Igår pratade jag med en kvinna. Ensamstående, barn och barnbarn boende på annan ort.
Hon var sedan länge pensionär och när hon berättade om sitt tidigare yrkesliv lyste hon upp. Arbetskamrater, gemenskap och uppskattning från ledningen. Dagar som kom och dagar som gick. År efter år.
För många hägrar den dag då det är dags lämna det inrutade arbetslivet. Friheten står för dörren. Resor, boule, fiske, fix vid sommarstugan och all tid i världen för barnbarnen eller vad det kan tänkas vara för ständiga ledighetsaktiviteter. Långfrukost och morgonteve.
För den här kvinnan blev pensionärslivet ett liv i ensamhet. Jo visst, barn och barnbarn finns men de är mitt uppe i sina liv med arbete, hem och övrig livspussel. Hon ville inte störa och avbryta.
Forna arbetskamrater förblev det de nu var. Forna vänner med sina egna pensionärsliv. De hörde aldrig av sig till varandra längre. Det var länge sedan nu. Det var då det. När alla hade en och samma uppgift mellan kl 07:00 till kl 16:00 från måndag till fredag.
Men vad gör du om dagarna, undrade jag.
Tja, löser korsord, ser på teve eller tittar ut genom fönstret på folk som går förbi ute på gatan. Några promenerar med sin hund, går med stavar, lastar ur sina bilar när de varit till affären eller skjuter barnvagnar framför sig.
Någon föreningsmänniska hade hon aldrig varit tidigare och tänkte aldrig heller bli det. Inte tyckte hon om att dansa eller gå på lokal. Vilket jag kan förstå. Att gå på lokal gör man i glada människors sällskap.
Jag funderade en del på den här kvinnan under gårdagen. Att alla har en önskan om att känna sig behövd. Vilket oftast sker när vi är i arbetsför ålder. Då behövs vi för att ett företag ska fungera. Arbetskraft är företagens absolut viktigaste byggstenar.
Om jag går tillbaka till mitt eget yrkesliv som egenföretagare var jag ofta uppskattad av andra företagare. Jag kände mig hedrad och omtyckt. Men innerst inne visste jag att all uppmärksamhet endast var riktad för egen vinning. Utan mig och mina medarbetare skulle det inte bli något klirr i kassan till andra företag i ömsesidig beroendeställning.
När maken och jag beslutade att sälja vårt företag försvann den mot mig riktade uppmärksamheten. Faktiskt från den ena dagen till den andra. Nu var det här inte mina personliga vänner så jag hyser ingen sorg över det. Jag vet att så här fungerar livet. Den som inte är med och bidrar till den andres överlevnad faller snabbt i glömska.
Däremot kan jag känna en stor sorg inför det faktum att det finns en del som plötsligt blivit oerhört ensamma i sina liv som pensionärer.
