Summa sidvisningar

onsdag 31 oktober 2018

En klistrig pannkaka och en utmanande mattant



Skolmaten är en ständigt het potatis. Eller fisljummen, dåligt kokt, sönderkokt eller kokt på annat icke smakfullt sätt. Så även då jag gick i skolan. Då var det inte matens kvalitet eller näringsriktighet som dryftades. Nej då var den helt enkel äcklig. Tyckte de flesta utom jag. Njutningsfullt slevade jag i mig den stuvade spenaten, petade bort benen ur makrillen och viftade undan mina kamraters fasta övertygelse att mattanten serverade kokta myrägg istället för ris.

Vår dotter skickade mig en länk från en nättidning, närmare bestämt Uppsala Nya Tidning. Där har både skolbarn och lärare tröttnat på maten som serveras i skobespisningen. Eller skolrestaurangen som det heter nu för tiden.
Artikeln beskrev hur det för dagen serverades ugnspannkaka. Oätlig sådan till råga på allt. Som klistrig gröt ungefär. Uppretade tog elever och lärare med sig sina tallrikar med den hemska pannkakan och styrde stegen mot rektorns kontor. Varpå rektorn såg som sin plikt att i sin tur säga mattanten ett sanningens ord.

Om jag var mattant skulle jag genast börja grina om jag fick rektorn på mig i ett sådant ej delikat ärende. Känna mig som en mycket dålig ugnspannkakemakerska. Men icke denna mattant, hon var av ett grövre virke än jag.

Beslutsamt gav hon svar på tal. Genom att bryskt kasta av sig sitt förkläde, dra ner gylfen i byxorna, släppa ut sitt hår och mot en stång åla sig i minst sagt oanständiga rörelser som säkerligen fick rektorns tankar att fara iväg mot det håll där kvinnor har poledans som sitt yrke.

Skolans kurator kom rusande för att med sina kunskaper försöka få ordning på den mot stången vilt ålande mattanten. Vilket visade sig vara helt resultatlöst. Mattanten var i sett esse och gick inte att hejda. Varken av rektorn eller kuratorn.

Funderingar kring detta är om mattanten egentligen jobbade på rätt ställe. Hon kanske skulle byta karriär och söka sig dit där poledans uppskattas. En annan fråga jag ställer mig är var skolbarnen och deras lärare egentligen utfodras? Är det vanligt förekommande att det finns en stång för poledans i skolbespisningar? Eller får skolelever och lärare äta lunch i en nattklubb som kvällstid står för underhållning av en mer lätt och ledigt klädd personal än mattantens förklädesutstyrsel?

Vår dotters förnuftiga svar på mina funderingar var, skicka mattanten på en matlagningskurs så är problemet troligtvis löst.

Hur gick det då med den förfärliga ugnspannkakan i Uppsala? Jo nu ligger den hos kommunens måltidschef för provsmakning och åtgärd. Det är även hon som ska avgöra om den dansanta och utmanande mattanten ska få jobba kvar eller ej. Hon kanske måste provdansa inför måltidschefen innan svar avkunnas.

måndag 29 oktober 2018

Ett gulnat papper och fascinerande nystan


Natten till den 29 april 1984 föddes vår son i Örebro förlossningsavdelning. I förlossningsrummet intill vårt fanns ett annat par som även de hälsade sin son välkommen till världen.
Vi nyförlösta mammor skapade ett band mellan oss som håller än i dag.
Pappan i den andra familjen är präst och så som brukligt är bland präster lockar andra tjänster i församlingar än den där de för tillfället är anställda. Så även för denna präst och flyttlassen drog iväg till nya orter under årens lopp. Bland annat till Svenska kyrkan i utlandet. Under några år bodde familjen i Berlin och på den tiden hörde brevkorrespondens till vanligheterna. Därmed fick jag återkommande rapporter brevledes gällande familjens väl och ve.

För nästan trettio år sedan flyttade även vi. Inte utomlands men väl till Östergötland från Värmland. Nya platser och nya människor att utforska och bekanta oss med. Samt en ny lantgård med allt vad det innebär.
Efter fjorton år på Vikbolandet kände vi att det var dags att gå vidare mot nya mål. Vi sålde gården och köpte Christer Wides hus i Kolmården. Christer var en känd konstnär vars verk pryder offentliga rum lite var stans runt om i vår kommun.

Mitt frilansande som reporter har jag dock aldrig avslutat och för ett par år sedan gjorde jag ett reportage om Johan Perwe med anledning av hans bok Mörkläggningen. Johans morfar Erik Perwe var präst i Norrköping sedan i Berlin under andra världskriget. Han hjälpte judar och politiska flyktingar, både genom att gömma dem med också med att fly. Tyvärr avled den ädelmodige prästen mitt under sin gärning och fick därmed aldrig uppleva freden.

Nu under helgen fick jag syn på ett litet papper som stack upp ur ett av våra fotoalbum. Nyfiket drog jag fram det och som visade sig vara en tidningsartikel, dock ej skriven av mig. Skrynkligt och gulnat men fullt läsbart.
På den tillhörande bilden syns tydligt prästen Christer och hans fru Elisabeth, paret vi blev bekanta med då våra söner föddes och när artikeln skrevs bodde i Berlin där Christer var kyrkoherde. På bilden ses även drottning Silvia, en ung kronprinsessa och två för mig okända damer.
Artikeln är skriven för omkring tjugo år sedan och med nyfikna ögon läste jag den.
Förbluffad avslutade jag läsningen.  Vid en mässa i Victoriakyrkan i Berlin avtäcktes en tavla till minne av Erik Perwe, gjord av konstnären Christer Wide.

I artikeln finns gemensamma nämnare till oss. Christer och Elisabeth som funnits med i vår bekantskapskrets under många år, Christer Wide som vi en gång köpte huset av samt Erik Perwe vars barnbarn Johan jag intervjuat. De sistnämnda var när skribenten knattrade ner sin artikel på sin skrivmaskin för oss helt okända personer.

Livet är som ett garnnystan. Längst med garnets spunna trådar finns det alltid något som sammanflätar människor på ett eller annat sätt. Vilket jag finner vara mycket fascinerande.

lördag 27 oktober 2018

Härskna minnesnötter och ointressanta titlar


Tillsammans med stortvillingarna, deras lillebror och föräldrar gör vi upp planer inför vår kommande resa. Utrikesresa. Vi ska resa med lätt packning, i alla fall maken och jag som inte behöver bekymra oss om extra barnkläder, gosedjur eller annat praktiskt som tillhör barnfamiljer.

Med lätt packning går det att fylla på väskorna vid hemresan med diverse inköp av brukbart och minnesvärt gods.
För många år sedan gjorde vi ett besök hos makens syster och hennes familj i Frankrike. I vanlig ordning reste vi med halvfyllda resväskor. Vilket visade sig vara praktiskt då min svägerska skänkte oss en stor påse valnötter som hon plockat från trädgårdens valnötsträd.
Vid incheckningsdisken i flygets avgångshall visade min väska en oroväckande stor övervikt. Valnötterna. "Vi slänger nötterna", sa maken men jag vägrade. Varpå maken fick punga ut med flera hundralappar för att göra sin fru till viljes.

Idag har dessa nötter ett stort affektionsvärde. Visserligen har de under åren härsknat och blivit oätliga. Men de är ett minne av min svägerska som slutade sin livsvandring en kort tid efter vårt besök.
Det händer att maken muttrar över den skrymmande påsen. Påtalar att det nog är dags att göra sig av med de oätliga nötterna. Varpå jag trycker påsen tätt intill mitt bröst och med tydlighet i rösten förkunnar att nötterna inte på villkors vis förpassas till soptunnan.

Det är alltid skönt att få sista ordet. Det gäller bara att spara på krutet så sista ordet blir genomtänkt och träffsäkert. Igår till exempel fanns inte läge att avfyra min frustrations skarpa ammunition. Nej, istället sov jag på saken och lät känsloyttringarna komma till vila. Styrkt av nattens timmar formades under morgonen orden till den effekt jag hoppas uppnå.  Nu kan jag lägga  det uppenbara försöket förminska mig och den kunnighet jag besitter till handlingarna.
Jag bad maken granska orden innan jag tryckte på avfyrningsknappen. Det är alltid bäst att låta någon annan förhandsgranska dokument med allvarlig innebörd innan det förmedlas vidare till mottagaren.

Fina och krångliga titlar, helst på engelska, som ska signalera högutbildning, kompetens och framgång imponerar inte på mig när den statuskåte inte besitter helt vanligt folkvett utan istället beter sig som en påse nötter.


onsdag 24 oktober 2018

Födelsedagskram och en förskottstårta


Varje gång jag kör ut på Skärblackavägen möts jag av vår lokale matvaruhandlare. Fryntligt blickar han ner på mig från bondgårdens ladugårdsvägg. Som en vägens skyddshelgon. "Kör försiktigt", ler blicken. "När du ändå är ute och åker, passa på att kom in till oss och handla dina dagliga varor".
Vilket jag också gör.  Är bygdens företagare köptrogen.
I vår matvaruaffär känner jag mig trygg. Vet var varje vara har sin plats. Vänlig och språkvillig personal och alltid träffar jag på en och annan kund att växla några ord med.

Igår kom kassörskan springande. Ropade mitt namn och gav mig en kram. Jag kände hennes värme genom jacktyget.
"Grattis på födelsedagen", sa hon och klämde till lite extra.
Hövligt tackade jag för omtänksamheten. Passade i samma andetag på att nämna att min bemärkelsedag infaller den 3 mars. Hon såg snopen ut.
"Asch bättre att vara ute i god tid än inte alls. God jul och gott nytt år förresten".
Jag funderade på att införskaffa mig en tårta. I förskott på min födelsedag.

Maken och jag delar förmågan att tappa bort andras födelsedagar. Skamset uppdagas det att nej nu har vi glömt bort att gratulera. I år igen! Vilket föranleder försenade gratulationer.
Nu kan vi trösta oss med en ny forskarstudie. Glömska är ett bevis på hög intelligens, säger forskarrapporten. Tvärt emot tidigare analyser, nämligen det att de med gott minne är de smartaste.
Att glömma bort som till exempel födelsedagar är det yttersta beviset på ett friskt minnessystem. Genom att sålla bort viss information optimerar vi vår beslutsamhetsförmåga för sådant som har betydelse i vår överlevnadsförmåga.

Vilket inte hindrar mig från den pinsamma känslan som uppstår då jag glömt bort någons födelsedag.
"Använd dig av Facebook, där dyker alla som fyller år upp och du uppmanas att gratulera".
Den funktionen har jag tagit bort då det gäller mig självt. Av den enkla anledningen att jag är en sådan dålig Facebookvän att jag istället föredrar att ringa eller skicka ett gratulationskort. I den händelse jag kommer ihåg det vill säga.

tisdag 23 oktober 2018

Andliga hus och avstressat skvaller


Vi ser dem lite  var stans ute på landsbygden. Spår av väckelserörelsen som bredde ut sig under 1800- och 1900-talet. Nämligen bönhusen. Enkla byggnader som idag är omgjorda till privatbostäder, sommarstugor eller står helt öde och i långt framskridet förfall. Flertalet av landets bönehus är till och med jämnade till marken och tillsammans med  rivandet har ett kulturarv gått i graven.
Dock finns ett bönhus i Jämtland med byggnadsår 1936 som av länsstyrelsen byggminnesförklarats.

Precis som med gamla nedlagda affärer ute på landsbygden fyller dessa bönhus mig med vemod. Borta är tiden då närheten till allt som behövdes ute på landsbygden är förbi.
Jag gör mig en föreställning om hur predikanten i bönhusen med kraft och styrka förkunnade ordet medan arbetshänder knäpptes i bön.
Styrkta av stundens allvar dracks det kaffe när predikanten stoppat undan den heliga skriften i sin portfölj. Bönhuset fylldes med kaffedoft och skvallret tog vid när händer sträcktes mot faten med bullar, sockerkaka bakad på färska lantägg och småkakor som drömmar, vaniljhorn och brysselkex med röd kant.

Skvaller är inte enbart omoraliskt. Det har även sitt syfte för skvaller behöver nödvändigtvis inte vara förtal. Skvaller knyter människor samman vilket i sig kan vara något positivt. På bönehusens tid fanns varken mobiltelefoner eller sociala medier. Då var det öga mot öga som gällde.
Det sägs att stresshormonet minskar när vi skvallrar. Kanske är det därför begreppet "utbrändhet" inte förekom när allt det som var viktigt eller oviktigt dryftades direkt människor emellan.
Idag känns det stressande att ständigt ha en känsla att på ett ofördelaktigt sätt hamna högst upp i sociala mediers glödande trådar.

Det märkligaste bönhus jag någonsin sett var när maken och jag gjorde en rundtur i Värmland. På baksidan av en ekonomibyggnad som trots ett mycket förnämligt tak såg helt öde ut satt en skylt som påvisade att här höll Pingstkyrkan till. Om det hölls bönemöte i nutid eller om det var en nedlagd aktivitet framkom aldrig med tydlighet. Trots att vi ställde frågan till de som ännu bodde kvar i byn fick vi endast svävande svar. Ingen visste så noga hur det var med andligheten i den till synes öde ekonomibyggnaden.

måndag 22 oktober 2018

Transfetter och friterade fortplantningsorgan


Nu ser vi in till grannen. Kala grenar sträcker sig mot oss. Endast ett och annat löv gör ett sista försök att hålla sig fast för att undvika dala till marken och undkomma förmultningen.
Nu varnas det för den norska vinden som kan uppgå till orkanstyrka. Jag har laddat upp med böcker som förströelse medan stormen rasar utanför stugknuten. Promenaderna är härmed inställda.

Om jag inte vill ligga i soffan och läsa kan jag alltid sträcka mig efter fjärrkontrollen, trycka igång teveapparaten och hänge mig åt matlagning. Där lagas bra och nyttig mat. Nu för tiden gäller det inte att äta vad jag själv tycker är gott. Nej, det måste noga vara utvalda råvaror med nyttiga fetter, kolhydrater och proteiner. Dristar jag mig att säga något annat är det likställt med att svära i kyrkan.
Det slås larm och vi blir rädda för socker, transfetter och dödsframkallande halvfabrikat. Mathysterin vet inga gränser.

Vad äter folk i andra länder? funderar jag över denna blåsiga måndag då det står hemtrillade köttbullar och egenstompat potatismos med den där extra klicken smör som förhöjer mosets karaktär på dagens meny.
I Kambodja friterar husmödrarna fågelspindlar medan det i Peru serveras friterade marsvin. I Asien anses befruktade kycklingägg som kokats då kycklingen är i beredskap att picka sönder skalet som en riktig delikatess. Åker jag till den amerikanska mellanvästern kan jag bli bjuden på stekta tjurtestiklar med som doppats i smält choklad om jag inte hellre åker till Kina för att avnjuta åsnehannens fortplantningsorgan. En måltid som sägs ge en mycket vacker och spänstig hy. Krispigt steka anktungor låter inte heller så dumt om de serveras med finhackad färsk chili.
Matkulturer som krockar med våra egna trots att vi sneglar mot det utländska köket när vi vill bli inspirerade. En sjukt hälsosam middag tillagat med dofter och smaker från medelhavet imponerar om vi bjuder hem gäster. Då krävs det även ett eller ett par glas vin, upphälld från den praktiska vinboxen. Vin lär dessutom vara väldigt nyttigt för hjärta och blodkärl.

På tal om födointag. Edward Blom är på krigsstigen. På grund av butikskedjornas tjuvstart med julmust. Enligt Instagram. Han håller benhårt på traditionerna den annars så fryntlige Blom. Äter julmat varje dag med början då det egentliga startskottet avfyras för  julmat fram till Tjugondag Knut. Då har jag redan ätit min första semla. Faktiskt tidigare än så. För snart är det dags för saffranssemlorna att göra sin entré.

söndag 21 oktober 2018

Timjan och livets verksamhetsberättelse


Jag träffar regelbundet våra barn. Ofta flyktiga möten, när jag lämnar eller hämtar barnbarn, har varit barnvakt eller något annat av praktisk art som ska utväxlas. Dock sker det sällan möten på tu man hand. Möten där vi kan språkas vid, dryfta det viktiga eller oviktiga.

Därför värdesätter jag högt de stunder då vi får möjlighet att umgås utan återkommande avbrott som telefon, sms eller påkommen uppmärksamhet.
Gårdagen var en sådan dag. Ett par timmar tillsammans med dottern. Jag föll för frestelsen, köpte julmust och pepparkaksmuffins trots att tiden ännu inte är inne. Vet att dottern gillar julmust och en pepparkaksmuffins slinker ner med små vällustiga grymtningar den också.
Packade godsakerna i en ryggsäck, hämtade dottern och hennes hund. Han hoppade förväntansfullt upp i bilens bagageutrymme. En resa med matte och mormor betyder en resa utan jobbsele. Med andra ord, en fridag för oss alla.

Skogspromenad som enkom stördes av två hundar som vad det lät ilsket skällde och drog i kopplen. Annars var stillheten i höstlandskapet total. Vid rastplatsen dukade vi upp vår förning. Hunden hittade något eget att glufsa i sig. Kanske en korv som något kastat och som surnat till den smakliga arom som passar en hund.

Vi samtalade, skrattade och jag kände en enorm tacksamhet över vår förtrolighet. Det känns fint att ha en dotter som med förtroende överlämnar sina tankar till sin mamma. Jag bevarar dessa leveranser som en dyrbar skatt i mitt hjärta.

När vi återkom hem vankades det porterstek. Kokt i porter, svartvinbärssaft, buljong, soya, torkade enbär och lite timjan. Gräddig sås och vinbärsgelé därtill. En fulländad dag som gav energi som räcker även denna dag. Har hört att det ska bli korvgrillning och trädfällning hemma hos sonen och hans familj. Maken har vässat motorsågskedjan och vi är beredda för avfärd.
I morgon börjar en ny framtidsvecka. Jag ser fram mot den och möten med de som står mig nära men även med möten där personerna idag är för mig okända. Med öppet sinne och glatt humör ska jag ta emot det som ligger framför mig. Alltid finns det något eller någon som berikar, berör och sätter avtryck i den verksamhetsberättelse som kallas livet.

torsdag 18 oktober 2018

Fyra krakar och känsliga ord


Självklart har även jag varit ute i skog och mark för att plocka svamp. Fyra kantareller lyckades jag få ihop. Svampstuvning skall tillredas.
Tack vare dotterns hund som vistats hos oss några dagar har jag kommit ut på rejäla promenader. Det är inte enbart skönt för hälsan och humöret, det rensar också hjärnan. Eller rättare sagt sätter hjärnans tankeverksamhet i viloläge.

Sista tiden har jag gått runt och funderat på ord. Orden har fastnat och jag har upprepat dem som ett mantra. Ungefär som när en speciell sång kilar sig fast och det är svårt att bli kvitt text med tillhörande melodi.
Det finns vackra ord och ord som jag av någon anledning tycker mindre om. "Bägge" är ett sådant ord jag ogillar. Dock kan jag komma på mig att nyttja ordet "bägge".  Rättar mig snabbt för att istället säga "båda".  Nu är det fritt fram för var och en att själva bestämma hur "båda" eller "bägge" ska användas eftersom det har samma betydelse.

Så finns det ord jag av ovana har svårt att uttala." Hen" till exempel. Även ordet "man" är omdiskuterat. Speciellt bland genusmedvetna. Nu är den "en" som gäller.
"En kan lika gärna äta gurka istället för vattenmelon". I språkbruk använder jag ofta "en" men har svårare för att skriva in det i en mening. Tycker det ser märkligt ut.  Ofta när "man" eller "en" används syftas det på sig själv i egen person. Då kan jag lika gärna skriva jag istället för att dra in andra genom att säga "man" eller "en" i mitt tänkande och tyckande. Ty alla tycker inte alltid som jag även om det vore önskvärt.

Ett av de vackraste orden jag vet är "skymning". För mig är det omslutande, mjukt och känns tryggt.
Skymning övergår i mörker men det är inget som stör mig. Mörkerrädsla ligger inte i min natur. Inget gömställe är bättre än mörker för där är jag svår att upptäcka om någon fara hotar. Jag vet dock de som är plågsamt mörkrädda.

Nu är det läge för svamprensning. Fyra kantareller bör inte ta så lång tid att befria från barr, mossa och eventuella småkryp. Under den korta tiden hinner jag inte med så många tankar kan jag tro. Men man, nej menar naturligtvis jag, kan inte så noga veta vilka tankar som plötsligt dyker upp. Hur korta och enkla de än må vara så har de flesta tankar betydelse.


måndag 15 oktober 2018

Lid under tystnad och antydan till något löst


Jag tillhör de lyckligt lottade som inte lider av någon fobi. Möjligtvis då det gäller tandläkaren. Ett besök i tandläkarstolen föregår uteslutande alltid en viss ångest. Ändå går jag lydigt dit då jag blir kallad för den årliga undersökningen eller om jag råkat bita sönder en tand. Bemästrar rädslan och låter tårarna trilla utefter mina kinder.  Känslan när allt är klart är obeskrivlig men det gäller nog alla.

Under gårdagen bevittnade jag ett gäng personer som lider av verklig fobi, nämligen flygrädsla. Det som slog mig var att så många män samlats för att få hjälp. Vilket bevisar att män inte är starkare än kvinnor. Vi lever i ett samhälle där jämställdhet är ett hyperaktuellt ämne och det är på plats att män och kvinnor även är jämställda då det gäller fobier.
En man stack ut ur mängden. Kraftiga muskler som förstärkte intrycket i den slimmade t-shirt bar. Hans breda nacke, hals och armar smyckade med konstfulla tatueringar. Han verkade inte vara rädd för något som skrämmer. Förutom flygrädslan då.

Vissa i åhörarskaran grät under föreläsningen. Män lika väl som kvinnor. Alla fick ta den plats som behövdes. Det fanns dock en skillnad i könsfördelningen. Männen skämdes inför släkt, vänner och kollegor för sin flygrädsla men kvinnorna gick ut helt öppet med problemet.
Männen hittade på alla tänkbara ursäkter för att undkomma flygresor medan kvinnorna skrev avskedsbrev, tog ett sista farväl av sina kära och dödstädade inför resorna. De män som trots sin rädsla för att flyga ändå tog plats i kabinen styrkte sig med whisky och diverse piller för att härda ut.

Psykologen var tuff, rak och hård. "Tig och lid"! var hans råd. Rid ut ångesten och gör er inga tröstetankar. Störtar planet, tappar en vinge eller får motorhaveri är det inget någon kan göra något åt. Det är bara att gilla läget och inte älta problemen i förväg. Brutalt kan tyckas men ändå ganska logiskt. Vilket är lätt för mig att säga som enkom anser momentet då det är dags för landning känns en smula obehagligt. Kanske drogs jag ändå med en smula in i ångesten bland de rädda åhörarna ty vid hemkomsten fanns en antydan till lös mage. Eller så berodde det helt enkelt på kaffet.

Förutom att jag fick provsitta min väninnan piloten Thereses arbetsplats i cockpit fick jag en bok av psykologen. Som tack för att jag ville vara med och göra publicitet av kursen som förhoppningsvis ska bota de flesta deltagarna från flygrädsla.
"Sluta älta och grubbla" är bokens titel. En bra-att-ha bok i största allmänhet. Ett uppslagsverk att tillgå när något känns betungande. Jag vet några personen i min omgivning som också skulle vara i behov av just denna bok. Kanske ger jag bort den i julklapp. Det är dags att börja tänka på julgåvor för nu dyker det upp erbjudande om förbokning av julbord. Härliga tider nalkas gourmander och näringsidkare.

torsdag 11 oktober 2018

Brutna löften och lagar som skyddar


Nu är det oryggligt. Sommaren är passé, maken har plockat undan utemöblerna. Det främsta beviset på det förgångna. Egentligen, vad skulle det göra om möblerna fick stå kvar ute under vintern? Som en påminnelse över det som väntar. Det finns dock en osynlig regel som varje ägare av en utemöbel måste följa. När sommaren är slut ska möblerna ställas undan i skydd mot isande vindar, snö och frost.
Vi måste göra det rätta och göra rätt för oss. Något som i alla fall jag lärt mig sedan barnsben. Att göra rätt för mig. Arbeta, betala skatt på lönen och i möjligaste mån hålla ett löfte. Det sistnämnda kan vara svårt, löften utan underskrift med namnförtydligande är lätt att bryta.

Lånta prylar eller ekonomiska medel ska återbördas. Teveavgiften betalas pliktskyldigt. Köper jag en vara ska den betalas. Likaså om jag anlitar någon att utföra en tjänst. Jag betalar även om det svider. Ty så är jag lärd och så förväntar sig motparten att jag ska agera.

Men, om jag då inte vill betala och göra rätt för mig, vad händer då? I rättssamhället Sverige där stiftande lagar med domstolar som tolkar lagarna torde det vara enkelt. Gör jag något brottsligt får jag ett straff som jag med största sannolikhet inte överklagar. Om jag vet med mig att jag utfört brottet vill säga. 

Så finns det de som slipat sitt samvete vasst mot slipstenens roterande sten. Hårdhudade individer som känner till varje kryphål som de med vighet kan ta sig igenom. Där grundläggande principer som att göra rätt för sig totalt kollapsar. Hänsynslöst och utan tanke på vilken skada som åsamkas motparten.

Det som retar mig mest är att ingen kan ta de som inte vill göra rätt för sig i örat. Ruska om till dess öronen glöder av smärta och skam. Jag tänker också, vilken glädje skänker det som någon stulit för någon annan? Skaver det inte en aning längst där inne i den svarta själen?
Nu har inte jag blivit lurad och bestulen. Men jag står som betraktare och lider med den som är drabbad. Ser våndan och vanmakten hos den som kämpar mot de element som på grund av sin slughet har makten och övertaget. I rättssamhället Sverige. Där lagar om ordning och reda ska vara ett skydd och till hjälp för alla som inte är ute i ont uppsåt.

Banne mig, jag ska sluta betala teveavgiften. Eller kanske köpa en ny bil utan att för den skull betala vad den kostar. För inget lär väl hända om jag slingrar mig tillräckligt mycket.

söndag 7 oktober 2018

Stagnerade rörelser och vår egen tid


Talade med en kvinna häromdagen. Hon var ledsen. Tyckte att någon behandlat henne ovarsamt.
Vi besitter en palett med olikfärgade känslor. Kanske är det därför som det är så lätt att bli sårad. Speciellt av någon som har svårt att lyfta blicken över kanten till den egna sfären.

Under samtalets gång lättade det. Blicken blev klar och skrattet kom tillbaka. Vi behöver stundom ventilera det som känns svårt. Vara en god lyssnare utan att avbryta mitt i en mening. Möjligtvis inflika några visdomsord om vi besitter sådana. Om inte är det bättre att vara tyst för visdomsord kan många gånger förvärra det som redan känns svårt. Framhäva det otillräckliga i tillvaron.

Vissa hävdar att fysik smärta beror på svårigheter med de inre känslorna. Vi lyssnar inte till vad vi vill och hur vi egentligen känner, den inre rörelsen stagnerar och då går det inte att ta sig framåt.
Själv tror jag att vi har en lång kedja inom oss som består av olika val och handlingar. I kedjan finns också engagemang för andra och för sin egen del, lusten att leva och utmaningar att klara av de påfrestningar som vi stundom stöter på.

Livet består av så mycket mer än materiella ting. Allt det nya blir en dag gammalt. åldras fortare än vad vi själva gör. Blir förbrukat och göms undan om det inte helt sonika kasseras.
Själv blir jag glad och upprymd över de färger som just nu omger oss. Och att vi om en liten stund ska åka på körkonsert. Där mitt ibland alla sångare finns vår dotter som övat in sin stämma. Jag blir glad när sonen säger i telefonen att hans förkylning med halsont gett vika.
Jag blir glad när jag tänker på att då mörkret sänker sig i afton sitter jag bredvid maken i soffan med en kopp te. Att vi får somna bredvid varandra och i morgon vakna tillsammans för att möta en ny dag. Glädjen över det våra barnbarn skänker oss och att den tid vi förvaltar tillhör våra liv.
Mer begär jag inte för att må bra.

torsdag 4 oktober 2018

Att bjuda till och en varsam smet


Vi var ett gäng mor-och farföräldrar som satt i Skärblackabadets entré. Våra barnbarn går på simskola. Alla talade vi välvilligt om underverken. Var och en mest hängivet kring sitt barnbarn. Inget barnbarn kan mäta sig mot det vars egna gener finns sammanflätade med barnets.
En morfar skulle bege sig till Grensholm för att titta efter hjortar. Bara barnet kom upp ur bassängen och tvålat av sig den klormättade huden.
En mormor såg med bedrövade ögon på oss övriga. Hon var fattig. Så fattig att det enda hon kunde bjuda på var sig själv. Inget annat. Bio och kafébesök hägrade men nekades på grund av dålig ekonomi.
Men att bjuda på sig själv är väl det bästa, försökte vi. En klen tröst för en fattigpensionär insåg vi så fort orden yttrats.

Jag funderade lite över mormorn då stortvillingarnas lillebror och jag under gårdagen var ute på äventyr. IKEA i Linköping. Köttbullar och potatismos i restaurangen. Därefter fika på ett finkafé. Vackra tavlor på väggarna, bakverk i överflöd och så glass. En pojke nyss fyllda tre år som i sin barnsliga iver över att få spendera en hel dag tillsammans med sin farmor inte ännu har förmågan att reflektera kring fattiga mor-och farföräldrar.

Vi har det bra. Ordnat det för oss så vi på gamla dagar har råd att unna både oss själva och barnbarnen lyxbakelser på finkafé. Vilket inte betyder att vi inte bjuder på oss själva. På sådant som inte kostar en krona. Som att koka in skänkta päron. Socker, vatten och en bit kanel är förvisso en kostnad. Samt strömmen som spisen drar. Men när treåringen uppflugen på en pall bredvid mig ger sig i kast med att bearbeta ett päron med hjälp av konservöppnaren är det enda som bekymrar mig att han ska göra sig illa på fingrarna.

Nu är det höst på riktigt. Naturen sprakar och vi kurar ihop oss under filten.
"Gör amerikanska pannkakor så åker jag och köper glass. Vi äter det som kvällsmat framför teven", sa maken.
Medan jag separerade äggulor från äggvita, vispade vitan till hårt skum och rörde ner färskost tillsammans med mjölk, vetemjöl, bakpulver och salt för att sedan varligt vända vitan ner i smeten åkte maken och köpte glass.
"Jag tog en påse Twist också. För alla eventualiteter".
Bra, det gäller att gardera sig i den händelse amerikanska pannkakor inte mättar.