Vardagslyx och glödande kol

Tid är för många hårdvaluta. Så kan det kännas också för mig. Tiden finns men den är för kort. Möjligtvis beror det på dålig planering. Jag är oerhört tacksam att inte behöva gå till ett arbeta varje dag, hur skulle jag hinna med det också mitt uppe i allt?
Men det jag är mest tacksam över är att jag åldern till trots kan känna mig behövd. Jag behövs för min egen skull, för mitt välbefinnande. Och att jag kan styra mitt frilansande jobb på tidningen.

Även om det låter som om jag inte gör annat än flänger runt så är det en inskränkning av sanningen. Jag kan faktiskt ta det lugn, finna ro och vila. Och jag kan göra det tillsammans med maken. Vi så att säga vilar sida vid sida lite då och då. Hittar genvägar i pensionärslivet som guldkantar den gemensamma vandringsleden.

Nu är vi nyss hemkommen från en minitripp där det ingått övernattning. Villa Fridhem, endast några mil från vårt hemman. Mitt i veckan, det är så som pensionärer lever och utnyttjar tiden. Jag blev så betagen att vistelsen resulterade i en artikel, nytta med nöje så att säga.
Vi var ensamma i den lyxiga tillvaron. Endast vi och några som hade konferens. Men de höll sig undan, såväl under gårdagskvällens middag som i den uppvärmda polen och vid morgondagens frukost.
Vi kände oss speciella och utvalda. Vilket personalen och kocken tog fasta på. Trerätters middag och efterrätten bestod av grillad glass. Allt smakfullt tillika fantasifullt upplagt på snygga fat.
Glassen krävde en förklaring. Servitrisen gjorde ett försök som slutade med att kocken klev in i gästernas manege.
Häll grädde i en skål. Gå sedan till den öppna spisen om det finns en sådan (finns på Villa Fridhem) och raka ut en bit glödande kol. Lägg kolbiten i grädden, täck över och låt stå några timmar. Sila bort kolbiten och gör glass av härligheten. Så löd receptet. Vi tackade och jag noterade i minnet.
På sportlovet händer det att barnbarnen kommer och grillar korv i ett hörn av vår trädgård. Då ska jag passa på att nyttja kockens recept när det finns tillgång av glödande kol.

Efter nio timmars nattsömn känner vi oss utvilade och alerta. Redo för nya krafttag. Om ett par timmar ska vi träffa dottern, småtvillingarna och deras storasyster. Då ska vi bevittna något stort, kanske det största den lilla familjen får uppleva tillsammans. När vägen inte är kantat med oöverstigliga hinder för barn och barnbarn utan det blir som de tänkt sig, ja det är då som livet känns glädjerikt. 

Djurfett, aska och kroppsliga odörer

För en tid sedan var jag med dottern och en av småtvillingarna till affären. De skulle köpa tvål. Vilket gav småtvillingflickan stora och aningen tidskrävande valmöjligheter. Rader av flytande tvål gör det hela komplicerat. Barnet ville välja en sort som passade henne och hennes systrar. Så långt var allt gott och väl. Problemet var bara att den sortens tvål hon ville ha hade lite olika utseendemässiga utföranden. Vad skulle hon nu välja? Pumpflaskan med en fisk, delfin, sjöstjärna eller sköldpadda?

När jag var barn gällde Barnängens barntvål. Inget annat. Skonsam, mild. löddrande och väldoftande.
Men så köpte mamma lite då och då en stor tvål med vidhängande snöre. Extra fin där den hängde på kranen över badkaret. Den innehöll tallbarrsolja och efter tvagning doftade huden skog. Det var i alla fall det som utlovats av tvålfabrikören. Pappa ställde sig skeptisk till det där med tallbarrsolja. Han hävdade envist, tvålen innehöll inget annat än tillsatta kemikalier. Hur kunde mamma och jag inbilla oss att någon suttit och pressat olja ur tallbarr för att sedan tillverka tvål som med viss ansträngning förde tankarna till tallskog?

Idag finns en hel uppsjö av tvål, både i fast och flytande form. Även olika duschkrämer och duscholjor. Så visst kan det vara svårt att välja vad som passar bäst.
Annat var det runt 3000 före Kristus. Då nöjde sig folk med en blandning av djurfett och aska. Vilket texter från hittade urnor vittnar om. Där finns receptet nedskrivet om någon nu skulle vilja blanda sig egna kroppsliga rengöringsmedel.

På 1500-talet blomstrade tvåltillverkningen i Europa. Då hade blandningen av djurfett och aska för länge sedan hamnat i graven tillsammans med upphovsmakarna.
Spanska och italienska tvålar hittade vägen till Sverige på 1600-talet men antagligen var det de mest burgna medborgarna som kunde unna sig lyxen att tvåla in sig med olivoljetvålar eller venetianskt lödder. Det var först på 1800-talet som tvål var ämnat för alla, oavsett rang och status. Eller en klick såpa om någon föredrog det mindre ekonomiska alternativet.

Idag använder vi tvål utan att ägna den något historiskt intresse. Den ska vara väldoftande, helst ekologisk och om den är lite extra luxuös gör det inget. Kroppslig renhet i all ära men den inre renheten i form av medmänsklighet, godhet, respektfullhet och ett glatt sinne uppe på det slår alla köpta preparat som tar bort svett, kroppsliga odörer och andra orenheter.

Invigning och sanningen om uppsydda gardiner

Maken har känt sig rastlös vilket förvånar mig storligen. Han har alltid något för händerna men så kröp det fram. Hav ville snickra. Helst på ett i det närmaste förfallet hus. Jag satte stopp för idéerna. Inga fler fastighetsköp. Det skapar enbart bekymmer i det långa loppet.
Efter en tids funderande rätades frågetecknet kring snickerierna ut. Maken beslutade sig för att snickra en verkstad i en av våra bodar. Trots att han redan gjort en verkstad i det som en gång var vårt utedass. Som enligt mig är en fullt fungerande verkstad, utbildad verkstadsarbetare som jag är. Må så vara att jag numera aldrig använder mig av mina kunskaper gällande verkstadsarbete.

Under vintern har således maken snickrat, skruvat. borrat och vad som nu krävs för uppförandet av en verkstad. Invigningen skedde idag efter det att han förflyttat samtliga verkstadstillbehör från den gamla verkstaden till den nya. Jag har beundrat det färdiga resultatet och erbjudit mig att sy en uppsättning gardiner för hemtrevnadens skull. Ett erbjudande som maken avböjde med motiveringen att de skulle bli skitiga. Sanningen ligger närmast den att han känner till min okunskap i gardinsömnad. Samtliga gardinlängder som pryder våra fönster och som jag egenhändigt sytt består av vitt skilda längder.

Det är inte enbart maken som snickrar och utökar sitt utrymme. Hela Norrköpings kommun, ja hela Sverige bygger som aldrig förr. Varje liten plätt går åt till byggnationer. Till och med i Skärblacka. På vägen mot min mamma och även mot vår dotter finns en liten park. Om våren blommar de japanska körsbären och det är en fröjd för ögat när jag passerar förbi. Men nu är det slut med fägringen. Hela området är avspärrat med höga gallerstaket. Innanför avspärrningarna gräver sig grävskoporna ner i marken till det som ska bli grunden för nya hyreshus.
Trähus har det flaggats för. Som ska smälta in i omgivningen.

Det har förts vilda diskussioner gällande avyttringen av den lilla parken där barn roat sig med att klänga i klätternätet. Förskolan har haft picknick i parken och ungdomar spelat basket på basketplanen. Mamma-och pappalediga föräldrar har ställt upp barnvagnar och låtit några timmar förflutit medan de sippat medhavd kaffe. Nu är parken uppgrävd och det känns aningen sorgligt att se. Men förnuftsmässigt rätt. Det behövs fler bostäder och då måste grönytor offras.

På Facebook har sidan som heter Skärblackatrakten informerat om vad som pågår i den omtvistade parken. I positiv anda har vi kunnat läsa om hur bra allt blir. Kommentarerna har varit blandade precis så som det finns blandade känslor gällande parken. Några är för medan andra är emot bygget av nya lägenheter.
Så smyger sig en kommentar in. Att Migrationsverket kommer beslagta 70 procent av lägenheterna.
Jag brukar ytterst sällan kasta mig in i kommentarsfältet men nu kunde jag inte låta bli. Av ren nyfikenhet huruvida det är fakta eller rena rama spekulationer. Jodå, säkra källor som härleder till Migrationsverket kan bekräfta detta. Tyvärr är uppgifterna källskyddade vilket kan tyda på att det uppstått en läcka hos Migrationsverket.
Folk hänger på i tråden. Ve och fasa nu kommer Skärblacka att invaderas av invandrare.
Jag skräms. Inte av invandrare utan av den rasism som finns runt omkring oss. Men är egentligen inte förvånad ty det lever och bor många Sverigedemokrater i Skärblacka med omnejd.
Hur det nu blir och vilka som tänker bosätta sig i de nybyggda lägenheterna blir det bra eftersom den som kommer bo där är i behov av en lägenhet. Oavsett nationalitet och härkomst.

Okontrollerade sjukdomar och ett egyptiskt läkemedel

Dottern ringde mig vid lunchtid igår. En småtvilling hade drabbats av örsprång så jag blev anmodad  i egenskap av mormor att genast bege mig till skolan för att hämta hem barnbarnet.
En ynklig flicka mötte mig i korridoren. Läraren förklarade händelseförloppet och vi enades om att det bästa var en omedelbar hemfärd.
Varm choklad, vispad grädde och en topping bestående av marshmallows därtill färska hembakade kanelbullar kurerar det värsta örsprång sa jag till läraren och grabbade tag i barnets hand.
Han tittade på mig och förde sedan sin hand mot sitt eget öra. Även han hade känningar av ont i örat. Det var i alla fall var han påstod. Jag skakade på huvudet. Nej du gosse, du måste allt stanna kvar på skolan och sköta dina plikter. En annan dag kanske din egen mormor kokar varm choklad till dig.

Läraren kunde skatta sig lycklig över att mitt barnbarn inte drabbats av den skrattsjuka 1000 elever åsamkade sig år 1962. Fjorton skolor fick stänga sin verksamhet på grund av elevernas hejdlösa skrattande som inte gick att stoppa. Den epidemiska sjukdomen spred sig som en farsot medan forskare gjorde allt för att utröna orsaken. Vilket visade sig vara den stress eleverna utsattes för på på internatskolan där epidemin startade.
Inte heller hade hon drabbats av den danssjuka som madam Troffea drog på sig år 1518. Under en månads tid dansade hon fram på de franska gatorna. Även dansen startade en epidemi, efter en tid dansade 400 människor helt okontrollerat på Strasbourgs gator innan flertalet föll döda ner i vilket visade sig vara hjärtattack.
Masspsykos eller matförgiftning på grund av psykedeliska svampar är den förklaring dagens forskare kommit fram till.

Nu var det enkom ont i örat vårt barnbarn plågade av. Något som är nog så besvärligt. Men faktum är, efter min egenkomponerade medicin gick värken över. Kalla det gärna husmorsrecept eller humbug om ni vill men en mormor vet alltid vad som är bäst för ett värkande barnbarnsöra. Personligen anar jag den lindring marshmallows ger. Vanligt förekommande i Egypten redan år 2000 före Kristus. Den gjordes på läkemalvans rötter vars sav har medicinsk verkan. Därmed kan den som drabbats av inflammation med gott samvete sätta i sig en näve eller två och sedan invänta resultat. Ett resultat som antagligen kommer snabbare än väntan på en tid för ett besök på den av läkare underbemannade vårdcentralen.

Förlustföretag och barnbarn till salu

Eftersom jag är en hängiven näthandlare anser jag mig själv vara kontrollerande gällande trovärdiga företag. Under min tid som näthandlare har jag aldrig blivit lurad och varor har kommit mig tillhanda efter utlovad tid. Väl förpackade med produkter motsvarar mina förväntningar.

Redan under hösten klickar jag mig fram efter sökandet av julklappar. Näthandeln bidrar till eftertänksamhet, gåvor kan bli något extraordinärt och förhoppningsvis känner sig gåvomottagaren nöjd med presenten.
Inför denna jul som varit beslutade jag mig för att skänka de till antalet sex stycken barnbarn vilka vi firar jul tillsammans med var sin kudde. I ett silkeslent material och med en bild på barnet tryckt på framsidan.
Jag letade fram de allra bästa fotografierna jag under året tagit på stortvillingarna och deras lillebror samt småtvillingarna och deras storasyster. Nöjd skred jag till verket med egna layouter efter att ha gjort efterforskningar kring de bästa leverantörerna. Klickade på sänd och fick genast en leverantörsrapport. Föga anade jag då vad som väntande mig.

Tiden gick och så låg äntligen den hett eterlängtade avin i vår brevlåda. Kuddarna hade anlänt. Genast körde jag ner till utlämningsstället Ica. Där möttes jag av ett dystert besked. Inga varor i mitt namn. Inte heller var varorna sökningsbara. Anette bakom disken var dock hoppfull. Kom tillbaka i morgon, då finns säkert ditt paket ska du se.
Varje dag under en hel vecka sprang jag på Icas utlämningsställe utan resultat. Då mejlade jag företaget som lät meddela; Varorna är tillbakaskickade på grund av ofullständig adress. Vilket tycktes märkligt eftersom adressen var felfritt ifylld samt det faktum att postköraren lämnat en avi som uppmanade mig till avhämtning.
Ytterligare några dagar förflöt innan det åter var dags för en avi. Problemet kvarstod, varorna fanns men det gick inte att skanna in avin. Välvilligt plockades de dock ner från lagerhyllan, inskanningen fick bli ett senare problem där  jag inte behövde känna mig inblandad.
Väl hemma öppnade jag med stor spänning paketet men glädjen över mitt köp grusades. Det fattades två barn! Varpå jag än en gång mejlade företaget som lovade åtgärda fadäsen med omedelbar verkan.
Vilket så skedde. Med ett enda undantag. Jag fick fyra nya kuddar med motiv jag redan hade fått. Fortfarande fattades två av de sex barnbarnen.
Då rann ilskan till och mina tidigare så trevliga mejl genomsyrades av frustration och ilska. Nu återstod endast ett par dagar innan det var julafton. Jag fick agera snabbt och köpa två reservjulklappar så antalet paket skulle bli rättvist.
Dagen innan julafton kom beskedet i form avier. Paketen fanns på plats på vårt Ica. Maken ryckte ut och var borta nästan en timma. Svett och aningen irriterad efter att ha kastats ut i julhetsen återvände han hem med paketen under armen. Det första innehållande två kuddar med barn som jag kunde lägga till den samling barnbarnskuddar jag redan hade och ett med de förlorade barnbarnen som nu äntligen anlänt.
Det är och bör vara brukligt att en mormor  samarbetar med en farmor och vise versa. Därför gav jag bort våra gemensamma barnbarn eftersom jag hade mer än dubbelt upp av dem. Nu kan hon njuta av dem trots att de befinner sig på långt avstånd från varandra.

För några veckor sedan kom en påminnelseavi. Paket fanns att hämta på Ica. Nej, sa Anette, du har redan hämtat det här paketet. Jag nickade och for hem. Igår kom ännu en påminnelseavi som meddelade att jag ännu inte hämtat ut mitt paket. Aningen förbryllad åkte jag till Ica. Jodå, paketet fanns där. Misstänkt likt de paket vi i omgångar hämtat ut. Maken så sent som kvällen innan julafton.
Mina misstankar besannades när jag öppnade det. Två stycken kuddar föreställande glada barnbarn.
Tydligt är att nu börjas det om. Trots att jag älskar våra barnbarn över allt annat vet jag inte om jag vill ha fjorton upplagor av dem var i form av kuddar. Kanske jag kan sälja våra barnbarn på eBay och tjäna mig en hacka. Kuddleverantören däremot går antagligen med en rejäl förlust.

Ett namnsdagsbarn och två avbrutna framtänder

Nu är det fullbordat. Idag åkte det de sista spåren av julen ut ur vårt hem. Och jag ber alla som håller hårt på traditionen sedan 1600-talet ödmjukast om ursäkt.
Det går inte att undvika, att rensa bort julen innan den 13 januari ger upphov till en känsla av skam. Jag tröstar mig med att under medeltiden tog julen slut den 7 januari. Vilket västliga kristna länder förutom Sverige, Norge och Finland tagit fasta på. Faktum är att den danske helgonet Knut faktiskt har sin namnsdag den 7 januari men fick sin namnsdag framflyttad en vecka någon gång under 1600-talet. Så egentligen är jag inte ute och halkar på hal is utan kan med gott samvete jula ut innan Tjugonde Knut.

En småtvillingflicka och jag slaktade med gemensamma krafter julgranen. Hjälptes med varsamma händer åt att lägga ner glaskulorna i sina originalförpackningar. Sedan höll hon fram den svarta sopsäcken medan jag gav mig på granen med en sekatör. När vi var klara återstod endast en ynklig stör av det som spridit julfägring samt en av granris välfylld sopsäck. Under arbetets gång åt vi upp det sista av julgodiset och drack upp all julmust. Åkte därefter till affären och köpte stora tulpanbuketter. Dagen avslutades med fem avsnitt av  Vi på Saltkråkan. Längtan till sommaren kändes olidligt lång.

Just nu står en gryta med kalops och puttrar på spisen. Julmaten är ett minne blott. Vissa äter julmat ända fram till den där Knuts namnsdag. Då kan maten kallas antik. Precis som min franske svåger kallade vår svärmors mat den gång vi hjälpte henne tömma frysen mitt under en pågående flytt.
Tyvärr har min mamma inte orkat fira jul tillsammans med oss. Hennes allt mer vacklande hälsa satte stopp för allt julfirande. Men julmat har hon fått serverad trots allt. Jag har sett till att göda henne så långt det varit möjligt.
Igår fick hon fisk, magen är i olag så hon tog tacksamt emot den vita ugnsbakade torsken.
Matlagning har aldrig legat mamma varmt om hjärtat. Men hon har varit en baddare på att tillreda en stek vilket var vanligt förekommande under söndagar när hon var i sin krafts dagar. Och så har hon alltid älskat att bli bjuden på hemlagad mat. Många gånger har jag förundrats över hur en liten och tunn kvinna orkat äta portioner som en grovarbetare förväntas sätta i sig. Nu känner jag stor tacksamhet om hon lyckas få i sig en bit torsk och en potatis.

Om mammas intresse för matlagning varit svalt har intresset för bakning varit obefintligt. Dock har jag ett minne från det stora pepparkaksbaket hon företogs sig när jag var omkring fyra år. Hon följde receptet till punkt och pricka men ansåg ändå att det inte skulle skada med lite mer mjöl för en smidigare deg. Hon knådade och ältade degen som blev allt mer svårbearbetad ju mer mjöl som tillsattes. Tills sist blandades degen med salta tårar. Pepparkaksbaket blev oöverstigligt. Pappa kom hem och han fattade resolut degen i sina grova skogsarbetarhänder. Klev i stövlarna och gick ut genom ytterdörren, bort till älvkanten och kastade helt sonika degen rakt ut i älvfårans svarta framforsande vatten.
Nästa dag gick pappa till brunnen som låg strax intill älven för att hinka upp diskvatten. Där fann han den bäver som hade sitt bo vid älvkanten. Pappa påstod att bävern satt och höll i pepparkaksdegen i tassarna men var ur stånd till att gnaga i sig något ty vid första försöket hade det arma djuret brutit av båda sina framtänder.
Trots det misslyckade pepparkaksbaket har mamma aldrig slutat tycka om att äta pepparkakor. Bara hon slipper baka dem själv.

En vildsint matberedare och ett huvud utan hals

Avslutade nyårshelgen med stadsvandring och restaurangbesök. Vi satte oss till bords i den restaurang som var vårt stamställe när vi ännu var egenföretagare med firman inne i Norrköping. Efter en lång arbetsdag kunde det stundom kännas skönt att få maten serverad. Nu har vi inte varit där på flera år och restaurangägaren sken upp när han såg oss. Han hade saknat oss påstod han. Trodde vi svikit honom på grund av vidbränd mat eller nåt sånt. Vi försäkrade att så inte var fallet varpå han valde ut den möraste och saftigaste biffen som han omsorgsfullt tillredde åt oss.
Hans kock hade gått i pension. Vilken nog ingen sörjde ty den kocken var lagd åt det vildsinta hållet. Otaliga gånger kom han ut ur köket och skällde som en bandhund. Till vem som ilskan riktades mot framgick aldrig. Kanske var det matgästerna i allmänhet och hans chef i synnerhet.

Nyårsafton var händelserik på flera sätt. Jag hade blivit anlitad som bröllopsfotograf. Ett uppdrag som inkom för flera månader sedan. Det gäller att vara ute i tid med bröllopsplaneringarna. Det hela avlöpte utan några missöden. Brudparet gjorde som de blev tillsagda och bilderna blev till belåtenhet.
Som avslutning på dagen och i väntan på det nya året tillbringades kvällen hos småtvillingarna, deras storasyster och mamma. Även stortvillingarnas lillebror medverkade i nyårsfestligheterna. Samt en granne till vår dotter som är obekant för vårt yngsta barnbarn. I och med detta ställdes frågor så som obekanta vuxna gör till obekanta barn.
Bland annat vilken förskola han går på.
På den avdelning där det går smala barn. De tjocka barnen har en egen avdelning, förklarade gossen.

Jag kände en ilning i magtrakten. Är det möjligt att ett litet barn på fyra år lägger märke till vilka som är smala respektive tjocka? Jag kände i egenskap som farmor att här måste det till en insats som förklarar allas lika värde oavsett kroppsomfång.
Innan jag hann så långt spädde pojken på. De tjocka barnen har ingen hals, huvudet sitter direkt på kroppen.
Jag lade ner besticken och såg strängt på mitt älskade barnbarn.
De heter bebisar, fortsatte han. Och förtydligade att bebisar är tjocka, har ingen hals men en egen avdelning på förskolan.
Efter den förklaringen lättade stämningen avsevärt bland oss alla.