Jag kan inte tro att det är sant! I morse när jag vaknade sved halsen som eld. Näsan rann och hade jag haft en febertermometer hade den visat mycket högt gradantal. Jag har ju för all sin dar nyss varit sjuk, känner mig orättvist behandlad över att bli omsjuk. När jag har så mycket att göra dessutom. Skit och smörja är vad det är.
Maken har fått ett inbjudningskort om gratis influensavaccination. Han mumlar något ohörbart när jag för saken på tal.
Okej då, tänker jag. Även om jag inte har åldern inne så kanske jag kan få sno åt mig hans dos av influensamotverkade medel. Om han ändå inte vill ha den själv.
Jag travlade i alla fall mig iväg i morse till grannkommunen för att göra två jobb i deras kommunhus. Det ena handlade om den storslagna sjukvårdsinrättningen som planeras byggas. Det gamla sjukhuset är utdömt, råttätet och mögligt som det är, sägs det. Jag vet inte.
I våras skuttade politikerna över gräsmattan utanför det gamla sjukhuset. Full av iver och tillförsikt över att kommuninnevånarna ska få sina krämpor behandlade i nya lokaler mitt i centrum av kommunen. Jag fotade leende och skrattande politiker som såg ut att tillhöra den ystra skaran av kalvar som nyss släppt ut på bete.
Idag fotade jag stillsamma politiker som såg ut att ha drabbats av samma sjukdom som jag. Influensa eller vad det nu kan vara.
Pressen ställde frågor och i mitt omtöcknade tillstånd ville även jag visa min journalistiska framtoning.
"Vad anser ni, kära politiker, verkar det inte som om hela projektet krympt rejält men kostnaderna ändå ökat drastiskt. Tror ni verkligen att det blir en ny vårdinrättning och inte en liten futt mitt i centrum som endast säljer plåster"?
Jag märkte genast att jag ställde fel frågor. Får skylla på att min hjärna inte riktigt hängde med.
Andra jobbet var att följa med en arkivarie ner i kommunhusets absolut understa, längre under marknivå går inte att komma. Vi vandrade i snirkliga gångar som aldrig tycktes ta slut. Genom några fönster såg jag kvinnor som såg lika dystra ut som politikerna högre upp i huset. De tvättade kläder och manglade lakan.
Jag trodde inte mina ögon. Varför tvättas och anglas det i kommunalhusets underjord?!
"Hemtjänsten, lilla vän. Hemtjänsten!"
I arkivet visade arkivarien mig att förr i tiden hette skolelever inte skolelever utan lärjungar. Jag fick även se bilder på lärjungar som spelade horninstrument.
Slutar aldrig att förundras över vad mycket intressant jag få vara med om.
När jag kom hem hade grävarbetarna grävt av vägen. Dock hade de lagt över en skiva av något slag så jag kunde promenera över djupet där de kommunala avloppsslangarna ska ligga.
Ja hade piggnat på mig en smula varpå jag stampade hårt i skivan och ropade:
"VEM är det som trampar på min bro"?
Upp stack ett huvud där ögonen sa mig: "Gå ordentligt över den j-a skivan och håll inte på...."
Grävarbetare är inte på lekhumör när de gräver. Har jag också lärt mig idag.
