Sparkar av mig träskorna där jag sitter i skuggan och tänker på att det inte är långt kvar innan jag står i köket och bakar lussekatter. Men nu är det tropiska nätter och väderkaos.
Domedagen är nu nära, sa en man till mig idag när vi språkades vid i telefon och värmeböljan kom på tal. Han fortsatte att det egentligen inte är förvånande för just detta har Jehovas vittne varnat för i etthundra år. Sen drog han en rejäl ramsa med svavelosande ord som aldrig en tillhörande Jehovas vittne skulle nyttja som en allvarsam förstärkning om det oundvikliga som väntar.
Själv funderar jag kring forna damers nyttjande av hårspray. Om sprayburkarna har haft negativ inverkan på ozonlagret. Ty så sa de lärde när klimatfrågan kom på tal för många år sedan. Jag känner mig tveksam, nog måste det finnas mer komponenter som påverkat miljön i så negativ riktning att vi idag nästan förgås av värmeslag.
Idag har jag tagit en vilodag och ägnat största delen av tiden i min Solgunga. Löst korsord och lyssnat på en ljudbok. Ätit krusbärskräm gjord på egna krusbär. Bären mognar snabbt i värmen. Inte bara krusbären. Så även vinbär och blåbär. Allt finns i vår trädgård. Vilken lyx att sitta på altanen med fötterna i blåbärsriset och plocka blåbär allt medan fingrarna antar en djupt blå ton. Inte behöva dra på mig lämplig mundering och med hink och bärplockare bege mig till skogs.
Till de röda vinbären använde jag en vit plasthink. En hink som för mig har ett stort affektionsvärde. Den har tillhört min mamma och ingick i arvegodset. Hinken fanns i mitt barndomshem och den har används flitigt. Lämplig till det mesta. Mamma la tvätt i blöt i hinken och pappa använde den när han åkte till sjön för att tvätta sin bil. Vilket var tillåtet på den tiden då ingen tänkte nämnvärt på miljöfrågor.
Som barn drabbades jag likt alla andra ungar av magsjuka. Då kom hinken fram. Mamma hällde i en skvätt vatten som skylde botten och bar den till min säng. Jag kräktes och mamma höll sin hand på min panna medan hon jämrade fram önskningar om att hon ville byta plats med mig. Träda in i mitt sjukdomstillstånd och spy så jag slapp ifrån. Oftast uppfylldes hennes önskning ett dygn efter mitt tillfrisknande men som jag minns uttryckte jag aldrig en önskan om att få byta plats med henne. Det är nog bara en ömsint moder som vill överta sitt barns sjukdom när det är som värst.
Nu vårdar jag hinken med stor omsorg. Gömmer den för maken i händelse att han får för sig att använda den i sin verkstad. Då blir den antagligen skamfilad med tiden. Ty hinken rymmer många minnen som inte får förstöras. Det är de bra minnena som jag vill bevara och ju äldre jag blir desto tydligare blir de minnen som skänker mig glädje och tacksamhet. I hinken har det dock funnits dåliga minnen men de har jag spolat ner i avloppet. Precis som man gör sig av med en spya. Dåliga minnen och spyor gör ingen lycklig. Men dåliga minnen går att bemästra om man anstränger sig och bestämmer sig för att istället släppa fram allt det goda.
