritsyssla.
Doften av nytvättat som stiger upp tillsammans med strykjärnets heta ånga samt en god bok i örat är direkt avkopplande och kan varmt rekommenderas.

Strykning ingår dessutom under epitetet extremsport. Strykbrädor med tillhörande strykjärn fraktas till avlägsna och svårtillgängliga platser. En sport som går ut på extrem utomhusaktivitet förenat med känslan som uppstår då skrynkliga kläder blir släta.
Tävlingen kan förläggas på ett högt berg, i någon form av flytetyg, på toppen av en hög staty, under vatten eller i samband med ett fallskärmshopp. Det senare alternativet kräver möjligtvis en liten näsduk och det ska bli någon poängplats.
Problemet, som jag ser det, är hur det går till att få strykjärnet varmt vid till exempel undervatten- eller fallskärmsstrykning. Men det finns som bekant lösningar på allt så det är kanske inget stort problem i det stora hela.

Själv nöjer jag mig med att stryka tvätten i min skrivarbod som vid dessa specifika tillfällen omvandlas till en strykarbod.
Idag har jag inte strukit några kläder, däremot dragit rådjuren vid nosen genom att plocka en hel kasse äpplen. Frukten har sedan förädlats till äppelmos vilket kan komma väl till pass när vi ska äta pannkaka.

fredag 24 augusti 2018

De ungas vishet och ett fult ord


Jag är omtumlad och skakad efter dagens förmiddagstimmar. Vi satt på ett café, läppjade hett kaffe och te. Sa till varandra att nu är det brittsommar vilket känns skönt. Vilsamt och avslappnat.
En ung kvinna på andra sidan bordet. Röda läppar som ständigt formades till ett leende.

"Hur kan du vara så glad"? frågade jag. Hon svarade att det är inte svårt att vara glad eftersom livet är dyrbart. Varför slösa bort livet genom att vara missmodigt? Vi måste vara förstående men viktigast av allt vara förlåtande. Oavsett vad som hänt och vad som kommer att ske. Sa den unga kvinnan med de rödmålade läpparna.

Inom henne rasar en kamp. Cancertrådar som grävt sig djupt ner i hennes kropp, likt rötter som gräver sig ner i sandbanken för att hålla stammen upprätt.
Vi håller andan. Hoppas och ber. Jag tycker livet far orättvist fram. Unga människor ska inte få cancer. De ska leva och blomstra. Ge kärlek och liv. Ta emot kärlek och frossa i det liv de fått som gåva.

"Men det gör jag ju", sa kvinnan. "Jag lever och tar vara på varje stund tillsammans med de jag älskar. Vad annat kan jag begära av livet"?
Jag nickade och frågade mig tyst om det verkligen är så enkelt.
"Jag tror på livet och på mig själv, det är bäst så", fortsatte hon.
Jag kände mig mycket yngre, mer oerfaren än hon trots att det skiljer trettiofem år mellan oss. Det är ju jag som ska stå för visheten gentemot den som är mycket ung. I det här fallet hade den unga kvinnan med de röda läpparna mer livserfarenhet än jag. En erfarenhet jag vill vara utan men som väcker tankar om mitt eget liv. Och så det där hon sa om att kunna förlåta. Det svåraste av allt. Att förlåta med hjärtat och inte enbart genom tomma ord.

Hon ville berätta för mig om det hon gått igenom. Inte för att få medömkan utan för att ge av sin styrka till andra. Vi kramades farväl. De röda läpparna skildes åt i ett nytt leende.
"Lev väl och njut av livet"!

Cancer är ett fult ord. Mycket fult!

måndag 20 augusti 2018

Paltkoma och kärlekshormon


Det hör inte till vanligheterna att ett läkarbesök slutar med en lunch där läkaren står för notan. I alla fall har jag aldrig tidigare varit med om den upplevelsen förrän idag. Den angenäma lunchen på en av Norrköpings bästa lunchrestaurang var ingen invit från något håll. Även om kyparens leende speglade på något annat då läkaren frågade om vi kunde få sitta i en avskild vrå.
Jag skyndade mig att poängtera, det hela var ren arbetslunch, inget annat!

Det läkarbesök jag gjorde för någon månad sedan var snabbt avklarat. Därmed fick läkaren och jag tid över för småprat. Vilket i sin tur föranledde en lunch där läkaren av mig skulle bli intervjuad gällande sitt jobb.
Jag ser ofta potentialen hos människor att öppna upp sig publikt. Oavsett skrå. Det finns alltid något att berätta som kan intressera andra.

Under samtalets gång visade det sig att läkaren förutom sitt yrke grottat in sig i ämnet sömn.
"Från sömnlös till utsövd" är titeln på den bok han skrivit. Den som kommer över boken kan anses den som sömnens egen Bibel, sprängfylld med goda råd. Sömnproblem kan till exempel botas med Pavlovs princip. Denne ryske fysiolog studerade hundars matsmältning utefter hundars inlärda reaktioner. Reaktioner som förknippas med vissa företeelser. Samma sak gäller oss människor, vi kan förknippa våra sovrum med söm eller sömnlöshet. Det gäller bara lära sig bryta mönstret, förkunnade läkaren mellan tuggorna av fisk.

Jag passade på att få en gratis konsultation gällande min egen sömn. Den är förvisso utmärkt god men ibland händer det att jag inte kan komma till ro. Jag ville lära mig ett knep inför eventuellt kommande sömnlöshet. Speciellt då månen är full. Då rubbas min goda sömn.
"Be din man stryka dig över ryggen. Då frigörs mängder med oxytocin i kroppen", löd rådet.

Jag har läst att fysisk närhet är en bristvara hos människor i västvärlden. De som inte ingår i en kärleksrelation utan enbart är vänner rör aldrig vid varandra förutom vid den där kramen vi ger varandra vid möte och avsked. Däremot rör kamrater bosatta i Puerto Rico varandra så ofta som 180 gånger då de träffas.
Kan hända beror vår svenska stelhet på brist av kroppsberöring. Det är kanske dags att öppna upp och börja ta mer på varandra för ett mjukare och snällare samhälle. Låta kärlekshormonet flöda genom en varm och vänskaplig beröring.


söndag 19 augusti 2018

Bristande sympati och sommarfiske


Om exakt fyra månader är jag i full färd med att stoppa korv, pressa sylta, griljera skinka, steka rosmarindoftande revbensspjäll och koka in grisfötter. Samt tillreda en läcker mandelmousse med lingon. En ren och skär överdrift. Numera köper jag färdigkokt skinka som enbart kräver griljeringen, allt det andra hör till det förgångna.
Nu ska vi äta sunt för att hålla vikten, slippa hälsoproblem och på så sätt undvika andras granska blickar som säger oss att vi är osunda och anskrämliga.

Men studier har visat förbluffande resultat. En näve lingon om dagen och vi slipper bli tjocka. Trots feta födointag. Det funkar i alla fall på möss. Kan hända även på människor. Kanske det är därför min make är så smal och smärt. Han anser att lingon passar bra ihop med det mesta. Eller "gifter sig fint" som de kulinariska allvetarna uttrycker sig. När jag häller ketchup över min spagetti slevar maken lingonsylt över anrättningen. Av någon obegriplig anledning blir jag alltid lika irriterad när lingonburken plockas fram ur kylskåpet. Var och en måste få göra som den själv vill, men lingon på spagetti väcker inga sympatier hos mig.

Det är tyst ute i naturen. I takt med att lingonen mognar och lyser röda på sina tuvor gör sig flyttfåglarna beredda på avfärd. Det kniper till i hjärteroten. Jag vill inte att sommaren ska vara slut. Som alltid har de här månaderna förflutit i allt för snabb takt. Snart får vi ställa om klockorna till vintertid. Då blir mörkret ännu mörkare. Vi EU-medborgare kan rösta för en fortsatt sommartid. Vår regering ställer sig positiv till förslaget men jag misstänker ett vagt intresse som i grund och botten handlar om röstfiske.

Valet är nära. Det känns skrämmande. Jag läser om Åkessons dröm om ett konservativt block där han tillsammans med Moderaterna och Kristdemokraterna ska styra vårt land. Något som statsvetare anser som orealistiskt men inte teoretiskt omöjligt. Hur nu det ska tolkas.
På nätet finns olika valkompasser. Jag har gjort flertalet av dem som visar förvirrande resultat. Därför kommer jag att ta det egna beslutat och rösta på det parti som alltid fått min valsedel. Det känns tryggast så. Då har i alla fall jag gjort det jag kan för hindrandet av ett parti som kan orsaka svår skada på demokratin.

fredag 17 augusti 2018

Oönskade varelser och kombattanternas ordkrig


Veckan lider mot sitt slut. Det har varit händelserika dagar som till största delen handlat om djur.
Ömsint behandling av sällskapsdjur samt skadedjursutrotning av oönskade varelser.
Vid gårdagskvällens sänggående konstaterade maken och jag att vi får vara med om de mest märkliga uppdrag. Ständigt händer något nytt som vi blir involverade i. Och så detta med djur. Funderar på att öppna smådjursklinik. Känns som om jag numera innehar den kompetens.

För att driva smådjursklinik krävs dock ett visst djurintresse samt förmågan att tycka om djur. Jag har varken det ena eller det andra. Tycker inte direkt illa om djur, framför allt inte om de djur som stundom behöver mig och tillhör någon av mina närstående. De djuren tycker jag faktiskt mycket bra om.  Alla andra är för mig totalt ointressanta. Jag varken tycker om eller inte tycker om dem, de bara finns där. De på sin kant och jag på min.

Häromdagen florerade en hätsk stämning på sociala medier. En hundägare ville ha ett råd huruvida personen i fråga skulle förhålla sig och sin hund vid möte med de katter som stryker omkring utanför porten. Hundägaren var rädd att hunden skulle göra katterna illa och genast tog diskussionerna fart. Hundägare mot kattägare. Ordkriget växte och mörka moln tornade upp sig i cyberrymden, kombattanterna kastade hundskit och kattskit på varandra. Någon dristade sig till ett påpekande om grannarnas katter vilka hårar ner i hennes trädgårdsmöbler medan andra inte gillade kattbajs i sina rabatter. Fler hakade på och beklagade sig över katters uträttade behov i offentliga sandlådor där barn leker.
Kattägarna kokade av ilska och länkade kommunala regler och fastställda paragrafer gällande lösspringande katter. Där går att läsa om katternas privilegium att röra sig fritt, var de vill och hur de vill. De som inte vill ha andras katter grävande avträdeshål i sina rabatter och sovande på trädgårdsmöblernas dynor måste själva åtgärda problemet.
Fick hundägaren ett tillfredsställande svar? Tveksamt eftersom den ursprungliga välmenta frågan hamnade i skymundan.

Själv känner jag mig belåten med att ha lånehund lite då och då. Det är som med barnbarnen, inget huvudansvar utan enbart ett enda stort nöje. 

onsdag 15 augusti 2018

Fallfrukt och en välanpassad gasmask


Det slutgiltiga beviset på att sommaren nått sitt slut. Affärerna säljer höstblommor. Ut med den gamla och in med det nya. Dock har grillförbudet upphört i Östergötland. Pris ske lov! utbrister grillarna och eldar på.
Vårt plommonträd bär för första gången frukt. Söta blå plommon , inte många till antal men vi vet nu att trädet är fruktsamt.
Ekens grenar tyngs ner av ekollon. De är vackra och för mina tankar till Ocke, Nutta och Pillerill. Elsa Beskows saga skriven rakt igenom på rim. Som liten älskade jag boken, den finns fortfarande kvar i vår bokhylla. Sliten och sönderläst. Bladen har gulnat men texten är densamma. Gammaldags och antagligen full av nutidens moraliska aspekter. Men det finns också en sammanhållning i handlingen. Mänsklighet och omtänksamhet blandas till en enda stor avslutande fest.

Igår var jag till vårt lilla apotek för att hämta ut medicin åt min mamma. Apotekspersonalen är ytterst trevliga och hälsar med ett leende varje kund välkommen. Vi som i olika ärenden besöker vårt apotek känner oss betydelsefulla. Ett leende och ett varmt välkomnande betyder oerhört mycket. Men igår satt ett stort plakat på dörren: Långa väntetider på grund av sjukdom. Piller och medikamenter till trots, också en farmaceut kan drabbas av krämpor som kräver sjukanmälan. En ensam farmaceut skulle serva tio kunder som trängdes i det minimala utrymmet. Hon gjorde sitt bästa, log matt och såg svettig ut i pannan där luggen allt mer antog en stripig hållning.

Det suckades och pustades. Svors och förbannades. Sjukvården åkte med på samma klagoresa. Endast en dam vände det hela i positiv riktning med att berätta livfullt om sina besvär med gaser i magen. Därav hennes apoteksbesök. Jag bad en tyst bön: "Milde Herre Gud, låt mig aldrig någonsin drabbas av onaturligt mycket gaser i magen. Amen".

Knorret över den långa väntetiden ökade i styrka. Folks irritation stegrades och farmaceuten såg plågad ut. Jag tog ton, "hejda er kära Skärblackabor! Stressa inte upp vår egen farmaceut, hon har nått bristningsgränsen"!
Damen med den gasiga magen räckte upp handen och lät meddela att hon var från Kimstad. Hennes besök på apoteket skulle gå snabbt garanterade hon. Som en sista upplysning lät hon samtliga församlade få veta att hon uppnått den aktningsvärda åldern av 85 år samt icke var innehavare av varken körkort eller bil.

Jag älskar människor! De förbryllar, överraskar, roar, väcker tankar, förenar och delar med sig av egna erfarenheter. Speciellt vid långa väntetider på vårt apotek i Skärblacka.


söndag 12 augusti 2018

Höstvärmare och inträdesprov


Plötsligt blev det höst. Med en temperaturskillnad på 15 grader känns det kyligt. Byxor och tröjor som legat i garderoben plockas fram. När dagen övergår till kväll tänder vi ljus och dricker varm choklad. Kurar ihop oss och säger till varandra, om fyra månader är det jul.

Lagom till höstens inträde blev tröjorna jag stickat till småtvillingarna och deras storasyster klara. De har själva valt ut sina tröjors färger. Idag blir det leverans av den färdiga produkten. Hoppas dessa plagg ska värma skönt när stormarna drar in över landet.

Veckan som kommer är sommarlovets sista vecka. Sedan drar skolorna igång och för vissa är det första årets skolstart. Stortvillingarna lämnar förskoleklass och börjar ettan. Medan småtvillingarnas storasyster börjar en klass över sina kusiner. Småtvillingarna slutar på "dagis" och ersätter stortvillingarnas plats i förskoleklass.

Jag minns min allra första dag i skolan. När vi barn som klarat inträdesprovet genom att genomgått en undersökning för att utröna om vi var skolmogna eller ej var det dags.
Natten innan förblev sömnlös. Det pirrade i magen av spänd förväntan. Ryggsäcken var packad med en rulle papper som skulle klippas till och anpassas till skolbänkens mått. Resten av rullen var ämnad för inslagning av nya skolböcker.
Vi hängde upp våra ytterkläder på anvisade krokar,. I väntan på fröken satte vi oss tillrätta på den långa bänken som var placerad under rader av kläder. En av mina klasskamraters kappa doftade örter och te. En doft jag inte tidigare var bekant med, jag förstod genast att hon var en betydelsefull person. För vem doftar örter och te om personen inte var speciell? En bedömning som senare skulle visa vara korrekt. Flickan var klassens populäraste och det var en ynnest om hon lade någon som helst notis av de kamrater hon inte utvalt som följeslagare.
När ingen såg brukade jag lukta på hennes kappa som hängde snyggt och prydligt på korridorens krok.

Många år av studier väntar våra barnbarn. Den ena examen avlöser den andra. Val av inriktningar ska väljas. Några val kanske visar sig efter en tid vara fel väg att gå medan andra blir en fullträff. När min tid på grundskolan var överstökad var jag utled på allt och alla. Fick omgående ett jobb som innebar att löda ihop små trådar som skulle sitta i innanmätet av telefoner. Ett tröstlöst arbete som enbart livades upp då jag varje månad gick in till chefen och hämtade lönen. Jag fladdrade vidare, från jobb till jobb. Det var bara att välja och vraka. Ingen ifrågasatte min utbildning eller kompetens. Det är en överdrift om jag påstår att jag blev förmögen. Men jag klarade mig på de pengar jag tjänade ihop på att skura offentliga toaletter, torka gamla och svaga i rumpan, plocka bort stygn från åderbråcksopererade ben, assisterande ambulansbiträde samt supportsvarvare.

Till sist landade jag och blev bonde. Upplärd i yrket av bonden som friade till mig. Han ifrågasatte inte heller min kompetens, han bara visste att jag ville och kunde.


lördag 11 augusti 2018

Ett känslosamt möte och två stinkande tunnor


Denna vecka har i stort sett gått åt till festligheter. Inledningsvis en resa och avslutningsvis en kräftskiva. Höjdpunkten blev dock släktträffen där första mötets tårar övergick i skratt. Ty det är lätt att börja grina när släkt som inte setts på många år strålar samman. Vi översköljs av känslosamma minnen och saknaden av de som inte längre finns med bland oss blir påtaglig.

Vid varje familjesammankomst då kusinskaran är samlade har jag ambitioner om det där riktigt lyckade gruppfotot. Där de små barnen ler mot kameran, rosenkindade och exemplariskt uppställda.
Deras föräldrar suckar uppgivet, ställer frågor om varför jag träget hänger mig åt barnfotografering i grupp. Allt medan jag arrangerar, uppmanar och ger allt jag har. Istället för stela poser är barnen helt naturliga i sina roller och med det borde jag vara nöjd. Ögonblicksbilder lär vara de allra bästa bilderna.

Slutligen, innan vår släkt skildes åt skulle det bli en gruppbild med både stora och små. Samt ledarhunden Sigge. Varpå grannen tillkallades för att med min kamera agera fotograf  och de kringspringande barnen fångades in. När vi räknade samman oss fattades ett barn. Hon vågade vägra vara med på bild. Vi lockade och pockade, grannes fru ryckte in och gjorde sitt bästa med sin pedagogiska övertalningsförmåga som anstår den förskolepedagog hon är. Men flickebarnet var istadig där hon kurade ihop sig mellan våra sommarstinkade soptunnor. Hon, liksom de övriga i småkusinskaran hade fått nog av arrangerad fotografering. Men till skillnad från de andra barnen lyckades hon smita undan kameralinsen.

Med vemod tog vi farväl av släkten bosatta i Frankrike och Mauritius med ett löfte om en relativt snar återföreningen. Om det blir här eller där återstår att se.


onsdag 8 augusti 2018

Svinröv och en luggsliten ikon


Ett regnigt men framför allt kallt Göteborg mötte oss och sonens familj under måndagens förmiddag. Efter den långdragna värmeböljan frös vi ända in i märgen då vi steg in i kylan med en utomhustermometer som visade + 19 grader.
Efter att ha begapat stadens landmärke Poseidon på Götaplatsen begav vi oss ut på jakt efter en Svinröv. Eller Dragon Mouth som den kallas på engelska. Bara för att få känna stanken.
Efter att ha letat och nosat runt på Trädgårdsföreningen uppgavs det vid förfrågningar att Svinröven befinner sig på Göteborgs Botan.
Själv har jag haft äran att stifta bekantskap med den illaluktande Drakkallan i ett växthus På Kew Gardens i London. Så för min del var det ingen direkt nödvändighet med en återförening även om jag inte missgynnade det övriga i sällskapet odören.

Under gårdagen visade dock Göteborg upp sin bästa sida. Strålande sol och behaglig temperatur. Därmed kunde vi fröjdas på Liseberg utan att för den skull förfrysa oss.
Jag är ingen hängiven karusellåkare. Känner mest yrsel och panikartad skräck. Men i en treårings sällskap är det betydligt lugnare åkturer som gäller än att hänga upp-och ner i framrusande attraktioner. Nalla från barnens sockervadd är också det en farmors privilegium. 

Höjdpunkten på nöjestrippen var nog ändå mötet med legenden Iggy Pop. I alla fall då det gällde stortvillingarnas och deras lillebrors föräldrar.
Under en rundvandring i hotellets korridorer klev en hotellanställd fram och frågade mig myndigt vart vi var på väg. Han såg sträng ut varpå jag svarade att jag egentligen inte visste vad vi gjorde i just den korridoren.
Då öppnades en dörr och en sliten man med lika slitet axellångt hår kikade ut. Sonen och sonsambon tvärstannade. Tittade på mig och mimade, "Är det han"? Jag nickade och kände mig betydelsefull. Ty det var jag som först av alla gjorde den stora upptäckten. Inte ens en Svinröv skulle ha satt djupare intryck än ett flyktigt möte med Iggy Pop i en öde hotellkorridor. Att få andas samma luft och sova under samma tak som den 71-årige popikonen tillika rockens mest inflytelserika artist måste helt enkelt vara höjden av upplevelse. Trots ett ganska luggslitet yttre.

Nu är vi hemma för att under dagen ta emot Afrikas värme. Summerar resan och kan konstatera - Göteborg äger!




söndag 5 augusti 2018

Skuffelse och en repa i lacken


Det är lätt vid en desillusion att tycka synd om sig själv. Älta besvikelsen till dess att den känns som en överarbetad vetebrödsdeg. Men hårda bullar är inger vidare, så istället för att låta ältandet förvandlas till bitterhet är det bättre att resa sig och gå vidare. Låta den skummande vågen dra sig tillbaka för att skapa stiltje i själen.
Men när besvikelsen blir ständigt återkommande skapar det misstro, inte minst hos ett barn.
Lova aldrig en handling du inte kan hålla!
Vi är i full färd med att utarbeta en ny plan istället för den som tidigare sprack. En hastigt påkommen backup-plan. Vi gör det inte enkom för vår egen skull utan även för våra barnbarn. Som blev på grund av vuxenovilja snuvade på ett äventyr. Nu väntar således ett utbytesäventyr som verkar ha hamnat i god jord. Ett äventyr som kräver en stadig matsäck om vi ska orka fullfölja planen.

Jag följer en ganska rolig webbsajt där resenärer uttrycker sina besvikelser som uppstår i samband med semesterresor. Det kan vara allt från att servitören hade synliga näshår till att någon glömt både plånbok och glasögon då de checkat ut från sitt hotellrum. Eller att medresenären var så kraftig att dennes lår inkräktade på den andres flygplansstol och att solsemestern blev förstörd på grund av allt för många turister. Besvikelser som i sin tur genererar i krav på återbetalning av resan.

Ofta ligger något till grund då besvikelser övergår i något annat. Då kallas det ilska och frustration. Kanske en dålig dag på jobbet eller en konfliktfyllt relation. Sviktande hälsotillstånd eller ekonomiska svårigheter.
För många år sedan medan barnen ännu bodde hemma var hela vår familj ute på en bilresa. Maken och jag skulle springa in i en affär för diverse inköp, troligtvis godis eller något annat onyttigt. Som sig bör vid längre bilresor. Barnen satt kvar i bilen och när vi kom tillbaka stod en mycket uppretad man bredvid sin bil som var parkerad bredvid vår.  Ilsket visade han upp en mycket liten repa på sin bildörr. Anklagade våra barn för att ha orsakat denna skada i lacken genom att ha slagit vår bildörr mot hans bil. Barnen satt tysta och förskrämda i vår bil med bilbältena ordentligt fastspända. Ingen hade öppnat vår bildörr försäkrade de. Mannen stod dock på sig och hotade med hårda åtgärder om inget gjordes.
Maken, som är en lugn och sansad man, plockade upp plånboken, tog fram några sedlar och uppmanande därefter mannen att åka till färgaffären för att införskaffa sig en burk målarfärg i passande kulör. Eller stoppa upp pengarna på ett mörkt ställe efter att först ha dragit ner byxorna.
Jag stod hänförd bredvid maken, full av beundran över hans modiga tilltag. Mannens ilska övergick till något som verkade vara en besvikelse. Han hade antagligen förväntat sig att få sin bil omlackerad och uppfräschad. Vilket hade varit dumt eftersom det finns risk för en värdeminskning på omlackerade bilar vid försäljning. Då hade mannen stått inför ytterligare besvikelse den dag han ämnade sälja sitt fordon.

Förberedelserna inför vårt äventyr fortgår. Allt ska vara klart i minsta detalj. Ingen ska behöva känna sig besviken när vi återvänder hem.

lördag 4 augusti 2018

Gemensamhetsprojekt och en bestående kärleksgåva


Ibland räcker varken ord eller handling till när förvirringen är total. Då är det skönt när någon annan tar över. Någon med kunskap, mjuka snälla händer och beslutsamhet.
Orosmolnen skingras och allt blir som vanligt. Nästan.
En sista ansträngning och ängsgräset vissnar, släpper taget och faller till marken för omvandling. Likt ängsgräset följer vi rytmen och inget blir riktigt sig likt.
Men ännu finns tid för glädje och skratt. Ännu en liten tid får vi vara tillsammans innan vi som en nattfjäril söker oss till ljuset.

"Mamma", sa vår dotter en dag. "Ska vi göra ett projekt ihop"?
Hjärtat tog ett glädjeskutt. Självklart vill jag det. Som mamma kände jag stolthet i att bli tillfrågad. Jag menar, det finns ju andra att fråga. Men nu ville hon ha mamma med i sitt projekt. Våra kunskaper sammanfogas under ledning av dottern som är projektledare under hela processen.  Något som så småningom leder fram till ett bra slutresultat.

Min mamma och jag är också uppe i ett gemensamt projekt. Ett projekt som pågått under lång tid. Ett projekt som ingen av oss vill delta i. Här finns inget val, vi har ingen bestämmanderätt. Det finns heller inga bestämmelser över hur vi ska agera. Inga regler, delegater eller strukturer att följa.
Till skillnad från dotterns och mitt gemensamhetsprojekt. Vi måste följa vissa mönster om det ska bli något bra av det självvalda projektet.

Det skulle aldrig falla mig in att hoppa av min mammas och mitt projekt. Jag känner dock ingen skyldighet att delta, bara en självklarhet. Men insikten i våra ombytta roller känns, inte besvärande men overklig. Bräckligheten som framträder allt mer och hennes fasta övertygelse om att det är jag som på ett eller annat sätt klarar de situationer som uppstår. Här är det jag som är projektledaren.
Mamma och jag har kommit varandra oerhört nära genom detta sista gemensamma projekt. Hade pappa funnits vid hennes sida eller om jag hade haft syskon skulle troligtvis var och en av oss ha sin bestämda plats i projektet.
När vårt projekt genomförts kommer det att bli tomt. Mycket tomt. Dock kommer jag alltid att känna en oerhörd tacksamhet över det vi skapat tillsammans. Gemenskapen mellan mor och dotter, förtroligheten och de där viktiga samtalen vi borde haft för mycket länge sedan. Ord som blivit sagda innan vi för alltid skiljs åt. Det känns tryggt och mycket fint. En kärleksgåva vi förärat varandra, min mamma och jag.



torsdag 2 augusti 2018

Ett anstötligt fikon och ilskna fotoblixtar


Vilken överraskning! Vårt lilla fikonträd som jag i våras planterade i kruka börjar bära frukt. Vilket jag i min vildaste fantasi aldrig kunnat föreställa mig. Varför då köpa ett fikonträd om det inte finns hopp om frukt? För de vackra bladens skull, svarar jag då.

Fick du fikon Zackarias? Ett uttryck som lär ha myntats då den kortväxte Zackarias klättrade upp i ett mullbärsfikonträd för att på så sätt få en bättre skymt av Jesus. Mästaren ombad Zackarias att klättra ner och om det nu är sant lär någon spefullt frågat Zackarias om han fick fikon.
Hur som helst utvecklades det hela till mycket oanständigt uttryck som gärna och illvilligt användes på 1800-talet. Varför det nu skulle vara direkt anstötligt är idag svårt att förstå. Nu slungar vi värre påståenden än detta mot varandra för att såra och verbalt trycka ner motståndare.
Anledningen tros vara att den som under 1800-talet använde sig av uttrycket samtidigt gjorde en obscent gest genom att sätta tummen mellan pekfingret och långfingret. Vilket anspelade på en viss kvinnlig kroppsdel. Därav det oanständiga i att "göra ett fikon".

Med anledning av mitt byte från ett utgående körkort till ett nytt var jag för en tid sedan nödd och tvungen att låta fotografera mig hos en yrkeskunnig fotograf. Jag hade sett en fotostudio som annonserade om "drop-in" så jag styrde stegen mot studion. En fotograf som haft bättre dagar i sitt liv tog emot och genast uppstod en häftig dispyt. Möjligtvis bidrog den tropiska hettan till hans humörsvängningar men till saken hör ingen för den skull behöver uppträda ohövligt.
Orsaken till den hätska ordväxlingen var mina nya glasögon. Fotografen ville ta av mig dom under fotograferingen men jag höll krampaktigt fast i skalmarna bakom öronen. Jag skulle fotograferas och på fotot ha mina nya glasögon.
Tidigare hade jag  med stort intresse läst igenom Transportstyrelsens instruktioner gällande körkortsfotografering. Där stod inget att läsa om glasögonförbud. Jag kollade mitt gamla körkort för att förvissa mig om att jag under tio års tid kört bil med ett glasögonprytt körkort. Dessutom finns en liten notering längst ner på baksidan körkortet: 01.06. Vilket betyder att jag ovillkorligen måste ha glasögon vid framförandet av motordrivna fordon. Därmed vidhöll jag rätten att behålla glasögonen på.
Enligt fotografen skulle jag av Transportstyrelsen bli nekad ett nytt körkort på grund av dessa glasögon. Om de händelsevis såg mellan fingrarna och släppte igenom min bild skulle jag framledes bli tvungen att låta tillverka ett nytt körkort om jag byter glasögonbågar. Jag skrattade hånfullt och brutalt.

Fotografen fotade mig surmulet, avsade sig allt ansvar med betoning på att han inte tänkte betala tillbaka några pengar eller ta emot klagomål framförda av mig som kund om det inte blev något nytt körkort.
Idag ska jag in till Norrköping. Tänker gå in till fotografen och visa upp mitt nytillverkade körkort. Tacka för senast och  bjuda honom på ett fikon, plockat direkt från vårt lilla fikonträd. Utan att för den delen göra någon obscent gest. Denna gång var det inte jag som fick fikon utan den trumpne fotografen som behöver muntras upp en smula.

onsdag 1 augusti 2018

Uppslukade ord och en längtan efter återförening


Saknad är som att återvända till ett tomt rum där någon älskad inte längre befinner sig. Idag saknar jag min pappa. Han som just idag såg dagens ljus för 94 år sedan. En ros från vår trädgård, en liten stund på bänken i minneslunden på Skogskyrkogården. Jag är inte mycket för att prata med någon där orden uppslukas av rymden. Ändå gratulerade jag pappa på födelsedagen. Pratade om livet och saknaden efter honom. Kikade lite över axeln i förvissning om att ingen stod och lyssnade.

Jag kan inte längre frammana pappas röst. Inte heller rösten från andra som stått mig nära men som inte längre finns i min närhet. Kanske ett skydd för att minska saknaden? Minnet finns däremot i min hjärna och är för mig inte sammankopplat med att känna saknad eller längtan. Minnen hjälper mig att glädjas över det som varit och ett avstamp till allt det jag vill hinna med medan jag orkar. Som till exempel återuppleva platser som haft stor betydelse i mitt liv. Platser fyllda med minnen av en svunnen tid. Förvisso kan dessa platser skapa ett nostalgiskt vemod med en saknad över åren som springer iväg. Men mest skänker dessa platser mig glädje och tacksamhet över det som varit och det som är nu.

Mamma orkade inte följa med till minneslunden. Värmen och hennes sjukdom tär på krafterna. Jag berättade det för min pappa. Hälsade och sa att hon tänker på honom. Varje dag och varje sekund. Mamma känner en innerlig, tyst och personlig saknad efter honom. Längtar efter en återförening.
Dock bör hon ej sakna och längta törstig. Under morgontimmarna blandade jag hemmagjord vätskeersättning till mamma Spetsade med en aning svartvinbärssaft för den goda smakens skull. Misstänker att hon dricker alldeles för lite i hettan. Det gäller att pyssla om de som står mig nära medan tid är. Vet inte hur länge jag har den förmånen. När som helst kan det självklara bytas ut mot en smärtsam saknad och ett tomrum som aldrig går att fylla.