Det har skapats rubriker. Äntligen har vi fått svar på frågan vi under alla år funderat över och som varit oklart ända fram till nu. Vem sköt Carolas katt? Det står nu klart utom allt tvivel vem skytten var. Han har trätt fram i ljuset och erkänt.
"Det var jag som sköt katten", säger en mycket ångerfull Runar. I höst släpps Runars bok om sitt liv. Där ska tydligen kattdräparen skrivit om händelsen och hur det gick till när han tog sin hustrus katt av daga.
Men Runar är dock hemlighetsfull när pressen söker honom och vill ha en kommentar. Uppmanar till behärskning, i oktober får den som köper boken veta det mesta. Inte innan dess. Smart drag Runar. Nu blir det rusning till bokhandlarna.
En granne till oss i Värmland hade som sin livsuppgift att göra livet surt för oss. Anledningen är än idag, 32 år senare fortfarande höljt i dunkel. Men grannen tog alla tillfällen i akt att polisanmäla oss och det var alltid konstapel Håkansson stationerad Degerfors polisstation som fick mottaga anklagelserna.
Vi hade mjölkkor och grannen kom ofta med en spann för att köpa mjölk. Detta innan hon började hata oss och verksamheten vi drev. Första polisanmälan gällde mjölken som enligt anmälaren betalades med svarta pengar. Nu hör det till saken att det var enkom grannen som köpte mjölk privat av oss så den första inkomna polisanmälan var inte svår att lista ut vem som låg bakom.. Anmälan lades ner efter det att Håkansson ringt mig och frågat om vi bedrev svart mjölkhandel i stora volymer.
Därefter eskalerade det hela och Håkansson fick ta emot anmälningar mest varje dag, Allt från elektriska stängsel som förhindrade våra kossors entré i grannens trädgård till stöld av dagsfärska Nerikes Allehanda.
Innan det stora kriget bröt ut hade grannen fått en kattunge av oss efter det att vår katta ägnat sig åt amorösa äventyr som resulterat i havandeskap. En liten gråspräcklig kattpojke som när det var dags kastrerades av ansvarstagande ägare. På vår gård strök det omkring en gråspräcklig vildkatt vilket vi misstänkte var kattkullens fader. Mager, skabbig och i så pass dåligt skick att det var förvånande hur han mäktat med en kärleksakt. Efter en tid beslutade vi oss för att få slut på strykkattens lidande, han hade ändock fått haft lite roligt resonerade vi och ringde efter en mycket erfaren jägare.
Lite kattmat sattes ut bakom ladugården och jägaren satte sig på pass. Det dröjde inte länge innan katten kom smygande. "Skjut" skrek jag och jägaren sköt ett välriktat skott och katten föll stendöd till marken. Lättad gick jag fram till missen, lyfte upp den i nackskinnet och upptäckte genast att det var något som fattades mellan bakbenen. Katten var kastrerad och till min fasa insåg jag att katten som nu hängde livlös i mina händer var grannens. Hon som hatade oss så till den milda grad att hon gärna sett oss falla offer för en jägares kula.
Hela den sorgliga historien höll på att sluta i ännu större förskräckelse när grannfrun plötsligt kom farande på sin cykel. Jag kastade kattens kvarlevor in i en buske medan jag stammade fram ett hej och att vi inte stulit hennes morgontidning. Grannen spände blicken i mig och fortsatte mot postlådan utan ett ord. Efter två dagar ringde konstapel Håkansson. Han undrade om vi hade något att göra med grannens försvunna katt. Jag gjorde som Runar, blånekade. Preskriptionstiden har för länge sedan löpt ut men jag avstår från att skriva någon bok om händelsen. Trots att jag tror den skulle skapa stora rubriker och bli en riktig kioskvältare.
