Summa sidvisningar

söndag 28 april 2019

Prestigefylld strid och en hissad flagga


Fruktträden blommar, gräsmattan är för första gången i år nyfriserad och vi ska snart gå på kalas.
Våren 1984. Närmare bestämt den 28 april. Våren var kall och jag tror inte fruktträden blommade. Vi var mitt uppe i vårbruket. Min svärfar och jag slogs som vanligt om harven. Förloraren fick dra välten, ett föga prestigefyllt uppdrag.
Den gången vann jag kampen. Tack vare en närstående förlossning. Höggravid utan antydning till värkar och en dags försening satt jag i traktorn och harvade över de hårda plogfårorna. I hopp om att skumpandet skulle sätta fart på värkarbetet. Knepen är många, välmenta och välbeprövade. Endast den havande kvinnan vet vad som är bäst för henne själv.
I köket stod svärmor och förberedde kålpudding. Hennes fasta övertygelse var, en kvinna i beredskap att föda skulle äta kålpudding för att orka med jobbet som väntande.

I morgon kom han, gossebarnet som nu ska fylla 35 år. Men vi firar idag ty morgondagen är till bredden fylld av arbete.
Det är lätt att bli nostalgisk när våra vuxna barn fyller år. De sköter om alla förberedelser på egen hand och bjuder in till kalas. När barnen var små bakade jag kakor och tårtor. Slog in presenter och under stort hemlighetsmakeri smög familjen in i jubilarens sovrum tidigt på morgonen. En bricka med presenter, varm choklad i den personliga födelsedagskoppen, smörgåsar och en bordsflagga. För att väcka den redan vakna ungen med sång och hurrarop.
Födelsedagskalas där klass-och lekkamrater var bjudna. Nu ser jag barnens kamrater på Facebook. Vissa är jag vänner med och kan följa hur deras liv formats. Vuxna individer som bildat familjer, har arbete, hus, sommarnöje, bil, hund eller häst.

Vi födde vår son i Örebro. Jag satt i bilen påklädd en tjock stickad tröja. Maken hade grå skjorta och jacka. På väg mot Örebro drog vi på värmen i kupén, naturen utanför bilrutorna låg i startgroparna. Mot kvällningen kom värmen och allt det som legat i dvala fullkomligt exploderade i grönska.
När mor och barn kom hem från vistelsen på BB var gräsmattorna gröna, vårt gamla äppelträd stod i fullaste blom, vårsådden avklarad och Valborgsmässoelden hade blivit inställd på grund av torka i skog och mark. Precis som i år.
Enda skillnaden mellan då och nu är vi inte längre har några små hemmavarande barn. Vi är så oändligt tacksamma över att tillsammans få uppleva föräldraskapet och allt vad det innebär. Nu finns även barnbarnen i våra liv, guldklimpar som förgyller de dagar vi träffas. Men där oron för deras framtid finns med som en ständigt hotande skugga. När våra barn var små fanns inte oron för klimatet, hat, rasism och förtryck lika starkt som nu. Eller något som vi egentligen ägnade någon större tanke på. Mörker och fara fanns visserligen någon stans men inte så nära oss som den är idag.


lördag 27 april 2019

Vårstädning och ett onämnbart tillstånd


Idag har vi haft vårstädning i vårt område. Alla grannar som hade möjlighet samlades för avgång vid postlådorna. Samtliga utrustade med diverse verktyg som sågar, röjsågar, vattenflaskor och en fyrhjuling. Jag och två andra damer såg till att sockerkakorna var uppskurna, kaffetermosarna välfyllda och varmkorvarna lagom varm. Efter arbetet tog gemenskapen runt korvgrytan vid.
Nöjda efter fyra timmars jobb tog kalaset vid. Arbetarna torkade svetten ur pannan och korven hade strykande åtgång. Själv kände och känner jag mig hängig. Sedan igår kväll. Om någon i sällskapet hade märkt något och frågat mig vad som felades hade jag hållit god min.
"Tack för att du frågar men allt är bara bra".

Jag har drabbats av det som 75 % av befolkningen någon gång drabbats av men aldrig pratar om. Nämligen hemorrojder.  Det mest pinsammaste tillstånd av samtliga tillstånd en människa kan försättas i. Den som aldrig haft åkomman kan skatta sig lycklig. Förutom skammen över  svullna och ömmande analkuddar det gör fruktansvärt ont.
Historiskt sett har jag haft besvären sedan många år tillbaka. Då och då gör sig tillståndet till känna och jag tvingas åka till apoteket. Bara det är minst lika besvärligt som tillståndet i sig.
Jag smyger mig in på apoteket i hopp om att ingen nitisk och välvilligt sinnad apotekare ska få syn på mig. Skulle det ändå ske skyller jag på någon annans onda röv som behöver läkande salva. Det har till och med gått så långt att jag fiskat upp min mobiltelefon, satt den på tyst läge, låtsats knappa in ett telefonnummer och fejkat ett telefonsamtal.
"Ja hej det är jag, står nu på apoteket. Vad hette den där salvan du ville ha"? Allt medan apotekaren tålmodigt och vänligt väntat på besked.

Det värsta som en gång hände mig var när jag i ärendet sökte mig till ett av Norrköpings apotek. Chocken är svår att beskriva när det visades sig att en storasyster till ett av våra barns klasskamrat utbildat sig till apotekare. Jag hukade mig bland hyllorna, böjde benen så långt det var möjligt och med en minst sagt märklig gångstil försökte jag hålla mig undan. Så stod hon där som en vitklädd fura mitt framför mig.
"Nej men hej Carina, behöver du hjälp med något"?
"Öhh, ehhh, fniss, ja något mot hemorrojder".
"Ajajaj, hemorrojder ja det gör ont. Vill du ha salva eller stolpiller"? Hennes röst var klar och stark.
Allt stannade upp. Kunder som inte hade denna pinsamma åkomma utan enkom skulle köpa Panodil, plåster eller salva för självsprickor tittade på mig. De skrattade. Gällt och obarmhärtigt. Pekade finger och nickade menande mot varandra.
Jag bedyrade högt och tydligt att hemorrojder definitivt inte gällde mig. Det var min svärmor som skickat mig ut i ärendet.

Nu är jag nyss hemkommen från apoteket. Funderade under bilfärden in till Norrköping vem som denna gång skulle få stå i tacksamhetsskuld till mig som så snällt offrar en lördag för att bidra med lindrande salva. Tack och lov hittade jag salvan direkt och behövde ingen handräckning Jag köpte även ask med tabletter mot sura uppstötningar eftersom det preparatet stod intill analsalvan. Ett perfekt kamouflage för den mest intima och hemliga vara som kan uppbringas på ett apotek.


torsdag 25 april 2019

En vandrande piga och uppblåsbar glädje


Vi letade nyckelpigor, en stortvillingpojke, hans lillebror och jag. När den första pigan hittades sa barnen att nu är det sommar. Jag nickade, höll med och fyllde på glasen med fruktsoppa. Utomhusfika så klart, kakor och fruktsoppa. En nyckelpiga på fingret, sol och sädesärlor. Kan det bli mer somrigt än så? Fast det ännu är vår.

Klar det går att maxa sommaren med mer än med små nyckelpigor när sommaren väl är här.
Om sommaren blir lika varm som förra året kan en uppblåsbar kyl med palm komma väl till pass. Själva kylen liknar en uppblåsbar badbassäng lämpade för små barn. Mitt i bassängen tronar palmen som ger behaglig skugga åt diverse drycker som ligger och skvalpar i is och vatten. Bredvid den uppblåsbara kylen går det bra att ställa en vattenmelon med kran. Hur fiffigt som helst.
Instruktion: Köp en stor vattenmelon. Gröp ur köttet och släng det i soppåsen. Gör ett hål i melonen och montera dit tappkranen. Fyll sedan melonen med något drickbart. Helst alkoholhaltig. Sätt ett glas under kranen och vrid på. Succé på alla sommarens grillkvällar. Medan värdinnan rör ihop grillsåsen spatserar husets herre omkring i en mankini och kvällen blir fulländad. För den som inte vet vad en mankini är och gärna skulle vilja ha en sådan i sommar kan jag berätta. Det allra heligaste stoppas in i en slags påse och hela härligheten hålls uppe med hängslen. Så chickt och ärtigt! Om  mankinimannen även på huvudet bär en uppblåsbar sombrero med plats för öl i brättet är sommaren fullbordad.

Jag funderar. Finns det verkligen folk som köper dessa galna prylar. Om så är fallet, varför gör de det? För att locka till skratt och somriga upptåg. Möjligtvis. Eller så saknar de förmågan att kolla efter nyckelpigor. Som är det somrigaste som finns.

måndag 22 april 2019

Budskap och kluvna känslor


Påskhelgens sista dag. Vi har deltagit i lidandet, döden och uppståndelsen. Gemenskapen har varit mäktig, i kyrkan men också här hemma.
Ändå, trots allt det som påsken innebär är jag som människa kluven, har svårt att förstå. Ondskan och döden är besegrad. Men ondskan och döden finns kvar. Denna gång står Siri Lanka i centrum för ondskan och döden. Förödelse, chock, sorg och ilska. Det är vad självmordsbombarna lämnat efter sig.

Förlåtelsen har sina rötter i kärleken. Men hur går det att förlåta med kärlek i en sådan här fruktansvärd handling? Ondskan  på Siri Lanka och ondskan som finns över allt i vår värld är omöjlig att förlåta.
En man kom hem till oss för några dagar sedan. Vi språkades vid om livets fasor och han sa, vi får inte låta onda krafter ta överhand.

Nu talas det om blodshämnd. En del av mig kan förstå det. En annan inte eftersom jag är en civiliserad människa som tar avstånd från hämndaktioner. Tror istället på domstolar där rättvisa skipas.
Går vi mer nära oss själva, vi som inte varit med om terror, självmordsbombare och vad det för med sig utan endast känner oss utsatta av andras jävligheter som slunkit in i våra liv, vi kanske kan säga förlåt men också ta emot förlåtelse. Eller tror vi att vi skadar de som ber om förlåtelse genom att inte förlåta? Det är nog snarare så att vi själva mår mest dåligt genom att inte förlåta. Är den största förloraren och får därmed stå för konsekvenserna.

Vi är bara människor och människor sårar varandra ibland. Avsiktligt eller oavsiktligt. Att inte kunna förlåta skapar negativ energi. Vilket jag tänkt mycket på nu under påsken. Det går att förlåta men inte glömma men förlåter jag någon tar det udden av smärtan. Det hela blir mer hanterbart och blir inte ett hinder för det där goda livet vi alla vill leva.

Jag lägger allvarliga tankar om lidande, död och förlåtelse åt sidan. Fortsätter njuta av det som återstår av påsken. Gläds över hur helgen varit. Vädret, maten, samvaron och lövsprickningen. Känner tacksamhet över att få omslutas av allt.

torsdag 18 april 2019

Befriade fötter och ett dystert monument


Knopp i syrenen, ytterdörren på vid gavel, atlanfika och jag har tagit av mig strumporna. Släppt tårna fria och gjort några trevande barfotasteg på gräsmattan som grönskar.
Våren när den är som bäst. Här hemma. Jag längtar inte bort någonstans.

Glan ligger lugn och stilla. Inte en krusning syns på den spegelblanka vattenytan. Nitiska fiskare försöker sig på att dra upp en gös lagom till påskbuffén. Hur det är med fiskelyckan kan jag inte orda om eftersom varken maken eller jag är några fiskare. Vi har gjort tappra försök. I timtal kastat i och vevat upp. Kroken har alltid förblivit tom. När grannfrun för några år sedan drog upp en gädda, längre och större än hon själv lade vi undan våra fiskespön och har sedan dess aldrig ens nuddat vid tanken på nyfångad fisk.
Kanske skulle jag försöka mig på jägarexamen. Rådjuren har ätit upp våra penséer meddelade maken för en stund sedan. Det borde inte vara helt omöjligt att sätta ett perfekt skott som för alltid gör slut på ofoget.

Något som ger oss boende i vårt område huvudbry är den båt som någon sedan två år tillbaka dumpat intill strandkanten. Ingen tycks vilja veta av den och nu har jag kontaktat Norrköpings kommun och polismyndigheten. Enheten miljö- och hälsoskydd gjorde det lätt för sig. Skickade ärendet vidare. Till en annan kommunal avdelning. Polisen tog dock det hela på största allvar. Skickade ut en patrull som när den tekniska utredningen var klar ringde mig.
Tyvärr, båten är så vitt vi kan se inte stulen så nu kan vi inte göra något mer i saken. Båten ligger på det kommunala skrivbordet.

Alltså, vi får inte forsla bort båten, ej heller sälja den eller använda den som bränsle när valborgsmässoeldarna tänds. Mitt förslag att släpa ut båten mitt i Glan, borra ett hål och sedan låta den sjunka till de sälla djupen motargumenterades inte av polismaktens utsände. Bara en antydan om böter eller fängelse i upp till ett år. Men ett miljöbrott att dumpa båtar det är  alla inblandade parter  överens om. Förutom båtägaren som har sina egna metoder.
Jag har till och med gått så långt att jag försökt pracka på David som jobbar på ICA flytetyget. Ej heller detta lyckades. Så nu står båten där den står. Som ett dystert monument över alla som tröttnat på att vara båtägare.



onsdag 17 april 2019

Lusta och en snål kärring


Påsken är helgen som slår alla andra helger. Den är viktig i så många avseenden. Och i år är det dessutom vår. Bara en sån sak ger mig glädjefnatt.
Påsken har för mig legat lite i träda under några år. Men nu har lusten till firandet åter blommat upp. Vi väntar hit barn och barnbarn. Samt min mamma som ännu hänger med. Om än mycket trött och sliten. Det är jobbigt att vänta in den eviga vilan.

Jag har dammat av påskpyntet och plockat in påskliljor där knopparnas hölje äntligen släppt sitt grepp. I min iver och lusta  har jag inför den stundande högtiden till och med klätt upp en liten björk som växer framför vår trappa. I fjädrar och konstgjorda ägg.
Påskgodiset jag inhandlat till barnbarnen är i det närmaste uppätet. Det måste bli en ny resa till affären innan påskafton.

Också maken tycks ha drabbats av påskivern. Förnöjsamt överräckte han en påsen. Fylld med kycklingar, hönor och harar. Gjorda av marsipan. Samt en chokladpåskhare.
"Allt är bara till dig", sa han.
En påse fylld med marsipan och en chokladhare bara till mig! Påskens inledning kan inte bli bättre.
Jag kan skatta mig lycklig som är gift med denne man!

I morgon väntas invasion av påskkärringar. Som också vill ha godis. Förr om åren byttes ett påskbrev ut mot något gott. När jag tänker efter var det väldigt länge sedan jag såg ett traditionellt påskbrev, skapat av barnahänder. Däremot vimlar det av påskkärringar i varierande storlekar.
Av ren nyfikenhet har jag läst mig till att under 1800-talet målades påskbreven med lingonsaft och gulmåra. Med brevet tillhörde en vers och det var viktigt att ingen kunde lista ut vem kreatören tillika avsändaren var. Den mest ambitiöse påskkärringen kunde till och med lägga godis i påskbrevet.
Då var det spännande när den anonyme påskkärringen kom på hemligt besök. Idag känns det mest krävande eftersom besöket förväntar sig belöning i form av smågodis. Något som tenderar att försvinna lika fort som det kommer in i vårt hem. Därför kan påskkärringar inte förvänta sig något hos oss såtillvida de inte drar benen efter sig om de ämnar komma hit. Dessutom är det eventuella kvarvarande godiset reserverat till barnbarnen.

Knackar det på vår dörr tänker jag inte visa upp min påse. Den är bara till mig, vilket maken nogsamt påpekade när han överlämnade den.




torsdag 11 april 2019

Lingon med bubbel och boggiaxlar


Vi ämnade utforska våren. En småtvillingflicka och jag. Medhavd matsäck och rejäla skor. Snön och kylan satte stopp för våra planer. Vi for till Brunneby musteri i stället. Ett ställe så nära naturen det går att komma med sitt stora utbud av saft, sylt och must.
Ett tråkigt ställe, konstaterade barnet. Hon ville till Flygvapenmuseet i Linköping. När mormor hänger med sitt barnbarn en hel eftermiddag är det naturligt att barnet får ta kommando.  Det är meningen med hela grejen.
I museet var det hon och jag. Samt ett gäng gubbar som ledsagades av en ciceron som kunde ha varit med då historiens allra första flygplanet befann sig i det svenska luftrummet. Hörapparat, glasögon och rollator. Dock ytterst kunnig och påläst, om flygplanen såväl som nedlagda krig.

Den försvunna DC-3:an har en egen plats i museet efter det planet blivit bärgat från havets botten. Runt planet och montrarna med de åtta besättningsmännens persedlar råder en ödesmättad stämning.
Barnet blev rädd, ville därifrån så vi åkte till McDonalds.
I den restaurangen beställer den svultne från en datastyrd apparat. Vilket får mig att totalt förlora förståndet. När dottern och jag går till McDonalds vädjar hon om personlig beställning eftersom jag alltid blir arg då jag förtvivlat och resultatlöst står och trycker på dataskärmen.
Denna gång skulle jag dock försöka göra det omöjliga möjligt. Allt gick bra förutom att barnbarnet fick tre påsar morötter istället för en.

På hemvägen ägnade vi oss åt att se efter vilka lastbilar vi mötte på motorvägen hade last eller ej i sina lastutrymmen.
Det syns underredets boggi, förklarade jag. Boggin har vanligtvis fyra hjul som sprider fordonets last på flera axlar och minskar därmed axeltrycket. Då ökas lastförmågan och det går också lättare att ta kurvor, fortsatte jag. Boggi nere innebär last, boggi uppe, då är lastbilen tom. Barnet förstod principen. Jag förklarade inte trippelaxlar, det kändes som överkurs. Något vi kan ta nästa gång vi har egentid med varandra.
Att en flicka på sex år är så intresserad av boggi hör kanske inte till vanligheterna. För att ytterligare ge henne kunskap i ämnet körde jag henne till en plats där jag vet att det ofta finns chaufförer som tar rast. Vi körde upp bland de stora fordonen och flickan studerade hjulen noggrant. Räknade hjulparen och kollade vilka som hade samtliga hjul i marken. Alla hade de last av något slag, konstaterade hon.

En dag fylld av äventyr behöver inte kosta mer än hamburgare och tre påsar morötter. Vilket gör det hela så spännande. Det går inte på förhand räkna ut vad som är det mest intressanta i ett barns förväntningar på upplevelsen. Denna dag stod lastbilars boggi högst upp på upplevelseskalan. Hon var ytterst nöjd med sin mormordag.



lördag 6 april 2019

Skingrade tankar och en usel kattmördare


Efter ett par nätter där tankar tagit makten över sömnen har jag denna natt sovit djupt och drömlöst.
Vilken förunderlig läkande kraft en god natts sömn för med sig. Det till synes omöjliga sopas undan, nervpåfrestande tankar urvattnas och formateras till klarhet och sunda insikter.
Kan tänkas dosen av välbehövlig D-vitamin som genom solens UV-strålning bidragit till den goda nattsömnen. Som tillsammans med kaffe på altanen och beskärning av rosor varvar ner tankarna när dagen övergår till kväll och kroppen gör sig redo för att sova.

Även små barn kan drabbas av bekymmer. Vid ett besök hos stortvillingarna och deras lillebror var bekymren tydliga. Deras katt hade blivit överkörd. Vänliga människor hade lagt den döda och illa tilltygade katten i en låda. Meddelat det tragiska via sociala medier i det forum där allt viktigt som sker i Skärblacka läggs ut.  Barnens pappa hämtade lådan för att sedan gräva en kattgrav i trädgården.
Barnen ledde mig fram till graven. Där stod vi tysta och försökte föreställa oss det hemska som skett. Några vårblommor låg på graven. De hade vissnat under kattens färd mot katthimlen. En familjemedlem mindre. Alla hade drabbats av sorg och förtvivlan mitt i den vackra våren.

Facebooksidan om viktig information är bra. Men den är även en källa till uppretade känslor. Bland annat då katter blir överkörda. Bilförare anklagas för hänsynslöshet. Speciellt då de inte stannar och tar hand om katten. I viss mån kan jag hålla med, jag skulle själv aldrig köra vidare utan stanna mitt fordon för en kontroll av kattens tillstånd. Om döden inträffat skulle jag lägga katten på ett lämpligt ställe. Men jag vet inte om jag skulle våga erkänna på Facebook att jag haft ihjäl ett värnlöst och älskat husdjur. Risken är stor att jag blir utpekad som en bilburen kattmördare. Kanske jag skulle fega ur, skylla på någon annan samt påtala att jag som godhjärtad och ansvarstagande medborgare lagt katten på vägrenen. Långt från framrusande biltrafik.  På så sätt skulle jag få en stor eloge för mitt agerande.
Nu kan det mycket väl vara så att en timmerbil kört på våra barnbarns katt. Utan att märka tragedin. Sådant kan faktiskt hända på en väg som leder till och från ett pappersbruk.

Det blir utomhusfika även idag. Och fortsatt beskärning av rosor. Vilket betyder en god natts sömn när det blir dags att så till sängs. Mina funderingar har skingrats, det jag inte kan påverka kan jag inte göra något åt. Om någon känner sig nöjd på andras bekostnad kan jag inte göra annat än glädjas åt den eventuella framgången. Trots att det tagit mig två nätter utan sömn för att nå den insikten.

torsdag 4 april 2019

Ett harmlöst nyp och en fridfull tanke


Förmiddagen har ägnats vid mitt bakbord. Utomhusfika ligger nära till hands så här i vårtider. Då är hembakat ett måste.
En åskådare satte sig tillrätta på kökskaklet. Följde mitt handlag med stort intresse. Klokryparen, eller som den också benämns, bokskorpionen har vaknat till liv.

Varje gång jag ser den lilla miniatyrskorpionen som har giftkörtlar ofarlig för människor i sina klor förs tankarna till biologilärarinnan jag hade på högstadiet.
Jag var en ständig källa till hennes usla humör. I vuxen ålder har jag förstått att jag var en sådan tonåring som fick den mest härdade lärare att falla baklänges. Sluta ögonen och önska mig någon annan stans och att det snart skulle ringa till rast.
Jag fullkomligt drev lärarinnan till vansinne. På den tiden kunde en uttröttad lärare kasta ut sin elev genom dörren och i hårda ordalag be illbattingen hålla sig utom synhåll resten av lektionen utan att det ledde till föräldrastorm.
Många biologilektioner satt jag utanför klassrumsdörren och tänkte över mitt usla beteende. I alla fall hoppades lärarinnan att jag gjorde det så jag vid nästa lektion  uppvisade respekt och gott uppförande.

Elaka tungor hävdade att lärarinnans man var blind men genom ett mirakulöst under fick synen tillbaka. Då han såg sin käresta för första gången under deras äktenskap blev han så förfärad att han omgående begärde ut skilsmässa. Kanske fanns det en gnutta sanning i ryktet. Min mamma som håller ordning på vilka som faller ifrån berättade för ett tag sedan att hon sett en dödsannons av min gamla biologilärarinna. I annonsens avslutning fanns en uppmaning till alla som tänkte hedra hennes minne. Istället för blommor, skänk en slant till Synskadades Riksförbund.

Sammankopplingen mellan biologilärarinnan och klokryparen borde vara föga förvånande. Spindelarter som denna torde vara en biologilärarinnas kunskapsområde. Men när jag i vuxen ålder med man och barn kontaktade henne i ämnet klokrypare höjde hon säkerligen på ögonbrynen. Efter att för första gången stött på den lilla bokskorpionen ringde jag henne för konsultation.
Vad jag minns hade vi ett trevligt samtal. När jag fått förklaring och artbestämning fortsatte samtalet. Hon gladdes åt min utveckling i hyfs och fason samt påtalade glädjen över den överraskande kontakten.

Idag när bokskorpionen intresserat studerade hur jag formade kakor och bullar på bakbordet tänkte jag lite extra på biologilärarinnan. Frid över hennes minne!


onsdag 3 april 2019

Ändrad inriktning och energisatsning


När jag blev sjuk för arton år sedan förväntade jag mig uppbackning av min dåvarande arbetsgivare.
Jag misstog mig, blev istället ett problem. Inte bara för min arbetsgivare, hela livet blev problematiskt. För min familj, vänner och mig själv.
Det stöd jag fick från Försäkringskassan, läkare och så småningom Arbetsförmedlingen hade jag dock inte förväntat mig och är inget den som idag drabbas av segdragen sjukdom kan förvänta sig.
Jag tänker inte längre så ofta tillbaka på den tiden. Bara ibland, när jag känner av stressen, stickningarna i skinnet strax under halsen och de där snabba inandningarna som av lufthunger gör sig gällande.

Idag tar jag in lagom doser av förväntningar. Jag utvärderar och är realistisk. Något jag jobbat hårt med under de senaste sex åren för att lära mig. Lägger inte ansvar på någon annan utan försöker klura ut hur jag ska uppnå de förväntningar jag hoppas på. Ändrar inriktning om det krävs, kämpar emot då det känns som om jag fastnat och har upptäckt att min strategi ger mig energi men också självförtroende.

Tidigare, när jag var yngre, klamrade jag mig lätt fast vid en förväntad tanke. Rädd att tappa fotfästet och kliva över den gräns någon annat satt upp för att spärra min väg framåt. Jag eldade upp konflikter istället för att hitta smarta lösningar. Insikten om hur andra människor agerar beror på deras egna problem och rör inte mig även om jag råkar hamnar i skottgluggen. Det gäller att ducka och göra som vi blivit lärda; låta det främsta intresset gälla mig själv.

Höga förväntningar kan resultera i besvikelse. Speciellt om jag ger en gåva från hjärtat. Om det jag ger till någon annan besvaras med likgiltighet eller egoism smärtar det. För att inte försumma mina egna behov prioriterar jag mig själv. Vilket kan väcka anstöt hos vissa. Men faktum är, kärleken jag ger till mig själv ger balans och inre frid.

Vad har jag då för förväntningar inför denna dag? En trevlig stund med dottern då jag ska besöka henne på jobbet. Att mamma blir glad när jag kommer in på en fika. Det finns inga låga förväntningar inför dagens enkla men betydelsefulla förehavande.

tisdag 2 april 2019

Offentlig nakenhet och täta fransar


Sommartid. Vilket innebär förnyad energi. De tömda depåerna fylls på och krafterna återvänder. Känner att även mitt yttre bör förnyas, ett par lätta och luftiga byxor kommer väl till pass nu när vårsolen strålar och fåglarna bygger bo.
Nu är jag ingen hängiven shoppare, helst utför jag mina inköp via nätet. Men byxor, det är lite knepigt. De tenderar att vara för trånga runt midjan och för långa i benen.
Eftersom jag hade två frilansande jobb i Norrköping passade jag på med ett besök i en av stadens klädbutiker. Eller rättare sagt, flertalet av butikerna ty inget jag kollade in föll mig på läppen.
Färgerna stämde inte överens med min image eller så var tyget tryckt i leopard.
När jag nästan gett upp hoppet fann jag byxan, helt i min smak. Linnefärgade, lagom sladdriga och med resår i midjan.
Eftersom jag var osäker på storleken tog jag med mig två par in i provhytten. Lika mycket som jag avskyr att vimsa runt i butiker avskyr jag provhytter. Jag blir stressad, svettig och på dåligt humör.

Det första paret jag provade passade perfekt. Lättad återgick jag i min ursprungliga klädsel, drog upp jackans blixtlås, hängde det par byxor jag inte ämnade köpa på hänvisad plats och stegade segerviss mot kassan.
"Har du inte glömt något"?
Damen i kassan tittade storögt på mig. Mitt hjärta började bulta, nu tror hon att jag knyckt det andra paret byxor.
"Nej, jag hängde upp de andra byxorna som jag inte vill ha på ställningen utanför provhytten"!
Damens blick sökte sig ner över mina ben. Mina ögon följde efter och med fasa såg jag ett par vinterbleka ben sticka upp ur mina vinterkängor.
De gamla urtvättade jeansen låg kvar på pallen i provhytten.

Jag blev så nöjd med mina nya byxor att jag beslutade mig för inköp av ytterligare ett par. Fast i annan färg. Vid nästa stadsresa gick jag tillbaka till butiken. Denna gång behövde jag inte uppsöka provhytten. Storleken var redan utstakad.
För ytterligare förnyelse ämnade jag köpa en mascara. Den jag har i badrumsskåpet är tjugo år gammal och efterlämnar enkom små flagor färg som hamnar på mina kinder. Önskad effekt bestående av täta långa ögonfransar uteblir.
Butiken var fiffig, förutom kläder finns där också smink. Jag sökte i hyllorna efter en brun mascara. Undersökte utbudet noga. Läste och lade tillbaka.  En butiksanställd upptäckte min förvirring och grep in med hjälpande råd.
"Jag vill ha en mörkbrun färg".
"Verkligen, tyvärr men vi har inga mörkbruna läppstift".
Hon förflyttade sig några meter bort från hyllraden. Plockade fram en mörkbrun mascara och log.
Hon skickade utan ett ord med mig en flaska mascaraborttagningsolja efter det jag frågat om mascaran går att avlägsna med vanligt vatten.
Däremot avböjde jag erbjudandet gällande bomullsrondeller. Självklart har jag bomullsrondeller, det har väl varenda människa!