Är precis slutkörd. Trodde inte det var möjligt att känna en sådan enorm trötthet. Det är härmed bevisat att det tär på krafterna att föda barn vid sextioårsåldern. Ont i lårmusklerna har jag dessutom. Dock har jag klarat mig från att drabbas av framfall. Men nära var det.
För den som är intresserade kan jag meddela att barnbarnet mår prima. Även modern mår bra och jag hörde någonstans ifrån att hon redan har planer på att åter igen försätta sig i ett välsignat tillstånd. Förhoppningsvis hinner hon hem från barnbördshuset med nykomlingen och att han växer upp en smula innan det är dags igen.
Huruvida barnafadern ännu är invigd i planerna är det inget ordat om. Men det är en viktig förutsättning om det ska bli något.
Viktigast är ändå att farmor får vila upp sig ett par år eller mer.
Sömnen har det blivit lite eftersläpning med sedan i onsdags. Tänkte ta igen det denna natt som kommer, Förhoppningsvis har den omtumlande händelse som uppstår när en farmor är med och tar emot ett pinfärskt barnbarn lagt sig. Samt att mina kvällstankar stillat sig så pass att jag får sova nattens timmar i ett enda sträck. Känner att adrenalinpåslaget börjat lämna banorna och ordningen är återställd.
Inte är det någon blodmåne i natt som jag måste ut och glo på. Jag ställde klockan på 03.55 natten till idag för att få vara med om skådespelet. Månen var grann redan innan den blev röd och jag kände att jag ville vara med om den häftiga upplevelsen. Övervägde ett tag att strunt i allt ihop och vänta arton år då tillfälle ges att se den röda månen igen. Eftersom jag inte vet hur livet ser ut då beslutade jag mig ändå för att stiga upp mitt i natten för att se månen ändra färg. Vilket jag inte ångrar.
Maken däremot tittade ut en kort stund för att sedan gå tillbaka in i vårt hus och krypa ner under det varma täcket. Han har ont i halsen, säger han. Ja någon ska ha det också. Det är hans tur att trä på sig förkylningskostymen.
När jag ändå var uppe och travade runt passade jag på att inte gå till sängs något mer utan vara behjälplig med att köra in stortvillingarna till dagis i staden då de vaknat upp ur nattens slummer.
Och vad passade bättre än att köra dottern till Linköping och den väntande Jönköpingsbussen när jag var ute och for på morgonkulan.
Så nu är vi med en semesterledig ledarhund under några dagar.
Dagarna är aldrig långsamma i den här familjen. Det må jag då påstå vara helt sant.
Även en farmor/mormor måste piffa till sig ibland och i min kalender stod det skrivet att idag skulle det ske. Hårklippning och ögonbrynsplock. Medan min frisyr blev flera storlekar mindre än innan jag satte mig i frisörstolen pratades vi vid, min frisörska och jag. Vad vi talade om behöver jag inte nedteckna här, det begriper alla och envar. När det var dags för ögonbrynsplock höll jag tyst. Vilket berodde på att jag helt enkelt somnade under den smärtsamma proceduren.
"Du är onormal, totalt onormal", hävdade frisörskan då hon ruskade liv i mig och bad mig se efter i spegeln om jag var nöjd med resultatet.
Det får vara hur det vill med den saken. Onormal eller inte, snygg i håret är jag och fina ögonbryn har jag. Det är viktigt att vårda sitt utseende. Det är utseendet som ger pluspoäng i livet.
Ett snyggt utseende ger framgång och lycka. Bevisligen är det sant. Om jag får säga det själv...
