Sirap i raggen och evighetslånga arvskiften

 Jag kan knappt förstå det. Sista dagen på november månad. En månad jag alltid fasar inför. Den tycks oändligt lång. Som en evighetsmånad innan ljuset närmar sig. Förvisso är det ännu mörkt, gråkallt och trist. Ännu långt kvar innan ljuset träffar urholkade sinnen. Fram till dess får vi njuta av det konstgjorda ljuset. Stjärnor och ljusstakar, utomhusbelysning i form av konstfullt formade slingor fästa kring fönster, dörrar, äppelträd och upphissade i flaggstänger. Vissa i kulörta färger. Det finns ingen hejd på kreativiteten som lyser upp i mörkret.

I år har vårt julpynt inslag av det som min mamma efterlämnat. Hon var inte lagd åt det juliga hållet.  Mina barndoms jular innehöll inga större förberedelser med en mamma som höll sig uppe natten före julafton så allt skulle vara skinande rent och pyntat på julaftons morgon. Hon klagade mest över allt ståhej och förfasade sig över dofter som sipprade ut genom de andra hemmafruarnas dörrspringor och fyllde trapphuset. Dofter av pepparkakor, vörtlimpor, saffransbröd, lutfisk och griljerad skinka.

Till hennes försvar lyckades hon alltid skapa julstämning. Kokade varje år knäck som åts med tesked ur veckade småformar, pepparkakor, vörtbröd och saffransbullar köptes på Konsum och granen pappa fick till skänks av någon skogsbonde kläddes med sköra glaskulor och levande ljus. Mamma våndades över de levande ljusen men skräcken för elektiska julgransljus var större. Hon var viss och säker på att hela granen skulle bli elektrifierad och den som händelsevis råkade nudda de klädda grenarna skulle omgående förvandlas till en förkolnad hög. Därav levande julgransbelysning.

Förhållningsordern när ljusen tändes var benhård. Alla var tvungna att sitta stilla på sina platser för att stearinljusens lågor inte skulle fladdra av eventuellt vinddrag och tutta eld på grannlåten.

"Granen innehåller terpentin och det är ytterst eldfängt", var mammas stående mantra.

På julbordet fanns alltid grisfötter, det vara pappas och mitt krav. Mamma kokade grisfötter och julskinka. Jag följde skådespelet uppflugen på köksbänken. Ett år provade jag att äta den feta svålen som mamma skar bort innan skinkan griljerades. Dallrande låg den i slaskhon medan ett och annat raggigt borst som slaktaren missat när han skållade grisen stack upp och glittrade i julbelysningens sken. Jag doppade svålen i sirap och lät bitarna utan besvär glida ner genom matstrupen. Den julen tillbringade jag största tiden på toaletten medan maginnehållet gled tillbaka samma väg den kommit och hamnade på botten av toalettstolens sanitetsporslin. 

Under helgen var jag hemma hos vår dotter. Hjälpte henne att slå in små paket som vi sedan fäste vid den paketkalender jag en gång broderade till våra barn. När hon själv blev mamma rotade jag fram den för länge sedan undanlagda kalendern och överlämnade den i hennes vård. När så barnbarnsskaran utökades broderade jag ännu en kalender och gav till vår son och hans sambo så traditionen med paketkalender kunde föras vidare också i hans familj. 

Min barndoms jular var en enkel tillställning som innehöll ett försiktigt mått av julkänsla i form av juliga dukar, ljusstakar och julgranskulor av skört glas. När jag nu tittar på mina barnbarns ärvda paketkalender och min mammas efterlämnade juldukar som jag minns från min barndom fylls jag av nostalgi. Och insikten om att livet inte varar för alltid till skillnad mot julpynt som tycks genomgå   arvskiften i all evighet.

En sömning trafikfara och ett nattlig impulsköp

När jag var barn gick jag ofta i sömnen. Många barn gör det, har läst att omkring fem procent av alla barn är sömngångare. Inget som är skadligt eller direkt farligt så till vida sömngångaren inte stöter på några hinder i form av möblemang eller annat som den sovande vandraren kan snubbla över eller beger sig ut på trafikerade gator. 

Det är först i vuxen ålder som sömngångaren bör utredas. Då kan det föreligga sjukdom bakom nattvandringen. Mig veterligen har jag aldrig klivit sovande ur sängen som vuxen så jag hyser ingen oro. Jag växte helt enkelt ifrån mitt barnsliga sömngångarstadie.

Ofta vaknar jag strax före maken på morgonen. Då brukar jag kolla på min mobiltelefon vad som hänt ute i världen under nattens mörka timmar. Oftast handlar det om nyheter som jag förfasar mig över och genast delger min make så fort han slår upp ögonen.

I fredags morse såg jag att det inkommit ett mejl under natten. Närmare bestämt klockan 02.35. Ett företag hälsade mig välkommen som kund och tackade för beställningen jag gjort.

Eftersom jag inhandlat samtliga julklappar på nätet redan under oktober månad blev jag aningen fundersam. Hade inget minne av ytterligare köp som väntade. Undersökte därmed mejlet lite mer noggrant. Jodå, jag hade köpt två förpackningar elektriska kronljus med ledlampor. Det utlovades en mysig advent och jul med dessa förnämliga ljus tillverkade av äkta vax. Driftssäkra och brandsäkra. 

Allt till en kostnad av 447 kronor. Eftersom summan överskridit 400 kronor slapp jag fraktkostnad och bäst av allt, jag hade handlat på rea. Hela trettiotre procents rabatt! Allt var redan betalt med mitt Klarna. Beställningen och betalningen med Klarna där jag först måste logga in med mitt bank id hade genomförts klockan 02.30 natten till fredagen.

Jag väckte genast maken. Förklarade att jag under natten köpt elektriska ljus. Bra, svarade han då får vi fint till advent och jul. Du ville ju ha sådana ljus till kandelabern som står på golvet. Sedan skrattade han och påtalade att det inte var någon speciellt uppseendeväckande dröm.

Jag protesterade. Det var ingen dröm, jag har verkligen köpt ljus för dyra pengar. Visserligen på rea men ändå. Jag har gjort det medan jag sov! 

Maken tyckte det var en bagatell. Köpt är köpt och vi kommer få det mysigt samt drifts- och brandsäkert under stundande högtider. Vår dotter däremot blev bekymrad när jag berättade om min nattliga bedrift. Hon ängslades över att jag drabbats av en form av galenskap eller ännu värre, blivit hackad på nätet. 

Inget av det stämmer. Jag har helt enkelt gjort en moderniseras form av sömngångargrej fast liggande under täcket i vår säng. 

Känner dock stor tacksamhet över att det inte var en ny bil eller något annat onödigt dyrt jag köpt. 

Det jag nu hoppas på är en snabb leverans så ljusen hinner fram före jul. Helst innan advent. För gör jag ett impulsköp, även om det varit omedvetet, vill jag gärna glädjas över varan innan jag hinner ångra mig.

Vad har jag då lärt mig av detta? Jo att aldrig ha mobiltelefonen eller surfplattan i närheten av den plats nattsömnen äger rum. Det är förvisso känt sedan länge men nu har jag fått belägg för det påståendet.

En blodig middag och stekta sulor

 Det bakas som aldrig förr. Det har jag sett på sociala medier. Det stora julbaket visas upp och vi gör allt för att slå varandras egna förträfflighet gällande handlag med degen.

Även jag har fått till en och annan lussekatt och några olika sorters småkakor. Allt ligger väl undangömd i frysen för att sedan plockas fram när det är dags att avnjutas i samband med att lågan till det första adventsljuset flammar upp och sprider sitt milda sken.

Vi gillar att prata mat och bakning. Recepten flödar. Krämig pasta och galet god lax. Snabbt och lätt till lunch vilket visar sig vara ett krångligt hopkok när recepten läses mer noggrant.

Varje dag när jag hämtar stortvillingarna från skolan förhör jag mig om vad de ätit till skollunch. Barnen har skilda åsikter gällande anrättningarnas smaklighet.

Blodpudding sa de en dag. Usch förkunnade pojken medan flickan tyckte det var mums.

Det var väldigt länge sedan maken och jag åt blodpudding och samtalet omkring denna tvåeggade maträtt resulterade i att jag köpte en bit som serverades under gårdagen. Lingonsylt, knaperstekt bacon samt ett äpple som kokats lagom mjukt i sockrat vatten därtill. Vips har blodpuddingen nått höga höjder på den kulinariska mattrappan.

I min ungdom hade jag en romans med en pojke som verkligen avskydde blodpudding. Hellre svalt han sig till döds än dristade sig till att ta en enda tugga. 

Som de flesta ungdomsromanserna falnar lågan efter en tid, så ock i mitt fall. Vi gick skilda vägar och han skaffade sig en ny fjälla. Som han flyttade ihop med. Den nya fjällan och jag sammanstrålade en dag på Konsum. Hon ställde sig tätt intill mig och mumlade så pass högt att jag inte skulle undgå att höra.

"Undrar vad jag ska bjuda min älskling på till middag ikväll". Hon sneglade åt mitt håll i hopp om att jag förstod att numera var älsklingen hennes och inte min.

Jag fann det som min plikt att ingripa som den problemlösare jag är gällande kvällsmåltider.

"Köp blodpudding vettja. Han fullkomligt älskar det och kommer avguda dig för all framtid om du steker upp ett par skivor åt honom".

Hon såg tveksam ut. Vilket berodde på att hon aldrig tillrett denna goda tillika billiga maträtt. Något hon med skammens rodnad på kinderna erkände. Därmed bad hon mig, den mer erfarna kokerskan om råd.

"Stek skivorna på mycket hög värme. Länge och väl, minst tjugo minuter på varje sida. Gärna lite längre om det inte är bråttom med att få maten på bordet men snåla inte med smöret".

Nöjd med min bedrift om instruktioner hur blodpudding stekes för bästa resultat gick jag hemåt och önskade att jag hade fått vara med när hennes älskling blev bjuden på något som i det närmaste liknade vidbrända skosulor. 

Blyga blåsor och gratis servetter

 Vi har nog alla varit med om det någon gång. Vi sitter i bilen på väg någonstans. Bort eller hem. Stannat till under färden för att ta en fika, medhavd eller på ett café. Efter ett par mil gör blåsan sig påmind. Kaffet har genomgått en förvandling och det måste lättas på trycket. Omgående. 

Kör vi på en liten väg kantat med skog är det inga problem. Bara att svänga ut på vägrenen och uppsöka en snårvegetation ogenomtränglig för ett mänskligt öga. 

Värre blir det om vägen är stor och tätt trafikerad. Gärden som sträcker ut sig och tycks sluta någonstans i horisonten. Då är det bara att knipa och köra vidare i förhoppning om att en avtagsväg dyker upp och som kan leda in oss till ett undanskymt ställe.

Igår när jag skulle åka in till Norrköping för att hämta hem barnbarn från skolan såg jag en bil som stod parkerad mitt på vår grusväg. Vid dikesrenen uppehöll sig en herre och i den pose han befann sig gick det inte att ta miste på vad som utspelade sig framför mina ögon. 

Jag växlade ner motorn, krypkörde taktfullt och tänkte att han nog skulle hinna bli klar innan jag närmade mig ett generande avstånd. 

Om blåsan var sprängfylld eller om han i ren nervositet fick stopp i systemet går inte att utröna. Men jag märkte att en viss oro uppstod ju närmare jag kom. Med den hand som inte styrde apparaturen försökte han dölja det jag inte skulle se. Jag vinkade tröstande i en gest som betydde ta det lugnt jag väntar.

Proceduren avslutades så småningom och efter en hel del fumlande under byxlinningen gick herren mot sin bil. Jag stack ut huvudet genom min neddragna bilruta och frågade om han hann bli klar och viftade därefter med det varje farmor och mormor har i handskfacket. Ett paket våtservetter. Sa varsågod, du kan få en våtservett om du behöver. Han stirrade ilsket och otacksamt på mig innan han satte sig vid ratten. Startade motorn, gjorde en rivstart och försvann. 

När blåsan är full och behöver tömmas skickar den signaler till hjärnan. Signaler som tillhör det viljestyrda systemet och som vi själva till viss del kan bestämma över. Men till sist blir trycket allt för obekvämt och vi har inget annat val än att uträtta det som behöver uträttas. Då gäller det att inte ha en allt för blyg blåsa om vi måste kissa i andra människors omedelbara närhet. Det kan ge upphov till stress och självkritiska tankar. Men blyga blåsor kan få målinriktad KBT behandling av legitimerade psykologer. Till en kostnad av sisådär 1200 kronor per timma. 

Många av oss har nog mer eller mindre blyga blåsor, speciellt om den behöver tömmas där risken är överhängande att någon ser oss. Trots att kissandet är något helt naturligt och som varenda människa ägnar sig åt så är det en privat angelägenhet. Konstigare än så är det inte. 

Men att bli sur om en vänligt sinnad människa erbjuder en våtservett helt utan kostnad i dessa tider då handhygienen är extra viktigt kan jag nog tycka är ganska märkligt. 

Produktiv avel och ett nattsvart beslut

När det började lacka mot jul för många år sedan ställde maken mig frågan om jag önskade mig en strykmangel i julklapp. Kanske inte det jag gått omkring och önskar mig hett och innerligt men tanken från makens sida var mycket god och kärleksfull. 

Tack, svarade jag men kan du inte ge mig en hund istället för en mangel? Under min barndom fanns alltid en förhoppning om att mina föräldrar skulle förära mig en hundvalp i julklapp eller på bemärkelsedagen. En önskan som aldrig gick i uppfyllelse. Mina föräldrar var förnuftiga med insikten om vem av oss som skulle motionera samt rasta hunden oavsett väder, lust och ork. Precis som när jag överraskaskade dem med ett marsvin som jag olovandes köpt för hopsparade veckopengar. Efter en månad tröttnade jag på att kela med det minst sagt ointresserade husdjuret och mamma var den som förbarmade sig över den lurviga varelsen. Pappa tyckte synd om marsvinet som döpts till Molly och köpte ett till marsvin som efter en tid visade sig vara en hane. Därmed hade mina föräldrar plötsligt en produktiv marsvinsuppfödning. 

Maken och jag konfererade kring valet av julklapp. Han förordade en mangel medan mitt argument hade en betydligt större tyngd. Till vem var julklappen egentligen ämnad? Hur mycket skulle maken köra den där mangeln i förhållande till umgänget med en hund? Alltså, mina argument höll och vi for iväg till en kennel som hade de mest bedårande svarta labradorvalpar klara för att säljas.

Valpen var så som valpar är mest. Kissade och bajsade inomhus ända till dess den förstod sig på att visa när det var dags att uträtta behoven utomhus. Valpen som hette Frida åt upp våra skor och slaktade tillsammans med vår dotter som då var tre år gammal ett helt fotoalbum med familjebilder. Hunden utvecklade sinne för stöld och jagade folk så fort tillfälle gavs. Hatade djupt och innerligt ortens styckmästare vilket vi trodde berodde på att han var utrustad med ett träben.

Hon älskade att åka traktor, skördetröska och lastbil. När så en granne tömde sin frystoalett utanför sin stugknut kände Frida genast vittring och fann högen med mänsklig avföring så pass tilldragande att hon ideligen sprang dit för att rulla sig i smörjan. Trots vädjan till grannen att gräva ner sin skit fortgick latrintömningen samtidigt som grannen påtalade hundägarens ansvar gällande att hålla ordning på sin hund och inte låta den springa lös vind för våg. Vilken grannen naturligtvis hade helt rätt i.

En dag blev måttet rågat och hunden fick flytta hem till en familj som vi kände. Vars grannar hade en helt vanlig vattenklosett.

Nu står vi i beredskap att ånyo bli hundägare. Efter en hälsokontroll med tillhörande blodprov visade det sig att vår dotters ledarhund drabbats av leukemi. Ett mycket tragiskt och känsloladdat besked. Maken och jag behövde inte ens diskutera saken. Vi öppnar vårt hem som kommer bli ett hospis för Sigge den dag han inte längre orkar jobba ihop med sin matte. När det blir vet vi inte ännu men hunden är inte så som han varit. Arbetsivern har börjat falna och en viss trötthet gör sig gällande. Antagligen är det en tidsfråga innan han flyttar hem till oss. 

Dottern är uppsatt för en ny ledarhund som kommer bli hennes arbetskamrat och vän. Sigge blir sjukpensionär och den sista tiden ska vi skämma bort honom utan några som helst regler som en hund bör förhålla sig till. Vi ska med en blandning av glädje och sorg ta oss an Sigge fram till den dag då vi måste ta den oundvikliga smärtsamma beslutet som är den mörka baksidan med att äga ett djur. 

Perfekt inkråm och ett kladdigt samhällsproblem

 Varje morgon äter vi ägg till frukost. Det är alltid maken som ombesörjer äggkokandet. Han får dem perfekt tillredda. Att koka ägg är en konst vilket maken hävdar tar år att lära sig. Jag kan enkom hålla med i påståendet. Jag lyckas aldrig få till det när jag någon gång ger mig i kast med äggkokning. Antingen blir de alltför hårdkokta eller så rinner hela inkråmet när det knackas hål på skalet.

Ägg är en oumbärlig ingrediens vid matlagning såväl som vid bakning. Jag antar att det finns substitut för de som lider av äggallergi eller enbart äter veganskt och det funkar säkert det också. Kikärtsspad till exempel. Det lär vara utmärkt för den som ämnar baka maränger har jag hört.

Men, ägg har även fått ett annat syfte än att hanteras i köket efter det att hönsen klämt ur sig produkten. Hamnar äggen i orätta händer kan det ställa till med förtret. Vilket många Skärblackabor fått erfara under lång tid. Ja inte enbart boende i vår by har fått fönster och husfasader nersmorda med råa ägg och äggskal, fenomenet är utspritt över hela vårt avlånga land.

Igår gick jag av en händelse förbi ett hus där det bor ett äldre par som jag känner. Mannen och jag vinkade till varandra genom fönstret och jag beslöt mig för att ringa på deras dörr för att säga hej och växla några ord. Han blev glad för hans hustru ligger på sjukhuset och han kände sig lite tragiskt ensam. Vi stod på behörigt avstånd från varandra som sig bör i dessa tider men så berättade han om en av deras fönsterrutor  som såg bedrövlig ut. Han förstod inte riktigt vad som hänt och bad mig därmed att ta en titt på förödelsen.

Hela rutan var nerkletad med ägg. Som den vänliga person jag är bad jag honom öppna sitt städskåp och låta mig undersöka vad som där fanns att tillgå. Därefter antog jag utmaningen att försöka lösgöra fönsterglaset från intorkad äggsmet som runnit uppifrån och ner. Vilket visade sig vara nästan omöjligt. Det krävdes en hel rulle hushållspapper, rikligt med vatten samt efterputs med fönsterputsmedel innan fönstret blev skinande rent.

Det har kastats ruttna tomater, ägg samt en och annan tårta genom tiderna. Speciellt mot politiker och andra högt uppsatta som stått på podier för att tala till folket. Resultaten har lett till muntration, ilska och kemtvätt.  I Amerika blev bilar i färd attackerade av ruttna tomater varpå en bilförare ilsknade till så pass rejält att han klev ut  bilen och mejade ner marodörerna med sitt medhavda maskingevär.

Jag anser att det var en överdriven och avskyvärd handling. Ingen ska behöva sätta livet till för ett förvisso obehagligt tilltag men som av många som inte själva varit drabbade anses vara ett oförargligt bus.

Flertalet äggkastare tillhör gruppen ännu ej straffmyndiga och räknar nog inte med att deras föräldrar kan åka på att få betala skadegörelsen om det uppdagas vem som roat sig med ett av vårt populäraste livsmedel. En böteslapp som kan uppgå till uppemot 30 000 kronor om det vill sig illa.

Är äggkastaren myndig kan det förutom skadegörelse även handla om böter för ofredande. 

Nu har affärsidkare låtit införa åldersgräns för köp av ägg i hopp om minskad skadegörelse. Vi får tro att alla med åldern inne tar sitt ansvar och inte köper ut ägg åt minderåriga. Ägget har blivit ett samhällsproblem och risken finns att hönsen slutar värpa om det hela går för långt.