Summa sidvisningar

tisdag 29 januari 2019

Vilse i Blacka och en snurrig snurra


Jag gick i rask takt. Först till höger sedan till vänster. Provade med att gå rakt fram för att sedan göra om hela manövern på nytt. Med andra ord, jag hade gått vilse. På Centrumplan. I Skärblacka.
Upprört ryckte jag upp dörren till min frisörsalong. Min frissa saxade en kund, hon tittade bort mot dörren och såg frågande ut.
Var är jag?
På Bergslagsvägen men vart ska du?
Till Eskilsvägen.
Min makes frissa kom upp från källarvåningen. Antagligen nyfiken över vad som stod på.
Det kändes så där att bli utskrattad. Av våra frisörer och en kund. Vid närmare eftertanke skrattade de nog inte åt mig utan åt det faktum att någon irrat bort sig på Centrumplan i Skärblacka.

Men så är det ibland. Mitt i livet känns det som om vi gått vilse. När det är omöjligt att veta vad som är rätt eller fel, när vi går helt emot våra egna värderingar och normer. En ångestladdad upplevelse vi alla utsatts för någon gång i livet.

Ibland kan det trots ångesten vara viktigt att gå lite vilse. Det kan vara ett sätt att hitta sig själv eller fram till den väg som leder åt det håll vi vill vika in på. Enligt överlevnadsexperter brukar allt ordna sig om bara lugnet finns närvarande. Känslan att inte vara förlorad, bara lite vilse kan vara en tröst när vi vandrar runt i livets labyrint.

"När jag går vilse lär jag mig att hitta rätt". Det är inte jag som hittat på det uttrycket, jag har läst det någonstans. Tycker det är en bra strof, men just när jag var vilse på Centrumplan i Skärblacka kändes allt rent hopplöst. Jag visst i alla fall var jag parkerat bilen. Och att parkeringssnurran låg väl synlig i bilens framruta. Eljest kan det bli böter. Det kan vara svårt att tro det, men Q-Park gör sig grova pengar på bilister i Skärblacka som inte sköter sina parkeringssnurror.

Till sist hittade jag rätt. Gjorde det jag skulle på Eskilsvägen. Hittade tillbaka till bilen och körde utan fataliteter raka vägen hem. Behövde inte ens använda gps:en.

söndag 27 januari 2019

Tröstlös väntan och mobil styrning


Det är snart dags att lämna rapport om årets fågelräkning. Varje år har min målsättning varit att delta i räkningen eftersom vi har gott om småfåglar vid vårt fågelbord. Men av någon anledning har det aldrig blivit av.
I morse vid frukost gjorde maken och jag en lista utifrån de fåglar som åt sin frukost utanför vårt fönster. Nu skulle de räknas, fåglarna. Bara vi avklarat dagens första måltid, plockat undan och gjord morgontoaletten.

Nu sitter jag här med vår lista, penna, fågelböcker i händelse det dyker upp någon art jag känner mig osäker på, samt en kikare för att komma riktigt nära.
Det har dock tillstött ett problem. Fåglarna har helt oförklarligt försvunnit. Endast en ensam koltrast har gjort några lovar runt fågelbordet för att sedan försvinna den också. Nu är det snudd på att mitt tålamod tryter om det ska vara på det här viset.

Kanske fåglarna har en magkänsla, de vill helt enkelt inte bli räknade och anar att något är i görningen.  Hur det är med djur gällande magkänslan ska jag låta vara osagt men vi människor styrs ofta av den.  Men magkänslan är opålitlig eftersom den endast förmedlar ja eller nej. Och magkänslan kommer krypande när vi är i affekt, ett tillstånd då inga som helst beslut bör tas. 
Dessutom har jag läst att magkänsla endast är en metafor för uråldriga mekanismer i hjärnan. Vem vill vara uråldrig i det högteknologiska samhälle vi lever i.

För att visa att vi inte är uråldriga har jag köpt en wi-fi-högtalare åt maken i födelsedagspresent. Eftersom jag i min iver inte kunde hålla presenten gömd fram till bemärkelsedagen fick han öppna paketet redan igår kväll. Vi ägnade största delen av kvällen att göra spellistor, lägga till alla radiokanalerna samt Storytel i våra telefoner och surfplatta. I extas skickade jag ett sms till dottern. Berättade i detalj hur det fungerar med trådlöst och det fantastiska med mobil styrning.
Svaret kom snabbt: Välkomna till nutiden! 


fredag 25 januari 2019

Vikten av kvinnlig besiktning och livsviktig hållfasthet


De två damerna satt bredvid varandra i soffan. Den ena med pälsklätt hattbrätte och i handen höll hon en vackert blommig kryckkäpp. En bit bort i soffan satt en man, höll distans medan han förstrött bläddrade i Lasse Södergrens bok, Mellan Promenaderna.. En fin skildring av Norrköpings stadskärna.
Jag satt i en fåtölj och betraktade trion. Lyssnade till damernas småprat. Som mestadels handlade om krämpor. Som sig bör i läkarmottagningens väntrum.

Plötsligt tittade damen med hatt på mig. Frågade om jag också ska till doktor Thomas. Nej jag ska till doktor Nina.
Aha, du söker för ditt underliv! På något märkligt sätt ville jag försvara mitt underliv, poängtera att där fanns inga som helst problem. Om så vore ville jag dock inte delge damerna och den nu påtagligt besvärade mannen mina eventuella besvär.
Nej, jag hade blivit kallad för cellprovstagning. Damerna såg aningen besvikna ut. Men övergick raskt till vikten av underlivsbesiktning. Bilar besiktigas, vitvaror om det är möjligt repareras samt andra prylar i välfärden som underlättar våra liv får ständigt till höga kostnader behövlig översyn. Med eller utan serviceavtal. Värre ställt är det med kvinnors ädla delar. Nästan som taget ur en nedskriven lista rabblade damerna upp vilka besvär som kan drabba en kvinna, speciellt vid inträdet i klimakteriet.

Mannen var nu högröd i ansiktet. Lade undan boken och frågade om någon av oss visste om isarna höll för skridskoåkning. Damerna tystnade. De visste inget om närbelägna sjöars isförhållanden. De sysslade enkom med yoga. Eftersom jag och maken bor precis intill Glan upplyste jag mannen om att isen håller, vintermetarna har intagit sina positioner och det är ett säkert tecken på hållfasthet.

Doktor Thomas klädd i sedvanlig vit rock uppenbarade sig. Ropade upp Kennet och mannen reste sig ur soffan. Satte sig igen och pekade på sitt bröst. Frågade om doktor Thomas menade honom varpå den kvinnliga skaran brast ut i skratt. Det anades ett leende hos doktor Thomas som försäkrade att det gällde den Kennet och ingen annan.
Strax därpå kom doktor Nina. det hade blivit min tur. Damerna nickade uppmuntrande mot mig. Det ska nog gå bra ska du se.
De satt kvar när cellprovet var avklarat. Ivrigt naglade de fast sina blickar mot mig. Jag gjorde tummen upp och de verkade belåtna. Så även jag, nu dröjer det tre år till nästa besiktning.

måndag 21 januari 2019

Glada gubbar och fnasigt skinn


I morse undrade maken vad dagen skulle föra med sig för trevligheter. Jag svarade att inget speciellt var inplanerat, att det nog skulle bli en lugn och stillsam dag.
Strax därpå ringde telefonen. Därmed blev dagens första åtagande inskrivet i agendan.

"Får vi inte hjälp snart mister vi alla förståndet". Dottern lät uppgiven och uppriven. Kan lätt bli så efter tre sömnlösa nätter.
Vårt barnbarn med brutet ben var ledsen, trött och hotade att hugga av sig sitt gipsade ben. Det kliade och gjorde ont. Så till den milda grad att nattsömnen blev förstörd.
Tack och lov! Ortopeden ordnade en akuttid. Jag fick genast rycka ut som sjuktransportör.

I samma gipsrum som barnbarnet låg en trevlig ung man på en brits. Vid en otäck trafikolycka han varit med om bröt han foten på flera ställen. Nu skulle gipset bytas för fjärde gången. Han bidrog till en glättig stämning och visade oss bilder som han hade i telefonen på ett av sina gips. Ett riktigt snyggt gips med glada snögubbar som motiv.
Vi följde med stor spänning hur hans fot befriades av två gipstekniker som jag befarade skulle klippa varandra i fingrarna.

När det blev barnbarnets tur utrustades hon med hörselkåpor för att undvika skador på hörseln när den lilla elektriska sågen jobbade sig genom gipset. När benet kom i dager visade det sig att det bildats blåsor vilka gett upphov till smärta och klåda.
En läkare tillkallades. Utrustad med en grov nål. Barnbarnet bleknade. Läkaren garanterade en smärtfri behandling. Jag uppmanade honom att först sticka nålen i sig själv för att bevisa att det var helt smärtfritt innan han gav sig på mitt barnbarn. Läkaren skrattade nervöst och stack sedan nålen i de vätskefyllda blåsorna. Samtidigt frågade han sin patient om det hade gått bra att åka sidor i backe.
"Det gick bra ända till dess jag bröt benet"!

Ett blommigt gips är utbytt mot ett lila. Nu för tiden får patienten själv välja färg och mönster. Vilket inte är det lättaste då det finns så många valmöjligheter.
Nu hoppas jag att vårt barnbarn och hennes mamma får sova riktigt gott i natt. Samt att det inte bildas några nya blåsor under gipset som kliar och gör ont. Om allt går bra med läkningen av det spiralformade benbrottet tas gipset bort om fem till sex veckor. Då har jag lovat barnbarnet en spabehandling som avslutas med insmörjning av väldoftande krämer. Det kan behövas.


söndag 20 januari 2019

Ett nytt liv och en känslosam resa


Denna dag är värd att fira med en choklad - och krusbärsfylld kaka. Egentligen skulle det vara mazariner vilket maken bjöd mig på den 20 januari 1978. Utan den där första dejten med mazariner hade inte våra liv vävts samman. Våra gemensamma barn hade inte funnits, ej heller barnbarnen. En märklig tanke.

Vår första höst tillsammans for vi till Frankrike och Paris. En lyckosam resa vilket resultatet visade nio månader senare. I sommar fyllt hon 40 år, vår dotter.
Inom kort ska vi åter besöka Frankrike och Paris. Biljetterna ligger resklara tillsammans med passen i en plastficka. Denna gång förväntar vi oss ingen gåva nio månade efter hemkomst. Inte heller kommer vi att kasta oss ut i den storstadsmyllrande stadstrafiken med egen bil.  Numera tar vi oss fram med flyg, buss, taxi och tåg. Det känns lugnast så.
Vår Frankrikeresa blir antagligen den sista resa vi gör dit. En resa fylld av känslor men också kantad med många fina minnen. Vi ser med tacksamhet fram mot ett par dagar med värdefull gemenskap.

Maken och jag har gått en lång skogspromenad efter lunch. Det är en rikedom att år efter år få gå vid varandras sida. I medgång lika väl som i motgång. Maken säger ofta, Carina vi måste vara rädda om vår tid tillsammans. Jag håller med. Ju äldre vi blir desto dyrbarare blir tiden.

Hemma efter skogspromenaden kokade vi varm choklad. Tittade på en spännande film medan vi drack choklad och åt ostmackor. Ett enkelt och gemytligt sätt att fira den 20 januari som för oss är en mycket speciell dag.  

fredag 18 januari 2019

Vällust och den knöliga roten


Under gårdagen åt maken och jag vår måltid utan de sedvanliga samtal som vi alltid för vid vårt matbord. Inte på grund av misshällighet, utan för att det serverades rotmos och fläsklägg vilket föranleder en ordlös, begärlig måltid.

Jag spetsade en bit lägg, strök på stark, grovkornig senap och toppade med gult rotmos. Öppnade munnen och öste in. Smakexplosionen efterföljdes av ett stönande som mynnade ut i svagt jämmer. Jag slöt ögonen, öppnade dem igen och gnydde.
Maken log, tittade på mig och jag såg vad han tänkte. Men nu gällde det fläsklägg, rotmos och stark senap.

Rotmos och fläsklägg är en maträtt med lång förberedelsetid innan den serveras.
Råvaror ska inhandlas. Lägg, kålrot, morötter, lagerblad och kryddpepparkorn.
Sitter Anette i kassan i vår lokala matvaruaffär säger hon;
"Jag ser vad du tänker laga till. Så gott"!
Jag vågar inte svara i rädsla att om jag öppnar munnen sipprar en salivsträng ut, kanar vidare nerför hakan och hamnar till slut som en glimrande fläck på min jacka. Därför nickar jag i samförstånd.

Denna gång satt inte Anette i kassan. Istället en yngling som skannade in mina varor. När kålroten i sakta mak gjorde sin färd mot honom på det svarta bandet plockade ynglingen upp den, vägde den i handen medan han stirrade ut i tomma intet. Jag höll andan, vad ämnade han göra med den kålrot som inom kort skulle bli min?
Efter en stund ställde ynglingen sin fråga. "Vad i hela friden är det här? Kan du hjälpa mig"?
Vilket bevisar, den unga generationen känner inte till innebörden av en kålrot.

När råvarorna till sist landar i köket ska de tillredas. Vilket tar timmar i anspråk. Maken dukar bordet, sniffar runt kastrullerna och är otålig. Vi hinner dricka kaffe, läsa tidningen och låta den alkoholfria ölen bryggt av ingefära få den rätta kylskåpstemperaturen innan det äntligen är dags.

Vi låter maten tysta munnen. Bara mina stön, jämmer och gnyende blandas med ljudet av bestick mot porslin. Efteråt är vi enhälliga. Rotmos och fläsklägg slår en välhängd oxfilé även om den serveras med pomme duchesse och grönpepparsås.


torsdag 17 januari 2019

Fluffiga bakverk och äventyr i soffan


17 januari, en dag så kall att kylan tränger ända in i benmärgen. Ingen värmefilt är bättre än värmen som alstras från ett litet treårigt barnbarn. Jag tar emot värmen som överförs av små mjuka händer, tacksamheten flödar och det isiga i mitt inre försvinner. Det rinner bort likt rännilarna som bildas då vårsolen smälter undan snön.

Vi har bakat. Chokladbollar och fluffiga kokosrutor. Byggt en koja av köksstolar och stora filtar. Legat i kojan och läst om gubben Pettsson och hans katt.
Vår soffa har omvandlats till en bil. Nötknäckaren som växelspak och en prydnadskatts svans klarade av att pumpa bildäcken. En banan funkade som skruvdragare och med farmors sax klipptes små, små bitar av papper som nu pryder vårt kylskåp. Resultatinriktade aktiviteter utan större ansträngning passar mig bäst. Eller som barnpsykologer kanske skulle säga, mindfulnesslek.

Jag läste någonstans att det nu för tiden finns en app som föräldrar eller för den delen också mor-och farföräldrar kan använda sig av då det gäller barns lek. Sprängfylld med lektips och inspiration. Jag har inte gett mig i kast med appen eftersom det inte funnits något behov. Men det kan vara bra att veta att den finns om det skulle behövas.

När jag var barn har jag inget minne av vuxnas engagemang i varken min eller mina kamraters lekar. Inte heller fick jag några tips på vad som skulle lekas. Det jag minns var avbrutna lekar då mamma ropade att maten var klar.
Men jag förstår att det förekom tristess. Lekar som tog slut och där idétorkan tog vid.Teven visade enkom ett enda barnprogram vilket jag fick gå tre trappor ner till grannen för att se eftersom jag är uppvuxen utan någon teve. Ville jag få någon extraordinär upplevelse fanns alltid barnradion att tillgå. Videon var inte uppfunnen, ej heller smarta telefoner och tevespel. Men det ingen vet något om saknas inte heller. Möjligtvis saknade jag det mina kamrater hade, en televisionsapparat.

Någon teve prydde inte vårt vardagsrum förrän jag trädde in i tonårsåldern. Ett försök från mina föräldrars sida att hålla mig inomhus lite mer. Vi tittade på Gula hund med Hasse och Tage. Dippade chips under Melodifestivalen och skrattade högt när jazzorkestern Eminent Five Quartet med Helmer Bryd kröp ut ur radion och blev synlig i svartvitt. Mosebacke Monarki blev höjdpunkten då arbetsveckan övergick till helg.
Jag tröttnade snabbt. Hade andra intressen som övervägde tevetittandet. Mamma och pappa lämnades ensamma med chipsskålen.

Under de här tre dagarna vi haft vårt barnbarn har jag gjort ett försök att se på film tillsammans med honom. Saltkråkan. Det var dömt att misslyckas. Han ville åka soffbil och växla upp den med nötknäckaren. Jag stängde av teven och spände fast säkerhetsbältet. Vi har rest många mil och under färden stött på igelkottar, hackspettar samt en och annan räv.

Nu ska jag tvätta av mig resdammet för att sedan slänga mig i det som för mig är vår soffa och zappa mellan tevekanalerna i hopp om att det visas någon bra film.




lördag 12 januari 2019

Torrt skinn och krokiga rötter


Igår var det exakt tio år sedan vår dotter prästvigdes. Det var en stor och händelserik dag. År av studerande var till ända. Sista året läste hon i Uppsala. Det hände att jag åkte dit på besök. Sov på golvet i hennes studentboende. Som ung ville jag också bo i studentboende. Med ett enda förbehåll, jag ville inte studera.
Lusten är studera infann sig inte förrän i vuxen ålder. Ungefär nu för att vara mer exakt. Ett år innan jag blir pensionär på riktigt. En man vi känner kände ett skriande behov av omskolning och gjorde vid mogen ålder slag i saken. Efter flera års studier tog han två år före sin pensionering  examen och jobbade med det han utbildat sig till i tjugofyra månader.  Det är aldrig för sent att förverkliga sina drömmar.

Under gårdagen satt jag och tittade på bilder från dotterns prästvigning. Så ung hon såg ut! Även vi såg yngre ut än vad vi gör idag. Jag hade mörkt hår, idag är det många, många silvergrå hårstrån insprängd i den mörka kalufsen.
Maken frågar ängsligt om jag tänker måla håret. Jag ger lugnande besked. Inte heller tänker jag göra någon stor beständig kroppsmålning. Eller något annat som stärker min tro att jag ännu ser ungdomlig ut. I mina men framför allt i andra ögon.

Trots att jag börjar bli gammal känner jag inte av det. Kan bero på att jag inte har tid över för någon form av ålderskris. Schemat är fullspäckat. I mina åtagande ligger bland annat behjälplighet med barnbarnen, kloklippning av ledarhunden, leta efter en katt på villovägar, duscha en ödla och besiktiga en arbetsbil. Nu har ju ett barnbarn brutit benen vilket blir ytterligare en punkt i mitt schema. Så har jag mina frilansande uppdrag att ta hänsyn till.

Det minderåriga pensionärslivet, ännu ett år är jag minderårig pensionär, innehåller också omhändertagande av inomhusväxter. Maken hävdar att vi aldrig haft så fina krukväxter som nu. Intresset för krukväxter har jag alltid haft. Tyvärr har de levt en tynande tillvaro som slutat med krukväxtdöden. Nu klipper jag med en liten behändig sekatör bort vissnade blad, bär då och då in samlingen till duschen och spolar av dem med vatten som innehåller en lagom temperatur vilket gynnar växters välmående. Planterar om i näringsrik jord och tillsätter då rötterna acklimatiserat sig en skvätt näringslösning.

Att bli gammal är för mig vad jag gör det till. Mellan varven sätter jag mig i soffan, lägger upp fötterna på vardagsrumsbordet och tar fram stickningen. Småtvillingarna, deras storasyster och mamma har fått stickade tröjor. Så även maken och jag. Nu har det inkommit ytterligare en beställning från stortvillingarna, deras lillebror och föräldraparet. Två tröjor är klara, tre återstår.

Det bästa med den åldern jag nu befinner mig i är att jag slutat vara för hård mot mig själv, inte heller ställer jag några höga krav på vad jag ska eller bör uträtta. Känner mig aldrig uttråkad och har slutat ta förhastade beslut. Om lite mer än en månad fyller jag 64 år. Det ser jag fram emot! Även om det nu är för sent att satsa på en längre utbildning av något slag.

tisdag 8 januari 2019

Ett blommigt ben och en bortglömd herre


Det finns mycket att oroa sig över. Alla som är föräldrar känner till den oro som föräldraskapet medför. Men även en mormors och farmors följeslagare är oron över att något ska hända barnbarnen. Och ibland händer det som inte får hända. Ett brutet ben till exempel. Vilket ett av våra barnbarn råkat ut för. Men gipset är i alla fall snyggt. Mönstrat i vackert färgade blommor.
Om jag någon gång bryter benet vill jag också ha ett blommigt gips.

Jag är tacksam över att vårt barnbarn inte är född för 200 år sedan. Då hade hennes brutna ben behandlats med magiska besvärjelse, ett par klunkar daggmaskolja eller så hade hon ordinerats intag av vatten som samlats upp en torsdagskväll i gravstenars håligheter.

För många år sedan jobbade jag på akutmottagningen på Kristinehamns numera nedlagda sjukhus. I mina arbetsuppgifter ingick bland annat gipsning av benbrott. Ett ganska kladdigt företag, både för patient och för den som skulle utföra sysslan. En äldre herre hade ramlat och benet gick av. Plågad av smärtor låg han jämrande på britsen i gipsrummet men på grund av hög arbetsbelastning fick han vänta på sin tur. Timmarna gick och när stressen på avdelningen lugnat sig något satte vi som var personal oss i personalköket och njöt av det efterlängtade kaffet.
I personalköket dryftades det som ansågs viktigt. Skvaller som kunde handla om andras äktenskapsproblem, frånvarande kollegers fel och brister, vikten av att baka bullar på rätt sätt och det senaste modet.
Jag var ung och placerades ofta utanför de äldres visdom. Avdelningssköterskan var av hårt virke, hon valde dessutom ut vilka som hade tillåtelse att vistas inom hennes radie. Mig valde hon ut att hämta journaler och röntgenbilder från det stora arkivet nere i källaren. Dagtid forslades dessa handlingar via rörpost men kvällstid var arkivet mörkt och obemannat. Jag var livrädd att ta hissen ner i underjorden där arkivet men även bårhuset låg.Till avdelningssköterskans stora förtjusning.
Än idag minns jag hennes leende när hon beordrade ner mig till arkivet. Jag överdriver inte när jag påstår att hon hyste agg mot mig. Det hjälpte föga att jag en gång dristade mig till att berömma hennes blus  då vi stod bredvid varandra i omklädningsrummet. Jag lyckades aldrig få hennes hårda hjärta att smälta så pass mycket att jag slapp arkivet.

När kaffestunden denna hektiska dag led mot sitt slut frågade någon hur det gått för herren med det brutna benet. Ingen visste så noga varpå jag gick och tittade in i gipsrummet. Där låg mannen och sov. Han hade antagligen somnat i ren utmattning och leda.
Avdelningssköterskan bleknade. Nu skulle det bli en sak av händelsen och hon stod ensam som ansvarig.

Jag diskade ur min mugg. Placerade den på hyllan i köksskåpet. Vände mig mot avdelningssköterskan och log.

lördag 5 januari 2019

Prolinn och inkapslade maskägg


Nu har vi julat ut och allt börjar arta sig till  mer vardagliga åtaganden. Glan har lugnat ner sig efter stormen Alfrida men många är fortfarande utan ström. Dock inga i vårt område vad jag hört.
Jakten på förbränningen av kalorier och en minskning av det gödda bukfettet all julmat åsamkat oss sätter fart. Erbjudanden gällande viktminskning slår obarmhärtigt mot oss och ångesten ökar hos många.

Tipsen är allt ifrån smärtfria och snabba till aktiva och plågsamma. Det är bara att välja och vraka ur utbudet.
Vill vi banta som kändisar och supermodeller är knepet att dricka sex koppar vattenkrassesoppa om dagen eller göra åtta minuters situps till en bra teveserie. Eller äta barnmat uppvärmd i micron. 14 glasburkar industrilagad barnmat om dagen garanterar en smal midja. Kampsport mixad med obegränsad mängd kålsoppa ger en viktminskning av fyra kilo per vecka. Huruvida kålsoppan sätter fart på produktionen av gaser i tarmsystemet vill kändisarna dock inte uppge.
Whisky i ofantligt stora mängder lär också vara bra eftersom bakfylla främjar till tappad aptit.

Så finns det mer spektakulära dieter som till exempel Prolinn. Ett elixir gjort av djurhud, senor och slaktrester som kryddats upp med sötningsmedel. Visserligen har några som testat denna diet mist livet på kuppen men det kan i alla fall vara värt ett försök.
I Amerika går det att skriva in sig på kliniker som bygger på andlighet och solsken. Inget annat får inmundigas. Möjligt att någon deltagare smygdricker saft tillverkad av vatten, lönnsirap, cayennepeppar och citron för att på så sätt stilla den värsta hungern.

Det går också bra att äta bomullstussar, den så kallade bomullsdieten som ger en bra mättnadskänsla.Visserligen finns en överhängande risk för förstoppning vilket kan leda till en spänd och svullen mage. Tvärt emot det förväntade resultatet.
På 1920-talet var binnikemaskdieten i ropet. Inkapslade maskägg svaldes tillsammans med ett glas vatten.  Men efter forskarlarm rann dieten ut i sanden och ersattes av blodtypsdieten. Genom ett enkelt test av vilken blodgrupp personerna tillhörde blev dessa sedan indelade i grupper där respektive blodgrupp avgjorde vilka som skulle äta vad i syfte att bli slank.

Det har alltid funnits märkliga mirakeldieter och bantningsprogram som lovar genvägar till den perfekta kroppen. Själv är jag glad så länge jag kan undvika att ramla och bryta lårbenet. Äter gladeligen en bakelse till lunch med siktet inställt på ett fortsatt liv med mina överflödiga kilo som extra prydnad.

tisdag 1 januari 2019

Värmestuga och nya möjligheter


1 januari 2019. Krutröken har skingrats och jag känner efter. Finns det några förändringar som gör sig gällande så här under årets första dag? Nej, det känns så som det brukar kännas. Möjligtvis en mättnadskänsla som jag inte hade då jag vaknade morgonen den 31 december 2018. Något som kan bero på nyårssupén som jag enkom delade med maken. Inte med övriga via sociala medier.

För många har året som gått varit traumatiskt, sorgligt, besvärligt och befriat från glädjeämnen. Ett riktigt skitår med andra ord. Också detta inhämtat från sociala medier. Bakom varje glädjefylld bild och ord som vittnar om livet när det är som bäst finns det något som skaver och retar. Konstigt vore det annars.
Mycket kan vi själva vara med och påverka. Genom att göra aktiva val av allehanda slag. Men så finns det annat som vi står helt maktlösa inför. Stora och små makthavare. Källor till otrivsel, oro och grusade förhoppningar om förändringar i positiv riktning.

Och så har vi det där med alla nyårslöften som följer med upp mot den mörka himlen då nyårsraketerna fyras av. Löften som bryts i samma stund som vi städar bort högtidligheterna.
Jag ger inga specifika nyårslöften. Det enda jag lovar mig själv är att fortsätta göra så gott jag kan. Under det här nya året precis som alla andra år som ligger bakom mig.
Inte heller önskar jag mig något speciellt i samband med det nya årets ankomst. Jag har allt jag behöver, tillika ett nytt strykjärn. Inhandlat under gårdagen på rea. I alla fall utlovades det rea men det gällde enbart strykjärn ingen ville köpa.

Strax efter tolvslaget gick vi ut en sväng för att titta på fyrverkeripjäsernas mäktiga skådespel bortifrån Skärblacka. Smällar som skrämmer hundar och retar vissa.
I blåsten som enligt källor ska komma från Island. Jag studerade vårt hus som bäddats in i nyårsnattens mörker. Det såg varmt och ombonat ut där jag småhuttrande drog jackan lite närmare kroppen. Tänkte, vad mer kan jag önska? Vårt hem är litet i andras ögon men mycket stort i våra egna.

Ändå har jag förhoppningar inför 2019. Samma förhoppningar som jag haft tidigare år. Om fred och försoning, vapenvila och stiltje. Godhet och omsorg, kärlek och omtanke. Förhoppningar som är svåra för oss människor att uppfylla eftersom det är precis det vi är. Människor. Oliktänkande med egna värderingar i det vi anser vara rätt eller fel.

Den 1 januari 2019 vill jag framföra en hälsning till de som står mig närmast, nära vänner och vänner på avstånd men även till de som inte vill ha min vänskap eller närhet i sina liv.
GOTT NYTT ÅR. Jag hoppas av hela mitt hjärta att det ska bli ett riktigt bra och välsignat år.