"Finns det inte hackkôrv där du bor"?
Kassörskan såg undrande ut och skannade in varorna som uteslutande bestod av denna värmländska korv.
"Nej hur skulle det kunna göra det, vi bor i Östergötland".
Visserligen har en matvarubutik i Finspång tagit hem hackkorv men efter sondering har det visat sig, hackkorv säljs inte längre i Finspång. Varken värmländsk eller plagiat.
I Karlstad finns det eller har i varje fall funnits, en förening som kallar sig Sällskapet Hackkorvens Vänner. Det är en kulturförening med syfte att bevara värmländska traditioner knutna till just hackkorv. Inte nog med det, sällskapet vill få hackkorven accepterad som en kulturbärande symbol för en gedigen värmländsk måltid. Som bör inmundigas till toner av dragspel, Gunnar Ehne och Gustav Fröding. Mer värmländskt än så kan det knappast bli.
Men det gäller att se upp, den som slutar äta hackkorv blir omgående utesluten ur sällskapet.
Efter en helg tillsammans med goda vänner i Värmland har vi precis landat hemmavid. Fullastade med hackkorv. Även mamma fick två korvar, hennes ögon tårades av lycksalighet. Hon trodde inte att hon skulle få avnjuta denna delikatess något mer innan hon dör.
På hemvägen körde vi förbi vår gamla gård. Då tårades våra ögon. Gården ligger i totalt förfall och på hemväg försökte jag övertala maken att vi skulle köpa gården tillbaka. Han såg förfärad ut, tyckte det var ett befängt förslag. Vilket jag nu i efterhand är benägen om att hålla med. Vad ska vi tillbaka till Värmland att göra? Här, i Skärblacka är vår hemvist. Nu har vi dessutom tagit med oss hem en liten bit av Värmland i form av hackkôrv. Det ska vi äta i morgon. Tillsammans med kokt potatis, stekt ägg och inlagda rödbetor.
