Det finns nog få bilförare som aldrig upplevt ett aggressivt beteende i trafiken.
Jag erkänner villigt, det har hänt mer än en gång att jag svurit vid ratten. Jag har blivit fly förbannad på mina medtrafikanters oaktsamhet eller så har andras ilska varit riktad mot mig från en mycket bättre bilförare som anser sig äga vägbanan.
Att kasta sig vilt och ohämmat mellan olika filer kan ge ett finger. Hålla hastighetsbegränsningar, ligga för nära framförvarande bil eller inte vara snabb nog när rött slår om till grönt är ytterligare några exempel på orsaker som skapar vrede.
Många gånger tror jag ilskan bottnar i rädsla. "Jäklar, nu var det nära ögat. Hade inte jag varit en sån säker bilförare som hann bromsa eller parera hade det smällt. Sanna mina ord"!
Fyra av fem bilförare laddar upp en sorts ilska så fort bilens motor börjar spinna. Det visar forskares kartläggning av bilförare genom noga utförda tester. Vanligtvis fredliga människor har fått fylla i olika formulär. Den ena handen mot hjärtat i en försäkran om att svara sanningsenligt medan den andra handen håller i pennan som ska sätta kryss i formulärets olika rutor. Slutresultaten visade sig vara skrämmande.
Idag har jag varit inne i Norrköping på jobb. Körde ner min bil i ett av stadens underjordiska parkeringsplatser. Jag hann inte många meter ner innan framrutan och speglarna på båda flyglar immade ihop. Uppvärmda parkeringshus har många bekvämliga fördelar men vid kylslagen väderlek är det ett aber.
Jag brukar alltid backa in i parkeringsrutor vilket blir smidigare när jag ska köra därifrån eftersom vår bil är av en större modell. Då behöver jag inte backa och trixa ut ur rutan något som kan vara besvärligt om det är fullt med parkerade bilar bakom och bredvid mig.
Idag kunde jag enbart förlita mig på den inre backspegeln eftersom sidospeglarna var obrukbara. Ytterligare en bil med en manlig förare i min ålder ämnade använda sig av samma taktik två parkeringsrutor från min. Därmed väntade han tålmodigt på att få ta ut sin sväng. När jag var färdigparkerad gick jag fram till mannen och gjorde rent hans immiga yttre backspeglar. Han log och gav mig tummen upp.
Under tiden gled en svart, häftig bil med dubbla avgasrör ner i garaget. En yngling klädd i skinnjacka, solglasögon uppdragna på huvudet och bakåtslickat hår lät motorn i sin bil morra otåligt och uppfordrande. Han trummade med fingrarna på ratten och jag såg vad han tänkte.
"Sno er på gamlingar, här ska jag fram"!
När vi som klarade uppkörningsproven för många år sedan krånglat färdigt drog tuffingen i sin häftiga bil iväg med skrikande däck. En ung mans uppvisning i mod, makt och styrka.
Nu hade allt kunnat sluta lyckligt och väl om det inte varit för betongpelaren som stöttade garagetaket i det hörn ynglingen med bakåtslickat hår skulle runda.
Braket var öronbedövande. Bilen fullkomligt lindade sig runt pelaren. Föraren backade en bit, öppnade bildörren och sprang därifrån så den pomaderade luggen föll ner över ögonen. Kvar stod en svart bil med omfattande skador som en tragisk påminnelse vad konsekvenserna av road rage medför.
