Så har vår dotter haft sitt 40-årskalas. Hon har planerat, lagat mat och bakat. Allt för en lyckad fest. Vilket det också blev.
Kunde jag skönja en antydan av hakdarr då hennes vänner sjöng för jubilaren? Jag tror det eftersom min egen haka darrade en smula.
I 40 år har vi varit föräldrar till denna flicka. Som inte är ett barn utan en kvinna, mamma och egenförsörjare. Men hur vuxen hon än må vara så är hon vårt barn. Och min bästa vän.
Hur kan tiden gå så fort? Ett konstaterande jag delar med många. Tycker tiden går fortare ju äldre jag blir. Känns som det var alldeles nyss jag meddelade maken, vi ska ha barn. Vårt första gemensamma barn. Jag minns hur han såg på mig, log och vi kramades. Hårt och länge.
När barnen var små ordnade jag födelsedagskalas. Sonen ville alltid ha kakor där ingredienserna uteslutande innehöll choklad. Schackrutor var en av favoritsorterna. Jag älskade att arrangera de där födelsedagskalasen. Gick in i uppgiften med liv och lust. Köpte till och med speciella födelsedagskoppar. Fina koppar på fat med födelsedagsmånaden präntat bland blommor och blad på utsidan av koppen. Kopparna finns kvar men är numera undanställda längst bak i porslinsskåpet.
Vår dotter. Omgiven av vänner på sitt eget 40-årskalas. Maken och jag höll mest till i köksregionerna. Diskade och servade. Med ett uppehåll vid presentöppningen.
Gästmixen var den bästa tänkbara. Arbetskamrater men även vänner utanför arbetet. Våra två kullar barnbarn och gästers barn.
Tipspromenad med 1990-talstema. Efter kakbuffén och sista handen vid disken tackade vi för oss och gick hem.
I morse sov vi till klockan passerat 08.30. Vilket för övrigt aldrig händer. Det märks att vi inte längre är unga och har samma ork för fester som tidigare. Inte så konstigt med tanke på att vår dotter är 40 år. Hon är halvvägs till 80 men har bara tio år kvar till 50.
