Svart mjölk och ett välriktat skott

Det har skapats rubriker.  Äntligen har vi fått svar på frågan vi under alla år funderat över och som varit oklart ända fram till nu. Vem sköt Carolas katt? Det står nu klart utom allt tvivel vem skytten var. Han har trätt fram i ljuset och erkänt. 

"Det var jag som sköt katten", säger en mycket ångerfull Runar. I höst släpps Runars bok om sitt liv. Där ska tydligen kattdräparen skrivit om händelsen och hur det gick till när han tog sin hustrus katt av daga. 

Men Runar är dock hemlighetsfull när pressen söker honom och vill ha en kommentar. Uppmanar till behärskning, i oktober får den som köper boken veta det mesta. Inte innan dess. Smart drag Runar. Nu blir det rusning till bokhandlarna.

En granne till oss i Värmland hade som sin livsuppgift att göra livet surt för oss. Anledningen är än idag, 32 år senare fortfarande höljt i dunkel. Men grannen tog alla tillfällen i akt att polisanmäla oss och det var alltid konstapel Håkansson stationerad Degerfors polisstation som fick mottaga anklagelserna. 

Vi hade mjölkkor och grannen kom ofta med en spann för att köpa mjölk. Detta innan hon började hata oss och verksamheten vi drev. Första polisanmälan gällde mjölken som enligt anmälaren betalades med svarta pengar. Nu hör det till saken att det var enkom grannen som köpte mjölk privat av oss så den första inkomna polisanmälan var inte svår att lista ut vem som låg bakom.. Anmälan lades ner efter det att Håkansson ringt mig och frågat om vi bedrev svart mjölkhandel i stora volymer. 

Därefter eskalerade det hela och Håkansson fick ta emot anmälningar mest varje dag, Allt från elektriska stängsel som förhindrade våra kossors entré i grannens trädgård till stöld av dagsfärska Nerikes Allehanda.

Innan det stora kriget bröt ut hade grannen fått en kattunge av oss efter det att vår katta ägnat sig åt amorösa äventyr som resulterat i havandeskap.  En liten gråspräcklig kattpojke som när det var dags kastrerades av ansvarstagande ägare. På vår gård strök det omkring en gråspräcklig vildkatt vilket vi misstänkte var kattkullens fader. Mager, skabbig och i så pass dåligt skick att det var förvånande hur han mäktat med en kärleksakt. Efter en tid beslutade vi oss för att få slut på strykkattens lidande, han hade ändock fått haft lite roligt resonerade vi och ringde efter en mycket erfaren jägare. 

Lite kattmat sattes ut bakom ladugården och jägaren satte sig på pass. Det dröjde inte länge innan katten kom smygande. "Skjut" skrek jag och jägaren sköt ett välriktat skott och katten föll stendöd till marken. Lättad gick jag fram till missen, lyfte upp den i nackskinnet och upptäckte genast att det var något som fattades mellan bakbenen. Katten var kastrerad och till min fasa insåg jag att katten som nu hängde livlös i mina händer var grannens. Hon som hatade oss så till den milda grad att hon gärna sett oss falla offer för en jägares kula. 

Hela den sorgliga historien höll på att sluta i ännu större förskräckelse när grannfrun plötsligt kom farande på sin cykel. Jag kastade kattens kvarlevor in i en buske medan jag stammade fram ett hej och att vi inte stulit hennes morgontidning. Grannen spände blicken i mig och fortsatte mot postlådan utan ett ord. Efter två dagar ringde konstapel Håkansson. Han undrade om vi hade något att göra med grannens försvunna katt. Jag gjorde som Runar, blånekade. Preskriptionstiden har för länge sedan löpt ut men jag avstår från att skriva någon bok om händelsen. Trots att jag tror den skulle skapa stora rubriker och bli en riktig kioskvältare.

En mager publikation och en kärlekskryddad soppa

 Pustar ut efter gårdagen vedermödor som vikarie på Ljusets begravningsbyrå. Takterna sitter ännu i och samtliga inblandade vid en begravning beter sig på samma sätt som alltid. Inget har förändrats sedan jag slutade som begravningsentreprenör för sju år sedan. Mer än att jag fått fler grå hårstrån och lagt ut på bredden. Som sagt, nästan tjugo år i yrket har etsats sig fast ända in i ryggmärgen därmed förflöt mitt vikarierande uppdrag utan några som helst komplikationer.

Idag blir en innesittardag vilket jag känner mig nöjd med. Veckan som varit har gått i ett rasande tempo. Det behövs vederkvickelse innan en ny vecka tar vid. 

Tänker ägna mig åt min nya prenumerationstidning som kom igår. ICA Kuriren. Min svärmor hade den och jag brukade få överta tidningen när hon läst klart. Rustik och trevlig. Men jag måste tillstå att mitt första prenumerationsexemplar inte kändes lika rustik nu som som då. Jag ska inte orda om det innehållsmässiga, det är säkerligen lika bra som tidigare, jag har inte ens hunnit ögna igenom den. Jag reagerar mer på det utseendemässiga, den känns liten och tunn men jag ska ändå ge tidningen en ärlig chans.

Förr, när vi var bönder var fredagar en högtidsdag. Då låg Land, ATL och Jordbruksaktuellt i vår postlåda. Detta skedde på den tid då datorer var en framtidsvision. Det var då som vi läste tidningar i pappersformat. Prasslade med sidorna medan vi åt frukost och strök av trycksvärtan mot byxbenet innan vi hyvlade ost till morgonmackan.

Maken tog alltid ur lantbruksdelen ur Land och överlämnade "Tant-Land" till mig. Den del med personliga reportage, häpnadsväckande livsöden, recept och handarbetsbeskrivningar. Och kontaktannonser. Ensamma män, mestadels bönder som sökte lycka, kärlek och trygghet via Lands kontaktannonser. 

Kvinnor som sökte bönder att slå sig samman med älskade natur, djur, påta i trädgården och eventuellt om det var nödvändigt mjölka en och annan kossa. De kvinnor som ville ut och se sig om världen tillsammans med ett manligt resesällskap hade dock inte mycket att hämta där om de ville ut i världen tillsammans med en bonde. Möjligtvis kunde de se fram emot en gemensamhetsresa till staden för att köpa harvpinnar, plogbillar, eller spengummi till mjölkorgan.

Jag träffade inte min bonde via Land, vi träffades på gammalt manér på en dansbana dit jag blivit meddragen av en arbetskamrat. Inte direkt en plats där jag kände mig bekväm ty dans har aldrig varit min passion. Han som sedan skulle komma bli min make bjöd upp och jag hängde med i virvlarna så gott jag förmådde iförd rejäla skor med tjock gummisula. Trots mina bristande kunskaper i foxtrot och avsky till dansbandsmusik tändes en gnista och efter en liten tid kände jag mig beredd att ta steget och invitera till en middag. Det fick bli köttsoppa och nybakat bröd. Vilket jag ansåg som en lämplig måltid åt en bonde. Möjligtvis kunde jag ha lagt ner lite mer romantiskt inslag i middagen men just den köttsoppan gick raka vägen via magen till min mans hjärta. Han hade då aldrig tidigare avnjutit en sådan delikat anrättning. Den soppan blev ingressen till vårt äktenskap.

Det händer att jag tillreder just den soppan och maken äter med god aptit. Varje gång påpekar han att den soppan han blev bjuden på för 42 år sedan är något han aldrig glömmer. Jag inflikar att det faktiskt  är originalsoppan han slevar i sig. Varje gång ser han lika förbryllad ut och jag blir ängslig att soppan tappat smaken efter alla år. Något maken bedyrar att så är inte fallet. Och jag känner mig tillfreds.

Ett moget test och vanställda ben

 

Under helgen har det badats i Glan. Rop, skratt och plaskandet från badlystna har sträckt sig från Bykarberget till vår altan. Personligen har jag undvikit bad. Ska jag kasta mig i sjön får vattentemperaturen inte överskrida +18 grader. Vill inte ligga och svettas i någon soltempererad sjö, friskt och så pass kylslaget så skinnet knottrar sig ska det vara om jag ska bada. Eller nja, det är en inskränkning av sanningen. Jag fabulerar helt sonika för jag avskyr att bada oavsett badtemperatur och är dessutom usel på att simma. Gässen bildar formationer och barnen har börjat skolan. Sommarlovet är till ända och ordningen återställd. Nästan ty inget är som vanligt i denna tid då en världsomfattande farsot härjar. 

Jag minns min allra första skoldag. Nyinköpt skolväska och pappersrullar till skolbänken och som omslag till böcker. Men innan jag fick kliva in genom skolgrinden skulle ett diagnostiskt skolmognadstest utföras. Mina föräldrar fick på heder och samvete skriva under att jag inte led av några lyten och var någorlunda vid sunda vätskor. Om jag hade syskon, lekkamrater, svårigheter med inlärning, föredrog vilda eller lugna lekar, hade favoritsysselsättningar som sport och utebad eller annat av vikt som kunde antingen hjälpa eller stjälpa den förestående skolinskrivningen.  

Så skulle skolmognadstestet utföras. Närmare bestämt den 9 april år 1961. Tid och plats noga nedskrivet i mammas årskalender som numera är en av de otaliga årskalendrar som ingått i mitt arvegods. Jag minns hur högtidligt testet kändes. Mamma satt längst nere i salen och höll händerna knäppta som i bön. Hon var nog aningen nervös för hon kände sin flicka och visste att jag inte skulle nöja mig med att enkom rita en streckgubbe på uppmaning. Hennes mammafarhågor besannades då jag fattade pennan i vänster hand och ritade så gott en högerhänt unge förmådde.

"Fru Axelsson, är Carina vänsterhänt"? "Det ser jag ingen notering om". Mamma bleknade och skakade nekande på huvudet. När streckgubben med höger hand fått sitt utförande med huvud, armar och ben rätt placerade skulle frågor besvaras. Jag svarade knackigt eftersom jag led av åkomman stamning. "Fru Axelsson, stammar ert barn"? "Det står det inget om i protokollet ni skulle fylla i"! Mamma blev ännu vitare om kinderna och dementerade att jag skulle lida av några som helst talfel. Testet med frågor fick göras om. Med ljus och tydlig stämma besvarade jag frågeställaren. När allt var klart fick vi gå hem. Jag med en gångstil som liknade min farfars vars ena ben var kortare än det andra. "Fru Axelsson, har barnet något fel med benställningen"? Mamma stängde dörren efter oss utan att svara.

Jag kände mig nöjd med skolmognadsprovet. Uppsåtet att verka vara annorlunda hade uppmärksammats. Mamma däremot kände sig mindre belåten. Hon jämrade sig för pappa. Kommer testet få bifall eller bör skolgången skjutas upp ett år eller rent utav två? Det uppstod inga problem, jag blev antagen som sjuårig skolelev i 1:a klass. Däremot var jag en bråkig unge genom hela skoltiden och som dessutom aldrig någonsin kunde lista ut matematiska formler och uppställningar. Idag är jag inte speciellt bråkig av mig. Det har lugnat sig under årens lopp, matematik däremot har jag fortfarande inget grepp om. 

Fångad av en silvertång och en frustrerande vissling

 Nu har de flesta återgått till sina arbeten efter en lång och förhoppningsvis skön tillika vilsam semester. För min egen del känns det befriande att inte behöva tänka på väckarklocka och morgonbestyr innan det är dags att återvända till ett arbete. Min semester är numera livslång vilket är mycket skönt. 

När sommaren närmar sig sitt slut dyker en och annan inbjudning upp. Det är nu som vi får tid att umgås, när sommaren är över och kvällarna mörkar. På lördag är vi bortbjudna och jag ser fram mot att få klä mig lite fint, umgås med goda vänner och bli bjuden på något som tillagats med största omsorg och av tidigare erfarenheter kommer vara delikat. 

För en stund sedan sökte jag efter en bok och fastnade bland titlarna. Bläddrade lite bland böckernas sidor och då ramlade plötsligt ett visitkort ut. Det har tillhört ett adligt par som bär ett adligt namn där von står framför efternamnet. Jag tänkte efter och kom fram till att det måste vara över trettio år sedan visitkortet hamnade i min ägo. Upprinnelsen till detta var en artikel jag skrev om parets herresäte. Det krävdes stort tålamod och en rejäl portion övertalning innan jag blev godkänd eftersom paret aldrig släppte in journalister i sitt privata liv och hem. Jag lyckades dock och min första upplevelse i den adliga miljön var att jag med nöd och näppe undslapp att bli biten av deras ilskna tax. 

Den färdiga artikel föll i god jord, så till den milda grad att maken och jag blev inbjudna till paret på supé. Med inbjudan följde några enkla förhållningsregler. Inga barn oavsett ålder var medbjudna, jag skulle ha anständig och smakfull klänning och min make kavaj. Kostym var dock ej nödvändigt. En klänning inhandlades och maken borstade av kavajen. Fyllda av förväntningar bar det av mot herresätet ty det hörde inte till vanligheterna att vi blev bjudna på supé hos sådana aristokratiska personer. Den ilskna taxen var inlåst och värdfolket tog emot oss på den nykrattade gårdsplanen. Han iförd rutiga byxor i käcka färger, matchade kavaj och med ett glas whisky i handen. Hon i sval aftonklänning och med ett välkomnande leende på de vackert målade läpparna.

Vi fördes in i salongen och värden förkunnade att gästerna inte skulle bli bjudna på något starkt att dricka ehuru det kunde uppfattas som opassande. Vi förstod. Nickade och såg fram mot den stundande måltiden. Som bestod av pyttesmå runda brödbitar smakfullt dekorerade med ost, räkor och röd rom. Dessa små skapelser fångades upp med silvertång och placerades därefter på våra tallrikar. Vi läppjade på porlande Loka medan värden fyllde på sitt whiskyglas. Till dess en lagom salongsberusning uppstod. Och flaskan stod tom på sideboardet. Värdinnan reste sig för att göra ett ärende i köket varpå hennes make med en vissling påkallade hennes uppmärksamhet. Mer whisky var att önskas. Värdinnan vände sig snabbt mot honom och väste mellan tänderna "Du visslar inte på mig för jag är inte din j***a hund"!

Supén led mot sitt slut, värden hade uppnått ett stadium högre än salongsberusning och värdinnan tycktes vara mäkta irriterad på sin make så vi valde att tacka för oss och åka hem till vår enkla boning. Som tack för besöket förärades jag med detta fram till idag bortglömda visitkort. Nu ser vi fram mot lördagen där de enda förhållningsreglerna är:  kom som ni är, ta inte med er något för vi bjuder på allt. Vi vet att vi blir väl undfägnade och behöver inte bli serverade med silvertång. Det blir en bjudning helt på vår egen nivå vilket känns roligt, förväntansfullt, trevligt och avslappnande.  

 

En grånande cyklist och en mogen sommarflicka

 Idag är det min mammas födelsedag. Grattis mamma där du nu befinner dig. Förra året åt vi tårta tillsammans med henne. Vi anade att det nog var sista födelsedagen hon firade tillsammans med oss men sköt undan tanken så som vi gör när vi tänker på framförvarande tråkigheter.

Jag hoppas jag orkar hänga i så jag får uppleva hur det känns att ha ett barn som är pensionär. Så sa mamma dagarna innan hon dog. Sju dagar före min bemärkelsedag. Vi skulle äta räksmörgåsar hon och jag för att fira min dag. Så var det bestämt. Jag fick träda in i pensionsåldern utan min mamma.

För någon vecka sedan skulle jag vara officiant vid en borgerlig begravning. Akten ägde rum i Skogskapellet som inte ligger allt för långt från vårt hem. Inga bilar var tillgängliga så jag hade inget annat val än att ta cykeln. Var ute i god tid och gjorde därmed svängen förbi sonens och sonsambons hus för att lämna några papper jag lovat leverera. Barnbarnen gjorde stora ögon när farmor kom på cykel. Men farmor, du ska väl inte cykla heller, sa ett av barnen. Du som är så gammal och har vitt i håret.

Häromdagen kom leveransen med min nya sommarklänning jag köpt på internet. Vid provningen framför spegeln verkade den aningen ungdomlig för min ålder. Jag som är för gammal för att cykla och till råga på allt har vitt i håret. Kanske skulle jag ha något mer åldersanpassat. Jag kan ju ha klänningen här hemma, sa jag till maken som log förtjust över min outfit. Han tyckte jag var fin och menade att jag såg ut som en sommarflicka.

Tidigare hade jag läst en artikel om mode för kvinnor  60+. Jag studerade artikeln noga för att på så sätt förbereda mig inför den stundande dagen då jag passerat strecket för vad som är tillrådligt att bära. Normerna och förväntningarna vad en kvinna  60+ bör bära för utstyrsel är i samhället höga, förkunnade artikelförfattaren tillika modekännaren. Bäst vore att anlita en stylist för ett få en personlig styling. Vilket ska mynna ut i en stilfull med inslag av lekfull framtoning. Men innan stylisten sätter igång ska ett antal frågor besvaras. Oklart vad frågorna handlade om ty det hade uteslutits ur artikeln. Antagligen för att undvika fusk som ger ett missvisande slutresultat.

Det som stod klart för mig var att en kvinna på 60+ är erfaren och bär sina kläder med pondus och styrka vilket i sin tur leder till gott självförtroende. Bästa resultatet är en outfit som för betraktarens tankar till finare tillställningar. Mogna kvinnors klädsel upplevs för den skull aldrig som uppklätt. En annan viktig punkt är den hemlighet kvinnor över 60 besitter. Hemligheten som yngre kvinnor inte har är kunskap kring snitt, färg, material och form. I den kvinnliga kunskapskällan går också att tyda vikten av att skyla benen ovanför knäna däremot går det bra att visa upp armarnas skrynklor och gäddhäng. 

Om jag nu följer de här råden och matchar min outfit med en väska som accessoar, bär en långkofta eller jacka till klänningen eller de inte allt för åtsittande långbyxorna är jag fri att känna mig precis så som den person jag är. Genom den matnyttiga artikeln har jag lärt mig en del om modeknep och att inte exponera min åldrande kropp allt för mycket. Det är kanske ändå läge att kontakta den där stylisten nu när jag så obetänkt köpt mig en sommarflickaktig klänning. 

Ett skamligt garn och när topplocket havererat

 Det är alltid trevligt, stimulerande och inte minst lärorikt att dela intressen med andra. Därför är jag med i lite olika grupper på sociala medier. Den allra första gruppen jag anslöt mig till var en grupp där handarbeten avhandlades med bild och text. Eftersom jag behärskar stickning och korsstygnsbroderi ansåg jag mig platsa där. Plus att jag tycker om att se vad andra åstadkommer gällande textilt arbete. Vilka duktiga medlemmar det fanns i gruppen. Min jämförelsevis torftiga kunskap hamnade i skymundan men jag lät mig icke nedslås utan lade upp en bild på raggsockor jag under en månads tid tillverkat. 

En fråga dök omgående upp gällande mina fem par alster. Frågan var inte av någon komplicerad art gällande maskuppläggning eller garnåtgång. Den handlade helt enkelt om hur lång tid jag haft på mig att tillverka dessa sockor ämnade åt små barnbarnsfötter. Sanningsenligt berättade jag att det tagit mig en månad i anspråk. En månad! Jag gör ett par sockor på en kväll, upplyste mig frågeställaren. Jag kände mig tillintetgjord i den slutna handarbetsgruppen. I synnerhet då det dök upp smilisar som inte nöjde sig med att smila utan smilade så tårarna rann. 

Så skulle garner avhandlas. En gruppmedlem berättade att hon ofta köpte sitt garn på Rusta. Vilket visade sig vara ett grovt övertramp bland de duktiga och ihärdiga handarbetarna. Ingen, absolut ingen köper sitt garn på Rusta! Tråden fylldes med nedlåtande kommentarer vilket kunde föranleda att den stackars stickerskan med skammens rodnad på kinderna repade upp allt hon tillverkat och brände resterna på bål. Jag som också stundom köper garn på Rusta gick ur gruppen med insikten att jag nog inte hörde hemma där när allt kom omkring.

Övergick därefter till en grupp där det fotograferades. Majoriteten var män med tunga kameror och långa objektiv. Här hade storleken större betydelse än det färdiga resultatet och när en patriark sarkastiskt påpekade att min bild var sned gick jag även ur den gruppen. För att raskt kasta mig in i en ny grupp som handlar om identifiering av växter. En mycket trevlig grupp om jag bortser från den smädelse de som under hela sitt liv bott i betong och asfalt men nu införskaffat sig en sommarstuga med prunkande rabatter och kringliggande ängar får utstå. De som inte vet vad en blåklocka, smörblomma eller rosenhallon är. Eller som älskar lupiner, balsamin och andra invasiva arter. De blir häcklade för sin okunskap samt uppläxade i sin medverkan till att skada ekosystemet. Jag håller ett avståndstagande, lägger inte upp några bilder eller ställer frågor. Bara insuper kunskap som övriga gruppmedlemmar förmedlar.

Maken är också med i en grupp. Traktorgrävare Sverige. Enligt honom en snäll grupp där alla är hjälpsamma och inte kommer med några som helst spydiga kommentarer. Om någon gruppmedlem till exempel inte kan byta topplockspackningen på sin grävare hjälper hela gruppen till med goda råd och matnyttig information ända till dess problemet är löst. Jag funderar starkt på att gå med i den gruppen. Där verkar den som vacklar få sitt självförtroende stärkt.