Jag är en hustru, mamma, mormor, farmor och svärmor som försöker se möjligheterna i det mesta jag stöter på i livet och få det till något positivt. Tror att allt som sker har en mening och är till för att ge kraft och styrka.
tisdag 10 juni 2014
Sommarinsekter och att våga lyfta från ett vingligt strå
Barfota stod jag i köket och torkade av diskbänken efter dagens lunch när jag hörde ett högt knäppande ljud precis bredvid högerfoten. En grön och skimrande skalbagge hade letat sig in genom den öppna ytterdörren och landade tungt på golvet.
Sommaren är full av smådjur, både luftburna och mer jordnära. För många är det en plåga, antingen på grund av rädsla eller allergi i den händelse ett bett eller stick inträffat. Själv är jag varken allergisk eller speciellt räddhågsen, getingar särskilt bålgetingar, är inte direkt några favoriter ska erkännas men de hör sommaren till och det är inte så mycket att göra åt den saken.
Jag har hört eller läst att just skalbaggen är den artrikaste insekten av alla. Dagligen upptäcks nya arter och dokumenteras tillsammans med de övriga 350 000 arterna och bara i Sverige lär det finnas över 4 000 baggar. En av dessa hamnade alltså bredvid mina tår på vårt köksgolv.
På stapplade ben och med ryckiga rörelser kravlade den vidare när den lyckats sprattla sig runt från ryggläget och till synes planlöst rörde den sig fram och tillbaka över golvet. Jag studerade den en stund innan jag fångade upp den på ett vykort och satte ut den på gräsmattan. Tyckte nästan att den vände det lilla huvudet åt mitt håll och log, men jag kan ha fel.
Tillbaka vid diskbänken funderade jag över hur lika vi är en skalbagge. När något känns jobbigt kan vi krypa in under ett hårt skal, skydda oss från omvärlden, falla på¨rygg och ligga med stirrande ögon ut i tomma intet. När det är dags rullar vi runt och stapplar iväg tills dess att benen fått styrka och styrsel.
För att komma vidare måste vi upp på ett vajande grässtrå, veckla ut vingarna, blotta det ömtåliga som finns där under och med vindens hjälp och en portion mod kasta oss ut för att hoppas på att det bär dit vi vill.
Så finns det dyngbaggar också. Inte så många, men de finns. Lever på andras skit och mår gott av det. De behövs de också, antar jag........
..........tänkte jag, vred ur disktrasan och gick ut i solen där humlorna surrade runt den doftande honungsrosen som slagit ut sina vackra kronblad. Precis idag!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)