Summa sidvisningar

lördag 26 december 2020

Nostalgiska suckar och sviktande självsäkerhet


 I flera år har vår dotter och jag haft som tradition att göra en resa till England. De första åren var det London som gällde. Vi turistade på de välkända turiststråken och besökte landmärken som Big Ben, London Eye, Tower Bridge och Westminster Abbey. Shoppade på Oxford Street, Covent Garden Market och butiker med inriktning på vintage, skor och många sorters teer. 
Med åren har vi blivit riktigt duktiga på att ta oss fram under jorden. När vi väl lärt oss Londons tunnelbanesystem har vi snabbt och enkelt förflyttat oss till platser utanför själva stadskärnan. Stundom har vi känt oss och även i praktiken varit vilse men hittat rätt i slutänden.

De två senaste åren har vi lämnat London för att vidga våra vyer. Engelska landsbygden samt Oxford har varit vårt turistmål. Vi har bott på familjära B&B, druckit öl ihop med lokalbefolkningen och testat engelska maträtter. Sett oss omkring, åkt med lokaltrafik och promenerat långa sträckor utan medhavd karta. I stekande sol och hällande regn.
Efter varje resa har vi planerat in en ny. Som av praktiska skäl börjar och slutar i London. Men, årets resa blev inställd. När vi kan återuppta resandet är i nuläget osäkert. Håll ut, håll i och håll avstånd är vad som gäller. Tänk om vi aldrig mer får uppleva våra engelska äventyr. Boris kanske håller gränserna stängda för all framtid. För att undvika smitta om engelsmännen så småningom  blir av med den. 
Dottern och jag pratar då och då om våra resor. Suckar uppgivet och känner oss tragiska till sinnen över förlusten av årets traditionella resa. 

Jag har länge tänkt köpa mig ett pussel. Enligt mig själv är jag en begåvad pusselbyggare. Har blick för färg och form, ser vilka bitar som passar ihop och tycker det är spännande när motivet växer fram. Detta gäller barnpussel eftersom jag aldrig tidigare stiftat bekantskap med pussel för vuxna. Men eftersom jag har blick, tålamod och fallenhet för barnpussel borde detsamma gälla vuxenpussel. Detta har jag nämt för vår dotter som köpte ett pussel och en pusselmatta till mig i julklapp. Motivet är London by night. 1000 mycket små  bitar som ska sammanfogas till ett motiv av staden vi längtar till. 
Varken jag eller dottern har upplevt London by night eftersom vi brukar gå till sängs senast kl 20.00 när vi är turister. Men den som besöker London och orkar vara uppe och ute till dess mörkret faller vet att när staden tänds så tänds det upp rejält. London Eye, Big Ben, Westminster Abbey, Westminsterpalatset, alla broar och övriga byggnader strålar och allt speglar sig i Themsens nattsvarta vatten.
Jag har börjat bygga pusslet. På en timma har jag fått ihop en liten, liten del av Big Bens urtavla. Sprätt omkring bland pusselbitarna lite på måfå men inser att jag måste inrätta ett sorts system för att hitta bitar som stämmer ihop med varandra. Inser också att min självsäkerhet gällande pusselbygge fått sig en rejäl törn.
Det är inte så lätt att få allt att passa ihop. Det krävs tålamod, varsamhet och logiskt tänkande om resultatet ska bli så som vi vill att det ska vara. Livet självt är som ett pussel. Vi kan inte fogas samman med tvång om vi inte passar ihop. Däremot behövs vi med de likheter och olikheter vi har om livspusslet ska bli rätt lagt och som gynnar oss alla på ett eller annat sätt. 


fredag 25 december 2020

Ett schema för mormor och skrattande kastanjetter


Juldagen. Vi hinner knappt slå upp ögonen innan erbjudanden från köpmännen om att byta julklappar som väckt missbehag når oss. Passa på under mellandagsrean. Skynda att fynda. Tvärt emot alla rekommendationer för undvikandet av smitta.Vilket är fullt förståeligt. Köpmännen tyngs ner i skosulorna av ekonomiska bekymmer. Därmed drar mellandagsrean igång så som den alltid har gjort.

När jag var barn var det en total omöjlighet att byta julklappar. Tacksamhet över gåvorna stod högt i kurs. Möjligtvis kunde ett klädesplagg som var för litet bytas mot en storlek större. Var det däremot för stort syddes det in till rätt passform. Vissa jular kom min mormor på besök. Hon hade alltid hemstickat i paketen. Alster som vuxit fram under höstens kulna kvällar. Mormor var duktig med all slags handarbete och som jag minns det blev jag glad över det hon stickat åt mig.
Min mamma och hennes systrar hade ett slags mormorschema som skulle följas strikt. Två jular i rad med mormor ansågs allt för påfrestande. Ett brutet schema gav upphov till hetsiga ordväxlingar mellan systrarna. Vilket jag som barn aldrig begrep. Jag älskade när mormor kom kvällen före julafton och åkte hem efter annandagen. Hon gav mig alltid odelad uppmärksamhet och vi hade mycket att tala om. Jag satt uppkrupen i hennes knä, lade örat mot hennes bröst och lyssnade till magsyran som åkte kana och gav ifrån sig ett kluckande läte på grund av kronisk halsbränna. Så hade hon löständer. I kvällstoaletten ingick rengöring av garnityret. Fascinerad stod jag bredvid och såg på när mormor spottade ut tänderna och grep sig an dem med en stor tandborste. Därefter åkte de ner i ett glas med vatten. Där låg de och flinade mot mig i all sin konstgjorda prakt. När mormor inte såg fiskade jag upp tänderna ur glaset och klapprande den nedre raden mot den övre som kastanjetter. Mormor förmanade mig att inte leka med hennes tänder för de var dyrgripar som var henne behjälpliga med näringsintaget.

När jag var sju år fick jag en grammofon av mina föräldrar.  Mormor tipsades. Köp gärna en skiva i julklapp åt Carina. Mormor ammande förslaget och begav sig till närmaste skivaffär.
På julaftonen delades paketen ut. Av formen att döma anade jag vad mormor köpt. Jag lossade högtidligt julsnöret och befriade innehållet från pappret med juligt motiv. 
Och där låg den, ep-skivan. Kinesiska muren framförd i äkta rap-anda av Evert Taube.
Mormor såg förväntansfull ut. Skivan lades på skivtallriken och Everts sluddrande rytmiska spoken word fyllde rummet. 
”Det var Shi Huangdi, kung av Qin som lät bygga den kinesiska muren. Och bränna alla böcker i Kina. Detta hände på Hannibal tid innan Jesus var född”.

Pappa  skakade uppgivet på huvudet och mamma beklagade sig. Själv föll jag i tårar ty jag hade hoppats på Sven Ingvars senaste skiva. Mormor, ja hon muttrade någonting i stil med otacksamhet. Men att byta skivan mot något mer lättsamt när julen var överstökad och mormor åkt hem var helt otänkbart. För så gjorde vi inte när jag var barn.

tisdag 22 december 2020

Långsamtväxande beslut och kära kulor


 Nu har även vi släpat in granen och klätt den. Nytt för i år är julgransbelysningen. Sladdlös. Ett enda tryck på den tillhörande lilla dosan och samtliga ljus tänds. Annars är det som vanligt. Julgranskulorna har hängt med oss under alla år. Vi köpte dem inför den första gemensamma julen. I en affär i Karlskoga. 
I flera föregående jular funderade jag när helgen var över och de sköra glaskulorna plockades ner i kartonger hur nästkommande julen skulle utvecklas. Framför allt gick tankebanorna kring var jag skulle befinna mig. Julen kom att bli ett långsamtväxande beslut om förändring. En förändring som skulle innebära lugn och trygghet. Förändringen kom till slut och den nya trygga julen inleddes med nyinköpta julgranskulor.

Våra julgranskulor bär spår av jular som gått. Vissa är lite repiga medan färgen flagnat av på sina ställen på andra. Några av kulorna har svarta prickar som uppstod då maken fick magsjuka kvällen innan julafton. Jag agerade samarit och gav honom ett stort glas aktivt kol som han utan övertalningsförsök svalde i ett enda svep. Den svarta kolen landade i den upproriska magen för att omgående vända och som en kaskad hamna i vår nyklädda julgran och underliggande julklappar. Därav de beständiga svarta prickarna.
När vi var skogsägare gick maken ut i skogen och högg vår julgran. Han valde med omsorg och för det mesta var granen till belåtenhet. Förutom den gången då granen utsattes för någon form av chock när den placerats inomhus och någon gång under nattens timmar släppte samtliga barr som samlades likt en extra julgransmatta omkring julgransfoten. Det var en anskrämlig syn som mötte oss på morgonen men som skogsägare löstes problemet under julaftonens förmiddag.

Årets gran är i sedvanlig ordning inköpt hos julgransförsäljningen utanför vår lokala matvaruhandel. Den är grön och grann, aningen sned men vem är egentligen perfekt? Årets julfirande är för oss som för alla andra mycket annorlunda. Men en viss julefrid har dock infunnit sig. Vi har haft en mer personlig turbulens i vår familj som inte härrör  Covid 19. Vi samlar tankarna och skrapar ihop den kraft som finns kvar och ser fram mot en jul där  vi taktiskt splittrar familjeumgänget på ett virussäkert sätt. Och gläds över julsamvaro som tack vare rådande omständigheter kommer vara fram till veckan efter nyårsafton. 
Vi har varandra som en sammansvetsad familj och finns för varandra varje dag. Om vi inte kan fira julafton så som vi egentligen önskar finner vi tröst i att detta förhoppningsvis inte är vår sista jul och att nästa jul är precis som den alltid brukar vara.




lördag 19 december 2020

Ett generande ljud och ett surt sug


 Vår bröllopsdag blev minst sagt märklig. Men ett visst mått av firande hölls dock med hämtmat och rosor med vidhängande kort där maken bedyrade sin tacksamhet att vara gift med mig. Trött och omtumlad över dagens tidigare händelser kändes det varmt i hjärtat av makens omtänksamhet. Minnet av vår vigsel kretsar mest kring min pappa.
Mitt under vigseln somnade pappa och gav ifrån sig höga och utdragna snarkningar vilket generade min mamma storligen. Om tröttheten berodde på en långrandig präst eller om pappa var utmattad av den pågående skidtävlingen han innan vigseln via radion hängett sig åt går inte att utröna. Eller så tyckte han vigslar var tröttsamt i största allmänhet.

Det finns mycket som är svårt att utröna. Inte minst mänsklighetens agerande där jaget många gånger sätts i det främsta rummet. Den pågående pandemin är ett bevis på mänskligt ego. Eller dumdristighet. Om vi tagit det ansvar regeringen och Folkhälsomyndigheten hoppats på hade sjukhusen inte varit överbelamrade av sjuka i behov av intensivvård som slutar i överfulla bårhus. De flesta äldre är rädda och ledsna i sin ofrivilliga ensamhet medan den yngre befolkningen tycker livet suger utan fester, barhäng och amorösa träffar. 
Hoppet står nu till vaccinet. En spruta som startar hätska debatter mellan de som är för och de som är emot. Själv kommer jag trots min rädsla för nålar låta mig vaccineras. För min egen skull men lika mycket för att värna om mina medmänniskors hälsa. 

Det är svårt att tänka så som vi ofta gör, detta drabbar andra men inte mig. Jag har blivit spritmissbrukare. God handhygien har alltid legat mig varmt om hjärtat men att skölja efter med en slatt sprit har endast skett i undantagsfall. Nu spritar jag händerna både innan och efter ett besök i den lokala matvarubutiken vilken är den enda butik jag numera besöker. Väl hemma upprepas proceduren efter noga tvätt med tvål och vatten.
Efter regeringens aningen förvirrande besked om nya restriktioner tar jag ytterligare ett steg uppåt i nivån på egenansvar. Klev ur sängen tidigt i morse för att åka och köpa förnödenheter. För att inte känna mig obekväm i den förmodade ökande kundtillströmningen. 
Jägare tillhör det morgonpigga släktet. Men innan jakten drar igång kan det behövas bullar till det medhavda kaffet. Och snus uppepå det. Utanför  butiksingången stod ett gäng jägare och hade överläggning. Kanske om dagens jakt eller vem som skulle betala för bullarna. Några ännu ej virussmittade gamlingar i riskgruppen iförda munskydd och plasthandskar strök oroligt förbi den muntra skaran män i jägarmundering. När jag närmade mig hade de hamnat  precis framför ingången. Vänligt men aningen bestämt bad jag männen att flytta sig till ett rekommenderat distanserat avstånd. De surnade till, berättade att de minsann träffades dagligen och fann därför ingen anledning till förflyttning. Trevligt men jag tillhör inte er vänskapskrets så flytta på er för f*n! Det är inte alltid lätt att vara snäll och vänlig. Ibland suger livet rejält. 



tisdag 15 december 2020

En oduglig usling och en minnesvärd kaka


 15 december. Min pappas dödsdag. Nio års saknad. Känner inte längre någon sorg, bara saknad som blandas med tacksamhet. Pappa slapp uppleva sådant som skulle ha fått hans sinne brusa upp till ett upproriskt tillstånd. All världens galenskap samt som grädde på moset ett virus som tar kål på mänskligheten.
Och som alltid när något nytt dyker upp så bildas det läger. För varför ska vi kämpa åt ett och samma håll för att komma tillrätta med ett problem som drabbar oss?
Jag är tacksam över att min pappa slapp uppleva allt som sker. En galen president som vägrar släppa makten ifrån sig, människors lidande och människors brist på medmänsklighet, onödiga konflikter och Corona. Men mest av allt är jag tacksam över alla minnen jag har av min pappa. Goda och varma.

Denna jul behöver vi tänka lite extra på varandra. Visa att vi finns fast vi inte syns. Då är det bra med ett värmande julkort. Hör vi inte av varandra under årets andra dagar så ligger beviset på att vi inte är bortglömda i brevlådan med en hälsning om en God jul och ett Gott nytt år. En jul som denna då julkort behövs kommer jag och maken inte att skicka några! Julkort som varit min passion. När sommaren övergått i höst har jag börjat planera hur årets julkort ska se ut. Jag har fotograferat och redigerat. Skrivit en lista med namn och adresser så ingen ska bli glömd. I oktober har korten varit färdiga och nedstoppade i kuvert med mottagarnamnet prydligt textat. 
Men i år är inget vanligt år. Motivationen att tänka på julkort har helt enkelt inte infunnit sig. Jag kommer göra något som tidigare varit helt otänkbart. Önska god jul via sociala medier och sms. Till mitt försvar har jag ringt runt till några av våra vänner och önskat god jul. Förklarat att i år blir det inga julkort. Känt mig som en usling, en svikare och oduglig vän. 

I morgon är det vår bröllopsdag. 42 år som gifta. En dag som vi alltid brukar fira lite extra. Helst bör det ingå bakelser av något slag i firandet. Men inte heller vår bröllopsdag blir som den brukar vara. Annat står i vägen. Något som är mycket viktigare. Något som vi väntat på sedan förra året. Liv som läggs i andras händer. Sen, när morgondagen är över ska jag tänka på nästa års julkort. Kanske jag börjar leta motiv med min kamera redan i januari. Inte kanske utan absolut kommer vi äta bakelser i januari för att fira att maken och jag fortfarande säger god natt och god morgon till varandra. Att vi finns för varandra, sida vid sida i glädje och sorg. Vi brukar alltid äta bakelser i januari. Närmare bestämt den 20 januari som är en mycket speciell och glädjerik dag. En dag av minnen och två vid det här laget torra mazariner. 

lördag 5 december 2020

En vinklad kamel och en mörk ljuskälla


 Det var när jag skulle hämta julpyntet ute i förrådet som jag upptäckte den. Diabildsprojektorn. Full av iver bar jag in den tillsammans med tre lådor diabilder till köket. Det är minst tjugofem år sedan vi senast tittade på bilderna. Nu minsann ska barnbarnen få uppleva något så extraordinärt som en diabildsföreställning.

Minns själv hur festligt det var när skollärarinnan släpade fram projektor och bildband för att vi barn skulle få en mer djuplodande undervisning gällande gamla slott, kungar, grevar, baroner, blodbad och annat som hör allmänbildningen till. 
Det finns även ett mer icke tilltalande minne från den tid då diabilder var på modet och jag blivit vuxen och bildat familj. Maken och jag var bjudna på middag hos en familj som vi i början av 1980-talet lärt känna genom gemensamma bekanta. I inbjudan ingick en diabildsförevisning. Paret hade varit på semester och besökt ett exotiskt land. Tunisien om jag inte minns fel. Under två timmar försökte maken och jag verka ytterst intresserade och dionysiskt utropa åh efter varje bild som visade värdinnan ridande på en kamel fotograferad i tjugoåtta olika vinklar. Samt parets måltider, drinkar och vilket baddräkt respektive badbyxmode de valt inför resan. Då var sociala medier  ännu inte uppfunnet utan det härliga livet visades upp för en utvald skara personer som glodde stint på den vitdraperade vardagsrumsväggen där det utspelades ett rafflande skådespel.

Varken maken eller jag kom ihåg vårt diabildsinnehåll. Därför var det med stor spänning jag satte projektorns sladd i eluttaget. Den börja omgående susa svagt men förblev svart. Jag svor. Typiskt också, nu måste glödlampan ha slocknat. Och var får jag tag på en sådan lampa som säkerligen är av den mer ovanliga sorten?
Jag monterade bort lampan och körde till Norrköpings mest välsorterade lampaffär. Expediten granska den noga och skakade på huvudet. Tyvärr, men som bevis på gott kundbemötande ringde hon ett samtal. 
"Lampan kan vara här i slutet av nästa vecka. Till en kostnad av 300 kronor för frakten och 200 kronor för lampan. Detta är faktiskt ingen lagervara"! Jag kände plötsligt ett behov av att säga förlåt men lät bli.
Nu gällde det att lösa problemet. Därför ringde jag en kvinna som är lärare. "Visst har ni en diabildsprojektor undanstoppad i någon skrubb på skolan"? Inget napp. 
Hembygdsföreningen så klart! Att jag inte tänkte på den som förstahandsval.
"Nja, kanske men det är han som jag inte minns vad han heter men som varit elektriker på bruket, han var nog chef faktiskt men han är pensionär nu och är över 87 år. Han ska du tala med för han har nog en egen sån där du behöver". 
"Fast hur ska jag få tag i honom när du inte kan ge mig ett namn"? 
"Jag minns ju inte namnet sa jag ju".
Jag tackade och avslutade samtalet. Sen ringde jag Annagreta. Som i sin tur ringde någon som i sin tur gick upp på sin vind och plockade ner sin projektor. Som var exakt likadan som vår. Den kunde jag nu  hämta hos Annagreta. Som letat fram sina egna diabilder som hon inte kunnat se i brist på projektor. Vi satte i sladden. Projektorn började omgående susa svagt men förblev svart. Jag svor. Även Annagreta undslapp sig en liten svordom. Sen plockade hon fram den medföljande instruktionsboken. Där kunde vi läsa att när sladden var isatt skulle knappen till lampan knäppas på. Knappen jag inte sett och därmed inte visste fanns. Jag tryckte på knappen men inget hände.
"Vi skulle trycka hårt på nån knapp men jag minns ju inte vilken projektorägaren sa det var". 
Annagreta såg olycklig ut och jag for hem med låneprojektorn och instruktionsboken. Kände att jag behövde ta med mig grejerna eftersom Annagreta med flera haft besvär med att hjälpa mig. Eljest hade jag nog verkat otacksam. Väl hemma hämtade jag dyrgripen till lampa som låg kvar i min jackficka, petade fast den på sin plats i vår egen projektor, satt i sladden och tryckte på lampknappen. Det susade svagt och väggen blev vit av det starka ljusskenet!  

Ibland fungerar det på en enda gång, ibland tar det lite längre tid men för det mesta ordnar det sig alltid.

måndag 30 november 2020

Sirap i raggen och evighetslånga arvskiften


 Jag kan knappt förstå det. Sista dagen på november månad. En månad jag alltid fasar inför. Den tycks oändligt lång. Som en evighetsmånad innan ljuset närmar sig. Förvisso är det ännu mörkt, gråkallt och trist. Ännu långt kvar innan ljuset träffar urholkade sinnen. Fram till dess får vi njuta av det konstgjorda ljuset. Stjärnor och ljusstakar, utomhusbelysning i form av konstfullt formade slingor fästa kring fönster, dörrar, äppelträd och upphissade i flaggstänger. Vissa i kulörta färger. Det finns ingen hejd på kreativiteten som lyser upp i mörkret.

I år har vårt julpynt inslag av det som min mamma efterlämnat. Hon var inte lagd åt det juliga hållet.  Mina barndoms jular innehöll inga större förberedelser med en mamma som höll sig uppe natten före julafton så allt skulle vara skinande rent och pyntat på julaftons morgon. Hon klagade mest över allt ståhej och förfasade sig över dofter som sipprade ut genom de andra hemmafruarnas dörrspringor och fyllde trapphuset. Dofter av pepparkakor, vörtlimpor, saffransbröd, lutfisk och griljerad skinka.
Till hennes försvar lyckades hon alltid skapa julstämning. Kokade varje år knäck som åts med tesked ur veckade småformar, pepparkakor, vörtbröd och saffransbullar köptes på Konsum och granen pappa fick till skänks av någon skogsbonde kläddes med sköra glaskulor och levande ljus. Mamma våndades över de levande ljusen men skräcken för elektiska julgransljus var större. Hon var viss och säker på att hela granen skulle bli elektrifierad och den som händelsevis råkade nudda de klädda grenarna skulle omgående förvandlas till en förkolnad hög. Därav levande julgransbelysning.
Förhållningsordern när ljusen tändes var benhård. Alla var tvungna att sitta stilla på sina platser för att stearinljusens lågor inte skulle fladdra av eventuellt vinddrag och tutta eld på grannlåten.
"Granen innehåller terpentin och det är ytterst eldfängt", var mammas stående mantra.

På julbordet fanns alltid grisfötter, det vara pappas och mitt krav. Mamma kokade grisfötter och julskinka. Jag följde skådespelet uppflugen på köksbänken. Ett år provade jag att äta den feta svålen som mamma skar bort innan skinkan griljerades. Dallrande låg den i slaskhon medan ett och annat raggigt borst som slaktaren missat när han skållade grisen stack upp och glittrade i julbelysningens sken. Jag doppade svålen i sirap och lät bitarna utan besvär glida ner genom matstrupen. Den julen tillbringade jag största tiden på toaletten medan maginnehållet gled tillbaka samma väg den kommit och hamnade på botten av toalettstolens sanitetsporslin. 

Under helgen var jag hemma hos vår dotter. Hjälpte henne att slå in små paket som vi sedan fäste vid den paketkalender jag en gång broderade till våra barn. När hon själv blev mamma rotade jag fram den för länge sedan undanlagda kalendern och överlämnade den i hennes vård. När så barnbarnsskaran utökades broderade jag ännu en kalender och gav till vår son och hans sambo så traditionen med paketkalender kunde föras vidare också i hans familj. 
Min barndoms jular var en enkel tillställning som innehöll ett försiktigt mått av julkänsla i form av juliga dukar, ljusstakar och julgranskulor av skört glas. När jag nu tittar på mina barnbarns ärvda paketkalender och min mammas efterlämnade juldukar som jag minns från min barndom fylls jag av nostalgi. Och insikten om att livet inte varar för alltid till skillnad mot julpynt som tycks genomgå   arvskiften i all evighet.

söndag 22 november 2020

En sömning trafikfara och ett nattlig impulsköp


När jag var barn gick jag ofta i sömnen. Många barn gör det, har läst att omkring fem procent av alla barn är sömngångare. Inget som är skadligt eller direkt farligt så till vida sömngångaren inte stöter på några hinder i form av möblemang eller annat som den sovande vandraren kan snubbla över eller beger sig ut på trafikerade gator. 
Det är först i vuxen ålder som sömngångaren bör utredas. Då kan det föreligga sjukdom bakom nattvandringen. Mig veterligen har jag aldrig klivit sovande ur sängen som vuxen så jag hyser ingen oro. Jag växte helt enkelt ifrån mitt barnsliga sömngångarstadie.

Ofta vaknar jag strax före maken på morgonen. Då brukar jag kolla på min mobiltelefon vad som hänt ute i världen under nattens mörka timmar. Oftast handlar det om nyheter som jag förfasar mig över och genast delger min make så fort han slår upp ögonen.
I fredags morse såg jag att det inkommit ett mejl under natten. Närmare bestämt klockan 02.35. Ett företag hälsade mig välkommen som kund och tackade för beställningen jag gjort.
Eftersom jag inhandlat samtliga julklappar på nätet redan under oktober månad blev jag aningen fundersam. Hade inget minne av ytterligare köp som väntade. Undersökte därmed mejlet lite mer noggrant. Jodå, jag hade köpt två förpackningar elektriska kronljus med ledlampor. Det utlovades en mysig advent och jul med dessa förnämliga ljus tillverkade av äkta vax. Driftssäkra och brandsäkra. 
Allt till en kostnad av 447 kronor. Eftersom summan överskridit 400 kronor slapp jag fraktkostnad och bäst av allt, jag hade handlat på rea. Hela trettiotre procents rabatt! Allt var redan betalt med mitt Klarna. Beställningen och betalningen med Klarna där jag först måste logga in med mitt bank id hade genomförts klockan 02.30 natten till fredagen.

Jag väckte genast maken. Förklarade att jag under natten köpt elektriska ljus. Bra, svarade han då får vi fint till advent och jul. Du ville ju ha sådana ljus till kandelabern som står på golvet. Sedan skrattade han och påtalade att det inte var någon speciellt uppseendeväckande dröm.
Jag protesterade. Det var ingen dröm, jag har verkligen köpt ljus för dyra pengar. Visserligen på rea men ändå. Jag har gjort det medan jag sov! 

Maken tyckte det var en bagatell. Köpt är köpt och vi kommer få det mysigt samt drifts- och brandsäkert under stundande högtider. Vår dotter däremot blev bekymrad när jag berättade om min nattliga bedrift. Hon ängslades över att jag drabbats av en form av galenskap eller ännu värre, blivit hackad på nätet. 
Inget av det stämmer. Jag har helt enkelt gjort en moderniseras form av sömngångargrej fast liggande under täcket i vår säng. 
Känner dock stor tacksamhet över att det inte var en ny bil eller något annat onödigt dyrt jag köpt. 
Det jag nu hoppas på är en snabb leverans så ljusen hinner fram före jul. Helst innan advent. För gör jag ett impulsköp, även om det varit omedvetet, vill jag gärna glädjas över varan innan jag hinner ångra mig.

Vad har jag då lärt mig av detta? Jo att aldrig ha mobiltelefonen eller surfplattan i närheten av den plats nattsömnen äger rum. Det är förvisso känt sedan länge men nu har jag fått belägg för det påståendet.

fredag 20 november 2020

En blodig middag och stekta sulor


 Det bakas som aldrig förr. Det har jag sett på sociala medier. Det stora julbaket visas upp och vi gör allt för att slå varandras egna förträfflighet gällande handlag med degen.
Även jag har fått till en och annan lussekatt och några olika sorters småkakor. Allt ligger väl undangömd i frysen för att sedan plockas fram när det är dags att avnjutas i samband med att lågan till det första adventsljuset flammar upp och sprider sitt milda sken.

Vi gillar att prata mat och bakning. Recepten flödar. Krämig pasta och galet god lax. Snabbt och lätt till lunch vilket visar sig vara ett krångligt hopkok när recepten läses mer noggrant.
Varje dag när jag hämtar stortvillingarna från skolan förhör jag mig om vad de ätit till skollunch. Barnen har skilda åsikter gällande anrättningarnas smaklighet.
Blodpudding sa de en dag. Usch förkunnade pojken medan flickan tyckte det var mums.

Det var väldigt länge sedan maken och jag åt blodpudding och samtalet omkring denna tvåeggade maträtt resulterade i att jag köpte en bit som serverades under gårdagen. Lingonsylt, knaperstekt bacon samt ett äpple som kokats lagom mjukt i sockrat vatten därtill. Vips har blodpuddingen nått höga höjder på den kulinariska mattrappan.

I min ungdom hade jag en romans med en pojke som verkligen avskydde blodpudding. Hellre svalt han sig till döds än dristade sig till att ta en enda tugga. 
Som de flesta ungdomsromanserna falnar lågan efter en tid, så ock i mitt fall. Vi gick skilda vägar och han skaffade sig en ny fjälla. Som han flyttade ihop med. Den nya fjällan och jag sammanstrålade en dag på Konsum. Hon ställde sig tätt intill mig och mumlade så pass högt att jag inte skulle undgå att höra.
"Undrar vad jag ska bjuda min älskling på till middag ikväll". Hon sneglade åt mitt håll i hopp om att jag förstod att numera var älsklingen hennes och inte min.
Jag fann det som min plikt att ingripa som den problemlösare jag är gällande kvällsmåltider.
"Köp blodpudding vettja. Han fullkomligt älskar det och kommer avguda dig för all framtid om du steker upp ett par skivor åt honom".
Hon såg tveksam ut. Vilket berodde på att hon aldrig tillrett denna goda tillika billiga maträtt. Något hon med skammens rodnad på kinderna erkände. Därmed bad hon mig, den mer erfarna kokerskan om råd.
"Stek skivorna på mycket hög värme. Länge och väl, minst tjugo minuter på varje sida. Gärna lite längre om det inte är bråttom med att få maten på bordet men snåla inte med smöret".

Nöjd med min bedrift om instruktioner hur blodpudding stekes för bästa resultat gick jag hemåt och önskade att jag hade fått vara med när hennes älskling blev bjuden på något som i det närmaste liknade vidbrända skosulor. 


onsdag 11 november 2020

Blyga blåsor och gratis servetter


 Vi har nog alla varit med om det någon gång. Vi sitter i bilen på väg någonstans. Bort eller hem. Stannat till under färden för att ta en fika, medhavd eller på ett café. Efter ett par mil gör blåsan sig påmind. Kaffet har genomgått en förvandling och det måste lättas på trycket. Omgående. 
Kör vi på en liten väg kantat med skog är det inga problem. Bara att svänga ut på vägrenen och uppsöka en snårvegetation ogenomtränglig för ett mänskligt öga. 
Värre blir det om vägen är stor och tätt trafikerad. Gärden som sträcker ut sig och tycks sluta någonstans i horisonten. Då är det bara att knipa och köra vidare i förhoppning om att en avtagsväg dyker upp och som kan leda in oss till ett undanskymt ställe.

Igår när jag skulle åka in till Norrköping för att hämta hem barnbarn från skolan såg jag en bil som stod parkerad mitt på vår grusväg. Vid dikesrenen uppehöll sig en herre och i den pose han befann sig gick det inte att ta miste på vad som utspelade sig framför mina ögon. 
Jag växlade ner motorn, krypkörde taktfullt och tänkte att han nog skulle hinna bli klar innan jag närmade mig ett generande avstånd. 
Om blåsan var sprängfylld eller om han i ren nervositet fick stopp i systemet går inte att utröna. Men jag märkte att en viss oro uppstod ju närmare jag kom. Med den hand som inte styrde apparaturen försökte han dölja det jag inte skulle se. Jag vinkade tröstande i en gest som betydde ta det lugnt jag väntar.

Proceduren avslutades så småningom och efter en hel del fumlande under byxlinningen gick herren mot sin bil. Jag stack ut huvudet genom min neddragna bilruta och frågade om han hann bli klar och viftade därefter med det varje farmor och mormor har i handskfacket. Ett paket våtservetter. Sa varsågod, du kan få en våtservett om du behöver. Han stirrade ilsket och otacksamt på mig innan han satte sig vid ratten. Startade motorn, gjorde en rivstart och försvann. 

När blåsan är full och behöver tömmas skickar den signaler till hjärnan. Signaler som tillhör det viljestyrda systemet och som vi själva till viss del kan bestämma över. Men till sist blir trycket allt för obekvämt och vi har inget annat val än att uträtta det som behöver uträttas. Då gäller det att inte ha en allt för blyg blåsa om vi måste kissa i andra människors omedelbara närhet. Det kan ge upphov till stress och självkritiska tankar. Men blyga blåsor kan få målinriktad KBT behandling av legitimerade psykologer. Till en kostnad av sisådär 1200 kronor per timma. 
Många av oss har nog mer eller mindre blyga blåsor, speciellt om den behöver tömmas där risken är överhängande att någon ser oss. Trots att kissandet är något helt naturligt och som varenda människa ägnar sig åt så är det en privat angelägenhet. Konstigare än så är det inte. 

Men att bli sur om en vänligt sinnad människa erbjuder en våtservett helt utan kostnad i dessa tider då handhygienen är extra viktigt kan jag nog tycka är ganska märkligt. 


fredag 6 november 2020

Produktiv avel och ett nattsvart beslut


När det började lacka mot jul för många år sedan ställde maken mig frågan om jag önskade mig en strykmangel i julklapp. Kanske inte det jag gått omkring och önskar mig hett och innerligt men tanken från makens sida var mycket god och kärleksfull. 
Tack, svarade jag men kan du inte ge mig en hund istället för en mangel? Under min barndom fanns alltid en förhoppning om att mina föräldrar skulle förära mig en hundvalp i julklapp eller på bemärkelsedagen. En önskan som aldrig gick i uppfyllelse. Mina föräldrar var förnuftiga med insikten om vem av oss som skulle motionera samt rasta hunden oavsett väder, lust och ork. Precis som när jag överraskaskade dem med ett marsvin som jag olovandes köpt för hopsparade veckopengar. Efter en månad tröttnade jag på att kela med det minst sagt ointresserade husdjuret och mamma var den som förbarmade sig över den lurviga varelsen. Pappa tyckte synd om marsvinet som döpts till Molly och köpte ett till marsvin som efter en tid visade sig vara en hane. Därmed hade mina föräldrar plötsligt en produktiv marsvinsuppfödning. 

Maken och jag konfererade kring valet av julklapp. Han förordade en mangel medan mitt argument hade en betydligt större tyngd. Till vem var julklappen egentligen ämnad? Hur mycket skulle maken köra den där mangeln i förhållande till umgänget med en hund? Alltså, mina argument höll och vi for iväg till en kennel som hade de mest bedårande svarta labradorvalpar klara för att säljas.
Valpen var så som valpar är mest. Kissade och bajsade inomhus ända till dess den förstod sig på att visa när det var dags att uträtta behoven utomhus. Valpen som hette Frida åt upp våra skor och slaktade tillsammans med vår dotter som då var tre år gammal ett helt fotoalbum med familjebilder. Hunden utvecklade sinne för stöld och jagade folk så fort tillfälle gavs. Hatade djupt och innerligt ortens styckmästare vilket vi trodde berodde på att han var utrustad med ett träben.
Hon älskade att åka traktor, skördetröska och lastbil. När så en granne tömde sin frystoalett utanför sin stugknut kände Frida genast vittring och fann högen med mänsklig avföring så pass tilldragande att hon ideligen sprang dit för att rulla sig i smörjan. Trots vädjan till grannen att gräva ner sin skit fortgick latrintömningen samtidigt som grannen påtalade hundägarens ansvar gällande att hålla ordning på sin hund och inte låta den springa lös vind för våg. Vilken grannen naturligtvis hade helt rätt i.
En dag blev måttet rågat och hunden fick flytta hem till en familj som vi kände. Vars grannar hade en helt vanlig vattenklosett.

Nu står vi i beredskap att ånyo bli hundägare. Efter en hälsokontroll med tillhörande blodprov visade det sig att vår dotters ledarhund drabbats av leukemi. Ett mycket tragiskt och känsloladdat besked. Maken och jag behövde inte ens diskutera saken. Vi öppnar vårt hem som kommer bli ett hospis för Sigge den dag han inte längre orkar jobba ihop med sin matte. När det blir vet vi inte ännu men hunden är inte så som han varit. Arbetsivern har börjat falna och en viss trötthet gör sig gällande. Antagligen är det en tidsfråga innan han flyttar hem till oss. 

Dottern är uppsatt för en ny ledarhund som kommer bli hennes arbetskamrat och vän. Sigge blir sjukpensionär och den sista tiden ska vi skämma bort honom utan några som helst regler som en hund bör förhålla sig till. Vi ska med en blandning av glädje och sorg ta oss an Sigge fram till den dag då vi måste ta den oundvikliga smärtsamma beslutet som är den mörka baksidan med att äga ett djur. 

tisdag 3 november 2020

Perfekt inkråm och ett kladdigt samhällsproblem


 Varje morgon äter vi ägg till frukost. Det är alltid maken som ombesörjer äggkokandet. Han får dem perfekt tillredda. Att koka ägg är en konst vilket maken hävdar tar år att lära sig. Jag kan enkom hålla med i påståendet. Jag lyckas aldrig få till det när jag någon gång ger mig i kast med äggkokning. Antingen blir de alltför hårdkokta eller så rinner hela inkråmet när det knackas hål på skalet.

Ägg är en oumbärlig ingrediens vid matlagning såväl som vid bakning. Jag antar att det finns substitut för de som lider av äggallergi eller enbart äter veganskt och det funkar säkert det också. Kikärtsspad till exempel. Det lär vara utmärkt för den som ämnar baka maränger har jag hört.
Men, ägg har även fått ett annat syfte än att hanteras i köket efter det att hönsen klämt ur sig produkten. Hamnar äggen i orätta händer kan det ställa till med förtret. Vilket många Skärblackabor fått erfara under lång tid. Ja inte enbart boende i vår by har fått fönster och husfasader nersmorda med råa ägg och äggskal, fenomenet är utspritt över hela vårt avlånga land.

Igår gick jag av en händelse förbi ett hus där det bor ett äldre par som jag känner. Mannen och jag vinkade till varandra genom fönstret och jag beslöt mig för att ringa på deras dörr för att säga hej och växla några ord. Han blev glad för hans hustru ligger på sjukhuset och han kände sig lite tragiskt ensam. Vi stod på behörigt avstånd från varandra som sig bör i dessa tider men så berättade han om en av deras fönsterrutor  som såg bedrövlig ut. Han förstod inte riktigt vad som hänt och bad mig därmed att ta en titt på förödelsen.
Hela rutan var nerkletad med ägg. Som den vänliga person jag är bad jag honom öppna sitt städskåp och låta mig undersöka vad som där fanns att tillgå. Därefter antog jag utmaningen att försöka lösgöra fönsterglaset från intorkad äggsmet som runnit uppifrån och ner. Vilket visade sig vara nästan omöjligt. Det krävdes en hel rulle hushållspapper, rikligt med vatten samt efterputs med fönsterputsmedel innan fönstret blev skinande rent.

Det har kastats ruttna tomater, ägg samt en och annan tårta genom tiderna. Speciellt mot politiker och andra högt uppsatta som stått på podier för att tala till folket. Resultaten har lett till muntration, ilska och kemtvätt.  I Amerika blev bilar i färd attackerade av ruttna tomater varpå en bilförare ilsknade till så pass rejält att han klev ut  bilen och mejade ner marodörerna med sitt medhavda maskingevär.
Jag anser att det var en överdriven och avskyvärd handling. Ingen ska behöva sätta livet till för ett förvisso obehagligt tilltag men som av många som inte själva varit drabbade anses vara ett oförargligt bus.
Flertalet äggkastare tillhör gruppen ännu ej straffmyndiga och räknar nog inte med att deras föräldrar kan åka på att få betala skadegörelsen om det uppdagas vem som roat sig med ett av vårt populäraste livsmedel. En böteslapp som kan uppgå till uppemot 30 000 kronor om det vill sig illa.
Är äggkastaren myndig kan det förutom skadegörelse även handla om böter för ofredande. 

Nu har affärsidkare låtit införa åldersgräns för köp av ägg i hopp om minskad skadegörelse. Vi får tro att alla med åldern inne tar sitt ansvar och inte köper ut ägg åt minderåriga. Ägget har blivit ett samhällsproblem och risken finns att hönsen slutar värpa om det hela går för långt.


lördag 31 oktober 2020

Ett busigt gäng och avståndstagande intimitet


 Sista dagen på oktober. I morgon träder november in. I mitt tycke den jobbigaste månaden av dem alla. Mörk, råkall och lång. Denna dag är inte bara månadens sista, den är också Alla helgons dag. Vi minns, sörjer och saknar men kan ändå känna tacksamhet och glädje för det liv vi haft tillsammans med dem vi saknar och sörjer.

Mellan saknad, sorg och minnen finns bus eller godis. Halloween. Barnens festligheter då det knackas dörr i hopp om gratisgodis. I rikliga mängder. En sed som trycker undan tanken på döden. Gör det legitimt att skoja med den. Kring Halloween finns många åsikter. Kommersiellt jippo, respektlöshet inför alla själar som svävar över sörjande hjärtan och att pumpor och läskiga utstyrslar tar överhand. Men det ena utesluter inte det andra kan jag tycka.
I vår lokala matvarubutik har personalen spexat till det. Vilket får varje kund att dra på smilbanden. Vilket så väl behövs i dessa tider då alla gör sitt yttersta för att Coronasäkra tillvaron. Vi följer uppsatta skyltar som leder oss den säkra vägen och går längst med golvens pilmarkeringar. I alla fall de flesta av oss i syfte att skydda oss själva och våra medmänniskor.

Norrköpings kommun har stängt ner och gått ut med stänga restriktioner. Regionen går upp i stabsläge och smittspridningen ökar. Från och med och fram till 19 november ska vi följa Folkhälsomyndighetens beslut om lokala allmänna råd. 
Vissa tar detta på största allvar. Så till den milda grad att de ringer Norrköpings kommun för att påtala trängseln i Norrköpings swingersklubb Adam & Eva. Om klubben är Sveriges största och mest välbesökta är det inte konstigt om det blir trångt. Ännu konstigare vore det om det på en sådan klubb hölls behörigt avstånd till varandra. Även om jag personligen aldrig besökt en swingersklubb så fattar jag ju det. Dit går man inte om man vill stå ensam i ett hörn och hålla social distansering. Här vill besökaren ha närhet och mer därtill. Jag kan ändå inte låta bli att undra, är man rädd för Covid 19 är det kanske bäst att hålla sig borta från en sådan klubb fram till dess smittrisken klingat av eller vaccintillverkarna fått fram ett tillförlitligt vaccin. Eller helt enkelt nöja sig med att roa sig på egen hand eller med sin partner hemma i tryggheten.  
Nå, kommunen och swingersklubbens ägare tar sitt ansvar så nu är Adam & Eva tillfälligt stängt enligt Norrköpings Tidningar.
Även om ägaren muttrar lite och menar att det minsann pussas, kramas och utövas intim aktivitet på helt vanliga krogar när kvällen börjar bli sen.

Inget bus eller godis under pågående  Covid 19 pandemi! Håll avstånd och följ Folkhälsomyndighetens restriktioner. Om det ändå pockar på, glöm inte att tvätta och sprita händerna efteråt. Noga!

 

onsdag 28 oktober 2020

En vilsen hemvändare och en gemensam kycklinggryta


 Varje morgon när vi äter frukost tittar vi ut genom fönstret. Alltid händer det något som väcker vårt intresse. Rävar, rådjur, och fåglar bildar en levande tavla och fönsterfodret är tavelramen. Fåglar fascinerar mig. Jag kan sitta vid fönstret långa stunder för att se dem landa vid fågelbordet. Det skiljer sig åt hur fåglarna äter. Några sprätter vilt med näbbarna för att på så sätt få fatt i det allra bästa som erbjuds. Andra däremot verkar urskulda sig, tar det som blir över och håller sig nere på marken.  Det slåss och bråkas, markeras vem som bestämmer. Uppvaktas och ignoreras. Grupperas och stöts undan. Precis så som vi människor beter oss. Alla är vi oss själva närmast.

Några fågelarter har gett sig iväg. Hem eller bort det är frågan. För vad är egentligen hemma för en flyttfågel? 
I dagarna är det exakt trettioett år sedan vår familj lämnade det trygga och invanda för att starta ett nytt liv på en främmande ort. Spännande och sorgesamt. Jag satt i bilen och grät. I knät höll jag en uppstoppad uggla som mist livet när den flög in i en elledning hemma på vår gård som sålts till främmande människor. I ladugården råmade korna farväl och på gårdsplanen stod mina svärföräldrar och vinkade av sin son, sonhustru och barnbarn.

Efter tio år lämnade vi vårt hem, föräldrar, vänner och allt det som maken och jag gemensamt byggt upp. Det tog mig år innan hemlängtan klingade av. Numera känner jag mig som en värmländsk östgöte och har inte längre hemlängtan. Men jag kan dock känna mig vilsen när vi besöker de vänner som vi ännu har kvar i vår forna hembygd. Till och med avundsjuk på att jag inte längre är en del av bygden där livet går vidare för de som fortfarande bor kvar. Det är då vilsenheten sätter in.
Min väninna Iris berättar när vi talas vid i telefon om vävkursen hon går, sammankomster, småskvallar om folk när jag ber henne om det och hur hon vissa veckor ansvarar för det vandrarhem som inte fanns när vi bodde där. När jag pratar med Iris känner jag mig hemma men ändå så långt borta.

"Jag vill också vara med och städa i rummen i det där vandrarhemmet", beklagade jag mig ynkligt inför maken. "Jag är utesluten ur gemenskapen, de saknar mig inte. Kanske inte ens ägnar mig en tanke. Om vi skulle bli hemvändare"?
Tanken är befängd. Jag vet att våra vänner tänker på oss. Trots att jag inte blir tillfrågad om att komma och gemensamhetsstäda rummen i vandrarhemmet. Och inte vill jag bli någon hemvändare när allt kommer omkring. För inget är så som det var för trettioett år sedan. Vi har alla förändrats på ett eller annat sätt vilket inte betyder i negativ riktning. Det handlar mest om förändrad livsinriktning. 
Östergötland är vårt hem sedan lång tid tillbaka. Här har våra barn vuxit upp. Här är våra barnbarn födda och kommer växa upp med östgötska som sitt modersmål. Ingen vacker dialekt precis men det visar varifrån de kommer. Här har vi våra vänner och idag knackade grannen på vår dörr med en inbjudan till kvällsmat. Det ska visst bli kycklinggryta. Bara en sådan sak bidrar till att jag inte vill bli någon hemvändare. 
 

måndag 19 oktober 2020

Vägvisare och orakade spiror


 Nyss hemkommen efter en hundpromenad. Vi ska ha ledarhunden Sigge boende hos oss ett par dagar då hans matte är iväg på någon sorts fortbildning tillsammans med sina prästkollegor. 

Okopplad skuttade han före mig på den skogsstig vi vanligtvis brukar gå. Han har minne för stigar den där hunden. Hundar har för övrigt ett gott minne. Episodiska minnen sägs det som bygger på tidigare händelser. Några speciella händelser som skett på de stigar jag vandrat tillsammans med Sigge minns jag inte, däremot är jag fullkomligt säker på att Sigge memorerat vår gemensamma vandringsled för det är så han är tränad och utbildad. Att känna igen sig, hitta vägen och leda sin hundförare förbi hinder på ett tryggt och säkert sätt. 

Jag har ett ganska bra lokalsinne. Minns vägar och gator och vart de leder. Men mitt goda lokalsinne kan svikta ibland. Speciellt när jag besöker nya platser och jag ska leta mig tillbaka till punkt A från punkt B. Då kan Google Maps vara till god hjälp förutsatt att jag håller telefonen i rätt riktning och kan utläsa hur den blå punkten rör sig. Om inte kan det ställa till med problem vilket dottern och jag fick erfara när vi var i London. Vi travade runt i något som kändes evigheter utan att hitta till det hotell där vi tidigare ställt in väskorna i vårt rum. Vi mindes varken hotellets namn eller gatunamn där det var beläget. Bara att det ungefärligen låg strax intill Covent Gardens Undergroundstation. Google Maps ledde oss till otaliga främmande platser ända till dess det sunda förnuftet sa oss att nu är allt bort i stöll. Att batteriet i min mobil plötsligt tog slut gjorde inte saken bättre.

Stress kan bidra till ett sviktande minne. Jag har lätt för att bli uppstressad speciellt när jag är i Norrköping och ska på en shoppingrunda. Då kan minnet svika och jag minns inte allt jag måste uträtta.
Som den gången då jag hade en tid att passa efter det att jag gjort mina ärenden. På min att-göra-lista stod inköp av ett par byxor. Trots att det var smällkalla vintern behövde jag byxor i en lite luftigare modell för inomhusbruk. Varm och svettig klev jag in i provhytten med tre par byxor. Klädde jag av mig jackan, sparkade av mig vinterkängorna och drog av mig jeansen. Det första paret passade perfekt och jag nöjde mig således med dem. På med mina egna för länge sedan betalda kläder och ställde mig därefter i kassakön som före Coronatiden ringlade sig tät och lång.
När det blev min tur frågade kassörskan om jag inte glömt något. Jag blev rädd eftersom jag trodde  hon antydde att jag av misstag låtit några av de byxor jag tagit med in i provhytten slinka ner i min väska och sedan glömt att de låg där. 
Nej, nej bedyrade jag. De andra byxorna har jag hängt på anvisad plats utanför provhytten.
Kassörskan log milt. Hennes ögon följde min kropp, uppifrån och ner och så tillbaka till mitt ansikte där vi fick åter igen fick ögonkontakt. 

Då insåg jag att mitt minne spelat mig ett spratt. Kvar i provhytten hängde mina jeans och ett par nakna, vinterbleka, aningen håriga ben visade sig under jackans nederkant för att fortsätta ner i stövelskaften. 
Jag skämdes som en hund med periodiskt minne men kände mig dock en smula upplivad då jag märkte hur jag kassörskan och mina medkunder fick ett glatt och lättsamt sinne. 
Varje gång jag plockar fram dessa byxor i lätt och luftigt material dyker detta pinsamma minne upp men jag är ändå tacksam över att jag fortfarande är i stånd till att minnas. 

torsdag 15 oktober 2020

En värmande överraskning och flexibla regler utan förbud


 Jag vill inte , sa maken igår. Helt oförhappandes. Jag blev förfärad. Vad ville han inte? Att hösten är här, förkunnade han och blickade drömskt bakåt i tiden. Till sommaren. Solen, värmen och grillen.
Vi har aldrig tidigare varit några hängivna grillare. Ansett det mest som ett lite bökigt projekt. Men i och med vårt inköp av en pelletsgrill under försommaren har doften av grillos letat sig in i våra ådror. Därmed har vi blivit grillens mästare.
Nu står grillen i sin tragiska ensamhet under ett skynke på vår altan. Som en monument över flydda tider. Tallbarr och höstlöv dalar ner och lägger sig tillrätta på och intill grillen och våra hjärtan fylls av svårmod.

För att pigga upp oss bokade jag överrasknings-Afternoon Tea. I Katrineholm. Det gäller att vidga sina vyer och våga kasta sig ut någon mil hemifrån. Nu för tiden blir det inte längre bort än till Kimstad. Möjligtvis Norsholm. Eller Norrköping någon enstaka gång. Faktiskt idag då jag ska iväg på tuttröntgen. Tre bilder på varje bröst. Som kläms ihop till oigenkännlighet. 
Något jag inte ägnade en tanke åt då vi njöt av varmt te i stora vackra koppar, läckra bakverk och hög gemytlighetsfaktor. 

Jag har läst att det är viktigt att unna sig onyttigheter lite då och då. Även om det inskränker en smula på det hälsosamma livet vi strävar efter att uppnå. Det gäller att ha flexibla regler utan förbud. Bara det är en konst som måste läras in där planering är en av de viktiga ingredienserna. En annan viktig aspekt i det hela är att aldrig äta godsaker i avskildhet. Risken är då överhängande att vi glufsar i oss så stora mängder att det kan tyckas vara osunt. Därför är det bättre att gruppäta där varje deltagare bestämmer mängden godisintag. Innan gruppen samlas och dreglar över skålarna där innehållet vägts upp är det bra om ett träningspass inplanerats. Behöver nödvändigtvis inte vara samma dag som vi ätit onyttigheterna utan det går lika bra dagen efter. 
Känner vi oss otillfredsställda då vi ätit upp den vägda ransonen går det bra att avsluta det hela med en Nutrilette bars eller smoothie som ger mättnadskänsla utan dåligt samvete.

När jag nu tänker efter så finns det en påse Dumle i skafferilådan. Och faktiskt även en påse Ahlgrens bilar, original. Och jag är ensam hemma då maken är hos grannen och sätter upp en hängränna. 
Mycket troligt att jag tänker öppna skafferilådan. Eller rättare sagt jag kommer öppna lådan och i väntan på att tiden för  tuttröntgen närmar sig har jag placerat mig i soffan med båda påsarna upphällt i en skål. Medan jag ser hur höstlöven faller utanför fönstret kommer skålens innehåll minska i chockerande takt. Jag har nämligen flexibla regler helt utan förbud. 
 


onsdag 7 oktober 2020

Festprissar och ett par förvirrade skor


 Allt sedan den 26 september fram till den 5 oktober har det varit ett firande. Stortvillingarna och deras lillebror har med en dags mellanrum fyllt år och i måndags var det småtvillingarnas storasysters tur att bli hyllad på bemärkelsedagen. Tårta och tacos, paket och hurrarop. En viktig dag i barns liv. Mindre viktig för den som kommit en bra bit upp i ålderstrappan.

Så här på höstkanten har kortärmat bytts ut mot långärmat, tjocka jackor har plockats fram ur garderobernas innersta och sandaler ersatts med för årstiden anpassade skodon.
Därmed fylls tamburernas klädhängare och skoställ rikligt då det anordnas födelsedagskalas.
Med på kalaset hos den äldsta av födelsedagsbarnens skara var den som gjort sist entré i vår familj. Hon har i det närmaste hunnit bli fem månader och har ännu inte insett vikten av födelsedagsfirande. I ärlighetens namn verkar det mest ansträngande för flickebarnet att behöva vara social i större folksamlingar.
Med den påföljden att barnets föräldrar fick äta i skift. När maten var slut togs ett beslut. Föräldrarna begav sig hem med den lilla medan hennes tre syskon stannade kvar för att fortsätta kalasa med sina kusiner. Det var då skomysteriet tog sin början.

Vid hemkomsten upptäckte sonen att han tagit fel skor. Han hade klivit i sin före detta svågers skor. Småtvillingarna och deras storasysters pappa. Som bor en relativt kort sträcka från barnens mamma men kom till kalaset direkt efter jobbet i Norrköping och hade sålunda med sig sin bil. I bilen fanns ett par extraskor så det fanns ingen anledning till en omedelbar åtgärd.
Maken och jag hade som vi lovat kört hem stortvillingarna och deras lillebror till föräldrarna. Hemma i vårt eget bo satt vi nedsjunkna i soffan helt ovetande om det beklagliga skobytet. 

Igår var jag ute i ärenden på byn. Vår son ringde och undrade om jag hade vägarna förbi hans syster. I så fall kanske jag kunde byta tillbaka skorna så ordningen kunde återställas. Jag plockat upp de utbytta skorna hemma hos sonen för att sedan ta mig vidare till dottern för leverans av en flaska ketchup och ett paket makaroner som hon glömt i min bil. För att underlätta för mig själv körde jag först hem till vår före detta svärson med hans skor. Han var dock inte hemma så jag ställde skorna utanför hans dörr. Därefter fortsatte färden vidare till vår dotter för att hämta sonens skor och lämna matvarorna. Vi satt och pratade en stund innan det var dags för mig att hämta stortvillingarna från kvällens fritidsaktivitet. När jag kommit ett stycke på vägen kom jag på att jag glömt skorna i dotterns hall. Ingen skada skedd, vägen hem från fritidsaktiviteterna går strax förbi dottern så stortvillingarna och jag svängde förbi för att hämta skorna. När jag kom tillbaka in i bilen utbrast barnen unisont, nej det där är inte pappas skor. Jag dementerade deras åsikt med det bestämda. När jag så överlämnade skorna till sonen höll han fullständigt med sina barn. Skorna var inte hans. En viss förvirring uppstod innan jag åkte tillbaka till den trappa där jag tidigare ställt ett par skor och gjorde ett byte. Sonen blev glad, äntligen var skorna hemma hos de fötter som ägde dem. Alltså de skor som han haft på sig då han åkt hem efter kalaset. 

Väl hemma slogs jag av en tanke. Jag gick ut i vår hall och hämtade de skor maken haft på sig när vi for hem från festligheterna.  Höll upp dem framför honom och frågade om han kände igen skorna. Vilket han inte gjorde. Utmattad satte jag mig på köksstolen. lade skorna i knät och tittade uppgivet på maken. 
Utan ett ord greppade maken skorna i ett stadigt tag och begav sig hem till vår före detta svärson. Som inte invigts i turerna då han ännu inte var hemkommen och hunnit upptäcka ett par främmande skor på sin trappa. Ibland är det en smula jobbigt att vara människa ...

tisdag 6 oktober 2020

Förtroende och värmande miniatyrer


Det börjar närma sig säsongsavslutning som trädgårdsdräng. Sedan i våras har maken och jag oavtrutet kört våra gräsklippare över de tjugosex gräsmattor vi blivit tilldelade av trädgårdsfirmans direktör vilken är vår son. 
Det talas om vikten av ett aktivt pensionärsliv för att slippa deppa ihop över att inte längre vara behövd. Vi är i högsta grad aktiva och behövda. Folkhälsan kan känna sig nöjd, vi kostar inte sjukvården en enda krona på grund av psykisk ohälsa vilket kan drabba nyblivna pensionärer. 

Rutiner är viktiga för pensionärer deklameras det. En pensionär måste ta eget ansvar och aktivt anstränga sig för att finna mening i sitt icke yrkesverksamma liv. Meningen i mitt liv har denna sommar varit bland annat gräsklippning. Idag i hällande regn. Inget stoppar en pensionär med gräsklippare! Men nu ser vi slutet av detta marscherade, vi har tackat kunderna för deras förtroende och lovat varandra ett glatt återseende när vårsolen triggar igång gräsmattorna år 2021.

På lördag ska jag bjuda maken på en överraskning. Han vet att något är på gång men inte vad. Jag älskar överraskningar. 
Berättade för en väninna om mina överraskningsplaner. Hon uppmuntrade mig och hävdade att maken och jag bör tänka lite mer på oss själva. Göra nåt kul och ta för oss av livets goda.
Detta år har varit ett jobbigt år på många sätt och vis. Mycket har hänt och ännu återstår mycket som ska hända. Situationer som skapat sorg, oro och frustration. Då kan det vara svårt att hitta de där guldkornen som förgyller vardagen. Men de finns där och då gäller det att plocka upp kornen, hålla hårt i dem och känna hur värmen sprider sig omkring oss.

Det som inte dödar det stärker. Gör oss immuna. Nja, det är en sanning med modifikation men klart är att mycket som händer runt om oss just nu inte förvånar. Som att Trump begett sig från sjukhuset hem till Vita huset där han håller tal till amerikanarna. Var inte rädda för det kinesiska viruset. Se på mig, jag är piggare nu än för tjugo år sedan. Kanske blir man icke tillräknelig efter experimentell medicinering. 
Människors agerande upphör aldrig att förvåna. Det enda försvar är att vi är människor och beter oss därefter. Oftast med eget vinnande som mål.

 


torsdag 24 september 2020

Pålitliga Carmen och en ohållbar svamphjärna


 En sådan fantastisk höst. Rena rama värmeböljan. Utomhustermometern visar plus 20 grader i skuggan. Jag småsvettas i långärmat.

I arvegodset efter min mamma finns en rund behållare av hård papp. Under locket ligger köttermometern Carmen väl inlindad i sin bruksanvisning som lovar ett saftigt och gott resultat då nötsteken är färdig att tas ur ugnen.
Mamma hade köpt termometern när hos satte bo tillsammans med pappa. För en kostnad av 5 kronor och 50 öre. Köttermometern som nu är i min ägo är sålunda en riktig raritet. Det jag gillar mest med den är visaren som uppger när trikindöden inträffat. Det känns mycket betryggande. 

Att drabbas av trikiner kan skaka om den mest råbarkade. Bara tanken på att något levande skulle rumstera om i mina tarmar och ställa till med oreda får skinnet att knottra sig på armarna. Så fasansfullt!
Jag tar inga som helst risker med det jag stoppar i mig. Allt ska vara vällagat men måste ändå tillstå att äter jag biff ska den vara medium rare. Helst ska det sippra ut mörkt rosa köttsaft på tallriken när jag sätter kniven i köttet. 

Nå, det finns gott om farliga livsmedel runt om i vår värld. Rätter som blivit populära på grund av risktagandet den inmundigande utsätter sig för. Må hända ger det ett extra streck på den modiges axelklaffar. Ett bevis på besegring av det extrema men jag vill kalla det dumdristighet. Mina epåletter må fortsätta vara rena från modighetsstreck ty jag skulle med bestämdhet tacka nej om jag blev bjuden på till exempel afrikansk oxgroda. En groda som inte uppnått det stadie då den börjar para sig innehåller ett sådant starkt gift att måltiden kan sluta i njursvikt. Eller små bläckfiskbebisar som styckats levande och omedelbart stoppas i munnen för att uppnå den bästa kulinariska euforin. Problemet är bara att sugkopparna på bläckfiskbitarna fortfarande är vid liv. Istället för en festmåltid kan det sluta med döden då bläckfiskens sugkoppar i ett desperat försök att undkomma mänsklig magsyra kväver den som äter genom att suga sig fast på insidan av halsen i sväljningsögonblicket. Här kan man verkligen tala om att sätta maten i halsen.
Aphjärna oavsett tillagningsmetod kan få ens egen hjärna att börja likna en svamp. Den som är sugen på just denna anrättning bör enligt rekommendation inte äta den allt för ofta om hjärnans hållbarhet ska bestå.

Ät inget som har ögon, den uppmaningen har jag hört vegetarianer säga. Men inte ens en vegetarian går säker då det gäller exotiskt födointag. Råa cashewnötter är giftiga och frukten Pangium edule innehåller vätecyanid och den som inte dör blir i alla fall kraftigt illamående. 

Jag drar slutsatsen kring mina matinspirerande funderingar att det bästa är nog att hålla sig till det jag är van vid och som jag vet är säkra måltider. Och ska jag göra en söndagsstek har jag alltid mammas gamla köttermometer att ta till. Om jag inte föredrar en som ansluts med Bluetooth smart vilken kopplats samman med min mobiltelefon eller surfplatta och styrs med en app. Då kan jag få tid över till annan och behöver inte ens uppehålla mig i köket. Mobilen håller kollen på allt. Även trikindöden om det nu är en fläskstek som ska avnjutas.





tisdag 22 september 2020

Oangenäma dofter och rädslans oanade effekter


 Idag är det höstdagjämning. Natt och dag är nästan lika långa. Fast egentligen är höstdagjämningen endast en ögonblicklig händelse och sker denna dag klockan 13.31. 
Hur som helst så har nu vårt valnötsträd iklätt sig höstskruden. Om ett par dagar har de gula löven singlat mer och brett ut sig som en fäll runt stammen. Kvar finns enkom de kala grenarna som sträcker ut sig likt långa magra fingrar. Det ser rent anskrämligt ut. Varje vår funderar vi över huruvida trädet överlevt vintern eller ej. Men så plötsligt uppenbarar sig knopparna som långsamt sväller för att till sist spricka ut i ljuvlig grönska. Ack vad väntan på den stunden är lång. En hel vinter måste först genomlidas.

I lördags var jag bjuden hem på fika hos en väninna. Jag hade sett fram mot den dagen men så tog orken helt enkelt slut efter en lång vecka med många åtaganden. Jag ringde och sa som det var. Inga undanflykter eller uppdiktade måsten. Hon förstod så väl och vi beslutade oss för att flytta fram fikat till en annan dag.
Istället klev jag i mina rejäla skor, tog min kamera och gick ut i skogen. Jag behövde komma nära naturen och i enlighet med naturhälsokommunikatörerna också komma nära mig själv genom att andas skogsluft.
Om jag under min vandring lyckades fånga en och annan bra bild med kameran vore det ett stort plus.

Jag njöt av stillheten, fotade svampar av vitt skilda slag, en blåskimrande skalbagge och några blommor som nyss avslutat sin fägring och antagit en helt annan skepnad.
Plötsligt blandades den friska skogsluften med stråk av illaluktande dofter. Närmare bestämt lukten av vilda svins exkrement. Vi har gott om vildsvin i den närbelägna skogen. Stora områden har bökats upp och svinen har här och där avlagt korvliknande markeringar.
Njutningen av min skogspromenad byttes till obehag. Kanske en sugga med kultingar eller en stor galt med långa betesliknande hörntänder låg och tryckte under en gran. Grisögon som vakande följde mina rörelser. Beredda till attack om jag kom för nära.

Överlevnadsinstinkten slog omedelbart till och jag började prata högt med mig själv. Må hända skulle det skrämma svinen mer än vad de skrämde mig. Men att prata med sig själv är ganska uttömmande, samtalsämnet tar fort slut. Därmed övergick jag till sång. Närmare bestämt psalmsång. Jag är bra på begravningspsalmer efter idogt inövande under nästan tjugo år som begravningsentreprenör. Därför fick det bli Härlig är jorden, Blott en dag och Bred dina vida vingar. För säkerhets skull lade jag till Jesus älskar alla barnen trots att jag kände en osäkerhet om det är tillåtet att sjunga "röd och gul och vit och svart" ifall det kan vara kränkande i dessa tider då vi måste vara vaksamma på vad vi säger. Eller  sjunger. 
Jag klämde i rejält medan jag avlägsnade mig bort från vildsvinens domäner. Om någon svampplockare befunnit sig inom hörhåll hade denne någon antagligen trott att en himmelsk skara samlats i Odensåkersskogen ehuru min rädsla för vildsvinen fick mig att sjunga i stämmor. Vilket faktiskt förvånar mig oerhört eftersom jag inte visste att jag hade den förmågan. Rädsla kan verkligen få oanade effekter.

onsdag 16 september 2020

Surt ludd och en brunstig rymling


 Mina fötter har under denna sommar används flitigare än någonsin. De har så att säga blivit härdade mot det mesta. Som bevis på min uppskattning beslutade jag mig för att ge mina trotjänare en rejäl belöning.
Väntan blev lång men igår var det så äntligen dags. Kristina, ägarinna och fotvårdsterapeut på Ängshults fotterapi stod i beredskap. Dessförinnan hade jag försökte rensa bort strumpludd som legat under tånaglarna och surnat, med pincett ryckt bort hårstrån från stortårna och hyfsa till fötterna någorlunda. Jag vill vara relativt fräsch när jag besöker fotvårdsterapeuten.

Precis när jag klev in genom dörren och skulle stänga av min telefon fick jag ett sms. Från grannen längre ner på vår gata. Hon hävdade att Stig junior begett sig ut på äventyr. Närmare bestämt hem till henne och hennes sambo och befann sig nu bakom deras garage. 
Jag blev förfärad och glädjen över ett spendera egentid tillsammans med mina fötter och Kristina grusade. 
"Kanske är han brunstig och är ute efter amorösa äventyr". Kristina försökte hjälpa mig till en förklaring till varför vår robotgräsklippare var på vift.
Jag ställde mig skeptisk till hennes uttalande. Faktiskt aningen förnärmad ty Stig junior har aldrig tidigare uppvisat sådana tendenser. Eller så är Stig junior likställd med kvigor och halvvuxna kalvar. De har också en benägenhet att rymma när hösten är i antågande.
Enda raka var att ringa hem till min make, Stig senior. Uppjagad bad jag honom gå till grannen och hämta  rymlingen. 

Beskedet kom snabbt. Stig junior befann sig där han bör vara. I sitt lilla bo, fridfullt vilande efter utfört värv. Han hade snällt hållit sig inom den uppsatta gränsen, inga otillåtna utsvävningar med andra ord.  Faktum återstår dock, i vårt område går en robotgräsklippare lös. En rackare som nästlat sig in i lugnet  och gör omgivningen osäker. Det är läge att samlas till ett krismöte.
Jag sköt undan tanken för stunden. Stoppade ner fötterna i baljan med vatten som spetsats med välgörande fotsalt. Lät förhårdnader luckras upp och njöt när Kristina med varliga händer filade hälarna, klippte tånaglar och avslutade det hela med en lugnande massage. 
Jag dansade ut från Ängshults fotterapi efter avslutad behandling, gjorde några vågade men sköna moves framför nästa kund som stod bredvid sin bil och väntade på sin tur.





måndag 14 september 2020

Vitlöksdoftande tuggmotstånd och relationsbluff


 En gång i livet ska jag väl testa att äta vinbärssnäckor. Det var så jag tänkte när jag för många år sedan satt på en restaurang och de övriga i sällskapet beställde vitlöksgratinerade vinbärssnäckor som förrätt. 
Servitrisen ställde fram ett fat där snäckornas innehåll efter vitlöksgratineringen stoppats tillbaka i skalet.
För att få fram anrättningen krävdes specialtillverkade snigelbestick bestående av en gaffel och en tång. 
Servitrisen instruerade mig. "När snigeln tittar fram ur skalet hugger du tag i den med tången och spetsar den på gaffeln”.  Hon skrattade och önskade mig smaklig spis. Och jag gjorde som jag blivit tillsagd. Det smakade vitlök och hade tuggmotstånd. Inget annat. Varken mer eller mindre och jag beslutade mig för att aldrig mer lägga pengar på den franska delikatessen.

Det är med mat som med bekantskaper. Antingen uppstår tycke eller så stämmer det helt enkelt inte. Det där med personkemi är ruffel och båg har jag läst. Om det inte klickar mellan oss skyller vi på personkemin när det i verkligheten det handlar om så mycket annat. Tydlighet, respekt, lyhördhet och framför allt vad vi har för avsikter med att närma oss varandra.

Jag har lätt att skapa kontakter. Pratar gärna med vem som helst utan att för den skull ha för avsikt att bli bästa vän med den jag tilltalar. Under alla de år som jag var begravningsentreprenör har jag träffat så många människor som i den situation de befunnit sig i varit oerhört utsatta. Där handlade det uteslutande om visad respekt. Jag lärde mig tolka människors känslor, lyssna och bemöta de sörjande på ett korrekt sätt.
Likaså mötet med människor som jag intervjuat under de nästan fyrtio år som frilandsjournalist. Taktfullt ställa de rätta frågorna för att skapa förtroende och bli insläppt i det privata.

Men nu har jag som trädgårdsdräng stött på patrull. En av sonens gräsmattskunder verkligen avskyr mig. Vilket ställer till problem då maken och jag utsetts som gräsklippsansvariga. Därmed ska gräset klippas när det behövs. Mig veterligen har jag inte gjort kunden något illa, ej heller klippt sönder hennes gräsmatta, betett mig oanständigt, svurit i hennes närvaro, skvätt olja på yttertrappan eller kört över hennes katt och pioner med gräsklipparen. 
Kommer jag ensam får jag kalla handen och blir tvingad att ge mig av med oförrättat ärende. Men, nu har jag fått en förklaring till hennes avoghet mot mig. Hon hyser ett gott öga till min man. Eller som hon kallar honom "min lilla farbror". Ingen annan duger som omhuldare av hennes gräsmatta.
Förra veckan besökte jag och maken henne och i vanlig ordning ringde jag på dörren och frågade artigt om hon önskade få gräset klippt. "Nej inte av dig, men av min lilla farbror. Är han inte med idag"?
Den lilla farbrorn satt i bilen och väntade på besked. "Jo han är med, jag ber honom stiga ur bilen". Damen lyste upp men såg ändå klentroget på mig. Hon trodde jag fabulerade i syfte att komma åt hennes gräs.
"Förresten, du vet väl om att den där lilla farbrorn är min make"? la jag till. 
Damen stirrade tvivlande på mig. Funderade sedan ett tag och log. "Du jag tycker du är väldigt trevlig trots allt", sa hon och med det anser jag att isen är bruten. Vi kommer troligtvis aldrig att bli kompisar och det är säkrast att jag jämte gräsklipparen tar med min make,  hennes lilla farbror, om hon ska få gräset friserat. 
Men jag måste tillstå att jag känner mig nöjd för tack vare min make har damen och jag äntligen uppnått ett slags relation. Även om personkemin till fullo inte klickar.

söndag 30 augusti 2020

Svart mjölk och ett välriktat skott

Det har skapats rubriker.  Äntligen har vi fått svar på frågan vi under alla år funderat över och som varit oklart ända fram till nu. Vem sköt Carolas katt? Det står nu klart utom allt tvivel vem skytten var. Han har trätt fram i ljuset och erkänt. 

"Det var jag som sköt katten", säger en mycket ångerfull Runar. I höst släpps Runars bok om sitt liv. Där ska tydligen kattdräparen skrivit om händelsen och hur det gick till när han tog sin hustrus katt av daga. 
Men Runar är dock hemlighetsfull när pressen söker honom och vill ha en kommentar. Uppmanar till behärskning, i oktober får den som köper boken veta det mesta. Inte innan dess. Smart drag Runar. Nu blir det rusning till bokhandlarna.

En granne till oss i Värmland hade som sin livsuppgift att göra livet surt för oss. Anledningen är än idag, 32 år senare fortfarande höljt i dunkel. Men grannen tog alla tillfällen i akt att polisanmäla oss och det var alltid konstapel Håkansson stationerad Degerfors polisstation som fick mottaga anklagelserna. 
Vi hade mjölkkor och grannen kom ofta med en spann för att köpa mjölk. Detta innan hon började hata oss och verksamheten vi drev. Första polisanmälan gällde mjölken som enligt anmälaren betalades med svarta pengar. Nu hör det till saken att det var enkom grannen som köpte mjölk privat av oss så den första inkomna polisanmälan var inte svår att lista ut vem som låg bakom.. Anmälan lades ner efter det att Håkansson ringt mig och frågat om vi bedrev svart mjölkhandel i stora volymer. 
Därefter eskalerade det hela och Håkansson fick ta emot anmälningar mest varje dag, Allt från elektriska stängsel som förhindrade våra kossors entré i grannens trädgård till stöld av dagsfärska Nerikes Allehanda.

Innan det stora kriget bröt ut hade grannen fått en kattunge av oss efter det att vår katta ägnat sig åt amorösa äventyr som resulterat i havandeskap.  En liten gråspräcklig kattpojke som när det var dags kastrerades av ansvarstagande ägare. På vår gård strök det omkring en gråspräcklig vildkatt vilket vi misstänkte var kattkullens fader. Mager, skabbig och i så pass dåligt skick att det var förvånande hur han mäktat med en kärleksakt. Efter en tid beslutade vi oss för att få slut på strykkattens lidande, han hade ändock fått haft lite roligt resonerade vi och ringde efter en mycket erfaren jägare. 
Lite kattmat sattes ut bakom ladugården och jägaren satte sig på pass. Det dröjde inte länge innan katten kom smygande. "Skjut" skrek jag och jägaren sköt ett välriktat skott och katten föll stendöd till marken. Lättad gick jag fram till missen, lyfte upp den i nackskinnet och upptäckte genast att det var något som fattades mellan bakbenen. Katten var kastrerad och till min fasa insåg jag att katten som nu hängde livlös i mina händer var grannens. Hon som hatade oss så till den milda grad att hon gärna sett oss falla offer för en jägares kula. 

Hela den sorgliga historien höll på att sluta i ännu större förskräckelse när grannfrun plötsligt kom farande på sin cykel. Jag kastade kattens kvarlevor in i en buske medan jag stammade fram ett hej och att vi inte stulit hennes morgontidning. Grannen spände blicken i mig och fortsatte mot postlådan utan ett ord. Efter två dagar ringde konstapel Håkansson. Han undrade om vi hade något att göra med grannens försvunna katt. Jag gjorde som Runar, blånekade. Preskriptionstiden har för länge sedan löpt ut men jag avstår från att skriva någon bok om händelsen. Trots att jag tror den skulle skapa stora rubriker och bli en riktig kioskvältare.

lördag 29 augusti 2020

En mager publikation och en kärlekskryddad soppa


 Pustar ut efter gårdagen vedermödor som vikarie på Ljusets begravningsbyrå. Takterna sitter ännu i och samtliga inblandade vid en begravning beter sig på samma sätt som alltid. Inget har förändrats sedan jag slutade som begravningsentreprenör för sju år sedan. Mer än att jag fått fler grå hårstrån och lagt ut på bredden. Som sagt, nästan tjugo år i yrket har etsats sig fast ända in i ryggmärgen därmed förflöt mitt vikarierande uppdrag utan några som helst komplikationer.

Idag blir en innesittardag vilket jag känner mig nöjd med. Veckan som varit har gått i ett rasande tempo. Det behövs vederkvickelse innan en ny vecka tar vid. 
Tänker ägna mig åt min nya prenumerationstidning som kom igår. ICA Kuriren. Min svärmor hade den och jag brukade få överta tidningen när hon läst klart. Rustik och trevlig. Men jag måste tillstå att mitt första prenumerationsexemplar inte kändes lika rustik nu som som då. Jag ska inte orda om det innehållsmässiga, det är säkerligen lika bra som tidigare, jag har inte ens hunnit ögna igenom den. Jag reagerar mer på det utseendemässiga, den känns liten och tunn men jag ska ändå ge tidningen en ärlig chans.

Förr, när vi var bönder var fredagar en högtidsdag. Då låg Land, ATL och Jordbruksaktuellt i vår postlåda. Detta skedde på den tid då datorer var en framtidsvision. Det var då som vi läste tidningar i pappersformat. Prasslade med sidorna medan vi åt frukost och strök av trycksvärtan mot byxbenet innan vi hyvlade ost till morgonmackan.
Maken tog alltid ur lantbruksdelen ur Land och överlämnade "Tant-Land" till mig. Den del med personliga reportage, häpnadsväckande livsöden, recept och handarbetsbeskrivningar. Och kontaktannonser. Ensamma män, mestadels bönder som sökte lycka, kärlek och trygghet via Lands kontaktannonser. 
Kvinnor som sökte bönder att slå sig samman med älskade natur, djur, påta i trädgården och eventuellt om det var nödvändigt mjölka en och annan kossa. De kvinnor som ville ut och se sig om världen tillsammans med ett manligt resesällskap hade dock inte mycket att hämta där om de ville ut i världen tillsammans med en bonde. Möjligtvis kunde de se fram emot en gemensamhetsresa till staden för att köpa harvpinnar, plogbillar, eller spengummi till mjölkorgan.

Jag träffade inte min bonde via Land, vi träffades på gammalt manér på en dansbana dit jag blivit meddragen av en arbetskamrat. Inte direkt en plats där jag kände mig bekväm ty dans har aldrig varit min passion. Han som sedan skulle komma bli min make bjöd upp och jag hängde med i virvlarna så gott jag förmådde iförd rejäla skor med tjock gummisula. Trots mina bristande kunskaper i foxtrot och avsky till dansbandsmusik tändes en gnista och efter en liten tid kände jag mig beredd att ta steget och invitera till en middag. Det fick bli köttsoppa och nybakat bröd. Vilket jag ansåg som en lämplig måltid åt en bonde. Möjligtvis kunde jag ha lagt ner lite mer romantiskt inslag i middagen men just den köttsoppan gick raka vägen via magen till min mans hjärta. Han hade då aldrig tidigare avnjutit en sådan delikat anrättning. Den soppan blev ingressen till vårt äktenskap.

Det händer att jag tillreder just den soppan och maken äter med god aptit. Varje gång påpekar han att den soppan han blev bjuden på för 42 år sedan är något han aldrig glömmer. Jag inflikar att det faktiskt  är originalsoppan han slevar i sig. Varje gång ser han lika förbryllad ut och jag blir ängslig att soppan tappat smaken efter alla år. Något maken bedyrar att så är inte fallet. Och jag känner mig tillfreds.