Delade själar och ännu ouppnådda drömmar

Mitt arbete som frilansande reporter bjuder på så många intryck och vyer. Inget jobb är det andra lik.
Det jag värdesätter mest är mötet med människor. Vissa på ett yrkesmässigt plan medan andra öppnar upp och bjuder på sig själva. Vid de sistnämnda tillfällena lättar också jag på locket. Ibland så mycket att mitt innersta blottas. Som idag. Allt stämde. Platsen vi befann oss på. Kvinnan jag skulle intervjua, hennes totala öppenhet, värme och empatiska utstrålning. Det fantastiska arbete hon utför till gagn åt andra människor. Samt kakan hon bjöd mig på. Mixen av allt detta är som gjort för öppenhjärtiga samtal utanför de från början uppsatta ramarna.

Vi pratade om glädje, sorg, saknad, längtan, drömmar, förlupna ord och handlingar vi inte kan påverka.
Jag förundras hur vissa människor kan locka fram så mycket hos någon annan. Det handlar om förtroende. Ett par ögon som kan se in i ens själ. Förstå vad som rör sig där inne i det dolda.

Det finns endast en handfull människor som berör mig så starkt vid allra första stund. Som jag vill hålla kvar i mitt liv. På den relativt korta stunden vi satt mitt emot varandra efter avslutad intervju märkte jag att vi delade på så mycket. Lika värderingar och önskningar. Haft samma sjukdom som vi kämpat oss igenom. Vi funderade på hur vi skulle gjort saker och ting annorlunda. För oss själva och våra familjers skull. Hur vi påverkats och förändrats genom sjukdomen, vilka bestående skador vi fått och lärt oss leva med.

Vi talade om anhörigstöd i krissituationer. Om avgrundsvrål som skogen tystnad får ta emot. Vi talade om rättvisa handlingar och konsten att ta sig vidare utan en föregående dialog. Vikten av dialoger och hur de kan påverka oss och de beslut vi tar. Om konsten att leva vidare efter det som varit svårt.

Det kan tyckas ha varit ett djupt och svårt samtal. Men det var tvärt om, energigivande måste jag tillstå. Det handlade om självrespekt och konsten att älska oss själva precis så som vi är.  Med de fel och brister varje människa bär på men att vi alla gör så gott vi förmår.

Vilken härlig förmiddag jag haft!  Tillika är jobbet klart, bilderna redigerade  och allt är skickat till redaktionen. Nu kan jag fylld med energi, styrka och glädje återgå till det som återstår av dagen. Nämligen följa med dottern och barnbarnen till Norrköping för att inhandla nya barnskor.

Det stora vemodet och se åt ett annat håll

Jag känner mig trött. Rent utav aningen missmodig till sinnet. Det är så många hemskheter som sker, blir matad dagligdags om illdåd som sker i vårt samhälle och ute i världen.  Vem blir nästa som råkar illa ut? Jag? Du? Mitt barn? Ditt barn? Din älskade? Min älskade?

På några minuter kan livet slås i spillror. Ett litet barn mister sin mamma genom dödsskjutning. Bränder och förödelse. Drunkningsolyckor, trafikolyckor och försvunna personer som aldrig kommer åter. Barn som far illa och där myndigheter väljer att blunda eller titta åt ett annat håll.
Det bråkas och kivas. Slits och dras i varandras känslor. Motarbetas och baktalas. Och jag ifrågasätter varför jag är trött och aningen missmodig. Det känns som om jag står i en tunnel med vindlade gångar. Jag hittar inte ut, finner ingen lösning. Är totalt maktlös inför krafter som inte går att komma överens med. Där inte sunt förnuft och vänliga ord kan ändra på situationen.

Mitt i allt elände undrar jag var tiggarna tagit vägen. Fattiga människor som förödmjukar sig själva genom att tigga till sig några mynt för sin och familjens överlevnad.
Just ja, det ska införas åtgärder. Tiggarna ska bort från våra gator. Kanske därför de numera är ganska osynliga. Möjligtvis har ryktet spridit sig bland de som är nödställda i sina hemländer och som söker, inte lyckan men överlevnad, i vårt land. Det är därför de håller sig undan. Av rädsla?

Det finns olika kategorier av tiggeri. Några exempel: Det vi ser utanför butiker, brev och mejl där avsändaren ber om en behjärtansvärd gåva och telefontiggeri.
Eftersom sonen med familj drabbats av nån sorts bacill (gissningsvis förskolebaciller efter sommarlovet) som mynnat ut i en förfärlig hosta är jag telefonvakt i deras företag.
Idag ringde en man. Glättig och käck. Artig och belevad. Jag hörde det direkt. Känner genast igen en typisk telefontiggare på rösten. När maken och jag hade egen firma var dessa vanligt förekommande.
Smort munläder och överdriven svada. Rätta ord som ska falla ner och gro som utsäde i bearbetad jord.

3000 kronor ville telefontiggaren ha. Jag sa nej. Han prutade med sig själv. 1000 kronor. Avdragsgillt och företagets logga väl synlig för allmänhetens ögon. Jag sa nej.  Telefontiggarens ton skärptes. Bara aningen men tydligt märkbart. Med åren har jag blivit hårdhudad. Speciellt mot telefontiggeri.
Däremot har det hänt att jag gett ett mynt eller köpt kaffe och en macka till tiggare i nöd.

Faktiskt har tröttheten och missmodet gett vika en aning. Känner mig riktigt pigg och glad. Det behövs inte mer än att sätta en telefontiggare på plats för att orken ska återvända.

Ett glädjande besked och den perfekta mixen

Så har vår dotter haft sitt 40-årskalas. Hon har planerat, lagat mat och bakat. Allt för en lyckad fest. Vilket det också blev.
Kunde jag skönja en antydan av hakdarr då hennes vänner sjöng för jubilaren? Jag tror det eftersom min egen haka darrade en smula.
I 40 år har vi varit föräldrar till denna flicka. Som inte  är ett barn utan en kvinna, mamma och egenförsörjare.  Men hur vuxen hon än må vara så är hon vårt barn. Och min bästa vän.

Hur kan tiden gå så fort? Ett konstaterande jag delar med många. Tycker tiden går fortare ju äldre jag blir. Känns som det var alldeles nyss jag meddelade maken, vi ska ha barn. Vårt första gemensamma barn. Jag minns hur han såg på mig, log och vi kramades. Hårt och länge.

När barnen var små ordnade jag födelsedagskalas. Sonen ville alltid ha kakor där ingredienserna uteslutande innehöll choklad. Schackrutor var en av favoritsorterna. Jag älskade att arrangera de där födelsedagskalasen. Gick in i uppgiften med liv och lust. Köpte till och med speciella födelsedagskoppar. Fina koppar på fat med födelsedagsmånaden präntat bland blommor och blad på utsidan av koppen. Kopparna finns kvar men är numera undanställda längst bak i porslinsskåpet.

Vår dotter. Omgiven av vänner på sitt eget 40-årskalas. Maken och jag höll mest till i köksregionerna. Diskade och servade. Med ett uppehåll vid presentöppningen.
Gästmixen var den bästa tänkbara. Arbetskamrater men även vänner utanför arbetet. Våra två kullar barnbarn och gästers barn.
Tipspromenad med 1990-talstema. Efter kakbuffén och sista handen vid disken tackade vi för oss och gick hem.
I morse sov vi till klockan passerat 08.30. Vilket för övrigt aldrig händer. Det märks att vi inte längre är unga och har samma ork för fester som tidigare. Inte så konstigt med tanke på att vår dotter är 40 år. Hon är halvvägs till 80 men har bara tio år kvar till 50.

En larvig fråga och pensionärsersättning

Exakt fyra månader kvar till julafton. Jag påminde maken när vi satt på altanen och åt var sin bakelse. Med vit marsipan. Höstsol och klar luft. Blundade och önskade att det var april. Vårsol och ett stråk av värme i vinden.

Småfåglarna bekymrar sig icke. De tar sitt bad varje morgon i det utställda fågelbadet. Som snart ska ställas in i förrådet. Jag ryser vid tanken.
Tiden går fort påminner jag mig. Fyra månader till julafton. Därefter ytterligare en vecka, sedan är vi inne på det nya året. Ett steg närmare våren. Men det känns långt dit, det gör det.

Nästa år blir jag pensionär på riktigt. Får förmåner på ICA, reser på pensionärsbiljett och behöver betala mindre skatt. Dock kan det ha sina nackdelar att resa på pensionärsbiljett. Om tåget är försenat och reseersättning betalas ut till den som sökt ersättning.
Jag är ingen hängiven ersättningstörstare. Vissa har förmågan att få ersättning för precis allt. En larv som hittats i påsen med sköljd spenat. Något svart bland mamma Scans färdigstekta köttbullar. Trasiga flingor i flingpaketet eller en hinna över grädden i gräddpaketet.
Om tillverkarna av produkten anser ersättningen obefogad är det bara att kontakta pressen. Råder nyhetstorka kan en larv eller smuliga cornflakes vara stort nyhetsvärde. Den drabbade blir fotograferad, håller upp sitt fynd och ser misströstande in i kameralinsen. Hävdar, "det här är det absolut äckligaste jag varit med om i heeeela mitt liv"!
Inget företag vill få dålig publicitet och ersättning betalas därmed ut.

Nå, nu har även jag krävt ersättning. Av SJ. Grunderna till detta beslut är resan mellan Köpenhamn-Norrköping. Ett äventyr baserat på mordbrännaren i Hässleholm. Alla drabbade resenärer kräver ersättning. Så också jag. Redan på tåget loggade jag in på SJ sida där drabbade resenärer ska fylla i ett formulär. Biljettnummer samt namn på samtliga medföljande resenärer som tillhör den resande familjer. I detta fall tre vuxna och tre barn. Mitt egentliga ärende var ersättning för den taxiresa vi nödgades göra mellan Höör och Osby eftersom det inte gick några ersättningsbussar. En summa på 2500 kronor. Om jag sedan fick pengar tillbaka på tågbiljetterna var det enkom en extra bonus resonerade jag. Så jag fyllde i allt, fotade av taxikvittot och tryckte på skicka.

I förrgår fick jag ett vänligt svar från SJ. Med upplysning om att mitt anspråk på ersättning godkänts.
Jag och dottern fick tillbaka 45 kr per person medan min make som reste på pensionärsbiljett fick en lägre summa. 44 kronor är ersättningen för pensionärer. Barnen fick 9 kronor var.
Pengarna sitter redan på mitt konto. Det är ordning och reda på SJ. Dock har jag ännu inte hört om jag får ersättning för den dyra taxiresan. Möjligtvis behandlas den frågan separat. När beslutet klubbats igenom kanske det sätts in 50 kronor på mitt konto. Det återstår att se. Jag är inte den som klagar i första taget utan är tillfreds med det mesta här i livet.

Att trotsa en barometer och sedan släppa väder

Dagens aktiviteter regnade bokstavligen inne. Inte så konstigt med tanke på att nu är det höst vilket i sin tur medför skiftande väderlek. Så, det vi inte kan göra idag får vi ta i tu med en annan dag. När vädret tillåter.

Vi är väderberoende. Oavsett årstid. I mitt barndomshem hängde en barometer på vardagsrumsväggen. Viktig var att det skulle hänga på en yttervägg. Annars kunde den visa fel. Varje morgon knackade mamma med fingret på barometerns glashölje. Innanför darrade nålen till innan den hamnade på ostadigt, regn eller vackert. Eller någonstans mitt emellan. Barometern förkunnade vilka kläder som lämpade sig bäst under dagen. Mina föräldrar klädde sig efter tycke och smak men jag, det enda barnet, kläddes efter vad barometern visade. Inte enligt utomhustermometern vilket kan tyckas mer rimligt.
"Det verkar vara varmt just nu, men enligt barometern blir det kallt fram på dagen", kunde mamma säga och plockade därmed fram kläder efter kommande väder.

Barometern och jag var inte kontanta. För att få en chans till en utstyrsel som jag själv ville ha oavsett vädret brukade jag skruva på den lilla justeringsskruven som stack ut på framsidan av barometern. Min förståelse gällande barometrar var kanske inte den bästa, resultatet av manövern blev därefter. Mamma förundrades, knackade lite hårdare på glaset och ropade; "Så märkligt. Nu sjunker barometern mycket hastigt. Carina ta på dig mössa och vantar och glöm inte gummistövlarna innan du går ut".

Vi är inte enbart väderberoende. Humöret, själen och hälsan styrs av vädret. Hastiga förändringar skapar nedstämdhet, lågtryck ger sömnbesvär och kyla ont i lederna. Alltså, vi vaknar till en solig morgon och bra humör men det kan svänga om till regn och missmod på ett par timmar. Det finns inga garantier så till vida det inte finns en barometer som kan förvarna oss och göra oss beredda.
Dagliga humörsvängningar kan förvisso bero på vädret men det finns även andra faktorer som påverkar oss. Dåliga beslut, president Trumps senaste påhitt, rädslan för misslyckanden eller misstron på sin egen förmåga. Listan på missmod kan göras hur lång som helst även som solen skiner från en klarblå himmel.

Det gäller att inte låta lågtrycken få fästa i våra liv. Istället släppa vädret, (eller om så krävs, släppa väder), och vända höstrusket till något positivt. Fokusera oss på varandra, tänka på egna misslyckanden som lett till framgång och att president Trump inte kan vara president i all evighet.

Strypsnaran och vikten i att glömma

I år tror jag nästan vi kan starta ett eget mikrobryggeri för att sedan sälja öl på torget i Skärblacka. Vår humle som är äldre än vad jag själv är bär mängder av humlekottar. De är vackra men själva humlen är riktigt lömsk. Varje gång jag ska till våra soptunnor passerar jag den. Är jag då oaktsam sträcker den sina revor med blixtens hastighet mot mig för att gripa tag i en arm eller ett ben. Den har till och med tagit stryptag på mig. Med den påföljd att jag i flera dagar gick omkring med ett illrött smalt band runt halsen. Revorna är otroligt kraftfulla därtill mycket vassa.

Vår humle har följt mig sedan barndomens dagar då den växte hos Edith och Nisse i Hedebotten där jag tillbringat mycket tid som barn. Vid vuxen ålder tiggde jag till mig ett par rötter av Edith vilka sedan planterades vid makens och min röda stuga i Värmland.
När vi flyttade till Östergötland glömdes humlen bort. Något jag sörjde över under under lång tid. Men när vi för många år sedan passerade vår tidigare gård stannade vi bilen och likt en tjuv om natten sprang jag till humlen och ryckte hastigt upp några rötter. De fick ligga invirade i vått hushållspapper omsluten av en plastpåse till dess vi återkom hem.
Humle har hög överlevnadsförmåga. Rötterna tog sig och vi kunde åter igen glädjas av min barndoms humle.
På två platser i Värmland och på tre platser i Östergötland har vår humle växt och frodats. Vid varje flytt vi gjort  har den aldrig mer glömts bort så som den gjordes vid vårt byte av landskap.

Det är lätt att glömma. Men ganska tröstefullt. Forskning har visat att glömska personer är smartare än andra. Det är till skillnad vad man kan tro ett tecken på en frisk och hälsosam hjärna som genom glömska gör plats för ny och viktig information i lagringsutrymmet hippocampus. Ja vi kan till och med bli smartare om vi ofta glömmer en och annan irrelevant detalj.

Med andra ord, ingen behöver känna sig dum då minnet sviktar och vi inte vet var bilnycklarna ligger, inte kommer ihåg personnamn eller att ta med några rötter humle när flyttlasset går av stapeln. Istället ska vi minnas hur smarta vi är vilken kan vara nog så svårt att komma ihåg.

Nya möten och en gåva till livet

Jag har genom åren lärt mig att när främmande människor möts så är de första sekundera helt avgörande hur mötet ska falla ut. Ett stadigt handslag och ögonkontakt så länge händerna hålls fast i en hälsning är en bra början. Om vi dessutom ler mot varandra är det en ytterligare förstärkning.

Igår var jag på jobb i Sörmland. Maken följde med som sällskap. Inget är så roliga som när han följer med mig på jobb. Vilket händer då och då om jobbet verkar falla honom i smaken.
Denna gång skulle jag göra en artikel om vattenbufflar och buffelns mjölk som förädlas till mozzarella. Sörmland och Italien i en skön förening.

Vattenbufflarnas ägare tog emot ute på trappan till deras stora gula hus. Vi steg in och hänvisades till köksbordet. Det kändes direkt som vi tillhörde familjen och deras kök. Som om vi alltid suttit där, sörplat kaffe och slevat i oss buffelmozzarella med hemodlade tomater.
Frun hade den fem månader gamla dottern på höften. Buffelägare tillika mozzarellatillverkare har mycket bestyr på morgonkvisten. Därav hade frun inte hunnit äta sin frukost.
"Ta henne medan jag äter", sa hon och placerade barnet i mitt knä. Intervjun blev tillfälligt avbruten. Omöjligt att hålla en intervju när ett ljuvligt barn satt i mitt knä. Mjukt hår på hjässan som doftade bebis och pyttesmå händer vars fingrar grep tag om min makes pekfinger.

När intervjun var klar, bebisen sov i sin säng, mozzarellan uppäten och kaffet urdrucket var det dags för en närmare bekantskap med vattenbufflarna. Jag kände mig ängslig. Som före detta mjölkbonde finns ingen rädsla för kor men att stå ute i hagen omringad av en flock vattenbufflar är inte riktigt samma sak.
"Jag är rädd för hästar", sa jag till bonden.
"Jag också, men det här är vattenbufflar", svarade han.
Vattenbufflar är imponerande muskelpaket. Att komma i onåd hos en vattenbuffel är direkt förenat med livsfara. Något som bonden underströk.

Det kändes bra när vi satt i bilen hem till Östergötland. I bagaget låg en kylväska med sex stycken buffelmozzarella och en hög buffelhamburgare. En gåva som tack för besöket.
Nya kontakter hade knutits. När människor känner samhörighet med varandra kan det liknas som en gåva till livet. Om det också tillkommer ett möte med vattenbufflar i en hage är det en extra bonus.

Vår liljas hemlighet och konsekvensen av internetsnokande

Vi har en hemlighetsfull lilja utanför vårt fönster. Hemlighetsfull i den mening att vi är inte upphovet till dess prakt och skönhet. Den har tagit sig dit helt på egen hand. Helt plötsligt för några år sedan sköt en stängel upp ur marken. Från stängel trängde det fram knoppar som när de öppnade sig slog oss med häpnad.
Naturligtvis har vi googlat på liljor. Planteringsråd, förökning och utbredning. Utan att bli ett dugg klokare. Nu njuter vi av fägringen och bryr oss inte längre om att fundera hur den kommit till oss. Allt behöver vi faktiskt inte veta, det går bra ändå.
Men människan är född nyfiken. Vetgiriga och kunskapstörstande. Speciellt om ämnet gäller andra människor.

Det är enkelt att leta upp sin ovän, sitt ex eller bäst av allt, exets nya älskling. Eller sitt nuvarande förhållandets ex. Vi är alla en internetsnokare. Förutom min mamma som aldrig införskaffat sig en dator. Fast där far jag med aningen osanning. Det har faktiskt hänt att mamma bett mig söka upp någon eller något på internet. För övrigt använder sig mamma fortfarande av telefonkatalogen om hon vill leta upp var någon bor, om adressen är ändrad eller om det tillkommit något ytterligare namn på den boendes befintliga adress.
Dock stöter hon stundom på svårigheter i sitt sökande eftersom telefonbolagen inte lägre tillhandahåller några telefonkataloger. Därför får mamma nyttja de resurser hon redan har. Från 1900-talets slut. Typ. Det är då hon vänder sig till mig i sitt sökande.

Jag är själv en snokare. Det förnekas inte. Däremot erkänner jag inte för någon utomstående om jag snokat på någon som jag egentligen inte bör snoka på. Då inviger jag enkom min make och våra barn om vad jag funnit i mitt tycke uppseendeväckande.  Ofta anser mottagaren av mina upplysningar att de är föga intressanta.
Det har sina risker med snokande. Jag kan bli påkommen, internet är inte att lita på. Det kan finnas funktioner jag inte känner till och upptäcks jag kan det bli ytterst penibelt. Eller så kan någon berätta för den jag snokat på om min uppsökande verksamhet. Om jag råkat försäga mig vill säga.
Den andra faran är hur jag påverkas av mitt snokande. Jag kan bli arg, ledsen eller upprörd. Över sådant jag egentligen inte har med att göra men ändå inte kan låta bli att ta reda på. Snokande ger sällan upphov till glädje ty alltid finns det något att reta upp sig på. Möjligtvis är det själva syftet med internetsnokande. Att bli tillfreds om den som letats upp inte har det lika bra som vad vad jag själv har. Skulle det mot förmodan visa sig vara tvärt om, ja då sänker sig missmodet som ett dyblött täcke över solskensdagen.
Det finns en magnetism till den värld som vi tack vare internet har fått tillträde till. Dörren står på vid gavel, det är bara att kliva in. Vi behöver inte ens fråga om lov.  

Dock får vi själva stå för konsekvenserna av vårt snokande. Det är priset vi får betala för vår nyfikenhet.

Det danska kroppsspråket och Egyptens gräshoppor

Vi har kommit tillrätta efter Köpenhamnsvistelsen vi gjort tillsammans med småtvillingarna, deras storasyster och mamma. Som vi har frotterat oss med varandra. Utnyttjat varje minut av närhet. I övermorgon börjar skolorna, allt blir som vanligt efter ett långt och innehållsrikt sommarlov.
Utanför vårt fönster lyser rönnen upp med brandgula bär. Påminner oss om tiden som går allt för fort. Vi ställer oss som vanligt frågan, vart tog sommaren vägen?

Köpenhamn är en trevlig men mycket fartfylld stad. Därtill cyklisternas egna inramade domäner. Nåde den som beträder cykelbanorna till fots. Vi har fått skäll. På danska. Inte ett begripligt ord men cyklisternas kroppsspråket talar desto tydligare.
Första delen av sista dagen var vikt till besök på ett planetarium innan tågets skulle lämna stationen för vidare transport till Norrköping. Av detta blev inget. På grund av mordbrännaren i Hässleholm.
Därav samtliga tåg från Malmö inställda. Kaos och förvirring. Sådant vi läser om i dagspressen och ser på tevenyheterna. Som drabbar andra men inte oss. Men inget är självskrivet bara för vi har en utskriven tågbiljett i väskan.

Vi tog oss hemåt etappvis. Köpenhamn-Malmö-Höör. Där tog det stopp. Informationens påbud löd; Möjligtvis en ersättningsbuss till Osby. Möjligtvis.
En ganska bekväm storleksmässig skara människor väntade tålmodigt på den eventuella bussen. I krissituationer går det att kosta på sig småprat med vilt främmande personer.
En buss rullade tveksamt fram. Stannade ungefär femtio meter bort. Ur bussen strömmande folk men chauffören gjorde inga ansatser till att köra fram mot oss när bussen var tom. En driftig kvinna sprang dit för en lägesrapport och kom sedan tillbaka med en hälsning. Chauffören skulle ringa sin chef för tillstånd att köra oss till Osby.
Det var då allt hände. Likt en av Egyptens tio plågor, kom från till synes ingenstans människor strömmande med resväskor, kryckkäppar, rollatorer, barnvagnar, trunkar, ryggsäckar och andra diverse nödvändiga reseattiraljer. Samtidigt som bussen sakta rullade fram mot oss. Busschauffören, må hända ovan eller naiv inför en stor skara resenärer öppnade bagageutrymmet och bussdörren. Varpå det resande folket i ren hysteri stuvade in det de hade i händerna. Därefter äntrade de bussen. På en och samma gång. Det uppstod tumult ty ombordstigning på en buss krävs sans och viktigaste av allt, en passagerare åt gången.

Vi stod och betraktade skådespelet på behörigt avstånd. Det verkliga dramat utbröt då bussen blev fylld till sista passagerarsätet. När de som inte kom ombord skulle leta reda på sin resväska, kryckkäpp, rollator, barnvagn, trunk, ryggsäck och annan nödvändig reseattiralj som stuvats in i det välfyllda bagageutrymmet.
Då skred min make till verket. Gick fram till en av de många taxibilarna som lockats dit likt flugor till en sockerbit. Frågade om priset på en bil som tar tre vuxna och tre barn till Osby. 2 500 kronor var budet. Taget, svarade vi och åkte taxi med bekväm komfort till Osby tågstation. Tre minuter före avgångstiden hoppade vi ombord på vårt rätta tåg och den sista etappen hemåt inleddes.
När tåget lämnade Osby station syntes inte den minsta skymt av bussen från Höör.

Äventyrsresor är de bästa resorna även om en mordbrännare i Hässleholm är inblandad.

Avsked och närhet

Gårdagen. Varm och solig. Tillsammans med barn och barnbarn. Vi var på resa. På väg till ett avsked  av makens bror vars aska förts från Frankrike till Sverige.
En fin men känslosam stund.

Idag har det mestadels regnat. Vi har allihopa träffats även denna dag. Ätit tårta för att fira min mammas födelsedag. Hon tror det är hennes sista födelsedag. Därför hade jag ordnat med två tårtor. För säkerhets skull. Om det nu är den sista födelsedagen mamma firar ska det firas rejält. Med marsipantårta och chokladtårta. Mamma åt av båda.

Nästa sammankomst är planerad. Då blir det surströmmingsfest. Allt för att inviga vår tillfälligt inneboende från Gambia denna svenska tradition. Som information inför den stundande festligheten visade vi honom en film där det under stor vånda äts surströmming. Visserligen utan inslag av tillhörande lukt men jag tror han ändå förstod. Hans ansiktsuttryck förmedlade detta.

I vår familj är det enkom jag som äter surströmming. Maken har smakat efter ihärdiga påtryckningar från min sida. Om man inte smakar kan man inte uttala sig om smaken. Det lär vi barnen och därför måste vi vuxna föregå med gott exempel.
Nu har dock övriga familjemedlemmar i sympati med vår tillfälligt inneboende lovat testa en liten smakportion. Undantagsvis maken som tidigare avklarat smakprovet. Jag tror inte de blir besvikna. Lukten till trots, surströmming är en läckerhet. Nu kommer min familj till insikt, få en bättre förståelse i denna anrättning som funnits i årtusenden. I Sverige sedan 1500-talet tack vare Gustav Vasas krigföring då det uppstod saltbrist.

Två dagar av tankar, känslor, glädje, sorg och närhet. Så som det är i livet. Några försvinner från oss medan andra är kvar ett tag till. Det är sådana dagar som känns aningen mer viktiga än andra.  Som stärker de band som finns eftersom vi vet att det behövs så lite för att banden ska brista.

När kaffet är slut och en gratis resa till Kanarieöarna

Gemenskap. En grupp människor som skapar  samhörighet. I förskolan/skolan, på jobbet, i olika sorters föreningar, bostadsområden, församlingar och framför allt inom familj och släkt.
Kanske var gemenskapen starkare förr, när inte det mesta sköttes genom sociala medier. Även om sociala medier kan vara en hjälp för den som av olika anledningar önskar bryta isoleringen. Som har svårt med fysiska möten. Då kan nätgemenskapen vara den rätta vägen ut ur ensamheten.
Ändå kan jag uppleva att det fanns en starkare gemenskap mellan människor när jag var barn än vad det finns idag. Behöver vi till exempel ställa en fråga om det vi inte begriper går vi inte till varandra för att få svaret. Vi vänder oss till Google, denna enorma källa till kunskap. Eller om kaffet är slut när det är dags för kvällsfika. När jag var barn kunde det hända att en granne ringde på vår dörr med den tomma kaffeburken i handen. Då när mataffärerna stängde klockan 18.00 på vardagar, kl. 13.00 på lördagar och höll stängt om söndagarna.
Idag behöver vi inte känna gemenskap när kaffet tar slut. Vi har ända fram till kl. 22.00 på oss varje dag under hela veckan för inköp av ett paket kaffe.

Men det finns undantag som gör mig så glad. Som ett besök i vår lokala matvaruaffär. Där känner jag hur det skapats ett slags gemenskap mellan mig och många andra Skärblackabor.
Jag behövde handla bröd och dricka inför vår gemenskaphetsresa som maken och jag ska göra tillsammans med våra barn och deras familjer under morgondagen. Jag har huvudansvaret för det gemensamma bilfikat.
Den första jag träffade på i affären var vår granne. Hon och hennes man har haft långväga besök som stannat hos dem i hela två veckor. Nu var gemenskapen tillfälligt bruten ty deras gäster har åkte de många milen hem till sitt. Grannfrun var lite ledsen, hon kände ett slags tomhet.
Nästa person var Bengt. Han letade bland konservburkarna efter pappersnäsdukar. Jag tog mig an honom och ledsagade honom till rätt hylla. Böjde mig ner och lade en trave näsdukar i hans kundvagn.

I kassan satt Karin beredd att ta emot Puttes varor som gled mot henne på transportbandet.
Karin och han gnabbades om vilket ishockeylag som kommer slå ut vem. Karin, den hängivna Leksandfantasten höll på sitt lag. Varpå Putte högtidligt lovade, om Leksand vann skulle han bjuda henne på en resa till Kanarieöarna.
"Hörde ni det allihop"? ropade Karin och samtliga köande nickade. Jag lovade göra ett reportage när resan går av stapeln.
Putte bleknade. Hävdade att han menade Kimstad en resa på cirka en mil enkel tur. Inte Kanarieöarna. Alla vi andra knorrade tillsammans med Karin. Kanarieöarna vad det han sa. Inget annat.
Utanför kassorna stod M-L. När jag packade mina varor kom hon fram till mig. Viskade tyst att hennes hund dött i en förfärligt tragisk olycka. Vi kramades en stund innan vi skildes åt.

På hemvägen tänkte jag på den gemenskap som finns bland kunder och affärsanställda i vår lokala matvaruaffär i ett samhälle som Skärblacka. Där finns viktig social gemenskap även för den som ibland kan känna sig lite ensam i livet.

Vassa kockar och ett lyckat resultat

I år dignar vårt plommonträd av stenfrukter. Jag har redan kokat plommonsylt. Nästa projekt, plommonchutney.
Alla ingredienser som behövs inhandlades i morse. Då ringde sonen. Det hade uppstått en situation. Vilket i praktiken alltid innebär ett mottagande av barnbarn.

"Idag barn ska vi tillreda en plommonchutney som enligt receptbeskrivningen slår knockout".
Barnen jublande. Samlades kring mig och den minimala arbetsbänken i vårt minimala mattillredningskök.
Två av barnen skalade och hackade röd-och vitlök medan den tredje läste recept och jag förmanade om följderna som uppstår då kniven används till annat än att hacka lök.
"Vassa kockar använder aldrig slöa knivar, det vet ni va"? Barnen nickade i samförstånd.
Senapskorn, het chili och pressad citron. Därtill några deciliter röd vinäger. När plommon och övriga ingredienser började koka flydde barnen. Med förevändning om otrevlig lukt som kunde härledas till kastrullen.
Jag såg mig omkring. Lökskal, citronsaft och senapskorn var utspritt över golvet närmast arbetsbänken. Det knastrade och klibbade under fotsulorna. Då ångrade jag min briljanta idé om att inviga barnbarnen i tillverkning av plommonchutney. Förbannade min oförmåga att sitta på golvet och leka. Bygga lego, lägga pussel eller annat roligt som vissa vuxna verkar tycka är förnöjsamt att göra tillsammans med barn. Jag tillhör icke den kategorin av vuxna. Istället gör jag plommonchutney ihop med barnbarnen.

Jag ropade; "Hallå, kom tillbaka. Ska ni lämna mig med allt"?
Barnen ropade tillbaka. "Det var ditt påhitt med den där plommongrejen, inte vår. Det stinker förfärligt illa, du får stå själv i lukten. Vi går ut och leker".
Jag försökte förklara. Rödvinsvinäger luktar så där när det kokar, det går nog över om en stund. Barnen var utom hörhåll. Ända till jag hojtade, "nu finns det glass om någon vill ha".

Köket är städat, disken avklarad och fem stora burkar plommonchutney som slår knockout håller på att svalna. Chutneyn är dessutom avsmakad. Fick med beröm godkänt av ett utav barnbarnen samt av maken, vår tillfälligt inneboende och en av våra grannar.

En blank dag och en framtid fylld av tårar

Det drar sig mot höst. Kvällarna omsveps av sammetslent mörker. Vi tänder ljus och brygger hett te. Utanför vår altan blommar ljungen. I takt med tiden lugnar mycket ner sig. Det är nu jag ska göra allt det där jag inte hann under sommaren.

Maken frågade under frukost vad jag hade på programmet idag. Inget. Jag kände mig lite vilsen. Tittade i kalendern. Måndagen den 5 augusti. Blankt. Det är egentligen så jag vill ha det. Ändå drivs jag till att köpa nya årsblad till filofaxen när året närmar sig sitt slut. För jag vet, dagarna kommer fyllas med diverse åtaganden.
När frukostbordet var avdukat startade jag diskmaskinen, slängde in smutstvätt i tvättmaskinen och bäddade sängen. Tittade för säkerhets skull i filofaxen. Måndagen den 5 augusti. Blankt.
Vår helautomatiska kaffemaskin som mal bönor innan den efter en lätt knapptryckning sköter resten på egen hand blinkade rött. Uppmanade, ta hand om mig om ni vill ha mig kvar. Dags för avkalkning. Nu ligger resten  av dagen framför mig. Blank. Kanske skulle jag sätta igång ett matbrödsbak? Vi pratade surdegslimpor med våra under helgen gästande vänner från Skåne. Har du gäst i surdegen? Jag har gäst i surdegen. Sluta genast med det. Om jag åker till Norrköping och köper en bakmaskin är det slut med diskussionen. En bakmaskin kräver inget annat än torra ingredienser och en skvätt degvätska. Det vet jag av tidigare erfarenhet då vi lät en maskin baka vårt bröd. Men vi tröttnade ganska snart på limpor stöpta i en och samma form. Min svägerska från Frankrike tog den med sig hem efter sitt Sverigebesök.

För några år sedan, innan vi sålt vår begravningsbyrå ringde jag ett jobbrelaterat telefonsamtal. Kvinnan i den andra luren var ledsen. Egentligen inget ovanligt eftersom de flesta jag talade med var ledsna. Men hon var ledsen för helt andra orsaker. Hon skulle gå i pension. Rädslan för framtiden var tydlig. Nu var hon inte längre behövd. En vecka kvar av ett helt liv. Förbrukad. En framtid utan planer. Hon grät. Jag satt tyst med luren tryckt mot mitt öra och väntade ut gråten.

Måndagen den 5 augusti. Blank. Vad gör väl det när andra dagar är fyllda med viktiga och mindre viktiga uppdrag. Jag behöver så väl de där blanka dagarna. Dagar jag de sista åren suktat efter när jag var aktiv, stundom stressad och en alltid omhändertagande yrkeskvinna.
För övrigt fylls de blanka dagarna alltid med något. Jag är aldrig sysslolös. Än så länge är min framtid full av planer.

Dirigerade minnen och en välfylld låda av papp

Tillbaka i verkligheten efter dotterns och min årliga Englandsresa. Denna gång gick turen till Oxford.  Grundad av saxare omkring år 900. Den gamla universitetsstaden där det bedrivits undervisning sedan år 1096.
Vi har bott i B&B. I ett litet hus insprängd bland den mer moderna arkitekturen.
En mager och till synes torr herre öppnade när vi ringde på. Tre nycklar överlämnades efter noggranna instruktioner om vilka nycklar som ledde vart. Han var en sann gentleman och hans fru en mästare på scrambled eggs.
Det gäller att leta upp de där små pärlorna som gömmer sig innanför turistportalerna.
England är ju känd för undermåliga hotell men vi har alltid haft tur och hittat fina och bra boenden för en riktigt human penning.

Vi har strosat runt bland de historiska byggnaderna och förlustat oss i Covered Market. Och så naturligtvis besökt katedralen Christ Church där en ensam organist övade ett orgelstycke på den gigantiska orgeln. Allt medan den irländske biskopen George Berkeley godmodigt blickade ner från ett målat porträtt.

Nu är vi hemma igen. Sorterar bland våra reseminnen och dirigerar dem till mappar. Mitt i sorteringen fick maken och jag övernattningsbesök från Skåne. Vi har ägnat frukosten till att döma landsting såväl som kommuner. Och våndan i att bli av med en fylld bajslåda som lyder under Norrköpings kommuns regelverk. Eftersom vi numera inte har något utedass utan uträttar behoven i vattenklosett är vi inte längre i behov av kommunala skitlådor i papp. Men när vi hade det yttrade sig en kontorsdam anställd av kommunen i min till henne ställda fråga huruvida bajsbilen tar med en eller två fyllda lådor.
Enkom en låda men med ett förbehåll. Om bajset hamnat i lådan före en viss månad är det inte kommunens ansvar att forsla bort den.
Vi blev osams, damen och jag. Om det kom an på mitt förslag om en sänkning av lådan i Glan som är vattenskyddat området eller helt sonika köra lådan till kommunhuset i Norrköping,  ställa den på trappan och låta damen göra vad hon ville med lådan kommer jag inte ihåg. Det har förflutit all för många år sedan dess.

Det kan dock ligga något i filosofen Hobbes teorier: Osämja uppstår då människor blir konkurrenter inför önskningar som är riktade mot samma föremål.
Vilket även kan gälla en låda där stora ospjälkade molekyler hamnat efter sista tillåtna dag, månad och år.