Summa sidvisningar

måndag 14 september 2020

Vitlöksdoftande tuggmotstånd och relationsbluff


 En gång i livet ska jag väl testa att äta vinbärssnäckor. Det var så jag tänkte när jag för många år sedan satt på en restaurang och de övriga i sällskapet beställde vitlöksgratinerade vinbärssnäckor som förrätt. 
Servitrisen ställde fram ett fat där snäckornas innehåll efter vitlöksgratineringen stoppats tillbaka i skalet.
För att få fram anrättningen krävdes specialtillverkade snigelbestick bestående av en gaffel och en tång. 
Servitrisen instruerade mig. "När snigeln tittar fram ur skalet hugger du tag i den med tången och spetsar den på gaffeln”.  Hon skrattade och önskade mig smaklig spis. Och jag gjorde som jag blivit tillsagd. Det smakade vitlök och hade tuggmotstånd. Inget annat. Varken mer eller mindre och jag beslutade mig för att aldrig mer lägga pengar på den franska delikatessen.

Det är med mat som med bekantskaper. Antingen uppstår tycke eller så stämmer det helt enkelt inte. Det där med personkemi är ruffel och båg har jag läst. Om det inte klickar mellan oss skyller vi på personkemin när det i verkligheten det handlar om så mycket annat. Tydlighet, respekt, lyhördhet och framför allt vad vi har för avsikter med att närma oss varandra.

Jag har lätt att skapa kontakter. Pratar gärna med vem som helst utan att för den skull ha för avsikt att bli bästa vän med den jag tilltalar. Under alla de år som jag var begravningsentreprenör har jag träffat så många människor som i den situation de befunnit sig i varit oerhört utsatta. Där handlade det uteslutande om visad respekt. Jag lärde mig tolka människors känslor, lyssna och bemöta de sörjande på ett korrekt sätt.
Likaså mötet med människor som jag intervjuat under de nästan fyrtio år som frilandsjournalist. Taktfullt ställa de rätta frågorna för att skapa förtroende och bli insläppt i det privata.

Men nu har jag som trädgårdsdräng stött på patrull. En av sonens gräsmattskunder verkligen avskyr mig. Vilket ställer till problem då maken och jag utsetts som gräsklippsansvariga. Därmed ska gräset klippas när det behövs. Mig veterligen har jag inte gjort kunden något illa, ej heller klippt sönder hennes gräsmatta, betett mig oanständigt, svurit i hennes närvaro, skvätt olja på yttertrappan eller kört över hennes katt och pioner med gräsklipparen. 
Kommer jag ensam får jag kalla handen och blir tvingad att ge mig av med oförrättat ärende. Men, nu har jag fått en förklaring till hennes avoghet mot mig. Hon hyser ett gott öga till min man. Eller som hon kallar honom "min lilla farbror". Ingen annan duger som omhuldare av hennes gräsmatta.
Förra veckan besökte jag och maken henne och i vanlig ordning ringde jag på dörren och frågade artigt om hon önskade få gräset klippt. "Nej inte av dig, men av min lilla farbror. Är han inte med idag"?
Den lilla farbrorn satt i bilen och väntade på besked. "Jo han är med, jag ber honom stiga ur bilen". Damen lyste upp men såg ändå klentroget på mig. Hon trodde jag fabulerade i syfte att komma åt hennes gräs.
"Förresten, du vet väl om att den där lilla farbrorn är min make"? la jag till. 
Damen stirrade tvivlande på mig. Funderade sedan ett tag och log. "Du jag tycker du är väldigt trevlig trots allt", sa hon och med det anser jag att isen är bruten. Vi kommer troligtvis aldrig att bli kompisar och det är säkrast att jag jämte gräsklipparen tar med min make,  hennes lilla farbror, om hon ska få gräset friserat. 
Men jag måste tillstå att jag känner mig nöjd för tack vare min make har damen och jag äntligen uppnått ett slags relation. Även om personkemin till fullo inte klickar.