Summa sidvisningar

lördag 28 december 2019

Frestande deals och en tappformad spene


Knappt hade jag hunnit smälta julaftonens utbud av julmat och burit ut tilltygade julklappspapper till soptunnan innan jag översköljdes av mejl. Från julaftonskvällen och fram till denna stund och säkerligen ett bra tag framöver vill de som lever på oss konsumenter att jag ska konsumera. De tycker sig veta vad jag behöver. En ny garderob, bläckpatroner till skrivaren, dammsugarpåsar, håraccessoarer i form av diadem, pärlspänne och scrunchies. Eller varför inte aromaterapi med hemliga växtessenser som ger en häpnadsväckande effekt.
Vårt hem är i behov av ny inredning, sladdar till diverse elektriska apparater och mobiltelefoner kräver skydd i form av små hundar, katter och kaniner i glada färger. Sist men inte minst behöver mina mest intima kroppsdelar en rejäl överraskning inför det nya året. Köper jag behåer, trosor, shapewear eller loungewear får jag 100 kronor i rabatt. Vill jag ytterligare förgylla överraskningsmomentet nya underkläder ger kan jag dessutom köpa en ljusstake i vacker antikmässing. Den som förmodligen blir mest överraskad då jag uppvisar detta exklusiva köp är nog maken. Om jag nu beslutar mig för att slå till. Den kan tänkas jag köper dammsugarpåsar istället för ny intim utstyrsel. Om jag köper något alls.

Det går att skaffa sig nya prylar utan att behöva betala en enda krona. Genom att sno saker från andra. Air sickness bag till exempel. En man från Nederländerna vid namn Vermeulen har snott inte mindre än 6 300 spypåsar under sina flygturer. Vilken avundsvärd kollektion!
I Argentina bespetsade sig en tjuv på andras löparskor då han gjorde inbrott i städernas villakvarter. När han så småningom upptäcktes fann polisen vid husrannsakan 987 par löparskor av diverse modeller och märken.
Märkligaste av allt är nog tavelstölden som skedde i Texas år 1971. Fem tavlor föreställande det mänskliga munsvalget och som gjorts av en konstnär under mitten av 1800-talet blev stulna från en privatpersons hem. Tjuven åkte fast och förklaringen till detta tilltag var enkelt. Han ville studera tungan, munhålans gomsgel med den lilla tappformade gomspenen samt tonsillerna i syfte att  undanröja misstanken om att han drabbats av någon könssjukdom.

Oavsett om vi införskaffar oss prylar på hederligt sätt eller ej är habegäret en ständig följeslagare. Det går inte att förneka. Vi handlar nytt och på second hand. Det senare alternativet är aningen mer tålamodskrävande och föranleder ett ihärdigt letande efter det som önskas. Men vad gör väl det när pengarna vi lämnar ifrån oss för varan ofta går till välgörande ändamål.
Det är nu, efter jul som det kan löna sig att köpa i andra hand. Julklappar som inte faller i smaken kan passa någon annan.
Själv ska jag njuta av de sista hyacinterna innan de fullgjort sin uppgift att behaga, fortsätta förpassa mejl över sådant jag varken behöver eller vill ha till den elektroniska papperskorgen. Det håller min ekonomi stången och köpbegäret på avstånd.

söndag 22 december 2019

Nyfikna frågor och en gåva med knorr


Det är fullbordat. Granen pyntad och under den ligger barnbarnens julklappar. Mat för flera dagar är tillagad och rätterna har erövrat kylskåpet. Ska bli intressant i morgon bitti när maken ska leta fram smör, ost, ägg och kaviar då han sin vana trogen dukar frukostbordet.

Nu lutar jag mig tillbaka i väntan på julafton. Ingen stress, ingen hets och ingen ångest. När barnen var små bakades det pepparkakor, pepparkakshus, kokades knäck och höggs julgran i egen skog. Två julgranar närmare bestämt. En som tillhörde hela familjen och en som bara var barnens. I den hängdes alla fina julgranssaker som de knåpat ihop i skolan och andäktigt överlämnade vid hemkomsten.
Jag städade, pyntade, slog in julklappar och kom utmattad sist av alla i säng kvällen före julafton. Men innan jag borstade tänderna smög jag in i barnens rum med en morgonjulklapp och en godisskål föreställande tomtar tillverkade i porslin någonstans i Kina som jag ställde bredvid barnens sängar.

Så här i efterhand har jag förstått att jag nog var ganska jobbig i min iver över att allt skulle bli så där juligt, fint och perfekt. Därför frågade jag dottern för en tid sedan om jag skapat ett återkommande jultrauma för henne och hennes syskon som de släpar med sig i vuxen ålder. Hon kunde endast svara för egen del men försäkrade att så inte var fallet. Att hon med glädje ser tillbaka på sin barndoms jular som ombonat, varmt och ljust. Jag drog en suck av lättnad. Frågan är utagerad och jag kan känna härmed mig lugn över att jag i alla fall inte gett barnen några bestående men av forna tiders julaftnar. Det ligger ju i tiden att vuxna barn mår dåligt över sina föräldrars bristande föräldraskap.

Många har ställt mig frågan hur det egentligen förhåller sig med min högra stortånagel. Den som misstänktes vara angripen av nagelsvamp. Jag har fullständigt blivit överöst av frågor gällande min stortånagel. Brev, vykort, sms, mejl, öga mot öga och telefonsamtal. Nåja, aningen överdrivet kanske men ett telefonsamtal har jag fått från Skåne där intresset för min tånagel väckts.
Jo tack, nageln är trots sin vita fläck inte svampangripen. Det var falsk alarm. När Tina på Ängshults fotvård ringde och gav mig beskedet rengjorde jag min mammas toalettstol. Jag var i full färd med att julstäda hennes badrum. I extas svängde jag toalettborsten flera varv över mitt huvud, tog några glädjeskutt och avslutade det hela med att göra vågen.
Bättre julklapp än den Tina utdelade slår alla paket islagna i juliga papper och knorrade snören.

Nu ser jag fram mot dagar fyllda med barnbarn, god mat och gemenskap. Naturligtvis en vit jul så som det sig bör trots gröna gräsmattor och kvittrande småfåglar som tror att det är vår.
Och över alltihop lyser Betlehems stjärna som en påminnelse över ett barns födelse.

onsdag 18 december 2019

En kärlekskrank kirurg och en tömd blåsa


En dag i stillhetens tecken. Inga åtaganden och en känsla av att hamnat utanför min dagliga agenda infinner sig. Gå i morgonrocken hela dagen om du så önskar, uppmanade maken. En bra idé som jag tog fasta på. Fram till klockan 09.30 ungefär. Då kändes morgonrocken plötsligt obekväm så jag gjorde min morgontoalett och är sedan dess iförd min vanliga vardaglig outfit.

Det blåser kraftigt och vid fågelstugan är det ingen större trafik. Småfåglarna sitter antagligen precis som jag i lä och kurar. Någon underhållning utanför vårt fönster är därmed inte att vänta.
Men så fick jag ett mejl som satte fart på min nyfikenhet. Avsändaren var en  Antonio Laura från Israel. Ålder 45 och till yrket kirurg.  Han berättade om ett vittnesbörd, hämtad direkt från verkligheten. Historiens huvudperson var en Dr. Oduduwa som på ett mirakulöst sätt kan återskapa brustna kärleksrelationer.
Den här mirakelmannen måste jag genast kolla upp. Inte för jag behöver någon hjälp i mitt kärleksliv utan enkom för att granska mejlets trovärdighet. Om nu en 45-årig kirurg från Israel gjort sig omaket att leta upp min mejladress kan jag inte avfärda det hur som helst.

Medan jag läste blev jag lätt konfunderad, eller så hade kirurgen en riktigt dålig dag. Stundom kallade han sig Laura och lät påskina att sitt sargade hjärta bultade för en Antonio. Som under fyra års tid vägrat besvara Lauras känslor.
Det är nu Dr. Oduduwa kommer in i bilden. Kirurgen fick på uppmaning av mirkalemannen genomgå en stavdelning och lyckades stava tillbaka Laura eller om det nu var Antonio, på endast tre arbetsdagar! Klockan 06.00 skedde det ofattbara ty då hade Dr. Oduduwa lyckats med konststycket att genom luften lansera en Love-stavningsdel. Och kirurgen fick ett telefonsamtal från sin älskade vilket storligen förvånade honom eftersom han inte ens fått ett enda kärlekssms på väldigt länge.

Jag har googlat Dr. Oduduwa. Jodå, han har hjälpt många. Inte enbart en kärlekstörstande kirurg från Israel. Bland annat en högskolelärare från Stockholm. Som i sitt vittnesbörd kallar sin återvunna kärlek för Anderson med ett s. Vilket verkar vara en bra person eftersom Anderson alltid presenterar sin kärlek för alla, speciellt efter en spellunch.
I min veteskapliga forskning har det även framkommit att Dr. Oduduwa inte enbart är en fena på stavkärlek. Han kan även fixa till en rejäl Lotteryvinst, är jobbfrämjare och blandar gärna en magisk kärleksdryck av kronärtskockor på burk. En dryck som inte enbart är ett kärlekselixir utan också sänker blodtrycket och stimulerar urinering.

Efter denna aningen tidskrävande granskning är jag inte ett dugg klokare på vem Dr. Oduduwa  är eller vad han har för egentlig befattning. Känner att jag lagt ner efterforskningen helt i onödan. Men det är väl sådant som kan hända då raderna i dagens agenda är tomma.

tisdag 17 december 2019

Kärlekslim och en vandring i mörker


En vecka kvar till jul. Ytterligare en vecka och 2019 är till ända. Igår firade vi vår bröllopsdag med uppstekt potatis, skinka och saltgurka. Julmust i glasen. 41 år i nöd och lust. Medgångar och motgångar. Djupa dalar och höga höjder. Ibland har det krävts en klick kärlekslim ur den limtub som medföljer vigselbeviset.
Till dess döden skiljer oss åt. Efter alla de här åren vet jag, så kommer vårt äktenskap en gång att upplösas. Genom döden. Men vi tänker satsa på guldbröllop. Minst.

Det nya året innebär förändringar, Som alltid står något nytt och bankar på dörren. Jag blir riktig pensionär vilket jag ständigt påminns om. Genom olika brev som uppmanar mig att omgående uppge mitt bankkonto där pensionspengarna kommer sättas in med start i mars. Ihärdigast har nog AMF varit. Där det utlovas 5 kronor före skatt. Varje månad livet ut. Häromdagen räknade maken ut att jag måste leva till dess jag fyller 95 år innan hela summan betalats ut.

Nästa år kommer vi även att få ett nytt litet barnbarn. En spännande tilldragelse som vi ser fram emot.
Med så här många barnbarn känner jag ett visst ansvar. Barn som sätts till världen behöver ett nätverk av vuxna. Föräldrarna har naturligtvis den största och mest betydelsefulla rollen i sina barns liv. De har huvudansvaret i allt som sker under barnens uppväxt. Föräldrarna har också ett ansvar som innebär att deras nyfödda får ta del av det nätverk som finns att tillgå. Inte minst för sin egen del ty allt som oftast krävs en hjälpande hand när vardagen ska pusslas ihop. Barn behöver den äldre generationen och det är då vi som är mor -och farföräldrar kommer in i bilden. Vi behövs i många avseenden, inte minst genom att skänka våra barnbarn all den kärlek vi kan ge. Förutsatt att mor -och farföräldrar tillåts delta i barnbarnens liv. Något som inte är självklar för alla.

Nu har jag tagit ett steg ut ur den egna zonen. Åtagit mig ett vuxenansvar genom att hänga med Skärblackas Nattvandrare ut i den mörka vinternatten. Våra barnbarn kommer en dag att vistas ute när mörkret faller och då kan det vara bra som mormor och farmor att känna till vad som väntar. Samtidigt gör jag en insats för Skärblackas unga medborgare trots att nattvandrarnas närvaro inte alltid uppskattas.
Lucianatten var min första vandring tillsammans med tre andra vuxna. Vi bar västar där ryggtavlans text med tydlighet framgick vilka vi var. Ungdomar som samlats i klungor vid Mosstorpsskolans mörkaste delar pratade med oss och även provocerade en aning medan det snöblandade regnet blötte ner deras jackor och bara huvuden.
Någon gång under den natten skakades vårt samhälle av ett mord. Morgonpigga Skärblackabor såg med stor förfäran polisens avspärrningar, polishundens snokande och tekniker som säkrade spår.
Nu har också Skärblacka fått en nål fastsatt på kartan över grovt våld.

Trots det som skett är Skärblacka en bra plats att växa upp på. Här finns en god gemenskap och de flesta känner varandra sedan lång tid tillbaka. Jag känner mig trygg i att våra barnbarns föräldrar valt Skärblacka åt sina barn.

onsdag 11 december 2019

Det årliga kriget och en anskrämlig bild


Regnet vräker ner och sveper bort snön. Det närmar sig jul. En grön jul. Som så ofta, antar att klimatförändringarna får skulden.
Annat var det förr, när jag var barn. Förresten det räcker att gå tillbaka då våra barn var små. De fick precis som jag uppleva vita jular. I dubbel bemärkelse eftersom varken mina föräldrar eller vi som föräldrar ansett att nyttjande av alkohol förhöjer julstämningen.
Vintern för mig handlade om ett ständigt tjat från pappas sida. Vilket rörde den förhatliga mössan. Vad jag minns behövde jag aldrig tjata på våra barn att de skulle klä sig varmt om huvudet vid utomhusvistelse. Tvärt om, det föll sig naturligt att de fiskade upp sina mössor ur korgen som stod i hallen innan de gick ut i kylan. Kanske förde pappa och jag ett mösskrig mest som en principsak.

I måndags följde maken med mig på ett frilansande uppdrag. Modehatten på Hospitalsgatan i Norrköping, vilken startades år 1879 av fröknarna Åkerlind och Janzon, skulle uppmärksammas genom en artikel.
Ursprungsfröknarna är sedan länge döda och begravda så till dem kunde jag inte ställa några frågor. Däremot fick nuvarande ägarinnan Helene berätta om livet som modist.
Vilket hon gjorde och jag blev hänförd. Så till den milda grad att jag köpte mig en hatt! För övrigt den första och enda hatt som nu finns i min ägo. Om jag bortser från den sommarhatt jag köpte för några år sedan vid dotterns och min årliga Englandsresa då vi besökte Royal Botanic Gardens, Kew. En hatt jag haft nytta av som trädgårdsdräng under heta sommardagar.

Jag känner mig icke bekväm i hatt. Tycker mig se anskrämlig ut. Mina öron ställer sig ut, antagligen på grund av mitt huvudomfång som är ganska litet. Eller om det beror på min korta frisyr. Oavsett orsaker kasar hatten ner och landar på öronen som viker sig utåt. Hur snyggt är det? Mitt ansikte blir litet och jag har ingen lugg som kan läggas snyggt över pannan nedanför hatten.
Därmed beklagade jag mig för hattmodisten. Skulle så gärna vilja bära hatt, känna mig fin och tuff. Eller sval och vacker i en tjusig sommarhatt, böljande klänning och ett glas pärlande rosé när jag går midsommarfest.

Modisten förkunnade, alla kan bära hatt. Varpå hon plockade fram några olika modeller som jag lät henne placera på mitt huvud. Jag stirrade in i spegeln och bilden gav inget upplyftande intryck. Precis så som jag befarade innan modisten med stort engagemang lät mig prova modell efter modell.
Men så tog hon fram hatten med skärm. Den kan liknas en mycket påkostad keps, välsydd, snygg och tuff. Den satt som en smäck. Jag häpnade och vände mig mot maken. Han uppmanade mig att slå till.
Och även köpa en scarf. Mjuk, värmande och i underbara färger. Jag viskade, "är det inte lite väl dyrt"? Han skakade på huvudet och jag gjorde ett impulsköp mitt under pågående arbete.

Igår invigde jag min nya huvudbonad. Aningen osäker och lite trevande. En tur till vår lokala matvarubutik kunde räcka till en början. Om det lyckades kunde jag ta ut svängarna lite mer, resonerade jag med mig själv då jag ansattes av tvivel.
Den första jag stötte på var kassörskan Karin som var på väg genom butiken. Hon stannade och utbrast spontant och utan tillgjordhet, "Så fin du är Carina i din nya hatt".

Nu hoppas jag på kyla och snö så jag och min hatt får bekanta oss lite mer med varandra.


onsdag 4 december 2019

En vit fläck och värsta tänkbara scenario


Under den här årstiden befinner sig mina fötter i ett nästan ständigt mörker. Frånsett kvällstid då jag tar av mig strumporna och lägger fötterna i makens knä i hopp om lite fotmassage medan vi ser på teve.
Jag är ett riktigt praktexempel när det gäller fotvård. Tvättar fötterna varje kväll, smörjer in dem vid sänggående och ger dem smörj var morgon innan rena strumpor åter förpassar dem in i mörkret. En gång i veckan åker fotbadet fram och eventuella förhårdnader filas bort.
Nagleklippningen är det lite svårare med. Förr i tiden slängde jag ledigt och lätt upp en fot i taget på kanten av handfatet, böjde mig en aning framåt och hade därmed god översikt av samtliga tår.
Den tiden är förbi, nu klipper jag mest på känn och resultatet blir därmed därefter. Därför låter jag Tina på Ängshults fotvård snygga till det hela lite då och då.
Att låta Tina pyssla om fötterna ger inte enkom det viktigaste som finns en behaglig omsorg, även själen lenas under behandlingen.

För en tid sedan upptäckte jag till min stora fasa en vit fläck på högra stortånageln. Jag har sedan upptäckten varit som besatt av fläcken. Under besvärliga krumbukter har jag försökt komma nära stortån för granskning. Även maken har fått tån under sina ögon men han påtalar enbart att jag utrustats med de vackraste fötter han någonsin skådat. Därför har han inte varit till någon större nytta i just det avseendet.
Fann ingen annan utväg än att kontakta Tina. Som knipsade en flisa från nageln, skrapade lite under den med ett instrument och placerade fångsten i ett provrör. Som nu är på väg till ett laboratorium för analys.

Jag befarar det värsta. Nämligen nagelsvamp! Så ofräscht. Så skamfyllt. Så äckligt. Fullkomligt vidrigt.
Jag kan inte lägga ut åkomman på Facebook. Vad ska folk tycka? Inte en enda gillamarkering skulle jag få. Brutna och gipsade handleder, fötter, armar och ben, huvudvärk, förkylningar och ryggsmärtor är sympatiframkallande. Men icke nagelsvamp. Inte heller kan jag prata högt under en middagssammankomst i goda vänners lag om mitt problem eftersom det aldrig talas om ofräscha tånaglar. Jo möjligtvis om vi råkat få syn på någon annans motbjudande naglar. Då kan vi kosta på oss ett förtroligt samtal som endast gagnar oss själva.

Tina däremot älskar andras fötter. Ju värre kondition de befinner sig i desto mer exalterad blir hon. I syfte att vända ont till gott.
Med stor frenesi tog hon sig an min vita fläck på högra stortånageln. Nu väntar jag spänt på resultatet. Under tiden fortsätter min make obekymrat massera mina fötter, inklusive den ansatta stortån medan vi fördjupar oss i tevens utbud av underhållning.
Tina i sin tur har lovat mig, är det nagelsvamp ska hon hjälpa mig få bukt med besvären. Men, poängterar hon, det är envis egenvård som gäller. Vid nagelsvamp finns inga genvägar.

söndag 1 december 2019

Nedräkning och trons mysterium


Äntligen 1:a advent. Gott nytt kyrkoår! En helg som lyser upp i mörkret. Jag tycker faktiskt mer om advent än självaste julen.
Och så det där med adventskalendern. Nedräkningen som sker när första luckan öppnats.
Det går också att ta adventskalendrarna till en högre nivå än enbart lucköppning. Genom ett korsstygnsbroderi. När vår dotter efter sin födelse och första jul upplevt  ytterligare ett par jular broderade jag en paketkalender. Köpte 24 stycken små pytteprylar som slogs in i juligt papper och hängdes upp i kalenderns fastsydda ringar. Med åren fick tre små barn det stora nöjet att öppna var sitt paket fram till julafton.
Numera hänger just denna paketkalender på väggen hemma hos småtvillingarna och deras storasyster medan stortvillingarna och deras lillebror har en egen som jag för ett par år sedan broderat till dem.

När jag var barn fanns ingen teve i vårt hem. Därmed lyssnade jag på barnradions adventskalender som avslutades med lucköppning. När så pappa for till Kristinehamn och inhandlade vår första teve hade mitt intresse för adventskalendrar svalnat. Med andra ord, jag har aldrig som barn fått uppleva SVT:s kalendrar. Jag introducerades först när jag själv blev mamma. När barnen var små deltog jag vid varje sändning och upplevelsen var lika stor för mig som för dem.
Men nu finns inga barn vid min sida då SVT sänder sina adventskalendrar. Möjligtvis barnbarn som jag om det passar kan titta tillsammans med.

Inför årets upplaga har det i förväg utlovats en riktigt julig kalender. Glädjande nog tycks föräldrar kura ihop sig i soffan framför teven tillsammans med sina barn i spänd förväntan på vad som komma skall, speciellt på premiärdagen. En mysig stund, antingen på morgonkvisten eller efter kvällsmaten.
I år, liksom de flesta föregående åren, verkar SVT:s julkalender reta gallfeber på den vuxna publiken. Denna gång handlar det om självaste tomten. Dock ej beroende på att SVT i julig iver försöker slå i barnen att tomten verkligen finns på riktigt. Nej tvärt om. Nu har SVT på ett upprörande sätt förkunnat, så är inte alls fallet. Tomten finns inte. Varpå föräldrar går i taket. Här har de i åratal kämpat med att försätta sina barn i den magiska tron att tomten är verklig. Allt är förstört. Så till den milda grad att vissa föräldrar i ren ilska inte låter sina telningar fortsättningsvis ta del av de återstående tjugotre programmen. Ja kanske även julafton blir skit och pannkaka. För nu vet barnen att det är grannen, morfar, farfar, mamma, pappa eller någon annan som mot betalning klär sig i tomtedräkt och lösskägg för att agera julklappsleverantör.  Nu har tron grusats och förvandlats till stoft. Då är det väl ingen idé att ens köpa julklappar till barnen, tänker jag. För om den riktiga tomten inte finns så vem har då ordnat paketen med skrivna etiketter?
Som en parentes kan nämnas, maken och jag har köpt klart samtliga julklappar som vi personligen överlämnar till våra barnbarn den 24 december eftersom ingen av dem tror på tomten.

För några år sedan intervjuade jag en präst inför den stundande julen. I ett försök att vara vitsig frågade jag vem han trodde mest på. Jesus eller tomten? Han skrattade till och sa så som det anstår en präst, Jesus naturligtvis. Men, tillade han jag tror även på tomten eftersom jag besitter en stor tro på mig själv.

Stark är trons mysterium.

lördag 23 november 2019

Surt öl och en släng av spysjuka


Jag vet med stor säkerhet att mitt balansorgan är fullt fungerande. Minsta krängning kan få mig spysjuk. Ett problem som plågat mig sedan barnsben. Mamma färdigställde alltid spypåsar när vi skulle iväg på bilturer. En papperspåse träddes ner i en plastpåse för undvikandet av doft och läckande innehåll. Dessa påsar fylldes så långt maginnehållet räckte. Vad mina föräldrar gjorde med påsarna minns jag inte. Antagligen vevade pappa ner bilrutan och hivade iväg påse med maginnehåll så den hamnade i någon dikesren längst med vägen. Det bär mig emot att säga det men jag tror så skedde. Ty på den tiden var det inte så noga med miljö och miljöförstöring. Då hivade vi gladeligen plast i det gröna utan några som helt tankar på kommande problem.
Men jag måste säga till mina föräldrars försvar, de uppfostrade mig att aldrig kasta skräp någon annan stans än i för ändamålet avsedda behållare. Som till exempel allmänna papperskorgar. Mina spypåsar var nog ett undantag från regelverket.

Som vuxen hanterar jag åksjuka genom att själv köra bilen då maken och jag är ute på färd. Men det händer att illamåendet slår till trots att jag är chaufför. Lite beroende på vägens beskaffenhet och kurvor.
Tåg, flyg, båt, taxi och buss är det värre med eftersom där finns inga möjligheter för mig att sköta framförandet. Jag får snällt anpassa mig och hoppas på upplåsta toalettutrymmen utan köbildning om jag skulle behöva spy.

Dock har jag inte i min vildaste fantasi föreställt mig att jag skulle bli åksjuk i mitt arbete som frilansande skribent. Men tydligt är, allt är möjligt.
Reurpack i Norrköping, huvudsäte för Pantamera där samtliga petflaskor och aluminiumburkar som vi konsumenter över hela Sverige tömt på innehåll och sedan pantat hamnar i petflask-och aluminiumburksanläggningen ute på Händelö.
Jag såg verkligen fram mot besöket som ska mynna ut i en artikel. Med hög ambitionsnivå på mottagarna blev jag välkomnad och rundvandringen i petflask-och aluminiumburkshanteringens värld inleddes.
Det luktade starkt av gammalt öl och läskeblask. Vi travade på gallergolv där svarta band med flaskor och burkar susade fram i rasande fart. Även runt omkring oss fanns band som höll samma höga tempo där burkar och flaskors gick mot en säker återvinning. Det snurrade i huvudet och magen gjorde uppror. Jag blev helt enkelt åksjuk. Försökte koncentrera mig på guidningen medan jag klamrade mig fast i ledstänger samtidigt som jag skulle sköta min kamera.

Efteråt, nedhasad i en stol i ett konferensrum likblek och darrande försågs jag med bubbelvatten från återanvänd petfaska. Själva intervjun kunde starta och jag kan bara förmedla: Panta mera!
För övrigt skickas flaskkorkarna till Småland och blir till kabeltrummor. Bara det är värt en släng av rörelsesjuka.


tisdag 19 november 2019

Underjordisk race och pomada i håret



Det finns nog få bilförare som aldrig upplevt ett aggressivt beteende i trafiken.
Jag erkänner villigt, det har hänt mer än en gång att jag svurit vid ratten. Jag har blivit fly förbannad på mina medtrafikanters oaktsamhet eller så har andras ilska varit riktad mot mig från en mycket bättre bilförare som anser sig äga vägbanan.
Att kasta sig vilt och ohämmat mellan olika filer kan ge ett finger.  Hålla hastighetsbegränsningar, ligga för nära framförvarande bil eller inte vara snabb nog när rött slår om till grönt är ytterligare några exempel på orsaker som skapar vrede.

Många gånger tror jag ilskan bottnar i rädsla. "Jäklar, nu var det nära ögat. Hade inte jag varit en sån säker bilförare som hann bromsa eller parera hade det smällt. Sanna mina ord"!
Fyra av fem bilförare laddar upp en sorts ilska så fort bilens motor börjar spinna. Det visar forskares kartläggning av bilförare genom noga utförda tester. Vanligtvis fredliga människor har fått fylla i olika formulär. Den ena handen mot hjärtat i en försäkran om att svara sanningsenligt medan den andra handen håller i pennan som ska sätta kryss i formulärets olika rutor. Slutresultaten visade sig vara skrämmande.

Idag har jag varit inne i Norrköping på jobb. Körde ner min bil i ett av stadens underjordiska parkeringsplatser. Jag hann inte många meter ner innan framrutan och speglarna på båda flyglar immade ihop. Uppvärmda parkeringshus har många bekvämliga fördelar men vid kylslagen väderlek är det ett aber.
Jag brukar alltid backa in i parkeringsrutor vilket blir smidigare när jag ska köra därifrån eftersom vår bil är av en större modell. Då behöver jag inte backa och trixa ut ur rutan något som kan vara besvärligt om det är fullt med parkerade bilar bakom och bredvid mig.
Idag kunde jag enbart förlita mig på den inre backspegeln eftersom sidospeglarna var obrukbara. Ytterligare en bil med en manlig förare i min ålder ämnade använda sig av samma taktik två parkeringsrutor från min. Därmed väntade han tålmodigt på att få ta ut sin sväng. När jag var färdigparkerad gick jag fram till mannen och gjorde rent hans immiga yttre backspeglar. Han log och gav mig tummen upp.

Under tiden gled en svart, häftig bil med dubbla avgasrör ner i garaget. En yngling klädd i skinnjacka, solglasögon uppdragna på huvudet och bakåtslickat hår lät motorn i sin bil morra otåligt och uppfordrande. Han trummade med fingrarna på ratten och jag såg vad han tänkte.
"Sno er på gamlingar, här ska jag fram"!
När vi som klarade uppkörningsproven för många år sedan krånglat färdigt drog tuffingen i sin häftiga bil iväg med skrikande däck. En ung mans uppvisning i mod, makt och styrka.
Nu hade allt kunnat sluta lyckligt och väl om det inte varit för betongpelaren som stöttade garagetaket i det hörn ynglingen med bakåtslickat hår skulle runda.
Braket var öronbedövande. Bilen fullkomligt lindade sig runt pelaren. Föraren backade en bit, öppnade bildörren och sprang därifrån så den pomaderade luggen föll ner över ögonen. Kvar stod en svart bil med omfattande skador som en tragisk påminnelse vad konsekvenserna av road rage medför.



söndag 17 november 2019

Vemodstrånad och jämrande suckar


För exakt trettio år sedan morgonmjölkade vi våra kor för sista gången. Därefter gick flyttlasset mot Östergötland. Mina svärföräldrar stod utanför det som varit vårt hem och arbetsplats med nyckeln i handen beredda att överlämna den till våra efterträdare. De vinkade farväl och jag grät konstant under resan mot det som skulle bli vårt nya hem.

Många gånger under dessa år har jag drabbats av vemodstrånad. Hade jag levt under 1600-talet hade det räknats som ett livhotande tillstånd. Nostalgi ansågs vara en dödlig sjukdom där melankolikern blev en apatisk enstöring som enkom ägnade sig åt djupa suckar och stönande. En avmagrad krake som på grund av magont tappat aptiten. Varken mediciner eller hot om bestraffning hjälpte och till sist kom döden som en slutgiltig befriare.

Så illa har det aldrig varit för min egen del. Tvärt om. Jag har under de här åren lagt på hullet, rejält till och med. Min aptit har alltid varit glupande och de jämrande tongångarna som stundom undsluppit mig har berott på annat. Ofta härlett till andra människors uppförande, åsikter och handlingar. Jag har upphört med mitt jämrande för många år sedan. Nu låter jag andra sköta sina egna angelägenheter utan inblandning av mig. Möjligtvis kan jag kosta på mig ett pipande utan någon som helst bakomvarande styrka.

När jag blickar bakåt har åren i Östergötland varit fantastiska. Jag har tillsammans med min familj upplevt glädje och sorg, djupa dalar och höga toppar, sjukdom och tillfrisknande, nya liv som berikar oss lycka och dödsfall med efterföljande sorgeår. Nya bekantskaper, avvecklingar och nystarter.
Jag har firat mina 40, 50 och 60-åriga födelsedagar och under tiden sett våra barn växa upp till självständiga individer.
Beslutet att flytta har aldrig fallit i ångerns fåror även om längtan till den värmländska myllan funnit med som en ständig följeslagare.

Min pappa, en värmlänning ända in i märgen har sin sista viloplats i östgötska Skärblacka. Nästan varje gång jag far förbi kyrkogården säger jag hej till honom. Det känns fint att han fick följa med när även mamma flyttade hit från Värmland. Hon satt bredvid mig i bilen och flyttbussen befann sig någonstans bakom oss. Hon höll urnan med pappas aska i ett stadigt grepp medan den fann stadga mot hennes ben. Det kommer en tid då hon får vila bredvid pappa. Trots att pappa inte finns bland oss annat än som ett varmt minne är vi intakta. Mamma, pappa, jag och min familj i det landskap vi en gång i tiden aldrig haft någon förankring till.

Jag blandar "Så grant står Östergyllen i sommarfager prakt och skördar, de gyllene, de bölja. Väl hundra vita kyrkor på slätten håller vakt"... med "Ack Värmeland du sköna, du härliga land, du krona för Svea rikes länder" medan maken fyller i "Om en gång ifrån Värmland jag tager mig en mö, så vet jag att aldrig jag mig ångrar".
Just så, tänker jag. Vi har inget att ångra. Varken det ena eller det andra. Däremot har vi mycket att känna tacksamhet och glädje över.


lördag 9 november 2019

Ett hjärtligt välkomnande och en kärleksapparat


Sittande vid frukostbordet svepte jag morgonrocken tätare runt kroppen. Knackade håglöst med teskeden hål på mitt av maken perfekt kokta ägg.
Han undrade hur det var fatt.
"Hösten, jag avskyr hösten. Dimmig, kall och rå. Kolla ut genom fönstret så ser du själv".
"Men det är ju fint"!
"Vad exakt tycker du är fint"?
"Grinden, dimman, vattnet, tallarna och granarna".
Jag muttrade över hans ständigt positiva inställning. Vände bort blicken och lät den vila på stearinljusens fladdrande låga. Förvisso, det är mysigt med hösten och inomhusvärmens ombonade känsla. Så måste jag tänka annars blir november outhärdlig.

Tvättmaskinen behövde laddas med smutsiga jeans. När frukosten var avklarad tryckte jag på maskinens startknapp. Den kvirrade till och en display tändes. Välkommen, hälsar tvättmaskinens glada tillrop i blå text. Fantastiskt köp av tvättmaskin maken gjort efter det att den gamla gått sönder. Han fick fria tyglar och kom därmed hem med det bästa.
Maskinen hälsar inte bara välkommen, den läser av plaggen och därefter vägs innehållet. En ny text kommer upp på displayen som berättar hur mycket tvätt medel som behövs. När allt sedan sätts igång går det hela tiden att läsa vad som händer till dess maskinen tystnar och berättar, nu är tvätten klar.

När jag var barn och min mamma skulle tvätta skedde det under stor vånda. Tvätten skulle kånkas ner från lägenheten, vidare genom källargången, ut på bakgården och sedan in i nästa hyreshus där tvättstugan var belägen. Byken skulle först efter den sorterats blötläggas över natten i stora rostfria kar.  Vittvätt, kulörtvätt, grovtvätt, fintvätt, ylletvätt och annan tvätt  som för säkerhets skull hanterades som handtvätt samlades i olika högar.
Tvättmaskinen var ett enormt åbäke som fylldes med vatten via en kran. Tvätten tung av blötläggningsvatten flyttades från blötläggningskaren till maskinen. Sedan gällde det att hålla koll på temperaturmätaren. Överskred det röda strecket 90, 60 eller 40 grader beroende på vad som tvättades måste kallvatten tillsättas. När tvätten var klar efter först ha sköljts fyra gånger vilket skedde genom att tvättvattnet tappades ur och nytt tillsattes var det ånyo dags för förflyttning. Denna gång till centrifugen som stod på ett eget upphöjt podium. Låg tvätten fel skakade apparaten våldsamt och mamma drabbades alltid av panik. En pedal trampades ner och centrifugalkraften avtog med ett vinande ljud. Jag älskade centrifugen. Kravlade mig upp på den och satt där och skakade med i takten så tänderna skallrade i käften. Allt medan mamma ömsom tittade på mig så jag inte föll rakt ner i betonggolvet och ömsom på tvättmaskinens temperaturmätare.

Två stora torkrum med enorma fläktar. Tvätten hängdes upp på linor och fladdrade därefter muntert i det heta vinddraget. Om mamma var rädd för centrifugen var stenmangeln en allt större skräck. Mest för att mina barnahänder skulle fastna under träramarnas tunga stenar som förflyttades över det som skulle manglas. Därmed var mangelrummet förbjuden plats för mig.
Hela proceduren med tvätten tog en hel dag i anspråk. Om jag bortser från blötläggningskvällen och natten. Mamma bredde smörgåsar, hällde kaffe i termos och blandade saft i glasflaskor. I tvättångorna satt vi uppflugna på en hög träbänk och åt av den medhavda matsäcken medan vi lyssnade till tvättrummans rytmiska dunkande.

Jag tittar ömt på vår nya tvättmaskin. Den som hälsar välkommen då det är dags för tvätt. Skänker en tanke till min barndoms husmödrar som efter en dag i tvättstugan gnuggade sina värkande ryggslut. När jag slutat vänslas med vår moderna informativa tvättmaskin ser jag ut genom fönstret. Faktiskt har dimman lättat och jag faller tillbaka i mitt vanliga glada sinnelag.

fredag 8 november 2019

Rumla runt i ullen och en eldriven färd


Den kom inslagen i plast. På baksidan stod adressatens namn upptryckt i svart. Mitt för- och efternamn. Produkten i form av ett magasin garanterade, detta är Sveriges största pensionärstidning.
Jag rev upp plasten och lade tidningen bland alla andra tidningar som skulle till soptunnan och placeras i det fack där papperstidningar samlas innan de skickas till återvinningen.

Så kom jag på, det är pensionärerna som varit med och byggt upp vårt samhälle. Plikttrogna människor med ett gemensamt mål. Att göra rätt för sig. Därför plockade jag upp tidningen. Eljest hade det känts som ett svek, inte bara mot Sveriges största pensionärstidning som så generöst gett mig den i gåva utan också som ett svek mot samtliga svenska pensionärer.

Sittande vid köksbordet bläddrade jag i den fullmatade tidningen. Kan tänkas att där kunde finnas något intressant för en snart blivande pensionär.
Hälften upplever förändringar i vattenkastningen. För mig ointressant då den artikeln riktade sig mot män. Jag behövde inte läsa artikeln, illustrationerna talade sitt tydliga språk.
PRO:s körfest i Skinnskatteberg var roligt att läsa om. Kanske jag ska gå med i en kör. Då har jag chans att träffa Pugh Rogerfelt och Claes af Geijerstam.
Reklam för vin med varningstexten att hälften av alla som drunknar har alkohol i blodet. Torde gälla även pensionärer.
Lite olika recept och stickbeskrivningar på tumvantar. Erbjudande om hjälp med testamente där testamentstagarna är katter.
PRO medlemsresor och frågor som rör pension från Australien. Lättsam träning som bör utföras varje dag, reklam om trosor med ben i bomull. Om hela trosan eller endast benen är tillverkade av bomull, jag förmodar det är trosbenen som åsyftas, framgick inte med tydlighet.

Pensionärskvinnor bör klä sig Very British vilket kan vara snyggt när de är ute och åker på sin elscooter som just nu har kanonpriser vilket även gäller trehjuliga elcyklar. Det gäller att ha fyllt på sitt förråd bestående av hörapparatsbatterier, som just nu säljs för 26 kronor kartan, så det finns reservbatterier hemma.
Ull i sängen ger oanad energi vilket kan vara bra utifall någon av kontaktannonserna är värda att svara på. Speciellt om den kontaktsökande undertecknat med Höstglöd, Ärliga försök, A hard days night eller Piggelin.

Känner mig uppmuntrad efter läsningen. Ser verkligen fram mot pensionärslivet som inträder till våren. Är dock lite osäker på om jag ska ta steget fullt ut och teckna medlemskap i PRO. Jag har några månader på mig innan jag fattar beslut.

måndag 4 november 2019

En lekmannamässig reparatör och mysteriet med de borttappade rösterna.


Under helgen har vi på ett eller annat sätt sänt tankar till de som gått före oss. Till en plats dit ingen av oss ännu har tillträde.
Min pappa tog sitt sista andetag för åtta år sedan. Jag säger inte att han lämnat oss för det är inte så jag ser det. Pappa finns alltid kvar, speciellt känner min mamma så. Om något sker utöver det vanliga hävdar hon bestämt, pappa har ett finger med i spelet. Särskilt om något praktiskt missöde inträffar.
"Det är Uno", kan hon säga. "Han var inte precis någon händiger karl. Nu har han varit här och lagt sig i sådant han inte behärskar".
Jag nickar och håller med även om jag hyser en viss tvekan till hans inblandning. Men för mammas skull håller jag med. Jag håller också med om att pappa inte var händig. Vilket bevisades om mamma och pappa någon gång beställde en möbel från IKEA. Eller om något gick sönder som lekmannamässigt kunde lagas. Då var det alltid mamma som tog från hemmaverktygslådan.
Däremot kunde min pappa valla skidor. Bättre än alla andra pappor.

Det behöver inte vara Alla Helgons dag för att mina tankar går till pappa. Stundom är jag tacksam för att han slapp uppleva ett samhälle som på relativt kort tid utvecklats till någon han inte stod för. Men för det mesta saknar jag honom. Det är så mycket jag vill berätta och visa honom. Sådant jag vet han skulle känna glädje inför.

När jag tänker på pappa förvånas jag över hans borttappade röst. Jag kan inte längre höra den. Visst har jag försökt frammana hans röst men det är bara de uttryck som han hade som finns kvar. Och hur han såg ut. De ljusblå ögonen, gropen i hakan, hans leende och hans händer. Men rösten är borta.
Likaså min farfars och min mormors röster är försvunna. Samma sak med mina svärföräldrar och min svägerskas. När det gått en tid kommer jag inte längre minnas min svågers röst. Den finns ännu bevarad ett tag till eftersom det inte är länge sedan han avled. Sedan kommer hans röst att befinna sig där alla andra borttappade röster befinner sig. Var det nu kan tänkas vara. Det är för mig ett stort mysterium.

Det finns också andra röster jag inte längre kan höra. Människor som en gång varit mig nära men som jag inte träffat på många år. Deras röster är också borta. Som uppslukade till ingenting.
Jag tror att röster är en form av färskvara. Röster måste underhållas, förvaltas och användas för att de ska förbli levande.

När jag gör intervjuer spelar jag alltid in intervjun. Bland de inspelade personerna finns det en som lämnat jordelivet. För inte alls länge sedan rensade jag bland intervjuerna. raderade det som inte längre är aktuellt. Då dök den döde mannens röst upp. Det kändes mycket fint om än något märkligt.
Kanske är det så vi ska göra, spela in varandra och på så sätt "konservera" rösten som en gång kommer att tystna för alltid. Vilken skatt det skulle kunna bli. Inte minst för  nästa och nästkommande generationer.

fredag 1 november 2019

En blodig linneduk och en hjärtevärmande spionpenna


Frosten nyper tag i allt den kommer åt. Kalla nätter bidrar till isiga bilrutor och hala vägbanor. Jag huttrar och svär. Fingrarna stela av köld när jag hackar mig igenom isskorpan innan jag kan sätta mig vid ratten.
Under gårdagen tinade jag dock upp. Barnbarnspojken bredvid mig i tågkupén. En påse med smågodis mellan oss. Trots att det inte var lördag. En utflykt med farmor kräver smågodis. Och varm choklad med vispad grädde och marshmallows.
Vi gjorde Stockholm tillsammans. Kollade Nordiska rådet i Sveriges Riksdag. Besökte slottet och Livrustkammaren. Skinnet knottrade sig på armarna vid åsynen av Gustav II Adolfs blodiga linneduk där hans hjärta placerats då det karvats ut ur kroppen av en apotekare. Något en konung på 1600-talet fick ta med i beräkningen då han gav sig ut i strid.

I gängse ordning uppstår det problem så fort jag går ombord på ett tåg. Denna resa var inget undantag. Allt förflöt bra nästan fram till slutstationen Stockholm C. I Södertälje tog det stopp. På grund av en olycka i Stockholm Södra. Stora delar av järnvägsnätet slogs därmed ut. Och vår planering av aktiviteter fick ta en annan vändning.

Det är också ett bekymmer med biljettköp. Saknar tiden då biljetter köptes inne på järnvägsstationen. I kassan bakom en glasskiva satt biljettförsäljaren. I utbyte av pengar fick resenären en biljett tillverkad av hård papp. På perrongen mötte stationskarlen upp och öppnade tågdörrarna så passagerarna kunde kliva ombord. Avstigande passagerare fick av stationskarlen hjälp med sitt bagage allt medan stationsinspektorn höll ett vakande öga så allt utföll till belåtenhet.
Konduktören med sina signalflaggor och som under resans gång höll kollen bakåt för att förvissa sig om att samtliga vagnar hängde med i kurvorna. Det kändes tryggt.

Numera heter konduktören tågvärd och skannar av biljetterna som vi visar upp med våra smarta telefoner. Jodå, även jag dristade mig att behålla biljetterna i min mobil istället för att skriva ut dem på papper. Efter skanningen var lättnaden stor när jag konstaterade att allt verkade ha fungerat.
Värre blev det på pendeltåget mellan Norrköping och Kimstad. Dessa biljetter inköpta via Östgötatrafikens app. Resan från Kimstad till Norrköping gick smärtfritt ty då kontrollerades inga biljetter av någon tågvärd. Han dök upp som först vid hemresan. Varpå det uppdagades att jag köpt fel sorts biljetter. Eftersom vi reste tio minuter inom Norrköpings kommun klickade jag Norrköping och swishade  en summa av 44 kronor. Vilket var helt fel. Jag skulle ha klickat Östergötland och då blev priset en bra bit över 100 kronor. Tågvärden tittade sorgset på mig. Förklarade tålmodigt under resans tio minuters färd hur det hela fungerar. Vid Kimstad station var han ännu inte färdigförklarad men nödgades släppa det hela annars hade vi antagligen fått fortsätta 44-kronorsresan ända till Motala.

När jag släppte av barnbarnet hemma hos föräldrarna var han nöjd med dagen. Visade vad han skrivit i ett block med spionpennan inköpt på Buttericks och som kräver blått specialljus om texten ska framträda:
Tack farmor för att du tar med mig på äventyr.
Undertecknat med ett hjärta.

lördag 26 oktober 2019

Grymma motgångar och läran om paleontologi


Med ens blev det dystert utanför vårt fönster. Regntunga grå moln och de flesta träd är nu avlövade. Småfåglarna sitter i rönnbärsträdet. Tittar anklagande växelvis in genom fönsterrutan och på det tomma fågelstugan. Dags för inköp av solrosfrön.

Jag hostar ännu förskräckligt. Orken är slut på grund av sömnlösa nätter. Maken och jag väcker varandra eftersom hostan även drabbat honom. Han gav förslag på samarbete under gårdagskvällen. Om vi på något sätt kunde synkronisera vårt hostande nattetid skulle det vara förnämligt och tidvis främja nattsömnen.

Det finns många bra tips hur hösten ska bli gladare. Bland annat ska det vara möjligt att skriva sig muntrare och piggare. Innan sänggående ska fem saker av tacksamhet skrivas ner, vilket i sin tur leder till nästkommande dags bemötande av grymma motgångar.
Eller göra en lista med bra och dåliga saker som hänt under dagen. Sedan är det bara att jämföra vilken stapel som blir högst.

Hade jag gjort en sådan notering igår kväll hade den bra stapeln vunnit. Jobb som avklarades och skickats till redaktionen för bearbetning. Maken kom hem med bakelser, nybakade och inköpta på Skärblacka hembageri. Bara en sådan sak får den glada stapeln att skjuta i höjden och vibrera av lycka.
Men det bästa av allt var resan till Norrköping med småtvillingarnas storasyster som skulle göra en synundersökning. Föräldrarnas tidsbrist frammanade åtgärder utförda av mormor och morfar. Det är sådant mor-och farföräldrar är till till för. Extraresurser i vardagen.
När barnbarnen växer till sig minskar gemensamhetstiden. Skolan, läxor, kvälls-och helgbestyr, fritidsaktiviteter och kompisar tar överhand. Därför känns det extra festligt när den som är störst i en skara av sex ungar villigt frotterar sig med oss.
Efter avklarad synundersökning och val av nya glasögonbågar blev vi hungriga. Ett barns hand i min medan morfar spanade efter gallerians utbud av utskänkning.
Som en extra bonus fick jag av barnbarnet lära mig skillnaden mellan paleontologi och arkeologi. Ovärderlig kunskap där inlärandet enkom kostar en mycket lång och utdragen förklaring av en nioåring.

Två timmar av gemenskap trots att den skedde i stadsmiljö där jag vanligtvis inte trivs gav de goda noteringarna en starkt ledande position. En av anledningarna till att vi skaffat oss så många barnbarn är att jag blir fylld av energi och lycka då vi umgås med varandra.

tisdag 22 oktober 2019

Modern egenvård och ett huvud med mittbena


Varje gång jag är till tandhygienisten får jag frågan om jag använder eltandborste eller ej. Naturligtvis borstar jag mina tänder elektriskt. Hänger väl med i tiden. Det jag inte berättar är att min eltandborste hängt med mig i snart femton år. Dock har jag regelbundet bytt tandborsthuvud.
Min gamla tandborste har börjat leva sitt eget liv. Eller snarare brist på liv. Den morrar, suckar och uppvisar trötthetssymptom. När jag kommit till slutet av borstningen ger den upp och jag blir nödgad att köra den manuellt sista biten.

I lördags slog jag till och beställde en ny eltandborste via internethandeln. Den kostade ungefär lika mycket som en tandvårdsundersökning. Berättade för maken om inköpen varpå han undrade om den är kopplad till wifi.
Naturligtvis är den det, skrattade jag och gav en motfråga. Var får du allt ifrån egentligen. Tandborste kopplat till wifi?
Vetenskapens värld, löd svaret.

Igår kväll anlände min nya tandborste. Jag hade vid beställningen fått lite olika leveransalternativ. Frendo Skärblacka, PostNord, en sån där box inne i stan som jag öppnar med mitt bankid
eller det miljösmarta alternativet. Leverans direkt till dörren. Jag valde det sistnämnda trots att jag inte riktigt förstod innebörden av att vara miljösmart genom just detta val.

Med varsamma händer packade jag upp tandborsten ur förpackningen. Läste instruktionsboken och gjorde då upptäckten. Min eltandborste är kopplad till wifi! Kvällen gick åt till att para ihop den med min smarta telefon. Ta en bild av mig själv samt klicka i en ruta om jag ämnar borsta mina tänder med höger eller vänster hand.
Efter en natts tandborstsladdning har jag nu borstat mina tänder. Uppkopplad via Bluetooth. På den medföljande anordningen som med ett enkelt grepp fästes på badrumsspegeln placerade jag min smarta telefon. Klickade på appen och genast öppnades vilket jag förmodade var mitt gap. Tänderna på bilden var färgade mörkt blå. Lite tandkräm på borsthuvudet och behandlingen kunde börja. Varje rengjord tand övergick i vitt. 6 minuter tog det innan hela garnityret ändrat sig från blått till vitt.
En glad gubbe visade sig. Jag hade lyckats med bravur, inte glömt en enda tand. Bra jobbat, fortsätt så och du bibehåller ett friskt tandkött, starka tänder och fräsch andedräkt.

Nu återstår att se om tålamodet håller i sig. Tandborstningen är numera aningen trixig eftersom den innebär fler moment än att bara kleta på en klick tandkräm på borsttråna och sedan sätta igång.
Maken ler och tar fram sin manuella tandborste. Den som han brukar byta ut lite då och då när han upptäcker att borsthuvudet fått mittbena.

måndag 21 oktober 2019

Lyxiga hemmafruar och obalanserade kroppsvätskor


Sakta men säkert återvänder livet. Måste dock tillstå att jag mitt i bedrövelsen haft den ganska bekvämt. Förkylning av värsta sorten kräver bekvämligheter vilket jag funnit i soffan. Under en gosig filt har jag i flera dagar legat och förkovrat mig medan näsan runnit, halsen känts som en brinnande eld och hostan nästan gjort mig tokig. Vet numera det mesta om knölvalar, vithajar, naturkatastrofer och ej uppdiktade massmördare. Utbudet är stort och de olika tvkanalerna gör storstilade försök att bräcka varandra. Jag har till och med kikat in hos de svenska Hollywoodfruarna men då ökade trycket i pannan och huvudvärken tilltog.

Förutom kemiska preparat inköpta på apoteket har jag i hopp om bättring kurerat mig med olika huskurer. Svartvinbärssaft, honung och en skvätt starkt har blandats till en mixtur som borde ge den värsta bacill en rejäl råsop. Men det är bara att inse. Förkylning kräver tålamod, den försvinner när den behagar försvinna.

Den gamla greken tillika läkekonstens fader Hippokrates menade att blodet tillhörde hjärtat, den gula gallan levern, den svarta gallan mjälten och det vita slemmet hjärnan. Alla dessa kroppsvätskor måste hållas i balans för en bibehållen hälsa. Främst för att undvika förkylning. Samt att göra som jag då förkylningssymptomen gör sig gällande, nämligen placera sig i liggande ställning. Upprättstående  bidrar till att det slem som befinner sig i hjärnan rinner ner i näsan. Vilket skapar obehag, inte enbart för den drabbade utan även för den närmaste omgivningen.

Varför blir vi då förkylda? Jo, menade grekerna, kyla och fukt var den främsta orsaken. Något vi bär med oss än idag. Hur många gånger fick jag som barn tillsägningar om vikten att bära mössa under årets kallaste månader. Främst var det min pappa som förespråkade denna ytterst viktiga huvudbonad. Som genast åkte av när jag var utom synhåll från pappas vakande ögon. Värre var det med de förhatliga gummistövlarna. Dessa kunde jag inte kliva ur och gå i strumplästen på regnfyllda gator.

Hur botade då de gamla grekerna sina förkylningar? Åderlåtning var en huskur där öppna ådror lät överflödigt sjukt blod rinna ut. Laxer-och kräkmedel var en annan beprövad metod. Allt utfördes av traktens tillkallade botare. Spontant tänker jag att den sjuke blev ännu mer sjuk av dessa ruggiga tillfriskningsmetoder.

Fortfarande plågar mig hostan. Speciellt nattetid. Känner mig ännu inte riktigt kurant. Så jag fortsätter bekvämligheterna i soffhörnet. Raggsocksbeställningar har börjat droppa in från barnbarnen. Tillverkningen har startat, mitt bidrag till att värma våra barnbarns fossingar i vinterkylan. Kanske slipper de då förkylningar som de i sin tur skänker till oss. Ty denna förkylning jag och även maken nu dragit på oss kommer icke från våra kroppsvätskors obalans. Den har orsakats av barnbarns onda halsar och snoriga näsor.

fredag 11 oktober 2019

En nyfiken granne och största diskretion


Det här är hemligt. Du får inte yppa det för en enda person. Inte ens till den som står dig närmast.
Jag lovar. Heligt och dyrt. Men till min allra bästa vän kan jag berätta. Den vän som jag vet aldrig för en hemlighet vidare. Som i sin tur har en allra bästa vän. Som också har en bästis.

Hemligheter är svåra att bevara. Jag och många med mig har brutit ett och annat tysthetslöfte. Det bara pyser ut, likt ett däck med smygpunka. Hur jag än försöker täppa till  hålet sipprar hemligheten ut och mitt heliga löfte är brutet.
Dock vill jag förtydliga, det finns hemligheter som jag i förtroende lova hålla tyst om och där jag aldrig brutit tysthetslöftet.

Vi älskar att höra hemligheter. Det är en del av mänskligheten. Hemligheter kan förena och stärka men också lätta att avslöja och då kan det vara hej svejs för alltid med vänskapen.
Dock finns det en hemlighet som bevaras väl. Nämligen det egna svampstället beläget mitt i allemansrätten. Kanske en plats som genomgått ett generationsskifte. En plats som aldrig avslöjas ens om det sker under hot. Den med stor erfarenhet tar inte svampkorgen med sig till svampstället. Utan en vikt papperskasse i den händelse grannen tittar ut genom sitt fönster. Förstår vad som är i görningen och med stor list smyger efter för att på så sätt genomskåda det allra hemligaste.

Idag är sista dagen ledarhunden är hos oss. Nu ska han åter ut i tjänst. En sista skogstur innan han återbördas till sin matte. Det var då jag såg dem, trattkantarellerna. I fickan en hundbajspåse och begäret överföll mig skoningslöst. Jag plockade och gick runt och spanade efter mer. Upptäckte att någon varit före mig. På flertalet ställen syntes spår av en annan svampplockare. Irriterat muttrade jag över denne någon. Måste personen nödvändigtvis vara på den plats jag hittat och som jag pinkat in som mitt revir? Inte nog med det, svampplockaren hade tappat en hel massa trattkantareller. Så orutinerat, onödigt och omoraliskt. Svamparna var fräscha och spänstiga. Jag plockade skadeglatt upp skörden. Till och med missunnsamt. Sprätter folk svamp omkring sig så får de sannerligen stå sitt kast.

Efter en stund uppdagades det. Jag hade gått runt i en cirkel. Med en trasig hundbajspåse. Jag och hunden var helt ensamma i svampskogen. Ingen annan än jag själv hade förorsakat detta missöde med tappade trattkantareller. Men en erfaren hundvakt är alltid utrustad med fler än en hundbajspåse.
Nöjd och glad lockade jag hunden till mig, höll den välfyllda icke transparenta påsen i ett stadigt grepp och vandrade hemåt.

Aldrig någonsin tänker jag avslöja mitt nyfunna hemliga svampställe!

tisdag 8 oktober 2019

Morgoneufori och blodsprängda bröd


Det bästa med en hund är när jag får ha den till låns. Det näst bästa är de promenader jag tvunget måste bege mig ut på. I morse nöp det i kinderna. Gräset glimmade och Glan låg spegelblank. Himlen svagt rosa och allt gjorde mitt sinne mjukt som rumstempererat smör.

Ett orosmoln förmörkade dock den euforiska känslan av harmoni. Hunden upptäckte det strax före mig. Han stannade och vädrade. Satte därefter nosen i marken och snodde runt. Där, på andra sidan diket var marken uppbökad, vildsvinen drar sig allt närmare vår bebyggelse. Ve och fasa om de hittar in på våra tomter och går bärsärk. Plöjer med sina hårda trynen upp allt som går att plöjas upp.

När jag skådade förödelsen slog mig en tanke. Är det möjligt att tappa ett vildsvin på blod? Och hur ska det kunna tänkas gå till? Måste erkänna, jag hyser en stor rädsla för dessa raggiga och fula grisar. Därmed förkastar jag tanken på att vara den som tappa blod från ett vildsvin.

Varför skulle jag ens vilja ha grisblod? kanske någon undrar. Förklaringen är relativt enkel. Jag vill baka blodpaltbröd. Därför att jag kan och därför att maken och jag tycker det är gott med blodpalt, fläsk och vit sås.
Jag brukar köpa blodpaltbröd hos vår lokala matvaruhandlare. Men först måste jag be om det. I en frys oåtkomlig för konsumenterna förvaras dessa blodsprängda läckerheter. Snålvattnet rinner medan jag väntar på den personal som hämtar brödet. Som inte delar min lidelse för denna kulinariska maträtt med anor från förr. Men en antydan av avsmak överlämnas blodpaltbrödet och jag kvittrar ett tack.

Nu som sagt har jag tänkt ta ett steg längre än färdigbakat köpeblodpaltbröd. Vilket visar sig vara näst intill omöjligt ty blodpaltbak kräver blod. Det är ju hela grejen med det hela. Vår förnämliga personal i vår lokala matvarubutiks chark har gjort sitt yttersta för att gå min önskan till mötes. Telefonsamtal har avverkats, alla med samma dystra besked. Tyvärr, inger blod kan levereras. Nu har jag själv agerat och mejlat samtliga butiker i Norrköping som saluför animaliska produkter. Inte en enda återkoppling till mig. Inte ett enda svar i min inkorg! Något jag finner mycket märkligt.

Så till vida jag inte kan komma på vem som kan tänkas ha en gris vilken kan tappas på en halv liter blod får vi väl fortsätta att äta färdigbakat blodbröd. Fortsätta drömma om tiden då vi tappade vår egen gris och jag kavlade ut runda blodfyllda bröd som jäste sig trinda och höga innan de gräddades i ugnen.

söndag 6 oktober 2019

Klisoppa och en fattig gudstjänstvärd


Nu är samtliga trädgårdsmöbler undanställda. Det blir inget mer utomhusfika. Naturen har ändrat färg. Nyponbuskarnas blommor ersatta med röda nypon. Som det går att göra nyponsoppa av. Vilken min svärmor alltid gjorde. Ljummen soppa med en klick vispad grädda och några små biskvier. Den var god, svärmors nyponsoppa. Men efter ett par skedar började det klia i gommen.
Tycker det är märkligt, varför kliar det inte i gommen när jag äter industriell nyponsoppa? Bara när den är hemmagjord?

Dock klagade jag aldrig. Svärmor var expert på matlagning. Och hon tyckte inte om när vi som åt hennes mat klagade. Vilket hennes barnbarn kan vittna om. Jag tror att den som upplevt hur det är att ta vara på allt som går att tas vara på har svårt med förståelse kring klagande runt matbordet. Vi som aldrig varit med om bistra tider utan köper det vi behöver och ofta kastar matrester tänker inte så ofta på hur det är att vara utan mat. Inte för att min svärmor någonsin varit så barskrapad att hon behövt se sina barn svälta, men hon hade upplevt sin egen barndoms fattigdom.
Kanske var det därför hon var en riktig hejare på att sno ihop överblivna potatisar, en bit skinka, en korvsnutt och lite kokta grönsaker till en festmåltid.

Min mamma har berättat hur hon och pappa som nygifta fick vända på slantarna. Vi var inte fattiga, ej heller rika. Det gick ingen nöd på oss, jag behövde aldrig lägga mig om kvällarna med en mage som knorrade och skrek efter mat. Jag har heller aldrig som vuxen varit i ekonomiska trångmål. Även att det finns någon som tror det.
Förra söndagen var jag gudstjänstvärd vid kyrkans familjegudstjänst. Barnkören sjöng och avslutningsvis bjöds det på varmkorv med bröd, kaffe och kaka. Bredvid mig i kyrkbänken satt en mamma och hennes femåring. Vi känner varandra väl och småpratade lite innan kyrkklockorna kallade samman till gudstjänst.  Under psalmsång togs kollekten upp vilket är ett uppdrag tilldelat gudstjänstvärden. Jag lät kollekthåven gå mellan bänkraderna. Några lade i pengar medan andra använde sig av swish. När håven sträcktes fram mot mamman och hennes barn tittade barnet på mig med stora, lite sorgsna ögon. Lade i en peng och jag log mot honom och tackade artigt.

Efteråt hade barnet ett allvarligt samtal med sin mamma. Han undrade om Carinas var fattig. Nej, svarade hans mamma. Hon är inte fattig. Men så måste det vara, sade barnet i sitt antagande. Carina måste vara fattig, varför går hon annars runt i kyrkan och tigger pengar?

fredag 4 oktober 2019

Kålsoppa och sådant som kan vara mycket värre



För några dagar sedan. Vårt valnötsträd såg ut att ha guldlöv fästade på sina grenar. Idag spretar grenarna dystert kala. Jag undrar om trädet någonsin kommer grönska igen. Ställer mig frågan varje höst när trädet fällt sina löv.

Nu är det verkligen höst. Inte längre lönt att kämpa emot det som inte går att kämpa för. Det är bara att ge upp, inse fakta och tända värmeljus. Intala sig, hösten är ljuvlig. Avstressad, klar och frisk. Mustiga höstgrytor och kålsoppa.  Jag suckar. Saknar sommaren som försvunnit alldeles för fort.

Men det finns höjdpunkter hösten till trots. Faktiskt. Två av veckans höjdpunkter har varit bilbesiktning och skyddsrumsspaning. Låter kanske inte så upphetsande roligt men kan så bli i sällskap med ett barnbarn.
Och i morgon är vi bjudna på frukostkalas. Småtvillingarnas storasyster fyller 9 år. Därmed är samtliga barnbarnskalas avklarade för detta år.

Något jag ser fram emot är årets nyårsafton. Möjligtvis går jag händelserna i förväg. Vi ska först klara av advent och jul.  Nyårsafton betyder att jag överlevt ännu ett år utan krämpor och att ett nytt spännande år väntar när vi skålat i skumpa. Pussat maken på munnen, tackat för året som varit och vi får önskar varandra ett nytt, gemensamt lyckosamt år.
Nu till varför jag är smått exalterad över detta nyårsfirande. Jag har fått ett uppdrag. Som bröllopsfotograf! Inför detta hedervärda uppdrag har jag enkom två önskningar. En dag utan hällande regn och att bilderna blir bra. Har redan nu börjat skissa på lämpliga poser och skärpedjup.

Så ser jag även fram mot makens stundande färd till Norrköping som jag hoppas sker inom kort. Tvättmaskinen har gått sönder. Precis när jag lagt in tvätten och tvättrumman fyllts med vatten. Barnbarnet var mig behjälplig med vattentömning av den olycksaliga maskinen. Jag morrade och muttrade. Maken lovade köpa en ny och barnbarnet förkunnade; "Farmor, det är bara en tvättmaskin. Det kunde ha varit mycket värre".

Jag strök gossen över huvudet. Så sant, det finns det som är mycket värre...



söndag 22 september 2019

Mirakelkirurgen och perfekta spiror



Sandalerna är från och med igår undanställda och ersatta med mina svarta kängor. De med broderade rosor. Kängor som väcker uppmärksamhet. Många kommentarer har fällts över dessa skodon. Uteslutande goda kommentarer. Skulle det slinka igenom en och annan negativitet tolkar jag det enkom som ren och skär avundsjuka. För vem vill inte spatsera omkring i svarta kängor med broderade rosor på skaften?

Mina kängor är inte fotoshoppade. De är utan filter och ibland täckta med ett tunt lager smuts från stoft som virvlat upp när jag traskat på grusvägar. Verkliga.
Det är verkligheten i sig som oftast fotoshoppas. I ett försök att dölja det som inte är perfekt.
"Vi blir stressade, ledsna och känner oss misslyckade i skuggan av andras lycka", sa kvinnan jag intervjuade igår.
Vi som inte kan fotoshoppa utan istället sitter i våra unkna hem, ser ansiktsrynkor djupa som potatisfåror och håglöst stirrar på tallriken där det ligger några i kanten brända falukorvskivor och klistriga makaronen som piffats upp med ketchup och riven ostskalk. Medan andra har perfekt hy, äter på flotta restauranger och har hemtrevnad tagen direkt ur heminredningsmagasin. Lever i lyckliga förhållanden där det aldrig råder meningsskiljaktigheter. Perfekta barn som vid vuxen ålder uppnår perfekta resultat.

Jag suckade inombords. Är det verkligen så eländigt att vi tvingas till fotoshoppade liv för att överglänsa varandra? Och att vi dessutom blir sjuka och måste uppsöka söka substitut som mildrar vårt avund på de som har det mycket bättre låter helt befängt.
Mitt i tanken blev jag avbruten. Med förfäran mottog jag beskedet om min egen ofullkomlighet. Ty vem kan känna sig fullkomlig som har ett ben vilket visar sig vara två centimeter kortare än det andra? Inte något jag själv märkt eller ens känt mig plågad av. Kanhända har jag helt ovetande gått om kring småhaltande medan min omgivning kastat ömkande blickar på mitt för korta ben.

Jag ombads lägga mig på en brits. Gjorde som jag blev tillsagt och genomgick därefter andlig kirurgi. Med hjälp av en enhörnings horn samt en andlig ros som endast den andliga kirurgen kunde se växte mitt två centimeter för korta ben till en längd passande mitt andra ben. Folk hade samlats runt mig och den andliga kirurgen. Samtliga ville bevittna miraklet som utfördes på en frilansande reporter med två olika benlängder.
Operationen lyckades och jag kunde kliva ner från britsen. Hela proceduren tog tre minuter i anspråk.

Lite senare idag ska jag kliva i mina snygga kängor med broderade rosor på skaften. Glatt konstatera,  nu kommer sulorna inte slitas i otakt. För nu skiljer jag mig inte längre från mängden. De med perfekta ben som är lika långa.

torsdag 19 september 2019

På heder och samvete


På väg. V-formationen med ledaren främst. Uppe i norr är det vinter, jag huttrar. Och jag får framtidsbrev med frankerade kuvert. Rutor där jag ska sätta JA eller NEJ- kryss. Mitt yrkesliv ska granskas under lupp. Jag fyller lydigt i rutorna. Skriver under med mitt namn där jag lovar vara ärlig på heder och samvete. Eljest kan jag bli ersättningsskyldig lyder det finstilta.

Förberedelsen inför min pensionering har startat. Blir lovad 35 kronor efter skatt här och 49 kronor där. Bara jag är sanningsenlig ska nog besluten gå igenom. Kommer bli rejält stadd i kassa. Extra tillskott till folkpensionen är alltid välkommet. 

Det har även förvarnats att PRO och SPF kommer ta kontakt. Pensionärsdans, bussresa ut i det blå och boule är att vänta. Liksom pensionärsrabatter och procent på det jag handlar i ICA-butiken. Om jag väljer att göra livsmedelsinköpen på en tisdag. Då fylls vår lokala matvarubutik med rollatorer och dramaten. Ickepensionärerna får kryssa mellan långsamtgående kundvagnar. Tisdagar på ICA har utvecklats till en folkfest för alla som uppnått pensionsåldern.

Undrar bara när jag ska få tid över till allt det trevliga som väntar. Just nu har jag fullt upp med min uppgift som frilansande skribent, lastbilschaufför, trädgårdsdräng, kundmottagare, ledarhundsvakt, hämta barnbarn vid skolan och forsla dem vidare till körsång och brottning. 

När jag var riktigt ung var den som lyckats uppnå en ålder av 64 år väldigt gammal. Och den som fyllt 65 stod med ena foten i graven. Dessa gamla män bar hatt, terylenebyxor, nylonskjortor och stödde sig på käpp. Lika gamla damer klädde sig i dräkt, plisserade kjolar och vita knytblusar. 
Idag bär nyblivna pensionärer maglinnen, leopardmönstrat, trasiga jeans, sneakers. 
Den nya tidens pensionär tar selfie, dejtar på Tinder och håller formen på gym.

onsdag 18 september 2019

En rasande brand och ostyriga vågor


I 45 år har helveteshålet i Turkmenistan brunnit. Oupphörligt rasar branden efter sovjetiska geologers misslyckande. Ett inferno av brinnande underjordiska gaser. En turistattraktion så nära helvetet det går att komma.

Det brinner även i mitt inre. En eld som gör mig matt, svag och mycket trött. Frågor som hopar sig, främst under dygnets mörkaste timmar. Känner mig som en tistel, taggig och mjuk på en och samma gång. Vill använda taggarna mot de myndigheter som borde vara stöd i uppkomna situationer. Men jag håller igen, fäller in taggarna och tar fram dem när ingen finns i närheten.
Stryker det mjuka mot den som behöver det bäst. Vill skydda och värna i det jag kan. Men orken och tröttheten, när ska den egentligen ge vika?

Det är så mycket som händer just nu. Runt om oss finns personer som ska ingjuta förtröstan och trygghet men som är onåbara i sin utbildade kompetens. Jag kan enkom vara åskådare till det som sker. Trösta och lyssna men i möjligaste mån undvika egenkomponerade råd.
Försöker undvika att ge näring till den eld som brinner. Men att gjuta olja på vågorna är inte lönt eftersom oljehavet är så stort. Jag kan lika gärna trötta ut mig med att stå på en pir och spotta i havet. Det har ungefär samma overksamhet men jag har ändå något att uppta tankarna med emedan jag samlar saliv i munnen och spottar.

Ändå, det finns en strimma ljus. Den lyser svagt där borta i fjärran men den finns. Jag försöker greppa om ljusstålen, sträcker mina händer mot ljuset som silas mellan mina fingrar. Onåbar men ända ganska nära. Hoppet, det jag klamrar mig vid tillsammans med andra som nästan förtärs av samma eld som jag.

I morgon är det vår dag farmor, sa barnbarnet igår kväll. Han hade varit med mig på ett jobb. Vi satt i bilen och han pratade med mig. Elden inom mig svalnade något.
Ja, i morgon är det vår dag, svarade jag och han sa att han vill ha wienerbröd på vår dag.
Jag lovade, wienerbröd ska du få mitt älskade barnbarn. Jag vill ge dig mer än bara ett wienerbröd, tänkte jag för mig själv.

lördag 7 september 2019

En verklig svärmor och ett trendigt fiskgap


Jag har fallit till föga. Accepterat faktum. Hösten är här och jag har lättat på locket till min strumplåda. Mina fötter är efter månader av frihet instängda, omslutna i en kokong i väntan på att åter igen släppas fria. Tillsammans med mina fötter lider jag av instängdheten. Maken hänger med i årstiden, drar huttrande igen sovrumsfönstret när det är dags för nattens vila. Våra duntäcken är på plats och jag öppnar fönstret i smyg.

Skogsmarkerna och sociala medier svämmar över av svamp. Orensad och rensad. Även jag borde bege mig ut och skörda det som naturen erbjuder. Men det stannar vid tanken. Vilket jag kommer ångra när jag är i behov av lite kantareller i matlagningen. Jag fuskar, köper kantarellbuljong på flaska.

Faktiskt har jag en gång i tiden gått svampkurs. En bister lärare som med allvarlig min visade vilka svampar som är giftiga. Berättade om de förödande konsekvenser giftsvampar medför om endast en liten bit slinker med i stuvningen.
Alla kursdeltagare lyssnade uppmärksamt och vad jag vet skedde inga missöden. Det enda dramatiska inslaget som uppstod var när vi tappade bort min svärmor i storskogen. Istället för att leta svamp fick vi leta efter svärmor. Som när vi fann henne ansåg uppståndelsen totalt onödig ty hon kunde hålla reda på sig själv. Det var så hon var, min svärmor. Gillade inte att befinna sig i händelsernas centrum.

Min svärmor fick aldrig uppleva sociala medier. Hennes upplevelser var äkta. Så också fotografier. Inklistrade i album. Varken svärmor eller svärfar var några avancerade fotografer. Oftast kapade de sina objekt, upptill eller nertill. Det kvittade lika, de gladdes åt sina bilder och visste vilka de föreställde trots att ett halvt huvud kunde saknas.
Duckface var ännu inte uppfunnet. Inte heller dagens selfie. Där ett välarrangerat duckface är ett måste om resultatet ska få många likes. Men de flesta hänger inte med i trenderna. Duckface är helt ute. Nu är det fiskgapet som gäller. Precis som vid duckface är läpparna i fokus. Kinderna sugs in och läpparna säras en aning i fotoögonblicket. Vilket ger ett smalt ansikte, lika konstlat vackert  som duckface.

Jag har stått framför spegeln och övat. På både duckface och fiskgapet. Resultatet blir förbluffande. Har ännu inte praktiserat det på mina följare i sociala medier. Väntar in det rätta tillfället. Eller så väntar jag in nästa trend vad det nu kan bli. Gristrynet kanske.

måndag 2 september 2019

En behörig mamma och rätt skurna korvskivor


Ingen dag är den andra lik för en frilansande pensionär. Än det ena än det andra droppar in och jag är inte den som säger nej. Så länge jag tycker det är roligt vill säga. Och om tid finnes. Nu för tiden är tiden en bristvara, jag har insett hur mycket en pensionär har i sin agenda. Förr, då jag var en arbetande ickepensionär förundrades jag alltid över pensionärens brist på fritid.
"Nej tyvärr, jag är upptagen ser jag i min kalender. Återkom om sisådär tre veckor, då finns det möjligtvis en lucka".
Nu vet jag bättre. Pensionärer har ändå inget att göra därför tillfrågas pensionärer och kalendern blir fullklottrad av diverse uppdrag.
Nu är jag förvisso en underårig pensionär fram till den 3 mars 2020. Det är då det verkliga pensionärslivet tar vid.
Fram till dess tackar jag ja till varje uppdrag som står till buds. Även om det gäller att köra lastbil.

Förra sommaren tänkte jag tacka nej till förlängt lastbilskort. Vad ska en tant med lastbilskort till? frågade jag mig själv och min omgivning.
Protesterna lät inte vänta på sig. Nu i efterhand förstår jag att protesterna enkom var av egennyttig karaktär. Ingen annan i familjen mer än jag har lastbilskort och intresset för att någon annan tänker införskaffa sig det verkar svalt. Inte när det finns en mamma med behörighet.

Fråga mamma, sa sonen när ägaren till en lastbil behövde en tillfällig chaufför.
Frågan ställdes och jag svarade ja. Måste erkänna, en viss nervositet infann sig när klockan ringde i morse. Det är många år sedan jag körde lastbil. Och då var det vår egen bil som jag var väl bekant med.
Den som en gång lärt sig cykla kan alltid cykla. Så måste det även vara gällande framförandet av en lastbil, resonerade jag. Vilket visade sig vara helt korrekt. Jag kunde köra rakt fram (lätt), backa (aningen svårare) och ta kurvor som vilken driven lastbilschaufför som helst. Den östgötska landsbygden susade förbi lastbilens rutor. Jag kände mig som vägens drottning.

Min livlina om något skulle hända var maken. Som alltid. Han satt bredvid i passagerarsätet och försäkrade gång på gång att han inte kände sig rädd. Tvärt om.
När dagens arbete var utfört och lastbilen lämnades åter till ägaren kom frågan maken förvarnat mig om; "Kan du tänka dig att köra någon mer gång"?  "Ring mig när det är dags", svarade jag.
Maken lovade ta med lastbilsmackor till nästa gång. Med tjocka skivor falukorv som pålägg.

söndag 1 september 2019

Livet sett från ovan och tomma skal


Söndagen den 1 september 2019. Dagens outfit, kort kjol och svalt linne. Efter nattens åskväder med tillhörande regn fullkomligt ångar marken. Det känns som ett befinna sig i ett växthus. Men jag är inte den som klagar. Tids nog åker raggsockorna, tjocktröjan och vantarna fram.

Helgen har varit händelserik. En kompott av jobb och nöje. När jag har en kompis som är pilot måste jag helt enkelt passa på tillfället. Inte alla dagar jobbet är förlagt högt ovanför trädtopparna.
Jag måste erkänna, en viss rädsla smög sin in under huden. Hjärtat bankade lite extra hårt och munnen kändes torr.
"Du vet väl vad du gör"? frågade jag ängsligt medan motorn varvade och rotorbladen snurrade i maxfart.
Hon skrattade, och helikoptern lyfte. I lurarna hördes hennes lugnande röst. "Nu svänger jag ut över Glan och sen flyger vi över ert hus så du kan fota". Det sög i magen när hon gjorde svängen, tippade lite framåt och satte kurs.
Jag nickade, kved och höll händerna borta från den spak jag absolut inte fick hålla mig fast i.
"Carina, vad tyst du är. Du som annars har svada så det svämmar över".
Jag svalde hårt och försökte slappna av. Vilket gick så småningom. Jag såg alla våra små hus, det nyrensade grönsakslandet, en bit av trädgårdsdammen, våra soptunnor, min skrivarbod, gästhuset och vårt andra hus samt vårt bostadshus. Trädgården som vi älskar och vårdar efter bästa förmåga. Vår egen oas och lilla paradis. Och viken av Glan. Den vi tittar på varje gång vi sitter och äter våra måltider. Grannen stod på sin tomt och vinkade. Jag vinkade tillbaka.

För mig en häftig upplevelse som ska mynna ut i en artikel. För henne den vardagliga arbetsplatsen. I helikoptern eller i cockpit i flygplanet. På väg någonstans. Europa under hennes fötter.

Gårdagskvällen bjöd på kräftskiva hos goda vänner tillika grannar. Det har varit en helg att lägga till i den bästa delen av minnenas bok. Ett helt eget kapitel som skimrar lite extra.
I morgon är en ny dag. Då ska jag köra lastbil. Aningen enklare än att spaka helikopter men det kräver också sitt kunnande. Tänkte jag när jag åter stod på marken och såg helikoptern stiga till väders med solen som fond.


onsdag 28 augusti 2019

Delade själar och ännu ouppnådda drömmar


Mitt arbete som frilansande reporter bjuder på så många intryck och vyer. Inget jobb är det andra lik.
Det jag värdesätter mest är mötet med människor. Vissa på ett yrkesmässigt plan medan andra öppnar upp och bjuder på sig själva. Vid de sistnämnda tillfällena lättar också jag på locket. Ibland så mycket att mitt innersta blottas. Som idag. Allt stämde. Platsen vi befann oss på. Kvinnan jag skulle intervjua, hennes totala öppenhet, värme och empatiska utstrålning. Det fantastiska arbete hon utför till gagn åt andra människor. Samt kakan hon bjöd mig på. Mixen av allt detta är som gjort för öppenhjärtiga samtal utanför de från början uppsatta ramarna.

Vi pratade om glädje, sorg, saknad, längtan, drömmar, förlupna ord och handlingar vi inte kan påverka.
Jag förundras hur vissa människor kan locka fram så mycket hos någon annan. Det handlar om förtroende. Ett par ögon som kan se in i ens själ. Förstå vad som rör sig där inne i det dolda.

Det finns endast en handfull människor som berör mig så starkt vid allra första stund. Som jag vill hålla kvar i mitt liv. På den relativt korta stunden vi satt mitt emot varandra efter avslutad intervju märkte jag att vi delade på så mycket. Lika värderingar och önskningar. Haft samma sjukdom som vi kämpat oss igenom. Vi funderade på hur vi skulle gjort saker och ting annorlunda. För oss själva och våra familjers skull. Hur vi påverkats och förändrats genom sjukdomen, vilka bestående skador vi fått och lärt oss leva med.

Vi talade om anhörigstöd i krissituationer. Om avgrundsvrål som skogen tystnad får ta emot. Vi talade om rättvisa handlingar och konsten att ta sig vidare utan en föregående dialog. Vikten av dialoger och hur de kan påverka oss och de beslut vi tar. Om konsten att leva vidare efter det som varit svårt.

Det kan tyckas ha varit ett djupt och svårt samtal. Men det var tvärt om, energigivande måste jag tillstå. Det handlade om självrespekt och konsten att älska oss själva precis så som vi är.  Med de fel och brister varje människa bär på men att vi alla gör så gott vi förmår.

Vilken härlig förmiddag jag haft!  Tillika är jobbet klart, bilderna redigerade  och allt är skickat till redaktionen. Nu kan jag fylld med energi, styrka och glädje återgå till det som återstår av dagen. Nämligen följa med dottern och barnbarnen till Norrköping för att inhandla nya barnskor.


tisdag 27 augusti 2019

Det stora vemodet och se åt ett annat håll


Jag känner mig trött. Rent utav aningen missmodig till sinnet. Det är så många hemskheter som sker, blir matad dagligdags om illdåd som sker i vårt samhälle och ute i världen.  Vem blir nästa som råkar illa ut? Jag? Du? Mitt barn? Ditt barn? Din älskade? Min älskade?

På några minuter kan livet slås i spillror. Ett litet barn mister sin mamma genom dödsskjutning. Bränder och förödelse. Drunkningsolyckor, trafikolyckor och försvunna personer som aldrig kommer åter. Barn som far illa och där myndigheter väljer att blunda eller titta åt ett annat håll.
Det bråkas och kivas. Slits och dras i varandras känslor. Motarbetas och baktalas. Och jag ifrågasätter varför jag är trött och aningen missmodig. Det känns som om jag står i en tunnel med vindlade gångar. Jag hittar inte ut, finner ingen lösning. Är totalt maktlös inför krafter som inte går att komma överens med. Där inte sunt förnuft och vänliga ord kan ändra på situationen.

Mitt i allt elände undrar jag var tiggarna tagit vägen. Fattiga människor som förödmjukar sig själva genom att tigga till sig några mynt för sin och familjens överlevnad.
Just ja, det ska införas åtgärder. Tiggarna ska bort från våra gator. Kanske därför de numera är ganska osynliga. Möjligtvis har ryktet spridit sig bland de som är nödställda i sina hemländer och som söker, inte lyckan men överlevnad, i vårt land. Det är därför de håller sig undan. Av rädsla?

Det finns olika kategorier av tiggeri. Några exempel: Det vi ser utanför butiker, brev och mejl där avsändaren ber om en behjärtansvärd gåva och telefontiggeri.
Eftersom sonen med familj drabbats av nån sorts bacill (gissningsvis förskolebaciller efter sommarlovet) som mynnat ut i en förfärlig hosta är jag telefonvakt i deras företag.
Idag ringde en man. Glättig och käck. Artig och belevad. Jag hörde det direkt. Känner genast igen en typisk telefontiggare på rösten. När maken och jag hade egen firma var dessa vanligt förekommande.
Smort munläder och överdriven svada. Rätta ord som ska falla ner och gro som utsäde i bearbetad jord.

3000 kronor ville telefontiggaren ha. Jag sa nej. Han prutade med sig själv. 1000 kronor. Avdragsgillt och företagets logga väl synlig för allmänhetens ögon. Jag sa nej.  Telefontiggarens ton skärptes. Bara aningen men tydligt märkbart. Med åren har jag blivit hårdhudad. Speciellt mot telefontiggeri.
Däremot har det hänt att jag gett ett mynt eller köpt kaffe och en macka till tiggare i nöd.

Faktiskt har tröttheten och missmodet gett vika en aning. Känner mig riktigt pigg och glad. Det behövs inte mer än att sätta en telefontiggare på plats för att orken ska återvända.

söndag 25 augusti 2019

Ett glädjande besked och den perfekta mixen


Så har vår dotter haft sitt 40-årskalas. Hon har planerat, lagat mat och bakat. Allt för en lyckad fest. Vilket det också blev.
Kunde jag skönja en antydan av hakdarr då hennes vänner sjöng för jubilaren? Jag tror det eftersom min egen haka darrade en smula.
I 40 år har vi varit föräldrar till denna flicka. Som inte  är ett barn utan en kvinna, mamma och egenförsörjare.  Men hur vuxen hon än må vara så är hon vårt barn. Och min bästa vän.

Hur kan tiden gå så fort? Ett konstaterande jag delar med många. Tycker tiden går fortare ju äldre jag blir. Känns som det var alldeles nyss jag meddelade maken, vi ska ha barn. Vårt första gemensamma barn. Jag minns hur han såg på mig, log och vi kramades. Hårt och länge.

När barnen var små ordnade jag födelsedagskalas. Sonen ville alltid ha kakor där ingredienserna uteslutande innehöll choklad. Schackrutor var en av favoritsorterna. Jag älskade att arrangera de där födelsedagskalasen. Gick in i uppgiften med liv och lust. Köpte till och med speciella födelsedagskoppar. Fina koppar på fat med födelsedagsmånaden präntat bland blommor och blad på utsidan av koppen. Kopparna finns kvar men är numera undanställda längst bak i porslinsskåpet.

Vår dotter. Omgiven av vänner på sitt eget 40-årskalas. Maken och jag höll mest till i köksregionerna. Diskade och servade. Med ett uppehåll vid presentöppningen.
Gästmixen var den bästa tänkbara. Arbetskamrater men även vänner utanför arbetet. Våra två kullar barnbarn och gästers barn.
Tipspromenad med 1990-talstema. Efter kakbuffén och sista handen vid disken tackade vi för oss och gick hem.
I morse sov vi till klockan passerat 08.30. Vilket för övrigt aldrig händer. Det märks att vi inte längre är unga och har samma ork för fester som tidigare. Inte så konstigt med tanke på att vår dotter är 40 år. Hon är halvvägs till 80 men har bara tio år kvar till 50.



lördag 24 augusti 2019

En larvig fråga och pensionärsersättning


Exakt fyra månader kvar till julafton. Jag påminde maken när vi satt på altanen och åt var sin bakelse. Med vit marsipan. Höstsol och klar luft. Blundade och önskade att det var april. Vårsol och ett stråk av värme i vinden.

Småfåglarna bekymrar sig icke. De tar sitt bad varje morgon i det utställda fågelbadet. Som snart ska ställas in i förrådet. Jag ryser vid tanken.
Tiden går fort påminner jag mig. Fyra månader till julafton. Därefter ytterligare en vecka, sedan är vi inne på det nya året. Ett steg närmare våren. Men det känns långt dit, det gör det.

Nästa år blir jag pensionär på riktigt. Får förmåner på ICA, reser på pensionärsbiljett och behöver betala mindre skatt. Dock kan det ha sina nackdelar att resa på pensionärsbiljett. Om tåget är försenat och reseersättning betalas ut till den som sökt ersättning.
Jag är ingen hängiven ersättningstörstare. Vissa har förmågan att få ersättning för precis allt. En larv som hittats i påsen med sköljd spenat. Något svart bland mamma Scans färdigstekta köttbullar. Trasiga flingor i flingpaketet eller en hinna över grädden i gräddpaketet.
Om tillverkarna av produkten anser ersättningen obefogad är det bara att kontakta pressen. Råder nyhetstorka kan en larv eller smuliga cornflakes vara stort nyhetsvärde. Den drabbade blir fotograferad, håller upp sitt fynd och ser misströstande in i kameralinsen. Hävdar, "det här är det absolut äckligaste jag varit med om i heeeela mitt liv"!
Inget företag vill få dålig publicitet och ersättning betalas därmed ut.

Nå, nu har även jag krävt ersättning. Av SJ. Grunderna till detta beslut är resan mellan Köpenhamn-Norrköping. Ett äventyr baserat på mordbrännaren i Hässleholm. Alla drabbade resenärer kräver ersättning. Så också jag. Redan på tåget loggade jag in på SJ sida där drabbade resenärer ska fylla i ett formulär. Biljettnummer samt namn på samtliga medföljande resenärer som tillhör den resande familjer. I detta fall tre vuxna och tre barn. Mitt egentliga ärende var ersättning för den taxiresa vi nödgades göra mellan Höör och Osby eftersom det inte gick några ersättningsbussar. En summa på 2500 kronor. Om jag sedan fick pengar tillbaka på tågbiljetterna var det enkom en extra bonus resonerade jag. Så jag fyllde i allt, fotade av taxikvittot och tryckte på skicka.

I förrgår fick jag ett vänligt svar från SJ. Med upplysning om att mitt anspråk på ersättning godkänts.
Jag och dottern fick tillbaka 45 kr per person medan min make som reste på pensionärsbiljett fick en lägre summa. 44 kronor är ersättningen för pensionärer. Barnen fick 9 kronor var.
Pengarna sitter redan på mitt konto. Det är ordning och reda på SJ. Dock har jag ännu inte hört om jag får ersättning för den dyra taxiresan. Möjligtvis behandlas den frågan separat. När beslutet klubbats igenom kanske det sätts in 50 kronor på mitt konto. Det återstår att se. Jag är inte den som klagar i första taget utan är tillfreds med det mesta här i livet.