Den väckte mig i gryningsljuset. Bofinken. Sittande på en gren i det som min mamma befarade var en haschplanta men som visade sig vara en sorts fläder. Precis utanför vårt sovrumsfönster satt den och spelade sin melodi. Tyst smög jag upp ur bädden, öppnade fönstret och hakade sedan fast det så en liten springa bildades.
Kröp ner under täcket och lät fågelsången strömma in. Brukligt är då jag vaknar före maken att plugga in hörsnäckan för att sedan somna om när rösten från det jag laddat ner mal på. Men inte denna morgon. Bäst att passa på, vem vet, nästa vår kanske mina ögon är slutna och med den eviga vilans påföljd har även förmågan att höra upphört.
Det är nu som allt sker. Snön smälter undan och det sätter fart. Det eviga kretsloppet som aldrig ger upp. Nytt ersätter gammalt, solen värmer även de som drabbats av sorg.
Jag satt och åt frukost vid ett ensamt bord på ett hotell i Umeå. Årtalet har fallit i glömska. Min familj var kvar hemma och jag var på vidareutbildning. Tror det handlade om försäkringsärenden i samband med dödsfall. Ännu sov de flesta hotellgäster, allt var lugnt och stilla. Då kom en liten gubbe med sin frukostbricka. Harklar sig och ställer sedan frågan om han fick slå sig ner vid mitt bord.
Jag nickade samtidigt som jag förvånades över att den lille gubben satte sig bredvid mig. Inte mitt emot.
I samma stund som han placerade sin bricka på bordsskivan såg jag vem det var. Kungen av rock´n roll. Jerry Williams. Av alla tomma platser valde han en plats där det satt en vilt främmande människa. Jag blev förbryllad. Skulle jag anta en kändisvarningsuppsyn eller helt enkelt låtsas som inget.
"Jasså du är i krokarna". "Mmm, vi har lirat här i går kväll". Han slörpade lite ur koppen. Kaffe eller te? Jag vet inte.
"Du äter våfflor ser jag". Han tittade sig omkring. Sökte med blicken efter våffeltanten.
"Du får steka på dem själv. Våffeljärnet står där borta". Jag pekade och han såg åt det håll mitt finger visade vägen.
Umans frasvåfflor. Med tillhörande recept. Jag fladdrade med pappret. Sa att smeten ska beredas dagen innan. Det ska vara bubbelvatten i smeten. Och havregryn.
Rockkungen log. Han ville inte ha receptet. Tänkte inte göra någon smet och steka våfflor när han kom hem från turnén.
Jag reste mig och tackade för sällskapet.
"Hej på dig", sa han och jag klappade honom lite på axeln. Han satt helt stilla.
När hissen stannade på entréplan klev några av bandmedlemmarna ut. Jag hälsade men de såg mig inte. Receptet har jag sparat. Det händer att jag blandar smeten utefter instruktionerna. Umans frasvåfflor är rena rama delikatessen.
I en nästan folktom frukostrestaurang kan allt hända. Som att prata våffelrecept med en lågmäld rockartist av klass.
