Digitalt kvicksilver och onoterat väderutsläpp

Två dagar kvar av sommarmånaden juli. Så kommer augusti med magiskt dimbeslöjade morgnar som ger upphov till metafysiska tankar medan vi spanar ut över Glan och tuggar i oss morgonmackorna.
Juli har bjudit på varannandagsväder, Eller varannantimmesväder, ena stunden varmt och soligt för att snabbt växla om till hällande regn.
När vi slutade vara bönder har vädret bekymrat mig föga. Visst har jag haft sympatier med aktiva lantbrukare när sådd och vall tynat bort på grund av torka eller när skördar klara för tröskning dränkts i vattenansamlingar. Det påverkar oss alla, inte enkom bonden fast många tycks tro det. Men i det stora hela har jag slutat bry mig. Det blir som det blir och ingen kan göra något åt det.

Min mamma förde noga dagbok över vädrets händelseutveckling. Hon hade tre termometrar som hon redan i gryningen läste av. En termometer ute vid trappan, en i köksfönstret och en i fönstret på övervåningen. Det kunde skilja någon grad på dessa tre termometrar vilket antecknades i dagboken. Viktigt var också klockslaget då avläsningen skedde ty termometrarna bevakades med jämna mellanrum fram till dess det var dags att gå till sängs. Även vindriktning, moln, skurar, uppklarnande med mera noterades under mammas vakna timmar.
Nu har jag ärvt mammas väderdagböcker och när jag bläddrade i årets upplaga såg jag att hon med darrig handstil hade skrivit upp den rådande väderleken med tillhörande temperatur den 16 februari. Alltså några få dagar innan hon dog.

Om det beror på pandemin, min stigande ålder eller om jag helt enkelt vill ta vid där mamma slutade är det svårt att orda om. Men plötsligt har intresset för utomhustemperatur, vindriktning, moln, skurar, uppklarnande med mera väckts. I mammas väderdagbok har hennes handstil ersatts med min.
Det enda jag saknar är en barometer. Naturligtvis hade mamma en sådan. Den har funnits med så länge jag kan minnas. När mammas hem avyttrades norpade vår son åt sig den och jag blev barometerlös. Så kom jag på att jag en gång i tiden av mamma förärades med en åskflaska, även kallad pissebarometer. Tillverkad av Skrufs Glasbruk i Småland. Efter idogt letande hittade jag den i vår bil under luckan i bagageutrymmet där reservdäcket ligger. Oförklarligt hur den hamnat där men nu hänger åskbarometern på väggen i vårt matrum. Jag har fått förklarat för mig att åskbarometern är världens äldsta barometer. När Morerna kom dragande från de västra delarna av Nordafrika för att ta över Spanien år 711 hade de åskflaskor med sig i sina bagage. Det var bara för smålänningarna att haka på när barometern så småningom nådde våra breddgrader.

I sanningens namn använder jag mig aldrig av åskflaskan som ska börja droppa vatten ur pipen när det drar ihop sig till oväder. Jag tittar istället ut genom fönstret, tar hatten av bläckpennan och skriver ner vad jag ser. Vår egen och grannens flaggstångsvimpel visar åt vilket håll det blåser och maken brukar upplysa mig under tiden han lagar frukost om hur många grader utomhustermometern visar. Vilket noteras lika nogsamt som om det vore min mamma som höll i pennan. Kanske jag blir så pass väderbiten att jag skulle passa in i Riksföreningen för väderintresserade Väderbitarna. Men dit hän har jag ännu inte kommit. Nöjer med med att anteckna i den egna väderdagboken, det enda väder jag aldrig noterar är det maken då och då på manligt manér släpper ifrån sig.

Digitalt kvicksilver och onoterat väderutsläpp

Två dagar kvar av sommarmånaden juli. Så kommer augusti med magiskt dimbeslöjade morgnar som ger upphov till metafysiska tankar medan vi spanar ut över Glan och tuggar i oss morgonmackorna.
Juli har bjudit på varannandagsväder, Eller varannantimmesväder, ena stunden varmt och soligt för att snabbt växla om till hällande regn.
När vi slutade vara bönder har vädret bekymrat mig föga. Visst har jag haft sympatier med aktiva lantbrukare när sådd och vall tynat bort på grund av torka eller när skördar klara för tröskning dränkts i vattenansamlingar. Det påverkar oss alla, inte enkom bonden fast många tycks tro det. Men i det stora hela har jag slutat bry mig. Det blir som det blir och ingen kan göra något åt det.

Min mamma förde noga dagbok över vädrets händelseutveckling. Hon hade tre termometrar som hon redan i gryningen läste av. En termometer ute vid trappan, en i köksfönstret och en i fönstret på övervåningen. Det kunde skilja någon grad på dessa tre termometrar vilket antecknades i dagboken. Viktigt var också klockslaget då avläsningen skedde ty termometrarna bevakades med jämna mellanrum fram till dess det var dags att gå till sängs. Även vindriktning, moln, skurar, uppklarnande med mera noterades under mammas vakna timmar.
Nu har jag ärvt mammas väderdagböcker och när jag bläddrade i årets upplaga såg jag att hon med darrig handstil hade skrivit upp den rådande väderleken med tillhörande temperatur den 16 februari. Alltså några få dagar innan hon dog.

Om det beror på pandemin, min stigande ålder eller om jag helt enkelt vill ta vid där mamma slutade är det svårt att orda om. Men plötsligt har intresset för utomhustemperatur, vindriktning, moln, skurar, uppklarnande med mera väckts. I mammas väderdagbok har hennes handstil ersatts med min.
Det enda jag saknar är en barometer. Naturligtvis hade mamma en sådan. Den har funnits med så länge jag kan minnas. När mammas hem avyttrades norpade vår son åt sig den och jag blev barometerlös. Så kom jag på att jag en gång i tiden av mamma förärades med en åskflaska, även kallad pissebarometer. Tillverkad av Skrufs Glasbruk i Småland. Efter idogt letande hittade jag den i vår bil under luckan i bagageutrymmet där reservdäcket ligger. Oförklarligt hur den hamnat där men nu hänger åskbarometern på väggen i vårt matrum. Jag har fått förklarat för mig att åskbarometern är världens äldsta barometer. När Morerna kom dragande från de västra delarna av Nordafrika för att ta över Spanien år 711 hade de åskflaskor med sig i sina bagage. Det var bara för smålänningarna att haka på när barometern så småningom nådde våra breddgrader.

I sanningens namn använder jag mig aldrig av åskflaskan som ska börja droppa vatten ur pipen när det drar ihop sig till oväder. Jag tittar istället ut genom fönstret, tar hatten av bläckpennan och skriver ner vad jag ser. Vår egen och grannens flaggstångsvimpel visar åt vilket håll det blåser och maken brukar upplysa mig under tiden han lagar frukost om hur många grader utomhustermometern visar. Vilket noteras lika nogsamt som om det vore min mamma som höll i pennan. Kanske jag blir så pass väderbiten att jag skulle passa in i Riksföreningen för väderintresserade Väderbitarna. Men dit hän har jag ännu inte kommit. Nöjer med med att anteckna i den egna väderdagboken, det enda väder jag aldrig noterar är det maken då och då på manligt manér släpper ifrån sig.

En besvärande situation och vikten av en stadig resår

Gör mitt bästa för att suga ur det sista av sommaren. Trots sol från klarblå himmel följer det med ett stråk av kyla i den västliga brisen. Vistas för det mesta utomhus, njuter av vår trädgård, sitter en stund vid trädgårdsdammen och studerar guldfiskarna som växt till sig under de månader de har bott hos oss.
När höststormarna sätter in ska jag ge mig i kast med att rensa min byrålåda där jag förvarar strumpor och underkläder. Sortera och kasta. Jag har en förmåga att spara på det som inte borde sparas. Strumpor där hälen lyser igenom textilen. Underbyxor som mist passformen och bysthållare där det fattas en bygel. Jag menar, det syns ju inte utanpå då kan jag lika väl använda plaggen ett tag till.

För ett par dagar sedan behövde jag besöka vår lokala matvarubutik. Redan när jag klev ur bilen kände jag det. Underbyxorna höll sig inte där de borde vara. Med andra ord resåren hade gett med sig. Jag försökte dra upp dem så gott det gick utan att väcka någon större uppmärksamhet. Jag tror det mest såg ut som om jag rättade till kjolen i midjan.
Frukt, grönsaker, lök och ost ner i varukorgen. Trosorna höll sig på plats. Men framför frysdisken med torskrygg i trepack gled de obönhörligen ner över låren. Tricket med att rätta till kjolen var dömt att misslyckas. Jag särade på benen och gick med fötterna så brett jag förmådde för att hålla underbyxorna på den plats de befann sig och inte halka ner fullt synliga under kjolens nedersta fåll. Log ansträngt mot kunder jag kände och rusade mot avdelningen knäckebröd. Där kunde jag stå helt för mig själv med mina bestyr. Men där hade David placerat sig med nyinkomna knäckebrödspaket som skulle upp på dess rätta platser.
Som den rutinerade och mycket trevliga butiksbiträde han är observerade han genast att något borde göras. Ja inte hjälpa mig att dra upp mina trosor, bevare mig väl, utan frågade om han kunde hjälpa mig med den butiksvara han utefter min uppjagade uppsyn trodde jag letade efter.
Det gällde att tänka snabbt. Öhhh, ströbröd, jag behöver ströbröd.
David pekade, frågade om jag nådde paketet eller om han skulle plocka ner det åt mig. Tack jag klarar mig sa jag som hemma i skafferilådan har ett helt oöppnat paket ströbröd.

Med en gångstil som påminde om den som nyss klivit ner från en ardennerhästs rygg tog jag mig till gången hund -och kattmat. Den var tom på kunder och personal så jag började treva under kjolen. Då slog mig plötsligt en fasansfull tanke. Tänk om vår lokala matvarubutik har kameraövervakning precis där det säljs torrmat ämnade åt djur. Att butiksägare Anders i det innersta rummet butiken är beskaffad med sitter vid ett bord fullt av skärmar som zoomar in misstänkta aktiviteter ute i butiken. Butiksbiträden med hörsnäckor som uppmanas av Anders att ta fast fru Larsson för nu stoppar hon hundmat under kjolen. Därefter skulle han mejla ut till samtliga aktörer i Skärblacka inklusive Skärblacka café och hembageri att hålla dörrarna stängda för denna till det yttre beskedliga dam som i dagspressen kallas för äldre. Nu skulle jag hädanefter få söka mig till någon sunkig nattöppen närbutik i Norrköpings stadsdelar där ingen vill vistas efter mörkrets inträde om det behövs göra inköp av livsuppehållande varor.

Bredbent tog jag mig fram till kassorna. Till de kassor som numera har självbetjäning i form av betalstation. Bad en stilla bön att inte bli avstämd till råga på allt. Lättnaden var stor när kvittot spottades ut och jag kunde åka hem, fälla ihop benen och låta trosorna glida ner till fotknölarna.
I triumf kastade jag dem i de brännbara soporna och trädde på mig ett par nya med stabil resår.

Älska vår nästa och glass åt de välbärgade

Det märks att hösten är i antågande. Kvällarna mörknar allt mer men framför allt mycket tidigare än för en månad sedan. I dikesrenar och blomsterängar är allt det utblommade en påminnelse om livets förgänglighet.
Denna vår och sommar kommer att finnas med mig som den mest känslofyllda period jag någonsin upplevt. Sorgmanteln fladdrar runt omkring mig. Visserligen vacker men med sitt namn en sammanfattning av den mantel av sorg jag är insvept i. Precis som så många andra, denna underliga tid då rädslan överskuggar det mesta. Den pågående pandemin har öppnat våra ögon om vår sårbarhet. Vårt välmående har fått ett rejäl törn och medan vi tvagar våra händer med tvål och bakteriedödande medel gör vi det därför att vi älskar vår nästa så som vi älskar oss själva. Vi hjälps åt att hantera den kris vi står mitt uppe i.

Eller så skiter vi fullständigt i alla restriktioner. Tränger ihop oss inne i dagligvaruhandels  lokaler och tröstar oss med att det är bra för näringslivet. För vi vill vara solidariska. Eller att det är bra för vår välmående eftersom vi är vana med att införskaffa oss mat och materiella ting. Vi går på krogen och till badplatser. Äntligen kan vi boka utlandsresor igen! Lever så normalt det bara går trots förbud och alla välmenta överlevnadsinstruktioner.
Som om detta inte vore nog i jämmerdalens vandring, nu meddelar skvallerpressen ett chockbesked. Prinsessan Victoria har tillsammans med sin make och barn lämnat Öland! Istället för att följa sommartraditionen har de med båt begett sig till Arkösund för att köpa glass. Pappa Daniel betar kalaset. Men innan dess höll vår tronarvinge födelsedagsfest på Öland och dit kom en tv-kändis för att dricka bubbel.
Nästan lika uppseendeväckande som när löpsedeln skrek ut att Lasse Berghagen har ont i ryggen och går med käpp.

Under gårdagskvällen vågade vi oss på samvaro på vår altan med goda vänner och vår dotter. Efter veckor som blivit månader längtade vi efter att få umgås med andra än enkom våra allra närmaste. Det blev en trevlig kväll och sorgmanteln syntes inte till. Med försiktighet och distans behöver vi nog bryta det avståndstagande vi tvingats in i.
Solen skiner och idag ska jag njuta utomhus av värmen som enligt rapporterna ska vika hädan redan i morgon. Maken gräver upp färskpotatis i vårt land och utanför vår altan är blåbären mogna. Bara det enkla får mig att för stunden lägga sorgtunga bördor åt sidan. Säga som maken alltid säger; Det ordnar sig Carina.

En hedervärd uppgift och en säljande bitch

Hur är det egentligen att bli pensionär? Frågan ställdes av en bekant som jag träffade med distansering i vår lokala matvarubutik. Dörren till hans pensionärsliv står på vid gavel, bara att kliva in och lyfta pensionspengar. 

Hektiskt, svarade jag. Du behöver aldrig ha ständig rast och vila om du inte själv vill.

Jag har numera begränsat sysslan som trädgårdsdräng till två dagar i veckan. En lagom nivå kan jag tycka. Övriga dagar hänger jag mig åt skafferistädning, bull- och kakbak, lättja och umgänge med barnbarn när tillfälle ges. Samt den hedervärda uppgiften att vara officiant vid borgerliga begravningar lite då och då när den avlidne under sin levnad valt att gå ur Svenska kyrkan. 

För att få till ett minnestal krävs att jag träffar den dödes nära anhöriga. Det är med stor vördnad jag släpps in i vilt främmande människors liv. Där ryms så mycket som jag sedan med respekt för samtliga inblandade där den döde står i centrum ska hantera varsamt. Inte spela på de strängar som väcker onödigt lidande, inte försköna det som varit besvärligt, inte heller förmörka det som redan är tillräckligt mörkt. 

Vi människor är olika men inför döden har vi så mycket gemensamt. Sorg, rädsla, lättnad, ilska, saknad, smärta och ett tungt arbete som ligger framför. En väg med många hinder ska forceras innan allt förhoppningsvis är över.

Jag har nyss sålt en sak på Blocket. Också när vi väldigt gärna vill ha något är vi olika och agerar på helt olika sätt för att nå det hett eftertraktade. Pruta är en strategi, väcka sympati hos säljaren en annan.

Snälla, kan du sälja för sjuhundra kronor billigare än begärt pris? Jag har bara 500 kronor och jag behöver verkligen ha den här grejen. Snälla, jag ber.

Men jag är hårdhudad. Vill inte vara någon välgörare. I synnerhet när jag misstänker att min vara kommer säljas vidare till någon som får betala betydligt mer än det jag själv har begärt.

Bitch och subba, sälj till det pris jag vill betala. 

Köp inget utan att ha pengar svarar jag och klickar på "blockera".

Varan är nu såld till det pris jag begärt. Utan att för den skull ha blivit utsatt för hot, mindre smickrande benämningar eller prutning. Överlämningen ska ske utanför ett stort varuhus i Linköping mitt på ljusa dagen i morgon. Jag känner mig inte ett dugg ängslig att mötas trots Blockets varningar om försiktighet vid dylika sammankomster. Kan hända jag köper mig en ny klänning för pengarna. En som passar att bära när jag är officiant vid den kommande borgerliga begravningen. Men den ska inte vara svart utan i ljusa färger och symbolisera att livet går vidare även när det känns som allra mörkast. 

Tomma karotter och en falsk kärleksakt

Nu är den svenska sommaren här. Ordningen är återställd och baddräkten är undanstoppad i garderoben. I ärlighetens namn, inte min baddräkt för den vet jag inte var jag har eftersom jag sällan eller aldrig nyttjar den. Den är således ständigt undanstoppad.

Vissa jublar över extremvärmens tillbakadragande medan andra sörjer. Allt medan askgrå moln släpper från sig tunga droppar som strilar ner över den törstiga jorden.
Den som hungrar efter värme åker till Rhodos. Den som inte törs åka stannar hemma och fixar substitut. Smuttar på drinkar som blandats enligt utländskt recept äter utrikisk mat, blundar och låtsas.
Men den som törs åka möts av munskydd, visir, plasthandskar och plexiglasskivor. I all inclusive ingår verkligen allt. Om man bortser från hotellens ordinarie bufféer. Som krympt från åtta matstationer till ynka tre. Resenärerna får nöja sig med omelett, frukt och yoghurt till frukost och lite senare under dagen fisk, pizza och glass.
Det finns ju ingen mat! rasar utsvultna resenärer som förväntar sig bufféer som dignar av välfärdens överflöd.
Ja, det är verkligen stora problem de svenska turisterna brottas med. För i all inclusive bör allt finnas med, bortsett från pandemi och tankar som härleder till delar av världen där det råder ständig hunger och ekonomiskt armod.
Själva får vi nöja oss med att beskåda en pilsk råbock som jagar en förbrunstig get utanför vårt fönster när vi äter frukost. I cirklar springer paret runt en tall innan de försvinner iväg för att fortsätta den resultatlösa akten i enskildhet.
Måste säga att jag föredrar denna morgonvy än att se arga turister på plats i Rhodos beklaga sig över ekonomisk förlust på grund av uteblivna maträtter.

Idag är det en speciell dag. Vår dotter fyller 41 år och det vankas tårta. Bakad av Skärblacka hembageri. Där finns bakverk i överflöd så den som är sugen på något gott blir aldrig arg eller besviken på utbudet.
Det är svårt att förstå var åren tagit vägen när jag ser på vår dotter. En gång en tösabit där vi som föräldrar var hennes trygghet. Nu en vuxen kvinna med eget hus och tre barn som lutar sig mot henne i den föräldraroll hon besitter. Med en blandning av vemod över snabbt förflutna år och glädje har vi sett våra barn växa upp. Från omsorgsbehov till självständighet.  Vi känner en stolthet över det de åstadkommer i sina liv. Det är en ynnest som förälder att på ett respektfullt sätt få vara delaktiga våra vuxna barns liv. Få finnas med i medgångar och motgångar. Stundom få komma med goda råd och en hjälpande hand när helst det efterfrågas.