Summa sidvisningar

söndag 30 september 2018

Maskintvättföreskrifter och en falsk krokodil


Vårt valnötsträd som skänkt oss glädje trots att det inte givit oss några nötter har till synes gått ett dystert öde till mötes. Kala grenar sträcker sig mot den grå himlen vilket gör det svårbegripligt att trädet om cirka sju månader åter kommer att grönska.
Naturen förbereder sig på vila. Även jag borde vila ty förkylningen håller kvar sitt järngrepp. Vilket känns tröttsamt.

I morgon går vi in i oktober månad. Två månader kvar till jul. Butikerna har i vanlig ordning startat i god tid. Här ska handlas. Lysande renar, tomtar och allt annat tingel tangel som ger den rätta stämningen. Bäst att sätta en pepparkaksdeg. Och stöta saffran.

I samband med att maken och jag gifte oss för 40 år sedan förärades vi av samhället med en bok. En handbok som omfattade allt kring ett äktenskap. Hur vardags- och festbord bör dukas för ett fulländat resultat. Handtvätt- och maskintvättföreskrifter, inköp som gynnar hushållskassan samt vikten av vår-och höststädning. Listan av praktiska tips som underlättar i äktenskapet kan göras hur lång som helst.
Boken finns ej längre kvar i våra gömmor, antagligen mötte den sitt öde vid en vår- eller höststädning.

Dock gjorde boken intryck på mig som ung kvinna. beredd att ta klivit in i äktenskapet. Ty detta med vår- och höststädning har jag tagit till mitt hjärta. Jag fullkomligt älskar denna syssla. Upplever storstädning som en krydda i livet. Jag kan bli så uppspelt av blotta tanken att jag kvällen innan det hela drar igång har insomningssvårigheter. Det låter helt befängt och något jag borde gå i terapi för. Kanske någon tycker.

I den virvlande städningen kasseras mycket av sådant vi mellan städningarna hamstrat. Allt ska bli luftigt och fräscht. Dock finns ett arvegods från min farfar som jag, maken och många med oss uppskattar och som för alltid kommer finnas kvar i vårt hem. Nämligen ett skohorn med skaft av imiterat krokodilskinn. Eller om det är äkta krokodil, när min farfar var ung och införskaffade sig skohornet var det inte så noga med krokodiler och deras skinn.
Detta skohorn älskas inte bara av oss. Våra barnbarn hyser en förkärlek till denna tingest. Skohornet förvandlas till trollspö, svärd, käpphäst och nu senast en gitarr. Bara fantasin sätter gränser.
Stortvillingarnas lillebror samt dotterns ledarhund var under några timmar daghemsplacerade hos oss. Gossen spelade skohornsgitarr för hunden som satt i sin bädd och mest önskade ett slut på föreställningen. Gitarren kärvade plötsligt men smordes upp med spelolja. Gitarrsolot fortsatte och hunden antog en allt mer olycklig uppsyn.  När det äntligen var över blev skohornet en kniv, väl lämpad till att skära bitar av ett päron med.

Tror att min farfar skulle känna sig nöjd med att arvegodset förvaltas väl. Det finns saker som jag kan ha och mista. Men skohornet med skaft av krokodilskinn har en speciell plats i vår hall. Det är oersättligt.

onsdag 26 september 2018

Ett kraftfullt experiment och en korrekt avnavling


Jag föder hellre barn än detta öde, sa mannen till sin hustru. Hon tittade medlidsamt på honom medan pannan baddades med svalkande linnedukar. Hustrun greppade runt mannens nacke, reste hans huvud och förde en tesked med varmt honungsvatten mellan hans torra läppar.
Jag förstår mannen, man cold har även drabbat mig. Körkarlen parkerade sin skraltiga vagn bredvid min bil, hasade sig fram till vårt sovrumsfönster och kikade in på mitt sjukläger i väntan på transport till paradisets evigt grönskande ängar.

När mannen tillfrisknat frågade hans hustru om han fortfarande hade i åtanke att byta bort en förkylning mot barnafödande. Utan tvekan, svarade han. Då så. Hustrun iscensatte ett experiment. Beordrade mannen att dra ut underläppen så långt det gick. En försmak av värkarbetet, förklarade hon. Mannen försökte le. Hävdade att det jämförelsevis inte uppnådde styrkan av en riktigt besvärlig förkylning. Fortsätt dra, manade hustrun. När det tar stopp för du upp läppen över ansiktet, fortsätter över huvudet och sedan så långt ner över nacken du kan komma. Ungefär så känns det att föda barn, till och med aningen värre.

Denna gång lurade jag körkarlen och i ruelse över mitt påbörjande välmående har jag bokat en tid hos fotvårdsterapeuten. Nagelrensning, nagelklippning och skön fotmassage. Belöningen för dagar av lidande.

För övrigt fyller stortvillingarnas lillebror tre år idag. I morgon är det deras tur att fylla år. Sju år har de hunnit bli och det vankas tårta, paket och hurrarop. Treåringen telefonerade i arla morgonstund till farmor och farfar för att bli gratulerad. Vi sjöng i luren vilket väckte så pass stor bestörtning att telefonen överlämnades till barnafadern. När vi i morgon ska räcka över jubilarernas paket
ska jag ännu en gång påminna den minsta gossen att det var jag, hans farmor, och ingen annan som klippte navelsträngen. Hur avnavlingen utförs har stor betydelse i livet.

Det bör nämnas att även min make varit sjuk. Dock är han av den stammen då varken hjärtinfarkt, lunginflammation, blodförgiftning, magsjuka eller förkylningsbesvär hindrar honom från ett aktivt liv. Han bekymrar sig mest över mig och mitt hälsotillstånd.Vi har delat rättvist på flaskan med hostmedicin, febernedsättande piller och mjuka pappersnäsdukar.
Om det behövs skulle min make utan att jämra sig allt för mycket klara av experimentet med underläppen. Ett experiment jag omedelbart skulle sätta stopp för. Tänk om läppen skulle låsa sig i den positionen, det vore värre än värsta tänkbara man cold!

torsdag 20 september 2018

Stillhetens rum och regionens tjänare


Tystnaden bröts enbart av prassel när damtidningarnas sidor vändes. Det är aldrig så tyst som i ett väntrum. Ett gäng luttrade damer som varit med förr, och så nykomlingarna. Svettpärlor på överläppen, uppskrämda av de mer erfarna.

Idag kom beskedet. "Denna gång visade undersökningen inga tecken på bröstcancer".
Jag fnissade. Mest av lättnad. Men också av formuleringen i brevet. Som om det gällde ett lotteri. "Denna gång ingen vinst, bättre lycka nästa gång".
På sätt och vis är mammografi ett lotteri. Det som inte känns utanpå kan finnas inuti. Osynligt lurande. Plötsligt en dag finns knölen där. Som en ärta beredd på ett maktövertagande.

Mammografi är en förmån som sträcker sig från det kvinnan fyllt 40 år till dess hon är 74. Vart annat år går 80 % av Norrköpings kommuns kvinnor för att klämma ihop behagen till en form som mest påminner och stekta ägg. Vändstekta. Plågan är helt gratis, för visst känns det, konstigt vore annat. Men inte så till den milda grad att svetten dryper.

Nu är min mamma utskriven från den specialsjukvård hon haft. Vårdcentralen ska ta över. Mamma bävar. Men så går det när hon haft den dåliga smaken att inte dö efter ordning i sin cancersjukdom.
I ren protest slängde hon ut sin rollator på trottoaren utanför sin ytterdörr och gick till Coop. Det var min tur att bäva. Jag jämrade mig. Var det verkligen tillrådligt? I ditt tillstånd? Du vet, jag ska in till stan på jobb och kan inte hjälpa dig om du inte orkar hela vägen.
"Jag är inte död, har tydligen evigt liv vilket är tur eftersom det inte finns läkare på vårdcentralen", fräste hon.
Jag retirerade. Bad henne gå sakta och vila ofta. Hon hade proppat sig full med morfin, garanterade hon. Så jag kunde känna mig lugn.

När läkaren meddelade beslutet om utskrivning från den vård som varit mammas och min trygghet frågade jag hur vi skulle bära oss åt när det blir som värst. Vilket det blir då och då.
"Ring vårdcentralen".
Men om det blir akut och vårdcentralen har stängt? Javisst, ja det finns jour. Väntetid i telefonen förvisso men det finns hjälp att få. I Norrköping. Om mamma orkar åka dit när det är som värst. Hon såg blek ut. Ingen av oss protesterade över beslutet. Makthavaren Region Östergötlands tjänare hade sagt sista ordet.

Att bli sjuk är precis som med mammografi, ett riktigt lotteri.


måndag 17 september 2018

Ett rosa pass och en borttappad globetrotter


Varje resa i sig är ett äventyr. Det som är vardag för hemlandets befolkning är nytt för den tillresta tillfälliga besökaren. Men för att ta sig till ett annat land krävs giltiga handlingar. Om icke giltiga handlingar finns gäller det att omgående införskaffa sig ett tillfälligt mot en kostnad av 980 kronor.
Vilket maken fick erfara dagen innan vår avresa till Tallinn tillsammans med småtvillingarna, deras storasyster och mamma.

Efter diverse telefonsamtal med polismyndigheten stuvade vi in småtvillingarna och deras storasyster i bilen och körde i rasande fart mot Nyköping och Skavsta flygplats. Ty det är enda stället i hela Östergötland som utfärdar tillfälliga pass. Poliskvinnan på flygplatsen var inte sprungen ur den muntra skaran. Hon såg mest besvärad ut, antagligen trött på resenärer som inte håller ordning på sina handlingar.
Maken ställde sig lydigt framför kameran. Rufsig i håret och med rejäl skäggstubb glodde han stint in i kameraögat. Blev strängeligen tillsagd att inte se glad ut. En tillsägelse han tog på största allvar. När passet med giltighetstid två veckor framställts uppstod muntration bland hans följeslagare. Även poliskvinnan kostade på sig att dra upp mungiporna. Missnöjd var dock passinnehavaren trots att det tillfälliga passet hade ett läckert rosa ytterhölje. Men för att ta sig in i Tallinn krävs pass, oavsett det gäller ett ordinarie med fem års giltighetstid eller ett läckert rosa som enkom varar under två veckors tid.

Familjegemenskap, fint väder, god mat och strövtåg på kullerstensgator blev vår upplevelse av Tallinn. En utflykt vi verkligen var värda. Ett välkommet avbrott i vardagens göromål.

Hemresan kantades av viss dramatik då vi på färjan tappade bort en tvilling. Medan vi i sällskapet delade upp oss för att leta lyckades det borttappade barnet som antagligen kände sig mest övergiven i hela världen haspla ur sig vårt hyttnummer till en dam som förbarmat sig över henne. Varpå  mamman  därmed kunde spåras. Högtalarsystemet utstötte en trudelutt och en röst med brytning uppmanade barnets mor att omgående bege sig till informationen. Ordningen var återställd och flocken samlad.

Värre var det för den krake av okänt kön och nationalitet som lyckades drulla av färjan och hamna i havets vågor. Vilket icke bekom farkostens kapten som obekymrat höll farten och fortsatte kursen genom Stockholms skärgård. Dock agerade personalen snabbt och vi följde med spänning sjösättningen av räddningsbåten. Efter en timmas pådrag var den halvdränkta resenären återbördad till säkerheten och fördes omlindad i ett prassligt värmelakan ner till sjukvårdsinrättningen på däck 5.
Gladast av alla var nog ett gäng japaner som tog tillfället i akt att föreviga dramatiken. Hemkomna kan de visa upp fotografierna för släkt och vänner om vad som kan utspelas på en färja mellan Tallinn och Stockholm om någon lutar sig för långt ut över relingen.

Horisonterna expanderas för globetrotters. Det gäller bara att ha giltigt pass.

fredag 14 september 2018

Andliga druvor och kastade sedlar


"Jag är det sanna vinträdet, och min Fader är vingårdsmannen..."
Vindruvan, tecknet för den kristna församlingen och Jesus. Urban den helige är vindruvans skyddspatron. Enligt kristendomen men till syvende och sist är alltihop skapat av människan själv.

Utan några som helst religiösa inslag eller tankar har jag skördat frukten från vår egen vinranka. Söta druvor i svulstiga klasar. Dock räcker skörden ej till en pava vin, möjligtvis tänker vi spara några druvor för framställning av russin. Julbaket drar snart igång och då kan det kännas fint att använda sig av närodlade och garanterat giftfria russin.

För övrigt har vi påbörjat höststädningen av vår trädgård. Med ett inslag av vemod, det måste erkännas. Och svallvågorna efter valet har ännu inte lagt sig till ro. Om det någonsin blir lugn och ro efter detta drama.
Vi röstade tillsammans med sonen och hans familj. Medan modern och fadern gömde sig bakom den gröna skärmen för att i lönndom lägga valsedlarna i de vita kuverten tog vi hand om deras telningar.
Stortvillingarna följde hela händelseförloppet med stor intensitet. Eftersom vi inte har något att dölja inom familjen fick de följa med farmor och farfar bakom skärmarna, lämna valkuverten och se på hur dessa stoppades ner i de olikfärgade springorna. Vi såg det som en viktig samhällsinformation i demokratisk anda.
När vi skulle gå från vallokalen upptäckte vi att deras lillebror var försvunnen. Letandet satte fart, men då dök gossen upp. Med en valsedel i varje hand. M och V hade han plockat fram ur valmöjligheterna. Innan han lämnade fram sina båda val studerade jag dem noga. Jag vill förvisso inte påverka någons egna val men det finns befogade begränsningar i vissa fall. Även om det handlar om en 3-årings val. Jag kunde andas ut, trots att inget av partierna är något jag själv skulle rösta på. 

Det som värme mitt farmorshjärta var att de båda valsedlarna verkligen togs emot. Med stort allvar till och med. Ingen viftade bort honom utan han ansågs istället vara en blivande röstberättigande individ. Ett bra sätt att tidigt få stifta bekantskap med det som är den viktigaste händelsen för landets framtid. Nöjd och belåten tog han farmor och farfars hand. Om han vänt huvudet en aningen bakåt hade han sett hur hans valsedlar hamnade i papperskorgen. Så som det sig bör då en 3-åring tänker rösta i riksdagsvalet. Däremot går det tidigt att lära barn om rätten att vara olika, åsiktsfrihet, demokrati och vad följderna blir om krafter vilka inte eftersträvar mänskliga rättigheter får makten. Det finns hopp om en framtid i våra barnbarn.

tisdag 11 september 2018

Världsomfattande sulor och en obesvarad kyss


Som pensionär är livet inriktat på ständig semester. Så borde det i alla fall vara. Tempot har dock varit så uppskruvat att jag vaknat om nätterna med en panikartad känsla. Skrivet material och bilder är borta, jag har glömt inbokade tider eller missat ringa och boka möten. När tankarna lagt sig till rätta har jag vänt upp kuddens svala sida, makat mig in under makens täcke och med kinden mot hans lugna trygga ryggtavla somnat om. I visshet om att inget är borta eller glömt. Bara en rörig dröm som ställt till det hela.
Av den anledningen har jag tagit ledigt. Njutit pensionärsliv så som den ska njutas. Låtit datorskärmen förbli svart, inte öppnat kalendern utan istället frossat i spännande tevedokumentärer
medan arbetet med makens blå tröja växt fram genom stickor och garn.

Nu regnar det och jag känner ett vemod över höstens grå ankomst. Tänker tillbaka på sommaren. När vår veranda fylldes med skor som normalt trampar runt i Frankrike, Mauritius och valda delar av Skärblacka. Tänker på våra utflykter, fika i trädgården och glass med barnbarnen. Goda, glada minnen att ta fram när kylan tränger sig på.

År 2001, den 11 september satt jag i soffan och broderade. Vita orkidéer i en kruka. Allt i korsstygn. Då ägnade jag all min tid till att bli frisk. Mitt liv var skakigt och jag höll på att ta min familj med mig i djupet av mörker. Då hände katastrofen som lamslog en hel värld.
År 2003 hälsade jag varje morgon på en leende Anna Lindh som satt uppklistrad i spårvagnshållplatsen utanför mitt arbete. Bilden på kvinnan iförd endast en spetsbehå samt ett par lika spetsiga trosor som skulle locka andra kvinnor att gå till H&M hade bytts ut. Den halvnakna kvinnan frestade  en man som i väntan på spårvagnen lade sina händer på de toppiga brösten, ställde
 sig på tå och kysste modellens mun. Jag såg ingen kyssa Anna Lindh. Hon som sa JA till Euron.
Den 11 september plockade bilden på Anna Lindh bort.

Det finns minnen då jag med exakthet vet vad jag gjorde och var jag befann mig. 11 september är en sådan dag då jag minns allt med klarhet. I morse påminde jag vår son om att idag är det hans och hans sambos förlovningsdag. Han svarade att det inte fallit honom i glömska men jag tycktes ana en tacksamhet över upplysningen i hans röst.

fredag 7 september 2018

Vänskapsord och sorgsen onåbarhet


Jag har inte hört av henne på länge. Började undra, är det något som är fel? Kanske till och med mycket allvarligt fel?
Skickade ett meddelande. Inget svar. Oron började gnaga. Först smygande, som en kittling i magtrakten. Känslan ökade i kraft och styrka. Svaret kom från hennes son. Läget är allvarligt, men mamma kämpar på. Lång väg har hon innan allt är så normalt som ett liv kan bli efter en svår hjärnblödning.

Livet kan försvinna bort på en sekund. Glida undan likt en fjäder över mörkt vatten.

Kvinnan och jag har haft ett speciellt band. Ett band som knutit samman det som för mig är oåtkomligt. Hon har ömsom talat vänligt till mig, ömsom med skärpa i rösten. Väglett och givit visdomsord. Nu är jag rädd att aldrig mer få ta del av kunskapen, råden, informationen och hoppet om att nå det onåbara.

Vänskap kan knytas på de mest otänkbara sätt. Vänskapen mellan den här kvinnan och mig började för flera år sedan genom ett trasigt påslakan, en otrevlig person på Coop samt en anställd på det som en gång kallades Posten.

Vår vänskap har under åren utvecklats till förtrolighet. Men det unika i vår vänskap är att vi aldrig träffats. Vi känner till varandras röster genom telefonsamtal och känner våra egenskaper genom skrivna ord. Den där sommarträffen vi talat om blev aldrig av. Trots att viljan varit tätt inpå.

Varför skjuter vi allt som ofta upp det som i tanken slagit rot och som vi planerar? Det föresvävar oss aldrig att det kan bli för sent. Vi lever i nuet och i nuet vill vi stanna. Ända till dess tiden kommer ifatt och någon vi håller av inte längre är nåbar.


måndag 3 september 2018

Katastrofläge och en skvätt livgivande dryck


Ett stort problem i välfärden, i våra butiker finns ingen O´boy! Den som händelsevis har lite pulver kvar i sitt skafferi lägger nu ut det till försäljning. O´boy är guld värt! Folk ger vad som helst för att få tillreda sig drycken.

Jag minns min barndoms O´boy. Tre rågade skedar till ett glas mjölk. Varm eller kall. Burken var rund och av papp. En sockerstinn pojke slickade sig om munnen och på baksidan burken fanns färdigberedda glas med randiga sugrör. Det såg festligt ut. Sugrör var en lyx och hörde inte hemma i vardagslivet.

När jag var fyra år gammal lanserades drycken av Findus. När jag nått elvaårsstrecket kom O´boy med jordgubbssmak. Det smakade förfärligt illa. Mjölken blev rosa med en stark bismak av kemikalier. Mamma slängde burken i soporna och vi höll oss enbart till chokladsmaken.

Nu rasar de kunder som har för vana att dricka O´boy. De kräver besked från leverantörerna om orsaken. Vilka svarar att det beror på ett tekniskt fel.
Vissa gnuggar händerna över chokladdryckskrisen. En stockholmsbo säljer portionspaket där startbudet ligger på 5 000 kronor stycket. Nu när folk är desperata gäller det att passa på med försäljningen, resonerar affärsmannen som på bild mest liknar någon som till vardags kunde vara aktiemäklare.

Där nöden är som störst finns inte heller någon O´boy. Där är istället barnen undernärda. Behovet av rent vatten och torrmjölk är stort. Torrmjölk som innehåller livsviktiga vegetabiliska fetter, kolhydrater, vitaminer och mineraler som ett litet barn behöver för att överleva, bli friska och utvecklas normalt.

Kanske den som säljer O´boy för 5 000 kronor kan tänka sig skänka lite av förtjänsten till hjälporganisationer så fler undernärda barn kan få en skvätt torrmjölk som blandats ut i rent vatten.


söndag 2 september 2018

Ordduell och behagfulla rörelser


En SD politiker pekade på en person och sa att denne är helt emot SD;s politik. Eftersom politikern vände sig till mig blev svaret att jag är av samma åsikt som den utpekade. Sverigedemokrati är för mig inte rätta vägen mot demokrati. Politikern härsknade till, så till den milda grad att jag fick stränga tillsägelser om olämpligheten i mitt uttalande. Han sa att jag inte fick säga så eftersom jag är journalist. För visso frilansare och vid tillfället ännu inte i tjänst, men ändå. Jag skulle hålla tyst om min åsikter, ansåg Sverigedemokraten.
Vart tog den demokratiska yttrandefriheten vägen? undrade jag och har därmed skaffat mig en ovän för livet.

Mycket har under veckan handlat om politik. Ska bli skönt när detta skakiga och nervpåfrestande val är över. Då återstår de oändliga analyserna. Jag tänker likt en snäcka krypa in i mitt skal och komma fram först när allt lugnat ner sig. Om det är möjligt. Kanske mörka krafter efter den 9 september tagit vårt land i besittning. Jag darrar.


Ute på Vikbolandet finns världens enda oljeeldade kärnkraftverk. Som ett monument över mänsklighetens optimism eller dumdristighet. Ett bygge som då det byggdes under 1960-talet för en kostnad av flera miljoner kronor avvecklades innan det ens togs i bruk. Kärnkraftverket blev ett reservkraftverk med en personalstyrka på tjugoåtta personer.
Nu är det sålt och hela härligheten med omnejd ska bli en nyutvecklad boplats för människor med feta konton.
Maken och jag besökte platsen i morse. Där rådde ett spöklikt lugn som endast avbröts av skuttande rådjur vilka tagit sig in i det inhägnande området.
I  havsvattnet nedanför anläggningen simmade öronmaneter. Sakta drog de ihop sig, tog fart och svävade därefter fritt under vattenytan. Obekymrade om människans demokratiska valmöjligheter.

I morgon är en ny dag. Jag ska börja simma i Skärblackas simhall. Är inte lika graciös i mina rörelser i vattnet som en öronmanet men jag ska göra mitt bästa. Bröstsim är min gren. Nästa söndag bär det av till valurnorna, vet vilket parti som ska få min röst. Länge leve den rätta demokratin!